Ansvar, ett 1900-talsfenomen?

Vad är ansvar, och vad innebär det att ha och att ta ansvar? Idag talas det ofta om ansvar, och allt fler får allt högre lön för att ta ansvar. Men när något händer finns ingen ansvarstagare där som gör något. ”Det som hänt är beklagligt, och vi ska se över våra rutiner”, är standardsvaret. Om personen ifråga inte tvingas avgå, men då får hen ofta ett stort avgångsvederlag. Att låta någon avgå löser inget, särskilt som efterträdaren är noga med att hen inte kan ta ansvar för något som hänt innan hen anställdes för att axla ansvaret, eller i alla fall för att lyfta lön för att göra det. Så vad menar vi med ansvar egentligen?

Det är en skenvärld som växer fram, där alla litar på att någon annan gör det som alla vet måste göras men som ingen vill göra. Vi lever allt mer i en värld fylld av allt fler handlingsplaner och överblickbara organisationsscheman som tydligt visar vem som förväntas lyda vems order. Antalet chefer ökar hela tiden. Eftersom alla fokuserar mer på planerna, schemana och ordergivningen än på utförandet och de underlydandes möjligheter att faktiskt leva upp till kraven får vi en värld utan riktig kontakt med verkligheten. Symptomatiskt nog ökar efterfrågan på politiker som talar mer om hur det känns än vad vi vet? Populister talar ofta och gärna om ansvar så länge de är i opposition -- ansvaret de själva ska ta om de får folkets förtroende och ansvaret som sittande regering har (men som de påstår att de inte tar). Våra folkvalda kan till och med, utan att det blir ramaskri, säga att "man säger en sak innan valet och en annan efter". På TV i onsdags hörde jag till och med vår utrikesminister "försvara" sitt partis agerande med just de orden. Andemeningen i det han sa var att löften innan valet bara handlar om att locka väljare. När han fick kritik mot att regeringen gör precis samma som de kritiserade förra regeringen för, sa han att det är så politik fungerar. Om det är vad vi menar med ansvar idag är vi långt ute på ett allt brantare sluttande plan.

När jag växte upp och gick ut i arbetslivet såg det helt annorlunda ut. På 1900-talet fanns inte alls lika många chefer, och inte tillnärmelsevis så många kontrollsystem och handlingsplaner. Ansvar var något man fostrades att ta, och något man också tog, på ett helt annat sätt än idag. Man var helt enkelt tvungen att ta ansvar. Eftersom systemen för ledning var överblickbara och det var uppenbart för alla vem som hade ansvar fanns det helt enkelt ingen annan att skylla på. Trots att det då fanns väl utbyggda trygghetssystem och arbetslösheten låg på under fyra procent -- jag minns hur det var när den gick över fyra procent, då var det krigsrubriker i tidningarna -- ansågs det vara en hederssak för de flesta att ta ansvar och inte ligga någon annan till last. Vi som växte upp på 1970-talet och flera decennier efter det ville bi vuxna och ta eget ansvar.

Alldeles för många av studenterna jag möter i min vardag på högskolan idag förväntar sig att jag och övriga lärare ska ta ansvar för resultatet av deras studier, och jag förstår dem (även om jag aldrig kan acceptera en sådan syn på studier), för deras inställning ligger helt i linje med högskoleledningens syn på lärarnas uppgift, vilken är att garantera att produktionen av nyckeltal hålls på en hög nivå, så att ledningen kan ta åt sig äran för framgångarna i konkurrensen med andra högskolor. Vi lärare förväntas producera resultat, inte skapa förutsättningar för lärande eller utveckla kunskap. Den lärare som dristar sig till att ta ansvar för kunskapskvaliteten uppfattas följaktligen som ett problem, både av studenterna och av ledningen. Larmen om sjunkande kunskaper låtsas ingen om -- liksom i relation till klimatet ägnas mer energi åt att misstänkliggöra budbärarna eller åt att relativisera budskapet, än att diskutera vad vi skulle kunna göra. Lösningen är att tala ännu mer om ansvar, anställa fler chefer och skapa nya och mer komplexa system som sägs borga för kvalitet. Mot bättre vetande flyttas ansvaret från de som ska utveckla kunskapen, till de som inte har något med den att göra.

