Bli inte förförd av säkerhet

Vi människor och vårt sätt att tänka påverkas av olika typer av bias i mycket högre grad än vi tror och själva kan göra oss medvetna om i vardagen. Tar man inte till sig och beaktar denna insikt kommer kvaliteten i det kunnande man använder att påverkas negativt. Förstår man att även den som vet att det är och fungerar på det här viset och som dessutom tar hänsyn till detta faktum, påverkas av bias, inser man förhoppningsvis vidden av problemet. Fast det är egentligen inget problem, i alla fall inte ett problem som går att lösa, utan själva förutsättningen för all kunskapsutveckling. Tyvärr ser vi allt fler tecken på att andelen människor som är okunniga om eller väljer att bortse från det vi vet om den mänskliga kognitionen och dess brister ökar. Det är svårt att ranka den här typen av problem, men jag skulle säga att ett av de allvarligaste uttrycken för bias är fallenheten att missta säkerhet för kunskap. Och det är detta problem jag reflekterar över i veckans bloggpost.

Har man väl lagt märke till fenomenet ser man det överallt. Framgångsrika människor är säkra, och människor som utstrålar säkerhet blir framgångsrika. Den som svävar på målet eller pekar på svårigheter och problem med sina egna ståndpunkter betraktas med misstänksamhet, trots att det nästan alltid är klokast att agera så i den öppna och osäkra värld vi lever i. Kanske har vi blivit luttrade, men när politiker uttalar sig förstår de flesta att säkerheten handlar om att inge förtroende och att det inte självklart betyder att det finns täckning för det som påstås. Men eftersom vi ser säkerhet som ett slags kompetens och därför förväntar oss att alla som uttalar sig offentligt ska vara säker, påverkas även förväntningarna på forskare. Den som uttalar sig i namn av vetenskap måste så klart utgå från forskning och ska givetvis vara så säker som det bara går. Men, som Einstein lär ha sagt eller i alla fall menade; det går inte att vara säkrare på något än det man uttalar sig om tillåter.

En sak som förvärrar problemet är att vi människor lever i ett kulturellt sammanhang där det anses vara viktigare hur saker och ting upplevs än hur det faktiskt är och fungerar. Väldigt många människor gör och säger idag i alla fall saker som talar för att det är så man tänker. På högskolan talas det till exempel om vikten av bildning och betydelsen av kvalitet, men jag vet av egen erfarenhet att den som påpekar brister på dessa områden möts av kritik och kan bli av med jobbet. Den bristande respekten för kunskap och omedveten om i hur hög grad vårt tänkande påverkas av bias gör att den forskare som är tydlig med att hen är säker på att det bara i undantagsfall är möjligt att uttrycka sig med absolut säkerhet kommer att betraktas med misstänksamhet – trots att den typen av uttalanden nästan alltid ligger närmare sanningen än tvärsäkra påstående. Det är helt enkelt ohyggligt svårt att vara säker på något som rör den komplexa och föränderliga verklighet vi människor lever i. 

Inom kulturvetenskap som är mitt forskningsområde studeras fenomen som är anexakta, det vill säga företeelser som är osäkra till sin natur. Det enda man kan säga säkert om kultur är att man inte kan vara absolut säker på någonting, annat än att det oftast är klokast att vara öppen för att det man håller för sant kan förändras snabbare än man tror. Argumentet för detta påstående är att kulturens enda konstant är förändring, vilken är dynamisk och icke-linjär. Eftersom kulturen dessutom påverkas av forskares och andras uttalanden om den blir det ännu mer problematiskt att vara säker när man presenterar sina forskningsresultat. Paradoxalt nog lever vi dock i en kultur som förnekar existensen av kultur (i den mening som många kulturforskare lägger i begreppet) och där den som är säker på sin sak uppfattas som mer pålitlig än den som är öppen med sin osäkerhet. Detta gör att kulturvetenskapliga forskare som skulle kunna bidra men viktiga kunskaper riskerar att avfärdas som flummare som inte vet vad de talar om och som därför körs över av människor som är säkra på sin sak. 

Skillnaden mellan att vara säker och att faktiskt veta något, är helt avgörande. Viljan kan försätta berg i många fall, men den kan och kommer aldrig att kunna övervinna naturlagarna och verklighetens inneboende begränsningar. Trots att vi vet detta tillåts viljan, på grund av tankefelet att missta säkerhet för kunskap och pålitlighet, påverka förutsättningarna för sökandet efter vetenskapligt grundad kunskap. Och i dagens produktionsorienterade och effektivitetsjagande högskolevärld, vilket i sig utgör ett hot mot kunskapen, där ledningens makt över forskarna och lärarna i den högre utbildningen, blir det allt svårare att få gehör för den typen av insikter som jag reflekterar över här. Allt detta sammantaget gör att kunskapen håller på att förlora sin mening i vårt samhälle. På samma sätt som det som går fortare vinner över det som går långsammare får den som utstrålar säkerhet makt över definitionen av kunskap.

Frågan vi måste ställa oss är om det är kunskap vi vill ha, eller om det är bekräftelse på våra förutfattade meningar vi söker? Det krävs ingen högskoleutbildning för att förstå vilka risker som är förknippade med att ge den som är säker på sin sak makt och inflytande över det som kan och får sägas i namn av vetenskap. Idag är det problematiskt nog så att den som har makt alltid kan räkna med att bli tagen på allvar, oavsett om det som påstås finner stöd i forskning eller inte. Titta på Donald Trump. Visst är det många som avfärdar honom, men oroväckande många världsledare ser sig tvingade att förhålla sig till honom och det han påstår trots att det mesta av det han säger är självförhärligande och helt uppåt väggarna. Och detta faktum utnyttjar han hänsynslöst för att gynna miljardärerna och företagsledarna som stöttade honom i valrörelsen. Den som pekar på Trumps, och andra ledare med totalitära ambitioner, lögner, välkomnas inte med tacksamhet av allmänheten som drabbas av den politik han för. Idag anses det skrämmande nog helt oproblematiskt att ställa forskare mot tvärsäkra influerade och journalister som lever på bidrag från Swish. Och den som är mest säker på sin sak anses ha vunnit debatten och får själv förklara varför.

En av anledningarna till att jag skriver den här bloggposten är det faktum att generativ AI är allt det som många drömmer om, vilket lyfter problemet med bias till en helt ny nivå av dumhet. Algoritmerna ger oss snabbt svar på snart sagt alla våra frågor, vilket som sagt är svårt att värja sig mot. Många har svårt att dölja sin fascination för bilderna, texterna och allt annat som olika former av generativ AI kan skapa på ett ögonblick. Jag blir mest beklämd och oroas över den tekniska utvecklingen som nu går rasande fort. Visst ser jag möjligheter, men jag fokuserar mer på priset vi får betala för dem. Och eftersom jag vet hur kultur och människors tänkande fungerar skräms jag av det faktum att allt fler människor slutar läsa lite längre texter och överlåter allt mer av sitt skrivande och skapande till algoritmer. Det är inte bara kulturen och samhället som därigenom blir fattigare, det går även ut över kunskapen. Lärande och kunskapsutveckling liksom förmågan till kritiskt tänkande fungerar nämligen som våra muskler, används inte förmågorna förtvinar de, vilket banar väg för den okunskap och aningslöshet som utgör grogrunden för den växande populismen och efterfrågan på tvärsäkerhet och totalitarism.

Maktens relation till kunskapen

Det som händer i världen just nu oroar mig, men jag är inte överraskad. Jag såg det inte komma, absolut inte, men jag har länge vetat att det inte finns någon inneboende mekanism i samhället och kulturen som ordnar allt till det bästa. Vi människor är helt enkelt utlämnade till oss själva, och samhället kan aldrig bli bättre än vad vi med hjälp av våra gemensamma förmågor, kollektiva önskningar och den samlade kraften i våra individuella handlingar, skapar förutsättningar för. Problemet är att de flesta tror att de själva är bättre än genomsnittet vilket av uppenbara skäl endast stämmer i ett fåtal fall. Den typen av övertygelser, som bygger mer på vilja än fakta, är stark och påverkar samhället mer än man tror. Och eftersom vetenskapen har svårt att få genomslag i alla sammanhang där förståelsen för forskningens möjligheter och respekten för kunskapens unika karaktär är dåligt utvecklad får de som har makt mer inflytande över utvecklingen än de som har kunskap.

