Dumhetens och okunskapens många ansikten

Dumheten tar sig många olika uttryck, och okunskap om detta faktum är en viktig anledning till fördumningen av samhället som idag oroväckande nog accelererar. Låg IQ, tänker sig många, är det viktigaste tecknet på dumhet, men det är långt ifrån det ena och det är dessutom det minst problematiska. Den dumhet som tvingas fram genom att allt fler, allt oftare utsätts för stress och oro, vilket är två känslor som tenderar att förstärka varandra, är en mycket allvarligare form av dumhet. Det värsta uttrycket för dumhet är dock den informerade okunskap och det ointresse för andra människors lidande som idag idealiseras i många kretsar. Det faktum att det finns kunskapsignoranta politiker i regeringspartierna, och att vi har en statsminister som inte bryr sig om detta, som till och med försvarar okunskapen och ignoransen, visar på hur normaliserad dumheten är idag.

Kanske det blir så här när partier inte längre är förankrade i en tydlig ideologi utan snarare ses som tomma varumärken. Partier som skriver om sina partiprogram årligen hör inte hemma i en demokrati, för de visar med all önskvärd tydlighet att det är makten och inflytandet i sig deras företrädare är ute efter, inte ansvaret att förvalta demokratin och vårt land. Och när politik handlar om vad man kan komma undan med, inte (som på Palmes tid) om vad man vill, och när partierna får sitt stöd av lojala anhängare som bryr sig mer om att kritisera andra partier än att granska konsekvenserna av den politik som det egna partiet driver, blir alla förlorare. Att valet i USA är jämnt borde vara en väckarklocka, men istället betraktas det som underhållning. Dumheten som dessa företeelser är ett tecken på och det faktum att den idag påverkar besluten som tas om framtiden är oroväckande, för om det handlade om bristande förmåga eller verklig okunskap hade forskningen kunnat visa vägen. Idag betraktas vetenskapen allt oftare som ett hot, eller ett ovidkommande särintresse, i alla fall när forskningen inte ger populisterna stöd för sina förslag.

Den som inte vet hur lite hen vet förstår inte vad hen går miste om. Okunskap är därför ett problem för de som drabbas av den, brukar man säga. Men dumheten tar sig som sagt olika uttryck. Den som avstår från att skaffa sig kunskap eller som använder andra människors oförmåga till insikt eller deras ointresse, för att tillskansa sig makt till exempel, underminerar både demokratin och kunskapen, vilket drabbar alla. Problemet är att det inte räcker att lyssna på forskningen. Vetenskapens resultat kräver respekt för forskningen och kunskapen för att dess resultat ska kunna komma till användning. Det krävs mer än att veta. Utan handling kan ingen förändring komma till stånd. Så länge majoriteten väljer att lyssna på politiker som bekräftar deras fördomar och säger vad de önskar höra, och så länge föraktet för politiker som säger vad som behöver sägas och vill göra vad som krävs för att kunna förvalta samhället på ett demokratiskt sätt och värna livsbetingelserna på jorden för framtida generationer, kan och kommer kunskapen aldrig att kunna vara till någon som helst hjälp.

Förutsättningen för både demokratin och kunskapen, som står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra, är det stora flertalets engagemang i och förståelse samt respekt för vetenskapen, rättsväsendet och andra samhällsbärande institutioner. Idag utsätts istället dessa institutioner för en massiv press som de inte kan hantera, av den enkla anledningen att de aldrig kan bli bättre än förutsättningarna vi människor och samhällsmedborgare skapar för dem. Enda sättet som kunskapen och demokratin kan komma mänskligheten till gagn är att majoriteten använder sitt kollektiva engagemang och inflytande för att försvara kunskapen och demokratin mot den allt mindre och allt rikare och mäktigare minoritet som många idag, paradoxalt nog och av ignorans, okunskap eller dumhet, allierar sig med, trots att det går emot deras egna både kort- och långsiktiga intressen. 

För att kunna möta hotet mot den artificiella intelligens som nu utvecklas i en rastande takt krävs ett utbildningssystem som fungerar, alltså en kunskaps- och bildningsinriktad skola och högre utbildning. Utan intresserade och engagerade lärare som kan axla ansvaret som friheten och tilliten som läraryrket är en förutsättning för kan och kommer vi aldrig att kunna bjuda motstånd mot dumheten, okunskapen och den cyniska ignoransen; det är svårt redan som det är att försvara och använda kunskap, men utan det stora flertalets intresse och engagemang för utbildning blir det omöjligt. Utbildning är långt viktigare än forskning, för dels krävs det förhållandevis få forskare för att tillgodose samtidens och framtidens behov av kunskap, dels blir resultatet av forskningen meningslöst om det sprids i ett samhälle där förståelsen och respekten för kunskapen saknas. 

Redan idag är det många studenter som använder AI som "hjälp" i deras studier. Fast det är inte studierna de får hjälp med, utan produktionen av svar på de frågor lärarna tvingas ställa eftersom det kvalitetssystem som styr (och kringskär) lärarnas arbete idag lägger större betoning på nyckeltal (det som går att väga och producera) än på kunskapen och dess unika kvaliteter. Tragiskt nog är det bara en tidsfråga, i alla fall om vi som kollektiv inte tänker om utan fortsätter på den inslagna vägen, innan AI tar över lärarnas arbete. Men det enda som då finns kvar är ägarna till "skolorna", som därigenom kan bli ännu rikare på skattebetalarnas bekostnad. Vi är på väg med stormsteg i den riktningen. Totalitära krafter får liksom AI (och ofta i samverkan) allt mer makt i allt fler forna demokratier, men det är egentligen människorna som lämnar över makten till diktatorerna och tekniken, av dumhet, okunskap eller ignorans, för att man tror att man har något att vinna för egen del. 

