Min recension av boken Den medicinska spärren

Jag valde av upphovsrättsliga skäl att pausa publiceringen av den bloggpost jag tänkte skulle bli veckans text, den kommer att publiceras efter att vi skrivit vår slutreplik. Men jag vill ändå upprätthålla skrivandet här på Flyktlinjer och tror inte att jag publicerat min recension i RIG av boken Den medicinska spärren, så den får fungera som ersättning i väntan på inlägget om (synen på) AI-fusk. 

Läsningen av Den medicinska spärren, skriven av etnologerna av Britta Zetterström Geschwind, Marcus Idvall och Fredrik Nilsson, väcker en hel massa tankar om en rad olika saker. Inte minst om den tryckta bokens betydelse för lärande och kunskapsutveckling. Trots eller kanske just därför att boken är fylld av kunskap som placeras i ett sammanhang, och jag ofta förlorade mig i läsningen, blir jag sorgsen när jag tänker på dagens jakt på publiceringar och citeringar i den akademiska världen. Jag har svårt att se hur kunskapen som den här boken förmedlar skulle kunna göras rättvisa i ett antal artiklar skrivna på engelska. Författarna lyckas dock på ett förtjänstfullt sätt levandegöra det gedigna arkivmaterial som analyseras i den rikt illustrerade boken. Kunskap om och förståelse för det framväxande folkhemmet på 1940-talet och behandlingen av förintelseöverlevarna, samt dåtidens syn på smitta och hur den kan hindras från att spridas är brännande aktuell. 

 

Den här boken behövs verkligen idag när förnekelsen av förintelsen skrämmande nog vinner mark igen. Dåtidens syn på smitta och vikten av att upprätthålla gränsen mot utifrån kommande hot är i princip den samma nu som då. Historien upprepar sig inte, men vissa tankemönster och synen på andra människor gör det, och kunskapen om detta behövs för att mänskligheten ska slippa göra samma misstag om och om igen. Den som tar sig tid att läsa Den medicinska spärren blir rikligen belönad eftersom boken inte bara innehåller viktiga och intressanta kunskaper, den är också välskriven och väcker en hel massa frågor med bärighet på samtiden. Tyvärr befarar jag att de som verkligen borde läsa inte kommer att göra det, men den frågan har inget med boken som ska recenseras att göra.

 

Boken består av 11 kapitel fördelade i tre delar. Inledningskapitlet placerar studien och dess ämne i sin teoretiska, metodologiska och vetenskapliga kontext. Här redogörs även för syftet: ”att belysa det medicinska gränsarbete som utfördes i det svenska mottagningssystemet [av flyktingar från nazisternas koncentrationsläger] med fokus på UNRRA-aktionen” (som förde drygt 9000 överlevare från Bergen-Belsen till Sverige). Boken är fylld av bilder som levandegör arkivmaterialet på ett fint, men ibland obehagligt,sätt eftersom man kommer så nära människorna i dess utsatta belägenhet. Med hjälp av väl valda teorier, kloka resonemang och en finkänslig etnologisk blick ger författarna det gedigna arkivmaterialet liv och får det att tala till oss som lever idag.

 

Studiens etiska aspekter diskuteras på ett mycket bra sätt och känslan är att författarna lyckats väl i sitt uppsåt att skriva om detta svåra ämne på ett medmänskligt sätt. Tidsandan var en annan än den vi lever i, även om det blir uppenbart att det finns många ganska skrämmande likheter, och i inledningskapitlet diskuteras vilka ord man ska använda för att beskriva människorna som kom till Sverige. Man har valt att inte tala om flyktingar, till exempel. Och dåtidens term repatriand används heller inte. Författarnas ambition har varit att utgå från ett emiskt perspektiv eftersom de vill beskriva situationerna som förintelseöverlevarna befann sig i under olika faser av den medicinska spärren samtidigt som man problematiserar myndigheternas språkbruk, vilket jag tycker att man lyckas mer än väl med.

 

Del ett i boken: Swedish Transit Hospital (skriven av Fredrik Nilsson), fokuserar på det gränsarbete som utfördes i Lübeckdetachementet, dit överlevarna först kom för att undersökas. Det är svårt att i ljuset av situationen i Europa idag inte reagera känslomässigt på följande citat från boken, vilket beskriver UNRRAS (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) målsättning: En ”okontrollerad massförflyttning bland flyktingar och före detta lägerfångar skulle förhindras, smittspridning och risken för epidemier skulle stoppas och repatriering skulle ske så snabbt som möjligt.” Idag är det inte fläcktyfus, difteri eller tuberkulos man oroar sig för, men rädslan för smitta är den samma och uppfattningen att flyktingar till varje pris måste tillbaka till varifrån de kom vinner allt mer mark.

 

Även om överlevarna inte förväntades bli svenska medborgare var saneringen en förutsättning för att de skulle accepteras som tillfälliga gäster i folkhemmet. Arbetet i bad- och avlusningsanstalten i Lübeck, dit överlevarna som Sverige tog hand om kom, analyseras inte bara i termer av övergångsritual, den visar sig även ha andra symboliska betydelser. Inte bara smittspridningen skulle hindras, minst lika viktig var det att blidka hemmaopinionen genom att visa att man hade kontroll. Den komplicerade logistiken och den omfattande byråkratin analyseras. I ett citat från arkivmaterialet beskrivs en kvinnas upplevelse av att få ett provisoriskt pass där hon omnämns med sitt eget namn, vilket nazisterna berövat henne. Det blir en rörande illustration av byråkratins existentiella betydelse. Det är gripande att läsa om överlevarnas känslor av att vara tillbaka i nazisternas läger, när de tvingas klä av sig nakna och utsätts för olika undersökningar och behandlingar. Bilderna på utmärglade människor som tvättas av personalen som bär full skyddsutrustning förstärker känslan. 