Sveriges neutralitet hör idag till historien. För att säkra vårt lands suveränitet och vår egen trygghet sa politikerna att vi måste gå med i NATO när Putin invaderade Ukraina. Beslutet stressades fram, det ansågs vara för viktigt för att utredas ordentligt, vilket är ett tecken på den bristande respekt för kunskapen som jag reflekterar över här. Många drog en lättandens suck när beslutet äntligen togs, men Sverige hann knappt bli fullvärdig medlem i försvarsalliansen innan ledaren för den så kallade fria världen började tala om att invadera Grönland. Och när Trump i veckan mötte Putin för att förhandla fram en överenskommelse om Ukraina utmanade han inte bara sina allierade i Nato, han visade också sitt förakt för demokratin och kunskapen. Aldrig tidigare har det varit tydligare att och hur pengar och makt övertrumfar både kunskapen och demokratin.

Det kanske känns som att förändringen har gått ofattbart fort, men så är det bara för den som inte varit tillräckligt intresserad av hur samhällen och kultur förändras: ett litet steg i taget, vilket över tid obönhörligen ger upphov till radikala förändringar. Tänk på ketchupflaskan; först kommer ingenting, sen ingenting, och sedan kommer allt. Så länge vi som kollektiv överskattar individens förmåga att ta kloka beslut och underskattar svårigheten med att målstyra och kontrollera kulturen och samhällsutvecklingen, och samtidigt låter människors dröm om att bli rika eller få fördelar på kollektivets bekostnad vara den styrande principen i politiken, finns inget som kan stoppa maktens inflytande över kunskapen. Och det gör att demokratin sätts ur spel. På samma sätt som det är omöjligt att majoriteten är bättre än genomsnittet kan alla inte bli rikare än de flesta, men det hindrar inte människor från att vilja och försöka bli det. När det stora flertalet röstar för skattesänkningar som ger dem själva mer pengar i plånboken känns det kanske som att man blir rikare, men det som händer är att klyftorna ökar och att det krympande fåtalet verkligt rika individer får mer makt över besluten som tas, vilket varken gynnar demokratin, kunskapen eller samhällets långsiktiga hållbarhet.

Förändringen är genomgripande och påverkar alla delar av samhället, inte minst högskolevärlden. De flesta utanför universitetet tänker sig nog att det är en plats där kunskapen dikterar villkoren. Och det tror många även inom högskolan, kanske särskilt de som gjort en akademisk karriär och fått fina titlar och hög lön. Jag som konsekvent valt att följa kunskapen dit kunskapen tagit mig och som utgått från att det är vad som förväntas av mig som lektor har dock tvingats inse att den som har makt även kontrollerar kunskapen. Under den omställningsprocess som ledde fram till att jag först fick beskedet att jag placerats i en krets om två personer där båda sägs upp, och två månader senare faktiskt sades upp från Högskolan Väst – som jag varit en trogen medarbetare på i snart 23 år och där jag blev docent och har haft flera kollegiala förtroendeuppdrag samt undervisat på de flesta utbildningar och engagerat mig som forskare och lärare i profilområdet AIL – har jag kämpat för att få en förklaring till ledningens beslut. Men jag får inget svar. Jag får inte ens en förklaring till att jag inte får någon förklaring. Och jag står helt ensam. Facket, både lokalt och centralt, ser inga problem med någonting. Även JO hänvisar till lagen som ger chefer i staten närmast oinskränkt makt över forskare, lärare och vad som ska räknas som kvalitet i forskning och högre utbildning.

En gång tiden hade professorerna makten över universitetet och de kunde inte avskedas. Innan NPM infördes och cheferna blev fler och tog över hade även kollegiet och enskilda lektorer makt över arbetets innehåll och utförande. Även om kunskap aldrig kan laddas med mer makt än vad det stora flertalet tillskriver den hade den som var utbildad och vetenskapligt meriterad inflytande över utbildningen och forskningen. Sedan tyckte allt fler att det var orättvist att så få fick och kunde bli professorer och därför beslutades att alla som ansåg sig ha tillräckligt med meriter skulle få ansöka om att bli professor. Och medan lektorerna riktade allt mer fokus mot det som ledningen för högskolan beslutade skulle vara meriterande, för att så snabbt som möjligt kunna få den åtråvärda titeln, avskaffades allt fler av de traditionella professurerna. Idag finns det följaktligen fler professorer än någonsin, men eftersom deras kunskaper väger lätt i förhållande till de beslut som tas av cheferna och professorerna dessutom sällan engagerar sig i de allt färre kollegiala nämnder som finns, styrs högskolan av de som sitter på maktpositioner, vilka ofta (detta vet jag eftersom jag suttit som lärarrepresentant i högskolans styrelse) ser pengar som ett mål, inte ett medel för kunskap och akademisk kvalitet. 

Besluten som tas av högskolornas ledningar är strategiska och de handlar i allt högre grad om hur man ska få det egna lärosätet att komma väl ut i konkurrensen med andra lärosäten om nyckeltal och placeringar på olika rankinglistor. Och den där konkurrensen blir allt viktigare för allt fler i den akademiska världen. Forskare konkurrerar med varandra om forskningsmedel och eftersom uppemot 90 procent av alla ansökningar avslås måste den som vill bli framgångsrik på den marknaden lägga allt mer tid och fokus på arbetet med ansökningarna. Och eftersom det är en merit att få pengar kommer den som en gång fått pengar ha en större chans att få mer, vilket leder till att vissa forskare i princip bara skriver ansökningar och låter mindre lyckosamma lektorer skriva artiklarna som de sedan står som medförfattare på. Konsekvensen av att konkurrens betraktas som en objektiv kvalitetsparameter blir att administrationen ökar och det driver upp over-head-kostnaderna, vilket leder till att allt mindre resurser läggs på forskning med kunskapen i centrum.

Jag sökte mig inte till högskolan för att konkurrera om pengar och publikationer, det var möjligheten att utveckla kunskap tillsammans med kunniga och kritiskt drivna kollegor som lockade. Jag har alltid sett det som att min uppgift är att förvalta skattebetalarnas investering i mig och högskolans verksamhet, och min strävan har alltid varit att mitt arbete ska resultera i så mycket kunskap av hög kvalitet som möjligt. Det är anledningen till att jag har problem med att allt fler högskoleledningar inför regler som säger att lektorer ska använda sin arbetstid för att dra in pengar sin egen försörjning, alltså konkurrera med andra lektorer om pengar som kommer från samma statligt finansierade kassa. Mitt argument handlar om att det sättet att tänka är att gå över ån för att hämta vatten. Jag behöver egentligen inte mer tid för att forska än de 20 procent i kompetensutveckling som ingår i min tjänst, att lägga tid på ansökningar vore alltså slöseri med dyrbar tid.  

Det faktum att mitt engagemang för kunskapen – och högskolans unika kvaliteter samt den akademisk frihet som är förutsättningen för att den högre utbildningen ska kunna leda till att studenterna utvecklar vetenskapligt grundad kunskap av hög akademisk kvalitet – har resulterat i att jag sagts upp, gör mig bedrövad av många olika skäl. Beslutet visar dels vad makt och pengar gör med människor, dels hur lågt kunskap värderas i dagens högskolevärld och det demokratiska samhälle vi gemensamt bygger (eller raserar). Idag när mänskligheten behöver kunskap mer än någonsin får vi allt fler ledare som tar allt fler och allt mer märkliga beslut, just eftersom makten tillåts övertrumfa kunskapen och pengar anses viktigare än vetande.

Kulturforskning – ett hopplöst (men livsviktigt) uppdrag

Jag forskar om kultur och vet därför en hel del om hur den aspekten av mänskligt liv fungerar. Men eftersom ingen äger eller kontrollerar kulturen står jag lika lite som någon annan över eller utanför den. Liksom alla andra tvingas jag förhålla mig till den i realtid. Som kulturforskare förstår jag (förhoppningsvis) fenomenet bättre än många andra, men eftersom kulturen fungerar som den gör går det aldrig att slå sig till ro med några uppnådda insikter. Vid varje givet tillfälle är kunskapen absolut, men eftersom den handlar om ett komplext fenomen vars förändring är icke-linjär, som dessutom kan upplevas och tolkas på skilda sätt av olika människor, finns alltid en risk att det jag säger som kulturvetare uppfattas som relativistiskt eller obegripligt svammel. Delvis beror detta på kulturen som sådan, devis har det med människorna som lever i den att göra. Allt detta måste den som vill förstå och studera kultur ta hänsyn till.