Kunskapen och erfarenheten säger något annat än känslorna, men det kommer inte an på hur det känns. Känslor kan manipuleras, och det är precis vad som händer på nätet, det är själva syftet med algoritmerna som reglerar interaktionen på sociala nätverk, så genom att hänga där manipuleras kognitionen och perceptionen. Visst fattar jag att jag predikar för de redan frälsta, de som ser det jag ser och känner samma oro som jag, men jag vet inte vad ska annat kan göra, att skriva, undervisa och forska är det som ger mitt liv mening, så genom att göra det jag kan och anser behöver göras kommer jag i alla fall att kunna se mig själv och mina barn och barnbarn i ögonen och ärligt kunna säga att jag gjorde vad jag kunde, mer kan ingen göra. Tyvärr förlitar sig allt fler på att någon annan ska göra det åt dem.

Tankar från Fekis, fångade i flykten

Kunskaperna jag förfogar över uppstår i och förändras genom dialog, det blir allt tydligare för mig. Det är när jag befinner mig i samtal, både med andra människor, med sådant jag läser eller hör och med mig själv, som jag lär mig saker. Det är dock inte bara så att jag tar till mig fakta, det handlar snarare om att det händer något i mötet. För att kunskap ska kunna sägas vara kunskap krävs att den står i relation till den föränderliga verklighet som den ytterst handlar om, det är alltså inte en kumulativ process, för ju äldre jag blir desto viktigare är det att avlära sådant som inte längre fungerar. Länge var detta ett problem för mig eftersom andra uppfattade det som att jag inte lyssnade eller att jag tänkte på något annat. Men med ålder, erfarenhet och ett bättre självförtroende har jag lärt mig förstå att och hur jag sorterar och värderar resultatet av det ständiga samtal som är mitt liv allt mer upplevs som. Idag är det dels mycket lättare att hantera andras reaktioner på mig, dels enklare att förklara hur jag fungerar och vad jag anser mig veta, och då märker jag att synen på mig och det jag har att säga förändras, jag blir helt enkelt tagen på större allvar.

Det var länge sedan nu som jag upptäckte att jag tänker bäst när jag lyssnar på någon som föreläser, och jag har fångat många tankar i flykten på olika konferenser genom åren. Flest tankar har utvecklats och jag har lärt mig mest på konferenser som ligger utanför mitt eget forskningsområde. Tyvärr finns det inga pengar för att åka på konferens längre, och konferenserna har dessutom förändrats. När jag var doktorand och i början av min tid som disputerad åkte man, i alla fall inom etnologiämnet och genusvetenskapen, på konferens för att möta kollegor, utbyta tankar och hålla sig uppdaterad på kollegornas forskning. Då var konferenserna öppna och inkluderande, idag ingår de i ett meriteringssystem där deras värde avgörs av hur många som nekas (?!) tillträde. En "bra" konferens är idag alltså en konferens med låg acceptance rate, vilket ur ett kunskapsperspektiv är ett fullkomligt förödande kvalitetskriterium. Samtidigt finner jag, som kulturvetare med intresse för relationen mellan kunskap och kultur, den här förändringen intressant, men det är en annan bloggpost, eller egentligen en bok (och den hoppas jag få tid och möjlighet att skriva inom kort).

Det finns dock fortfarande en årligen återkommande konferens som fungerar på det sätt som konferenser gjorde när den akademiska världen fortfarande värderade och respekterade bildning; Fekis, som är en företagsekonomisk konferens som de flesta åker på för att lyssna och lära av presentationerna och samtalen, och där lärare delar med sig av sina tankar om sin undervisning. Och till min stora glädje finns det än så länge pengar för att skicka mig och kollegorna på avdelningen till Fekis, som detta år arrangerades av företagsekonomerna på Karlstad universitet. Veckans bloggpost skapades under konferensens inledning och första paneldiskussion, som handlade om ämnet som sådant och om den akademiska världen och det snabbt föränderliga samhälle vi alla lever i. Tankarna nedan är inga referat av det som sades, utan resultatet dels av det samtal som pågick i mitt huvud parallellt med det som hände och tankarna som lyftes på scenen, dels av en lättare redigering av texten i efterhand. Det är min förhoppning att texten ska kunna fungera som inspiration till egna tankar, för jag driver ingen tydlig egen linje här. Temat för konferensen var: Hur kan ämnet Företagsekonomi vara och förbli relevant i en disruptiv värld? 

Vad är företagsekonomi, och vart är högskolan på väg?

Många utanför akademin, och en hel del innanför också, tror att företagsekonomi handlar om hur man skapar maximalt med vinst i olika typer av företag. Det finns nog tyvärr en del sådana inslag på vissa utbildningar, men i huvudsak är det en villfarelse. Jag visste att det inte stämde redan när jag sökte mig till ämnet efter att den kulturvetenskapliga utbildningen jag arbetade på lades ner 2012. Det som väckte mitt intresse var insikten om att forskningen och undervisningen i ämnet företagsekonomi ytterst handlar om hushållande med begränsade resurser, och att min forskning om kultur, (förutsättningar för) förändring, och kunskapens olika roller och betydelser, låg i linje med eller i alla fall inte gick på tvärs mot den forskning som många företagsekonomer ägnar sig åt. Jag har dessutom många etnologkollegor som framgångsrikt samarbetar med företagsekonomer och jag har från början känt mig hemma i ämnet.

En fråga som jag är intresserad av och som många företagsekonomer ägnar sig åt är: Hur kan vi fostra studenter i kritiskt tänkande och bygga upp förståelse för, dels vad hållbarhet är, dels vilka kompetenser som behöver praktiseras för att arbetet som utbildningen förbereder för inte bara ska handla om hållbarhet utan även leda till att ett verkligt hållbart samhälle växer fram som en konsekvens av att kunskapen omsätts i handling? Det är den stora utmaningen, för krismedvetandet finns där och vi har redan de flesta av de kunskaper vi behöver, medan förståelsen för hur kunskaperna kan och bör användas lämnar en hel del övrigt att önska. Det faktum att det alltid är lättare att utfästa löften och tala om hållbarhet, än att faktiskt förändra beteendet så att förändringen kommer till stånd, är med andra ord den verkliga utmaningen, inte bara för studenter utan för alla.

