Hur blir den akademiska kulturen akademisk?

Kultur äter strategier till frukost brukar man säga. Den går inte att styra eftersom den utvecklas i mellanrummen och både påverkas av och påverkar förändringen som är dess enda konstant. Kunskapen om kulturen kan därför per definition aldrig vara annat än daterad och den går bara att nå indirekt. Det är inget problem utan själva förutsättningen för forskningen om kultur, som är ett ämne som angår alla. Kulturvetenskapens Moment 22 är att även en kulturförnekande kultur upprätthålls kulturellt. Problemet är att kunskapen som kulturvetare och många humanister skapar bara kan utvecklas, spridas och komma till sin rätt i en AKADEMISK och INTELLEKTUELL miljö, och idag förändras kulturen i högskolevärlden snabbt, vilket i sig är oproblematiskt. När själva grunden för det som gör akademin akademisk och intellektuell raseras blir utvecklingen oundvikligen exponentiell. Det är inte av illvilja akademin förändras, det sker av (missriktad) omsorg om kunskapen och fungerar som ett slags björnkram. Grundproblemet är att allt fler idag, även inom akademin, sätter likhetstecken mellan fakta och kunskap. Fakta kan produceras och kontrolleras, och vägen dit kan målstyras och resultatet kvalitetssäkras. Fakta kan ordnas och jämföras, men så fungerar inte kunskap och uppmärksammas inte detta finns en risk att akademin på sikt avakademiseras helt. Tänker man sig att akademiskt arbete handlar om att producera fakta går det att skapa tydliga och förutsägbara karriärvägar. Efterfrågan på snabba och tydliga svar är stor, vilket försvårar arbetet med att försvara akademins akademiska kvaliteter. När forskningen inriktas på fakta och den misstas för kunskap blir nämligen alla nöjda och arbetet ser dessutom ut att kunna effektiviseras på samma sätt som arbetet i resten av samhället och näringslivet. Kulturen gör det med akademin och människorna, samhället. Frågan är hur klokt och långsiktigt hållbart det är?

Om akademin avakademiseras och arbetet där allt mer liknar vilket jobb som helst påverkas kulturen lika mycket som den påverkar utvecklingen. Den som liksom jag värnar akademins AKADEMISKA kvaliteter för KUNSKAPENS skull kan inte göra något annat än att påpeka detta och på olika sätt försöka driva opinion för en förändring. Det finns inget sätt för enskilda att styra och förändra kultur. Man kan varna för utvecklingen genom att peka på vad som ligger i farans riktning, men som sker är ett resultat av allas tankar och handlingar. Bara om många, både inom och utanför akademin, förstår värdet av och är beredda att betala priset och göra vad som krävs för att värna högskolans akademiska och intellektuella kvaliteter, kan en akademisk kultur utvecklas. Allt oftare känns det som jag ropar i öknen, och att jag uppfattas som en nostalgisk drömmare. Jag förstår varför det blir så, för när budskapet går en över huvudet skyller många på budbäraren, så har det alltid varit -- men det gör det inte utvecklingen mindre problematisk eller plågsam att bevittna. Sen, när kon är borta och båset är tomt, säger man: Vi visste inget, varför varande ingen oss? Det är kulturvetarens otacksamma uppgift att säga det som behöver sägas, till dem som behöver höra det, trots att de efterfrågar helt andra svar. Paradoxalt nog är det just därför som humaniora och kulturvetenskap är det man skär ner på först när den akademiska verksamheten (i strid mot allt vi vet om intellektuella arbetens särart) ska effektiviseras. Och när intellektets försvarare blir färre och färre försvinner fler och fler hinder mot avakademiseringen och förändringshastigheten accelererar. Först när det är för sent och det är svårt för att i inte säga omöjligt att vända utvecklingen och återskapa vetenskapens akademiska och bildningsfrämjande, intellektuella kultur, blir misstaget uppenbart för det stora flertalet, men då är det som sagt för sent eller kräver massor av tid och resurser att vända utvecklingen.

En viktig förklaring till att det blir som det blir är att allt fler aspekter av arbetet i högskolevärlden förpappras. När kunskap flyttas från forskare och lärare till de administrativa systemen ökar möjligheterna till kontroll och styrning av verksamheten, liksom det fiktiva behovet av fler administratörer och utökade befogenheter och makt för linjen. Kollegiet krymper och de som är kvar belönas för sin lojalitet gentemot systemet med hög lön och fina titlar. Tomheten triumferar, för att tala med organisations- och ledarskapsforskaren Mats Alvesson. När akademikerna blir allt färre och de som är kvar fokuserar på annat än kunskapsutveckling och värnande av intellektuella kvaliteter riktas fokus mot pengar, pinnar och annat som kan produceras i enlighet med tanken om lean production av nyckeltal. Risken är att det blir viktigare och uppfattas oproblematiskt att bevaka det egna lärosätets position i förhållande till andra, konkurrerande lärosäten. Marknadsskolan fungerar på samma sätt. Skyddade bakom murar och med hänvisning till företagshemligheter sprider respektive enhet i utbildningssystemet, via medietränade kommunikatörer en blankpolerad bild av just deras organisations förträfflighet. Med en ökad förpappring ökar kommunikationsavdelningarnas och bibliotekens makt över akademin, och forskarna förvandlas allt mer till utbytbara kuggar i ett väloljat maskineri vars uppgift är att bli bäst i världen, trots att alla vet att bäst är ett relativt och subjektivt begrepp. Bra däremot är ett absolut mått.