En av sakerna som gör att jag fascineras av forskning om just kultur är den unika relationen mellan kunskapen om kulturen och det som studeras. Som kulturforskare går det inte att göra som forskare inom många andra områden, det vill säga samla in ett väl avgränsat empiriskt underlag, analysera det, och sedan presentera resultatet på engelska i en vetenskaplig journal. Eller det går naturligtvis att skriva den typen av artiklar, men om kulturforskning ska kunna säga något relevant och användbart om det som studerats blir det sättet att kommunicera forskningsresultat slöseri med tid och resurser. För att kunskapen om kultur ska bli meningsfull behöver den spridas brett i samhället och diskuteras i vardagen bland dem som lever i kulturen. Det går nämligen lika lite att studera kultur som att leva i den utan att påverka den. Så i någon mening är kunskapen relativ, men relativiteten handlar mer om studieobjektet som sådant (dess komplexitet samt dynamiska föränderlighet), än om kunskapen. Det är ett faktum att ingen kunskap kan vara mer säker och tillförlitlig än det den handlar om. 

Utmärkande för kultur är att det handlar om en ömsesidig process som utspelar sig i tillvarons många olika mellanrum. Det är åtminstone ett av de viktigaste resultaten av min kulturforskning. Både materiella och immateriella aspekter spelar roll, men det viktiga är inte det ena eller det andra, utan det som händer mellan. Kunskap om kultur är dessutom en dynamisk process som utspelar sig mellan texterna om kulturen och människorna som lever i och är del av den. Komplex och dynamisk är de ord jag brukar använda när jag talar om kultur. Fick jag bara använda ett enda ord blir det förändring. Förstår man detta inser man att orsaken till att det finns det en lång rad, en ständigt växande rad dessutom, olika definitioner av begreppet kultur, inte handlar om att kulturforskare har svårare än andra utövare av vetenskap att komma överens, utan om att fenomenet som studeras är mångtydigt och föränderligt.

Om det är svårt att förstå dessa saker kan det handla om att kunskap i hög grad är ett kulturellt fenomen och att vi just nu lever i en tid och ett sammanhang som är närmast besatt av kontroll och där säkerhet är en egenskap som idealiseras. Oavsett vad man tycker om detta eller hur det känns är och förblir kultur ett till sin natur vagt fenomen, och därför måste både kunskapen och den som vill veta något om kulturen anpassa sig efter verkligheten. Betänk att även föreställningar om att kultur inte existerar eller att det i alla fall är något man inte behöver forska om eller förhålla sig till, upprätthålls kulturellt. En kulturförnekande kultur är med andra ord också en kultur. Idén om att kulturvetare är flummiga är till exempel inte ett empiriskt uttalande, utan en kulturellt upprätthållen föreställning.

I grund och botten är det jag skriver om inledningsvis det enda man som forskare kan säga och veta om kulturen som sådan. Och detta är viktigt att hålla i minnet när man talar om kultur. Till vardags när man talar om kultur handlar det ofta om det som människor gör inom ramen för ett specifikt kulturellt sammanhang, inte om det som jag skriver om ovan. När man talar om den svenska kulturen, till exempel, talar man om kulturella uttryck och kulturellt innehåll som existerar eller har existerat inom vårt lands högst diffusa gränser (svenskar som lever i exil är liksom invandrare också del av kulturen). Samma när man talar om kulturen i en organisation eller gemenskaper på nätet. Kunskapen är på det sättet både specifik samt kontextrelaterad och generell, samtidigt. Och den handlar alltid mer eller mindre om förändring. En hel massa egenskaper och logiker, fler än som går att bilda sig en uppfattning om, påverkar dynamiken i förändringen av kulturen inom respektive, mer eller mindre tydligt avgränsade, område.

Den kulturforskning jag ägnar mig åt har som kunskapsmål att bygga upp förståelse för kulturen som sådan. Jag motiverar behovet av den här typen av kunskap med argumentet att den gör det lättare att förstå dels vilken roll man själv har i de sammanhang man ingår i, dels vilken roll kulturen spelar i formandet av en som individ. Och den här typen av kunskap är användbar om man vill bygga upp förståelse för förändring av kultur – både den förändring som är en av kulturens viktigaste inneboende egenskaper, och den viljestyrda förändring som har ett mål och en mer eller mindre tydligt uttalad riktning. För att kunna använda kunskapen om kultur på ett adekvat sätt i arbetet med kulturen inom ett speciellt sammanhang (ett land, en organisation, en grupp eller ett socialt nätverk på internet) krävs, förutom förståelse för kulturen som sådan och dess uttryck i det aktuella sammanhanget, tålamod och ödmjukhet. Det handlar nämligen om en typ av kunskap som man skaffar sig, inte för att kunna kontrollera förändringen av kulturen (för det är omöjligt) utan för att bygga upp kompetens att förstå förändringens inneboende (avsaknad av) logik och vilka faktorer som kan tänkas spela roll i och för förändringen.

Kultur uppstår som sagt och utvecklas mellan människor, men även mellan människor och deras artefakter (vilka kan vara både materiella och immateriella). Vidare både påverkas och påverkar de normer och värderingar som utvecklas inom ramen för sammanhanget kulturen. Och människors grundläggande antaganden (som alltid är mer eller mindre omedvetna) spelar också en avgörande roll, såväl för förståelsen och förändringen av kulturen. Språket är dessutom en helt central faktor, och det är också en föränderlig storhet som ingen kan äga eller kontrollera. Kultur är inte synonymt med språk, men eftersom språket är det medium som både kulturella föreställningar och kunskapen om kulturen kommuniceras via, påverkas kulturen av språket samtidigt som språket påverkas av kulturen. Med hänvisning till ovanstående resonemang blir mellanrum och samtal viktiga nycklar till förståelse.

Problemet som jag brottas med, både som forskare och som människa, är att kunskapen om kultur inte räknas som KUNSKAP eftersom resultatet av kulturforskningen inte passar in i det allt mer rigida format som all kunskap måste passa in i för att erkännas som vetenskaplig kunskap. Så har det inte alltid varit, i början av min forskarkarriär var universitetet en öppen plats präglad av mångfald och där bildning var en högt värderad egenskap. Kunskapens innehåll stod i centrum på ett helt annat sätt än i dagens strömlinjeformade och därmed allt mindre akademiska och intellektuellt utmanande högskolevärld där man rekryterar chefer från näringslivet som pekar med hela handen och säger: Get shit done!

Genom åren har jag upparbetat och förfinat förmågan att fånga upp nyanser och skiftningar i kulturen som jag allt oftare tänker på som ett slags kraftfält. Jag har känt av förändringen i den akademiska kulturen länge och har skrivit om den i många olika texter, men jag har alltid känt att jag är på rätt plats och att det inte är jag utan kulturen på högskolan som förändras i en problematisk riktning. Jag är medveten om att jag talar i egen sak, men som kulturforskare kan jag inte se det på något annat sätt än att det faktum att jag här i veckan (efter 22 års lojalt och engagerat arbete) sagts upp från min anställning som lektor säger mer om kulturen än om mig. Skattebetalarna har investerat i min utbildning, den längsta och dyraste utbildningen som finns i vårt land, och jag har genom alla år varit både dem och högskolelagen trogen. Jag ångrar därför inte att jag valde kunskapen och försvarade den akademiska kvaliteten, för det är eviga värden även om kulturen från tid till annan får det att framstå på andra sätt.

Både på grund av min uppsägning och för att jag är kulturvetare är jag just nu intresserad av hur människor mer eller mindre medvetet liksom sömlöst förändrar sin syn på saker och ting så att deras uppfattning alltid ligger i takt med den för tiden allmänna uppfattningen om saker och ting och som därför aldrig stöter sig med någon för att på det sättet tillskansa sig eller få personliga fördelar. I någon mening är vi alla kulturföljare, men jag är kulturforskare och som sådan förhåller jag mig snarare till kulturen. Jag följer den i alla fall inte omedvetet, och eftersom jag inte får någon förklaring till uppsägningen kan jag inte skaka av mig känslan av att mina chefer straffar mig för att jag är mer trogen vetenskapens principer och mina egna forskningsresultat än deras strategiska beslut. Jag har dock inte fått några indikationer från varken politikerna eller ledningen för högskolan om att vårt uppdrag är något annat än att värna kunskapen och skapa förutsättningar för studenternas lärande. Det uppdraget har jag i snart 30 år tagit på STÖRSTA allvar. Det är därför jag följt kunskapen, inte kulturen.

Ju snabbare förändringshastigheten blir i vardagen desto svårare blir det för människor att stanna upp och reflektera över det jag skriver om här i denna bloggpost, vilket gör kulturen till en maktfaktor. Att jag undervisar om ledarskap kanske borde gjort att jag sett vartåt det barkade, men jag trodde som sagt i min enfald att ledningen såg på vårt gemensamma uppdrag på samma sätt som jag. Således var det med blandade känslor jag här i veckan jag skrev under ledningens beslut att säga upp mig på grund av en arbetsbrist som jag inte förstår eftersom kurserna jag undervisar på ska fortsätta ges. Å ena sidan är jag nu fri att forska helt och hållet på kunskapens villkor och med bättre vetande som mål (inte fler publikationer och mer pengar), men å andra sidan är jag naturligtvis ledsen och besviken över att jag inte längre passar in i chefernas framtidsvisioner för den högskola som jag gav mina bästa år i arbetslivet. 