Ansvar är en helt central aspekt av ett långsiktigt hållbart samhällsbyggande, men den definitionen av begreppet och sättet att arbeta med ansvar idag har inget med ansvar att göra eftersom det bara handlar om retorik. Ibland sägs det att allas ansvar är ingens ansvar, men det är bara ett sätt att försöka få människor att köpa tanken på att man behöver anställa chefer som får hög lön för att stå som ansvarig i teorin, för i praktiken är det idag allt färre som verkligen tar ansvar. Alla är vi fullt upptagna med annat. Bara där och när många verkligen tar ansvar i vardagen kan ett ansvarsfullt samhälle med ledare som verkligen tar ansvar växa fram. Det är vad högre utbildning handlar om, att fostra inte bara ansvarskännande utan även kompetenta medborgare som inte bara utbildas till att (mot en orimligt hög ekonomisk ersättning) stå som ansvarig på pappret utan som förstår vad det innebär att faktiskt ta ansvar, och som även gör det i vardagen, inte bara i sina professionella roller. Om man måste få betalt för att ta ansvar är det inte ansvar man tar, vill jag hävda.  

Att betala skatt är ett slags ansvar för samhället vi lever i och alla på ett eller annat sätt är beroende av. Istället för att diskutera vilket samhälle vi vill ha, lyssnar många på Timbro som ensidigt fokuserar på hur mycket vi betalar i skatt. Just nu fokuserar man på arbetsgivaravgiften. Och många tänker sig att deras lön skulle öka om staten inte längre krävde in den avgiften. Det krävs bara ett minimum av kritiskt tänkande för att inse att Timbro, som bevakar de allra rikaste människornas intresse, inte bryr sig om vanligt folk och deras behov av mat på bordet, tak över huvudet, vård när de behöver den och allt annat som vi vant oss vid att ta för givet. Systembolaget är själva sinnebilden för ansvar. Symptomatiskt nog ägnar sig Timbro just nu även åt att försöka undergräva människors förtroende för systembolaget. Motivet för deras kampanjer är att individen vet sitt eget bästa och cyniskt nog försöker de få oss att tro att vi själva kan och ska ansvara för våra liv. Det är så det känns, men inte så det fungerar. Fattiga människor som lever på marginalen tvingas ta vilka jobba som helst, även om arbetsmiljön är usel och det inte går att leva på lönen. Och den som har problem med alkoholen har svårt att bjuda motstånd mot frestelsen som tillgång på alkohol överallt, alltid innebär. Staten är vi, och den ska inte härska genom att söndra. Samhället byggs underifrån av alla vi som lever här. Därför är skatt inte stöld, utan ett sätt omfördela medel och ett politiskt verktyg för att främja jämlikhet. Systembolaget ger oss det vi vill ha utan att offra de svaga. Det är så verkligt ansvar fungerar.

Ett fantastiskt bildningsprojekt

I hallen där hemma, i en bokhylla står Nationalencyklopedin. 20 halvfranska band med guldsnitt. Jag tittar nästan aldrig i böckerna, men eftersom de representerar det samhälle jag växte upp och fick min utbildning i skulle jag aldrig drömma om att göra mig av med dem. Så fort projektet lanserades började jag betala och när böckerna efter några år började ges ut var det med förväntan och tacksamhet jag med några månaders mellanrum hämtade ut paketen på posten. Stora, tunga paket, fyllda med kunskap. Utgivningen sammanföll med att jag sa upp mig, avslutade min bagerikarriär och började studera, och sista bandet kom ut innan jag blivit doktorand och började få lön. Det faktum att jag betalade för böckerna under den tid i livet då jag var som allra fattigast, bidrar säkert till känslan. Även om jag inte hade pengar fick uppslagsverket och alla andra böcker jag köpte när tillfälle gavs mig att känna mig rik.

Timingen för projektet var inte den bästa, men 1977 när arbetet inleddes, och inte heller när böckerna började ges ut, 1989, kunde någon ana vilken enorm förändring Internet skulle innebära. Genom att flytta allt till nätet och ta del av dess enorma möjligheter skulle allt bli så mycket bättre. Och visst har digitaliseringen inneburit möjligheter, ingen tvekan om det. Men allt blir inte bättre genom att digitaliseras, en massa värden går förlorade i överföringen och en hel del nya problem uppstår.

