Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, brukar man säga. Och om det är någonstans som talesättet är relevant är det i den akademiska världen idag där vällovliga försök att använda skattemedel så effektivt som möjligt får motsatt verkan. Ingen vill ha en dålig, oakademisk och ineffektiv högskola, men det räcker inte att alla är överens om vad man vill ha eller hur det ska vara. Forskning handlar om att upptäcka och förstå livet, i hela dess komplexa vidd och föränderliga karaktär. Att börja studera eller inleda ett forskningsprojekt handlar liksom för 1800-talets upptäcktsresande om att bege sig ut i okänd terräng. Det är där som studenter och forskare ska vara, i rörelse och i jakt på nya insikter och bättre förståelse för livet och tillvaron. För forskare är tvivlet (och förmågan att hantera det) långt viktigare än säkerheten, som ändå alltid står i relation till och dikteras av den föränderliga verkligheten. Om människors intellektuella förmågor inte uppskattas i samhället och om såväl förståelsen som respekten för komplexitet och det faktum att svaren på alla verkligt viktiga frågor ofta ligger dolt i mörkret där det är svårt att leta och några garantier för framgång därför inte går att ge, kan ingen öppen och kreativ akademisk kultur utvecklas på högskolor och universitet. Det är sant att viljan kan försätta berg, men intellektuell utveckling och akademisk kvalitet går inte att tvinga fram med hjälp av tydligare styrning, hårdare kontroll, eller vackra högtidstal om bildningens värde för den delen.
Förutom mina över 20 år som lektor har jag drygt tio års erfarenhet av arbete i bageribranschen och vill peka på några viktiga skillnader mellan bagerivärlden och akademin ifråga om synen på och möjligheterna att kontrollera och effektivisera arbetet. I bageriet fanns det normala dagar och arbetsbelastningsmässiga toppar och dalar. Dagarna när det kom in många beställningar utnyttjades varje minut av arbetstiden åt produktion. Runt jul var det som allra mest att göra. Då fanns ingen dötid. Vi som körde degar och passade ugnen pressade oss till det yttersta och gjorde vad vi kunde för att utnyttja tiden så effektivt som möjligt. Vi höll koll på och hjälpte varandra, plockade fram plåtar, fyllde på papper och tänkte tillsammans i flera led för att få ut mesta möjliga effekt ur det tillverkningsmaskineri vi var del av. Beaktas bara det långsiktiga behovet av återhämtning för personalens kroppar går det att under kortare perioder plocka ur mer effekt ur maskineriet än vad som hade varit möjligt om det var så som vardagen såg ut jämt. När man arbetar med tillverkning går det att röra sig snabbare och utföra de olika momenten fortare, och samverkan i arbetslaget trimmas hela tiden. I sådana miljöer blir resultatet ibland till och med bättre när det är mycket att göra. Flaskhalsar som trånga lokaler eller jäsningsprocessen är dock svåra eller omöjliga att påverka.
I början fann jag bageriarbetet utvecklande och lärorikt, men efter några år nådde jag något slags kunskapsmättnad när jag testat på och kände att jag behärskade alla moment i yrket. För varje gång jag bytte arbetsgivare gick det snabbare och snabbare att finna mig tillrätta på den nya arbetsplatsen. Man kan baka bröd på olika sätt, men det finns en gräns för variationen inom ramen för alla hantverksyrken, vilket var en av anledningarna till att jag lämnade bageriyrket. Det var inte själva arbetsuppgifterna eller yrket som sådant jag tröttnade på, det var istället en växande känsla av att inte få utlopp för min önskan att lära och utvecklas som tänkande människa som fick mig att ta steget bort. Mitt problem var att jag efter åtta timmar i bageriet inte orkade läsa eller skriva, vilket jag drömde om. Många ser det som en fördel att kunna stämpla ut från jobbet och sedan inte ägna det en tanke förrän man stämplar in i igen. För mig är det tvärtom, jag vill att arbetet ska vara en integrerad del av livet och tillvaron. Därför trivs jag som lektor där jag snarare tar ledig från jobbet för att göra annat.
Anledningen till att jag trivts under alla år i akademin är att jag har haft ett arbete som jag kan växa som tänkande människa både i och tillsammans med. För att jag inte ska förlora intresset för och tröttna på det akademiska arbetet måste uppgifterna kräva min fulla uppmärksamhet och tvinga mig att prestera på gränsen till min intellektuella förmåga. Så är det tyvärr inte idag, och därför har jag skrivit den här boken. När jag kände leda i bageriet handlade det endast om mig och min personliga upplevelse av det yrket, men när samma känsla av instängdhet och brist på intellektuell stimulans kryper sig på i den akademiska världen angår det inte bara mig eftersom känslan är en indikation på att kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter är i fara. När nya system för målstyrning och kvalitetssäkring införs motiveras det ofta med att det leder till effektivare användning av skattebetalarnas pengar, men om verksamheten som bedrivs i högskolesektorn varken är akademisk eller leder till ny och användbar kunskap blir samhällets investeringar i högre utbildning och forskning ett gigantiskt slöseri med skattemedel (jfr Kjöler 2020).
Även om det inte var bättre förr finns en poäng att jämföra organiseringen av högre utbildning idag med hur det såg ut tidigare, om inte annat för att skaffa sig perspektiv på förändringen. På 1960-talet, till exempel, fick studenterna i samband med anmälan till kurserna en litteraturlista och uppmanades läsa böckerna. Och när de var klara fick de begära tid hos professorn för en muntlig tentamen som ofta motsvarade en hel termins studier. Undervisningen bestod i att det hölls regelbundna föreläsningar av forskarna på institutionen, som talade om sina projekt, inte om innehållet i böckerna som skulle tentas av (jfr Daun 2004). Dåtidens studenter bedrev verkligen självstudier, och lärarna la upp sitt arbete helt efter eget huvud. Ingen vill tillbaka dit, men högre studier kan inte sägas vara högre om de inte bygger på självständigt arbete med kunskap som mål (jfr Nehls 2020). Förr i tiden hade forskarna närmast oinskränkt makt och insynen i verksamheten var minimal, vilket ledde till en rad problem. Men dagens rigida kontroll, tydliga målstyrning och strävan efter att säkra kvalitet är förödande för kunskapsutvecklingen. Ingen kan kontrollera eller mäta någon annans lärande och utveckling, och det som räknas meriterande idag har väldigt lite med kunskap att göra. Och vad värre är, när tiden som läggs på kontroll och styrning av lärande och kunskapsutveckling, som är dynamiska och därför okontrollerbara kvaliteter, tenderar att öka från år till år minskar utrymmet för och möjligheten att värna högskolans akademiska kvaliteter kontinuerligt. Och när detta får fortgå över tid minskar kunskapskvaliteten för varje generationsskifte i universitetsvärlden, vilket leder till att kunskapssamhället gradvis urholkas. Elefanten i rummet är kopplingen mellan högskolornas ekonomi och genomströmningen samt den växande administrativa apparaten som byggts upp för att säkra produktionen av nyckeltal, vilket succesivt flyttar makten från kollegiet till ledningen och skapar ett fiktivt behov av management i en organisation fylld av människor som utbildats för att arbeta självständigt och axla ansvaret att förvalta och utveckla mänsklighetens samlade kunskaper så att kommande generationer inte ska behöva uppfinna hjulet igen.
Jag har inte skrivit den här boken av nostalgiska skäl och heller inte för att klaga eller bråka, utan av oro över vart Högskolesverige är på väg och för att göra något konstruktivt av min växande frustration över att arbetet som jag utför blir allt mindre akademiskt, det vill säga intellektuellt stimulerande. Jag har kommit till en punkt i livet där jag har mer att förlora på att inte säga ifrån än att hålla tyst. Arbetet med boken är ett led i min strävan efter att förstå, dels vad akademisk kvalitet är, dels hur man kan arbeta för att värna den – om det nu är så att det finns brister som behöver åtgärdas. Oron över vad som håller på att hända med vetenskapens och den högre utbildningens akademiska kvaliteter är utbredd och har funnits länge, vilket antologin Reclaim the Science! Om vetenskapens avakademisering (Rider & Jörnesten 2007), där en rad forskare skriver om problemen och riskerna med högskolans allt tydligare betoning på kontroll, styrning och mätbarhet, är en indikation på. Det hotade universitetet är en annan antologi (Ahlbäck Öberg, Bennich-Björkman m.fl. red. 2016) som alltså varnar för konsekvenserna av kunskapens förflackning. Sociologen Stefan Svallfors pekar i sin bok Kunskapens människa på att kunskap är en relation, något som uppstår mellan människor och han varnar för att den insikten idag allt tydligare förnekas eller bortses från, vilket påverkar principerna för fördelning av forskningsmedel och utformningen av utbildningspolitiken. Även Idéhistorikern Sverker Sörlin uttrycker oro över vart både högskolan och samhället är på väg. I boken bok Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans, argumenterar han för samhällets behov av bildning. Eftersom det är en svår konst att utveckla vetande gemensamt måste den akademiska miljöns unika egenskaper värnas mot den långa rad av hot som högskolan hela tiden utsätts för. Företagsekonomen och rektorn för Handelshögskolan i Stockholm, Lars Strannegård, uttrycker liknande tankar i sin bok Kunskap som känns, där han varnar för framväxten av en allt mer instrumentell syn på kunskap och förklarar varför bildning, som han ser som motorn i en hållbar samhällsutveckling, är så viktig (Strannegård 2021, 8f). Avakademiseringen av universitetsvärlden är dock inget svenskt fenomen. Den australiensiske forskaren Raewyn Connell sätter ord på min och många andras upplevelse i sin bok The Good University. What universities actually do and why it’s time for radical change.
Uppdelningen av akademin i en linjeorganisation med chefer som har makt att besluta om och driva igenom förändringar och ett kollegium som förväntas följa order sätter problematiskt nog det kritiska samtal som kännetecknar alla sant akademiska miljöer ur spel. Det räcker inte att tala om tillitsbaserat ledarskap (jfr Fors Brandebo 2021) eller kollegialitet (se Sahlin & Eriksson-Zetterquist 2019), liksom ifråga om akademisk kvalitet handlar det inte om vilka formuleringar som värdegrunden bygger på eller vad man tycker är bra utan om vilka förutsättningar som finns för att resultatet av arbetet ska kunna leva upp till de högt ställda förväntningar som skattebetalarna har rätt att ställa på oss som verkar i den akademiska världen. Tanken att bjuda in Jonna Bornemark, som skrivit två böcker om betydelsen av att göra upp med mätbarhetsfixeringen, målstyrningen och utvärderingshysterin (Bornemark 2018, 2020), som talare vid riksdagens högtidliga öppnande 2019, var god och hoppingivande. Symptomatiskt nog har hennes ord inte fått något verkligt genomslag i politiken, i alla fall inte än, så det ligger nära till hands att se inbjudan som en symbolhandling vilken på samma sätt som hyllningarna av bildning vid akademiska högtider snarare handlar om minnen och förhoppningar än om en beskrivning av nuläget.
Förutom mina över 20 år som lektor har jag drygt tio års erfarenhet av arbete i bageribranschen och vill peka på några viktiga skillnader mellan bagerivärlden och akademin ifråga om synen på och möjligheterna att kontrollera och effektivisera arbetet. I bageriet fanns det normala dagar och arbetsbelastningsmässiga toppar och dalar. Dagarna när det kom in många beställningar utnyttjades varje minut av arbetstiden åt produktion. Runt jul var det som allra mest att göra. Då fanns ingen dötid. Vi som körde degar och passade ugnen pressade oss till det yttersta och gjorde vad vi kunde för att utnyttja tiden så effektivt som möjligt. Vi höll koll på och hjälpte varandra, plockade fram plåtar, fyllde på papper och tänkte tillsammans i flera led för att få ut mesta möjliga effekt ur det tillverkningsmaskineri vi var del av. Beaktas bara det långsiktiga behovet av återhämtning för personalens kroppar går det att under kortare perioder plocka ur mer effekt ur maskineriet än vad som hade varit möjligt om det var så som vardagen såg ut jämt. När man arbetar med tillverkning går det att röra sig snabbare och utföra de olika momenten fortare, och samverkan i arbetslaget trimmas hela tiden. I sådana miljöer blir resultatet ibland till och med bättre när det är mycket att göra. Flaskhalsar som trånga lokaler eller jäsningsprocessen är dock svåra eller omöjliga att påverka.
I början fann jag bageriarbetet utvecklande och lärorikt, men efter några år nådde jag något slags kunskapsmättnad när jag testat på och kände att jag behärskade alla moment i yrket. För varje gång jag bytte arbetsgivare gick det snabbare och snabbare att finna mig tillrätta på den nya arbetsplatsen. Man kan baka bröd på olika sätt, men det finns en gräns för variationen inom ramen för alla hantverksyrken, vilket var en av anledningarna till att jag lämnade bageriyrket. Det var inte själva arbetsuppgifterna eller yrket som sådant jag tröttnade på, det var istället en växande känsla av att inte få utlopp för min önskan att lära och utvecklas som tänkande människa som fick mig att ta steget bort. Mitt problem var att jag efter åtta timmar i bageriet inte orkade läsa eller skriva, vilket jag drömde om. Många ser det som en fördel att kunna stämpla ut från jobbet och sedan inte ägna det en tanke förrän man stämplar in i igen. För mig är det tvärtom, jag vill att arbetet ska vara en integrerad del av livet och tillvaron. Därför trivs jag som lektor där jag snarare tar ledig från jobbet för att göra annat.
Anledningen till att jag trivts under alla år i akademin är att jag har haft ett arbete som jag kan växa som tänkande människa både i och tillsammans med. För att jag inte ska förlora intresset för och tröttna på det akademiska arbetet måste uppgifterna kräva min fulla uppmärksamhet och tvinga mig att prestera på gränsen till min intellektuella förmåga. Så är det tyvärr inte idag, och därför har jag skrivit den här boken. När jag kände leda i bageriet handlade det endast om mig och min personliga upplevelse av det yrket, men när samma känsla av instängdhet och brist på intellektuell stimulans kryper sig på i den akademiska världen angår det inte bara mig eftersom känslan är en indikation på att kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter är i fara. När nya system för målstyrning och kvalitetssäkring införs motiveras det ofta med att det leder till effektivare användning av skattebetalarnas pengar, men om verksamheten som bedrivs i högskolesektorn varken är akademisk eller leder till ny och användbar kunskap blir samhällets investeringar i högre utbildning och forskning ett gigantiskt slöseri med skattemedel (jfr Kjöler 2020).
Även om det inte var bättre förr finns en poäng att jämföra organiseringen av högre utbildning idag med hur det såg ut tidigare, om inte annat för att skaffa sig perspektiv på förändringen. På 1960-talet, till exempel, fick studenterna i samband med anmälan till kurserna en litteraturlista och uppmanades läsa böckerna. Och när de var klara fick de begära tid hos professorn för en muntlig tentamen som ofta motsvarade en hel termins studier. Undervisningen bestod i att det hölls regelbundna föreläsningar av forskarna på institutionen, som talade om sina projekt, inte om innehållet i böckerna som skulle tentas av (jfr Daun 2004). Dåtidens studenter bedrev verkligen självstudier, och lärarna la upp sitt arbete helt efter eget huvud. Ingen vill tillbaka dit, men högre studier kan inte sägas vara högre om de inte bygger på självständigt arbete med kunskap som mål (jfr Nehls 2020). Förr i tiden hade forskarna närmast oinskränkt makt och insynen i verksamheten var minimal, vilket ledde till en rad problem. Men dagens rigida kontroll, tydliga målstyrning och strävan efter att säkra kvalitet är förödande för kunskapsutvecklingen. Ingen kan kontrollera eller mäta någon annans lärande och utveckling, och det som räknas meriterande idag har väldigt lite med kunskap att göra. Och vad värre är, när tiden som läggs på kontroll och styrning av lärande och kunskapsutveckling, som är dynamiska och därför okontrollerbara kvaliteter, tenderar att öka från år till år minskar utrymmet för och möjligheten att värna högskolans akademiska kvaliteter kontinuerligt. Och när detta får fortgå över tid minskar kunskapskvaliteten för varje generationsskifte i universitetsvärlden, vilket leder till att kunskapssamhället gradvis urholkas. Elefanten i rummet är kopplingen mellan högskolornas ekonomi och genomströmningen samt den växande administrativa apparaten som byggts upp för att säkra produktionen av nyckeltal, vilket succesivt flyttar makten från kollegiet till ledningen och skapar ett fiktivt behov av management i en organisation fylld av människor som utbildats för att arbeta självständigt och axla ansvaret att förvalta och utveckla mänsklighetens samlade kunskaper så att kommande generationer inte ska behöva uppfinna hjulet igen.