Jag kommer även i mitt fortsatta värv att följa och vara lojal med kunskapen, och jag kommer även framöver att använda min analytiska förmåga för att försöka förstå logiken (eller avsaknaden av logik) som driver olika typer av kulturell förändring. Kunskapen är som jag ser det långt viktigare än jag och det som händer med mig. Just nu lever vi i en värld och ett kulturellt klimat som håller på att förgöra sig själv, delvis beroende på att kunskapen inte anses ha något egenvärde och för att kulturens existens förnekas. Därför är min mission både ett existentiellt projekt och ett hållbarhetsprojekt. Att jag som lektor på en liten högskola får lida för min uppfattning om och syn på vad arbetet som forskare och universitetslärare innebär, är smärtsamt att inse, men jag kan inte se hur jag skulle kunnat agera på något annat sätt givet mina kunskaper och kompetenser. Om jag hade följt kulturen och anammat ledningens order om att producera mer tomma nyckeltal snabbare hade jag inte kunnat se varken mig själv, mina barn eller skattebetalarna i ögonen. 

Det går att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig. Jag kommer så länge jag lever att kämpa för kunskapen och den kvalitet som gör universitetet till den bildningsinstitution som många problematiskt nog fortfarande tror att det är. I min kommande bok En svanesång för universitetet analyserar jag upplösningen av grunden för det som gör universitetet till ett universitet och den högre utbildningen högre, men jag pekar också på saker man kan göra och tänka på för att skapa förutsättningar för arbetet med att försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten. Det är ett ödets ironi att jag får föra kampen vidare från en position utanför högskolan, men det är också symptomatiskt. En sak som oroar mig är att det inte slutar där, för demokratin är på väg i samma riktning som kulturen på högskolan. Och avskaffas demokratin går det inte att ställa sig utanför, då tvingas man i opposition, och är det något vi vet om maktfullkomliga ledare är det att de har problem med kritiker och kunskapsföreträdare som inte bekräftar deras fördomar.

Ett kvalitetssystem värt namnet

Jag inleder veckans bloggpost med några ord från hjärtat: För att det ska finnas en chans att faktiskt uppnå kvalitet i intellektuella arbeten måste både de som utför arbetet och arbetet som sådant mötas med respekt och ödmjukhet. Ansvaret för kvaliteten måste ligga så nära den som arbetar med den som möjligt, och det måste finnas nog med tid och rätt förutsättningar. Anställer man kvalitetschefer och bygger system flyttas ansvaret uppåt i en helt onödig hierarki. Då stjäls både tid och resurser från kärnverksamheten. Risken är därmed överhängande att man får ett kvalitetssystem som bara ”fungerar” när det INTE behövs. Även med ett system för kvalitet är det av uppenbara skäl och till syvende och sist människor som utför det praktiska arbetet med att upprätthålla den i vardagen. Om inte alla är gemensamt ansvariga för kvaliteten är ingen det!

NPM bygger på den verklighetsfrämmande tanken att komplexa problem och dynamiska processer kan styras mot strategiska mål. Det är en fatal villfarelse som gör att det skapas en artificiell efterfrågan på just system för kvalitet, vilka i praktiken blir en administrativ börda som stjäl dyrbar tid och värdefulla resurser. Om ansvaret för arbetet med att försvara kvaliteten i akademin låg på lärarna skulle tiden och pengarna som idag läggs på att ge systemet vad systemet (och de som ansvarar för det) anser sig behöva istället kunna finansiera den kompetensutvecklingstid som krävs för att lärare ska kunna bygga upp förståelse för vad det – per definition – vaga begreppet kvalitet i forskning och undervisning faktiskt står för. Det där behövde jag få ur mig för att kunna skriva det jag tänker mig att bloggposten ska handla om, nämligen den filosofi eller det tänkande som behövs för att värna kunskapen och den kvalitet som är akademins signum. 

Genom åren har jag har stångat min panna blodig för att få gehör för de insikter och den förståelse som jag utvecklat om den här typen av fenomen och företeelser. Kvalitet fungerar på samma sätt som kunskap och kultur, och alla tre aspekterna hänger ihop och påverkar varandra ömsesidigt. Det är därför som den akademiska friheten är så viktig och alla försök att kvalitetssäkra och målstyra resultatet av forskning och undervisning är förkastliga.  På samma sätt som det inte går att tvinga fram kärlek finns det inga system som kan garantera akademisk kunskap och kvalitet. Eftersom det handlar om ömtåliga och kontextuella egenskaper som man bara kan skapa förutsättningar för och som kräver att allt fokus och all energi riktas mot det man önskar sig måste allt fokus och alla resurser riktas dit. Skapar man system och värderar det högre än det som systemet är tänkt att garantera är det systemet och de som ansvarar för det man bryr sig om, inte kvaliteten det antas vara garanten för.

Problemet som jag ständigt brottas med är att kunskaperna som min forskning om kultur resulterat i går på tvärs mot rådande, kulturellt upprätthållna, föreställningar om vad vetenskap är och hur forskning fungerar. Det gör att resultatet av min forskning inte känns ingen som just resultat av forskning och därför betraktas både jag och mina kunskaper med misstänksamhet. Som forskare följer jag kunskapen, jag anpassar mig inte efter kulturen. Kommer det order uppifrån, alltså om cheferna som ansvarar för ledningen av mitt akademiska arbete försöker tvinga mig att göra något som jag med stöd i erfarenhet och egen samt andras forskning kan argumentera för är fel eller i alla fall problematiskt, anser jag att det är min uppgift att följa kunskapen, inte ledningens order. Och samma gäller kvaliteten i arbetet. Jag är forskarutbildad och om min forskning inte håller hög kvalitet blir kunskapen oanvändbar. Jag behöver därför inte något system eller någon chef som bestämmer vad, hur och när jag ska göra det som krävs för att resultatet av mitt arbete ska bli så bra som möjligt. I alla fall så länge uppdraget är kunskap och både min och chefernas lön bekostas av skattemedel.

Det fanns visst lite mer jag behöver få ur mig, men nu så, har det blivit dags att fokusera på argumenten för det jag påstår ovan. Det som gör att inga system för kvalitet fungerar, är att såväl kunskap som kvalitet och kultur (tillsammans med i princip allt annat) består av både form och innehåll. Det är i alla fall meningslöst att tala om antingen det ena eller det andra. För att få det man önskar sig måste man beakta båda aspekterna lika mycket, samtidigt. Och det är här det uppstår problem, för det jag vill säga är i grund och botten inte svårare än så. Det svåra är att inse detta. Den som har ett system som sägs garantera måluppfyllelse kommer nämligen att få ett försprång i den kultur vi lever i där säkerhet värderas högre än förståelse för verklighetens komplexitet. Den som ansvarar för systemet för kunskap och kvalitet kommer därför att få mer makt och inflytande över arbetet än den som utför det, vilket är helt förkastligt i alla högt kvalificerade yrken.

Vill man på riktigt ha kunskap och kvalitet finns det inga genvägar att ta och heller inga garantier att få, det enda man kan göra är att ägna så mycket av sin tid som möjligt åt det man önskar uppnå. All tid och alla resurser som läggs på något annat än kunskapen och kvaliteten (till exempel regler och system för kontroll) kommer att påverka resultatet negativt. Strävan efter effektivitet som utgör motivet för NPM bygger på önsketänkande och det faktum att den typen av idéer kunnat smyga sig in i och allt mer dominera kulturen i den akademiska världen säger något om hur svårt det är att värna akademisk kvalitet och få gehör för den frihet som är förutsättningen för den.

Den som följt mitt arbete och läst inläggen här på Flyktlinjer genom åren förstår förhoppningsvis varför jag ständigt återkommer till samtalet och mellanrummen. Enda sättet att hålla igång en kulturell process vars syfte är att främja kunskap och kvalitet är att samtala, för så fort man börjar debattera kommer fokus att riktas mot vem som vinner, inte mot det som händer mellan. Och eftersom det är där, mellan form och innehåll som kunskap och kvalitet uppstår och upprätthålls är det dit som allt fokus och alla resurser måste riktas. Annars får man ett fint system som bara skapar tomhet och chefer som lyfter orimliga löner för att säga att man ska se över rutinerna om och när det uppstår problem. Framförallt förvandlas samhällets investering i landets längsta och dyraste utbildning till slöseri med skattemedel.