 

Hjälpaktionen skulle kunna beskrivas som en heroisk och uteslutande god insats, men författaren nyanserar bilden genom att analysera hjälparbetet utifrån ett moraliskt perspektiv. Han visar att och hur aktionen betraktades som en källa till nationell stolthet. Jag kan inte låta bli att reflektera över om det är här som bilden av Sverige som ett moraliskt föredöme i världen grundläggs. Viljan att hjälpa, visar det sig, konkurrerade dock med andra känslor. Oron över att överlevarna inte skulle kunna återvända gav upphov till ambivalens hos ansvariga, och samtidens rasbiologiska människosyn lyser tydligt igenom i materialet.

 

Del två: Mottagning och karantän (skriven av Marcus Idvall)fokuserar på nästa fas i det medicinska mottagandet av förintelsens överlevare, de karantänförläggningar som kom att spela huvudrollen i den medicinska spärren. Här belyses det biopolitiska arbete som utfördes och visas hur medicinska praktiker förenades med militära och polisiära. I akt och mening att på ett smittsäkert sätt slussa människorna från hamnarna till karantänanläggningarna längre in i landet skildes sjuka från friska och män från kvinnor, vilket krävde en omfattande administration och en utvecklad logistik.

 

Karantänerna som överlevarna levde en tid i hade sitt eget tempo. Här blir det tydligt hur ett visst lugn inträdde, och med tryggheten som detta gav upphov till växte ett uppfriskande och hoppfullt motstånd fram som utvecklade sig till en maktkamp mellan patienter och medicinsk personal. Inte minsti överlevarnas möte med läkarnas medicinska blick. För att påskynda patienternas tillfrisknande övervakades deras mathållning, vilket också blev en källa till konflikt när vetenskapens rationalitet mötte olika kulturella preferenser. I analyserna av bland annat Medicinalstyrelsens protokoll lyser ett rasbiologiskt språkbruk igenom på ett ganska obehagligt sätt, inte minst eftersom ekot av dessa tankegångarna fortfarande hörs. Det blir en viktig påminnelse om att kampen för jämlikhet och jämställdhet ständigt måste föras.

 

En delförklaring till känslan av utsatthet som arkivmaterialet är fyllt av exempel på är att de nakna överlevarna dels betraktades som orena, dels tvingades möta personalen som med sina skyddskläder förkroppsligade den moderna staten. En maktojämlikhet som förstärktes av att praktiken liknade den de utsatts för av nazisterna. Här kommer teoretiker som Mary Douglas och Michel Foucault, vilka introduceras på ett välbalanserat sätt och utan att kännas påklistrat, väl till pass. Under rubriken Assemblage av kläder, mikrober och nakenhet, används undersökningens teoretiska verktyg på ett intressant sätt. Här fördjupas bilden av det medicinska mottagandet genom att koppla samman kläderna, som var en viktig identitetsmarkör för många överlevare, skyddsåtgärderna,mikrober, DDT (som användes för att desinficera både kroppar och kläder), tvål och vatten, samt den påtvingade nakenhet som upplevdes kränkande, till en komplex helhet. 

 

Del tre i boken: Flykting- och interneringsläger, (skriven av Britta Zetterström Geschwind) handlar om det sista ledet i den medicinska spärren, lägerförläggningarna dit överlevarna flyttades efter att de konstaterats vara friska och smittfria. Härsorterades de på olika sätt och det är plågsamt att läsa om hur okänslig eller ovetande personalen var och hur lite förståelse man hade för det faktum att kategoriseringen i hög grad liknade den som nazisterna använde. Förståelsen för judarnas syn på vad som är kosher beaktades dessutom inte, vilket är sorgligt att läsa om. Baksidan av arbetet med att skapa den moderna, svenska välfärdsstaten visar sig här på ett beklagligt sätt. Benämningarna på lägren är talande: repatriandläger, utlänningsläger och flyktingläger, vilket blir en illustration av ordens makt över människors föreställningar, både om sig själva och andra. 

 

Här blir det tydligt hur porös gränsen var. Syftet med lägrens avspärrningar var dels att skydda överlevarna från nyfikna svenskar, dels att skydda svenskarna från sjukdomar, inte minst sexuellt överförbara sådana. Övervakningen och disciplineringen i denna del av den medicinska spärren syftade till att hjälpa de före detta lägerfångarna tillbaka till ett normalt liv; ”genom vardagsrutiner skulle ett skötsamt, moraliskt subjekt formas”. Förväntningen var dock att man skulle återvända, att man inte hörde hemma i Sverige. 

 

Bokens sista kapitel: Könsumgänge och sexualhygieniskt gränsarbete, cirkulerar kring Beverly Skeggs begrepp respektabilitet. Överlevarnas sexualitet sågs som ett problem eller hinder för inordningen i ett normalt liv och ett hot mot svenskarnas hälsa. Det blir dock tydligt hur synen på kvinnor och män skiljer sig åt. Männens sexualitet uppmuntrades i visa fall, medan kvinnornas hindrades, eller också uppmanades de att gifta sig. Att tämja sexualiteten, skriver författaren, var ett viktigt led i ambitionen att rehabilitera de överlevande. Gynekologiska undersökningar genomfördes regelbundet, vilket väckte obehagliga minnen hos många kvinnor som utsattes för liknande behandlingar, om än i andra syften, i koncentrationslägren. Bilderna i denna del av boken andas dock mer av hoppfullhet och glädje.

 

Boken avslutas med en kort sammanfattande reflektion där teorin får ta plats, vilket fördjupar bilden och visar på överlevarnas agens som subjekt på ett fint sätt. Sista ordet ges till Arvid Myrgård vars rapporter om arbetet som utfördes i den medicinska spärren analyserats på olika ställen i boken. Hans ord om överlevarnas uppskattning av behandlingen och bemötandet i Sverige balanserar upp den bitvis ganska dystra bilden som ges av myndighetspersonernas agerande. Det är lätt att vara efterklok och dömande. Lika fullt är det viktigt att ge en nyanserad bild av Sveriges insats under kriget, vilket jag tycker att författarna lyckas med på ett väldigt bra sätt.

 

Jag har läst denna välskrivna och gedigna bok med stor behållning. Och följande insikter tar jag med mig. Kriget tog inte slut på våren 1945, för många fortsatte det under många år. Min bild av det framväxande folkhemmet har nyanserats, samtidigt som respekten för svårigheten i ett så pass komplext och omfattande reformarbete har ökat. En viktig lärdom jag får av läsningen är att det inte spelar någon roll hur rigid en gräns är och hur noggrant arbetet med att upprätthålla den utförs, den kan aldrig vara absolut. Människor är sociala och kulturen som utvecklas mellan dem lever sitt eget liv, även under vidriga förhållanden. Den insikten ger i alla fall mig hopp. Den medicinska spärren är en klok och bildande bok som borde läsas av alla, inte minst våra folkvalda och den yngre generationen. Författarna visar på styrkan i och värdet av etnologisk forskning.

 

Lerum/Trollhättan

Eddy Nehls

Friheten jag känner och friheten vi behöver

Jag behövde verkligen semester. Vårterminen detta år var den jobbigaste jag varit med om under mina år i den akademiska världen. Jag gick in i 2025 överlastad med jobb och fylld med oro. Och eftersom jag fick det definitiva beskedet om uppsägning i februari, just när arbetet med årets uppsatshandledningar drog igång och allt sedan rullade på som "vanligt", fanns det ingen riktig tid för att acceptera, smälta och hitta vägar fram. Det faktum att det dröjde till sent i juni innan JO konstaterade att min arbetsgivare brutit mot lagen, men också eftersom det ärendet slutade i ett meningslöst konstaterande om att så var fallet och jag dessutom tvingats inse att jag helt saknar stöd från facket bidrog till att hålla såret öppet. Det tog säkert tre veckor in i semestern innan jag kunde känna ro inombords och börja återhämta mig på riktigt, vilket jag nu verkligen känner att jag har gjort. Under sommaren har jag njutit av kravlösheten, läst, promenerat och tänkt så lite som möjligt på jobbet. Att vara tillbaka känns helt okej, särskilt som jag den här hösten är friare och kommer att ha mindre tvingande arbetsuppgifter än på väldigt många år. Planen är att arbeta mer än heltid fram till uppsägningen, dels på de kurser jag nu ger för sista gången, men framförallt med mina egna projekt. 

Jag ser denna bloggpost där jag reflekterar över begreppet frihet, både i filosofisk och rent personlig mening, som inledningen på mitt nya liv. Just nu känner jag mig fri på ett sätt jag inte upplevt sedan åren som student när jag ägnade mig på heltid åt lärande och kunskapsutveckling utan några andra hänsyn än kvaliteten i det vetande jag sökte (och sedan dess har fortsatt att söka). Jag vaknade i måndags när klockan ringde halv fem, med ett leende på läpparna. Det kommande halvåret är det sista jag vet säkert att jag har en tryggad försörjning och jag ska ta vara den tiden, vilket känns inspirerande. Allt förberedelsearbete inför kurserna jag ansvarar för är klart, så fram till kursstart kan jag fokusera på skrivandet. Jag arbetar parallellt med två böcker om kultur, en lärobok och så mitt magnum opus om mellanrummen. Men jag ska även ta tag i det halvfärdiga manus till en bok om (Nietzsches) moral som jag tvingades släppa taget om i våras för att inte riskera att bränna ut mig, och snart är den samförfattade boken om Deleuze klar.

Jag hade så klart velat avsluta min karriär på Högskolan Väst, men friheten (att följa kunskapen dit den tar mig) och min egen hälsa är viktigare än den där anställningen. Hur jobbigt det än har varit att acceptera ledningens beslut att utmana LAS och säga upp mig med hänvisning till en pressad ekonomi och en arbetsbrist som jag inte förstår – eftersom kurserna jag skapat och arbetat på under många år ska fortsätta ges och man dessutom annonserar efter nya lektorer – njuter jag nu av friheten. Planen är att jag ska fortsätta göra det jag utbildats för och under alla år i akademin velat göra även efter att jag lämnat Högskolan Väst. Jag vägrar acceptera mina chefers syn på mig som överflödig och oönskad! Jag vet att jag är en värdefull tillgång i alla sammanhang där kunskap och kvalitet är mer än bara ord. 

Jag har aldrig upplevt forskningen och undervisningen som betungande. Så har det varit sedan första dagen på universitetet, för 34 år sedan. När jag arbetar i frihet med det jag är intresserad av, tror på och är engagerad i känner jag ingen stress eller press och därför orkar jag göra mer samtidigt som resultatet av arbetet håller högre kvalitet. Förutsättningen för att arbetet som utförs i högskolesektorn ska kunna resultera i kunskap av hög kvalitet är den akademiska frihet som – trots att den står inskriven i högskolelagen – idag kringskärs allt mer. Mitt engagemang, både för kunskapen och högskolan som institution minskade aldrig trots att friheten i arbetet successivt gjorde det, tvärtom. Och nu när jag inte längre behöver förhålla mig till ledningens syn på vad en högskola är och slipper sitta i meningslösa möten får jag tid att utveckla kunskap med stöd i vetenskapliga argument istället för med hänsyn tagen till det som ger enskilda högskolor fördelar i kampen med andra högskolor om vem som kan producera mest tomhet och flest nyckeltal. 

Akademisk frihet innebär inte att jag eller någon annan får sina önskningar uppfyllda, bara att lektorer kan och får söka efter kunskap – som är själva syftet med samhällets investering i forskning och utbildning – utan några andra hänsyn än vetenskapliga kvalitetskriterier. Idag tvingas dock den forskare som vill leva upp till Högskolelagens paragraf 6 att säga upp sig — men det gör ju få, av lätt förståeliga skäl — eller, som jag, bli uppsagd. En gång i tiden var anställningstrygghet ett sätt att garantera forskare friheten att följa kunskapen dit resultatet av deras arbete tog dem. Den akademiska friheten sågs tidigare som en hörnsten i högskolans kvalitetsarbete, och så länge det var fallet litade man på lektorerna. Det var innan NPM implementerades och det skapades behov av styrning och kontroll av forskare och lärare. När jag studerade på universitetet och under mina första år som lärare på högskolan hade kollegiet reell makt över innehållet i arbetet. Idag existerar den akademiska friheten bara på pappret. Forskarna ansvarar inte längre för kvaliteten, det gör en kvalitetsansvarig chef, vilket reducerar landets högst utbildade till tjänsteutövare (vilket jag skrivit om i en tidigare bloggpost). På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i vårt land av detta?

Jag är stolt över det jag åstadkommit under mina år i akademin. Min avhandling och böckerna jag skrivit läses fortfarande, vilket fyller mig med tacksamhet eftersom det aldrig var för att göra karriär jag sökte anställning som lektor. Uppsägningen slog mitt liv i spillror eftersom den innebär att jag förlorade min ekonomiska trygghet, men om mina chefer valde att göra sig av med mig på grund av mitt engagemang för kunskap och kvalitet är tankefriheten jag nu känner värd umbärandena. Fast när jag ser hur demokratin av okunskap och ointresse håller på att monteras ner och hur allt fler forskare idag accepterar att deras frihet kringskärs, blir jag orolig, inte så mycket för min egen skull som för mina barns och barnbarns. Kunskap är nämligen en ömtålig kvalitet och ett kollektivt projekt. Akademisk frihet är en förutsättning för den kunskap som krävs för att värna och förvalta demokratin, vilket i sin tur krävs för att bygga öppna och långsiktigt hållbara samhällen. 

Friheten som många människor kämpade och gick i döden för under 1900-talet är totalitarismens antites, det är därför den upplevs så hotfull av människor med makt. Frihet och kunskap är motsatsen till allt vad Donald Trump och den nuvarande administrationen i världens största och (än så länge) mäktigaste land står för. Frihandeln (som nu bekämpas med känsloargument och kunskapsvidriga tullar) är en meritokratisk ordning som innebär att de bästa förslagen vinner, vilket alla i längden tjänar på. I avsaknad av kunskap och med bristande respekt för forskningens förutsättningar kan multinationella, kapitalstarka företag (ägda av ett fåtal ofattbart rika män) använda sin makt för att utmana demokratin och kringskära medborgarnas frihet för att värna företagsledningarnas egoistiska drömmar om total kontroll över ekonomin. Kunskap är ett vaccin mot den fördumning som skapar efterfrågan på starka ledare som lovar att visa resultat om väljarna bara ger upp sin frihet.

Vad händer om vi slutar ta del av och förhålla oss till varandras tankar?

Nu på sommaren finns det tid och möjlighet för mellanmänskliga möten utan något annat syfte än att spendera tid tillsammans. Det är viktigt att ta vara på den möjligheten, för under resten av året är många inriktade på prestation och produktion, vilket gör umgänget med andra instrumentellt. Kravet på effektivisering som finns överallt idag leder dessutom till att tiden som finns att göra det som ska göras, både på jobbet och på fritiden, hela tiden krymper. Allt fler blir därför allt mer stressade, och det påverkar både perceptionen och kognitionen. Jag påstår inte att jag vet att det är så, men kanske detta sammantaget bidrar till att så många ser AI som framtiden, som lösningen på problemen i dagens samhälle?

Det faktum att allt fler bryr sig allt mindre om hur andra människor tänker oroar mig, för människa är något man blir tillsammans med andra människor, det är ett evolutionärt fenomen som uppstått och utvecklats mellan och inom ramen för en kultur som alla både på påverkar och påverkas av. Allt det där håller på att förändras idag, men få talar om och tänker problematiskt nog på det. 

Oavsett vad som beror på vad är det ett faktum att allt mer text idag genereras av AI, och allt oftare analyseras dessutom texter av algoritmer. Detta gör mig bedrövad eftersom skrivandet — och den typen av tänkande och intellektuell stimulans som arbetet med texter innebär — ger mitt liv en stor del av sin mening. Slipper jag bara kraven på prestation och om det är innehållet som räknas, inte antalet publikationer, ger författandet mer tillbaka än det tar. Tiden jag lägger ner på skrivande är inte bara en investering i ett gott och hälsosamt liv, det är också ett sätt att komma nära andra människor. På grund av dyslexi har jag ett inbyggt motstånd mot läsande, men eftersom det inte går att skriva utan att läsa hjälper skrivandet mig på traven i den kamp som läsandet till dels alltid varit. Jag skriver inte för att producera fakta, jag författar texter för att förmedla tankar och utveckla kunskap.

Det finns olika sätt att läsa texter, och detta anser jag att vi borde tala mycket mer om än vi gör, särskilt i skolan. Det är en avgörande skillnad mellan att läsa för att söka information och att läsa för att lära sig något av den som skrivit texten. När jag läser gör jag det lika mycket med intresse för språket och författarens tankesätt som med fokus på innehållet och det jag kan lära mig av texten. Läsandet blir ett slags mellanmänskligt och intellektuellt stimulerande möte. Förutsättningen för att något sådant ska kunna uppstå är så klart att texten är skriven av en människa, och lika viktigt är det att författaren har en tanke som hen vill förmedla. AI-genererade texter skrivna för att överföra fakta gör mig illa till mods och tyvärr blir det idag allt svårare att skilja den typen av texter från texter skrivna av människor, vilket leder till att kulturen vi lever i blir allt mindre dynamisk och allt mer instrumentell. Och det gör att den olyckliga utvecklingen accelererar, vilket i sin tur gör att allt fler lockas att använda generativ AI både för att skriva och läsa.  

Om allt fler allt mer sällan läser lite längre texter skrivna av andra människor för att sätta ord på tankar och förmedla insikter utarmas inte bara den individuella förmågan att tänka, samhällets förmåga att förstå och hantera komplexitet minskar också, och det leder både till att efterfrågan på mer AI växer och till att förståelsen för riskerna med en sådan utveckling blir svårare att se och förstå. I en platt och fattig kultur där alla konkurrerar om vem som kan producera mest på kortast tid förlorar det mänskliga livet allt mer av sin mening, och eftersom förändringen går långsamt och är glidande blir den svår att förstå och det leder i sin tur till att många kommer att betrakta budbäraren, alltså den som dristar sig till att påpeka dessa saker och varna för konsekvenserna av besluten som tas, som problemet.

AI håller successivt och i en allt snabbare takt på att bli normen i samhället, och den som kritiserar det som majoriteten ser som normalt och tar för givet har i alla tider betraktats som ett problem. Detta problem blir naturligtvis inte mindre av att AI-tekniken ägs av några av mänsklighetens rikaste och mäktigaste individer. AI är här för att stanna, men hur tekniken organiseras är något som det ligger i allas intresse att diskutera.

Här under sommaren upptäckte jag Volantes bokserie Sikt, och i den första boken fann jag en intressant artikel av Thomas Chatterton Williams. Under titeln ”Att vinna är inte allt”, skriver han om jakten på effektivisering och vad den gör med kulturen vi lever i. En sak som särskilt fångade mitt intresse, delvis eftersom jag i våras på FB använde den mänskliga mästaren i spelet Go som exempel på dolda risker med AI (han slutade spela eftersom spelet som han vigt sitt liv åt förlorat sin mening i mötet med AlphaGo som algoritmen han besegrades av hette) och fick som svar att AI inte fått intresset för schack att minska. Förnumstigt påpekade min kritiker även att AI hjälper spelarna att bli bättre, vilket Chatterton Williams vänder sig mot. Han menar istället att spelet blivit instrumentellt och förlorar sina unika kvaliteter när det krävs av den som vill bli mästare att hen tar hjälp av AI, inte under spelet men under förberedelserna innan matcherna.

Livet handlar inte om att få snabba svar eller att vinna, utan om att LEVA på ett sätt som ger dagarna och åren vi människor är vid liv, mening. Det är en insikt och ett mål jag kommer att arbeta med här under hösten.

Yrkesutövare och tjänsteutförare

Det finns en helt avgörande skillnad mellan arbetande människor, som vi borde tala mycket mer om än vi gör, nämligen skillnaden mellan att få betalt för att utföra olika typer av mer eller mindre standardiserade tjänster och att vara del av en stolt och stark professionsgemenskap som arbetar självständigt och med utgångspunkt i de kunskaper och erfarenheter som medlemmarna har skaffat sig. Jakten på effektiviseringar och ständigt lägre priser gör att antalet yrkesutövare minskar medan utförarna av tjänster ökar. På det här sättet ökar konkurrensen mellan arbetstagarna, och den som är mest stresstålig och kan tänka sig att arbeta för lägst lön ses som vinnare trots att det handlar om ett ”race to the bottom”.  

Innan järnvägstrafiken avreglerades, på den tiden när SJ ansvarade för allt som rörde spårbundna transporter av människor och gods (alltså både tågen, spåren och bokningarna) gick tågen i tid, och när det uppstod förseningar togs passagerarna omhand på ett respektfullt sätt. Idag när ingen har ansvar för helheten skyller alla problemen som ingen kan blunda för på någon annan. Och innan Posten utsattes för "konkurrens" (som innebar att man lät en annan aktör plocka russinen ur kakan och låta Posten ta hand om det som blev över), alltså långt innan Post Nord tog över utdelningen av försändelser till landets hushåll, kom alla brev fram dagen efter oavsett var de postades och vart de skulle. Trots att det idag kostar 22 kronor att skicka ett brev – den som skickar böcker får punga ut med närmare 90 kronor – finns det inga garantier för att försändelsen kommer fram ens efter några dagar.

Det kanske låter som att jag är en kommunist som hatar fri företagsamhet, men så är det inte. Jag är en varm vän av blandekonomi och försvarar demokratin med hjärteblodet. Jag hatar debatter och är kritisk mot alla former av antingen-eller-tänkande. Liksom de allra flesta tror jag att det är en dålig idé att privatisera försvaret, men jag menar att det även finns en poäng med att staten tar hand om den spårbundna trafiken samt utdelningen av post, och jag menar att dessa uppgifter utförs bäst av yrkesutövare tillhörande en profession som känner stolthet över sitt arbete.

Skillnaden mellan professioner och det tjänsteutförande prekariat som idag tar över allt fler uppgifter i samhället är att den medarbetare som är del av en profession tar ansvar för helheten på ett helt annat sätt än den som konkurrerar med andra om vem som är villig att arbeta för lägst lön. Yrkesutövare som åtnjuter anställningstrygghet, som förhandlar kollektivt om sin lön och som ingår i en gemenskap där man känner stolthet över sitt arbete sätter ofta en ära i att göra ett bra jobb, vilket innebär att det varken behövs rutiner (som någon kommunikationschef kan stå i TV och säga att man ska se över när något går snett), en massa mellanchefer eller en administrativ apparat, vilket ofta är förutsättningar för organiseringen av en grupp tjänsteutförare som varken känner varandra eller är lojala med sina uppdragsgivare. 

En hel del av problemen i det svenska utbildningssystemet går att förklara med insikterna ovan. Mycket talar nämligen för att en statlig skola med en välutbildad lärarkår som gemensamt ansvarar för arbetet med att skapa förutsättningar för elevernas lärande är bättre skickad att förvalta utbildningsuppdraget än dagens system med friskolor som skapats för att ge aktieägare maximalt med vinst, vilket leder till att cheferna på skolorna gör vad de kan för att hålla kostnaderna nere, bland annat genom att koppla samman lönen med betygen och anställa så många obehöriga lärare som möjligt. 

Tankarna går även att använda inom högskolesektorn där det idag ofta talas om tillitsbaserat ledarskap, vilket är bra. Men det riskerar i praktiken att bara bli ett ord, ännu en meningslös managementfloskel. När det svenska utbildningssystemet var världsledande styrdes universiteten nämligen kollegialt, av yrkesutövare som satte en ära i att värna kunskapen – utan att lärarna kontrollerades av en linjeorganisation. I dagens högskolevärld växer antalet mellanchefer och administratörer som måste visa resultat för att inte få kritik från högskolans ledning, därför blir kollegiets makt mindre och mindre för varje år som går. Och när lektorernas andel av lärarlaget stadigt minskar och arbetet dessutom standardiseras allt mer, vilket gör att det kan utföras av tjänsteutförare, är det inte längre forskning och HÖGRE utbildning man sysslar med på högskolan. 

Orden jag valt att bygga resonemanget på är ett hugskott, men det viktiga är aldrig begreppen i sig utan hur de definieras och används. Det jag vill peka på med hjälp av orden är den helt avgörande skillnaden mellan två olika sätt att se på arbete och arbetare. Skillnaden mellan yrkesutövare och tjänsteutförare handlar om TILLIT, om makten över arbetets innehåll och utförande. 

Om vi människor ska kunna ha en chans att undvika att bli slavar under den artificiella intelligens som idag tar över allt fler uppgifter i samhället och våra liv måste kunskapen värnas och mänsklighetens bildningsarv förvaltas på ett klokt sätt. Och då kan vi inte reducera oss själva till utförare av standardiserade tjänster, som konkurrerar med varandra om vem som kan arbeta för lägst lön. Förra årets pris i ekonomisk vetenskap till Nobels ära handlare om liknade saker och ger stöd till denna tanke. Forskarna som belönades för sina insatser gör nämligen skillnad mellan integrerande och exploraterande organisationer och samhällen. I medierna talades det i höstas endast om att pristagarnas forskning handlade om att förklara skillnaden mellan olika länders välstånd och att det finns en tydlig koppling till västvärldens kolonisation av det globala syd, men forskarna skriver även om samhällsbyggande och pekar på att det finns evidens för att integrerande samhällen är mer hållbara än exploraterande. 

Det är med andra ord bättre för ALLA att leva i ett samhälle och ingå i en yrkesgemenskap där man litar på varandra och arbetar tillsammans för en långsiktigt hållbar framtid, vilket är motsatsen till dagens ständiga neddragningar på alla områden utom chefernas löneökning och aktieägarnas avkastning samt den totalitarism och kapprustning som blir resultatet av det sättet att tänka.

Problemet med bestämda uppfattningar

Vi människor lever i en dynamiskt föränderlig värld fylld av komplexa samband. Och i sådana sammanhang är det svårt att vara säker och ha en bestämd uppfattning om något. Ofta är det bättre (i betydelsen mer adekvat) att vara ambivalent och klokt att välkoma kritik samt vara öppen för att ändra åsikt i mötet med bättre argument. Problematiskt nog har vi skapat en kultur där säkerhet premieras och där den som tar hänsyn till komplexiteten och ändrar uppfattning — antingen för att förhållandena ändrats eller för att hen kommit till insikt om att det är klokt att göra det — betraktas som opålitlig.

Just eftersom vi människor fungerar som vi gör och lever i den värld vi lever i är det lockande att ha en bestämd uppfattning och den som har det kan alltid räkna med uppbackning eftersom vi människor är sociala och vill känna tillhörighet, särskilt med individer som beundras av andra. Den som talar utifrån en tvärsäker position kan därför, i det kulturella sammanhang vi lever i, kritisera den som är ambivalent utan att själv granskas kritiskt, vilket gör att maktförhållandet mellan den som utstrålar säkerhet och den som är ambivalent blir asymmetriskt. Den som kritiseras tvingas nämligen både fokusera på att försvara sig och riskerar att framstå som okunnig och/eller opålitlig, samtidigt som den som är säker på sin sak kan fokusera på framförandet av kritiken.

Tar någon ett beslut att göra något som kan uppfattas som tveksamt — vilket väldigt mycket kan ses som, särskilt från en tvärsäker kritikers perspektiv — spelar det ingen roll att det ofta är en öppen fråga om vad som egentligen, alltså objektivt sett, är rätt eller fel. Allt fokus i en debatt om den här typen av frågor i den här typen av sammanhang, kommer att hamna på den som tog det tveksamma beslutet och hen försätts därigenom i en omöjlig position. Antingen får personen ifråga försvara ett beslut som hen inte nödvändigtvis vill försvara, eller så tvingas hen framstå som moraliskt tvivelaktig. Även om kritiken bygger på svaga argument kommer den som kritiserar någon annan för tvivelaktig vandel att uppfattas som moraliskt överlägsen, bara för att hen är säker och har en tydlig uppfattning som ligger i linje med den allmänna uppfattningen.

I sammanhang där bestämdhet värderas högre än klokhet (och med klokhet menar jag att hålla sig med uppfattningar som ligger så nära den komplexa och föränderliga verkligheten som möjligt, i varje given situation) tvingas alla väga sina ord på guldvåg, och det leder till att en dömande och repressiv kultur präglad av ängslighet riskerar att växa fram. I sammanhang där alla handlingar och allt som sägs bedöms som antingen rätt eller fel och där det inte anses finnas några gråskalor, blir kunskapsinriktade samtal och intellektuella förmågor överflödiga – där handlar nämligen allt om att få rätt och om att utstråla säkerhet.

För att ett sant demokratiskt samhälle ska kunna växa fram måste det finnas en kollektiv förståelse för gråskalorna och komplexiteten, och där kan och får det inte handla om att avgöra några frågor en gång för alla. Totalitarismens kännetecken är att det bara finns utrymme för en åsikt åt gången. Därför ger sig totalitära regimer alltid på utövare av yttrandefrihet och företrädare för vetenskap, som för att fungera kräver rörliga intellekt, kritiskt tänkande och kunskapslojalitet — alltså motsatsen till okritiskt följande av auktoriteter och den rätta läran – samt respekt för komplexitet.

Företrädare för dagens höger brukar kritisera vänsten för att vara ”woke”, men migrationsminister Johan Forsell har profilerat sig själv som en minst lika tydlig kritiker mot det han anser vara fel som Greta Tunberg — och när det visade sig att hans son var engagerad nazist och att han alltså brustit i det föräldraansvar som han länge utkrävt av andra gick hela hans förtroendekapital därmed upp i rök. Problemet är att verkligheten inte anpassar sig efter människors önskningar om hur det borde vara. Därför är all politik som bygger på föreställningen att det är möjligt att i alla frågor hålla sig med en bestämd uppfattning om att det är antingen si eller så (rätt eller fel) förkastlig. I en komplex och snabbt föränderlig värld måste man vara ödmjuk och förstående. Alla kloka ledare avstår därför från att agera på lockelsen att jämföra det sämsta hos sina motståndare med det bästa hos sig själva.

Vi måste lära oss leva med insikten om att verkligheten inte går att kontrollera och att det nästan alltid är klokast att vara ambivalent och öppen för att ändra åsikt. I många frågor går det att ha en tydlig åsikt, men att hålla sig med en bestämd uppfattning om det som är vagt, till sin natur, är både oklokt och problematiskt.

Demokratin är hackad

Nu är det semester i Sverige och allt utom börsen och turistnäringen går på sparlåga. Vi befinner oss i en tid på året då man tidigare var ledig och kunde återhämta sig samtidigt som man vilade i tryggheten om att allt såg ut som vanligt när man kom tillbaka till ett nytt år på jobbet. Den tiden är nu sedan ganska länge förbi. Inget är som vanligt. Dagens somrar fylls av rapporter om extremväder och i år även statistik över folkmordet i Gaza. Samtidigt förvandlar Ryssland successivt Ukraina till grus. Men det blir bara notiser i ett evigt flöde, där nyheterna blandas med bantningstips, Agnes Volds påståenden om hur mycket man kan dricka och notiser om kändisarnas låtanden och göranden, samt recensioner av dagens sommarprat. Utan verkligt engagemang (är innehållet AI-genererat?) rapporteras om högt och lågt, och det är bara när en orange man med grandios självbild i ett stort land i väster säger eller gör något som tonläget och uppmärksamheten skärps.

Politikerna här hemma har sommarlov, men deras utspel dominerar ändå flödet. Under rådande nyhetstorka (som inte beror på att det inte händer något, utan på att nyhetsredaktionerna idag säljer annonser och lever på klick) kan en "anonym" minister förneka kännedom om att hens son är aktiv i en nazistisk kamp(sports)klubb, trots att ministern följt sin sons aktiviteter på nätet. Och regeringen som talar om vandel och hårdare straff för minderåriga invandrare är mer lojala mot ministern än sin egen "moral". Dessa tendenser till apartheid här i Sverige oroar mig lika mycket som allmänhetens okunskap, ointresse och respekt för demokratin.

Demokrati är inte ett perfekt styrelseskick, men för att den ska fungera hjälpligt åtminstone krävs det intresse och engagemang samt respekt för både kunskapen och komplexiteten, inte bara hos ett fåtal utan bland befolkningen som helhet. Och det saknas idag. Därför kan demokratin hackas och med stöd i allmänhetens bristande intresse och engagemang användas av företrädare för totalitära krafter som säger sig vara våra vänner och som påstår att de vill få ordning på vårt land.

Makten i öppna, demokratiska kunskapsnationer utgår från folket. Utan kunskap och kollektivt engagemang kan systemet inte fungera. Det är därför som utbildningssystemet och forskningen behöver vara statligt finansierat för att fungera som det är tänkt. Så när världens rikaste man bildar ett politiskt parti — för att utmana en annan rik man som använder makten som ämbetet ger honom för att berika sig själv — är det ett lika allvarligt tecken i tiden som nyheten om att en flod kan stiga åtta meter på en timme och döda hundratals människor, eller det faktum att många blir mer upprörda av protesterna mot ett folkmord än av dödandet av barn och svältande människor som står i kö för att få nödhjälp. Om inte kunskapen och demokratin respekteras och om vi bara väntar på att någon annan ska lösa våra problem åt oss är vi alla körda. 

Detta är det viktigaste jag har lärt mig genom åren av studier och forskning, och jag har bestämt mig för att ägna resten av mitt liv åt att sprida kunskap om och förståelse för kultur. 

Efter ett av de märkligaste och jobbigaste åren i hela mitt yrkesverksamma liv måste jag vila och ladda batterierna, men när jag drar igång verksamheten igen om några veckor ska jag fördjupa mina kunskaper och öka mitt engagemang för det jag tror på. Det ger mitt liv mening, och jag blir allt mer övertygad om att det är bristen på mening i våra liv som driver utvecklingen, (eller avverkningen av allt det som jag som barn och ung vuxen kunde ta för givet).

Tänk om lärare och forskare fick tänka och agera som rockstjärnor

För några veckor sedan såg jag filmen Becoming Led Zeppelin, som var intressant på många olika sätt och väckte en hel del tankar om saker jag ofta funderar over. En sådan sak handlar om att och hur kulturella sammanhang aldrig är det samma som summan av delarna. Kultur är ett komplext fenomen som utspelar sig i mellanrummen. Intervjuerna i filmen och klippen från konserterna gjorde det uppenbart att Led Zeppelin var en grupp som bestod av fyra individuellt skickliga och egensinnade musiker, men att låtarnas unika kvaliteter uppstod i samspel. Det var Jimmie Page som skrev musiken, men gruppens odödliga sånger utvecklades i samspelet mellan hans enastående förmåga att hantera en gitarr och texterna samt den unika sångstilen som Robert Plant utvecklade, liksom den intuitiva kommunikationen mellan basisten John Paul Jones och trummisen John Bonham. 

Det som gjorde störst intryck på mig och det jag vill skriva om här var dock rockstjärnornas musikaliska integritet. När Jimmie Page åkte till USA tillsammans med gruppens manager Peter Grant för att skriva kontrakt med Atlantic Records såg de till att få med en klausul i kontraktet som stipulerade att ingen från skivbolaget skulle ha något att säga till om rörande arbetet i studion. När jag hörde det tänkte jag: tänk om lärare och forskare hade makten att förhandla fram den typen av kontrakt. Om lektorer hade den makten över sitt arbete skulle de kunna följa kunskapen dit kunskapen tar dem, vilket väl ändå måste vara syftet med att skattebetalarna investerar i forskarutbildningen (som är den längsta och dyraste utbildningen vi har i vårt land)?! Om den kreativa frihet som Led Zeppelin försäkrade sig om inte bara fanns inskriven i Högskolelagen utan dessutom respekterades skulle landets lektorer mycket väl kunna bli lika stora legendarer som många av de rockstjärnor vars musik fortfarande efter över 50 år fortfarande älskas.

Var och en av musikerna i Led Zeppelin bidrog med något unikt till helheten, och när trummisen John Bonham dog upplöstes följaktligen gruppen. På högskolan har man istället fått för sig att det är en kvalitetsindikator att alla läsare och undervisa om allt på alla kurser, i alla fall inom det ämne eller den utbildning de arbetar. Tänk om man tänkte så inom musiken. Skulle det leda till att fler eller färre klassiska mästerverk skapades? Frågan är så klart retorisk. Alla fattar att det inte fungerar så i musiken eller konsten; att det inte finns några garantier för framgång. Inom litteraturen ser det lite annorlunda ut, den håller liksom undervisningen på landets högskolor på att bli allt mer slätstruken och likriktad. En förkrossande majoritet av böckerna som ges ut är antingen deckare, fantasy eller feel-good. Det som är unikt, eller som kräver lite av den som läser ratas, av både förlag och läsare. Och så ser det tyvärr ut även på högskolan. 

Här i veckan kom ett förslag från en moderat politiker som gick ut på att man skulle avskaffa examensarbetet på utbildningar inom bristyrken. Den typen av förslag ligger i linje med den allmänna kunskapsresistensen, och det sättet att tänka är lite galet som att spara in på tränare och minska tiden för träning för att snabbare få ut elitspelare på planen. Det är inte så kunskap fungerar och det är inte så man skapar förutsättningar för den excellens som alla säger sig värna. 

Filmen Becoming Led Zeppelin gjorde mig nostalgisk, men det går inte att vrida tillbaka klockan, därför väljer jag att se den som en allegori över hotet som NPM innebär för alla skapande verksamheter. Anledningen till att Led Zeppelin räknas som ett av rockhistoriens främsta band är nämligen att medlemmarna försäkrade sig om att INTE behöva följa några order från chefer som inte förstår vad som krävs för att kreativitet ska kunna resultera i mästerverk. Trots att vi vet att det inte finns några garantier för varken kunskap eller vetenskaplig excellens blir cheferna, som får mer och mer makt över den akademiska verksamheten, fler och fler. Det sättet att se på kvalitet är som att jämföra Led Zeppelin som bara gjorde åtta (tror jag) album – eller Simon and Garfunkel för den delen, som bara gjorde fyra album – med Ingemar Nordströms som gav ut 18 skivor i serien Saxparty. Och värdera Ingemar Nordströms högre.

Trots att ingen skulle komma på tanken att värdera en forskare som skrivit (eller varit medförfattare till) 500 artiklar och/eller vunnit 100 miljoner kronor i konkurrens högre än Albert Einstein som bara skrev ett par artiklar och aldrig konkurrerade med andra forskare om medel, är det precis så som allt fler chefer i den akademiska världen tänker. Dagens utövare av vetenskap tvingas därför att skriva på kontrakt som gör dem livegna i rollen som forskare. Och den lektor som med hänvisning till Högskolelagens § 6 kräver att få vara lika fri som medlemmarna i Led Zeppelin i sin (kun)skapande verksamhet riskerar att avskedas. Det är inte så som som man skapar en akademisk miljö där det är möjligt att utveckla banbrytande och värdefulla forskningsresultat, och därför liknar forskningsresultaten också allt mer Saxparty 15 och allt mindre Houses of the Holy.

Akademiska texter massproduceras idag, och därför liknar innehållet i artiklarna texten till Max Fenders gamla dänga:”Vi går hem till Max, här är låten med stuns i. Kom nu är det dags, åh vi går hem till Max. Vi går hem till Max och ös till tusen det blir det. Och med lite flax, ja då går vi hem till Max”. (Kanske är det därför som allt fler "forskare" avvänder AI för att skriva forskningsöversikter?) Om forskare fick tänka och agera som rockstjärnor skulle chansen öka att deras texter innehåller tidlösa rader fyllda av vishet, som i Leonard Cohens Anthem: "Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack, a crack in everything. That's how the light gets in." 

Bara för att det inte finns några garantier för att undervisningen blir mästerlig och resultatet av blir forskningen banbrytande betyder inte att det är klokt att anställa fler chefer i akademin som får mer makt och högre lön än för att tvinga landets högst utbildade att producera nyckeltal.