Vad händer om vi slutar ta del av och förhålla oss till varandras tankar?

Nu på sommaren finns det tid och möjlighet för mellanmänskliga möten utan något annat syfte än att spendera tid tillsammans. Det är viktigt att ta vara på den möjligheten, för under resten av året är många inriktade på prestation och produktion, vilket gör umgänget med andra instrumentellt. Kravet på effektivisering som finns överallt idag leder dessutom till att tiden som finns att göra det som ska göras, både på jobbet och på fritiden, hela tiden krymper. Allt fler blir därför allt mer stressade, och det påverkar både perceptionen och kognitionen. Jag påstår inte att jag vet att det är så, men kanske detta sammantaget bidrar till att så många ser AI som framtiden, som lösningen på problemen i dagens samhälle?

Det faktum att allt fler bryr sig allt mindre om hur andra människor tänker oroar mig, för människa är något man blir tillsammans med andra människor, det är ett evolutionärt fenomen som uppstått och utvecklats mellan och inom ramen för en kultur som alla både på påverkar och påverkas av. Allt det där håller på att förändras idag, men få talar om och tänker problematiskt nog på det. 

Oavsett vad som beror på vad är det ett faktum att allt mer text idag genereras av AI, och allt oftare analyseras dessutom texter av algoritmer. Detta gör mig bedrövad eftersom skrivandet — och den typen av tänkande och intellektuell stimulans som arbetet med texter innebär — ger mitt liv en stor del av sin mening. Slipper jag bara kraven på prestation och om det är innehållet som räknas, inte antalet publikationer, ger författandet mer tillbaka än det tar. Tiden jag lägger ner på skrivande är inte bara en investering i ett gott och hälsosamt liv, det är också ett sätt att komma nära andra människor. På grund av dyslexi har jag ett inbyggt motstånd mot läsande, men eftersom det inte går att skriva utan att läsa hjälper skrivandet mig på traven i den kamp som läsandet till dels alltid varit. Jag skriver inte för att producera fakta, jag författar texter för att förmedla tankar och utveckla kunskap.

Det finns olika sätt att läsa texter, och detta anser jag att vi borde tala mycket mer om än vi gör, särskilt i skolan. Det är en avgörande skillnad mellan att läsa för att söka information och att läsa för att lära sig något av den som skrivit texten. När jag läser gör jag det lika mycket med intresse för språket och författarens tankesätt som med fokus på innehållet och det jag kan lära mig av texten. Läsandet blir ett slags mellanmänskligt och intellektuellt stimulerande möte. Förutsättningen för att något sådant ska kunna uppstå är så klart att texten är skriven av en människa, och lika viktigt är det att författaren har en tanke som hen vill förmedla. AI-genererade texter skrivna för att överföra fakta gör mig illa till mods och tyvärr blir det idag allt svårare att skilja den typen av texter från texter skrivna av människor, vilket leder till att kulturen vi lever i blir allt mindre dynamisk och allt mer instrumentell. Och det gör att den olyckliga utvecklingen accelererar, vilket i sin tur gör att allt fler lockas att använda generativ AI både för att skriva och läsa.  

Om allt fler allt mer sällan läser lite längre texter skrivna av andra människor för att sätta ord på tankar och förmedla insikter utarmas inte bara den individuella förmågan att tänka, samhällets förmåga att förstå och hantera komplexitet minskar också, och det leder både till att efterfrågan på mer AI växer och till att förståelsen för riskerna med en sådan utveckling blir svårare att se och förstå. I en platt och fattig kultur där alla konkurrerar om vem som kan producera mest på kortast tid förlorar det mänskliga livet allt mer av sin mening, och eftersom förändringen går långsamt och är glidande blir den svår att förstå och det leder i sin tur till att många kommer att betrakta budbäraren, alltså den som dristar sig till att påpeka dessa saker och varna för konsekvenserna av besluten som tas, som problemet.

AI håller successivt och i en allt snabbare takt på att bli normen i samhället, och den som kritiserar det som majoriteten ser som normalt och tar för givet har i alla tider betraktats som ett problem. Detta problem blir naturligtvis inte mindre av att AI-tekniken ägs av några av mänsklighetens rikaste och mäktigaste individer. AI är här för att stanna, men hur tekniken organiseras är något som det ligger i allas intresse att diskutera.

Här under sommaren upptäckte jag Volantes bokserie Sikt, och i den första boken fann jag en intressant artikel av Thomas Chatterton Williams. Under titeln ”Att vinna är inte allt”, skriver han om jakten på effektivisering och vad den gör med kulturen vi lever i. En sak som särskilt fångade mitt intresse, delvis eftersom jag i våras på FB använde den mänskliga mästaren i spelet Go som exempel på dolda risker med AI (han slutade spela eftersom spelet som han vigt sitt liv åt förlorat sin mening i mötet med AlphaGo som algoritmen han besegrades av hette) och fick som svar att AI inte fått intresset för schack att minska. Förnumstigt påpekade min kritiker även att AI hjälper spelarna att bli bättre, vilket Chatterton Williams vänder sig mot. Han menar istället att spelet blivit instrumentellt och förlorar sina unika kvaliteter när det krävs av den som vill bli mästare att hen tar hjälp av AI, inte under spelet men under förberedelserna innan matcherna.

Livet handlar inte om att få snabba svar eller att vinna, utan om att LEVA på ett sätt som ger dagarna och åren vi människor är vid liv, mening. Det är en insikt och ett mål jag kommer att arbeta med här under hösten.

Yrkesutövare och tjänsteutförare

Det finns en helt avgörande skillnad mellan arbetande människor, som vi borde tala mycket mer om än vi gör, nämligen skillnaden mellan att få betalt för att utföra olika typer av mer eller mindre standardiserade tjänster och att vara del av en stolt och stark professionsgemenskap som arbetar självständigt och med utgångspunkt i de kunskaper och erfarenheter som medlemmarna har skaffat sig. Jakten på effektiviseringar och ständigt lägre priser gör att antalet yrkesutövare minskar medan utförarna av tjänster ökar. På det här sättet ökar konkurrensen mellan arbetstagarna, och den som är mest stresstålig och kan tänka sig att arbeta för lägst lön ses som vinnare trots att det handlar om ett ”race to the bottom”.  

Innan järnvägstrafiken avreglerades, på den tiden när SJ ansvarade för allt som rörde spårbundna transporter av människor och gods (alltså både tågen, spåren och bokningarna) gick tågen i tid, och när det uppstod förseningar togs passagerarna omhand på ett respektfullt sätt. Idag när ingen har ansvar för helheten skyller alla problemen som ingen kan blunda för på någon annan. Och innan Posten utsattes för "konkurrens" (som innebar att man lät en annan aktör plocka russinen ur kakan och låta Posten ta hand om det som blev över), alltså långt innan Post Nord tog över utdelningen av försändelser till landets hushåll, kom alla brev fram dagen efter oavsett var de postades och vart de skulle. Trots att det idag kostar 22 kronor att skicka ett brev – den som skickar böcker får punga ut med närmare 90 kronor – finns det inga garantier för att försändelsen kommer fram ens efter några dagar.

Det kanske låter som att jag är en kommunist som hatar fri företagsamhet, men så är det inte. Jag är en varm vän av blandekonomi och försvarar demokratin med hjärteblodet. Jag hatar debatter och är kritisk mot alla former av antingen-eller-tänkande. Liksom de allra flesta tror jag att det är en dålig idé att privatisera försvaret, men jag menar att det även finns en poäng med att staten tar hand om den spårbundna trafiken samt utdelningen av post, och jag menar att dessa uppgifter utförs bäst av yrkesutövare tillhörande en profession som känner stolthet över sitt arbete.

Skillnaden mellan professioner och det tjänsteutförande prekariat som idag tar över allt fler uppgifter i samhället är att den medarbetare som är del av en profession tar ansvar för helheten på ett helt annat sätt än den som konkurrerar med andra om vem som är villig att arbeta för lägst lön. Yrkesutövare som åtnjuter anställningstrygghet, som förhandlar kollektivt om sin lön och som ingår i en gemenskap där man känner stolthet över sitt arbete sätter ofta en ära i att göra ett bra jobb, vilket innebär att det varken behövs rutiner (som någon kommunikationschef kan stå i TV och säga att man ska se över när något går snett), en massa mellanchefer eller en administrativ apparat, vilket ofta är förutsättningar för organiseringen av en grupp tjänsteutförare som varken känner varandra eller är lojala med sina uppdragsgivare. 

En hel del av problemen i det svenska utbildningssystemet går att förklara med insikterna ovan. Mycket talar nämligen för att en statlig skola med en välutbildad lärarkår som gemensamt ansvarar för arbetet med att skapa förutsättningar för elevernas lärande är bättre skickad att förvalta utbildningsuppdraget än dagens system med friskolor som skapats för att ge aktieägare maximalt med vinst, vilket leder till att cheferna på skolorna gör vad de kan för att hålla kostnaderna nere, bland annat genom att koppla samman lönen med betygen och anställa så många obehöriga lärare som möjligt. 

Tankarna går även att använda inom högskolesektorn där det idag ofta talas om tillitsbaserat ledarskap, vilket är bra. Men det riskerar i praktiken att bara bli ett ord, ännu en meningslös managementfloskel. När det svenska utbildningssystemet var världsledande styrdes universiteten nämligen kollegialt, av yrkesutövare som satte en ära i att värna kunskapen – utan att lärarna kontrollerades av en linjeorganisation. I dagens högskolevärld växer antalet mellanchefer och administratörer som måste visa resultat för att inte få kritik från högskolans ledning, därför blir kollegiets makt mindre och mindre för varje år som går. Och när lektorernas andel av lärarlaget stadigt minskar och arbetet dessutom standardiseras allt mer, vilket gör att det kan utföras av tjänsteutförare, är det inte längre forskning och HÖGRE utbildning man sysslar med på högskolan. 

Orden jag valt att bygga resonemanget på är ett hugskott, men det viktiga är aldrig begreppen i sig utan hur de definieras och används. Det jag vill peka på med hjälp av orden är den helt avgörande skillnaden mellan två olika sätt att se på arbete och arbetare. Skillnaden mellan yrkesutövare och tjänsteutförare handlar om TILLIT, om makten över arbetets innehåll och utförande. 

Om vi människor ska kunna ha en chans att undvika att bli slavar under den artificiella intelligens som idag tar över allt fler uppgifter i samhället och våra liv måste kunskapen värnas och mänsklighetens bildningsarv förvaltas på ett klokt sätt. Och då kan vi inte reducera oss själva till utförare av standardiserade tjänster, som konkurrerar med varandra om vem som kan arbeta för lägst lön. Förra årets pris i ekonomisk vetenskap till Nobels ära handlare om liknade saker och ger stöd till denna tanke. Forskarna som belönades för sina insatser gör nämligen skillnad mellan integrerande och exploraterande organisationer och samhällen. I medierna talades det i höstas endast om att pristagarnas forskning handlade om att förklara skillnaden mellan olika länders välstånd och att det finns en tydlig koppling till västvärldens kolonisation av det globala syd, men forskarna skriver även om samhällsbyggande och pekar på att det finns evidens för att integrerande samhällen är mer hållbara än exploraterande. 

Det är med andra ord bättre för ALLA att leva i ett samhälle och ingå i en yrkesgemenskap där man litar på varandra och arbetar tillsammans för en långsiktigt hållbar framtid, vilket är motsatsen till dagens ständiga neddragningar på alla områden utom chefernas löneökning och aktieägarnas avkastning samt den totalitarism och kapprustning som blir resultatet av det sättet att tänka.

Problemet med bestämda uppfattningar

Vi människor lever i en dynamiskt föränderlig värld fylld av komplexa samband. Och i sådana sammanhang är det svårt att vara säker och ha en bestämd uppfattning om något. Ofta är det bättre (i betydelsen mer adekvat) att vara ambivalent och klokt att välkoma kritik samt vara öppen för att ändra åsikt i mötet med bättre argument. Problematiskt nog har vi skapat en kultur där säkerhet premieras och där den som tar hänsyn till komplexiteten och ändrar uppfattning — antingen för att förhållandena ändrats eller för att hen kommit till insikt om att det är klokt att göra det — betraktas som opålitlig.

Just eftersom vi människor fungerar som vi gör och lever i den värld vi lever i är det lockande att ha en bestämd uppfattning och den som har det kan alltid räkna med uppbackning eftersom vi människor är sociala och vill känna tillhörighet, särskilt med individer som beundras av andra. Den som talar utifrån en tvärsäker position kan därför, i det kulturella sammanhang vi lever i, kritisera den som är ambivalent utan att själv granskas kritiskt, vilket gör att maktförhållandet mellan den som utstrålar säkerhet och den som är ambivalent blir asymmetriskt. Den som kritiseras tvingas nämligen både fokusera på att försvara sig och riskerar att framstå som okunnig och/eller opålitlig, samtidigt som den som är säker på sin sak kan fokusera på framförandet av kritiken.

Tar någon ett beslut att göra något som kan uppfattas som tveksamt — vilket väldigt mycket kan ses som, särskilt från en tvärsäker kritikers perspektiv — spelar det ingen roll att det ofta är en öppen fråga om vad som egentligen, alltså objektivt sett, är rätt eller fel. Allt fokus i en debatt om den här typen av frågor i den här typen av sammanhang, kommer att hamna på den som tog det tveksamma beslutet och hen försätts därigenom i en omöjlig position. Antingen får personen ifråga försvara ett beslut som hen inte nödvändigtvis vill försvara, eller så tvingas hen framstå som moraliskt tvivelaktig. Även om kritiken bygger på svaga argument kommer den som kritiserar någon annan för tvivelaktig vandel att uppfattas som moraliskt överlägsen, bara för att hen är säker och har en tydlig uppfattning som ligger i linje med den allmänna uppfattningen.

