I den förpapprade världen är allt enkelt, där blir det som man bestämt. För att skapa progression väljer man bara en lämplig taxonomi och ordnar de aktiva verben rätt så är man i hamn. Tanken är att man med hjälp av konstruktiv länkning uppnår målen som bestämts på förhand. I teorin följer det ena sömlöst efter det andra helt utan problem. Problemet är bara att det inte är där vi människor lever och det är heller inte så som vi fungerar. Världen som vi befolkar är komplex och vägrar underordna sig någon plan. Människor interagerar med andra människor som är fullt upptagna med att få det allt mer pressade livspusslet att gå ihop, i en allt hårdare konkurrens med andra människor. Förpappringen av allt fler områden och aspekter av levt liv kan ses som ett uttryck för drömmen om eller kanske snarare begäret efter det perfekta, alternativt som ett uttryck för förakt för det mänskliga. Vill vi fortsätta leva i ett samhälle som anpassats efter levande varelser måste förpappringstrenden brytas och systemen anpassas efter människorna istället för tvärtom. Vi och den värd vi lever i är och kommer alltid att vara imperfekt; det kan inga drömmar om eller management-strategier i världen ändra på.
En variant av förpappring är det juridiska tänkande som antas kunna ordna allt till det bästa eftersom det gör det möjligt att utkräva ansvar om det inte blir som det var tänkt. Tanken bygger på att man med hänvisning till ett tydligt regelverk kan lösa alla problem. Problemet med den tanken är att juridik liksom konkurs är en nödlösning, ett sätt att hantera i grunden olösliga problem, inte en universalmetod för att undvika att problem uppstår. Juridiken är den sista utvägen när alla andra försök till lösningar misslyckats. Genom att fälla ett avgörande med hänvisning till lagen kan man gå vidare, men någon gudomlig rättvisa handlar det inte om. Det finns idag en övertro på juridiska "lösningar", som bara leder till efterfrågan på fler jurister och mer detaljerade lagar, vilket blir en ond cirkel eftersom ingen lekman kan tolka lagen. Likt byråkratin tenderar systemet att växa och bli till en gökunge som äter allt mer resurser och suger livsluften ur och tar död på inspirationen.
Paradoxalt nog leder ett allt tydligare fokus på juridik till att problemen ökar, vilket leder till att det fiktiva behovet av mer juridik ökar. Det är som att jaga den där berömda krukan med guld vid regnbågens slut. Likt horisonten når man aldrig fram, av den enkla anledningen att det inte finns någon punkt som allting kan föras tillbaka på. Jakten på klarhet är dömd att misslyckas. Det är inte så juridik kan eller ska användas. Juridik är inte ett sätt att styra den akademiska verksamheten, den kan bara användas för att avgöra tvister som inte går att lösa på andra sätt. För att högskolan ska kunna vara akademisk måste den utgå från och styras av intellektet och bedömningsförmågan. Både högre studier och forskning handlar om frågor utan givna svar. Det finns inget facit, därför måste både lärare och studenter motivera sina ståndpunkter. Kunskap är inte information som överförs från en sändare till en mottagare, den uppstår och utvecklas mellan människor som söker förståelse. För man in juridiken i relationen förändras den och undervisningen handlar inte längre om kunskap, utan om vad som är och hur man gör rätt. Och då är akademin inte akademisk längre.
Det som föranleder mig att skriva denna text är den ständigt aktuella frågan om fusk, som sägs ha ökat här under pandemin och den påtvingade övergången till distans. Det som händer när fusk görs till en juridisk fråga är att fokus riktas mot vad man måste och inte får göra. Utbildning handlar därmed inte längre om kunskap och lärande och absolut inte om intellektuell utveckling. Vi lärare är anmodade att anmäla fusk, och om det räckte med det, att man påtalade misstanke om fusk och frågan sedan utreddes, hade det inte blivit den stora och laddade fråga det är idag. Problemet är att avstängning för fusk betraktas som en juridisk fråga, vilket gör att anmälande lärare i princip måste bevisa att studenten fuskat för att ärendet ska kunna leda till avstängning. Och för att kunna bevisa att studenten fuskat måste lärarna tydligt, på varje kurs, tala om vad som är fusk och vad som inte är fusk. Om informationen är det minsta otydlig frias studenten av juristerna som avgör, och lärarens omfattande arbete med att samla in underlag till ärendet blir ogjort, trots att det är uppenbart att underlaget som studenten lämnat in för bedömning är författat av någon annan. Om KUNSKAPEN stod i centrum i den akademiska världen hade frågan om fusk aldrig kommit upp. Om bildning var målet med högre studier hade helt andra saker ansetts viktiga.
Även forskningen påverkas på liknande sätt och där fuskas det också. Även vetenskapliga meriter bedöms efter efter en juridisk måttstock, snarare än med utgångspunkt i intellektuell bedömningsförmåga. Vetande måste alltid stå i relation till verkligheten, och den förändras hela tiden. På en del områden långsamt och på andra snabbt. Förstår man inte det och om kunskapen inte anpassas efter det den är tänkt att förklara är det inte kunskap man söker. Vad vi vet och vad som står i olika vetenskapliga artiklar är med andra ord två olika saker. Utan förståelse för detta och i brist på förmåga att hantera insikten finns en uppenbar risk att besluten som tas och lösningarna som förs fram förvärrar problemen som vetenskapen är tänkt att lösa.
Tankarna ovan handlar om ett generellt problem, nämligen den omöjliga drömmen om att utplåna all osäkerhet, om begäret efter sanning och strävan efter effektivitet. Det är djupt mänskligt att tänka och agera på detta sätt, men det är ovetenskapligt och potentiellt farligt att ge efter för känslan. Komplexitet och osäkerhet är fundamentala byggstenar (i brist på bättre ord) i verkligheten. Osäkerheten som samhällets och tillvarons icke-linjära tillblivelse ger upphov till är inte ett problem utan själva förutsättningen för allt. Det okontrollerbara går per definition inte att kontrollera. Kunskap är inte information som effektivt kan överföras från någon ursprungskälla till alla som vill veta. Vi lever helt enkelt i den värld vi kastas ut i, och den är annorlunda är pappersvärlden. Därför är det den världen och dess förutsättningar vi måste lära oss hantera, och sådan kunskap är vad högre utbildning och forskning handlar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar