Vi lever i ett rättssamhälle, men …

Idag fick jag äntligen utlåtandet från JO. Därmed ser jag ärendet (som inleddes i december 2024) rörande HVs sätt att hantera mig som avslutat. Det blev (som väntat) ett antiklimax, men nu kan jag släppa oförrätten och gå vidare. JO konstaterar att mina chefer och högskolans jurist gjorde fel, och deras ursäkter underkänns! Men det visste jag ju redan. Och eftersom JO inte gör något, bara påpekar vad som gäller och ger ett utlåtande rörande högskolans agerande, landar allt i ett torrt konstaterande. HV får kritik för oförmågan att leva upp till grundlagens skrivningar, men får även beröm för att man sett över sina rutiner.  

Vi lever (fortfarande) i ett rättssamhälle, men det är bara i teorin allt fungerar som det ska. I praktiken kan chefer i staten göra ganska mycket som de vill utan deras makt och kompetens ifrågasätts. Jag blir av med jobbet trots att jag inte misskött mig och mina chefer kan fortsätta som om ingenting hänt. Precis som studenter som fuskar frias trots att det är uppenbart att de fuskat, slipper cheferna undan med ett torrt konstaterande om att de gjort fel – trots att de inte följer sina egna regler och även om organisationen har ett kvalitetssystem som kostar massor med pengar. Genom att uttala de magiska orden: Vi ska se över våra rutiner, kan allt fortsätta som vanligt.  

Bedömning

Av utredningen i ärendet framgår att Högskolan Väst den 4 februari 2025 bedömde att endast vissa av de e-postmeddelanden som E.N. hade begärt att få del av kunde lämnas ut. Samma dag begärde E.N. att få ett överklagbart beslut. Beslutet meddelades den 20 mars 2025, dvs. drygt sex veckor senare. Det är självklart inte förenligt med skyndsamhetskravet i tryckfrihetsförordningen och Högskolan Väst förtjänar kritik för den bristfälliga handläggningen.

Högskolan Väst har fört fram att skälet till dröjsmålet bl.a. var att handläggaren under en period var sjukskriven och att ärendet på grund av myndighetens storlek inte kunde handläggas av en annan medarbetare. Jag vill med anledning av detta påminna om att JO tidigare uttalat att en begäran om handlingsutlämnande ska prioriteras framför den löpande verksamheten och att en myndighet har en skyldighet att se till att den är organiserad på ett sätt som säkerställer att framställningar kan hanteras rättsenligt, även under t.ex. enskilda personers frånvaro. (Se bl.a. JO 2015/16 s. 665, dnr 6276-2012 m.fl., och JO 2020/21 s. 317, dnr 7896-2019.)Dnr 2440-2025 Sid 3 (3)

Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen och ett fundament i vår demokrati. Det är därför mycket viktigt att myndigheter ser till att principen får genomslag. Det är positivt att Högskolan Väst har vidtagit åtgärder för att säkerställa att en liknande situation inte uppstår igen.

Det som i övrigt har kommit fram i ärendet ger inte anledning till någon ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.

Jag fick rätt, men lämnas med en känsla av tomhet. Visst känns det surt och självklart är jag besviken! Fast nu kan jag släppa detta och gå vidare. Min tro på kunskapen och övertygelsen om att arbetet med lärande och kunskapsutveckling är viktigare än någonsin är intakt, men känslan av att vi verkligen och i praktiken lever i ett rättssamhälle har fått sig en törn. Regelverk och kvalitetssystem som bara fungerar i teorin och när de inte behövs, är meningslösa. 

Kan vi inte förstå eller använda kunskapen blir den meningslös

Det som gör oss människor unika är vårt språk och sätten vi använder det på. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget, men tankeförmågan och vår självmedvetenhet – som är förutsättningen för utvecklingen och användningen av teoretisk, abstrakt kunskap som kan överföras mellan individer och generationer – har med språket att göra. Utan tankar, medvetenhet och kunskap är vi bara antingen djur eller maskiner. Vägen in i framtiden för mänskligheten löper därför mellan dessa båda ytterligheter. Problematiskt nog beter sig allt fler av människorna som lever på jorden idag som känslostyrda djur, och eftersom maskinerna allt tydligare betraktas som ett slags gudomligt ideal rör sig mänskligheten just nu allt snabbare mot singulariteten (den punkt i tiden när människan lämnar walk over till datorerna) och skjuter samtidigt en ekologisk/biologisk katastrof framför sig. Ett annat sätt att tänka och agera är (än så länge) möjligt, men det kräver att vi både värdesätter, utvecklar och använder våra unikt mänskliga egenskaper, vilket vi inte gör idag. Tanken på att människan uteslutande skulle vara en uteslutande rationell varelse utgör med andra ord ett problematiskt hinder mot en sådan utveckling.

Ignorerar vi det faktum att människor är intellektuella varelser och upphöjer våra känslor och fysiska begär till lag agerar vi som djur. Och tänker vi oss att vi är strikt rationella varelser kommer datorerna att ta över, av den enkla anledningen att deras minnen och processorkraft redan idag är vida överlägsen människans. Jag ser kunskapen som nyckeln till dörren mot en hållbar framtid för mänskligheten, men för att få den att passa i nyckelhålet måste vi stanna upp och reflektera över vad kunskap egentligen är och vad det innebär att agera med utgångspunkt i intellektet. Inget av det där gör vi idag, istället överlåter vi allt mer av vårt tänkande till algoritmer. Kunskap är inte information eller fakta, det handlar om något mycket mer komplext än så. Kunskapsteori (alltså frågan om vad kunskap kan sägas vara) är en evig fråga utan givet svar som kräver en utvecklad intellektuell förmåga för att kunna hanteras. Det är genom att hålla samtalet om och reflektionen över kunskapen levande som mänskligheten utvecklas intellektuellt. Och där spelar språket en avgörande roll. 

AI är ett fantastiskt verktyg, men det är bara om det betraktas så och användas på det sättet som det kan hjälpa människor att tänka och utvecklas intellektuellt. Jag har hör människor tala om AI som ett slags slav som de anser sig ha full kontroll över, men tänker man så tar man för givet att människan är en autonom herre med total makt över sitt liv och tänkande, vilket inte stämmer med vad vi vet om oss själva. Människa är något man blir tillsammans med andra, vi är genetiskt programmerade för att vara reciproka. Oavsett hur det känns är vi med andra ord oförmögna att agera med andra individer eller maskiner utan att påverkas. Det finns alltså en uppenbar risk att mänskligheten går samma väg som den lilla pojken vars föräldrar skaffade sig en apa som de med utgångspunkt i dåtidens teorier om rasbiologi tänkte sig skulle lära sig något av pojken. Det gick inte som föräldrarna tänkte, för det var istället pojken som lärde sig av och blev allt mer lik apan. 

Än så länge är det möjligt att se AI som ett slags slav eller tjänare som man som individ kan diktera villkoren för, men värnar vi inte kunskapen och våra unikt mänskliga egenskaper; det vill säga, utvecklar vi inte vårt intellekt är det snart vi människor som är slavarna och maskinerna som dikterar villkoren. Följaktligen är det inte teknikutveckling som är vägen fram, utan humaniora! Jag skriver inte detta för att värna mitt eget forskningsområde, kunskapen om det unikt mänskliga borde alla kunna förstå är viktigare idag än någonsin. Om allt fokus riktas mot maskinerna och om det enda vi lär oss är datorkod finns en uppenbar risk att vi utplånar oss själva. I samma stund som datorerna görs till idealet (och där är vi väl i princip redan, även om det fortfarande finns gott om fickor av motstånd) är våra unikt mänskliga egenskaper lika hotade som demokratin i USA under nuvarande totalitära, megalomana och kunskapsföraktande regim.

För att kunna använda kunskap måste man först förstå vad det innebär att veta och förstå, och det är något annat än att få svar på sina frågor. Utan förståelse för kunskapens teori och respekt för hur lite som är möjligt att veta är det lätt att förföras av ChatGPTs förmåga att vaska fram användbara svar ur nätets oöverblickbara mångfald, vilket sätter förmågan till kritisk analys ur spel. AI kan sägas vara intellektets motsvarighet till ljudboken som är på god väg att utarma kompetensen att avkoda mening i tryckt text med hjälp av ögonen. När allt fler läser allt mindre själva och dessutom använder AI för att skriva text krävs det ingen utvecklad intellektuell förmåga och bara basal förmåga till kritiskt tänkande för att inse vilket hot vi människor utgör för oss själva.

Läsande och skrivande är liksom tänkande analoga förmågor som likt muskler och kondition aktivt måste hållas vid liv för att inte förtvina. Intellektet – som är förutsättningen för bildning, vilket i sin tur är förutsättningen för vishet, som båda behövs för att förstå och använda kunskap – är både en förmåga och en kvalitet som måste värnas för att kunna användas i arbetet med att försvara demokratin och bygga långsiktigt hållbara samhällen. 

AI är en realitet som liksom atombomben är här för att stanna. Det finns ingen väg tillbaka. Men vägen fram handlar inte om att göra sig av med unikt mänskliga förmågor. För att mänskligheten inte ska drabbas av det som den där pojken som interagerade med apan råkade ut för, det vill säga röra sig bakåt i evolutionen, måste satsningarna på datorer mötas med minst lika stora satsningar på humaniora, läsande och språkhantering.

Mindlessness och pseudoproduktivitet

Det talas om vikten av närvaro, om de positiva hälsoeffekterna med att praktisera mindfulness. Men liksom med så mycket annat idag stannar det ofta vid tal. Begäret efter mätbara resultat och önskan att kontrollera tar över, vilket leder till att även det som i grunden är bra vänds i sin motsats. För att mindfulness ska kunna leda till bättre mental hälsa måste man inse att det är vägen som är målet och förstå att det handlar om en inre och individuell resa. En konsekvens av jakten på enkla lösningar är att det skapas standardiserade handlingsprogram och att det dyker upp inflytelserika gurus som det stora flertalet blir maktlösa följare till. På ytan ser allt ut att fungera. Men eftersom uppmärksamheten inte riktas mot vägen och fokus inte ligger på det som utspelar sig i utövarnas inre uteblir resultaten. Och det är inte så konstigt eftersom motivationen inte kommer inifrån, vilket den måste göra för att mindfulness ska ge några hälsoeffekter. Extern motivation ger mätbara resultat, men sällan några verkliga effekter.

Reflektionen över fenomenet och praktiserandet av mindfulness är en allegori över samtidens fixering av att kontrollera det okontrollerbara. Kvalitet, lärande, fred och demokrati är alla företeelser som kännetecknas av att innehållet är viktigare än formen. Och eftersom dessa saker utspelar sig inom och mellan människor leder alla försök att kontrollera utfallet till att innehållet offras. När det där blivit vardag kommer den som väljer att ta strid för innehållet, alltså det okontrollerbara, att betraktas som ett hot mot rådande ordning. Trots att alla vet att innehållet är viktigt och håller om att de önskade kvaliteterna är värdefulla. Vill man ha kvalitet, och är det lärande, fred och demokrati man önskar sig, skulle mindfulness kunna vara vägen eftersom det handlar om saker som kräver eftertänksamhet. Men när målet och dess uppfyllande i praktiken blir viktigare leder det istället till att det växer fram tungrodda kvalitetssystem, betygsinflation, krigshot och totalitarism.

Motsatsen till mindfulness borde bli mindlessness och det behövs ingen ingående analys av samtiden för att inse att det är vad vi sysslar med idag. Jakten på effektivisering får som konsekvens att formen överordnas innehållet, vilket i skolans värld gör att efterfrågan på mer av samma av det som försatt oss i problemen som ska lösas med kunskap och bättre utbildning, leder till allt fler ägnar sig allt mindre åt att vara närvarande i nuet, vilket man måste vara för att studier ska kunna leda till kunskap och intellektuell utveckling. Populism kan bara uppstå i sammanhang där det allmänna medvetandet präglas av ältande av det som varit, rädsla för allt som är okänt och oro över det som kanske kan komma att hända, vilket är kännetecken på mindlessness. 

Samtiden präglas allt tydligare av en tomhet som växer inifrån och som utvecklas i mellanrummen. Valet mellan att köpa och läsa tryckta böcker och skaffa sig en ljudboksprenumeration ser kanske ut att vara trivialt, men i själva verket handlar det valet liksom andra liknande val om antingen mindfulness eller mindlessness. Och ännu tydligare blir det om man ser på valet mellan att utveckla kompetensen att skriva och tänka själv och att försöka bli bättre på att promta en AI som gör det åt en.

Det så kallade sunda förnuftet säger kanske något annat, men alla som verkligen ägnar sig åt mindfulness och som studerar för kunskapens skull vet att det krävs mer aktivitet och handlingskraft att fokusera på att vara närvarande och göra ingenting än att vara eller i alla fall se upptagen ut. New Public Management ger oss inte det vi önskar, det enda som genereras av den ledningsfilosofin är uppgivenhet och pseudoproduktivitet. Vi lever därför i en Orwellsk skenvärd där skolans uppgift är ett generera vinst till aktieägare, där kontroll är frihet, diktatur är demokrati och kapprustning betraktas som kungsvägen till trygghet.

Efterfrågans mäktiga kraft

Viljan är en urkraft som sällan uppmärksammas på det sättet. Det är en mänsklig förmåga/egenskap som styr både individer och samhällen, problematiskt nog ofta omedvetet. Mänsklighetens samlade vilja är till exempel på god väg att (åtminstone riskera att) föröda den enda planet i universum som människor kan leva på. Vi har med andra ord allt att vinna på att stanna upp och reflektera över vad vilja är och hur den fungerar, både individuellt och kollektivt. Viljan går aldrig att räkna på, men man måste alltid räkna med den. Den går inte att kontrollera, även om det finns gott om tekniker för att manipulera den. Att det är så här beror på att viljan bara delvis är medveten, och att viljan är en i högsta grad komplex företeelse. Det är ännu ett exempel på en öppen fråga utan givet svar, vilket är anledningen till att jag intresserar mig för den. 

Viljan tar sig många olika uttryck och en aspekt av den är alla de olika begär som i hög grad regleras av det undermedvetna och vår biologi, vilket blir särskilt tydligt i vårt komplexa förhållande till mat. Många vill vara smala, men de vill samtidigt äta så mycket de önskar och när andan faller på, vilket är två motstridiga krafter. Viljan att vara smal är långsiktig, medan beslutet att äta eller låta bli när man utsätts för lockelser måste tas många gånger varje dag. Viljan att vara frisk och ha en kropp som ligger nära rådande idealbild må vara stark, men det är en önskan som hela tiden måste balanseras mot andra önskningar. Vi människor är bekväma av naturen och letar (som jag skrev om förra veckan) ständigt efter genvägar. Ska man lyckas i sina uppsåt måste man därför alltid göra sig medveten om vad som är den överordnade önskan, alltså det man helst vill uppnå. När man står i kön till kassan i mataffären med ingredienserna till salladen som är en del av strategin att nå målet om en perfekt kropp vill det till att man kan kontrollera begäret efter socker som triggas av godiset som placerats där eftersom det visat sig att försäljningen ökar då. Och lusten att lägga sig på soffan och bingetitta på en TV-serie måste varje dag balanseras mot omaket som det innebär att ge sig ut på en löptur. 

Vill man bli författare är det inget man bara blir, man måste läsa och skriva en massa för att utveckla förmågan att först hantera språket och sedan utveckla en personlig stil, viket tar mer tid än de flesta ens kan föreställa sig. Ska man lyckas uppnå det övergripande målet, alltså att inte bara tjäna pengar på sitt skrivande utan faktiskt leva och verka i samhället som skrivande och tänkande människa vill det till att man kan motstå frestelsen att använda något av AI-verktygen som nu utvecklas i svindlande takt. Fast det räcker inte, för det enda man kan kontrollera är vad man själv gör. Om allt fler varken vill eller orkar läsa texter minskar gruppen som uppskattar välskrivna texter snabbt och det leder till att det inte spelar någon roll hur bra man är på att skriva. Om allt fler som skriver använder AI för att producera text, för att det är enklare och de inte anser sig ha tid att skriva själva, förändras språket på sikt i grunden, och därmed förändras även kulturen där tänkandet och människoblivandet utspelar sig. Eftersom kunskapens kvalitet och individernas mentala hälsa är kollektiva projekt är aningslösheten som många, även (och kanske framförallt) forskare, visar inför det som håller på att hända, skrämmande.

Med det sagt har det blivit dags att reflektera över efterfrågan, som är en aspekt av viljan. Anledningen till att jag skriver den här bloggposten är att jag menar att synen på vad efterfrågan är för typ av förändringskraft behöver uppmärksammas och problematiseras. Den ekonomiska utvecklingen drivs av tillgång och efterfrågan, vilket gör att det handlar om ännu ett i högsta grad komplext fenomen. Efterfrågan är inget som bara finns där och som man på ett enkelt sätt kan lära sig att kontrollera, den är lika nyckfull och lätt att manipulera som viljan. Och det är bland annat därför som jag värnar bredden i kunskapen, för utan kunskap och bildningsambitioner blir vi människor rön för vinden eller offer för krafter som medvetet eller omedvetet (det spelar ingen roll vilket) manipulerar oss och vårt sätt att tänka och agera. Vad jag försöker säga är att vi inte bara behöver bygga upp en bred och djup förståelse för vilka vi är och hur vi fungerar, vi behöver även utveckla våra intellektuella förmågor samt ta oss tiden som krävs för att använda dem i arbetet med att bygga det långsiktigt hållbara samhälle som vi alla är beroende på, vare sig vi förstår det eller ej.

Efterfrågan har med vilja att göra, men varifrån kommer viljan och vad är det som triggar begäret som gör att viljan riktas mot just det vi vill ha? På den typen av frågor finns inga enkla svar för det beror på en komplex mix av biologi, psykologi, neurologi och kultur, vilket är aspekter av människoblivandet som går att manipulera om man har kunskap och vet hur man gör. Och om det är något som kännetecknar samtiden så är det att den handlar om manipuleringar. Makten ligger idag hos den som är bäst på att manipulera andra. Efterfrågan på politiker som USAs nuvarande president och andra politiker som ägnar sig åt politik, mer för att främja sina egna intressen än för att tjäna det allmänna, bygger på manipulation. Det är den enda rimliga förklaringen till att människor röstar mot sina egna långsiktiga intressen. Om det bara handlade om dumhet skulle efterfrågan på ledare med totalitära ambitioner aldrig kunna växa sig så stark. Men genom manipulation går det att få aningslösa människor att ta beslut som de sedan känner sig tvingade att försvara ända in i döden. Vet man bara hur den mänskliga kognitionen och psykologin fungerar, eller om man har en intuitiv känsla för dessa saker, går det att starta förödande massrörelser.

Den stora och verkligt viktiga frågan i ekonomin är om man ska förhålla sig passiv eller aktiv till efterfrågan, som individ och som samhälle. Som det ser ut idag, och så har det varit sedan mitten av 1800-talet, betraktas efterfrågan som en lika mystisk kraft som kulturen. Därför förhåller sig de flesta passiva till den, vilket bidrar till att kunskap om möjligheterna att manipulera dem inte utvecklas på samma sätt som om medvetenheten om vilken typ av krafter som är i spel hade varit högre. Den som lyckas bli rik på efterfrågan betraktas som ett geni, och eftersom den som en gång blivit rik ofta fortsätter vara rik (för att det är så pengar och ekonomi fungerar) blir det deras syn på vad man ska satsa på i framtiden som blir den rådande. Och eftersom förändringen går så långsamt att den som inte är uppmärksam på den får svårt att lägga märke till den, är det först när någon annan når framgångar som den allmänna uppfattningen om vad man bör göra för att lyckas förändras. Idag är mot nätet som allas blickar riktas, det är vår tids Klondyke. Men liksom under guldrushens dagar är de bästa fyndigheterna redan intecknade när den stora massan vaknar. 

Så länge vi inte stannar upp och reflekterar samt gemensamt försöker skaffa oss kunskap om efterfrågans väsen, alltså utvecklar kollektiv förståelse för vad det är för typ av kraft, kommer både vi och samhället vi lever i att vara rön för vinden och offer för människornas känslor. Liksom kunskap om kultur handlar det inte om en typ av vetande som kan användas för att kontrollera kraften. Därtill är den allt för stor, mäktig och komplex. Efterfrågan går att likna vid klimatförändringarna, som i hög grad är en effekt av efterfrågan och viljan. Men bara för att man inte kan kontrollera efterfrågan betyder inte att den inte går att påverka, åtminstone på marginalen. Inser man att det är exakt det vi alla gör dagligen och stundligen; alltså PÅVERKAR efterfrågan och dess effekter, blir det förhoppningsvis enklare att förstå vad man skulle kunna göra, både som enskild och samhälle, för att med viljekraft förändra efterfrågan. Tricket är att inte överväldigas och ge upp av insikten om den enorma komplexiteten. Och det blir lättare om man tar till sig tanken om att allt det som vi som individer efterfrågar, i varje stund, spelar roll. Allt, verkligen allt räknas: efterfrågan på luft som får oss att dra efter andan, chokladbiten vid kassan på ICA, den extra shoten kaffe i latten som erbjuds på kaféet på vägen till jobbet. Ännu en streamingtjänst som är gratis den första månaden, det nya vårmodet, iPhonemodellen med bättre kamera, bilen som görs reklam för på TV, resan till Thailand. Villan med det stora trädäcket, politiker som lovar skattesänkningar ... och så vidare. 

Fast ska vi verkligen kunna förstå efterfrågan måste vi inse att det inte bara handlar om varor och tjänster. Begäret efter visshet, tilliten till auktoriteter och önskan att låta andra ta beslut åt en är helt centrala aspekter av efterfrågan. Därför återkommer jag till viljan, som också kan vara passiv och aktiv. Kan vi ta kontroll över viljan och kombinera den förmågan med kunskap (alltså verkligt vetande, inte det som lanseras med orden: forskning visar) om konsekvenserna av efterfrågan, finns en god chans att förändringskraftens makt över oss och vårt tänkande kan brytas. Och då blir vi fria på ett helt annat sätt än idag när vi konkurrerar med varandra om vem som är bäst på att sno åt sig flest fördelar på andras bekostnad, vilket gör oss alla till offer för omständigheterna.

Den förödande jakten på genvägar

Inte ens när jag gick på högstadiet och var skoltrött och därför inte läste några läxor närde jag en önskan om att "slippa" lära mig saker och tänka själv. Det var det påtvingade pluggandet som jag undvek. Och även om jag inte visste då, på 1980-talet, som tonåring, vilken lång omväg jag därigenom tvingade ut mig själv på, och trots att jag inte hade en aning om hur mycket jobb det skulle krävas att hitta det yrke som jag sent omsider fann, ångrar jag inte. Inte ens nu när jag är uppsagd och gör min sista vårtermin på högskolan som jag arbetat på i 23 år (nu i dagarna) och alltså är på väg att bli av med jobbet som jag älskar och som ger mitt liv mening ångrar jag mig. Tvärtom anser jag att det varit mödan värt. Jag har aldrig varit intresserad av några genvägar eller enkla lösningar. Tyvärr verkar jag vara ensam om att tänka och känna så.

Samhället vi lever i idag präglas allt mer och allt tydligare av sökandet efter genvägar. Just nu är det AI som bär på löftet om att lösa alla våra problem. AI både läser och skriver allt fler av texterna som översköljer oss, vilket många obegripligt nog verkar välkomna. För mig som forskare har det alltid varit kunskapen, alltså det jag lär mig förstå och hantera, som varit det viktigaste. Därför envisas jag med att köpa och läsa böcker, och jag skriver mina texter själv genom att fila på språket. Det är en av anledningarna till att jag – särskilt nu när insikten om att jag blir av med min tjänst som lektor väl sjunkit in – lever med en känsla av främlingskap i akademin, (vilket i och för sig gör att jag inte kommer att sakna arbetsgivaren som inte värderar mina kompetenser och mitt kunskapsengagemang). 

Allt fler forskarkollegor använder idag AI både för att skriva forskningsöversikter och som stöd i författandet, för att slippa göra sådant som de tycker är jobbigt. Jag tycker det är skrämmande att se hur landets högst utbildade och förmodat klokaste och mest kompetenta människor frivilligt degraderar sig själva till ett slags maskinskötare för att få behålla lönen som de ändå kommer att förlora inom en snar framtid när såväl produktionen som inläsningen och analyserna av "vetenskapliga" artiklar helt kan tas över av AI. Vi människor är på god väg att frivilligt, inte bara göra oss själva till slavar under en teknik som kan utföra allt fler av våra arbetsuppgifter, dessutom, och vad värre är, riskerar användandet av tekniken leda till att framtida generationer fostras till lydnad under algoritmerna, vilket innebär att vi som lever nu inte bara håller på att föröda den enda plats i universum som människor kan leva på, dessutom föröder vi egenskaperna som gör oss människor till människor. 

Eftersom ekonomin är en viktig drivkraft i all samhällsförändring är det bara en tidsfråga innan skolan försvinner på grund av efterfrågan på politiker som lovar att sänka skatten. Redan när man på 1990-talet lanserade den irrationella tanken att erbjuda valfrihet i skolsystemet och särskilt när skolan såldes ut till "riskkapitalister" som skulle effektivisera skolan (utan att pengarna som "tjänas" in på effektiviseringen går tillbaka till skattebetalarna, de hamnar istället på aktieägarnas konton utomlands) inleddes kunskapsraset som nu accelererar. Studenterna som kommer till högskolan idag har inte fått lära sig vad det innebär att lära, de har lärt sig producera svar på frågor. Eftersom studenterna är många, lärarna få och produktionslogiken stark får lärare som värnar kunskapen svårt att bjuda motstånd mot studenternas önskan att göra rätt, vilket får dem att kräva att få veta vad de ska svara på tentafrågorna så att de så fort som möjligt får sin examen (om de nu inte använder AI för att läsa texterna och skriva inlämningsuppgifterna, vilket är hopplöst svårt att kontrollera). Och eftersom det enda som i praktiken räknas idag är högskolans ekonomiska resultat, som hänger ihop med genomströmningen, framstår lärare som försvarar högskolans akademiska kvaliteter som ett problem. 

Den där utvecklingen (eller avvecklingen) förstärks av att de som anser att det är klokt och driver på för att högskolan ska kunna bilda holdingbolag – för att på det sättet kunna "tjäna" pengar på forskning och utbildning, istället för att förvalta skattebetalarnas investeringar på bästa sätt genom att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling – ses som frälsare. Samhällets utgifter för skolan och den högre utbildningen är höga och får vi inte valuta för investeringen, i form av breda kunskaper och användbara kompetenser, blir den utgiften ett gigantiskt slöseri med allmänna medel.

När jag skriver om dessa saker är det inte för att kritisera AI, men jag märker att det ofta uppfattas på det sättet. Det är som att den analoga mänskliga hjärnan, eller i alla fall det kollektiva medvetandet, tagit över datorernas binära tänkande och därför ser världen i svart-vitt – antingen eller, vän eller fiende, rätt eller fel, ond eller god. Och detta skrämmer mig lika mycket som strävan efter genvägar. Det är konsekvenserna av digitaliseringen jag skriver om, och jag gör det i min strävan efter att värna kunskapen och förmågan att tänka analytiskt och vara kreativ. Att värna analoga tekniker och unikt mänskliga förmågor uppfattas bara som kritik av den som tänker som en dator, och om allt fler gör det är det inte jag och mitt sätt att tänka som är problemet. Jag ser stora fördelar med och använder själv digital teknik varje dag, därför känns det orättvist att bli utsedd till fiende. Det är slappheten i relation till tekniken, den naiva fascinationen samt fallenheten att delegera besluten rörande framtiden till algoritmer och förflackningen av människans intellektuella förmågor jag vänder mig mot. Det är naiviteten och genvägstänkandets konsekvenser jag varnar för. 

När jag läser böcker skrivna av forskare (artiklar läser jag nästan aldrig, där finns inte utrymme för den förståelse jag söker) är det författarnas kunskaper jag vill ta del av, alltså deras väl underbyggda, men personliga, tankar om det problem eller fenomen som jag själv är intresserad av. Och jag läser andras tankar för att utveckla egna och för att bilda mig en självständig uppfattning om ämnet som jag sedan samtalar med andra om för testa bärigheten i det jag håller för sant. När jag själv skriver är det för att sätta mina tankar på pränt, för att på det sättet kunna betrakta mina kunskaper utifrån och för hjälpa andra att tänka själv och utveckla sin egen uppfattning. Det är så som KUNSKAP utvecklats i alla tider, och det kan inget teknik i världen ändra på. Kunskap är första steget mot bildning och det är analoga och unikt mänskliga kvaliteter.

Elefanten i rummet är den stadigt växande arbetsbördan och den eviga jakten på effektiviseringar. Trots att vi som lever idag utför fler uppgifter, både i yrkeslivet och privat på fritiden, ökar inte tiden vi har till vårt förfogande för meningsfulla saker. Eftersom vi försöker fylla den högst begränsade tid vi här på jorden med så mycket som möjligt är det bara stressen som ökar, och när tiden upplevs knapp stannar vi inte upp och tänker efter vad det vi gör faktiskt ger oss, vi söker istället genvägar för att kunna göra ännu mer av det som redan idag bara leder till att tomheten och känslan av meningslöshet ökar. Eftersom allt fler idag är allt mindre närvarande i nuet blir det svårt att se vad den naiva drömmen om AI som lösningen (och de allt rikare och allt mäktigare techmiljardärerna som frälsare) kostar i form av stressrelaterade hälsoproblem, utarmade intellektuella förmågor samt kunskapsförflackning. Och inte minst miljöförstöring.

Kollegiet, som ledare och följare

Människans fallenhet att följa auktoriteter är evolutionär. Men det handlar också om ett val. Vi människor är inga offer för vår biologi, vi har också intellektuella förmågor och kan lyfta oss över det givna. Samtidigt är vi sociala varelser som påverkas av kultur och som alltid förhåller oss till hur andra tycker och tänker. Det där är inga åsikter utan en beskrivning av hur vi människor fungerar, enskilt och i grupp. Utgångspunkten för alla diskussioner om vilket samhälle vi vill leva i måste ta dessa saker i beaktande. Tar vi inte vara på kunskaperna vi har tillgång till, och ständigt utvecklar både den individuella och kollektiva förmågan att agera i enlighet med vad vi vet och vad som kan anses klokt, kommer biologin att styra. Kunskapen är dock inte given, den går inte att googla fram utan kräver alltid något av den som ska lära. Dessutom måste vetenskapen respekteras, annars handlar det som sägs i namn av forskning om känslor förklädda till vetande.

Det finns en anledning till att universitetet initialt och under hela sin uppväxtfas styrdes av kollegiet, alltså av de mest kunniga och erfarna, i samverkan. Det är nämligen enda sättet att både utveckla relevant kunskap av hög kvalitet och hålla den aktuell. Idén med linjestyrning går på tvärs mot allt det där, det är en hierarkisk modell som bygger på att landets högst utbildade och mest kompetenta ska tvingas följa order av människor som tilldelats en maktposition. Även om representanter för kollegiet kan peka på forskning som visar att det cheferna påstår är fel och den väg de pekar på leder bort från högskolans ursprungliga mål, tvingas de följa order uppifrån. Hur hamnade vi där?

Kunskap är inget man kan tvinga fram, trots det ökar andelen chefer och administratörer i dagens högskolevärld. Linjens makt över resultatet av det akademiska arbetet blir större och större för varje år som går. Och dessa siffror pekar stadigt uppåt eftersom de med ledningsuppdrag är immuna mot uppsägningarna som tvingas fram när ekonomin blir sämre, vilket den blir när over-head-kostnaderna ökar samtidigt som ersättningen från staten minskar. 