En annan fråga som många företagsekonomer ägnar sig åt och som jag ständigt återvänder till är samverkan. Vad är det, hur gör man och varför ägnar man sig åt det? Svaren på frågorna ser väldigt olika ut beroende på vem man frågar, och det är en av sakerna som intresserar mig. Liksom i frågan om hållbarhet finns det en fatal lockelse i att säga att man ägnar sig åt samverkan, men det är svårare att faktiskt göra det i enlighet med ordets betydelse. Det finns massor av samverkansprojekt som i praktiken handlar om att man arbetar parallellt snarare än tillsammans, vilket jag menar att man måste göra, annars blir samverkan bara ett nytt ord för samma gamla vanliga praktik. Utan förståelse för mellanrummen och det som händer i mötet, och i avsaknad av respekt för det faktum att det är resultatet av arbetet som räknas, inte talet om vad man gör och varför man tycker det är viktigt, går det inte att samverka på ett sätt som gör att ett plus ett blir tre, vilket ytterst är poängen. 

En faktor som hotar både demokratin, hållbarheten och den samverkan som utförs dels över disciplingränserna och mellan kunskapsintresserade forskare, dels mellan akademin och det omgivande samhället, är dagens syn på och (bristande respekt för) akademisk frihet. Friheten, som är förutsättningen för en kunskapsutveckling som står i relation till omvärlden och verkligheten, är idag hotat, dels av kunskapsresistenta och känslodrivna populister som förfärande nog får allt mer makt och inflytande över hur forskningen och den högre utbildningen organiseras, dels på grund av bristande förståelse för vad akademisk faktiskt frihet är och vilket ansvar som friheten kommer med. Tecknen på att friheten kringskärs allt mer, trots att den regleras i Högskolelagen, blir fler och fler. I praktiken är det idag, till exempel, snudd på omöjligt att bedriva grundforskning, vilket jag menar uppvisar många likheter med den samverkan som jag är en varm vän av. Kunskap bygger alltid på tolkning och är dessutom resultatet av dialog och utbyte, och dess värde uppstår och förändras i mellanrummet mellan forskningens resultat och den verklighet som kunskapen ytterst handlar om. Forskning och undervisning, liksom samverkan, går att skapa regler för och det är möjligt att mäta resultat och utvärdera arbetet med hänvisning till nyckeltal, men kunskapen fungerar inte på det sättet. Den äger ingen, den går inte att kontrollera; det är därför den akademiska friheten är så viktig.

Akademisk frihet kräver tid att tänka och tillit till professionen, och när dessa aspekter av arbetet på landets högskolor inte respekteras leder det till en djupt problematisk avakademisering av universitetsvärlden. Regleringsbreven som styr högskolornas verksamhet betonar allt mer att akademin är en myndighet bland andra, med alla de krav på dokumentation och måluppfyllelse som följer med den synen på förvaltningen av verksamheten. Är det kunskap vi vill ha har alla ett ansvar att värna och försvara friheten, men det blir svårt att göra när man lever och verkar i en kontext där reglerna blir fler och där timtilldelningen för det växande antalet moment som arbetet delas upp i minskar över tid eftersom staten inte kompenserar högskolorna för allmänna kostnadsökningar. Produktivitetsavdrag och ständigt ökande hyror, liksom växande kostnader för den meritering som lärare och forskare tvingas till för att inte kvaliteten i verksamheten ska hotas, leder till att over-head-kostnaderna successivt urholkar högskolornas ekonomi, vilket gör att tiden minskar och tilliten uppfattas som ett hot mot verksamhetens mål. Problemet är att högskolan som en konsekvens av dessa faktorer sitter fast i ett moment 22, som handlar om att insikt om och förståelse för dessa saker problematiskt nog kräver både tid och tillit till kollegiets kompetenser och omsorg om kunskapen för att bli begripliga.

I en snabbt föränderlig värld där förändringshastigheten dessutom stadigt ökar över tid är det lätt att glömma och svårt att ta till sig och acceptera faktum, att syftet med samhällets investering i forskning och högre utbildning är kunskap, inte produktion av något. Frågan vad som är hönan och ägget, alltså om det är produktionstänkandet som leder till att kunskapens kvalitet utarmas och den akademiska friheten betraktas med misstänksamhet, eller om det är bristande förståelse för vad kunskap och akademisk frihet faktiskt är som leder till produktionstänkandet, är svårt att säga något säkert om. Och just det är något man måste förstå och respektera för att verksamheten som bedrivs på landets högskolor ska kunna leda till användbar kunskap och förmåga att förstå vad verkligt och högkvalitativt lärande kännetecknas av.

Det talas ofta om behovet av livslångt lärande, men den syn på kunskap (eller snarare bristen på förståelse för vad kunskap är) som idag vägleder uppfattningen om vad som är bästa sättet att leda och förvalta arbetet med forskning och högre utbildning, gör det svårare och svårare att skapa förutsättningar för lärande. Hållbarhet, samverkan och såväl lärande som kunskapsutveckling är wicked problems (komplexa och föränderliga problem eller öppna frågor utan givna svar), vilket innebär att alla tankar på tillverkning av standardiserade produkter som går att väga, mäta och konkurrera om, alltså övertygelsen om att arbetet  i den akademiska världen går att målstyra och kvalitetssäkra leder helt fel. Med rådande syn på kunskap och akademisk kvalitet finns en uppenbar risk att undervisning reduceras till en tjänst bland andra, vilket gör att det arbetet inte värderas efter förtjänst. 