Det är sorgligt att tänka på det idag, men böckerna i bokhyllan i hallen påminner mig om vilket värde som bildningen hade i samhället jag växte upp och fick min utbildning i. På den tiden satsades det verkligen på utbildning och kunskap, och det svenska skolsystemet ansågs vara ett av världens bästa. Idag satsas det enorma summor på digital teknik, samtidigt som kunskaperna och intresset för skolan sjunker. Vad som är hönan och ägget är omöjligt att uttala sig om, och det spelar heller ingen roll för det är som det är. Kunskapskrisen är ett faktum, och gör vi inget åt den saken kommer vi inte att kunna hantera alla andra problem.

För mig representerar NE, eller banden som står där i hallen är i alla fall en påminnelse om, kunskapens förlorade värde i dagens samhälle. Det är talande att bokförlaget Bra Böcker, som fick uppdraget att ge ut NE, likviderades 2000. Bokförlaget var ingen kassako för aktieägarna, pengarna som företaget drog in gick till böckerna som finns kvar (även om många gjort sig av med de skrymmande banden). Senare tiders satsningar på digitala lösningar har lett till stora vinster för aktieägarna medan systemen man säljer ständigt byts ut för att upprätthålla efterfrågan och vinsten (som idag sällan återinvesteras i verksamheten). 

Böckerna i hallen bekräftar för mig relevansen i tanken på att bildningens värde är det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Även om jag inte bläddrar i böckerna fungerar deras existens som påminnelse om kunskapens värde. Medieforskaren Marshal McLuhan förknippas med uttalandet (han skrev det tydligen aldrig, men menade definitivt att): the media is the message. Och det stämmer. Internet gör oss rastlösa och dess innehåll är flyktigt och försvinner snabbt i det växande flödet som skapas för att fånga vår uppmärksamhet så att företagen som agerar på nätet kan sälja information om oss till andra företag som säljer på oss varor och tjänster. 

Ord som fästs på papper och bundits in i läderband finns kvar och är tillgängliga så länge pappret inte förmultnar. När man köpt en bok äger man den och kan sälja den vidare eller ge bort den. Filer på nätet äger man inte ens om man skrivit dem själv. Bloggen äger mig; jag har i alla fall inte kontroll över texterna jag publicerat här. Jag vill inte tillbaka och är egentligen inte nostalgisk, för jag lever här och nu och har massor av projekt som jag vill jobba med, både läs- och skrivprojekt. Jag oroar mig dock över utvecklingen eftersom böcker idag betyder allt mindre för allt fler människor. Ingen kontrollerar kulturella förändringsprocesser, men negativa rörelser kan förhindras om många inser vad som ligger i farans riktning, och ingen kan stoppa verkliga folkrörelser. För att kunna värna bildningen, vars värde är oändligt (men ligger i framtiden) krävs handling av alla oss som bryr oss. 

Kunskap är något annat än känslor, den kräver något av oss, men mödan betalar sig. Stannar vi inte upp och tänker efter vad som verkligen betyder något för oss och vad som gör våra liv meningsfulla kommer företag som ger oss vad som känns bra för stunden att kontrollera våra liv.

Bär kvalitetssystemen sina egna kostnader?

Under mina första 15 år i den akademiska världen var det mesta sig likt, och jag kände dessutom igen mig i mina lärares berättelser om hur det var när de var de själva var studenter. Kulturen på universitetet präglades på den tiden av forskare och lärare, av den enkla anledningen att det i princip inte fanns några andra yrkeskategorier ute på institutionerna. Som D-studenter fick jag och mina studiekamrater delta på institutionens högre seminarium där vi varje vecka mötte både undervisande lärare och de som forskade. Eftersom klasserna var förhållandevis små och lärarna i princip enbart ägnade sig åt undervisning, och inte minst eftersom timtilldelningen för respektive kurs var långt större än idag träffade vi våra lärare så pass ofta att vi lärde känna dem och de lärde känna oss. Flera av dem har jag kontakt med än idag. I denna miljö fostrades jag till akademiker. Som doktorand blev jag själv en del av kollegiet. Även efter disputationen, när jag blev anställd som lektor var det mesta sig likt. Det kändes tryggt att det fanns en sekreterare som hjälpte oss lärare att rapportera in betyg och som hade koll på institutionens alla kurser och studenter, och det fanns bara en enda.