Tecknen på att mänskligheten är på väg in i en kunskapskris blir fler och fler, vilket gör det svårare och svårare att hantera demokratin som står och faller med medborgarnas kollektiva kunskaper (och, givetvis, respekt för vetenskapen). Den här utvecklingen har pågått länge nu, så pass länge att bilden av hur det en gång var, då när Sverige var en ledande kunskapsnation, fördunklats i det allmänna medvetandet. Folk idag vet mer om Andra världskriget än om förhållandena i den akademiska världen på runt Millennieskiftet (trots att få lärdomar dras av den kunskapen). Därför uppfattas den här typen av inlägg som en partsinlaga eller som gnäll, särskilt om de skrivs av någon som jag som blivit uppsagd från sin lektorstjänst. Allmänhetens bild av forskare är minst sagt grumlig, och det utnyttjas av dem som liksom USAs vicepresident ser professorerna som administrationens fiende.

Vi människor verkar vara betingade att lita på auktoriteter och lyda chefer. Det är så som makt fungerar i praktiken, den kommer underifrån, inte uppifrån. Position går konsekvent före person, och eftersom tid anses vara en bristvara läggs allt mindre tid och möda idag åt reflektion. Och då blir det känslorna som styr, inte kunskapen. Kollegiets dilemma handlar om just detta. Det enda "vapen" forskarna har till sitt förfogande är kunskap. Men det är ett vapen som bara fungerar där och när forskningens resultat respekteras (notera att jag inte skriver forskarna, för det är naturligtvis också en position). Och så är det inte längre. Det kanske aldrig har levt i ett kunskapssamhälle, men skillnaden mellan då och nu är att cheferna tagit över akademin och att forskarna reducerats till utövare av tjänsten forskning. 

Politikerna kontrollerar idag kunskapen i allt högre grad, genom att förbjuda forskning som inte ligger i linje med ledande partiers övertygelser. Det är så här som totalitarism fungerar, och vårt samhälle rör sig snabbt i den riktningen. Donald Trump betraktar Harvard och andra universitet i USA (och även Sverige) som sina fiender eftersom företrädarna för vetenskapen har mage att ifrågasätta hans order. Om vetenskapen inte ger stöd åt politiken som förs är anses det idag legitimt att kräva av forskarna att de ska anpassa kunskapen efter politiken, trots att det inte behövs forskning för att se hur tecknen på att vi är på god väg att föröda det moderna samhället och den enda plats i universum där människan kan leva som människa.

Det finns inga syndabockar, bara offer. Och det finns heller inga enkla lösningar eller tydliga orsaker. Människans hjärna och vår kognition verkar dock ha en fallenhet att använda sina intellektuella förmågor mer till att förklara varför det blivit som det är, än för att se till att det blir så bra som möjligt. Forskning visar att det är så, men eftersom det är en typ av forskning som inte upplevs spännande för gemene man är det få som tar till sig insikten och ännu färre som reflekterar över dess implikationer. Därför får populisterna som talar till känslorna mer makt, och därmed också inflytande över vetenskapen. Och i den onda cirkel sitter vi alla problematiskt nog fast. 

Den samlade tiden i dagens samhälle som läggs på att titta på kattvideor överstiger vida tiden som läggs på konsumtion av nyheter, och eftersom det endast är forskning som passar in i mediernas affärsplaner som har en chans att nå ut i samhället blir bilden av vad vi vet förvrängd. Allmänhetens bild av forskare är den som visas upp i Aktuellt, där bara karismatiska forskare som kan komma med snabba och enkla svar bjuds in för att förklara problemen som ligger högst upp på den snabbt föränderliga agendan. Vilka ämnen är det som tas upp och frågor som besvaras i TV-programmet Fråga Lund, och vilken typ av forskare får sitta i panelen? Det klassiska bildningsprogrammet har förvandlats till ren underhållning. Programmet leds av en komiker och bygger på att forskarna ger korta och underhållande svar på lustiga frågor, och för att hålla publikens uppmärksamhet uppe smäller det med jämna mellanrum. 

Inte konstigt att dagens studenter kommer till högskolan och kräver att få saker, varför skulle de tänka och agera på något annat sätt när det nu ser ut som det gör i världen? Cheferna på högskolan ser det ju dessutom som sin uppgift att producera poäng och examina, så snabbt och effektivt som möjligt. Det är bara ett krympande fåtal besvärliga lektorer som snart ska gå i pension som värnar högskolans akademiska kvalitet och respekterar kunskapen. Och dessa kan avfärdas som nostalgiska drömmare. Det är som sagt så vi människor fungerar, men det är inte så kunskap fungerar, och samhällen som inte bygger på en stabil grund av kunskap går förr eller senare under. Det kan inte presidenten för världens mäktigaste nation ändra på, trots att han, enligt egen utsago, (ivrigt påhejad av jasägande ministrar och lojala anhängare) anser sig vara världens bästa och klokaste president. 

Även om vi idag förfogar över mer kunskaper än någonsin i historien är den kollektiva förmågan att förstå och hantera insikterna sämre idag än innan Sverige började bygga upp den folkskola som vid slutet av 1900-talet utvecklats till ett av världens bästa utbildningssystem. Vi har med andra ord goda chanser att återuppbygga en skola värd namnet och skapa en högre utbildning där kunskapen står i centrum. Det är dock omöjligt att förena med drömmen om valfrihet, önskan om målstyrning, strävan efter effektivisering och blind tro på auktoriteter.

Är det dags att släppa taget, eller har jag redan gjort det?