Om dessa problem inte uppmärksammas och tas på allvar, alltså om vi inte gör om och gör rätt, är det bara en tidsfråga innan undervisande lärare ersätts med AI, vilket redan är en lösning som många studenter tar till för att hantera den stress som dagens fokus på produktion av resultat vilka kan växlas in mot de betyg och examina som utgör grunden för högskolornas ekonomi leder till. Även forskningens kunskapskvalitet påverkas menligt i ett system där det är viktigare var man publicerar sig och hur många artiklar man skriver samt hur många citeringar artiklarna genererar, än vad man faktiskt forskar och skriver om samt att arbetet resulterar i relevant och användbar kunskap av hög kvalitet. När alla kunskaper ska pressas in i ett och samma system för publicering, vilket krävs för att meritera sig, går det oundvikligen ut över såväl kunskapens kvalitet som dess bredd och användbarhet.

Jag kommer att fortsätta blogga och skriva böcker eftersom den formen är bäst lämpad för spridande av den typ av kunskap som min forskning resulterar i, även om bloggandet ignoreras och bokmediet behandlas styvmoderligt och inte värderas efter förtjänst i dagens akademiska värld. Jag har inga problem att acceptera att mina val av medium för kunskapsförmedling till det omgivande samhället går ut över min akademiska karriär, men rådande syn på hur högskolan leds och förvaltas får tyvärr som konsekvens att bokförlagen idag kämpar i motvind, vilket leder till att utbudet av böcker som utmanar läsaren minskar och det i sin tur leder till minskat läsande, som i sin tur får som konsekvens att förmågan att eftertänksamt och på djupet läsa längre texter och tänka kritiskt utarmas i samhället. Och konsekvensen av det är att studenterna får allt svårare att förstå vad lärarna talar om och vilka krav som det lärande som högskolan skapar förutsättningar för ställer på dem. Ännu ett av kunskapens moment 22 alltså.

Kan vi bryta denna rad av onda cirklar kan den tragiska utvecklingen vändas, men kan vi inte göra det kommer högskolan att förvandlas till något annat än den bildningsinstitution som universitetet än gång var, alltså det universitet där jättarna på vilkas axlar vi alla (än så länge) står fostrades till de högt ärade forskare som många av oss känner dem som, men som vi får allt svårare att förmedla kunskap om och förståelse för eftersom allt fler läser allt mindre.

Betydelsen av allt det vi inte gör

Det resultat- och produktionsorienterade samhälle som vuxit fram i västvärlden blir allt mer ohållbart eftersom det bygger på det orimliga antagandet att förändringshastigheten kan öka exponentiellt i oändlighet, vilket gör att människorna utsatts för en ständigt ökande stress. I vår kollektiva strävan att leva upp till våra egna och andras mål, vilka hela tiden höjs pressar vi både oss själva, varandra och livsbetingelserna på jorden, till gränsen för överlevnad. Grundpremissen för samhället vi lever i och anpassar oss efter är nämligen att ingen någonsin ska vara nöjd. Allt fokus riktas därför mot det som kommer sedan, vilket dessutom gör att ingen är närvarande i det som är här och nu. Vi tror att vi har makten i vår hand och att alla önskningar kan uppfyllas om vi bara vill och jobbar tillräckligt hårt. 

Strateger och ledare får allt större makt och deras uppgift är dels att skapa nya mål, ju högre och djärvare desto bättre, dels att se till att målen nås. Den eviga frågan som alla förväntas ställa sig är vilka förbättringsmöjligheter man ser. Därför arbetar alla proaktivt, vilket gör att det som inte är problematiskt också förändras. Rädslan för att inte vara tillräckligt förändringsbenägen eldar på utvecklingen och driver upp hastigheten. Det som började som en god tanke, men nu är förändringen i sig det enda som anses vara positivt. Om vi inte värnar livsbetingelserna på jorden kommer vår planet förr eller senare att bli obeboelig. Risken är dock att vi människor långt innan dess har pressat oss själva över våra egna fysiska och mentala gränser. Samhällsordningen leder till att klyftorna ökar, och de redan rika blir allt snabbare rikare och får mer makt, samtidigt som de blir färre och färre. Eftersom den som har makt har också makt att värna sitt inflytande finns en uppenbar risk att det jag skriver om här inom en snar framtid kan uppfattas som ett hot mot rådande ordning, alltså ett hot mot det ekonomiska system som vi tillåter diktera villkoren för våra liv.

Vi är idag så fixerade vid vad vi gör att vi glömmer betydelsen av allt det vi inte gör. Om vi inte sover, låter bli att röra på oss, inte tänker på vad och hur vi äter får det naturligtvis konsekvenser. För att inte äventyra hälsan måste man återhämta sig, och det kräver att man har förmågan att inte göra någonting, att bara vara. Men i en kultur och ett samhälle där inaktivitet betraktas som illojalitet blir det svårt att få det man behöver för egen del. Det finns nämligen alltid någon annan som är beredd att pressa sig lite mer. Alla tvingas på det sättet tävla med varandra om vem som gör mest, snabbast och till lägst kostnad. Detta kollektiva sätt att tänka och leva leder till att tiden för vila och återhämtning minskar, vilket utgör en hälsorisk. Men vad värre är, även tiden för eftertanke minskar och det leder till att fler får allt svårare att se problemen som hopar sig. 

Både som individer och som samhälle är vi liksom naturen vi är beroende av för vår överlevnad, i desperat behov av det som när det pågår i kroppen benämns homeostas, som förenklat kan sägas handla om inre balans, i relation till en föränderlig omgivning. Balans är liksom demokrati och jämlikhet inget man kan producera, det är något man ständigt måste vara uppmärksam på och kämpa för, något man bara kan värna och förvalta. Balans är inte ett mål man kan nå, utan ett tillstånd man ständigt strävar efter. För egen del kan man försöka, så gott ens omgivning och de sammanhang man finns och verkar inom tillåter det, sträva efter homeostas, men på en samhällsnivå krävs det att många ser, förstår och aktivt värnar balansen mellan arbete, ledighet och sömn. Så ser det inte riktigt ut idag, eller låt oss vara ärliga: så ser det inte alls ut idag.

För en gångs skull skriver jag inte om kunskap, men det går naturligtvis inte att komma runt det faktum att lärande kräver tid och tillit, att forskning bara kan bedrivas i frihet och i avsaknad av tydliga mål (alltså andra mål än mer och bättre kunskap). När man bedriver studier på universitetet är det särskilt viktigt att man inte bara fokuserar på det man gör, på själva pluggandet. Kunskapsutveckling är nämligen en icke-linjär process som går i skov. Även om följande siffror inte är exakta vill jag med stöd i egen erfarenhet och både egen och andras forskning peka på det verkar vara så att under 20 procent av tiden utförs 80 procent av arbetet, i alla fall när man håller på med intellektuellt krävande uppgifter. Och båda aspekterna är lika viktiga för att resultatet ska kunna bli bra. För att det ska vara möjligt att prestera på toppen av sin förmåga under 20 procent av tiden behövs de där övriga 80 procenten eftersom tiden av inaktivitet är själva förutsättningen för att resultatet av arbetet ska bli så bra som möjligt.

Kvalitet kan man bara skapa förutsättningar för, aldrig tvinga fram. Trots att ingen lyckats falsifiera den insikten införs system för kvalitetssäkring och målstyrning av forskning och högre utbildning som hämtats från tillverkningsindustrin. Därför förväntas lärare som ansvarar för kurser som fungerar utmärkt förändra dess varje år, trots att det leder till försämringar. Det låter kanske märkligt att lärare som vigt sitt liv åt kunskapen och som utbildats för att värna den agerar så här, men förstår man att lärarna inte längre har makten över det som händer på högskolan inser man förhoppningsvis hur det kunnat bli så här. Och eftersom politiker och företrädare för näringslivet ser utbildning som en kostnad som till varje pris måste minska, talas det dessutom allt oftare om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning måste kortas.

Den redan tidigare ohållbara utvecklingen kommer, som en konsekvens av att kunskapen idag inte respekteras och dess värde därför devalverats, att accelerera. Kunskapen kräver nämligen tid för eftertanke och inaktivitet, och när förutsättningarna för lärande omintetgörs kommer kunskapen att få svårt att vinna över känslorna, vilket gör det svårare och svårare att värna kvaliteten som är förutsättningen för kunskapen. Alla som stannar upp och tar sig tid inser vad som ligger i farans riktning, problemet är att allt färre gör det.

Binärt tänkande må vara naturligt, men klokt är det inte

Vår mänskliga hjärna är helt uppenbart fantastisk. Den har åtminstone tagit oss dit vi är idag, vilket i och för sig innebär att vi har en hel massa problem att hantera, just på grund av vår hjärna. Utan tvekan är vi intelligenta nog att tackla utmaningarna, men det finns inga enkla och entydiga lösningar. Problemen som jag tänker på här är nämligen långt mer komplexa än många anar. Intelligens är som jag ser på saken en balansgång, dels mellan höger och vänster hjärnhalva, dels mellan kognitionens positiva egenskaper och dess negativa. Dessutom räcker det inte att ha fantastiska förmågor, kommer de inte till användning spelar de naturligtvis ingen roll. Och om det är hjärnan som ger upphov till många av problemen vi tvingas hantera är vi beroende av dess positiva egenskaper för att vår nettointelligens (om det nu finns något sådant ord) inte sa dras ner av de negativa egenskaperna. Det går inte att välja bara de positiva särdragen och förmågorna, vår hjärna är en sammanhållen helhet som även består av negativa egenskaper, vilka tillsammans gör oss till dem vi är. Hjärnan är en dynamisk helhet, inte en uppsättning delar isolerade från varandra, och vi får helt enkelt ta det onda med det goda.

Som jag förstår det har vi som lever idag i princip samma kognitiva förmågor som människorna som levde på stenåldern och mycket talar för att de var bättre anpassade efter sin miljö än vad vi som lever idag är efter den värld vi skapat. Över tid och med hjälp av sina förmågor har mänskligheten successivt utvecklat det moderna samhälle som vi som lever nu är utkastade i och måste hantera, vare sig vi vill det eller inte och oavsett om vi kan eller ej. I ljuset av detta faktum är jag inte så säker på att jag tycker att människans hjärna är så särdeles fantastisk egentligen. Tvärtom är världen full av människor som antingen saknar förmågan att ta kloka beslut eller som medvetet avstår från att använda den intelligens de fötts med, eller som använder sina kognitiva förmågor för rent egoistiska syften, för att manipulera andra att tänka och göra på sätt som gynnar dem själva. Även mänskligheten är en komplex och sammansatt helhet bestående av olika typer av människor med olika förmågor och intressen, och det är helheten samt den generella förmågan som räknas.

Utan att blinka tas idag beslut som vi vet kommer att påverka generationer av människor och livsbetingelserna på jorden under överskådlig tid, för att vi kan (som de säger i Foodorareklamen). Och människor som försöker göra allmänheten uppmärksam på klimatförändringarna och bristen på hållbarhet i vår moderna, västerländska livsstil, fängslas medan en sådan som Donald Trump mycket väl kan bli USAs nästa president. Kontrasterna och de kognitiva motsättningarna blir särskilt tydliga just denna vecka när årets Nobelpristagare presenterats. Å ena sidan uppmärksammas och hyllas vetenskapen, å andra sidan dyrkas dumheten, och den galenskap som världens totalitära ledare visar prov på kan och får fortsätta, ibland för att marknaden och den heliga tillväxten anses kräva det (trots att det på sikt kommer att kosta mer än det smakar). Aldrig tidigare har problemen som jag pekar på här varit tydligare än i intervjun med en av årets fysikpristagare, som antyder att han ångrar att han forskat om AI, nu när han ser konsekvenserna av sitt arbete. Det är en talande men tragisk bild av mänskligheten, och den borde mana till eftertanke.

Inser att jag förlorade mig lite i samhälls- och riskanalysen. Tanken var ju att jag skulle skriva om hjärnans fallenhet till binärt tänkande. Fast jag har skrivit om det indirekt, och så där fungerar bloggandet för mig. Jag skriver om det som för närvarande upptar mina tankar, och när jag väl börjar skriva har jag ofta bara en titel och en vag tanke, sedan ger det sig. Ibland ändrar jag rubrik när texten är klar, men här tycker jag nog att den jag utgick från fortfarande är befogad. Arbetslivet, även i akademin, blir allt mer regelstyrt och målfokuserat, vilket gör det till en fråga om rätt eller fel. Till och med kunskapen och lärandet antas fungera på det sättet (som att det vore en fråga om sant eller falskt), det har i alla fall blivit svårare att bli lyssnad på om man hävdar att lärande och kunskapsutveckling är komplexa företeelser och dynamiska kvaliteter, snarare än något man kan producera enligt principer från tillverkningsindustrin. Efter att reformerna på 1990-talet fick genomslag och NPM förvandlade forskning och undervisning till en standardiserad tjänst och landets högst utbildade degraderade till vanliga tjänstemän som förväntas följa ledningens order utan att klaga, trots att många av besluten strider mot den kunskap som forskningen skapat, har avakademiseringen av universitetet och avintellektualiseringen av högre utbildning accelererat allt snabbare år för år.

Binärt tänkande är känslostyrt, och kulturen vilka alla såväl påverkar som påverkas av genom att leva och verka i den är en kraft att räkna med och båda tenderar att övertrumfa intellektet om det inte finns tid att stanna upp och tänka efter. Eftersom detta inte anses vara en prioriterad fråga tas problemet inte på allvar, och en häpnadsväckande stor del av våra kognitiva förmågor kan därigenom användas för att skapa logiska förklaringar till beslut som tagits av en slump, för att det kändes rätt eller för att andra gjorde samma sak. Det där måste vi komma tillrätta med om vi ska kunna använda våra kognitiva förmågor, först för att hantera alla de olika typer av problem vi står inför, både de som drabbar oss oförskyllt och de som vi delvis i alla fall själva skapat (även om vi inte varit medvetna om det), inte sällan genom valet av lösningar på tidigare problem. Nobelpriset är i enlighet med detta sätt att tänka delvis missvisande, för det visar bara upp ena sidan av den mänskliga förmågan. Ingen av oss, inte ens genierna vi hyllar, är helt igenom och alltid logiska och kloka, alla styrs även av känslor och bekvämlighet. Båda sidorna av oss sammantaget gör oss dels till dem vi är, och båda aspekterna bidrar till att forma samhället som är förutsättningen för att vi ska kunna skapa ny kunskap om fenomen och företeelser som ligger bortom vår egen sfär. Samhället är alla vi tillsammans, och det är den SAMLADE intellektuella förmågan som gör att vi alla och livet som omger oss överlever eller går under.

Vår hjärna får vi leva med, men förstår vi inte hur den fungerar och vilka spratt den ständigt spelar oss alla i högre eller mindre grad kommer vi varken att kunna utveckla kunskap eller lära oss använda den. Fallenheten att tänka binärt tenderar problematiskt nog att få oss att dela upp världen i förment hanterbara delar som behandlas var för sig, i övertygelsen om att det går att göra så och att man senare kan sätta ihop kunskapsdelarna till en fungerande helhet. Därför gör vi rätt saker, men vi gör det på fel sätt, vilket gör att dagens lösningar blir morgondagens problem. Och istället för att reflektera över både våra förtjänster och brister skjuter vi budbärarna som dristar sig till att påpeka faktum, vilket är en annan konsekvens av det binära tänkandet; det delar in världen i vänner och fiender. Det binära tänkandet får oss att tänka att alla som inte håller med oss är mot oss, och den som bara umgås med likasinnade upplever därmed all kunskap som inte bekräftar gruppens världsbild som ett hot. Universitetets uppdelning i en linjeorganisation som har makt över strategierna och ett kollegium som förväntas följa order, även om det strider mot deras egen och andras forskning, är en samtids tendens att ta på allvar. För att kunna placera kunskapen i centrum krävs ett icke-binärt tänkande och en kollektiv förmåga att både förstå och hantera komplexitet.  

När jag kom till universitetet kändes det som att komma hem, men på senare tid känner jag mig som lektor och docent allt mer som ett problem, trots alla år av erfarenhet av forskning och undervisning, vilket är högskolans kärnuppdrag. Jag tror, med hänvisning till tankarna ovan, att jag vet varför det blivit så, men en av mina viktigaste poänger är att världen, kunskapen och vår mänskliga kognition är allt för komplexa fenomen och företeelser för att någon ska kunna säga något säkert om den här typen av fenomen, vilket är en tanke som går på tvärs mot de normer och värderingar samt grundläggande antaganden som avgör vem som anses klok och vem som uppfattas vara en tok. Det är ett moment 22 som heter duga.

Kunskap är som syre

Lärande är en process, som handlar om att utveckla ny kunskap, bättre förståelse och förfinade färdigheter. Tyvärr tänker många på lärande som ett slags produkt, alltså en text eller ett betyg, något man kan mäta och konkurrera om. Tänker man så kommer man inte att kunna förstå vad kunskap är, och då blir det svårt att förstå vad man behöver göra för att utvecklas om människa och för att förvalta demokratin. Jag tycker om att tänka på mitt eget lärande som att det handlar om att tillägna sig allt bättre färdighet att röra sig i ökänd terräng, utan några garantier för att man finner det man söker. Det är rörelsen och strapatserna som tilltalar mig. Och eftersom världen vi lever i, särskilt kulturen som är mitt forskningsområde, ständigt förändras blir jag aldrig färdig, vilket känns tryggt för det innebär att jag har goda chanser att kunna leva ett intressant och meningsfullt liv, så länge jag lever.