Det lyser säkert igenom hur förtvivlad jag är, men uppgiven är jag inte. Min intellektuella låga brinner starkare än någonsin, liksom mitt engagemang för kunskapen och den intellektuella utvecklingen. Jag tror på strykan i kunskapen och hyser hopp inför framtiden. Även om jag lika lite som någon annan äger kunskapen och trots att jag vet att den är lika svår att styra som kultur är jag övertygad om att den förr eller senare kommer att tas till heder igen. Jag bidar min tid och tar alla chanser jag får att skriva, läsa och hålla kunskapens eld vid liv. Glöden finns där, likt en brinnande mosse som rätt som det är kan flamma upp, om och när förhållandena är de rätta. Hur mycket klimatförändringarna och rasismen som växer och sprids i samhället än oroar mig närmar vi oss oundvikligen den punkt där det blir uppenbart för alla att kunskap är det ENDA som kan rädda oss. Då är jag redo och kan, tillsammans med mina akademiskt sinnade och intellektuellt drivna kollegor från olika ämnen och med olika intressen, kliva upp ur katakomberna där vi bidar vår tid och möts för att utbyta tankar och erfarenheter, för att sprida kunskapens ljust över det kulturella landskap som där och då förhoppningsvis inte är helt förött. Så länge det finns liv finns det hopp, och det är också det sista som överger oss människor. 

Jag hoppas och tror det blir bra, förr eller senare, även om det just nu ser mörkt ut. Ingen vill egentligen leva i den strikt kontrollerade, andefattiga och repressiva värld som marknadskrafterna leder till om de släpps fria. Demokratin och det öppna samhället kan bara värnas med hjälp av intellektet, och demokratin är det enda långsiktigt hållbara styrelsesättet, alltså det enda system som kan hantera klimatförändringarna. Därför är jag hoppfull, för jag vet att det jag kan och den kunskap jag har är användbar. Just nu uppskattas den inte efter förtjänst, men när vi vaknar upp på andra sidan av pandemin och klimatförändringarnas och rasismen och populismens konsekvenser blir allt tydligare är jag övertygad om att fler kommer att inse vad som behövs och behöver göras, och då kommer en annan kultur att växa fram, som liksom den vi lever med nu äter strategier. Utvecklingen går varken att målstyra eller stoppa. Den som förstår det står alltid bättre rustad inför framtidens fundamentala öppenhet än den som tror sig veta och vara på den rätta sidan, bland likasinnade. Det kommer inte an på hur många man är som tänker samma, utan på hur användbar kunskapen är som man förfogar över. Den högre utbildningens akademiska kvaliteter är unika och ett lika viktigt världsarv att förstå och respektera som till exempel den romerska rätten. Högskolans bildningsambitioner går hand i hand med strävan efter intellektuell utveckling. En oakademisk akademi är bara ett förlängt gymnasium, så detta är ingen liten sak.

Prestationsskolor och inspirationsskolor

Den svenska skolan befinner sig i fritt fall, och hindras inte utvecklingen drar den oundvikligen med sig även den högre utbildningen, och eftersom vårt högteknologiska, demokratiska och högst komplexa samhälle bara kan förstås av intresserade och kunniga medborgare och bara kan värnas av kunskap som är utspridd i samhället förstår alla som sätter sig in i ämnet att vi leker med elden i närheten av ett bensinlager. Kulturen kan buffra en hel del dumhet, liksom havet kan buffra koldioxid, men bara till en gräns och passeras den tar dumheten över och då spelar det ingen roll att man själv skaffat sig kunskap, då styrs utvecklingen av en anonym och okontrollerbar massa. USA balanserar på gränsen och vi ligger inte långt efter så det som hände i januari i år i samband med att Trump tvingades bort från makten borde mana till eftertanke. Om inte kunskapsskolan återupprättas inom en snar framtid kan det liksom ifråga om klimatet mycket väl vara försent. Eftersom kunskap, liksom kultur och samhällsbyggande, är ett kollektivt projekt är det den generella nivån det kommer an på, inte enskildas kunskaper.