Förra veckan fick jag höra att jag borde släppa uppsägningen och gå vidare. Jag har tidigare fått höra att jag borde lämna HV omgående. Sedan beskedet kom i december har jag funderat en massa på vad som är bäst och jag lyssnar på allt som alla säger till mig. Jag försöker verkligen att inte älta, men vet ärligt talat inte om jag lyckas i mitt uppsåt. Jag är ödmjuk inför det, och egentligen skulle jag nog vilja lämna HV åt sitt öde. Men det är nu inte så enkelt. Därför skriver jag ännu en post om ämnet, inte för att blicka bakåt utan för att komma vidare. Att sätta ord på tankarna som snurrar i huvudet är mitt sätt att bearbeta, och eftersom jag vet att jag inte är ensam om att som disputerad med mångårig erfarenhet bli uppsagd från en fast anställning på en högskola kan mina ord kanske vara till hjälp för fler än jag.

Varför jobbar jag kvar? För mig var det aldrig bara en anställning eller ett sätt att tjäna pengar. När jag disputerat och fått en tjänst på det som då hette HTU 2003 var jag enormt tacksam för att jag fick chansen att arbeta med lärande och kunskapsutveckling. Och den känslan har jag fortfarande. Redan som student upplevde jag att lärande (till skillnad från pluggande) och kunskapsutveckling ger mitt liv mening. Den känslan förstärktes när jag började undervisa och forska, och den växte sig ännu starkare när jag märkte att andra ville läsa det jag skriver. Jag är en tänkande och analyserande människa, och jag vill inte bara ge upp det jag har byggt upp genom åren på grund av av bitterhet eller för att det är jobbigt att gå som en levande död i korridorerna på högskolan när jag måste åka dit i något ärende.

När jag fick beskedet att prefekten i samråd med rektor hade bestämt sig för att säga upp mig var det inte bara min försörjning jag blev av med. Det var också en vital del av mitt liv och min personlighet som sköts i sank. Det var en chock att bli uppsagd från tjänsten som jag alltid tagit på största allvar. Och att bli av med arbetet som jag under alla mina 22 år på HV har satt en ära i att utföra på bästa sätt, just innan jag ska fylla 60 — precis när jag laddat upp för att lägga in överväxeln i mitt skrivande för att på det sättet skörda frukterna av alla åren av studier och forskning — var ett förödande slag som träffade just där jag alltid varit som mest sårbar. Det där har tagit tid att bearbeta och jag inser att jag inte är färdig med det ännu på ett tag. 

Jag är fortfarande arg, besviken och ledsen, och det tycker jag att jag har rätt att vara. Men jag har inte tappat tron på mig själv och framtiden. Jag är inte uppgiven, tvärtom tror jag att det kommer att bli bra med tiden. Det är därför jag stannar kvar och fortsätter göra det jag gjort i alla år. Hade jag bytt jobb omgående hade jag tvingats bli nybörjare i en organisation med andra chefer, nya administrativa system och kollegor; då hade jag inte fått tid och möjlighet att bearbeta det som hänt. Dessutom är det ett fåtal individer med makt på HV som valt att hantera mig som skit, och det var aldrig för deras skull jag gick till jobbet. Jag har alltid varit lojal mot studenterna, skattebetalarna och HV som institution. Det är för min egen heder och självkänslas skull jag stannar kvar och avvecklar mitt engagemang successivt.

Jag känner helt enkelt att det vore idiotiskt att klippa banden i vredesmod, särskilt som jag har rätt till lön fram till februari 2026. Och jag har dessutom fått en helt okej deal, vilket gör att jag kan ställa om i lugn och ro. Jag vill ta alla chanser jag får att bygga en stabil grund att stå på innan jag släpper taget. Därför har jag bestämt mig för att ägna tiden fram till semestern åt att slicka såren, meditera och fundera på vad jag vill med mitt liv. Jag kan och skriver mer nu än jag någonsin gjort, och det skulle jag inte kunnat om jag slutade tvärt och bytte jobb. Det är en annan vinst.

Här i sommar ska jag vara helt ledig och ladda batterierna och när jag kommer tillbaka till hösten ska jag först köra två kurser parallellt, sedan en nätkurs som jag kört flera gånger innan. (Det faktum att alla tre kurserna, och även uppsatskurserna som jag ägnat större delen av vårarnas arbetstid åt, ska fortsätta ges, bidrar till overklighetskänslan, men det är inget jag ältar längre även om jag fortfarande tycker att det känns oerhört märkligt). På det här sättet får jag möjlighet att långsamt trappa ner engagemanget på HV samtidigt som jag trappar skrivandet och arbetet med att utveckla planer för framtiden. Att inte ta vara på den chansen till skrivande och förkovran som jag fått vore att bryta med allt det jag tror på.

Slutligen: Jag är långt ifrån säker på om jag vill och orkar stanna kvar i akademin. Jag tvivlar tyvärr på att det är bättre någon annanstans. Högskolan är inte som den en gång var. Avakademiseringen har jag ju skrivit en bok om. En svanesång för universitetet var inte tänkt som ett avsked, men om det blir så känns det som ett värdigt avslut på den delen av min intellektuella karriär. Hittar jag ingen tjänst där jag kan vara den forskare och lärare som jag utbildat mig till och har många års erfarenhet åt att vara kommer jag att fortsätta mitt akademiska arbete utanför högskolan, i egen regi. Och det känns allt mer lockande att tänka i de banorna, så när jag väl landat ordentligt kan det mycket väl vara detta jag satsar på. Oavsett hur det blir med den saken har jag, med tanke på hur hösten ser ut, ett gyllene tillfälle att bygga upp en plattform för det. Att vara sin egen chef och bara ta på mig uppdrag där jag inte behöver kompromissa med mina kunskaper och kompetenser vore en dröm.

Jag tror på framtiden, och den har jag genom hela denna process fokuserat (och trott) på! Jag ser det alltså som att jag släppt taget även om jag blir kvar ett tag till.