För mig, i mitt liv, fungerar kunskapen som syret jag andas, och ju svårare terräng jag kan röra mig i desto starkare blir musklerna och desto bättre blir uthålligheten och syreupptagningsförmågan, vilket gör att jag kan höja ambitionsnivån och ta mig an ännu svårare utmaningar. Liksom kondition handlar lärande och kunskapsutveckling om förmågor som måste upprätthållas för att vara vitala. Det går alltså inte att slå sig till ro med uppnådda resultat, vilket man kan göra om man tänker sig att lärande handlar om det man åstadkommer, de produkter man skapar, artiklarna, citeringarna och pengarna man vinner i konkurrens. Jag blir mindre och mindre intresserad av titlar, delvis eftersom de igen betyder allt mindre. När kunskap blev synonymt med betyg och examina gick det inflation i akademiska titlar, vilket jag tycker är synd för jag var mäkta stolt över min docenttitel när jag fick den 2011. Kunskapens värde är evigt och lärande ger tillfredställelse, så jag klagar egentligen inte, känner mest sorg.

Vårt utbildningssystem bygger allt tydligare på tanken att kunskap är en produkt och att lärande handlar om att skapa nyckeltal. Det slår mig när jag skriver detta att vi inte ens talar om betygsinflationen längre, den har efter det att privata aktörer tog över skolvärlden blivit vardag. De utländska aktieägarna och marknaden bryr sig inte och lärarna som klagar eller försöker värna kunskapen och försvarar kvaliteten lever farligt. Och produktionstakten är högt uppdriven, vilket stressar alla som finns och verkar i skolans värld, inte bara eleverna och studenterna utan även lärarna och forskarna. Allt handlar idag om kvantitet, och eftersom kvaliteten anses vara möjlig att säkra med hjälp av system som bygger på regler och management, kan galenskapen fortsätta. Därför känns det allt oftare som att jag håller på att kvävas i den akademiska världen, och inte bara där. 

Även om kunskapen inte syns är vi alla beroende av den. Även om liknelsen med syre syre haltar lite, för utan syre dör man omgående, medan det går att leva ganska länge på tron att det är kunskap man lutar sig mot när det i själva verket handlar om känslor eller åsikter. Bevisligen går det till och med att bli president för världens största och mäktigaste demokrati trots att man öppet föraktar kunskap. En gång i tiden ansågs kunskap vara makt, men idag är det närmast en belastning. Forskare som inte ger ledarna som styr stöd ifrågasätts, och människor som agerar med hänvisning till vetenskap betraktas som problematiska och kan till och med fängslas. I vår syrefattiga värld måste man vara kunskapsresistent för att lyckas bli rik och därmed mäktig. Okunskapen kan liknas vid en drog, kanske vid strypsex för att hålla fast vid tanken på att kunskap är som syre. Liksom i mötet med heroin får den som lämnar kunskapens väg en smekmånad där man går på moln och känner sig fri och oövervinnerlig. Sedan är man fast och blir paranoid i mötet med andra människor som utgör ett hot eftersom alla är utelämnade till sig själva. I en värld där ens framgångar bygger på produkterna man skapat och ens förmåga att kanalisera andra människors känslor och beror på hur många anhängare man kan knyta till sig blir kunskapen ett existentiellt hot mot makten.

Det går så långe det går, men sedan går det inte längre. Utvecklingsvägen vi slagit in på kan mycket väl sluta i katastrof. Det vore i så fall inte första gången i mänsklighetens historia som hybris straffar sig. Utan kunskap förtvinar demokratin och totalitära samhällen går alltid under förr eller senare. Det kan inga skattesänkningar, murar eller bomber ändra på. Vi får det samhälle och den värld vi förtjänar, inte vad vi önskar oss. Fortsätter vi leva som vi i västvärlden gör kan jorden, den enda plats i universum som kan härbärgera liv i någon meningsfull betydelse. Elon Musk och andra miljardärer drömmer om att kolonisera Mars, men där finns symptomatiskt nog ingen skyddande atmosfär och inget syre, vilket säger något om deras självuppfattning. Övertygelsen om att de kan kontrollera livet och att så många människor idag väljer att lyssna mer på sådana som dem än på forskare som vigt sitt liv åt kunskapen är tragisk men talande. 

Det går att hålla andan ett tag, men sedan svartnar det för ögonen. Att hyperventilera är ingen lösning, för ett överskott av syre i kroppen kan också leda till medvetslöshet. Jag tar det därför med ro. Jag bidar min tid och ägnar så mycket av den tid jag har åt lärande, åt skivande och läsande. Mina böcker, artiklar eller bloggtexter kommer troligen inte att förändra världen, men dels ger arbetet med dem mitt liv mening, dels finns det alltid en chans att någon läser och inspireras att själv lära och fylla luften med syre. Om många gör det kan det mycket väl bli en kraft att räkna med. Jag är dessutom långt ifrån ensam. Vi som vet kunskapens värde må vara i minoritet just nu, men kunskapen kan ingen ta ifrån oss och när tiden är mogen finns den där och går att bygga något verkligt varaktigt på. Den övertygelsen kan jag leva på, och det känns gott så.

Tankar om läraryrkets status

I ett öppet och demokratiskt samhälle är graden av förståelse och inte minst respekten för kunskapen, generellt sett bland befolkningen, liksom värderingen av lärares arbete och deras unika kompetenser, viktiga indikatorer för samhällets långsiktiga hållbarhet. Så när politiker och andra säger att ett samhällsbärande yrkes "prestige måste höjas", är det ett tydligt tecken på hur illa det i praktiken är ställt med såväl kunskapen status som värderingen av lärares (och andra helt centrala yrkeskategoriers) arbete. Ett yrkes prestige är inget som går att påverka på något enkelt sätt, det är inget man kan beställa fram. Antingen respekteras lärarna, eller också inte – och om lärarna inte respekteras upplevs yrket naturligtvis inte prestigefyllt av dem som arbetar med undervisning, och därmed blir det ännu svårare att rekrytera de bästa till yrket, vilket på sikt riskerar leda till att det blir ännu svårare att få elever och senare studenter att förstå och respektera kunskapen. Applåderna som sjuksköterskorna fick under pandemin (och det sätt som den yrkeskategorin behandlas idag) är en plågsam påminnelse om hur lite dagens samhälle värderar det fundament som demokratin vilar på. 