Jag har inte skrivit den här boken av nostalgiska skäl och heller inte för att klaga eller bråka, utan av oro över vart Högskolesverige är på väg och för att göra något konstruktivt av min växande frustration över att arbetet som jag utför blir allt mindre akademiskt, det vill säga intellektuellt stimulerande. Jag har kommit till en punkt i livet där jag har mer att förlora på att inte säga ifrån än att hålla tyst. Arbetet med boken är ett led i min strävan efter att förstå, dels vad akademisk kvalitet är, dels hur man kan arbeta för att värna den – om det nu är så att det finns brister som behöver åtgärdas. Oron över vad som håller på att hända med vetenskapens och den högre utbildningens akademiska kvaliteter är utbredd och har funnits länge, vilket antologin Reclaim the Science! Om vetenskapens avakademisering (Rider & Jörnesten 2007), där en rad forskare skriver om problemen och riskerna med högskolans allt tydligare betoning på kontroll, styrning och mätbarhet, är en indikation på. Det hotade universitetet är en annan antologi (Ahlbäck Öberg, Bennich-Björkman m.fl. red. 2016) som alltså varnar för konsekvenserna av kunskapens förflackning. Sociologen Stefan Svallfors pekar i sin bok Kunskapens människa på att kunskap är en relation, något som uppstår mellan människor och han varnar för att den insikten idag allt tydligare förnekas eller bortses från, vilket påverkar principerna för fördelning av forskningsmedel och utformningen av utbildningspolitiken. Även Idéhistorikern Sverker Sörlin uttrycker oro över vart både högskolan och samhället är på väg. I boken bok Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans, argumenterar han för samhällets behov av bildning. Eftersom det är en svår konst att utveckla vetande gemensamt måste den akademiska miljöns unika egenskaper värnas mot den långa rad av hot som högskolan hela tiden utsätts för. Företagsekonomen och rektorn för Handelshögskolan i Stockholm, Lars Strannegård, uttrycker liknande tankar i sin bok Kunskap som känns, där han varnar för framväxten av en allt mer instrumentell syn på kunskap och förklarar varför bildning, som han ser som motorn i en hållbar samhällsutveckling, är så viktig (Strannegård 2021, 8f). Avakademiseringen av universitetsvärlden är dock inget svenskt fenomen. Den australiensiske forskaren Raewyn Connell sätter ord på min och många andras upplevelse i sin bok The Good University. What universities actually do and why it’s time for radical change.
I have worked in universities for fifty years. I am not nostalgic: there never was a golden age when struggle was not needed. I have stuck with universities because their capacity for challenge, critique, invention and intellectual growth survived. I think it is still alive; but has to be fought for. That is the basic reason for this book. (Connell 2019, 10)
Det som förenar forskarna som uttrycker oro över högskolesektorns förändring är att de värnar forskningens intellektuellakvaliteter. Även om kritikerna är många är de ofta isolerade på ett helt annat sätt än de som anpassar sig efter nyordningen och försvarar staus quo. Att bara fortsätta som vanligt utan att tänka på vart organisationen man verkar inom är på väg är både enklast och vanligast, och kanske är det därför som det stora flertalet mer eller mindre medvetet väljer att agera så. Det finns nog med saker att hålla reda på och krav att leva upp till på jobbet och i vardagen som det är, och att tänka nytt eller ifrågasätta det som uppfattas vara det normala är svårt och kostar många gånger på. Ifrågasätter man människors grundläggande antaganden kommer man oundvikligen att skapa oro i lägret och risken är stor att man trampar på ömma tår, vilket gör att kritikerna måste ha rejält på fötterna för att inte riskera att avfärdas eller uppfattas som illojala. Ingen tycker om att kritiseras eller få sin världsbild och verklighetsuppfattning ifrågasatt. Våra kroppar är rent evolutionärt inställda på försvar så den naturliga reaktionen på kritik av det man tar för givet eller identifierar sig med är att kritisera budskapet eller ifrågasätta budbäraren. Men är det kunskap man vill ha går det inte ta den typen av hänsyn.
Uppdelningen av akademin i en linjeorganisation med chefer som har makt att besluta om och driva igenom förändringar och ett kollegium som förväntas följa order sätter problematiskt nog det kritiska samtal som kännetecknar alla sant akademiska miljöer ur spel. Det räcker inte att tala om tillitsbaserat ledarskap (jfr Fors Brandebo 2021) eller kollegialitet (se Sahlin & Eriksson-Zetterquist 2019), liksom ifråga om akademisk kvalitet handlar det inte om vilka formuleringar som värdegrunden bygger på eller vad man tycker är bra utan om vilka förutsättningar som finns för att resultatet av arbetet ska kunna leva upp till de högt ställda förväntningar som skattebetalarna har rätt att ställa på oss som verkar i den akademiska världen. Tanken att bjuda in Jonna Bornemark, som skrivit två böcker om betydelsen av att göra upp med mätbarhetsfixeringen, målstyrningen och utvärderingshysterin (Bornemark 2018, 2020), som talare vid riksdagens högtidliga öppnande 2019, var god och hoppingivande. Symptomatiskt nog har hennes ord inte fått något verkligt genomslag i politiken, i alla fall inte än, så det ligger nära till hands att se inbjudan som en symbolhandling vilken på samma sätt som hyllningarna av bildning vid akademiska högtider snarare handlar om minnen och förhoppningar än om en beskrivning av nuläget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar