Oron över att förlora jobbet är förödande för ens intellektuella förmågor

Det faktum att man idag behöver bli uppsagd för att kunna leva upp till intentionen med den lagstadgade akademiska friheten – som är själva förutsättningen, både för den kunskap som sägs vara syftet med högskolan och för att kunna värna den unika kvalitet som gör högskolan till en HÖGSKOLA, snarare än ett förlängt gymnasium – säger något om hur långt bort Högskolesverige rört sig från det klassiska bildningsuniversitetet som var en viktig förutsättning för det moderna, öppna och demokratiska samhället. Hur kunde det bli så? Det finns naturligtvis inte ett enda svar på den frågan, avakademiseringen av vårt lands högskolor och universitet är liksom all annan samhällsförändring resultatet av en lång rad komplexa och samverkande faktorer. Det finns ingen syndabock, bara människor som vill olika saker och som antingen bejakar utvecklingen eller bjuder motstånd mot den. Eftersom jag värnar kunskapen och kämpar för den akademiska kvaliteten har jag kommit att tillhöra den senare kategorin. Och det trodde jag var något positivt, givet att det är en högskola jag arbetar på. 

Även om jag länge känt mig som en besvärlig medarbetare, just eftersom jag påpekat dessa saker på avdelningsmöten, institutionsmöten och i olika nämnder som jag sitter och har suttit i, trodde jag aldrig att det skulle leda till att jag skulle förlora jobbet på grund av arbetsbrist, vilket jag inte kan tolka som något annat än ett svepskäl eftersom jag har placerats i en minimal krets där alla sägs upp, med motiveringen att arbetsbrist uppstått just inom det område där jag haft min huvudsakliga sysselsättning under det senaste året. Mina arbetsuppgifter försvinner dock inte eftersom bara en av kurserna jag undervisat på läggs ner, vilket betyder att det som har varit min huvudsakliga arbetsuppgift i framtiden kommer att utföras av medarbetare som får stanna kvar eftersom deras huvudsakliga arbetsuppgifter det senaste året handlat om annat, alltså sådant som de i framtiden kommer att tvingas göra mindre av. Efter 21 år anser sig min arbetsgivare inte ha behov av mig och mitt engagemang för högskolans profilområde och kärnverksamheten. 

Jag byter spår, men stannar kvar i den inledande tanken. När ett folk börjar ta demokratin och kunskapen föregiven är det ett oroande tecken att ta på allvar, för därifrån stupar det snabbt brant utför. Inget som rör det mellanmänskliga går nämligen att ta för givet, särskilt inte något så pass komplext som kunskap, kultur, jämlikhet och demokrati. Pandemin som borde varit ett slags väckarklocka blev istället på många sätt en bekräftelse på hur allvarligt läget är för kunskapen, demokratin och öppenheten, inte bara i Sverige utan i hela världen. På bara några dagar offrades samhälleliga världen som människor kämpat för med sitt liv som insats när totalitära undantagsregler infördes i många länder. Och Sverige, där myndigheterna värnade de demokratiska fri- och rättigheter som det tog generationer av kamp för att uppnå, pekades ut som en mördarregim – inte bara av företrädare för länder som inte litade på sin befolknings omdöme samt beprövad erfarenhet, utan även många inom vårt eget land. Anders Tegnell stod som tur var upp för kunskapen och hade integritet nog att inte låta sig styras av alla känsloargument som snurrade runt i och förpestade den allmänna debatten. Få saker skrämmer mig så mycket som det faktum att när allt var över och Sveriges väg visade sig vara den enda rätta vägen att tackla en pandemi orsakad av ett luftburet virus, möttes den insikten med tystnad. Allt återgick till det normala, med den skillnaden att inget längre var sig likt. Det råder fortfarande konsensus om att vetenskapen är räddningen och att högre utbildning är viktigt, men idag ifrågasätts allt oftare resultat av forskning som inte bekräftar människors övertygelser, vilket är ett alarmerande tecken i tiden som måste tas på allvar. Men för att kunna göra det måste högskolan vara en plats där man lär sig respektera kunskapen och bygger upp förståelse för hur vetenskap fungerar.

Pengarnas inflytande över tänkandet är stort eftersom det kan sägas vara en existentiell faktor. Den som tagit ett stort lån för att köpa en bostad (i tron att dess värde bara kan och kommer att öka och för att räntan varit låg under några år) har av förklarliga skäl svårt att förhålla sig objektiv till politiken, vilket gör det lätt att lockas av partier vars ledare talar till känslan snarare än till förnuftet. Och makthungriga, skrupelfria politiska ledare som kan hitta en syndabock att skylla problemen på har lättare att få besvikna och desillusionerade människor att lägga sin röst på dem. Problematiskt nog håller sig idag alla partier med anhängare som står bakom det parti de identifierar sig med, även om det partiets politik går på tvärs mot deras intressen. Allt fler partier har idag antagit formen av en sekt där det krävs total underkastelse och obrottslig lojalitet mot partilinjen, vilket gör att kunskapen inte längre är makt, liberalerna inte längre är liberala och kristdemokraterna helt tappat sin moraliska kompass. I ett sådant samhälle och ett sådant kulturellt klimat kommer allt fler att betrakta kunskapen och forskarna som utvecklar och försvarar den som ett hot. Ingen politiker säger att universitetsväsendet ska läggas ner, men genom att inte ge landets högskolor full täckning för inflationen och de allmänna kostnadsökningarna – och genom att minska tilldelningen av medel till de ämnen man inte tycker om, antingen för att man inte förstår dem eller för att forskningens resultat upplevs som ett hot mot den politik man vill föra – undermineras förutsättningarna för en akademi värd namnet, och den helt nödvändiga mångfalden i den akademiska världen reduceras. Konsekvensen av den här utvecklingen är att landets högskolor håller på att förvandlas till effektiva produktionsenheter, trots att kunskap och förutsättningar för lärande inte är och aldrig kan vara produkter.

En av alla saker jag fått "möjlighet" att reflektera över i den helt overkliga situation jag befinner mig i just nu är vad rädslan för att förlora jobbet gör med förmågan att tänka och agera som akademiskt skolad människa. Allt och alla hänger ihop. Samhället är en komplex helhet. Men eftersom det krävs en hel del tid och tankemöda redan av den som vill på allvar vill förstå kulturens makt över människors tankar och handlingar, blir det så klart ännu svårare att övertyga den som saknar intresse för ämnet, att kultur är en faktor att räkna med. Och det blir inte lättare av att allas vardag är fylld av krav och måsten, vilket gör att tiden som krävs för att förstå komplexa samband och för att tänka igenom saker och ting noga ständigt krymper. Jag visste så klart det där, men i den situation jag nu befinner mig i går det så sakteliga upp för mig i hur hög grad samtidskulturen och förändringen av högskolan hindrat mig i mitt eget tänkande. Oron över vad som ska hända med mitt jobb – som NPM i allmänhet och de ständiga nedskärningarna i synnerhet har manat fram – har gått ut över min förmåga att forska och bedriva undervisning som håller hög akademisk nivå och klass, men oron och stressen har också hindrat mig från att tänka klart. Insikten om detta tar oron till en ny nivå, för om jag som ägnat ett helt akademiskt liv åt att försöka förstå vad kultur är och fungerar har svårt att greppa vidden av problemen vi kollektivt försatt oss i kan man nog utgå från att den växande skaran av forskare som bara läser artiklar inom sitt eget allt smalare område och som kämpar med att leva upp till ledningens produktionsmål och därför lever i ett evigt nu utan att reflektera över den radikala försämringen av förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling, inte ser hur förändringen förr eller senare kommer att drabba även dem.

Om vi låter det faktum att det inte går att uttala sig med säkerhet om vad som är hönan och ägget (därtill är kulturen och all samhällsutveckling allt för komplex) hindra oss från att reflektera över möjliga orsaker till att det blivit som det nu är dömmer vi oss själva att bli slavar under den förändring som hotar att underminera själva fundamentet för demokratin och kunskapen. Jag skrev i förra veckan om behovet av AKADEMISKT ledarskap eftersom jag menar att det är vad som krävs för att bryta den onda cirkel som både samhällsutvecklingen och den akademiska kulturen fastnat i. Anledningen till att jag kände mig manad att skriva om just det ämnet är att jag inte kan skaka av mig känslan av att det ledarskap som försatt mig i den situation jag hamnat i är motsatsen till akademiskt. Jag är medveten om att jag talar i egen sak här, men jag har alltid varit noga med att ange skälen för att jag tänker som jag tänker och det är inte min egen försörjning jag försvarar, utan kunskapen, den lagstadgade friheten (googla Högskolelagen, paragraf 6) och den akademiska kvaliteten. Ligger det inget i mina farhågor är det bara att ignorera vad jag skriver, men finns det ett uns av sanning i orden jag satt på pränt här borde det vara ett tecken i tiden att ta på allvar. Det som drabbar enskilda akademiker (som jag) drabbar nämligen förr eller senare alla akademiker, och med akademiker menar jag människor som sätter kunskapen i första rummet och som lever efter vetenskapens principer. Och när kunskapen inte längre respekteras finns ingen möjlighet att försvara det demokratiska rättssamhälle som vi som föddes under 1900-talet fått för oss att vi kan ta för givet.

Det som skiljer akademiska ledare från ledare i näringslivet är att de välkomnar kritik, för det är så kunskap och akademisk kvalitet utvecklas och förvaltas. Akademiska ledare skiljer alltid mellan person och position och tar därför inte välgrundad kritik mot sättet att leda högskolans verksamhet personligt. I den kulturella miljö som växer fram under ett produktionsfixerat ledarskap sprider sig rädslan och oron över att förlora jobbet, därför följs ledningens order och administrationens regler lydigt och risken är stor att det växer fram en tystnadskultur. I en sant akademisk miljö, där ett akademiskt ledarskap praktiseras, är det högt till tak. Där koncensus inte ett mål i sig, tvärtom anses förekomsten av skilda uppfattningar som en indikation på att kulturen på arbetsplatsen är akademisk och ett tecken på att kunskapen respekteras. Chefer som inspirerats av den ledarstil som praktiseras i tillverkningsindustrin – där uppdraget är att hålla aktieägarna nöjda, kosta vad det kosta vill, och där personalen lydigt och okritisk förväntas följa ledningens order – pekar med hela handen och kräver mätbara resultat. Men så fungerar inte kunskap och med en sådan ledarstil går det inte att skapa förutsättningar för lärande och högre utbildning.

Jag kan inte se det som något positivt, men jag tvingas konstatera att jag, nu när oron över det som redan hänt långsamt släpper och jag tvingas acceptera det ofattbara, kan vara helt fri i tanken. Och den känslan är berusande. Snart är det jul och då ska jag vara ledig, men sedan ska jag använda min nyvunna tankefrihet så gott jag kan och förvalta kunskaperna och förmågorna jag skaffat mig under mina över 30 år i den akademiska världen på bästa sätt. Jag är skakad och besviken, men långt ifrån uppgiven.

Självförtroendet vacklar, men självkänslan är intakt

När, och framförallt på grund av det sätt som jag delgavs informationen om att ledningsgruppen i sin strävan efter att nå en budget i balans beslutat sig för att placera mig i en krets om två personer, (trots att vi är långt fler som utför samma arbetsuppgifter, inte bara på avdelningen utan på högskolan som helhet) där övertaligheten är just två, skakades hela min värld i sina grundvalar. När jag, utan att få någon förklaring till principen för kretsningen eller grunden för beslutet, efter 21 års lojalt arbete inom kärnverksamheten, tvingas inse att Lagen om anställningstrygghet och turordningsreglerna, som jag trodde innebar en relativ trygghet, satts ur spel av mina närmaste chefer, kändes det som att golvet jag stått på försvann och att jag kastades ut i fritt fall. Utan tron på mig själv som individ och vetskapen om att jag under alla mina år på högskolan har varit en lojal medarbetare som alltid har satt studenterna och kunskapskvaliteten i första rummet, hade jag aldrig klarat mig genom den här veckan. Jag har levt timme för timme och en dag i sänder med känslan av att befinna sig i ett slags vakuum, utan riktig kontakt med verkligheten. Det där beslutet träffade mig definitivt där jag är som svagast och jag kan inte skaka av mig känslan av att det är riktat mot mig som person. 

Här under veckan har jag på olika sätt försökt bevisa för mig själv att jag fortfarande kan göra det som jag genom åren kämpat för att bli bra på och som jag aldrig trodde jag skulle behöva tvivla på igen. Föreläsandet, skrivandet, den intellektuella förmågan och inte minst mina sociala kompetenser. Det är nämligen ett faktum att orsaken till att jag kommit att ägna en så stor del av mitt liv åt studier av och forskning om kultur har att göra med mitt dåliga självförtroende, som i kombination med min tidigare dåliga självkänsla, tvingat mig ut på många och ibland ganska långa omvägar. Det är en av anledningarna till att jag aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Den dåliga självkänslan gjorde att jag långt fram i livet levde med ett gnagande tvivel på mig själv, och på att jag är värd att älska och tas på allvar. Mitt dåliga självförtroende har gjort att jag automatiskt intar rollen som outsider och därför ofta betraktas som en kuf. Tidigt i livet lärde jag mig leva med dessa förutsättningar och jag har funnit mig tillrätta med positionen som iakttagare och eftersom jag med åren har utvecklat en analytisk förmåga, vilket delvis är en konsekvens av att jag känt mig tvingad att vara vaksam på andras bemötande och sammanhangens olika skiftningar. Ända fram till den dag då jag vågade steget in i den akademiska världen var de där egenskaperna och förmågorna en belastning för mig. På universitetet i allmänhet och inom kulturforskningen i synnerhet kändes det dock som jag hittade det hem jag alltid sökt efter. 

Plötsligt insåg jag att egenskaperna som gjort mig till den jag är var förmågor som kunde användas till något konstruktivt. Därför är det inte bara mitt arbete och min försörjning som just nu hotas. Hotet jag utsatts för är existentiellt. Det där förödande beskedet om "uppsägning" (formellt är jag ännu inte uppsagd, men jag hyser inget hopp om att beslutet ska ändras) aktualiserade en rad liknande upplevelser tidigare i livet. Sådant jag trodde att jag var färdig med har jag här, parallellt med allt annat som pockar på uppmärksamhet – undervisningsvardagen och livet i övrigt måste ju löpa på, och snart är det jul till exempel, med allt vad det innebär – återigen tvingats bearbeta. Min livslånga känsla av att inte vara önskad och upplevelsen av svek som beslutet aktualiserat väcker minnen från högstadiet, men även minnen från en tidigare arbetsplats där jag ifrågasattes på oklara grunder. Trots att jag blev docent medan mobbarna knappt gick ut gymnasiet och även om det var ledningen och den av mina forna arbetskamrater som tydligast ifrågasatte mig som omplacerades, ledde det inte till att mitt självförtroende blev bättre, tvärtom. Och nu är jag tillbaka på ruta ett.

En avgörande skillnad från tidigare i livet, innan sociala medier förändrade allas våra liv och tillvaro, är att så fort jag delade nyheten märkte jag att jag har ett fantastiskt stöd, inte bara av mina närmaste, utan även av många av mina arbetskamrater. Och till min förundran och stora tacksamhet har även människor jag i vissa fall bara haft ytlig kontakt med hört av sig och gett mig stöd. Jag har fått en massa mail och meddelanden där människor utrycker sin förfäran, oro och omtänksamhet. Det där har gjort att jag ganska snabbt kunde vila i och hämta stöd från den självkänsla som jag till min tacksamhet genom åren trots allt lyckats upparbeta. Med den i ryggen har jag vågat stå på mig och kunnat göra de saker som jag behöver göra för att kunna bygga upp självförtroendet igen. Självkänslan har till exempel hjälpt mig att inte agera ut önskan om att hämnas eller skriva en massa hatiska inlägg på sociala medier riktade mot personerna som försatt mig i den situation jag nu är i. Det var en av de första sakerna jag bestämde mig för under tågresan hem efter mötet. Nu när den initiala chocken har lagt sig och jag börjar kunna sortera känslorna kommer det en rädsla krypande. Vad händer sedan, när ingen hör av sig längre? Alla har fullt upp med sina liv och sina bekymmer och jag är inte den enda som drabbats. Den insikten skrämmer mig, men jag tvingar bort de där känslorna, för jag vet av erfarenhet att i en sån här situation blir man lätt sin egen största fiende. Jag kan och får helt enkelt finna tröst i skrivandet. Som så många gånger tidigare i livet sätter jag ord på min upplevelse, trygg i vetskapen om att det hjälper mig, och förhoppningen är även att andra i liknande situationer kan finna stöd i vetskapen om att de inte är ensamma. Makten har alltid regerat genom att söndra och hålla inne med information. 

När jag vaknade mitt i natten dagen efter att jag fått beskedet och min vana trogen satte mig vid datorn för att sätta ord på känslorna och bringa reda i alla tankar, kändes det först som jag förlorat förmågan att skriva. Jag fick kämpa med varje mening och fann inte orden jag behövde. Då balanserade jag verkligen på gränsen. Senare på dagen, särskilt när jag svarade på alla frågor, tackade och förklarade för alla som undrade vad som hänt, i mail och på sociala plattformar, insåg jag till min lättnad att så inte var fallet. Det var en tung sten som föll från mitt bröst när jag insåg att svårigheten att skriva handlade om att det fanns så många olika saker och känslor jag ville sätta ord på att det stockade sig. När jag insåg att förmågan fanns kvar blev skrivandet återigen ett konstruktivt verktyg i strävan efter att ta mig upp på banan igen. Och nästa dag, efter en hel natts sömn, kunde jag så sakteliga börja fokusera igen. Jag sover fortfarande inte så bra som jag önskar, men det gör jag å andra sidan sällan nu mer, så det är egentligen inte ett problem. Det har jag lärt mig hantera.

Som ett led i mitt eget återuppbyggnadsarbete, så att säga, på andra sidan av det fortfarande obegripliga beslutet, och med stöd i min intakta självkänsla, har jag tvingat mig själv att göra saker som min instinkt säger att jag borde undvika men som jag rent intellektuellt vet är viktigt att utsätta sig för. Där har jag haft hjälp av mina kunskaper om KBT och förståelsen för hur hjärnan fungerar. Under slutet av förra veckan och under hela helgen fasade jag för dubbelföreläsningen på engelska, men jag fann tröst i att den skulle handla om vetenskaplig metod och etik. Jag har inga problem med att föreläsa på engelska, men under de förhållanden jag lever under just nu blev det en kamp. Och den kampen blev inte mindre utmanande av det faktum att föreläsningen skulle hållas på campus, där jag inte hade varit sedan jag fick beskedet. Bara att åka dit var en utmaning. Men det gick bra. Jag var dock helt slut när jag åkte hem. Några har sagt till mig att jag ska skita i jobbet, och visst har jag funderat på att sjukskriva mig. Känslan av att hämnas på arbetsledningen genom att obstruera har jag dock, som sagt, slagit bort. Det har aldrig varit för mina chefers skull jag gått till jobbet och alltid satt en ära i att göra det bra. Jag strävar efter hög kvalitet i arbetet, dels av tacksamhet gentemot skattebetalarna, dels för min egen skull. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om det gick slentrian i jobbet. Därför är det så viktigt för mig att fortsätta göra det jag gjort i alla år på bästa sätt, även om arbetet inte uppskattas av mina chefer (vars lön också betalas av skattemedel) och trots att de försatt mig i en fullkomligt hopplös situation. Två fel kan aldrig bli ett rätt! Det är så jag upprätthåller självkänslan, och det är ett viktigt led i arbetet med att bygga upp självförtroendet igen.

Den som läst mina inlägg här på bloggen genom åren vet att jag fört en mångårig kamp för kunskapen och den akademiska kvaliteten. Problemen med NPM, som förvandlar det akademiska arbetet till ett arbete som liknar arbetet som utförs i tillverkningsindustrin eller tjänstesektorn, kom smygande, men idag är kulturen i Högskolesverige, i utbildningssystemet och i samhället som helhet förändrad i grunden. SD och deras anhängare skyller förändringen på invandrarna, vilket är ett grundlöst, kunskapsignorant känsloargument. Om kunskapen verkligen ansågs ha ett värde och om bildning faktiskt var viktigt, inte bara i retoriken utan i praktiken, hade den typen av åsikter aldrig nått spridning utanför de snäva kretsar där de emanerar från. Kampen för kunskapen och det som gör den högre utbildningen högre är alltså på många sätt ett tvåfrontskrig, (fast egentligen kommer hoten mot kunskapen från långt fler håll). Problemet är att det krävs kunskap för att inse att man saknar den, och en aktiv vilja att lära för att bygga upp förståelse för den komplexitet som är ett av samhällets och kulturens mest utmärkande egenskaper. Dessa insikter har jag allt oftare på senare tid – i takt med att den administrativa bördan växt samtidigt som tiden att utföra arbetet minskat och linjens makt över kärnverksamheten ökat på kollegiets bekostnad – påpekat på institutions- och avdelningsmöten; av omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten. Även om det skulle vara anledningen till att jag inte får vara kvar ångrar jag mig inte en sekund.

Insikten om och förståelsen för just dessa saker är en av många anledningar till att jag bloggat och skrivit böcker, istället för att satsa på min egen karriär genom att använda arbetstiden till att skriva ansökningar och vetenskapliga artiklar eftersom det räknas meriterande. Eftersom jag sökte mig till arbetet som lektor för kunskapens skull, inte för min egen personliga vinnings skull. Eftersom jag gjorde det för samhällets bästa och för mina barn och barnbarns skull– för att kunna se mig själv i spegeln och säga att jag gjorde vad jag kunde, kan jag gå rakryggad ur detta. Så länge jag har en koppling till högskolan får mina ord i alla fall en viss kraft, sedan finns en risk att de förvandlas till brus i det allmänna flödet av information på nätet, där mina många gånger ganska långa inlägg har en mycket liten chans att vinna kampen om uppmärksamhet med alla reels, korta klipp och spel som pockar på människors idag allt mer begränsade förmåga till uppmärksamhet. Allt fler läser allt mindre. Därför vinner populisterna, därför kan NPM fortsätta att driva på avintellektualiseringen av högskolan, därför straffas människor som tänker och agerar som jag. Och om den där utvecklingen skrämde mig tidigare gör den mig nu livrädd.

Sättet att leda arbetet i dagens akademi och den ständigt växande administrativa bördan som alla som arbetar på högskolan tvingas axla har malt ner mitt självförtroende. Alla nya system och rutiner som dimper ner uppifrån och som stjäl tid och fokus från det arbete (kärnverksamheten) som jag är utbildad för, vilket reducerar mig till en utbytbar kugge i ett maskineri som producerar tomma nyckeltal, gör det svårt att inom ramen för arbetstiden värna kunskapen och kvaliteten. När jag dagligen tvingas hantera system som är ologiska, krångliga och som allt som oftast inte fungerar som de ska, känner jag mig dum, vilket är förödande för självförtroendet. När allt fler akademiker dessutom, på grund av antalet växande chefer som får allt mer makt över våra liv, tystar sig själva eftersom de är rädda för att säga vad de med stöd i egen och andras forskning ser och vill varna för, är det lätt att förlora förståndet. I min kamp för det jag tror på har jag hänvisat till och hämtat stöd i Högskolelagen, och jag har förlitat mig på att LAS och turordningsreglerna skulle innebära ett relativt mått av trygghet. Så när det nu visar sig att lagen inte gäller och att LAS bara är en paragraf utan praktisk betydelse skakas hela min värld i grunden. 

Under den här omställningsprocessen – som kulminerade med att jag fick beskedet om att jag, efter 21 år på samma arbetsplats, placerats i en krets om två personer, där övertaligheten är just två personer, vilket jag upprepar gång på gång för mig själv för att kunna ta in det – har jag fått en fördjupad förståelse för kulturens roll och dess enormt stora påverkan på vårt tänkande. På föreläsningarna om ledarskap brukar jag påpeka för studenterna att kultur äter strategier till frukost, vilket jag nu fått erfara ända in på bara skinnet. Om ledarskapet hade varit akademiskt hade man satt värde på medarbetarnas kunskaper, erfarenheter, lojalitet och omsorg om den akademiska kvalitet som gör högskolan till en HÖGskola, men så ser det uppenbarligen inte ut idag, i alla fall inte överallt i den akademiska världen. Kunskap är makt, sa man när jag var liten, men det stämmer inte: Makt har i alla tider övertrumfat kunskapen. Därför är den akademiska friheten så viktig, men den betyder inget om den inte respekteras av ledningarna för landets högskolor. 

Om besluten om kretsning inte ändras står jag där efter julhelgen, ensam och övergiven, för det är så kulturen och livet fungerar. Det skrämmer mig, men jag är inte rädd för något annat egentligen, än att jag ska förlora min självkänsla. Där har jag varit, och dit vill jag inte tillbaka! Jag kommer att fortsätta skriva även om ingen läser, men jag hoppas ju att fler ska se vart vi är på väg och förstå att enda sättet att sprida kunskap är med hjälp av text som blir läst, kritiserad och vars innehåll omsätts i handling. Korta inlägg på lätt svenska eller filmer som fångar uppmärksamheten ger i många fall den som skapar den typen av content pengar och framgång, men långsiktigt hållbara samhällen står och faller med, dels en stabil grund av kunskap att vila på, dels ansvarstagande medborgare som förstår och respekterar komplexiteten i alla demokratiska processer, för att kunna överleva. 

Jag har alltid sagt att jag värnar mitt dåliga självförtroende eftersom det gör mig ödmjuk och hjälper mig att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap och bättre argument, och den insikten håller jag fast vid, men ska jag kunna klara av utmaningarna som ligger framför mig måste jag åtminstone fejka ett bra självförtroende så det är vad jag ska ägna julledigheten åt.

Akademiskt ledarskap

Förändringens vindar blåser starkt, inte bara i den akademiska världen. Vi lever i en absurd tid fylld av problem och olika typer av hot, vilket gör att behovet av kunniga och ansvarstagande ledare, som inte bara kan utan även tar kloka och långsiktigt hållbara beslut, är större än någonsin. Samtidigt är bristen på just den typen av ledare skriande, i hög grad beroende på att efterfrågan på ett sådant ledarskap inte riktigt finns, vilket kan förklaras av en utbredd okunskap som bottnar i ointresse fört den här typen av frågor. Högskolans betydelse kan i det läge samhället och världen befinner sig i just nu med andra ord inte överskattas, kvaliteten i den högre utbildningen har aldrig varit viktigare. Men för att lärarna och forskarna som arbetar med undervisning ska kunna värna kunskapen och fostra framtidens ledare och demokratiskt sinnade och kunniga samhällsmedborgare krävs ett AKADEMISKT ledarskap, vilket är en typ av ledarskap som är väsensskild från det ledarskap som idag praktiseras på många högskolor i vårt land, där man allt oftare rekryterar chefer från näringslivet, som är drillade i att svara mot aktieägares kortsiktiga krav på ekonomisk avkastning, vilket är något helt annat än uppdraget att förvalta skattebetalarnas investeringar i den kunskap som behövs för att bygga ett hållbart samhälle.

Frågan om vad ett akademiskt ledarskap är betraktar jag som en fråga utan givet svar, och därför är det lättare att tala om vad det inte är. Något går dock att säga om vad som krävs (eller borde krävas) av den som aspirerar på tjänsten som ledare i den akademiska världen. Som det ser ut idag är det inte ovanligt att det är misslyckade forskare eller lärare som inte kan eller vill undervisa som gör administrativ karriär (jag hatar det ordet, i alla fall när det används inom universitetsvärlden). Många chefer i akademin saknar hur som helst utbildning i ledarskap, i alla fall när de går in i den nya befattningen. Trots det får den som slutar ägna arbetstiden åt kärnverksamheten och det som hen utbildats och anställts för högre lön och mer ansvar för styrningen av arbetet än kollegorna som undervisar och forskar på sin arbetstid. 

När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass och högskolan var en bildningsinstitution där studenterna bedrev självständiga studier med avancerad kunskap och kvalificerade kompetenser som mål, ansågs det inte finnas något behov av chefer. Det fanns en rektor, några dekaner, ett antal prefekter och någon som fördelade undervisningen på avdelningen. Och så fanns det kunniga och ansvarstagande sekreterare som skapade förutsättningar för lektorerna att ägna så mycket av arbetstiden som möjligt åt kärnverksamheten. På den tiden var det forskarna och de akademiskt skolade lärarna som hade makten över narrativet, alltså definitionen av vad ett universitet är. Idag är det politiker och ledare från näringslivet som bestämmer vad som ska göras och hur det ska göras, ofta (men som tur är långt ifrån alltid) utan egen erfarenhet av forskning och undervisning. Därför har allt förändrats i en allt snabbare takt bara under mina år i den allt mer avakademiserade akademin, och från högskolan sprider sig förändringen ut i samhället.

Idealet som dåtidens akademiska ledarskap byggde på var: Primus Inter Pares, den främste bland likar. Det var dock länge sedan. Den förändrade synen på ledarskap i akademin och den nya definitionen på kvalitet, som handlar om att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå, får som konsekvens att den som pekar på behovet av AKADEMISKT ledarskap och som tar ansvar för att värna bildningen och högskolans intellektuella kvaliteter, allt oftare betraktas som ett problem i Högskolesverige. Jag kan i alla fall inte skaka av mig känslan av att det var mitt engagemang för akademisk kvalitet – vilket resulterat i att jag i min roll som lärarrepresentant i högskolestyrelsen, ledamot i institutionsnämnden och som ansvarskännande medarbetare från tid till annan och påkommen anledning sett mig tvingad att ställa kritiska frågor rörande beslut som tagits av ledningen – som resulterat i att jag, efter 21 år på samma arbetsplats och 26 års obruten anställning som lärare/forskare, beroende på arbetsbrist placerats i en krets av två personer där övertaligheten är just två, nu när högskolan (på grund av en kombination av tveksamma strategiska beslut från ledningen och regeringens nedskärningar) måste tvinga fram en "budget i balans" snarast. Min tolkning av beslutet (och det är det enda jag har att gå på, för någon förklaring har jag inte fått) är att jag inte producerat tillräckligt många lyckosamma forskningsansökningar och att jag valt att skriva böcker istället för artiklar. Enligt facket har ledningen stor makt att göra i princip som man vill, därför är LAS och turordningsreglerna som jag trodde skulle innebära en viss trygghet för mig satta ur spel.

Anledningen till att jag valt att agera som jag gjort är att jag alltid sett det som att arbetet som lektor handlar om att värna kunskapen och om att förvalta samhällets investering i mig och mitt arbete på bästa sätt, vilket jag har gjort genom att undervisa på heltid och forska på de 20 procent i kompetensutveckling som finns i tjänsten. Min tolkningen Högskolelagens paragraf sex, som säger att forskare själv får välja syfte, metod och publiceringssätt är det lagrum jag hänvisat till när det påpekats för mig att jag varken varit lyckosam i konkurrensen om externa medel eller producerar artiklar. Att jag sedan 2020 har skrivit sex böcker (och har två till under utgivning) räknas inte. Jag har funnit mig i och även trivts med att undervisa och har alltid varit öppen för att ta på mig mer undervisning när behov av det har uppstått, bland annat när kollegor fått forskningsmedel eller när någon drabbats av sjukskrivning. Det faktum att man idag behöver bli uppsagd för att kunna leva upp till den lagstadgade akademiska frihet som är förutsättningen för att kunna förvalta arvet från tidigare generationers akademiker och för att kunna utveckla ny kunskap som håller hög kvalitet säger något om hur långt vi rört oss från det klassiska bildningsuniversitetet som la grunden för det moderna, öppna och demokratiska samhälle som jag växte upp i, men som nu i allt snabbare takt förändras i grunden. 

En helt central aspekt av det akademiska ledarskap som jag efterlyser är det faktum att medarbetarna som leds inte bara är landets högst utbildade människor, en stor andel av dem har dessutom liksom jag många års erfarenhet av forskning och utbildning på avancerad nivå och har meriterat sig till docent och professor, vilket gör dem/oss självgående på ett helt annat sätt än anställda i många andra branscher. Hela poängen med att samhället investerar i en doktorandutbildning och huvudskälet till att det betraktas som ett kvalitetskriterium att det finns doktorer, docenter och professorer i utbildningen är (eller borde vara) att arbetet inte ska behöva ledas av chefer på samma sätt som i tillverkningsindustrin eller tjänstesektorn. Tas denna helt fundamentala skillnad inte på allvar, och om det saknas ett AKADEMISKT ledarskap finns en uppenbar risk att cheferna i den akademiska världen vänder sig allt mer inåt mot sina chefskollegor, och att de använder sin makt och sitt inflytande över organisationen till att stärka sin egen position och till att skaffa sig personliga fördelar. Tecknen på att det är dit vi är på väg är många. När vi kom tillbaka efter pandemin, till exempel, och åkte på vår första kick-off, slogs jag av att min avdelningschef inte längre minglade med medarbetarna i kärnverksamheten, hen satt istället med de andra avdelningsledarna och prefekterna. Och när vi har institutionsmöte sitter ingen av avdelningsledarna bredvid sina medarbetare, de sitter längst fram i en egen grupp tillsammans med prefekten, vilket både är en avståndsmarkering och ett tydligt tecken på hur den akademiska världen förändrats. Följ ledningens order och tala med din närmaste chef, som blivit ledningens mantra, menar jag är antitesen till ett akademiska ledarskap. 

Om högskolan tvingas avskeda personal på grund av ekonomiska skäl, hur meddelar man då någon som vigt sitt liv åt kunskapen, som alltid varit lojal mot arbetsgivaren och har satt en ära i att värna den akademiska kvaliteten – och som dessutom har arbetat i universitetsvärlden i sammanlagt 26 år, varav 21 år på samma högskola och 12 år på samma avdelning – att hen placerats i en krets bestående av två personer där övertaligheten är just två personer? Jag har ingen aning, jag tycker naturligtvis inte att man ska säga upp en lektor med den inställningen till jobbet och den långa erfarenheten. Men om man nu ska säga upp en sådan person vet jag av egen erfarenhet hur man som ledare i akademin INTE ska göra.

För det första kan och får den här typen av beslut inte stressas fram, men om beskedet nu måste meddelas skyndsamt får skälet för det inte vara att ledningen vill kunna meddela det förödande beslutet innan man med pompa och ståt arrangerar en akademisk högtid. Ska man ens ha fest i samband med att högskolan tvingas göra sig av med sammanlagt 33 medarbetare? Jag antar att ledningen vill fokusera på framtiden, men jag och många av de andra som kommer att sägas upp har varit på högskolan i många år och är fortfarande lojala medarbetare. Vi är inte de känslolösa kuggar i ett ekonomiskt maskineri som vår ledning uppenbarligen betraktar och behandlar oss som. Vi är tänkande och kännande människor som nu tvingas titta på bilderna från festligheten på högskolans hemsida och på olika sociala nätverk med sorg i hjärtat. När jag ser inläggen och läser lovtalen om festen gör jag det i ljuset mina minnen av hur jag i onsdags, via ett mail där jag inte ens tilltalades med namn uppmanades att släppa allt jag hade för handen för att skyndsamt ta mig till campus (jag jobbade hemma med förberedelserna för undervisning på vårt internationella magisterprogram och kämpade för att hinna ikapp med läsningen av det avhandlingsmanus som jag i kraft av medlem i betygsnämnden ska bedöma nu på fredag), för att ledningen skulle hinna meddela mig om sitt beslut rörande min vidare anställning innan man gick ut till övriga och berättade att berörda parter informerats och att resten kan andas ut och fokusera på kvällens fest.

En AKADEMISK ledare kallar aldrig en medarbetare som arbetat 21 år på det lärosäte som hen ska sägas upp ifrån, till ett skyndsamt möte, via ett mail som ser ut att gå ut till flera eftersom det inte står personens namn i det och som heller inte innehåller någon information om vad mötet ska handla om. En AKADEMISK ledare visar den som ska sägas upp respekt, både som människa och akademiker, genom att komma till mötet noga förberedd och med en väl genomtänkt och tydlig plan, såväl för hur det fatala beslutet ska meddelas, som för det arbetet som måste utföras under tiden av väntan på uppsägningen. 

Så här kan det helt enkelt inte få gå till i en sant akademisk miljö: När jag kom till campus var jag orolig, för jag visste att det fanns en risk att jag placerats i en krets. Huvudet var fyllt av tankar och magen var i olag av ovissheten och stressen över allt arbete som blivit lidande på grund av svårigheten att koncentrera mig på mina uppgifter. När jag öppnade dörren till avdelningen och såg prefekten med panik i blicken backa tillbaka runt hörnet i andra änden av korridoren när han såg mig, var det som tiden stannade och jag hamnat i en bubbla utan riktig kontakt med verkligheten. Och när jag kom till avdelningschefens rum anvisades jag till ett mötesrum (en glasbur mellan våra kontor, med insyn från tre håll) där jag fick sitta vid ena sidan av bordet i väntan på att prefekten skulle ansluta. Hen satte sig utan att säga något snett bakom avdelningschefen på deras sida av bordet. Jag satt ensam och utan någon representant från HR eller facket vid min sida, rädd och utlämnad, på den andra. Och sedan tvingades jag till min häpnad och bestörtning lyssna på hur avdelningsledaren läste innantill från ett manus som hen knappt lyfte blicken från, med motiveringen att detta var ett jobbigt besked att lämna. Jag informerades av en entonig och formell röst att jag delats in i en krets om två personer där övertaligheten består av just två personer. Jag fick ingen motivering till beslutet, eller någon förklaring, bara information om att den förmodade uppsägningen kommer att meddelas i januari (efter att jag prövats mot andra tjänster på högskolan som helhet) och så överräckte man ett dokument till mig där alla mina uppdrag under alla år i kunskapens tjänst stod listade; som jag uppmanades granska noga och sedan skyndsamt återlämna till avdelningschefen. Mötet var över på drygt fem minuter, och det enda prefekten sa var att hen fanns tillgänglig för samtal "givetvis även utanför ordinarie arbetstid", vilket NATURLIGTVIS ALDRIG kommer att vara aktuellt för min del. Jag lämnade högskolan i chock och utan att kunna samla tankarna och jag har fortfarande svårt att ta in, både beskedet i sig och hur jag bemöttes under mötet där jag informerades om beslutet.

Med några dagars distans till det som hänt går viden av den bristande respekten för arbetes komplexa natur och intellektuella karaktär långsamt upp för mig. Jag kan inte förstå hur ledningen på högskolan där jag snart inte arbetar längre resonerade när jag lämnades ensam med beskedet, utan att erbjudas i alla fall en en idé om hur man tänker sig att jag ska klara av det uppdrag jag alltid satt en ära i att utföra på bästa möjliga sätt. Jag hanterar just nu tre kurser som jag alla är ansvarig för. På en av kurserna har kollegan som jag delar arbetsbördan med, av fullt förklarliga skäl, sjukskrivit sig, vilket inte skulle komma som en förvåning för en akademisk ledare, som just därför sett till att det fanns en plan för den turbulens som naturligtvis uppstår på en avdelning där man på ett ogenomtänkt sätt säger upp flera kollegor med mångårig erfarenhet. Som docent tar jag dessutom ibland på mig olika typer av uppdrag, vilket gör arbetet ännu mer komplext än det redan är. Och just nu sitter jag alltså olyckligtvis med ett manus till en avhandling där disputationen är på fredag. Jag fixar detta, men det gör jag ENBART med stöd i erfarenheterna, kompetenserna och kunskaperna som jag genom åren fått ynnesten att utveckla på skattebetalarnas bekostnad. Den investeringen kastar nu ledningen i sjön, och för mig är det ett bevis på avsaknad av det akademiska ledarskap som jag så länge efterlyst. 

Det faktum att andelen chefer och administratörer över tid stadigt ökar, på lärarnas och forskarnas bekostnad, visar med all önskvärd tydlighet vad som prioriteras i den akademiska världen idag: Produktion av den tomhet som Mats Alvesson skrev en bok om för runt 10 år sedan, när tecknen på vart Högskolesverige var på väg började visa sig på allvar. När jag blev invald i Institutionsnämnden på institutionen där jag (snart inte längre) arbetar och informerades om att vårt uppdrag var att ansvara för den akademiska kvaliteten, gjorde jag som jag brukar, började skissa på en bok om vad det kan sägas vara och hur man kan och bör arbeta för att värna den unika kvalitet som kännetecknar universitetet. Det blir ett ödets ironi att den ges ut här i vår, mitt under min uppsägningstid.

För mig har akademiskt ledarskap alltid varit synonymt med det arbete som forskare och lektorer ägnat sig åt i alla tider. Kanske är det därför som jag för sent insåg att jag borde hållit inne med min kritik? Men om ingen står upp för kunskapen och tar ansvar för att bryta den tystnadskultur som snabbt vuxit fram i den akademiska världen har vi snart ingen akademi. Jag kommer som det nu blivit aldrig helt kunna skaka av mig känslan av att bloggposten jag skrev för någon vecka sedan var (en viktig) anledning till att jag får gå. Men jag ångrar mig inte en sekund, för jag skrev den texten och alla andra texter om kunskap, bildning och akademisk kvalitet som jag skrivit genom åren, med ärligt uppsåt, för att värna det jag tror på och för att kunna se skattebetalarna och mina barn och barnbarn i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde för att värna era framtida möjligheter att skaffa en avancerad och kunskapsinriktad utbildning.

Vad som händer nu vet jag inte. Den här julen blir minst sagt speciell ... Men en sak vet jag, mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten kommer jag aldrig att ge upp.

Skeptikerns guide till verkligt vetande

Luddit är ett skällsord. Att slå sönder maskinerna som tar ifrån en sitt arbete är inte särskilt klokt. Men att okritiskt bejaka utvecklingen av Artificiell Intelligens, hur smart är det egentligen? Kan vi verkligen lita på att den tekniken bara kommer att leda till fördelar? Genom hela historien har människor skapat verktyg som förenklar livet på olika sätt, bland annat genom att slippa utföra fysiska arbetsuppgifter som är smutsiga, tar tid eller sliter på kroppen. Utvecklingen av AI handlar istället om att ersätta människors intellektuella förmågor, alltså det som gör oss människor till människor. AI blir till exempel allt bättre på skapande verksamheter som målning, musik, fotografi och skrivande. Hela idén med utvecklingen är ju att skapa en maskin som ser ut och fungerar som teknikutvecklarnas idealbild av människan. Som alltid när ekonomin boomar rusar alla åt samma håll, yra av framgångarna och optimismen, men också blida för alla eventuella baksidor. Innan vi ger upp och kapitulerar finns det en rad viktiga saker vi borde diskutera. Det faktum att AI är en teknik som ersätter kognitiva förmågor som människor använt sig av under hela vår historia här på jorden för att få utlopp för vår kreativitet eller för att sätta ord på känslor, bearbeta problem och fylla livet med mening, samt inte minst för att skapa förståelse för det obegripliga. På vilket sätt blir livet bättre av att det finns algoritmer som kan göra liknande saker snabbare och billigare? Är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att det går och är klokt att utveckla teknik som ersätter den unikt mänskliga förmågan att tänka bara för att den förmågan inte lever upp till vår idealiserade, och kulturellt skapade (och därför föränderliga) bild av det perfekta? Ludditerna arbetade i yrken där anställda fick slita ont, men yrkena och uppgifterna som AI nu i snabb takt ersätter har många människor i alla tider drömt om att få arbeta i, det är en avgörande skillnad.

Författare, skådespelare, journalister, fotografer och bildkonstnärer blir idag arbetslösa, dels på grund av att det finns algoritmer som kan imitera deras förmågor, dels för att efterfrågan på pengar hela tiden växer. Vad händer med mänskligheten om den reduceras till passiva konsumenter av produkter och upplevelser skapade av maskiner? Historien har i alla tider förändras i hög grad av det människor drömmer om, så bara det faktum att den dominerande drömmen idag är att tjäna snabba cash, slippa ta ansvar, slippa läsa, skriva och vara kreativ, borde mana till eftertanke. Samhället är ytligt och fattigt redan som det är, och den utvecklingen kommer knappast att avstanna när allt fler sitter ännu mer upptagna vid sina skärmar för att underhållas eller hålla koll på börsens rörelser. Kalla mig gärna luddit, men jag ser inga tecken på att AI skulle vara lösningen på några av mänsklighetens verkliga problem, av den enkla anledningen att det är arbetet med att försöka förstå dessa problem som gör oss till människor. Att så många idag är mer fascinerade över vad en maskin kan göra än det människor skapar, är ett djupt oroande tecken på samma aningslöshet som får människor att frivilligt ge upp sina demokratiska fri- och rättigheter till auktoritära ledare som lovar att sänka skatten. Jakten på enkla lösningar och önskan att slippa anstränga sig är en stark men också potentiellt destruktiv kraft. Konsekvenserna av att allt fler läser allt mindre, (och med läsa menar jag: avkoda texter med hjälp av ögonen) är förödande för kvaliteten i den högre utbildningen, till exempel.

Som det ofta blir här på bloggen blev det en omväg till det jag tänkt skriva om, men det finns en koppling. Ska vi ha en chans att ta kontrollen över våra liv och våra tankar behöver vi både kunskap och förståelse för vårt sätt att tänka, samt inte minst insikt om hur lättmanipulerade vi är, liksom respekt för detta faktum. I inledningen till boken The Skeptics’ Guide to the Universe. How to Know What’s Really Real in a World Increasingly Full of Fake, som jag läst med stort intresse för att distrahera mig från all skit som pågår på jobbet, pekar Steven Novella på fyra centrala aspekter att beakta för alla som vill förstå dels sitt eget tänkande, dels hur vetenskapligt sökande efter kunskap fungerar. När det talas om vetenskap, som här i Nobeltider, fokuseras det ofta ensidigt på alla fantastiska resultat och de förmodade genierna som får priser för sina fantastiska upptäckter. Det sättet att tala om vetenskap är dock ovetenskapligt, för forskning är ett kollektivt projekt där tid att tänka fritt och vara kreativ i kombination med många människors ansträngningar är en central framgångsfaktor för vetenskapen (alltså inte för enskilda forskare). Det finns nämligen aldrig några garantier för att nå framgång. För att förstå detta krävs just de unikt mänskliga förmågor som vi nu håller på att försöka ersätta med algoritmer, men det är ännu viktigare att förstå problemen som samma kognitiva egenskaper är behäftade med. Det mänskliga tänkandet är nämligen ett mynt med två sidor och det går inte att få det ena utan det andra.

Detta är inte den enda boken om vetenskapligt tänkande som inleds med en utläggning om hur hjärnan fungerar och där man ägnar en stor del av innehållet åt att reflektera över mångfalden av bias som hela tiden riskerar att leda tankarna fel, det verkar vara en trend. Och det, tänker jag, säger något om allvaret i den situation som mänskligheten försatt sig i. Det binära tänkande som får oss att ensidigt fokusera på de sidor av saken som tilltalar oss är bara en av alla de kognitiva egenskaper som riskerar att leda tänkandet fel, och som vi måste vara vaksamma på och ha respekt för om allt inte ska gå åt helvete. Att många människor är fascinerade över vad AI kan åstadkomma och att efterfrågan på algoritmer som tar över intellektuellt stimulerande arbetsuppgifter är inte ett argument för att den utvecklingen endast är positiv och önskvärd, tvärtom är det ett tecken att ta på största allvar. När katastrofen väl är ett faktum är det nämligen försent att göra något åt saken. Jag ska inte gå igenom hela boken, bara de fyra punkter som den inleds med. Och den första punkten går ut på följande.

Novella talar om behovet av neuropsykologisk ödmjukhet och pekar på behovet av förståelse för den mänskliga hjärnan, och han visar att och hur vi behöver fördjupad kunskap om hur den fungerar och förståelse för vad det innebär att tänka, samt inte minst vad som krävs för att hjärnan ska kunna arbeta optimalt.

Just denna punkt talar särskilt till mig som lärare, inte bara i min roll som ansvarig för olika kurser om vetenskapligt tänkande och vetenskaplig metod. Idag kommer nämligen förfärande många studenter till högskolan för att få utbildning utan rimliga förväntningar och i avsaknad av förståelse för vilka krav som ställs på den som vill lära sig något, och trots att högre utbildning bara kan bli högre om man bedriver självständiga och kritiska studier förväntas lärarna idag ge studenterna så pass tydliga instruktioner och så mycket hjälp att lösa uppgifterna att de inte behöver ta eget ansvar för sitt eget lärande. Den unikt mänskliga förmågan att tänka tas dels för given, dels anses det inte finnas tid för den. Genomströmningen som högskolans ekonomi är beroende anses viktigare, vilket i sig är både ett tecken på och en konsekvens av bristande förståelse för hur hjärnan fungerar. Och den här djupt tragiska utvecklingen förstärks av bristen på det som nämns i den andra punkten som tas upp i boken, nämligen behovet av:

Metakognition, alltså förmåga att tänka om tänkande, och förståelse för alla de sätt som vårt tänkande leder oss fel via bias och andra problem som saknar lösningar.

Detta finns det ännu mindre tid för i dagens svarsorienterande och produktionsfokuserade högskoleutbildningar, vilket är en utveckling som gör det svårare och svårare att värja sig från AI som allt fler studenter för att slippa skriva och tänka själva, och som lärare också använder för att utföra allt fler av de allt mer standardiserade arbetsuppgifterna. Och i en sådan miljö blir det så klart allt svårare att vara och agera som lärare med omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten, vilket jag själv fått erfara i och med att mina kunskaper och kompetenser inte längre efterfrågas av min arbetsgivare. Det kräver mod, uthållighet, kunskap, kompetens och erfarenhet för att våga och orka stå emot trycket från både en ledning och en växande grupp studenter som kräver av en att man ska underlätta vägen fram till examen, av ekonomiska och kundnöjdhetsrelaterade skäl. Trots att vi vet att det det krävs både tid och möda för att utveckla de kognitiva förmågor som behövs för att kunna förstå, dels vad kunskap är, dels vad som måste till för att resultatet av högre, akademiska studier ska leda till lärande och intellektuell utveckling, fokuseras idag på nyckeltal, vilket leder till produktion av tomhet. Denna oförmåga att tänka om tänkande och bristen på förståelse för kunskap och lärande som den leder till, och som allt fler dessutom blir allt mer omedvetna om, leder över till nästa punkt som handlar om behovet av:

Förståelse för vad vetenskap är och hur vetenskapligt sökande efter kunskap faktiskt fungerar. Samt förmåga att identifiera pseudovetenskap och bygga upp förståelse för olika former av kunskapsresistens.

Jag återkommer ofta till insikten om att vi försatt oss i ett slags moment 22, som går ut på att det krävs tid och tankemöda för att ta till sig ovanstående insikter. Tid som vi tragiskt nog inte anser oss ha råd med, eller som vi inte förstår poängen med. När allt fler allt oftare talar om studier som en kostnad och tid i termer av pengar blir kunskapen om det som fångas i bokens sista punkt oundvikligen allt viktigare. Tyvärr sjunker dock både förståelsen för och efterfrågan på:

Kunskap om historiska misstag där kunskapen och tänkandet satts ur spel.

När det talas om universitetet lyfts ofta bildningen fram, men det är bara ord för i praktiken saknas förutsättningarna för att bedriva undervisning med några som helst bildningsambitioner idag. Historieämnet och humaniora i allmänhet betraktas till exempel, delvis på grund av bristande förståelse för det som boken handlar om, som överflödiga kunskaper och därför överför regeringen nu pengar från ämnen som handlar om det unikt mänskliga, till naturvetenskap och teknik. Fler ingenjörer och mer digitalisering ses som lösningen på våra problem, men jag menar med stöd i bland annat det jag läser om i den här boken, att det är ett fundamentalt och fatalt feltänk. Vad som behövs är som så ofta att vi tänker tvärtom. För att kunna förstå såväl tekniken som problemen som den idag ses som lösningen på, krävs fördjupad kunskap om människan och den kultur som vi både formar och formas av, liksom förståelse för historien och alla de misstag som mänskligheten begått på sin resa in i den evigt öppna och fundamentalt osäkra framtiden. Vi må vara fascinerade av maskiner och teknik, men det unikt mänskliga är något väsensskilt (även om just fascinationen för teknik är just mänsklig). Och förstår vi inte det kommer vi inte att kunna inse vad som krävs för att vi inte ska ersättas av tekniken. Först när (och om) det är försent tvingas vi inse misstaget, om vi inte stannar upp, tänker efter och gör om och gör rätt.

Jag skriver inte den här typen av inlägg av nostalgiska skäl, för att jag drömmer mig tillbaka till en tid när allt var bättre. Jag vet nämligen att så inte är fallet, och jag inser att det är meningslöst att tänka så. Men jag vet att vi alla lever här och nu och att framtiden skapas av både våra tankar och handlingar, vilka påverkas av kunskaperna vi har och kulturen vi lever i, som i sin tur påverkas av tiden vi lägger på att försöka förstå och utveckla vårt vetande. Och detta vet jag, att AI kan och kommer aldrig att kunna ge oss människor bildning. Artificiell intelligens är nämligen en motsägelse, eftersom intelligens liksom kunskap och bildning är unikt mänskliga egenskap.

Kan man bli uppsagd från kunskapen?

Skrivandet har genom åren kommit att bli mitt sätt att hantera livet. Genom att sätta ord på tankarna och beskriva upplevelserna av det som sker, både i mitt eget liv och i samhället och världen, blir det lättare att förstå och hantera den förändring som jag ägnat en stor del av mitt akademiska liv åt att på olika sätt beforska. Det är naturligtvis svårt att uttala sig om vad som beror på vad, och det finns självklart inga enkla svar, men jag tror att det nu ganska länge funnits en kollektiv och uppdämd frustation hos mänskligheten i stort, som tar sig olika uttryck beroende på vem man är, vad man gör och var man lever. Min analys av läget, som inte bygger på någon studie utan på all den kunskap och erfarenhet jag skaffat mig under åren, är att frustrationen har med kunskap och kultur att göra, vilket jag ska försöka förklara innan jag kommer till ämnet för den här bloggposten.

Just nu lever vi alla i en turbulent tid. Effekterna av klimatförändringarna blir allt mer uppenbara och drabbar allt fler på allt värre sätt. Demokratin krackelerar i väldigt många länder och auktoritära krafter vinner allt mer mark. I Ukraina, Palestina och på många andra platser i världen dödas dagligen oskyldiga människor. Allt det där påverkar oss alla, såväl fattig som rik, offer som förövare och vi som ser och försöker förstå samt de som valt förnekelsens väg. Den förenande länken mellan allt och alla, och jag ser det även som både lösningen och problemet, står att finna i förståelsen för kulturen och kunskapen. Därför är det dit jag ständigt sökt mig. Det är mot både kulturen och kunskapen i sig och mot relationen mellan båda som fler behöver rikta blicken, menar jag. Det är inte nya forskningsresultat eller revolutionerande lösningar som behövs, utan en kollektiv förståelse för kulturens roll och kunskapens karaktär, samt inte minst respekt för den komplexitet som kännetecknar båda aspekterna av mänskligt liv.

Jag har många gånger här på bloggen skrivit om hur tacksam jag är för att jag hittade in i den akademiska världen och för att jag fått möjlighet att arbeta som lärare och forskare under nu snart 22 år. Många texter har handlat om hur glädjen och tacksamheten förhåller sig till min växande frustration över att förutsättningarna för att värna kunskapen (och den akademiska kvalitet som krävs för att resultatet av arbetet med studier och forskning ska kunna leda till kunskapsutveckling) successivt utarmas, vilket skaver inom mig. Genom åren har det blivit en del kritiska inlägg, men jag har aldrig riktat mig mot någon enskild. Det är förändringen i sig jag har skrivit om och jag har gjort det av omsorg om förutsättningarna för lärare och forskare att göra ett bra jobb, för att göra vad jag kan för att värna kunskapen.

Jag ville börja den här bloggposten där, i de tankarna. Det är i ljuset av det jag sagt hittills (inte bara här i denna post, utan genom hela detta nu snart 15 åriga bloggprojekt) som jag vill sätta ord på det som hände mig på jobbet igår. Jag blev blixtinkallad till ett möte med anledning av den omställningsprocess som många högskolor idag tvingas till på grund nedskärningarna som drabbat utbildningssektorn, vilken kommer att innebära uppsägningar. Att ingen kan känna sig säker på att få jobba kvar har jag vetat sedan innan sommaren och att det kommer att göras utredningar om övertalighet på grund av arbetsbrist och att det skulle skapas kretsar har stått klart länge. Så när jag åkte till jobbet anade jag vad mötet skulle handla om. Jag har som sagt aldrig räknat med att få behålla jobbet, men jag trodde nog att mina 26 år i den akademiska världen, varav de senaste 21 åren på samma högskola, skulle innebära en viss trygghet. Dessutom ska ingen av kurserna jag ansvarar för och bara en av kurserna som jag undervisar på läggas ner. Därför befinner jag mig nu i chock, för beskedet jag fick var att jag delats in i en krets om två personer, där det uppstått arbetsbrist för just två personer.

Just nu fokuserar jag på att ta i det som hänt, och på att sortera alla känslorna som snurrar i huvudet.  Känslan av overklighet är svår att värja sig mot. Jag känner mig ensam, övergiven och sviken. Det är inte första gången i livet jag känner så, vilket gör det lite lättare att hantera situationen jag hamnat i. Det faktum att min kärlek till kunskapen – som jag vigt mitt liv åt och som jag alltid kunnat söka tröst i när problemen hopat sig – inte är besvarad gör dock fruktansvärt ont. Och eftersom jag inte vet något annat sätt att bearbeta det som händer skriver jag.

Just nu har jag ingen aning om vad som kommer att hända. Jag har kontaktat facket och hoppas kunna få svar på några av mina frågor i morgon. Ingen har dock talat om för mig hur jag förväntas lösa mina arbetsuppgifter här efter beskedet. Kvaliteten i undervisningen verkar man ta för givet att jag kommer att upprätthålla, och jag ska självklart göra så gott jag kan. Jag vet inget annat sätt att gripa mig an mitt jobb och har alltid satt en ära i att göra det så bra jag bara kan. Så om inte annat så för min egen skull och för skattebetalarna som betalar min lön kommer jag att göra allt som står i min makt för att värna kvaliteten. Kunskapen har som sagt alltid varit en tröst och arbetet med kvalitet har skänkt mening åt vardagens vedermödor. När jag nu blivit uppsagd famlar jag dock i blindo. Jag vill tro att lusten att lära och glädjen i skrivandet kommer tillbaka, men allt färre läser ju lite längre texter idag, så det orkar jag inte tänka på här och nu.

Tror jag slutar där. Men jag återkommer med fler funderingar framöver, för det går uppenbarligen att säga upp ansvarstagande lektorer, även med många års erfarenhet och en djup passion för kunskapskvalitet i undervisning och forskning, men mitt engagemang för dessa frågor är långt större än vad som ryms inom en anställning.

Över tjugo års erfarenhet av kunskapsutveckling, eller hur jag blev en akademisk knegare

Jag inledde mitt arbetsliv i bagerivärlden på 1980-talet. Det var ett hantverksyrke (jag har fortfarande mitt gesällbrev hängande på väggen där hemma). Jag tjänade förhållandevis dåligt men mina kunskaper och den erfarenhet av yrkets många olika inslag och moment som jag med tiden upparbetade uppskattades av cheferna jag arbetade för. Efter ett tag blev jag förman, men det innebar inte att jag kontrollerade mina kollegor. Vi arbetade alla som ett väl sammansvetsat team, med det gemensamma målet att så smidigt som möjligt baka så bra bröd och bakverk som vi kunde. Även om jag inte trivdes i bageriet satte jag en ära i att göra ett bra jobb, och det fanns en yrkesstolthet bland oss som stod vid bageriborden och ugnarna. Cheferna som ägde ställena litade på oss bagare till 100 procent. Det är först nu när jag tänker på mitt gamla yrke i ljuset av hur det ser ut på högskolan idag, som jag inser hur mycket ansvar jag hade då och hur självklart det var att cheferna inte la sig i arbetet. Känslan av instängdhet som fick mig att lämna bageriet hade inget med avsaknaden av frihet i själva arbetet att göra. Jag sökte mig till högskolan för att få möjlighet att lära och jag stannade kvar för att jag ville utveckla mina intellektuella förmågor. Och under många år levde jag min dröm.

Idag tvingas jag sorgset konstatera att jag hade mer ansvar för arbetets utförande som bagare med en treårig gymnasieutbildning i ryggen än jag har idag på högskolan, efter att först ha studerat sex år på grundnivån, sedan ytterligare sex år på doktorandnivå. Trots att jag efter disputationen har skaffat mig över 20 års erfarenhet av undervisning och dessutom har meriterat mig till docent har jag idag mindre makt och inflytande över det jag gör än jag hade som knegare. Rent fysiskt känner jag mig inte instängd i den akademiska världen, men det regelverk och den administrativa apparat som byggts upp på högskolan, vars syfte är att flytta kunskapen och kompetensen från oss lektorer till systemet som kontrolleras av ledningen och som blir mer detaljerat för varje år, förändrar arbetet i grunden. Trots att jag är utbildad för är att forska och skapa förutsättningar för studenternas lärande handlar arbetet som lektor idag om att följa order och producera nyckeltal. Insikterna och förmågorna som jag skaffat mig genom åren – som borde vara en tillgång i ett system vars uppgift är att värna kunskapen som inget sant demokratiskt samhälle klarar sig utan – betraktas allt mer som en belastning, i alla fall om jag använder kunskaperna och kompetenserna till att granska arbetsordningen och peka på konsekvenserna av besluten som tas i den akademiska världen. Därför känner jag mig mer sorgsen och mentalt instängd idag än jag gjorde som bagare. Skillnaden mellan då och nu är att jag befinner mig precis där jag vill vara, och problemet är att högskolan blivit en produktionsenhet och att vi lektorer betraktas som vilka knegare som helst.

Jag misslyckades i skolan, eller jag ser det egentligen inte som ett misslyckande (det handlade snarare om en sund reaktion på förutsättningarna). Betygen blev hur som helst dåliga, men jag lärde mig mycket under de där formativa åren och jag tog ansvar för allt jag gjorde (liksom för det jag valde att inte göra). På gymnasiet läste jag för mig egen skull och när jag kom ut i arbetslivet axlade jag ansvaret som arbetet krävde. Jag har alltid satt en ära i att göra ett bra jobb. Även om jag inte trivdes i grundskolan eller i bageriet hade jag ett driv. När jag blev student fortsatte jag på den inslagna banan, och som doktorand höjde jag ribban. Jag strävade hela tiden efter att lära mig mer och bli bättre på det jag gjorde. Den akademiska friheten var förutsättningen för att jag skulle kunna prestera på toppen av min intellektuella förmåga, och det gjorde jag. Att lägga tid och energi på att konkurrera om ekonomiska medel har jag aldrig förstått poängen med, särskilt inte som jag alltid har kunnat ägna tjugo procent av arbetstiden på kompetensutveckling. Det var så jag blev docent, parallellt med strävan efter att bli en bra lärare. Genom åren har jag undervisat studenter på många olika utbildningsprogram, och jag har umgåtts med forskare och lärare verksamma i olika ämnen. Och jag lär mig fortfarande massor varje dag.

Länge var jag så upptagen av min egen kunskaps- och kompetensutveckling, och så uppfylld av tacksamhet över att få vara i kunskapen, som är en utmaning man aldrig bli färdig med, att jag inte såg hur den akademiska miljön förändrades. Jag noterade att cheferna blev fler och svor över den växande administrativa bördan, men jag valde att skaka på huvudet åt det och fokuserade på forskningen och mina föreläsningar. Jag noterade att timmarna som lades ut på kurserna minskade åt för år och märkte hur jag tvingades undervisa på fler och fler kurser parallellt, liksom hur antalet möten ökade. Det var först när tjänsten avdelningsledare bytte namn till avdelningschef, någon gång runt 2015, som jag på allvar förstod att den akademiska världen inte längre var akademisk, att högskolan blivit en statlig myndighet bland andra med uppdraget att producera nyckeltal i konkurrens med andra lärosäten. Ledare är något helt annat än chef. Ledare skapar förutsättningar och pekar ut riktningen, medan chefer kontrollerar och de order som kommer uppifrån följs.

Cheferna har slutna möten med varandra flera gånger i veckan, där man diskuterar nya mål och utarbetar strategier, vilket idag anses vara en viktigare uppgift än det arbete som ansvariga för kärnverksamheten utför. Allt fler forskarutbildade kollegor slutar forska och undervisa och gör istället administrativ karriär, vilket inte bara ger dem högre lön och mer makt och inflytande över sina forna kollegors arbete, många belönas även efter några år med akademiska titlar trots att chefernas tid för forskning är närmast obefintlig. Den här utvecklingen påskyndar avakademiseringen av forskningen och den högre utbildningen, och det faktum att få verkar bry sig om vart vi är på väg är ett tecken bland många på att kunskapen idag håller på att förlora sitt värde i samhället som helhet. På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intresse att allt mer av högskolans krympande resurser läggs på administration och ledning av det akademiska arbetet? Och på vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i samhället av att landets högst utbildade människor reduceras till ett slags högavlönade knegare? Enligt högskolelagen varken kan eller ska akademiskt arbete ledas! Akademisk frihet är en förutsättning kunskapsutvecklingen, inte en löneförmån!

Ingen har sagt att vi inte längre ska ägna oss åt kunskap och jag som lektor har inte fått någon ny arbetsbeskrivning. Retoriken är den samma idag som när jag hittade en väg in den akademiska världen och upptäckte att jag har en fallenhet för att söka och utveckla ny kunskap och att jag tycker om att undervisa. Det talas fortfarande om bildningens betydelse och vikten av kvalitet, och det hålls seminarier om akademisk frihet. Men det är bara ord. I praktiken handlar arbetet som lektor om att följa chefernas order: Get shit done! Kunskapen och lärandet i sig betyder allt mindre i takt med att over-head-kostnaderna ökar, vilket underblåser det fiktiva behovet av fler chefer och mer administration. Som lektor behöver jag ingen chef som kontrollerar vad jag gör och hur jag utför arbetet. Jag har varit självgående i hela mitt liv och har dessutom gått igenom den längsta och dyraste utbildningen som vi har i vårt land och har även skaffat mig många års erfarenhet av det arbete jag anställts för att utföra, så förlåt mig om jag är kritisk till hur samhällets investeringar i forskning och högre utbildning förvaltas. Om någon känner sig trampad på tårna av att jag pekar på det gigantiska slöseriet med skattemedel ber jag om ursäkt, men jag gör det för att jag värnar framtida generationers behov av kunskap. 

Jag har här försökt visa att jag inte har några problem att vara knegare, men också att jag inte stillatigande kan se på när den stolta samhällsinstitution som jag vigt mitt liv åt allt mer tas över av individer som kan liknas vid de där grå herrarna som dyker upp i Momos värld i Michael Endes fantastiska bok, och som försöker få människorna att spara tid, vilket leder till att ingen har tid med någonting. Varje krona som inte går till kärnverksamheten och varenda minut av lektorernas arbetstid som inte läggs på lärande och kunskapsutveckling är slöseri med resurser och tid.

Kognitionens och emotionernas roller i och för lärandets praktik

För att kunna bedriva studier med önskat resultat krävs förståelse och respekt för en rad faktorer. Först och främst måste man inse att det både är en praktisk och en teoretisk verksamhet som kräver utvecklade kognitiva förmågor, men lärande involverar även en rad olika känslor och det handlar dessutom om en mellanmänsklig verksamhet, vilket sammantaget gör det till ett högst komplext fenomen. Undervisning betraktas idag som ett slags tjänst, vilket är djupt problematiskt eftersom det i själva verket handlar om en interaktiv och dynamisk process där både studenter och lärare ömsesidigt reagerar på det som händer i mötet. 

Tankarna jag sätter ord på här uppstod under en av sessionerna på årets företagsekonomiska konferens Fekis, i Karlstad. Temat för den session där embryot till veckans bloggpost uppstod var känslor i högre utbildning, och en inledande fråga var: Hur kan man tillvarata emotionerna för att utveckla och förbättra det rationella och analytiska tänkandet? Det talades om tre dimensioner av lärande: Kognitivt (lärande genom tänkande), Affektivt (lärande genom kännande), Praktik (lärande genom görande). Den typen av uppdelningar kan säkert vara bra, men det finns alltid en risk att man behandlar aspekterna var och en för sig istället för att se det som en komplex helhet, vilket jag menar att man måste göra för att kunna ha en chans att bygga upp en adekvat förståelse för vad studier är och hur undervisning med lärande som mål fungerar.

Presentatörernas utgångspunkt var att det kognitiva lärandet får för stort utrymme idag (vilket fick mig att känna lärstilsvibbar). Jag håller inte med om det, min upplevelse är snarare att det läggs för lite fokus på det kognitiva, vilket inte betyder att jag värderar den aspekten högre än de övriga. Min kritik mot NPM bygger till exempel på att det sättet att se på undervisning premierar det som är mätbart framför det som händer inom och mellan människor, vilket leder till att lärandets kognitiva aspekter blir lidande. Skillnaden mellan vad man säger sig värdera och vad man faktiskt värderar är ett slags elefant i rummet som vi måste göra upp med för att skolan och den högre utbildningen ska kunna resultera i användbar kunskap och fördjupad förståelse för världen och verkligheten. Produktionstänkandet går på tvärs mot allt jag lärt mig om lärande och kunskapsutveckling, både genom studier och egen forskning. Och när jag som lektor betraktas som någon som på arbetsledningens order förväntas utföra den standardiserade tjänsten undervisning i enlighet med en uppsättning fyrkantiga regler kan jag inte vara lärare eftersom jag inte får de förutsättningar som krävs för att resultatet av både mitt och studenternas arbete ska bli bra.

Kognitivt utmanande problem, vilket all kunskapsutveckling handlar om, kräver av en att man gör mer än bara lyssnar, tänker, känner och gör. Eftersom det inte finns några garantier för att man faktiskt utvecklar kunskapen som efterfrågas måste man dessutom utrusta sig med tålamod. Lärande går inte att målstyra eller kvalitetssäkra och det går absolut inte att effektivisera, det tar helt enkelt den tid det tar. Om den tiden saknas och förståelsen inte finns, och om man verkar i en miljö där man som lärare känner sig misstänkliggjord och där man dessutom förväntas konkurrera om medel och prestera mätbara resultat allt snabbare är det lätt att drabbas av känslor av maktlöshet, vilket hämmar görandet eftersom det inte går att separera det ena från det andra. En förutsättning för att kunna utveckla kunskap och förståelse, färdigheter och förmågor samt kompetens att värdera kvaliteten i resultatet av sina egna och andras ansträngningar är att man är fri och inte känner sig stressad, och det gäller lika för både lärare och studenter.

Uppgivenheten och stressen som blir följden av att förutsättningarna för att göra det förväntade saknas leder oundvikligen till att människors kognitiva förmågor sätts ur spel och känslorna tar över, vilket gör det svårare att hantera olika typer av bias som alltid är en faktor att räkna med i all kunskapsutveckling. Och när känslorna tar över leder det till ökad efterfrågan på enkla lösningar, mer hjälp och tydligare regler, vilket i sin tur leder till att lärare som ställer krav och utmanar studenterna uppfattas som ett hinder på vägen mot den utlovande examen som även ledningen förväntar sig att lärarna ska producera eftersom det (med nuvarande system för finansiering av högskolornas verksamhet) genererar pengar till organisationen. Lärare är inga maskiner, undervisning är ingen standardiserad tjänst och lärande är ingen produkt, därför måste vi om kunskap och förståelse fortfarande ska vara syftet med högre utbildning förstå och göra upp med rådande syn på vad lärande är och hur kunskap utvecklas.

Jag vill lära mina studenter att hantera sina destruktiva känslor eftersom emotionerna hämmar deras kognitiva förmågor. Lägger man som lärare tid på den typen av görande istället för att försöka undvika att väcka negativa känslor hos studenterna, och om man bara har tålamod att fortsätta göra det trots att den typen av pedagogisk praktik möter motstånd, menar jag att man gör både studenterna och samhället en tjänst. Erfarenheten säger mig nämligen att kognitiva utmaningar bara leder till stress om och när det finns ett implicit krav på resultat, alltså när undervisningen är produktionsorienterad och resultatfixerad. Möter man kognitiva utmaningar med ett öppet sinne och av intresse, och har man bara förståelse för att det kommer att ta tid och att det är svårt samt att det inte finns några garantier för att man kommer att lyckas, blir man inte stressad, tvärtom blir man fokuserad på uppgiften och gör vad man kan med det man har. Och det är så ny kunskap och nya färdigheter utvecklas, vilket leder till positiva känslor av trygghet och ökat självförtroende.

Känslorna jag möter i undervisningssalarna, där stora delar av min yrkesvardag utspelar sig, är: Frustration över att inte veta vad vi lärare ”vill ha”. Olika utryck för känslan av att det är svårt och att det är orättvist att jag som lärare ställer krav. Jag möter även påfallande ofta studenter som kommer till högskolan i förvissningen om att man redan vet, men att kunskaperna man anser sig ha krockar med det som jag föreläser om – och då skyller man på mig. Jag tvingas med sorg bevittna hur förmågan att ta ansvar och utveckla förståelse för vad som gör högre utbildning högre blir sämre och sämre, vilket leder till att det studenterna faktiskt gör tvingar mig att uppmärksamma dem på allt de inte kan eller gör. Och det triggar destruktiva känslor som hämmar deras lärande ännu mer. Därför håller jag inte med om att de kognitiva aspekterna av lärande får för stort utrymme, tvärtom menar jag att känslorna tillåts styra i alldeles för hög utsträckning. 

Bristande förståelse för hur man lär sig och vad kunskap är leder till att allt fler kommer till högskolan utan en vilja att lära sig något för egen del. Och eftersom högskolan som organisation fokuserar allt mer på mät- och kontrollerbara saker som betyg och examina leder detta sammantaget till att många studenter idag går vilse och utvecklar ett undvikandebeteende som riskerar leda in i en negativ spiral som eldar på de destruktiva känslorna som hindrar utvecklingen av det lärande som krävs för att man ska kunna utveckla den kunskap och förståelse samt de färdigheter och förmågor som krävs för att lära sig hantera frågor och problem av karaktären wicked problems (tänk: hållbarhet, etik, demokrati samt inte minst lärande och kunskapsutveckling), alltså komplexa frågor utan givna svar. Utan kollektiv förståelse för betydelsen av dessa saker går vi alla en mörk framtid till mötes. Problemet är att vi i dagens utbildningssystem konsekvent fokuserar på fel saker, vilket leder till att lärare tvingas anpassa sin undervisning efter annat än lärandet och kunskapen. Vi sitter fast i ett destruktivs system där lärarna måste lägga allt mer tid på att hantera sina känslor av frustration över att tvingas hantera en hopplös situation. Eftersom det ligger i människans natur att lära kan studenternas växande motstånd mot att bedriva studier med kunskap som mål mycket väl vara rationella reaktioner på orimliga krav.

Hur kan man göra som lärare för att bryta mönstret? Ska man väcka känslor eller erbjuda plats för känslorna? Är alla känslor bra? Ska man undvika vissa känslor, eller diskutera dem tillsammans (lärare och studenter, och studenter sinsemellan) för att försöka utveckla strategier att lära sig hantera känslorna? Jag tänker att man genom att tala om känslor och öppna upp för dem gjuter liv i undervisningen och utbildningarna, och det är ett sätt att möta problemen med en instrumentell och produktionsorienterad, prestationsfixerad kultur på högskolan, som hämmar lärandet, särskilt om wicked problems. Det kan vara ett sätt att utveckla den emotionella intelligens och mänskliga mognad som krävs för att axla ansvar, både under studietiden och senare ute i samhälls- och arbetslivet. Det verkar nämligen vara lättare att tala om behov, och diskutera konsekvenserna av olika typer av behov. Genom att tala om behoven som känslorna bottnar i kan man hitta vägar fram mot bättre förståelse för vad som ger livet och det man gör i vardagen mening, vilket är nyckeln till ett gott liv. Min erfarenhet är att det går att kanalisera känslor. Genom åren har jag märkt att ämnen och kurser som initialt väcker negativa konnotationer längre fram kan leda till handlingskraft och intressestyrt lärande, på kunskapens villkor. Sådana kurser kan ofta leda till bättre lärande än kurser som väcker positiva förväntningar och är uppskattade. Allt handlar om hur man ser på motståndet och hur man hanterar känslorna. 

En fråga som kom upp under sessionen var: Hur får man studenter att känna hopp? Min spontana reaktion på var: bör det verkligen vara ett självändamål i högre utbildning? Positivt tänkande i en värld som förr eller senare tvingas hantera alla utmaningar och potentiella katastrofer som vi som lever idag står inför är troligen helt fel sätt att tänka och agera. Kanske är det i själva verket tron på att man först måste känna hopp för att sedan kunna agera som är problemet. Tänk om det är tvärtom, tänk om vi först måste inse allvaret och lära oss hantera känslorna av hopplöshet för att vi ska kunna agera på sätt som leder till positiva konsekvenser som ger oss hopp? Jag menar att vi måste jobba mer med insikten om att känslor är irrationella och att vi människor visserligen har frågan att agera rationellt, men att våra kognitiva förmågor hur lätt som helst övertygas av känslor, särskilt i en vardaglig praktik där vi stressas att prestera mer än det finns förutsättningar för. Ska vi ha en chans att utveckla förståelse för att vi ofta använder våra kognitiva förmågor för att hitta på förklaringar till och motiv för konsekvenserna av våra känslostyrda handlingar krävs en vilja att lära, ett intresse för kunskapens natur och lärandets praktik samt tillit, tid och respekt för komplexiteten i den här typen av verksamhet.