Det finns inget att få, det enda vi gör är att ge

Känslan av att få något utan att behöva anstränga sig är förförande och lockar många. Liksom jakten på låga priser och enkla lösningar leder den här typen av drömmar till problem. Det finns nämligen inget som är gratis. Trots att det inte krävs särskilt mycket eftertanke för att inse detta väljer allt fler, inte bara här i Sverige utan på många håll i världen, att fokusera mer på vad de kan få än på vad de behöver ge. Om det här sättet att tänka och agera är ett resultat av fördumningen eller om det tvärtom är fördumningen som driver efterfrågan på enkla och bekväma lösningar, är omöjligt att uttala sig, men det spelar ingen roll vad som beror på vad. För att bryta mönstret och ta sig själv och samtidskulturen ur den onda cirkeln räcker det att inse och ta till sig tanken om att det inte finns något att få. Det enda som livet, samhällsbyggande och allt lärande handlar om är att ge. Vill man även i framtiden leva i ett land där tanken är fri och där man inte kontrolleras hela tiden och överallt måste man kämpa för friheten och utsätta sig för obehag.

Lyckade människor slår sig ofta för bröstet och ser framgången som ett resultat av deras egna förmåga. Men liksom skönhet ligger i betraktarens öga är excellens inte en objektiv, kontextoberoende egenskap. Individuell framgång är alltid resultatet av många olika människors handlingar. Den som blir rik blir det för att andra väljer att låta sina pengar flöda i den riktningen. Och den som förfogar över makt gör det för att andra accepterar hen som en auktoritet. Ensam är stark säger bara egoister och okunniga. Livet, samhället, kunskapen och framtiden är kollektiva projekt. Bara genom att ge kan man få.

Förhoppningarna som knyts till AI och det faktum att allt fler slutar göra saker som är bra för dem och deras intellektuella utveckling (läsa, skriva, skapa, tänka) för att det finns algoritmer som kan göra det åt dem visar hur stark och förödande den här tankefiguren är. Det går inte bevisa att det är sant, men så länge ingen lyckats motbevisa antagandet väljer i alla fall jag att leva efter devisen att det enda man kan göra är att ge. 

När resultaten uteblir och problemen hopar sig väljer dagens politiker bortförklaringar och försöker skylla problemen på andra; på invandrare, fattiga, sjuka, arbetslösa, eller okunskap. Att politikerna kan driva igenom beslut som handlar om att stoppa invandringen eller sänka straffbarhetsåldern, istället för att lösa grundproblemet, visar vad önsketänkande gör med förmågan att tänka kritiskt. Jag ser också tydliga tecken på vänskapskorruption, både i politiken och näringslivet samt skrämmande nog även i den akademiska världen. Kunskapen betyder ingenting längre, i alla fall om den inte bekräftar känslorna och fördomarna.

När jag hörde J. D. Vance citera Richard Nixon som sa att: "Professors are the enemy", fick jag en klump i magen. Hans uttalande är ett allvarligt tecken i tiden. Betänk att Nixon blev avsatt som president på grund av sina brottsliga handlingar, medan USAs nya president inte bara är dömd för brott, han är dessutom, i alla fall delvis, immun mot åtal. Trump visar i både ord och handling att han liksom Nixon anser sig stå över både lagen och kunskapen, vilket han kan göra eftersom tillräckligt många människor tror att han ska ge dem frihet och rikedom. Enda sättet att hålla illusionen vid liv är att utse alla som inte säger, tänker och gör det Trump önskar till fiender. Eftersom ingen äger eller kontrollerar kunskapen är forskarna som skapar den samt lärarna som undervisar om den endast ett hot mot den som föraktar kunskapen. Tron kan försätta berg men alla försök att trotsa kunskapen slutar förr eller senare i katastrof.

Mellan Nixon och Trump hade USA en president som värderade kunskapen så pass högt att när NASA för första gången skulle skicka en civilist ut i rymden valde han en lärare. Ronald Reagans beslut är intressant och sedelärande på många olika sätt, men visar också hur komplex verkligheten är. Tillsammans med Margret Thatcher förändrade han synen på skatt och vad som bygger långsiktigt hållbara samhällen, vilket vi nu ser de förödande konsekvenserna av (i skolan, sjukvården och infrastrukturen). Deras nyliberala politik hämtade stöd från Milton Friedmans forskning, som predicerade att välstånd sipprar ner genom samhället, vilket visade sig vara en dröm som världen fortfarande, efter över 50 år, väntar på ska gå i uppfyllelse. Reagan är dock förlåten, för han lyssnade faktiskt på forskningen och respekterade lärarna. Det var inte hans fel att rymdfärjan exploderade. Katastrofen var en konsekvens av att ekonomin och känslorna överordnades kunskapen, vilket ledde till att tekniken pressades längre än den medgav. Och det säger allt som behöver sägas om idén att utse forskarna till fiender. Inser vi inte att vi alltid får skörda det vi sår (eller väljer att inte så) – alltså tar till oss tanken att det inte finns något att få – bara att ge, är vi lika dömda till undergång som besättningen på Challenger.

Politiken som förs idag handlar om att underlätta för den som är rik genom att sänka skatten. Tanken är att detta ska göra fler rikare, men konsekvensen blir bara att de redan rika blir rikare. Det är inte särskilt svårt att förstå varför det blir så. Eftersom skatten tas ut i procent kommer de som har högst inkomster att utarma skattebasen mest. Sänks skatten med en procent kommer den som tjänar tvåhundratusen kronor om året att bidra med tvåtusen kronor mindre till det allmänna. Den som tjänar två miljoner minskar sitt bidrag till byggandet av det samhälle som ingen individ klarar sig utan med tjugotusen. Effekten av att alla vill ha utan att ge är att det krympande fåtalet individer i toppen blir rikare medan alla andra medborgare och samhället som helhet blir fattigare. 

Önsketänkandet har ett så pass hårt grepp om samtiden att frågan om skatt är stöld eller en nödvändig kostnad/investering, håller på att bli en ickefråga. Politiker som går till val på en politik som bygger på ett balanserat förhållande emellan det man lovar och vad som krävs för att visionen ska kunna förverkligas, lockar nämligen inte tillräckligt många väljare för att sådana partier ska kunna få makt och inflytande över politiken. Därför lever vi idag i ett pyramidspel där de längst ner skänker bort sina pengar och sin framtid till de i toppen, samtidigt som alla skyller sina problem på de som befinner sig ännu längre ner i hierarkin. I ett jämlikt land där alla faktiskt har en rimlig chans att lyckas är klyftorna små av den enkla anledningen att det är enda sättet att ge alla liknande möjligheter, vilket är förutsättningen för meritokratin som idag bara, liksom bildning och solidaritet, är ett ord. Förekomsten av Foodorabud i vårt land är inte ett tecken på att vi blivit rikare, det är ett tecken på att klyftorna ökat och att kunskapen (om vad det leder rill) inte respekteras.

Olika typer av texter och anledningar att skriva

Etnologi är en vetenskaplig disciplin där förändring är en av de övergripande frågorna och vars forskningsobjekt är det högst komplexa och mellanmänskliga fenomenet kultur. Grundpremissen för den typen av forskning som många etnologer ägnar sig åt är att frågorna är öppna och att det saknas definitiva svar. Kunskapen som forskarna söker efter passar därför dåligt in i det standardiserade textformat som idag dominerar i den akademiska världen: Peer-reviewade artiklar, publicerade på engelska i internationella journaler. Två frågor som i alla fall får mig att vrida på mig av obehag är: Vad kommer du fram till? Och: Kan du sammanfatta dina viktigaste resultat? Jag blir illa till mods när människor tar för givet att de vet vilken typ av resultat de kan förvänta sig och avkräver mig svar som visar att de inte förstått någonting. Så länge frågorna ställs av människor utanför akademin eller forskarkollegor från andra discipliner går det ganska enkelt att hantera dilemmat och reda ut missförstånden, men när chefer i den akademiska världen använder sin makt för att bestämma att man som forskare måste välja mellan att skriva artiklar eller riskera att bli uppsagd, hamnar i alla fall jag i ett olösligt dilemma. Jag är som sagt kulturforskare, och jag är enligt lagen fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Samtidigt vet jag, just för att jag forskar om kultur, att dess inflytande över tänkandet är svårt att värja sig mot.

Jag förstår att den som ställs inför valet att bli belönad för att man följer ledningens order eller att bli ifrågasatt och riskera uppsägning, väljer det förra. Det är så vi människor fungerar – och eftersom det är människor som är upphovet till kulturen som både påvekar och påverkas av deras sätt att vara och verka i vardagen som är fylld av krav och måsten, vilket gör det svårt att förstå och hantera ett så pass komplext fenomen som kultur – blir det som det blir. Det spelar ingen roll att jag är docent, i relation till den akademiska kultur som vuxit fram i högskolevärlden (inte bara i Sverige) är jag maktlös. Kunskapen blir aldrig bättre eller mer användbar än vi människor tillåter den att bli. Det djävulska i "upplägget" är att forskare inte har (och heller inte ska ha) makt att tvinga människor att lyssna på dem. Det som gör akademin akademisk är att kunskapen respekteras. Bara så kan det bästa argumentet vinna och endast i en sådan miljö och i ett sådant samhälle kan kunskap sägas vara makt. 

Kultur fascinerar mig lika mycket idag, efter över 30 år i den akademiska världen, som ämnet gjorde när jag inledde mina studier. Samtidigt gör kulturen som jag lever i mig frustrerad när den krockar med mina kunskaper om och förståelse för den. Och när jag drabbas av dess makt genom att jag sägs upp för att jag inte passar in i den gör det mig bedrövad. Lika lite som jag utnyttjar den akademiska friheten för att sitta och rulla tummarna önskar jag mig en kultur där alla kan göra precis vad de vill utan att det får konsekvenser. När jag väljer att skriva böcker på svenska, som i alla fall har potential att nå ut till en intresserad och läsande allmänhet, handlar det varken om att jag är obstinat eller att jag av nostalgiska skäl försöker hålla fast vid det mediet för kommunikation av kunskap. Jag hävdar med stöd i egen och andras forskning att boken är ett värdefullt medium för spridande av kunskap om kultur, som är ett ämne som forskaren har lika nära till och påverkas lika mycket av som alla andra. Väljer man som kulturforskare att skriva på engelska och sedan undanhåller allmänheten artiklarna genom att publicera dem i vetenskapliga journaler som det krävs en dyr prenumeration för att kunna läsa, eller som skattebetalarna får betala en hög avgift för eftersom journalerna kräver det för att publicera open-access, är det svårt att hävda att man arbetar med kunskapen och det allmännas bästa för ögonen.

Fast nu var det inte detta jag ville skriva om, ämnet för veckans bloggpost är olika sätt och anledningar att skriva vetenskapliga texter. Räknar man bort skrivande som utförs för individens höga nöjes skull eller för att tjäna pengar finns det tre olika typer av skrivande. Vetenskapligt skrivande kan utföras med följande mål och vara av följande karaktär, tänker jag mig: 1. Meriterande, då skriver man för att bli publicerad (och helst även citerad). 2. Lärande, då skriver man för att man har något viktigt att säga. 3. Utvecklande, vilket är en typ av skrivande som kännetecknas av att man vill skapa förutsättningar för förändring.

Vill man skriva meriterande är det artiklar på engelska som gäller. Det finns idag ett skimmer kring den publikationsformen, och den tjänar många olika syften för en lång rad aktörer. Forskaren som får många artiklar publicerade belönas med fina titlar och höjd lön. Högskolorna konkurrerar om antalet artiklar med andra högskolor så för dess ledningar är det viktigt att produktionen hålls på en hög nivå. Förlagshusen som ger ut artiklarna är några av världens mest lönsamma företag – både författarna, granskarna och redaktörerna arbetar nämligen gratis. Dessutom tar en del förlag betalt av forskarna för att publicera artiklarna, som biblioteken sedan betalar för att tillgängliggöra. Och medierna får tillgång till en rik källa att ösa ur när de ska skapa löpsedlar och klickbeten. Allt det där sammantaget gör något med synen på kunskap och den allmänna uppfattningen om vad vi anser oss veta. Stannar man upp och reflekterar lite över hur många olika intressen som på olika sätt tjänar på detta sätt att sprida vetenskapliga resultat och som mer eller mindre medvetetet samverkar, inser man förhoppningsvis att det inte självklart leder till att den bästa och mest angelägna kunskapen som når spridning. Eftersom kunskap inte är fakta som går att överföra från sändare till mottagare blir det lätt att påverka tolkningen av resultaten. Kunskap är sällan entydig, ofta kontraintuitiv och den kräver därför kritisk och eftertänksam läsning, vilket det idag inte finns tid för. Det som krävs för att kunskapen ska kunna komma till användning i samhället är förståelse och respekt för att verkligt viktigt vetande ofta går på tvärs mot den produktionslogik som driver artikelproduktionen.

Lärande texter är texter som skrivs för att förmedla kunskap, vilket ställer helt andra krav på den som skriver än författandet av texter som endast skrivs i meriteringssyfte. Vill man att den som läser ska lära sig något, snarare än acceptera det man påstår, krävs det argument och klargörande exempel. Boken är därför ett lämpligare medium eftersom det är en friare form där det finns mer utrymme att förklara på djupet och placera inresultaten i sin kontext. Kunskap är en komplex och föränderlig helhet, fylld av paradoxer och motsägelser. Utan aktiva läsare som läser för att lära, alltså läsare som inte bara vill informera sig, blir den här typen av texter meningslösa. Om man kritiserar mediet för att mottagarna inte förstår vad som krävs av dem för att det ska kunna hålla vad det lovar är det inte mediets fel. I ett samhälle där allt fler inte anser sig ha tid för och intresse av att läsa och där forskarna lever i en akademisk värd där böcker inte anses meriterande, kommer boken som medium och artefakt att få svårt att överleva. Konsekvenserna för kunskapen som en sådan utveckling ger upphov till är katastrofala. Tänkande är en förmåga som liksom kondition måste upprätthållas för att den ska kunna användas i arbetet med att bygga upp förståelse för världen vi lever i. Och kunskapens kvalitet står i direkt relation till tiden som läggs ner på att tillägna sig den. Lätt fånget, lätt förgånget, brukar man säga, och det talesättet är synnerligen relevant i utbildningssammanhang. Lärande handlar om aktiv tillsägelse av kunskap, inte om effektiv överföring av fakta. Därför är boken en förutsättning, i alla fall för den typ av vetande som är teoretisk och som handlar om det som är komplext.

Utvecklande texter ser jag som den högsta formen av skrivande. Och i den bästa av världar skriver forskare texter som kombinerar alla tre typerna av skrivande. Skriver man endast i meriteringssyfte blir formen viktigare än innehållet, och lär man sig inget av läsningen (om man bara blir underhållen) är det bortkastad tid. Om kunskapen värderades högre och om det fanns en bred, kunnig och nyfiken allmänhet som vill lära sig saker (inte bara få svar på sina frågor) skulle tiden som läggs på både läsande och skrivande värderas högre än idag. Eftersom tid är en helt central förutsättning, både för arbetet med och studierna av utvecklande texter, som i sin tur är en förutsättning för utvecklingen av förståelse för förändring, är det tid vi behöver mer än något annat för att kunna förstå och försvara kunskapen. Tid att tänka, tid att reflektera, tid att samtala och tid att lyfta blicken och se längre än till nästa notis eller underhållande filmklipp är helt avgörande för demokratin och den långsiktiga hållbarheten. 

Tid är det enda vi människor har och vill vi utvecklas både som individer, samhälle och mänsklighet, måste vi fylla tiden med meningsfullt innehåll. Och vad är mer meningsfullt än att ta del av andra människors tankar, via eftertänksam läsning av längre texter? Jag kan i alla fall inte komma på något viktigare och mer belönande. Jag läser för att kunna skriva och skriver för att få syn på och kunna värdera mina kunskaper. Att den typen av texter som jag skriver inte anses meriterande gör mig ledsen, men jag skriver inte för att göra karriär utan för att det bidrar till att fylla mitt liv med mening. Om texterna blir lästa och om mina tankar betyder något för den som läser är jag tacksam. Det som händer i de tillsynes meningslösa mellanrummen är viktigare än allt annat. Därför är det dit min vetenskapliga blick riktas.

Ett öppet brev till sveriges rektorer

Den här bloggposten vill jag se som ett slags öppet brev till rektorerna för landets högskolor, men texten vänder sig även till politiker med ansvar för utbildningsfrågor, liksom (som vanligt) till alla med intresse för kunskapsutveckling och kulturell förändring. Jag vill lansera en metafor som både fångar högskolans unika kvaliteter och utgör ett slags skiss till ett sätt att utöva ledarskap som främjar den akademiska kvalitet som är förutsättningen för det lärande och den kunskapsutveckling som krävs för att högskolan även i framtiden ska kunna sägas vara en högskola. Följande påståenden är utgångspunkten för resonemanget.

• Alla som arbetar i universitetsvärlden har som uppdrag att värna kunskapen och får sin lön betald av skattebetalarna.
• Kunskap är inte är något som produceras och undervisning är inte en standardiserad tjänst.
• Akademiskt arbete går varken att kontrollera eller effektivisera, bara skapa förutsättningar för.
• Samhället investerar inte i forskning och högre utbildning för att enskilda individer ska få möjlighet att göra karriär utan för att tillgodose dagens och morgondagens behov av kunskap och kompetens.

Ambitionen med brevet är att försöka initiera en debatt om miljön på landets högskolor, alltså den akademiska kultur som mer eller mindre medvetet utvecklas där och som kan vara kunskapsfrämjande eller intellektuellt begränsande. Kulturen påverkar nämligen förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling oavsett om man ser på den. Beroende på hur man förstår kulturen får man tillgång till olika typer av verktyg, och uppfattningen påverkar i högsta grad synen på uppdraget som rektor. För att förklara hur jag ser på metaforer vill jag börja med att säga något om hur jag använder den här typen av tankeverktyg i vardagen som lektor.

När jag som kursansvarig imorgon träffar studenterna som ska inleda arbetet med det avslutande examensarbetet säger jag till dem att uppsatsen är en process, inte en produkt. Jag har nämligen märkt att många studenter tror att de ska producera något och att det viktiga är att texten lever upp till ett antal formkriterier, vilket är en problematisk inställning till akademiskt skrivande. Ser man uppsatsen mer som en process än som en produkt kommer fokus att riktas mot det man gör under vägen fram snarare än mot målet, och chansen ökar därmed att man faktiskt tillägnar sig förståelse för det vetenskapliga hantverket. För att hjälpa studenterna att inse vad de kan förvänta sig av sin handledare ber jag dem betrakta hen som ett slags surfinginstruktör och arbetet med att bedriva vetenskap som surfande på allt högre vågor. Den där metaforen betonar vikten av eget ansvar. Jag brukar även likna högskolan vid en trampolin, som jag jämför med en katapult. Om studenterna betraktar mig och övriga lärare som en trampolin som de förväntas ta spjärn mot för att på egen hand kunna hoppa så långt och så vackert som möjligt, tänker jag mig att de lättare förstår att högre utbildning inte handlar om att få något.

Tyvärr blir det sista gången jag får möjlighet att säga dessa saker, i alla fall på den högskola som jag arbetat på sedan disputationen för 22 år sedan. Jag anses nämligen övertalig enligt ett resonemang jag varken förstår eller får förklarat för mig. ”Ett tufft besked att få”, säger rektorn. Och visst är det så, att bli av med jobbet vid min ålder är självklart tufft. Men det är inte hotet mot min egen ekonomiska situation jag tänker på i dessa dagar. Jag känner framförallt sorg över att mina stora planer och höga ambitioner för åren fram till pensionen nu krossas. Chefernas beslut att göra sig av med mig innebär att jag förlorar den bas och den trygghet som är en viktig förutsättning för att kunna skriva mitt magnum opus, mitt stora verk om kultur. Enda sättet att bedriva den typen av grundforskning som krävs för att ro det där projektet i hamn är att göra det på kompetensutvecklingstiden, men nu får jag istället jaga ett nytt jobb på en hårt konkurrensutsatt arbetsmarknad. Frågan är därför om jag kommer att kunna få tid och ro att göra det jag utbildats och genom åren upparbetat kompetens för: tänka och sprida kunskap.

Metaforen som jag vill lansera handlar om den akademiska miljön på högskolan, och för att introducera den vill jag börja med att översiktligt beskriva min väg in i och genom högskolevärlden. Min akademiska bana inleddes höstterminen 1991, på Göteborgs universitet. A-kursen i Etnologi var den första kursen jag läste. På en av de första föreläsningarna i det anrika Sveahuset på Östra hamngatan definierade vår lärare kultur genom att tala om begreppet i termer av odling. Genom åren har jag upptäckt att det finns en rad andra definitioner (det lär finnas närmare 200 unika sätt att förstå begreppet), och jag har som sagt för avsikt att avsluta min forskarkarriär med en bok där jag presenterar ett eget förslag till definition. Men den där första förklaringen jag fick ta del av, som jag i och för sig inte riktigt förstod då, har jag aldrig glömt. Kultur som odling. Det är inte bara en vacker tanke, den definitionen är även användbar i diskussioner om akademisk kvalitet och arbetsmiljön på landets högskolor. Om man ser kultur som odling blir det uppenbart att den akademiska kulturen i Högskolesverige blivit allt mer andefattig på senare år. 

Etnologi är ett ämne som idag tyvärr behandlas styvmoderligt. Tillsammans med många andra mindre ämnen för etnologiämnet därför en tynande tillvaro på landets universitet. När jag var student på 1990-talet fanns det massor av ämnen och enstaka kurser att söka. Göteborgs och Umeå universitet, som jag bedrev mina studier vid, var på den tiden kokande grytor fyllda av studenter som det förhållandevis generösa studiemedlet öppnade möjligheter för. Mina sex år på grundnivå utnyttjade jag till max genom att tidvis studera mer än 150 procent. Jag upptäckte nämligen ständigt nya och för mig okända kurser och ämnen. Kompetensen som jag byggde upp och som jag genom åren har fortsatt att utveckla handlade lika mycket om bredd som om djup, vilket jag även ser som förutsättningar för kvalitet i all undervisning och forskning. För några år sedan skrev jag följande i en Understreckare som publicerades i samband med etnologiämnets hundraårsjubileum.

Tyvärr har jubileet gått tämligen obemärkt förbi, även bland etnologerna själva. Det är trist, inte bara av nostalgiska skäl. Etnologisk forskning handlar om något som angår oss alla. Ingen kommer undan kulturen och den kulturförnekande kultur som håller på att växa fram idag är också kultur. Trots att ämnets samhällsrelevans är större än någonsin och även om etnologi är ett av de mest folkkära akademiska ämnena håller det tyvärr, liksom det gamla bondesamhället, på att lösas upp som en konsekvens av förändringar inom den högre utbildningen.

Det är med sorg jag konstaterar detta, för hade jag inte upptäckt etnologiämnet hade jag aldrig hittat in i   den akademiska värld som jag sedan disputationen 2003 varit en lojal och hängiven lektor i. Jag känner fortfarande en djup tacksamhet, dels över att universitetet såg ut som det gjorde där på 90-talet, dels över att jag fått chansen att på skattebetalarnas bekostnad inte bara kunnat bilda mig för egen del utan dessutom haft ynnesten att få arbeta som lärare och forskare. I den där understreckaren skrev jag även följande, som idag, när allt talar för att jag efter 26 år i statens och kunskapens tjänst kommer att sägas upp, fyller mig med ännu mer sorg än när jag skrev texten.

Etnologer har alltid tagit det folkbildande uppdraget på stort allvar och många etnologer är utåtriktade, tillmötesgående och samarbetsvilliga. Inte bara av altruistiska skäl. Kultur uppstår och förändras mellan människor och det är dit kulturforskarna måste rikta det rörliga sökarljuset i sin jakt på kunskap. Jag har själv arbetat i många olika samverkansprojekt med företrädare, både för en rad olika vetenskapliga ämnen och från näringslivet och det omgivande samhället. Och studenterna jag undervisat har efter sin utbildning fått arbete på olika företag, myndigheter och organisationer. Etnologi passar som hand i handske för tvärvetenskap och det finns gott om exempel från olika håll i landet där etnologer samverkar framgångsrikt med forskare från andra ämnen. Etnologer som inte forskar och undervisar inom den egna disciplinen arbetar ofta med så pass skilda saker som kulturvård, genus, företagsekonomi, bioteknik, mat och så vidare. Etnologi kan därför faktiskt vara det ämne som nått störst spridning i landet och den akademiska världen, trots eller kanske just tack vare att ämnet är litet och familjärt. 