Förändringen smög sig sakta på, en ny regel och en ny administratör i taget. I början avlastades vi lärare, men efter några år när linjen utgjorde en allt större andel av personalen och administratörerna började (kunna) göra karriär -- när administratörerna blev fler behövde deras arbete organiseras, vilket skapade behov av administrativa chefer med ansvar för att ta fram strategier -- började det ställas krav på lärarna och forskarna att utföra allt fler av de administrativa uppgifter som tidigare inte existerade eller som administratörerna tog hand om. Idag känns det som kollegiet är i minoritet även om personalen fortfarande huvudsakligen består av lärare och forskare, delvis beroende på att högskolans ledning betraktar alla anställda som utförare av olika tjänster (läs produktion av nyckeltal). Till och med professorerna som tidigare bestämde helt och hållet över sitt arbete och dess innehåll betraktas idag som (välbetalda) utförare av ledningens strategiska beslut. Idag ses akademiska titlar först och främst som något högskolan producerar, och i mindre grad som något framstående forskare belönas med för sina insatser i kunskapens och det allmännas tjänst. Kunskapen har på det här sättet förvandlats från att vara högskolans huvuduppdrag till att bli något som tas för givet och därför inte ägnas något särskilt intresse. Kvalitetssystemen anses viktigare, och därför betraktas det inte som något problem att linjen och administrationen växer.

Frågan jag ställer mig är om och i så fall hur det växande administrativa systemet, som påstås vara nödvändigt för att kunna säkra kvaliteten i det arbete som landets högst utbildade utför, bär sina egna kostnader? Mig veterligen ingår den kostnaden i summan som landets lärosäten får för att bedriva utbildning och forskning. Och med tanke på att den som vinner forskningsmedel i konkurrens idag blir av med ibland ända upp till 80 procent av summan i over-head-kostnad (läs administration) till lärosätet, vilket betyder att bara 20 procent av samhällets investering i forskning kan användas till forskning, är frågan jag reflekterar över något vi borde tala mycket mer om. Högskolans administrativa system liknar allt mer en gökunge som äter upp allt mer av skattebetalarnas pengar, som är tänkta att gå till kärnverksamheten som är undervisning och forskning. 

Även om det är lågt räknat, låt oss säga att hälften av pengarna som samhället investerar i högskolan, direkt och indirekt, går till olika kvalitets- och ledningssystem av undervisningen och forskningen. Då blir frågan: Är det värt det? Är det verkligen rimligt att landets högst utbildade (betänk att doktorandutbildningen är en av de absolut dyraste utbildningarna) inte anses betrodda att utföra sitt arbete i enlighet med kunskaperna och kompetensen de skaffat sig på skattebetalarnas bekostnad? Och blir kvaliteten verkligen så mycket bättre att kostnaden för administrationen kan anses motiverad? Med tanke på att kvalitet i utbildning och forskning uppstår i forskningen och undervisningen, är det någon som på allvar tror att kvaliteten i arbetet som utförs på landets högskolor skulle sjunka drastiskt om kostnaderna för kvalitetssystemen skars ner med hälften? Vad skulle hända om lärarna upphörde att lägga tid på att fylla i alla blanketter och ägnade timmarna som idag läggs på olika system åt undervisning istället? På vilket sätt skulle kvaliteten i undervisningen försämras? Betänk att innan kvalitetssäkringssystemen infördes och administrationen blev en fristående (växande) verksamhet inom högskoleverksamheten, ansågs det svenska utbildningssystemet vara ett av världens bästa. Även om det är svårt att skilja korrelation från kausalitet är det ett faktum att Sverige ligger långt ner på samma lista idag. 

För alla som undervisar och forskar för kunskapens och lärandets skull är kvaliteten i arbetet helt central, så när det helt plötsligt dyker upp människor som ibland inte själva utbildats till forskare eller lärare och tvingar oss lärare och forskare att ägna tid åt saker som vi på goda grunder finner meningslösa, eftersom det inte leder till bättre kunskaper, har förutsättningarna för att vi ska kunna främja och försvara kunskapen och kvaliteten försämrats. Och då spelar det ingen roll hur bra systemet är, eftersom det är en ovidkommande fråga av den enkla anledningen att det är kunskapen som ska vara bra, inte kvalitetssystemet.

Min bok om akademisk kvalitet

I slutet av nästa vecka har jag korrekturläst min bok om akademisk kvalitet. Vad som händer sedan ligger utanför min kontroll, men på något sätt kommer tankarna att presenteras, helst i bokform, men det är svårt att lova eftersom bokmarknaden är pressad från många olika håll. Projektet har varit ett sätt för mig att bearbeta sorgen och frustrationen över utvecklingen i den akademiska världen, så hur intressant det än har varit att jobba med boken hade jag helst sett att jag aldrig känt att jag behövde skriva den. Nedanstående ord är inledningen till boken, och med dessa ord önskar jag alla en fortsatt Glad Påsk.

Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, brukar man säga. Och om det är någonstans som talesättet är relevant är det i den akademiska världen idag där vällovliga försök att använda skattemedel så effektivt som möjligt får motsatt verkan. Ingen vill ha en dålig, oakademisk och ineffektiv högskola, men det räcker inte att alla är överens om vad man vill ha eller hur det ska vara. Forskning handlar om att upptäcka och förstå livet, i hela dess komplexa vidd och föränderliga karaktär. Att börja studera eller inleda ett forskningsprojekt handlar liksom för 1800-talets upptäcktsresande om att bege sig ut i okänd terräng. Det är där som studenter och forskare ska vara, i rörelse och i jakt på nya insikter och bättre förståelse för livet och tillvaron. För forskare är tvivlet (och förmågan att hantera det) långt viktigare än säkerheten, som ändå alltid står i relation till och dikteras av den föränderliga verkligheten. Om människors intellektuella förmågor inte uppskattas i samhället och om såväl förståelsen som respekten för komplexitet och det faktum att svaren på alla verkligt viktiga frågor ofta ligger dolt i mörkret där det är svårt att leta och några garantier för framgång därför inte går att ge, kan ingen öppen och kreativ akademisk kultur utvecklas på högskolor och universitet. Det är sant att viljan kan försätta berg, men intellektuell utveckling och akademisk kvalitet går inte att tvinga fram med hjälp av tydligare styrning, hårdare kontroll, eller vackra högtidstal om bildningens värde för den delen.

Förutom mina över 20 år som lektor har jag drygt tio års erfarenhet av arbete i bageribranschen och vill peka på några viktiga skillnader mellan bagerivärlden och akademin ifråga om synen på och möjligheterna att kontrollera och effektivisera arbetet. I bageriet fanns det normala dagar och arbetsbelastningsmässiga toppar och dalar. Dagarna när det kom in många beställningar utnyttjades varje minut av arbetstiden åt produktion. Runt jul var det som allra mest att göra. Då fanns ingen dötid. Vi som körde degar och passade ugnen pressade oss till det yttersta och gjorde vad vi kunde för att utnyttja tiden så effektivt som möjligt. Vi höll koll på och hjälpte varandra, plockade fram plåtar, fyllde på papper och tänkte tillsammans i flera led för att få ut mesta möjliga effekt ur det tillverkningsmaskineri vi var del av. Beaktas bara det långsiktiga behovet av återhämtning för personalens kroppar går det att under kortare perioder plocka ur mer effekt ur maskineriet än vad som hade varit möjligt om det var så som vardagen såg ut jämt. När man arbetar med tillverkning går det att röra sig snabbare och utföra de olika momenten fortare, och samverkan i arbetslaget trimmas hela tiden. I sådana miljöer blir resultatet ibland till och med bättre när det är mycket att göra. Flaskhalsar som trånga lokaler eller jäsningsprocessen är dock svåra eller omöjliga att påverka.

I början fann jag bageriarbetet utvecklande och lärorikt, men efter några år nådde jag något slags kunskapsmättnad när jag testat på och kände att jag behärskade alla moment i yrket. För varje gång jag bytte arbetsgivare gick det snabbare och snabbare att finna mig tillrätta på den nya arbetsplatsen. Man kan baka bröd på olika sätt, men det finns en gräns för variationen inom ramen för alla hantverksyrken, vilket var en av anledningarna till att jag lämnade bageriyrket. Det var inte själva arbetsuppgifterna eller yrket som sådant jag tröttnade på, det var istället en växande känsla av att inte få utlopp för min önskan att lära och utvecklas som tänkande människa som fick mig att ta steget bort. Mitt problem var att jag efter åtta timmar i bageriet inte orkade läsa eller skriva, vilket jag drömde om. Många ser det som en fördel att kunna stämpla ut från jobbet och sedan inte ägna det en tanke förrän man stämplar in i igen. För mig är det tvärtom, jag vill att arbetet ska vara en integrerad del av livet och tillvaron. Därför trivs jag som lektor där jag snarare tar ledig från jobbet för att göra annat.

Anledningen till att jag trivts under alla år i akademin är att jag har haft ett arbete som jag kan växa som tänkande människa både i och tillsammans med. För att jag inte ska förlora intresset för och tröttna på det akademiska arbetet måste uppgifterna kräva min fulla uppmärksamhet och tvinga mig att prestera på gränsen till min intellektuella förmåga. Så är det tyvärr inte idag, och därför har jag skrivit den här boken. När jag kände leda i bageriet handlade det endast om mig och min personliga upplevelse av det yrket, men när samma känsla av instängdhet och brist på intellektuell stimulans kryper sig på i den akademiska världen angår det inte bara mig eftersom känslan är en indikation på att kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter är i fara. När nya system för målstyrning och kvalitetssäkring införs motiveras det ofta med att det leder till effektivare användning av skattebetalarnas pengar, men om verksamheten som bedrivs i högskolesektorn varken är akademisk eller leder till ny och användbar kunskap blir samhällets investeringar i högre utbildning och forskning ett gigantiskt slöseri med skattemedel (jfr Kjöler 2020).

Även om det inte var bättre förr finns en poäng att jämföra organiseringen av högre utbildning idag med hur det såg ut tidigare, om inte annat för att skaffa sig perspektiv på förändringen. På 1960-talet, till exempel, fick studenterna i samband med anmälan till kurserna en litteraturlista och uppmanades läsa böckerna. Och när de var klara fick de begära tid hos professorn för en muntlig tentamen som ofta motsvarade en hel termins studier. Undervisningen bestod i att det hölls regelbundna föreläsningar av forskarna på institutionen, som talade om sina projekt, inte om innehållet i böckerna som skulle tentas av (jfr Daun 2004). Dåtidens studenter bedrev verkligen självstudier, och lärarna la upp sitt arbete helt efter eget huvud. Ingen vill tillbaka dit, men högre studier kan inte sägas vara högre om de inte bygger på självständigt arbete med kunskap som mål (jfr Nehls 2020). Förr i tiden hade forskarna närmast oinskränkt makt och insynen i verksamheten var minimal, vilket ledde till en rad problem. Men dagens rigida kontroll, tydliga målstyrning och strävan efter att säkra kvalitet är förödande för kunskapsutvecklingen. Ingen kan kontrollera eller mäta någon annans lärande och utveckling, och det som räknas meriterande idag har väldigt lite med kunskap att göra. Och vad värre är, när tiden som läggs på kontroll och styrning av lärande och kunskapsutveckling, som är dynamiska och därför okontrollerbara kvaliteter, tenderar att öka från år till år minskar utrymmet för och möjligheten att värna högskolans akademiska kvaliteter kontinuerligt. Och när detta får fortgå över tid minskar kunskapskvaliteten för varje generationsskifte i universitetsvärlden, vilket leder till att kunskapssamhället gradvis urholkas. Elefanten i rummet är kopplingen mellan högskolornas ekonomi och genomströmningen samt den växande administrativa apparaten som byggts upp för att säkra produktionen av nyckeltal, vilket succesivt flyttar makten från kollegiet till ledningen och skapar ett fiktivt behov av management i en organisation fylld av människor som utbildats för att arbeta självständigt och axla ansvaret att förvalta och utveckla mänsklighetens samlade kunskaper så att kommande generationer inte ska behöva uppfinna hjulet igen.

