Att skapa text och ägna en stor del av min tid åt analytiskt tänkande har blivit en existentiell fråga för mig. Skrivande är inte en prestation och jag producerar inte text, det ett sätt att vara närvarande i och ge livet mening. Att kunna och få fortsätta skriva, både på datorn och för hand med penna och på papper, är ett sätt att utvecklas som människa och håller intellektet i trim. Skrivandet är en del av tänkandet och när jag läser tankarna som satts på pränt förstår jag vad jag vet och kan både göra mig av med inaktuella eller problematiska uppfattningar och utveckla nya kunskaper. Alla mina texter är levande väsen ända fram till dess att de gått i tryck, men genom att läsas av andra som tänker om och med det jag skriver fortsätter de ändå leva sitt eget liv. Skrivandet är med andra ord inte bara ett sätt för mig personligen att få utlopp för min egen kreativitet. Eftersom språket, som inte bara handlar om att överföra information och fakta mellan människor, utan är ett medium med egen agens att påverka, är det inte bara en vital del av kulturen utan dessutom en helt central aspekt av allas människoblivande.
Artificiell intelligens är och kan bara vara en mer eller mindre högupplöst spegel av människans önskningar. Utvecklas digital teknik till något annat, alltså om algoritmerna blir normen för intelligens och om allt fler människor i allt högre utsträckning anpassar sig efter dem, kommer innebörden i begreppet människa att förändras i grunden. AI upphör då att vara ett verktyg i människans tjänst och blir en maktfaktor som människorna tvingas anpassa sig och sitt tänkande efter. Inte för att tekniken tvingar någon till det utan för att människor frivilligt ger upp sin autonomi och slutar använda allt fler av sina förmågor. Insikten om att samhället rör sig med ökande hastighet i den riktningen skrämmer mig, både som författare, lärare, forskare, medborgare och människa. Ett helt igenom digitaliserat samhälle är en totalitär mardröm, där människorna är slavar under algoritmernas oinskränkta makt.
Frågan är hur illa ställt det är. För att kunna skaffa sig insikt om det krävs att man gör något som allt fler gör allt mindre, nämligen stannar upp och tänker efter. Gör man det inser man snart att det finns gott om tecken i tiden att ta på största allvar. Det var till exempel länge sedan läsandet av tryckta böcker började dala, vilket säger något om vår kollektiva relation till språket. Vissa invänder och säger att vi läser mer än någonsin idag eftersom vi översköljs av text på nätet. Och så kanske det är. Det finns dock tydliga indikationer på att det i själva verket är tvärtom. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att försjunka i en tryckt bok som man ägnar timmar av uppmärksamhet, och att scanna av text på telefonen eller paddan i jakten på information eller förströelse. Analoga medier påtvingar nämligen läsandet och tänkandet en välgörande långsamhet och eftertänksamhet, medan texter som läses på nätet både stressar och är fyllda av överflödig information som pressas på en. Jämför till exempel läsandet av en artikel i en papperstidning och samma artikel på nätet. Papperstidningar (som idag blir allt mer sällsynta) må vara fyllda med reklam, men den stör inte läsningen på det sätt som popup-reklam på nätet gör där uppmärksamheten dessutom ständigt riskerar att avbrytas av olika push-notiser.
Vissa saker som är möjliga att avstå från bör man ändå försöka göra för att inte riskera sin fysiska och mentala hälsa. Att röra på sig till exempel. Vi vet att stillasittande och dålig kondition leder till en rad negativa effekter. Men det är inte bara våra kroppar som är skapade för aktivitet, det är även våra hjärnor. Och underhåller vi inte förmågan att tänka genom att utsätta vårt intellekt för utmaningar kommer tankeförmågan att förtvina på samma sätt som konditionen gör ifall kroppen inte möter fysiskt motstånd i vardagen. Det är en av många anledningar till att jag inte använder generativ AI för att skapa eller läsa text. Jag blir beklämd när jag ser hur allt fler, även på högskolan, frivilligt och i vissa fall med entusiasm, väljer att överlåta allt mer av sitt skrivande och läsande åt algoritmer. Den kognitiva lättja som driver utvecklingen ser jag som ett slags självskadebeteende, vilket i kombination med en växande fascination för vad maskiner kan göra är på god väg att utarma människans intellektuella förmågor. Och när förmågorna väl försvunnit ökar efterfrågan på AI-lösningar, vilket driver mänskligheten allt längre ut för det sluttande plan som vi alla befinner oss på.
AI utgör ett allvarligt hot mot kunskapen och i förlängningen demokratin och ytterst livet på jorden, men hotet utgörs som sagt inte av tekniken i sig utan av människornas ointresse för frågor om livets mening och vad som leder till varaktig lycka och välstånd. Den kognitiva lättja som är en faktor i alla människors liv och den djupt mänskliga fallenheten att överlåta viktiga aspekter av livet och samhällsutvecklingen till någon eller något annat är fatala bias som påverkar tänkandet och kunskapsutvecklingen. Man skulle kunna likna AI vid heroin eller någon annan drog som ständigt riskerar att bli sitt eget syfte och som kan sägas använda människornas kroppar för att säkra sin egen överlevnad. Digitaliseringen av samhället kan alltså mycket väl vara ett lika stort misstag som den trojanska befolkningen begick när de accepterade hästen som grekerna skänkte dem. Och det faktum att många digitaliseringsentusiaster väljer att hånskratta åt den här typen av kritiska reflektioner gör i alla fall inte mig mindre orolig.
Det krävs inte särskilt mycket eftertanke för att inse att generativ AI inte skapar något unikt och eget utan parasiterar på resultatet av människornas kreativitet. AI härmar oss människor och är en ekokammare som, på grund av människors aningslösa beundran och naiva teknikoptimism, är på god väg att förlora kontakten med den verklighet som människor lever i och är beroende av för att kunna fortsätta vara människor. Det är absolut möjligt och kanske till och med önskvärt att ta hjälp av digital teknik ibland, men om det sker till priset av att vi människor ger upp makten över våra liv och slutar använda färdigheterna och förmågorna som gör oss till människor är vi förlorade. Algoritmer kan inte tänka, det kan bara människor, och därför bör vi fortsätta göra det, vilket bara är möjligt om fler läser längre texter mer eftertänksamt och tillsammans strävar efter att utveckla förmågan att uppskatta genomarbetade texter skrivna av individer som har något viktigt att säga sina medmänniskor.
Jag kan inte låta bli att tänka på överklassfamiljen i England som skaffade sig en apa som sällskap till sitt lilla barn och som tänkte sig att apan på det sättet skulle bli mer människolik, men som till sin fasa upptäckte att deras barn istället blev allt mer lik en apa.