 

Etnologins styrka har tragiskt nog visat sig vara en av dess största svagheter eller dilemman. Det faktum att etnologi kommit att förknippas med tomtar, troll och måltidsseder, det vill säga just det som gjort etnologin till ett folkkärt ämne och dess företrädare till kändisar, verkar idag ligga kulturforskningen i fatet. Etnologer skriver inte, talar inte och ser inte ut som allmänheten förväntar sig att forskare ska skriva, tala och uppträda. Det är en ödets ironi att det är en kulturellt upprätthållen föreställning som gör att etnologin arbetar i motvind. Etnologiämnet har svårt att finna sig tillrätta i den akademiska samtidskulturen där man förväntas skriva smala artiklar på engelska som endast angår ett fåtal och som ofta skrivs främst i meriteringssyfte. Etnologer gör sig inte obekväma för att de är obstinata eller nostalgiska, utan för att den akademiska kulturen inte gynnar kunskapsutvecklingen inom etnologiämnet. En delförklaring till att etnologin vid tiden för 100-årsjubileet håller på att försvinna på samma sätt som allmogekulturen är att ämnet ser ut att vara ett hopplock av disjecta membra, för att använda en klassisk term. Paradoxalt nog är disciplinens vetenskapliga styrka som blivit dess akademiska svaghet. Även om jag skrev min avhandling om förutsättningarna för jämställdhet i den svenska åkerinäringen betyder inte det att jag är expert på lastbilschaufförer, och det faktum att jag blev docent på en studie om alkoholen i kulturen och kulturen i alkoholen var inte ett karriärbyte. Jag har sedan jag inledde mina etnologistudier studerat kultur och förutsättningar för förändring. 

 

Kanske är det just för att etnologer är så folkkära, utåtriktade, nyfikna och samarbetsvilliga som etnologin har svårt att hävda sig i den stenhårda och ibland närmast hänsynslösa konkurrensen (om publiceringar, citeringar och forskningsmedel) som präglar den vetenskapliga världen av idag. Det är i så fall olyckligt, inte bara för etnologin utan även för samhället. Etnologins unika vetenskapliga kompetens kan bara förvaltas och fortsätta utvecklas inom ramen för en stabil och vetenskaplig disciplin där återväxten av nya förmågor kan garanteras. Kunskaperna om kultur och kompetensen att hantera mångfald och komplexitet liksom förståelsen för förändring som finns inom etnologiämnet är samhällsbyggande och hållbarhetfrämjande intellektuella egenskaper som behöver värnas, så det vore minst sagt olyckligt om etnologin försvann. 

För drygt tio år sedan tog den dåvarande ledningen för högskolan där jag arbetar beslutet att lägga ner den kulturvetenskapliga utbildning som fram till dess varit basen för min anställning. Därmed uppstod en arbetsbrist som jag förstod och accepterade även om vi lärare argumenterade för att vår utbildning borde få finnas kvar på grund av att den öppnade dörrar in i den akademiska världen för studenter som liksom jag kom från studieovana hem. Ett av skälen till nedläggningen var att utbildningen på grund av en del avhopp inte var lönsam, vilket kändes orättvist eftersom många av studenterna som sökt och kommit in på Kultur-och samhällsanalys berättade att de bytte program eftersom kulturstudierna gett dem självförtroende nog att söka sig till den utbildning de egentligen drömde om. Det har gått bra för väldigt många av de där studenterna och så gott som alla kom från miljöer där högre studier inte riktigt fanns på kartan. Det kändes sorgligt att inte få utbilda studenter i mitt eget ämne, men mina etnologiska kompetenser fick jag till min stora glädje användning för som lärare i ämnet företagsekonomi. Det var där jag hamnade efter nedläggningen.

Företagsekonomi är idag ett av de ämnen på högskolan som lockar flest studenter och det har varit intressant att lära känna det. Jag har lärt mig enormt mycket om mitt eget ämne kultur genom att studera och undervisa om företagsekonomiska teorier om ledarskap och organisering. Och jag har fördjupat mina kunskaper genom att handleda studenter som skriver om olika aspekter av ledning och organisering. Utan grunden i etnologiämnet talar mycket för att jag hade tvingats lämna högskolan i samband med den där omorganisationen. Men tack vare bredden i min utbildning fick jag ynnesten att fortsätta arbeta som lektor, vilket jag ser som ett av de mest meningsfulla arbeten man kan ha. Jag trodde nog att kombinationen av mina kunskaper och intressen, min öppenhet för förändring och beredvillighet att ta på mig nya uppgifter, alla år av erfarenhet samt det faktum att jag undervisar i ämnet företagsekonomi som lockar många studenter skulle borga för en viss anställningstrygghet. Att jag dessutom under de senaste fem åren skrivit åtta böcker (varav sex är läroböcker) trodde jag i alla fall inte skulle ligga mg i fatet.

Jag förstår så klart att den här texten kan uppfattas som en partsinlaga, som att jag talar i egen sak. Det är dock inte så jag ser det. Mitt engagemang för kunskapen och kvaliteten i forskning och högre utbildning sträcker sig långt utöver mitt eget intresse av en trygg försörjning och ett meningsfullt arbete. Jag har alltid sett det som att jag ansvarar inför skattebetalarna och att samhällets kostnader för högre utbildning är en investering tänkt att betala sig på lång sikt. Det är lika mycket för mig själv som för demokratin och kommande generationers behov av kunskap som jag säger det jag nu ska säga till dig som arbetar som rektor: Tänkt inte att uppdraget som ledare i den akademiska världen handlar om att producera något! Då blir det nämligen svårt att förvalta det arv som tidigare generationers akademiker lämnat efter sig och som alla i den akademiska världen ansvarar kollektivt för. Akademiskt skolade medarbetare är inte utbytbara kuggar i ett väloljat maskineri skapat för att så effektivt som möjligt nå strategiska mål. 

När jag sägs upp kan jag som lektor inte bara gå på dagen och lämna min tidigare arbetsplats, som jag gjorde när jag arbetade som bagare i slutet på 1980-talet. I det lärarlag som jag nu tvingas lämna känner vi varandra och har hittat konstruktiva sätt att kombinera våra olika personligheter och individuella intressen, och vi har genom åren utvecklat unika och värdefulla, kollektiva kunskaper och kompetenser. Liksom kulturen på avdelningen är helheten som lärarlaget utgör större än summan av delarna den består av. Rycks en av oss upp störs ordningen och försvinner rottrådarna som är intrasslade med andras trådar och som förgrenar sig långt utanför såväl avdelningen som högskolan. Oron på avdelningen som beslutet att säga upp fem medarbetare påverkar kvaliteten i arbetet och går ut över studenternas möjligheter att bedriva högre studier.

Vad jag försöker säga är att akademin både lever och frodas i symbios med studenterna och det omgivande samhället och att det därför är bättre att likna högskolan vid ett slags rizom, (alltså en i hög grad självorganiserande ordning utan tydligt centrum) än vid ett löpande band där man bygger bilar vars kvalitet går att mäta och kontrollera. Som rektor för en högskola befinner man sig inte i toppen av en hierarki, man utgör istället en viktig nod i ett dynamiskt nätverk med förgreningar långt utanför den egna organisationen. Metaforen jag vill lansera bygger på tanken om att kultur är odling och handlar om att likna uppdraget som rektor vid en chefsträdgårdsmästare, som leder och fördelar administrationens sysslor (som handlar om att gräva rabatter, rensa ogräs, vattna och tillföra jorden näring). Lärarna och forskarna motsvara i liknelsen blommorna som växer i den miljö som växer fram i plantskolan. Och kvaliteten i verksamheten står i direkt relation till graden av mångfald i odlingslandskapet.

Kulturen på högskolan är den mylla som kunskapen växer ur och får sin näring från, därför är det inte order uppifrån eller storslagna mål som behövs utan rätt näring, lagom med vatten, tålamod och inte minst förståelse för vilka växter som trivs tillsammans och som kan hämta kraft från varandra. Erfarna lärare presterar inget och behöver därför inte kontrolleras, de behöver istället känna ledningen tillit för att kunna ansvara för den kontinuitet som möjligheten att rota sig i jorden är en förutsättning för, vilket krävs för att unga adjunkter och nybakade lektorer ska kunna finna sin unika plats i den dynamiska helheten. Studenterna växer under sin tid i den akademiska miljön till lovande skott som kan sprida sig i samhället och slå rot i andra organisationer.

Om rektorer anammar samma typ av ledarskap som praktiseras i tillverkningsindustrin – det vill säga leder arbetet på högskolan genom att peka med hela handen och ser det som sin uppgift att effektivisera verksamheten och öka produktionen av mätbara resultat – kommer det att påverka miljön negativt och gå ut över kunskapen och kvaliteten som är förutsättningen för att arbetet som utförs på landets högskolor ska kunna hålla hög akademisk klass. Rektorer som använder den högt ärade och ansvarsfulla positionen som ledare i akademin som en stepping stone för sin fortsatta klättring i karriären har missuppfattat uppdraget. Genom att betrakta arbetet som rektor vid en trädgårdsmästare eller landskapsarkitekt minskar risken att akademiska odlingsmiljöer behandlas lika vårdslöst som den ovärderliga regnskogens mångfald, vilken tragiskt nog skövlas och ersätts med monokulturella odlingar av oljepalmer, majs eller någon annan kortsiktigt profitabel gröda.