Jag har inte skrivit den här boken av nostalgiska skäl och heller inte för att klaga eller bråka, utan av oro över vart Högskolesverige är på väg och för att göra något konstruktivt av min växande frustration över att arbetet som jag utför blir allt mindre akademiskt, det vill säga intellektuellt stimulerande. Jag har kommit till en punkt i livet där jag har mer att förlora på att inte säga ifrån än att hålla tyst. Arbetet med boken är ett led i min strävan efter att förstå, dels vad akademisk kvalitet är, dels hur man kan arbeta för att värna den – om det nu är så att det finns brister som behöver åtgärdas. Oron över vad som håller på att hända med vetenskapens och den högre utbildningens akademiska kvaliteter är utbredd och har funnits länge, vilket antologin Reclaim the Science! Om vetenskapens avakademisering (Rider & Jörnesten 2007), där en rad forskare skriver om problemen och riskerna med högskolans allt tydligare betoning på kontroll, styrning och mätbarhet, är en indikation på. Det hotade universitetet är en annan antologi (Ahlbäck Öberg, Bennich-Björkman m.fl. red. 2016) som alltså varnar för konsekvenserna av kunskapens förflackning. Sociologen Stefan Svallfors pekar i sin bok Kunskapens människa på att kunskap är en relation, något som uppstår mellan människor och han varnar för att den insikten idag allt tydligare förnekas eller bortses från, vilket påverkar principerna för fördelning av forskningsmedel och utformningen av utbildningspolitiken. Även Idéhistorikern Sverker Sörlin uttrycker oro över vart både högskolan och samhället är på väg. I boken bok Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans, argumenterar han för samhällets behov av bildning. Eftersom det är en svår konst att utveckla vetande gemensamt måste den akademiska miljöns unika egenskaper värnas mot den långa rad av hot som högskolan hela tiden utsätts för. Företagsekonomen och rektorn för Handelshögskolan i Stockholm, Lars Strannegård, uttrycker liknande tankar i sin bok Kunskap som känns, där han varnar för framväxten av en allt mer instrumentell syn på kunskap och förklarar varför bildning, som han ser som motorn i en hållbar samhällsutveckling, är så viktig (Strannegård 2021, 8f). Avakademiseringen av universitetsvärlden är dock inget svenskt fenomen. Den australiensiske forskaren Raewyn Connell sätter ord på min och många andras upplevelse i sin bok The Good University. What universities actually do and why it’s time for radical change.

I have worked in universities for fifty years. I am not nostalgic: there never was a golden age when struggle was not needed. I have stuck with universities because their capacity for challenge, critique, invention and intellectual growth survived. I think it is still alive; but has to be fought for. That is the basic reason for this book. (Connell 2019, 10)

Det som förenar forskarna som uttrycker oro över högskolesektorns förändring är att de värnar forskningens intellektuellakvaliteter. Även om kritikerna är många är de ofta isolerade på ett helt annat sätt än de som anpassar sig efter nyordningen och försvarar staus quo. Att bara fortsätta som vanligt utan att tänka på vart organisationen man verkar inom är på väg är både enklast och vanligast, och kanske är det därför som det stora flertalet mer eller mindre medvetet väljer att agera så. Det finns nog med saker att hålla reda på och krav att leva upp till på jobbet och i vardagen som det är, och att tänka nytt eller ifrågasätta det som uppfattas vara det normala är svårt och kostar många gånger på. Ifrågasätter man människors grundläggande antaganden kommer man oundvikligen att skapa oro i lägret och risken är stor att man trampar på ömma tår, vilket gör att kritikerna måste ha rejält på fötterna för att inte riskera att avfärdas eller uppfattas som illojala. Ingen tycker om att kritiseras eller få sin världsbild och verklighetsuppfattning ifrågasatt. Våra kroppar är rent evolutionärt inställda på försvar så den naturliga reaktionen på kritik av det man tar för givet eller identifierar sig med är att kritisera budskapet eller ifrågasätta budbäraren. Men är det kunskap man vill ha går det inte ta den typen av hänsyn. 

Uppdelningen av akademin i en linjeorganisation med chefer som har makt att besluta om och driva igenom förändringar och ett kollegium som förväntas följa order sätter problematiskt nog det kritiska samtal som kännetecknar alla sant akademiska miljöer ur spel. Det räcker inte att tala om tillitsbaserat ledarskap (jfr Fors Brandebo 2021) eller kollegialitet (se Sahlin & Eriksson-Zetterquist 2019), liksom ifråga om akademisk kvalitet handlar det inte om vilka formuleringar som värdegrunden bygger på eller vad man tycker är bra utan om vilka förutsättningar som finns för att resultatet av arbetet ska kunna leva upp till de högt ställda förväntningar som skattebetalarna har rätt att ställa på oss som verkar i den akademiska världen. Tanken att bjuda in Jonna Bornemark, som skrivit två böcker om betydelsen av att göra upp med mätbarhetsfixeringen, målstyrningen och utvärderingshysterin (Bornemark 2018, 2020), som talare vid riksdagens högtidliga öppnande 2019, var god och hoppingivande. Symptomatiskt nog har hennes ord inte fått något verkligt genomslag i politiken, i alla fall inte än, så det ligger nära till hands att se inbjudan som en symbolhandling vilken på samma sätt som hyllningarna av bildning vid akademiska högtider snarare handlar om minnen och förhoppningar än om en beskrivning av nuläget.