I sammanhang där bestämdhet värderas högre än klokhet (och med klokhet menar jag att hålla sig med uppfattningar som ligger så nära den komplexa och föränderliga verkligheten som möjligt, i varje given situation) tvingas alla väga sina ord på guldvåg, och det leder till att en dömande och repressiv kultur präglad av ängslighet riskerar att växa fram. I sammanhang där alla handlingar och allt som sägs bedöms som antingen rätt eller fel och där det inte anses finnas några gråskalor, blir kunskapsinriktade samtal och intellektuella förmågor överflödiga – där handlar nämligen allt om att få rätt och om att utstråla säkerhet.

För att ett sant demokratiskt samhälle ska kunna växa fram måste det finnas en kollektiv förståelse för gråskalorna och komplexiteten, och där kan och får det inte handla om att avgöra några frågor en gång för alla. Totalitarismens kännetecken är att det bara finns utrymme för en åsikt åt gången. Därför ger sig totalitära regimer alltid på utövare av yttrandefrihet och företrädare för vetenskap, som för att fungera kräver rörliga intellekt, kritiskt tänkande och kunskapslojalitet — alltså motsatsen till okritiskt följande av auktoriteter och den rätta läran – samt respekt för komplexitet.

Företrädare för dagens höger brukar kritisera vänsten för att vara ”woke”, men migrationsminister Johan Forsell har profilerat sig själv som en minst lika tydlig kritiker mot det han anser vara fel som Greta Tunberg — och när det visade sig att hans son var engagerad nazist och att han alltså brustit i det föräldraansvar som han länge utkrävt av andra gick hela hans förtroendekapital därmed upp i rök. Problemet är att verkligheten inte anpassar sig efter människors önskningar om hur det borde vara. Därför är all politik som bygger på föreställningen att det är möjligt att i alla frågor hålla sig med en bestämd uppfattning om att det är antingen si eller så (rätt eller fel) förkastlig. I en komplex och snabbt föränderlig värld måste man vara ödmjuk och förstående. Alla kloka ledare avstår därför från att agera på lockelsen att jämföra det sämsta hos sina motståndare med det bästa hos sig själva.

Vi måste lära oss leva med insikten om att verkligheten inte går att kontrollera och att det nästan alltid är klokast att vara ambivalent och öppen för att ändra åsikt. I många frågor går det att ha en tydlig åsikt, men att hålla sig med en bestämd uppfattning om det som är vagt, till sin natur, är både oklokt och problematiskt.

Demokratin är hackad

Nu är det semester i Sverige och allt utom börsen och turistnäringen går på sparlåga. Vi befinner oss i en tid på året då man tidigare var ledig och kunde återhämta sig samtidigt som man vilade i tryggheten om att allt såg ut som vanligt när man kom tillbaka till ett nytt år på jobbet. Den tiden är nu sedan ganska länge förbi. Inget är som vanligt. Dagens somrar fylls av rapporter om extremväder och i år även statistik över folkmordet i Gaza. Samtidigt förvandlar Ryssland successivt Ukraina till grus. Men det blir bara notiser i ett evigt flöde, där nyheterna blandas med bantningstips, Agnes Volds påståenden om hur mycket man kan dricka och notiser om kändisarnas låtanden och göranden, samt recensioner av dagens sommarprat. Utan verkligt engagemang (är innehållet AI-genererat?) rapporteras om högt och lågt, och det är bara när en orange man med grandios självbild i ett stort land i väster säger eller gör något som tonläget och uppmärksamheten skärps.

Politikerna här hemma har sommarlov, men deras utspel dominerar ändå flödet. Under rådande nyhetstorka (som inte beror på att det inte händer något, utan på att nyhetsredaktionerna idag säljer annonser och lever på klick) kan en "anonym" minister förneka kännedom om att hens son är aktiv i en nazistisk kamp(sports)klubb, trots att ministern följt sin sons aktiviteter på nätet. Och regeringen som talar om vandel och hårdare straff för minderåriga invandrare är mer lojala mot ministern än sin egen "moral". Dessa tendenser till apartheid här i Sverige oroar mig lika mycket som allmänhetens okunskap, ointresse och respekt för demokratin.

Demokrati är inte ett perfekt styrelseskick, men för att den ska fungera hjälpligt åtminstone krävs det intresse och engagemang samt respekt för både kunskapen och komplexiteten, inte bara hos ett fåtal utan bland befolkningen som helhet. Och det saknas idag. Därför kan demokratin hackas och med stöd i allmänhetens bristande intresse och engagemang användas av företrädare för totalitära krafter som säger sig vara våra vänner och som påstår att de vill få ordning på vårt land.

Makten i öppna, demokratiska kunskapsnationer utgår från folket. Utan kunskap och kollektivt engagemang kan systemet inte fungera. Det är därför som utbildningssystemet och forskningen behöver vara statligt finansierat för att fungera som det är tänkt. Så när världens rikaste man bildar ett politiskt parti — för att utmana en annan rik man som använder makten som ämbetet ger honom för att berika sig själv — är det ett lika allvarligt tecken i tiden som nyheten om att en flod kan stiga åtta meter på en timme och döda hundratals människor, eller det faktum att många blir mer upprörda av protesterna mot ett folkmord än av dödandet av barn och svältande människor som står i kö för att få nödhjälp. Om inte kunskapen och demokratin respekteras och om vi bara väntar på att någon annan ska lösa våra problem åt oss är vi alla körda. 

Detta är det viktigaste jag har lärt mig genom åren av studier och forskning, och jag har bestämt mig för att ägna resten av mitt liv åt att sprida kunskap om och förståelse för kultur. 

Efter ett av de märkligaste och jobbigaste åren i hela mitt yrkesverksamma liv måste jag vila och ladda batterierna, men när jag drar igång verksamheten igen om några veckor ska jag fördjupa mina kunskaper och öka mitt engagemang för det jag tror på. Det ger mitt liv mening, och jag blir allt mer övertygad om att det är bristen på mening i våra liv som driver utvecklingen, (eller avverkningen av allt det som jag som barn och ung vuxen kunde ta för givet).

Tänk om lärare och forskare fick tänka och agera som rockstjärnor

För några veckor sedan såg jag filmen Becoming Led Zeppelin, som var intressant på många olika sätt och väckte en hel del tankar om saker jag ofta funderar over. En sådan sak handlar om att och hur kulturella sammanhang aldrig är det samma som summan av delarna. Kultur är ett komplext fenomen som utspelar sig i mellanrummen. Intervjuerna i filmen och klippen från konserterna gjorde det uppenbart att Led Zeppelin var en grupp som bestod av fyra individuellt skickliga och egensinnade musiker, men att låtarnas unika kvaliteter uppstod i samspel. Det var Jimmie Page som skrev musiken, men gruppens odödliga sånger utvecklades i samspelet mellan hans enastående förmåga att hantera en gitarr och texterna samt den unika sångstilen som Robert Plant utvecklade, liksom den intuitiva kommunikationen mellan basisten John Paul Jones och trummisen John Bonham. 

Det som gjorde störst intryck på mig och det jag vill skriva om här var dock rockstjärnornas musikaliska integritet. När Jimmie Page åkte till USA tillsammans med gruppens manager Peter Grant för att skriva kontrakt med Atlantic Records såg de till att få med en klausul i kontraktet som stipulerade att ingen från skivbolaget skulle ha något att säga till om rörande arbetet i studion. När jag hörde det tänkte jag: tänk om lärare och forskare hade makten att förhandla fram den typen av kontrakt. Om lektorer hade den makten över sitt arbete skulle de kunna följa kunskapen dit kunskapen tar dem, vilket väl ändå måste vara syftet med att skattebetalarna investerar i forskarutbildningen (som är den längsta och dyraste utbildningen vi har i vårt land)?! Om den kreativa frihet som Led Zeppelin försäkrade sig om inte bara fanns inskriven i Högskolelagen utan dessutom respekterades skulle landets lektorer mycket väl kunna bli lika stora legendarer som många av de rockstjärnor vars musik fortfarande efter över 50 år fortfarande älskas.

Var och en av musikerna i Led Zeppelin bidrog med något unikt till helheten, och när trummisen John Bonham dog upplöstes följaktligen gruppen. På högskolan har man istället fått för sig att det är en kvalitetsindikator att alla läsare och undervisa om allt på alla kurser, i alla fall inom det ämne eller den utbildning de arbetar. Tänk om man tänkte så inom musiken. Skulle det leda till att fler eller färre klassiska mästerverk skapades? Frågan är så klart retorisk. Alla fattar att det inte fungerar så i musiken eller konsten; att det inte finns några garantier för framgång. Inom litteraturen ser det lite annorlunda ut, den håller liksom undervisningen på landets högskolor på att bli allt mer slätstruken och likriktad. En förkrossande majoritet av böckerna som ges ut är antingen deckare, fantasy eller feel-good. Det som är unikt, eller som kräver lite av den som läser ratas, av både förlag och läsare. Och så ser det tyvärr ut även på högskolan. 

Här i veckan kom ett förslag från en moderat politiker som gick ut på att man skulle avskaffa examensarbetet på utbildningar inom bristyrken. Den typen av förslag ligger i linje med den allmänna kunskapsresistensen, och det sättet att tänka är lite galet som att spara in på tränare och minska tiden för träning för att snabbare få ut elitspelare på planen. Det är inte så kunskap fungerar och det är inte så man skapar förutsättningar för den excellens som alla säger sig värna. 

Filmen Becoming Led Zeppelin gjorde mig nostalgisk, men det går inte att vrida tillbaka klockan, därför väljer jag att se den som en allegori över hotet som NPM innebär för alla skapande verksamheter. Anledningen till att Led Zeppelin räknas som ett av rockhistoriens främsta band är nämligen att medlemmarna försäkrade sig om att INTE behöva följa några order från chefer som inte förstår vad som krävs för att kreativitet ska kunna resultera i mästerverk. Trots att vi vet att det inte finns några garantier för varken kunskap eller vetenskaplig excellens blir cheferna, som får mer och mer makt över den akademiska verksamheten, fler och fler. Det sättet att se på kvalitet är som att jämföra Led Zeppelin som bara gjorde åtta (tror jag) album – eller Simon and Garfunkel för den delen, som bara gjorde fyra album – med Ingemar Nordströms som gav ut 18 skivor i serien Saxparty. Och värdera Ingemar Nordströms högre.

Trots att ingen skulle komma på tanken att värdera en forskare som skrivit (eller varit medförfattare till) 500 artiklar och/eller vunnit 100 miljoner kronor i konkurrens högre än Albert Einstein som bara skrev ett par artiklar och aldrig konkurrerade med andra forskare om medel, är det precis så som allt fler chefer i den akademiska världen tänker. Dagens utövare av vetenskap tvingas därför att skriva på kontrakt som gör dem livegna i rollen som forskare. Och den lektor som med hänvisning till Högskolelagens § 6 kräver att få vara lika fri som medlemmarna i Led Zeppelin i sin (kun)skapande verksamhet riskerar att avskedas. Det är inte så som som man skapar en akademisk miljö där det är möjligt att utveckla banbrytande och värdefulla forskningsresultat, och därför liknar forskningsresultaten också allt mer Saxparty 15 och allt mindre Houses of the Holy.

Akademiska texter massproduceras idag, och därför liknar innehållet i artiklarna texten till Max Fenders gamla dänga:”Vi går hem till Max, här är låten med stuns i. Kom nu är det dags, åh vi går hem till Max. Vi går hem till Max och ös till tusen det blir det. Och med lite flax, ja då går vi hem till Max”. (Kanske är det därför som allt fler "forskare" avvänder AI för att skriva forskningsöversikter?) Om forskare fick tänka och agera som rockstjärnor skulle chansen öka att deras texter innehåller tidlösa rader fyllda av vishet, som i Leonard Cohens Anthem: "Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack, a crack in everything. That's how the light gets in." 

Bara för att det inte finns några garantier för att undervisningen blir mästerlig och resultatet av blir forskningen banbrytande betyder inte att det är klokt att anställa fler chefer i akademin som får mer makt och högre lön än för att tvinga landets högst utbildade att producera nyckeltal.

Identifierar du dig med din arbetsgivare?

Här under sommaren tar jag mig friheten att reflektera (lite mer än vanligt) på slak lina. Till hösten går mitt liv in i en ny fas och jag behöver vara ledig på riktigt och njuta av såväl friheten som den ekonomiska trygghet som betald semester innebär. När höstterminen drar igång måste jag både ha kraft, mod och vara motiverad att kliva ut i den okända terräng som jag kommer att befinna mig i under överskådlig tid. Höstterminen 2025 blir den sista på Högskolan Väst och det är med blandade känslor jag konstaterar detta. Men jag väljer att fokusera på det som är positivt. Parallellt med undervisningen på kurserna jag ansvarar för och undervisar på ska jag skapa en plattform för framtiden, vilket är inspirerande. Jag har både tid och möjlighet att göra det eftersom jag har en förstående avdelningsledare. Att inte ge mig möjligheten att göra vad jag kan för att kunna fortsätta tjäna skattebetalarna som investerat i min långa utbildning skulle vara rent förkastligt, men nu får jag i alla fall chansen att bevisas för mig själv att jag har kompetensen att även i fortsättningen arbeta med den kunskap och de kompetenser jag alltid satt en ära i att värna. 

En sak som jag tänkt på under många år och som här under processen som lett fram till min uppsägning är det faktum att arbetsgivare i allt högre grad idag kräver av sina anställda att de ska identifiera sig med företaget de arbetar på. Jag minns hur jag kände mig obekväm när jag stod i kön till kassan på McDonalds och såg hur de anställda tvingades arbeta med lustiga hattar och konstiga kläder när det var kampanjer. Och det kryper i mig av obehag när jag läser anställningsannonser där företaget kräver att man ska agera som företagets representant även på fritiden.

Den här utvecklingen mot livegenskap i arbetslivet ligger i linje med den våg av nationalism och totalitarism som just nu drar genom världen, som ytterst bygger på kunskapsresistens. Donald Trump visar allt tydligare att han ser sig själv som USA, inte som landets folkvalda president som under en eller två perioder ansvarar för ledningen av landet. Under NATO-mötet här i veckan sa han att "han" inte tänker försvara länder som inte lever upp till "hans" krav på försvarsbudget. Och det är plågsamt att lyssna på övriga länders ledare när de smörar och underdånigt kryper för honom och andra ledare med totalitära ambitioner för att försöka skaffa sig själva fördelar i de förhandlingar som Trump ser sig själv som mästare på. När allt fler väljer att bortse från det faktum att demokratin inte är det bästa styrelsesättet, utan det minst dåliga, och därför ger upp det gemensamma ansvaret och den kollektiva makten över det land man lever i, blir det så här.

Det jag vill peka på här är att det är en avgörande skillnad mellan att identifiera sig med sina uppdrag och arbetsuppgifter och att identifiera sig med sin anställning och sin arbetsgivare. Själv har jag alltid sett det som att jag arbetar på skattebetalarnas uppdrag, inte för mina chefer. Jag ser det som att jag är en del av högskolan som jag arbetar på, och att alla som är anställda där har samma uppdrag: Kunskap! Ledare och medarbetare kommer och går, men särskilt i offentligt finansierad verksamhet är det enda som består själva uppdraget, strävan efter att utveckla så bra kunskap som möjligt. Ägnar sig åt forskning och undervisning med vetande som mål måste alla som är knutna till organisationen underordna sig kunskapen och värna dess kvalitet. Kärnverksamheten på landets högskolor är inte ledning eller administration, utan undervisning och forskning. Tragiskt nog är det inte så det ser ut i den akademiska världen idag. Cheferna blir istället fler och fler och de har både högre lön och mer makt än lektorerna vilka därmed reduceras till följare av order och utförare av tjänster, trots att de genomgått landets längsta och dyraste utbildning. Om det är samhället som betalar min lön och om mitt uppdrag är kunskap kan jag dock inte samtidigt avkrävas lojalitet med mina chefer. 

Under mina år i akademin har det dock skett en tydlig förändring i synen på vad man kan och bör kräva av forskare och lärare på högskolan. Lektorer har fortfarande laglig rätt/skyldighet att bara vara lojala med resultatet av den forskning de bedriver, just eftersom samhället investerar i forskning och utbildning för att säkra framtida generationers behov av kunskap. Men den forskare eller lärare som idag för fram kritik mot ledningens beslut straffas direkt eller indirekt. Det faktum att cheferna är immuna mot uppsägning, det vill säga att det är lärarna som får gå när ekonomin (inte sällan på grund av ledningens beslut) inte går ihop, säger allt om hur lektorer värderas i dagens högskola. Cheferna i den akademiska världen har idag närmast oinskränkt makt och kan därför kräva lydnad, de behöver inte ens förklara beslutet att säga upp enskilda medarbetare med många år i statlig tjänst. Den som inte kan ställa upp på denna nyordning eller inte accepterar rådande syn på hur man leder och organiserar vetenskapligt arbete och högre utbildning får finna sig i att bli av med jobbet utan förklaring.

Arbetet som forskare är oförenligt med kravet på att man ska identifiera sig med sin arbetsgivare och betrakta sig själv som representant för organisationen man arbetar på 24/7. Den uppfattningen går helt enkelt på tvärs mot den akademiska friheten och strävan efter bildning som sägs vara högskolans samhällsuppdrag. Kulturens makt över tankar och handlingar är stor och därför ser det ut som det gör. Forskare får i vissa fall inte ens själva förmedla resultatet av sin forskning, all information ska gå genom högskolans kommunikationsavdelning. Idag är det således informationsansvariga som kommunicerar högskolans syn på saker och ting, och kommunikatörerna arbetar på ledningens uppdrag, vilket gör att det blir chefernas uppfattningar som kommuniceras. Men vad är då poängen med att samhället investerar i forskning? Vad ska vi med forskare till om de inte kan eller får följa kunskapen dit den tar dem?

Som (kultur)forskare och lärare är jag lojal med skattebetalarna och anpassar mig och mitt tänkande efter kunskapen, därför kan och kommer jag aldrig att identifiera mig med någon eller något annat än det vetenskapliga uppdrag jag på samhällets bekostnad utbildats för att axla ansvaret för. Det som är positivt med min uppsägning – eller det finns inget positivt med det, men det jag väljer att fokusera på nu när jag blivit uppsagd – är att ingen kan tvinga mig att okritiskt följa och försvara beslut tagna av chefer jag inte har något förtroende för. I februari nästa år är jag fri att vara den forskare och lärare jag utbildats till, men den frihets pris är att jag inte längre får vara det som anställd på en högskola, i alla fall inte på den högskola som jag varit en hängiven och kvalitetsmedveten medarbetare på sedan 2003.

Vi lever i ett rättssamhälle, men …

Idag fick jag äntligen utlåtandet från JO. Därmed ser jag ärendet (som inleddes i december 2024) rörande HVs sätt att hantera mig som avslutat. Det blev (som väntat) ett antiklimax, men nu kan jag släppa oförrätten och gå vidare. JO konstaterar att mina chefer och högskolans jurist gjorde fel, och deras ursäkter underkänns! Men det visste jag ju redan. Och eftersom JO inte gör något, bara påpekar vad som gäller och ger ett utlåtande rörande högskolans agerande, landar allt i ett torrt konstaterande. HV får kritik för oförmågan att leva upp till grundlagens skrivningar, men får även beröm för att man sett över sina rutiner.  

Vi lever (fortfarande) i ett rättssamhälle, men det är bara i teorin allt fungerar som det ska. I praktiken kan chefer i staten göra ganska mycket som de vill utan deras makt och kompetens ifrågasätts. Jag blir av med jobbet trots att jag inte misskött mig och mina chefer kan fortsätta som om ingenting hänt. Precis som studenter som fuskar frias trots att det är uppenbart att de fuskat, slipper cheferna undan med ett torrt konstaterande om att de gjort fel – trots att de inte följer sina egna regler och även om organisationen har ett kvalitetssystem som kostar massor med pengar. Genom att uttala de magiska orden: Vi ska se över våra rutiner, kan allt fortsätta som vanligt.  

Bedömning

Av utredningen i ärendet framgår att Högskolan Väst den 4 februari 2025 bedömde att endast vissa av de e-postmeddelanden som E.N. hade begärt att få del av kunde lämnas ut. Samma dag begärde E.N. att få ett överklagbart beslut. Beslutet meddelades den 20 mars 2025, dvs. drygt sex veckor senare. Det är självklart inte förenligt med skyndsamhetskravet i tryckfrihetsförordningen och Högskolan Väst förtjänar kritik för den bristfälliga handläggningen.

Högskolan Väst har fört fram att skälet till dröjsmålet bl.a. var att handläggaren under en period var sjukskriven och att ärendet på grund av myndighetens storlek inte kunde handläggas av en annan medarbetare. Jag vill med anledning av detta påminna om att JO tidigare uttalat att en begäran om handlingsutlämnande ska prioriteras framför den löpande verksamheten och att en myndighet har en skyldighet att se till att den är organiserad på ett sätt som säkerställer att framställningar kan hanteras rättsenligt, även under t.ex. enskilda personers frånvaro. (Se bl.a. JO 2015/16 s. 665, dnr 6276-2012 m.fl., och JO 2020/21 s. 317, dnr 7896-2019.)Dnr 2440-2025 Sid 3 (3)

Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen och ett fundament i vår demokrati. Det är därför mycket viktigt att myndigheter ser till att principen får genomslag. Det är positivt att Högskolan Väst har vidtagit åtgärder för att säkerställa att en liknande situation inte uppstår igen.

Det som i övrigt har kommit fram i ärendet ger inte anledning till någon ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.

Jag fick rätt, men lämnas med en känsla av tomhet. Visst känns det surt och självklart är jag besviken! Fast nu kan jag släppa detta och gå vidare. Min tro på kunskapen och övertygelsen om att arbetet med lärande och kunskapsutveckling är viktigare än någonsin är intakt, men känslan av att vi verkligen och i praktiken lever i ett rättssamhälle har fått sig en törn. Regelverk och kvalitetssystem som bara fungerar i teorin och när de inte behövs, är meningslösa.