Löftet om valfrihet i skolans värld är det egentligen inget fel på, men den ursprungliga tanken var inte att man skulle välja bort skolor man av olika anledningar inte gillade utan att man skulle kunna välja det pedagogiska upplägg man trodde mest på och reformen var definitivt inte tänkt att göra den svenska skolan till ett slagfält för utländska kapitalägare som bara bryr sig om hur mycket vinst man kan krama ur verksamheten. Gör vi inte upp med aningslösheten och accepterar det faktum att vi var naiva nog att sälja ut den stolta svenska kunskapsskolan till aktiemarknadens anonyma girighet kommer inte kunskapen i vårt land att kunna värnas, och det är den som är själva syftet med skolan. Valfrihet förutsätter inte privata aktörer och konkurrens mellan skolor, det är en av alla villfarelser vi måste göra upp med. Om skolan förstatligas och alla lärare har samma arbetsgivare får alla skolor samma ekonomiska förutsättningar, vilket de måste ha för att kunna fokusera på och värna kunskapskvaliteten. Med en sådan reform skulle i ett slag alla kostnader som idag läggs på marknadsföring kunna kapas helt och läggas på undervisning, och vinsten som idag plockas ut ur systemet skulle också kunna gå oavkortat till åtgärder som gynnar lärande. Dessutom skulle skolan som organisation plattas ut rejält när rektorerna slipper underordna sig företagsledarna som idag styr privatskolornas verksamhet och indirekt tvingar den kommunala skolan att anpassa sig efter marknadens lagar. Det fina med en sådan reform är att kostnaderna för skolan inte skulle behöva öka. De som säger att privata aktörer är mer effektiva bortser från (eller mörkar) att alla eventuella effektiviseringsvinster endast kommer ägarna till godo, skattebetalarna får fortfarande betala lika mycket.

Valfrihetsskolan har utvecklats, från att vara en inspirationsskola där kunskapen och lärandet stod i centrum, till att bli en prestationsskola som fokuserar på betyg och andra mät- och jämförbara nyckeltal. Det är idag varken kunskapskvalitet eller pedagogiska modeller som skolorna konkurrerar med, utan betyg och teknisk utrustning. Skolan har blivit som vilken marknad som helt och det man säljer är tillgång till attraktiva högskoleutbildningar, som i sin tur antas öppna dörrarna till prestigefulla anställningar på framgångsrika företag. Förändringen märks på högskolan genom att allt fler av dagens studenter ser sig som kunder som förväntar sig att få utbildning, istället för att komma dit med motivation att bedriva självständiga studier och utveckla kunskap tillsammans med lärare som bedriver forskning vid sidan av undervisningen. Och eftersom högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen och lärare som underkänner eller anmäler "för många" för fusk betraktas som ett problem påverkas kunskapen i vårt land. När fler och fler går ut i samhället med det självförtroende som en högskoleexamen ger, utan att nödvändigtvis har kunskaperna som borde motsvara nivån på examen utarmas skyddet mot dumheten som ständigt lurar under ytan i alla samhällen.

Tanken på att skolor presterar resultat och att ansvaret för kvaliteten i lärandet vilar på lärarnas axlar går helt på tvärs mot vad vi vet om kunskapsutveckling. Det har alltid varit, det är fortfarande och kommer alltid att vara individens ansvar att lära. Och det gäller från förskolan till forskarutbildningen och inom vetenskapen. Ingen annan kan göra det åt en. Det är ett faktum och är inte samma sak som att säga att barn ska vara utelämnade åt sig själva i skolan. Skolans och lärarnas uppgift är att skapa förutsättningar för lärande, inte att producera resultat. En prestationsskola kan aldrig bli en kunskapsskola, det kan bara en inspirationsskola. Och i ett utbildningssystem som sätter kunskapen i centrum konkurrerar varken skolor, lärare eller elever, där samarbetar alla och hjälper varandra att utvecklas och bli bättre. I dagens konkurrensutsatta prestationsskola där alla bevakar varandra ökar stressen och pressen vilket gör att förutsättningarna för lärande blir allt sämre. Lärande kan varken pressas eller stressas fram. Konkurrens kan aldrig leda till kunskapskvalitet. Den mänskliga hjärnan har inte förändrats på tusentals år, därför är det inte nya metoder som behövs för att återupprätta kunskapsskolan utan mer frihet, tid, samverkan och tillit, och mindre stress, press och krav på mätbara prestationer.

Skolan kan bara organiseras av rektorer och undervisningen kan bara bli kunskapsinriktad och leda till lärande om lärarna ansvar för det som händer i klassrummen. Alla försök att standardisera undervisningen i enlighet med föreställningen om att det finns en best practice, för att på det sättet uppnå likvärdighet, är kunskapsvidriga för så fungerar varken människor, lärande eller kunskap; det är en tanke hämtad från tillverkningsindustrin och som passar som hand i handske för den vinstdrivande friskolesektorns lobbyister. Dessutom går den tanken helt på tvärs mot talet om valfrihet, vilket är talande. Det handlar inte ge elever möjlighet att välja mellan olika pedagogiska modeller, utan om att göra vad man för att hjälpa sina barn att lyckas i livet. Och eftersom prestationsskolan uppenbarligen inte håller vad den lovar borde det inte vara kontroversiellt eller svårt att förändra skolan och skapa förutsättningar för framväxten av olika inspirationsskolor som samverkar med varandra och det omgivande samhället för att värna och utveckla kunskap. 

Hur får man ut mesta möjliga av en föreläsning?

Nästa vecka ska jag tala på Karlstad universitet om min bok Hur blir högre studier högre, vilket jag är väldigt tacksam för. Att få dela med sig av sina tankar om studier och vad som gör högskolan till en HÖGskola känns hedrande. Jag har alltid varit ödmjuk inför läraruppdraget, och kanske är det just därför jag oroas över utvecklingen, eller kanske snarare avakademiseringen av den akademiska världen. Nåväl, här kommer ett litet smakprov från boken, där jag ger min syn på vad en föreläsning är och hur man som student kan (eller jag tycker att man bör) göra för att få ut mesta möjliga av sin studietid. 

Undervisning är en lika komplex mänsklig verksamhet som lärande. Det är inte så att en (läraren) kan och förmedlar fakta till en annan (studenten), som ska lära sig förstå vad som sägs och upprepa det som står i böckerna. Lärande är en ömsesidig verksamhet – det handlar om en samverkan mellan lärare och student – och det som händer mellan lärare och student är lika viktigt som det som händer inom var och en under sökandet efter kunskap. Undervisning är ett mänskligt möte som förändrar. Alla som går in i ett klassrum eller en föreläsningssal går ut som en ny människa. Det gäller både läraren och studenterna, förutsatt givetvis att man är där för att lyssna och lära och engagerar sig i mötet. Det är varken studenterna eller lärarna det kommer an på om undervisningen ska bli lyckad – ansvaret är delat. Men den som inte gör sin del av arbetet kan inte skylla på någon annan.

Studier är en process och utbildningssystemet en dynamisk helhet, och därför är det så viktigt att uppmärksamma relationen mellan parterna och vad som krävs av vem i de olika stadierna. För att utvecklas som student kan det vara bra att sätta sig in i vad man gjorde bra och vad som kunde ha gjorts bättre tidigare i utbildningssystemet som man rör sig genom. Därför handlar resonemanget här om både skolan och högskolan och om både elever och studenter samt lärare. Undervisningens tre delar är förberedelse, utförande och efterarbete, och för att studierna på högskolan ska kunna sägas vara högre är det avgörande att både studenter och lärare förstår hur viktigt det är att alla delarna finns med och att det råder balans mellan dem.

Förberedelse

För eleverna i grundskolan handlar det inledningsvis, i de längre stadierna, om att vara nyfiken och intresserad. Detta är något man måste lära sig innan man kommer till skolan, för undervisning har svårt att konkurrera i underhållningsvärde med fotboll eller datorspel. Här har föräldrarna och samhället ett stort ansvar att locka till lärande och visa på vikten av kunskap för att lyckas i livet. Det kan aldrig vara lärarens uppgift att axla det ansvaret, för då förändras läraryrket till att handla om överföring av information. Av eleverna på högstadiet och gymnasiet är det rimligt att kräva lite mer. Läxor kan se olika ut, men de bör handla om att skaffa sig en grund att stå på för att tillgodogöra sig innehållet i lektionerna framöver. Kanske finns en film att titta på, som sedan diskuteras under lektionen, eller så kan det handla om att läsa före i boken för att läraren ska kunna fokusera på hur innehållet kan förstås. Man kan få i uppdrag att leta på nätet efter information och alternativa uppgifter för att kunna sätta det som tas upp under lektionen i perspektiv.

På högskolan handlar det för studenterna om att läsa, läsa, läsa, så mycket som det bara går och finns tid för, helst mer text än den litteratur som är knuten till kursen. Arbetar man heltid vid sidan av studierna borde man i rimlighetens namn få svårt att få livet att gå ihop eftersom även arbetet kräver viss förberedelse; ett socialt liv vid sidan av studierna är också en viktig del av förberedelsen och kräver sin tid. Studenter som släntrar in till föreläsningssalen utan att ha öppnat boken, som förväntar sig att läraren ska vara underhållande och peka på allt som är viktigt, och som dessutom smiter i sista rasten för att hinna med ett tidigare tåg hem, är inte mogna för högre utbildning och behöver verkligen fundera över vad de gör på högskolan. Det sättet att agera som student är att betrakta som slöseri både med egen tid och pengar och med samhällets resurser. Den kultur som växer fram i olika studentgrupper kan antingen främja eller hämma kunskapsutvecklingen, och den är alla ansvariga för att värna, både för sin egen skull och för utbildningen och dess rykte bland potentiella arbetsgivare.

Graden av självständighet måste öka hela tiden i utbildningssystemet om högre utbildning verkligen ska kunna bli högre. Kunskapsmål ska inte nås, de ska överskridas – ju mer desto bättre för alla inblandade. Det gäller lika för både lärare och studenter. Det är de krav som kunskapen ställer som det måste finnas såväl tid som förståelse för. Om alltför mycket annat krockar med utbildningen blir det svårt att lära. Och om lärarna störs av ovidkommande frågor från studenterna går det ut över tiden som krävs för att förbereda undervisningen ordentligt, vilket påverkar studenternas förutsättningar för lärande negativt. Om lärarna ska undervisa mer krävs mer förberedelsetid eftersom lärare inte bara arbetar med lärande när de står inför klassen. Lärande är en livslång process. Läraryrket handlar inte om att hitta en metod som fungerar och sedan upprepa den, inte om att förmedla ett fastställt och standardiserat innehåll. Lärare måste hela tiden utvecklas, särskilt lärare på högskolan. Kvaliteten i den högre utbildningen står i direkt relation till tiden som finns både för att planera föreläsningarna och för att kontinuerligt kunna fortbilda sig i ämnet. Lika viktigt som det är att lärarna möter studenterna där de är och ger dem vad som behövs för att utveckla kunskap är det att studenterna förstår och respekterar lärarens behov av att arbeta ostört. Stör man lärarna med ovidkommande frågor eller sådant man klarar av själv går det ut över lärarens möjlighet att göra ett så bra jobb som möjligt.

Utförande

Även undervisning handlar om samverkan. Ansvaret för att undervisningen fungerar är delat. Givetvis har lärarna störst ansvar, men utan intresserade elever och studenter kan ingen lärare göra ett bra jobb. Vill man som student bli underhållen är det inte till högskolan man ska gå utan till teatern, och är det publikfrieri som läraren vill ägna sig åt är högskolan fel plats att vara på och verka i. Därmed inte sagt att undervisning behöver vara tråkig. En förutsättning för att studierna ska vara både roliga och kunskapsutvecklande är att man lyssnar uppmärksamt och intresserat, att man ställer frågor och tar aktiv del i undervisningen samt ansvarar för sitt eget lärande. Gör man det blir studierna roligare och föreläsningarna kommer att kännas mer meningsfulla för alla inblandade. Lärare som tvingas hantera onödiga störningsmoment eller möts av sovande studenter (det händer, alldeles för ofta) eller ointresserade åhörare som sitter i föreläsningssalen och snackar med varandra, de blir sämre lärare och det drabbar alla studenter som är där för att lära. Alla lärare är olika, men jag blir väldigt störd och tappar tråden, närvaron och engagemanget om jag tvingas påpeka det uppenbart oacceptabla i ett sådant bemötande. Det spelar ingen roll hur många pedagogiska utvecklingskurser lärarna genomgår eller hur duktiga de är. Lärande är ett samspel, i alla led och delar av den dynamiska processen. Ska en högre utbildning kunna växa fram måste det gemensamma ansvaret för lärande axlas av både lärare och studenter.

Efterarbete

Lika viktigt som förberedelserna och utförandet är efterarbetet. Och även här har både studenter och lärare saker att göra för att lärande ska komma till stånd och kunskapskvalitet ska kunna utvecklas. För elever i de lägre stadierna handlar efterarbetet om att få tillfälle att röra på sig, om att få utlopp för den rastlöshet som byggs upp hos de flesta som håller på att fostras till lärande subjekt. För att orka med nästa lektion behöver nybörjaren ha roligt och vara ute och leka – det är så kunskapen bearbetas och tar sig in och förkroppsligas. På högstadiet och gymnasiet handlar efterarbetet om att få möjlighet att förstå och hantera alla hormoner som far runt i kroppen. Skolan är en mångfasetterad plats, och för att lärande ska kunna uppstå och kunskap ska kunna utvecklas krävs att både intellektet och känslorna beaktas och hanteras. Lärarna och de som ska lära är människor som måste visa ömsesidig förståelse för varandra och var de befinner sig i livet och lärandet.

Studenter som läser på högskolan är och måste behandlas som vuxna människor, på samma sätt som de måste behandla sina lärare som medmänniskor och samarbetspartners i lärandet. Av både lärare och studenter krävs det efterarbete. Det som händer efter lektionen är lika viktigt som det som händer i föreläsningssalen. Om det växer fram en kultur bland studenterna där det inte känns viktigt att närvara, om man inte talar om kursernas innehåll och det man förväntas lära sig eller om man bara är på plats (och knappt det) vid obligatoriska moment, ja, då går det ut över lärandet och kunskapsutvecklingen. Visst kan man reflektera på egen hand över innehållet i texterna och det som tagits upp på föreläsningen, men det är i samtal med andra man verkligen växer och fostras in i en lärande kultur.

Till studenternas efterarbete hör att renskriva anteckningar och reflektera över kursernas innehåll och hur den nya kunskapen förhåller sig till det man redan lärt sig. För läraren handlar efterarbetet om att reflektera över vad som fungerat och vad som behöver utvecklas till nästa gång. Det handlar helt enkelt om att skaffa sig en fördjupad uppfattning om undervisningen. Det är också viktigt att det finns tid och möjlighet att ställa om till nästa uppgift, att det finns marginaler och luft inbyggt i systemet.

Patafysiken, de imaginära lösningarnas vetenskap

Under sommaren uppmärksammades jag på en term jag aldrig hört och fick jag ett boktips. Termen är patafysik och boken heter Segla i ett såll. Det är antologi sammanställd av Claes Hylinger, fylld av korta biografier och utdrag ur texter skrivna av en rad olika människor. Antingen kallar de sig själva patayfsiker eller också har de tillskrivits detta epitet. Som alltid när jag stöter på något som är nytt för mig sökte jag på nätet. Där finns inte mycket men det jag fann väckte lusten att läsa mer, så jag köpte antologin, läste med växande intresse, och tänkte här dela med mig av mina tankar.

Patafysikens grundare, Alfred Jarry, definierar den som vetenskapen om de imaginära lösningarna. En av sakerna som fascinerar är oklarheten om hur mycket allvar som ligger bakom. Framförallt är det en konstriktning, men det patafysiska sällskap som grundades i Frankrike runt mitten av 1900-talet har vetenskapliga ambitioner, samtidigt som det handlar om ett slags intellektuell lek. Mest rättvisande är nog att säga att det handlar om ett konstprojekt. Och det är detta, allt sammantaget, som gör patafysiken så intressant; i alla fall för mig som kulturvetare. Det är inte bara ett studentikost projekt, där finns också ett allvar i botten, eller det är i alla fall så jag läser texten och det som står mellan raderna i boken.

Jag hittar massor av begrepp och olika typer av uppslag att tänka vidare med i antologin. Till exempel begreppet clinamen, som jag tidigare läst om hos Deleuze (i Differense and repetition) utan att uppmärksamma det. Begreppet är hämtat från den gamle greken Epikuros atomlära, där det beskriver en "icke lagbunden omärklig kursförskjutning hos atomen under dess fall genom tomrummet, en nyckfullhet, ett misstag om man så vill, som inte desto mindre möjliggör skapelsen, ty om inte atomerna kom ur kurs och kolliderade med varandra skulle världen aldrig bli till." Citatet är hämtat från en uppsats skriven av Mélanie le Plumet. Min forskning om kultur handlar om förändring, och clinamen skulle kunna fungera som verktyg för att förstå slumpen och dess roll i kulturens tillblivelse.

Patfysikern Oktav Votka skriver att "i centrum av all tanke liksom av all verklighet [vilken aldrig någonsin är något annat än en tanke om verkligheten] finns en oändligt liten aberration, en ofantlig böjning, som likväl orienterar eller desorienterar allt". Under arbetet med min kommande (hur den nu kommer att publiceras. Jag väntar fortfarande på besked från förlaget) bok, mitt livsverk, om kultur, spelar den här typen av påpekanden och insikter en helt avgörande roll. Genom åren har det nämligen blivit allt tydligare och mer uppenbart att kulturell förändring är icke-linjär, och för att förklara dess (avsaknad av) logik måste man söka efter verktyg på okonventionella platser. Patafysiken är en sådan plats och eftersom jag här under hösten inleder arbetet med nästa bok om kultur, ett slags syskonbok till den första, kunde boktipset inte kommit lägligare.

Patafysiken, skriver Jarry, undersöker "vad som är sken, inbillning, fantasi och lek i den lösningar som den mänskliga tanken föreslår." Hyinger skriver i inledningen att Jarry "utvecklar en klar blick för hur mycket som är imaginärt i det som synes verkligt och vice versa. Och han går ett steg längre än gemene man i det att han medvetet och frivilligt bidrar till framställningen av imaginära lösningar, han som har insett deras skönhet och deras verkliga roll i universum." Jag använder dessa ord som inspiration till vidare tankar om människans föreställningar och dess betydelse för kulturens vara och tillblivelse. Även om vi människor ser oss själva som och gärna vill uppfattas som rationella är våra liv och samhällen fyllda av önsketänkande och rent hittepå. Efterfrågan på populistiska politiker som uteslutande talar till känslorna och i hög grad bygger sin politik på lögner är ett växande problem i dagens samhälle, som inte kan mötas med mer eller bättre vetenskap, för efterfrågan på populismen grundar sig i ett missnöje med just vetenskapen. Populisterna får inte de svar de önskar av vetenskapen och därför tar de saken i egna händer. Det faktum att världens mäktigaste ämbete under fyra år uppbars av en populist säger en hel del, både om styrkan i och förekomsten av imaginära lösningar, som liksom allt annat varken är onda eller goda. Patafysiken förfogar med andra ord över verktyg och insikter som kan användas för att undersöka kultur på kulturens egna premisser.

En sak jag finner befriande är att patafysikens företrädare inte missionerar och gör inga ansträngningar för att sprida "läran"; många som nämns i antologin vet inte ens själva om att de tagits upp i den patafysiska gemenskapen. Anledningen till det är, liksom ifråga om kulturen, att man anser att patafysiken "redan är spridd och dagligen praktiseras över hela världen, om än omedvetet." Det är nästan kusligt att läsa dessa rader så jag under så lång tid arbetat med liknande tankar för att förstå vad kultur faktiskt är och hur den verkligen fungerar. Allt och alla både påverkas av och påverkar kulturen, och den är som den är och fungerar som den gör oavsett om människorna som lever i den är medvetna om den eller ej. Även en kulturförnekande kultur upprätthålls kulturellt.

Jag finner det befriande att läsa och inspireras av patafysikern Julien Tormas ord: "Våra kännetecken är den skeva uppfattningen, repliken på fel ställe, det misslyckade skämtet, det maliciösa allvaret, den lama vitsen, den subtilt grova, dåliga smaken ...". Kulturforskning handlar vardagen så som den levs och fungerar, om det som uppfattas trivialt i tillvaron, men som ändå spelar en avgörande roll för människors liv och samhället. Kulturen uppstår i mellanrummen och den är inget i kraft av sig själv; den är ingenting, skulle man kunna säga, men ett ingenting som (liksom gravitationen) betyder allting. Därför går det inte att använda den så kallade vetenskapliga metoden för att undersöka kultur, det krävs andra metoder och angreppssätt. Vetenskap är nämligen en mänsklig verksamhet som liksom alla andra mänskliga verksamheter påverkas av kultur. Patafysiken ser jag som en uppsättning tankar och strategier för att att uppnå förfrämligande, vilket är ett sätt att betrakta det invanda och därför till synes osynliga (kulturen) ur nya och konsekvent alternativa perspektiv. Bara så kan kunskap och förståelse om kultur utvecklas, så att säga indirekt. Ett känt citat från Jarry handlar om perception och hur mycket den bygger på vana och kultur:

Varför påstår varenda människa att ett fickur är runt, vilket bevisligen är falskt, alldenstund det sett i profil bildar en smal, elliptisk rektangel, och varför i helvete har man lagt märke till formen bara för det ögonblick urtavlan var intressant?

Patafysiken handlar om livet och tillvaron i sina unika uttryck, inte om det allmänna, det generella eller lagbundenheter. Jag är jag och du är du, och byggnaderna runtom oss liksom datorerna som idag tar över allt mer, må uppfattas som isolerade och oföränderliga entiteter. I själva verket blir allt och alla ständigt till genom misstag och ständig förändring. Identitet formas i mötet med andra, inom ramen för ett kulturellt sammanhang. Både min egen uppfattning om mig själv och andras påverkar tillblivelsen av det jag ser som mig själv och den värld jag lever i. Tänk på en biografi som beskrev personen den handlar om in i minsta detalj, det skulle bli en omfattande bok. Det som vanligtvis behandlas och tas upp i biografier är förenklingar och tolkningar, och det är också så som vetenskapen närmar sig världen. Patfysik handlar om verkligheten som som den är och fungerar på riktigt, i all sin mångfald, paradoxer och oöverblickbarhet.

Marcel Schwob är en av de som nämns i antologin och han skriver klokt och vackert om det som jag vill se som kulturens unika egenskap eller kvalitet, vilken är svår att förstå och förklara med hjälp av vedertagna vetenskapliga metoder, men som patafysisken erbjuder verktyg för att begripliggöra. Vad kommer du fram till, är en fråga som ställs till forskare. Fast all kunskap passar inte i det rigida formatet. Och allt vetande om alla livets, tillvarons och verklighetens alla olika aspekter går inte att presentera på det sättet, i termer av något man kommer fram till. Kultur är något komplext, dynamiskt och ständigt föränderligt och detta måste vetenskapen om den förhålla sig till, annars vore den inte vetenskaplig.  

Den historiska vetenskapen lämnar oss i osäkerhet angående individerna. Den avslöjar bara de detaljer som hade samband med allmänna händelser. [...] Konsten står i motsatsställning till de allmänna idéerna, beskriver bara det individuella, eftertraktar endast det unika. Den klassificerar inte; den upphäver klassificeringarna. Våra allmänna idéer kan vara lika dem som gäller på planeten Mars, och tre linjer som skär varandra bildar en triangel på alla punkter i universum. Men betrakta ett löv, med dess nyckfulla nerver, dess färg som varieras av skuggan och solen, svullnaden som en regndroppe har åstadkommit, hålet som en insekt har lämnat, det silvriga spåret av en liten snigel, den första dödliga gulnaden som förebådar hösten; sök ett exakt likadant löv i alla stora skogar på jorden: jag försäkrar att ni inte kommer att lyckas. Det finns ingen vetenskap om ytan på ett litet blad, om fibrerna i en cell, om böjningen hos en åder, om manin i en vana, om labyrinterna i en karaktär. Att en man hade sned näsa, ett öga högre än det andra, knotiga armbågar; att han hade för vana att äta kycklingbröst vid ett visst klockslag, att han fördrog Malvoise framför Château-Margaux, det är utan parallel i världen. [...] Stora mäns idéer är mänsklighetens gemensamma arv: var och en av dem ägde i själva verket bara sina nycker. Den bok som beskrev en människa med alla hennes anomalier skulle vara ett konstverk likt ett japanskt träsnitt, där man för evigt ser bilden av en liten larv, som observerats en gång vid en speciell tidpunkt på dagen. 

Som kulturvetare både kan och bör man skriva målande och vackert. Vägs inte varje ord på guldvåg och lägger man sig inte vinn om hur man uttrycker sig går läsaren miste om poängerna och nyanserna. Fast läsaren har ett minst lika stort ansvar för hur man läser texten; det krävs en aktiv läsning, som tillför mening till textens innehåll för att en kulturvetenskaplig text ska fungera som det är tänkt. Detta har patafysikerna gjort till en konstart. För en ovan läsare ser texterna ut som rena rappakaljan, men det är bara i ljuset av normalvetenskapliga texter och om man tänker sig att all vetenskaplig kunskap kan och ska presenteras på samma sätt, enligt samma mall, där innehållet kan sammanfattas i ett abstract (så man slipper läsa hela texten). Patafysik och den kulturvetenskap jag ägnar mig åt ryms inte inom så snäva ramar, istället handlar det delvis om att ifrågasätta de där ramarna och visa på problemen med dem, som i exemplet med den "runda" klockan ovan. 

Vad står ordet patafysik för? Jean-Hugues Sainmont påpekar att "ordet består av en vetenskaplig del, fysik, föregången av en komisk del, pata, och [säger] att det är av största vikt att ordet uttalas med värdigt allvar." Han förklarar vad Alfred Jarry menade så här, han "ville rädda denna löjliga glosa från skolpojksjargongen och dessutom upphöja och förhärliga den" och han gjorde det "framförallt för att det var viktigt för honom att bevara ett visst sinnestillstånd." Jag tar kunskapen på blodigt allvar och har vigt mitt liv åt vetenskapen. Tyvärr är kärleken inte besvarad, för akademin blir allt mer andefattig, kontrollerad och avintellektualiserad för varje år som går. Forskning betraktas idag som en tjänst, och vi som sysslar med vetenskap behandlas som vilka tjänstemän som helst på vilken statlig myndighet som helst. Inte minst därför blev jag så glad när jag upptäckte patafysiken, som är levande och intellektuell på det sätt som universitetet var när jag började studera. Jag lever på hoppet om att det ska kunna gå att vända utvecklingen. Vill vi även i framtiden ha kunskap kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen, med kvalitetssäkring och målstyrning; det är inte så verkligheten och framförallt inte kultur fungerar, så tvingas kulturforskare arbeta efter sådana principer kan resultatet inte bli kunskap, bara meningslösa publikationer och värdelösa nyckeltal.

Ett fint sätt att se på patafysiken är att den ger tillvaron ett intellektuellt mervärde. Det kan då sägas handla om ett sinnestillstånd och ett sätt att se på, förstå och ta sig an tillvaron i hela sin skiftande och mångfacetterade mångfald. Patafysikerna menar att alla redan är det och att man kan vara medveten eller omedveten, och den tanken tilltalar mig också. Det krävs inget medlemskap och är inget man behöver göra något väsen av. Har man väl blivit medveten om medvetenheten och det unika i tillvaron går det att börja i liten skala och sen växa in i sinnestillståndet. Ser man patafysiken som ett humorprojekt så handlar det om intellektuell humor; det finns ett allvar i botten. Skrattet går därigenom sakta över i eftertänksamhet och fördjupad insikt om och förståelse för tillvaron. Slap-stick-humor lämnar en känsla av tomhet efter sig, medan patafysiken och den intelligenta humorns värme dröjer sig kvar i kroppen länge.