Den bortglömda konsten att argumentera

Idag argumenteras det allt mer sällan, och i allt färre sammanhang. Det tjafsas desto mer och oftare. Anledningen till att det blivit så är att många inte kan skilja mellan åsikter, fakta och kunskap. Andra förstår men väljer att bortse från kunskapen för att de är mer intresserade av makt. Vill vara tydlig med att jag inte vet varför det blivit så här, men jag tror på goda grunder att synen på bildning, alltså uppfattningen att vi inte har tid eller råd att satsa på den, spelar en avgörande roll för den sorgliga utvecklingen.

I en argumentation är det kunskaper och insikter som möts, inte åsikter och känslor. Och målet med utbytet är ökad förståelse, både för verkligheten, kunskapen och varandra. Dagens allt mer polariserade samhällsdebatt är en arena där känslor och åsikter möts i ett evigt tjafsande, där det talas om forskning men där få förstår vad det innebär att uttala sig i namn av vetenskap. Den som är mest slagkraftig vinner och får skriva historien, vilket banar väg för mer karismatiska ledare som säger det folk vill höra. Medierna sas en gång i tiden vara den tredje stadsmakten, och den makten har medierna fortfarande, trots att de övergett sitt kritiskt granskande uppdrag. Dagens medier informerar om det som väcker starkast känslor och underblåser därmed den destruktiva populismen.

I en argumentation tas väl underbyggd kritik på allvar. Man utgår från vad man vet, respekterar varandra och ändrar uppfattning när man inser att man har fel (och är alltid öppen för att man kan ha fel). Men i ett känslostyrt utbyte av åsikter tas allt personligt, och i debatter handlar det bara om att vinna, med alla till buds stående medel. Ingen ändrar åsikt oavsett vad som händer för då ses man som en förlorare. Istället skyller man på motståndaren eller någon syndabock. Därmed stärks polariseringen samtidigt som okunskapen ökar. Jag vet inte om det någonsin funnits ett samhälle där man endast argumenterade, men i dag domineras samhällsdebatten av känslor. Och olika typer av fakta som ger stöd åt ens åsikter kastas mot motståndaren utan hänsyn till kunskapen, som är något annan än fakta, och ofta i strid mot forskningens allmänna uppfattning.

Vad som beror på vad är omöjligt att säga, men den upplevda känslan av brist på tid är en viktig faktor. Föreställningen om att tid är pengar och konsekvenserna av att den uppfattningen accepteras av så många leder till ständiga nedskärningar, vilket gör att vi med ett litet steg i tagen rör oss allt längre ut för ett sluttande plan. Syndabockstänkandet bygger på känslor, liksom populismens fokus på enkla lösningar. Oavsett hur många det är som tror det, är det inte känslan som räknas! Vi får heller inte det samhälle vi önskar oss, utan det samhälle vi förtjänar. Och tar vi oss inte tid att argumentera med stöd i kunskap, möter vi inte varandra med respekt för våra respektive olikheter, arbetar vi inte tillsammans för allas bästa, kan och kommer inget långsiktigt hållbart samhälle att kunna växa fram.

Förutsättningen för att kunna argumentera är att vi gör upp med debattkulturen och verkar aktivt för att främja framväxten av en samtalskultur där kunskapen står i centrum, vilket kräver att skolans och den högre utbildningens mål är bildning (och inte strävan efter att vara bäst på att producera meningslösa nyckeltal). Den tid vi faktiskt har måste värdesättas mer och inte som nu säljas ut till den som bjuder lägst. Tar vi oss inte tid att läsa längre texter som bygger på argument, uppskattar vi inte välskrivna böcker fyllda av vackra formuleringar, kan vi inte lära oss tänka. Kunskap nås aldrig via google. AI är med andra ord inte lösningen, utan ett symptom på den underliggande sjukdomen.

Vi står alltså inför ett vägskäl. Fortsätter vi på den inslagna vägen är vi dömda till undergång eftersom vi håller på att ge upp allt fler av de egenskaper som gör oss till människor. Men vi kan också välja att stanna upp och tänka efter. Sen får vi se.