Vill vi att läraryrkets prestige ska öka är det en mycket mer genomgripande och långt mer komplex uppgift än att bara höja lärarnas löner. Yrkets attraktivitet handlar lika mycket om vilka förutsättningar man får att göra ett bra jobb samt om kraven och förväntningarna på vad lärarna ska fylla arbetstiden med. Om kunskap verkligen är skolans mål måste man ställa sig frågan: hur många elever bör en klass bestå av, och hur många kurser kan en universitetslärare arbeta med parallellt innan kvaliteten i utförandet blir lidande? Om och när lärarna inte får förutsättningar att göra ett bra jobb kommer eleverna i grundskolan och på gymnasiet och studenterna på högskolan inte att få förutsättningar att lära och utveckla kunskaper om och förståelse för ämnena de studerar, och det leder, förr eller senare men oundvikligen, till att kunskapen generellt i samhället försämras, vilket ökar efterfrågan på populistiska politiker som talar mer till känslorna än till förnuftet. Det blir en ond cirkel.

Om vi även i framtiden vill leva i ett demokratiskt kunskapssamhälle behövs det ett utbildningssystem där elever och studenter faktiskt lär sig det man behöver veta för att kunna ta kloka och informerade beslut om sin egen framtid och samhällets. Och för att elever och studenter ska kunna lära sig viktiga saker måste lärarna både få tid att förbereda sig och vara närvarande i undervisningsvardagen, och då kan den administrativa bördan inte vara för stor. Dygnet har bara 24 timmar och veckan har endast fem arbetsdagar, så när politikerna mot bättre vetande försöker tvinga fram "effektiviseringar" för att slippa höja skatten, går det naturligtvis ut över såväl lärarnas känsla av tillfredställelse med sitt arbete som (på sikt) kunskapens kvalitet. Enda sättet att göra läraryrket till ett prestigefullt yrke igen är att låta lärarna vara lärare, alltså dels lita på deras kompetens och omsorg om kunskapens kvalitet, dels ge dem förutsättningar att göra ett bra jobb. Om storleken på klasserna växer samtidigt som tiden för varje arbetsmoment minskar, parallellt med att kraven på dokumentation och administration ökar, går det inte att vara LÄRARE, vilket är vad vi betalar lärarna för att vara. 

Elefanten i rummet är det faktum att arbetet med att formulera strategier och skapa regler idag värderas högre än arbetet med att undervisa elever och studenter. Lärarna befinner sig idag längst ner i den hierarki som först långsamt men på senare år allt snabbare vuxit fram i skolans värld. Trots att kvaliteten i skolans verksamhet står och faller med lärarnas kompetens och möjlighet att skapa förutsättningar för elevernas och studenternas lärande, vilket är utbildningssystemets syfte, anställs fler administratörer som tvingar på lärarna allt fler dokumenten som ska fyllas med nyckeltal för att ledningen ska kunna visa på goda resultat, trots att kunskapen och progressionen inte finns i pappersvärlden utan uppstår i mötet mellan lärare och elever/studenter. När cheferna och administratörerna blir fler blir lärarna procentuellt sett färre, och eftersom samhällets investering i skola och högre utbildning i praktiken minskar när verksamheterna inte får full täckning för kostnadsökningarna, sjunker både lärarnas makt och yrkets prestige (särskilt som cheferna får högre lön eftersom deras arbete värderas högre). Först när lärarna befinner sig i toppen av den hierarkin och administrationen de facto är ett stöd (inte en kravmaskin), kan man börja hoppas att läraryrkets prestige kan öka.

Högskolan förvaltar skattebetalarnas investeringar i utbildning och kunskapsproduktion, därför är frågan om läraryrkets status ingen liten fråga eller ett särintresse, det är en fråga med direkt bärighet på demokratin och samhällets långsiktiga överlevnad. Och eftersom det inte finns några kausala samband mellan betyg och kunskapskvalitet, av den enkla anledningen att betygssättning bygger på kvalitativa bedömningar av elevers och studenters insatser, kommer det produktionstänkande som idag skapar efterfrågan på tydligare regler och mer ledning inom utbildningssystemet oundvikligen att gå ut över kvaliteten i kunskapen som samhället är i desperat behov av idag. Arbetet som utförs på landets skolor och universitet behöver givetvis ledas och organiseras, men förutsättningen för att skolan och den högre utbildningen ska kunna leda till ökade kunskaper är tillit till professionen och respekt för den akademiska friheten, vilket är oförenligt med mer administration och fler ledare.

Det är svårt att säga ifall det är produktionstänkandet som fått oss att acceptera prioriteringen och värderingen av olika uppgifter inom utbildningssystemet, eller om produktionstänkandet är en konsekvens av bristande förståelse för vad kunskap är och hur lärande faktiskt fungerar. Oavsett vad som beror på vad är det som jag diskuterar här ett växande problem som behöver adresseras, annars finns en risk att vi en dag upptäcker att vi inte lever i ett kunskapssamhälle längre, utan i en totalitär stat där en mäktig elit kontrollerar befolkningens liv in i minsta detalj. Sådana tendenser finns redan, och de förstärks av sjuknade kunskaper och bristande förståelse för hur lärande faktiskt fungerar. Därför är frågan om läraryrkets sjuknade status en fråga som ytterst angår oss alla.

Idealiseringen av ledare och övertron på administration liknar synen på Påven och den katolska kyrkan, innan renässansen och upplysningen. Vill vi inte tillbaka till medeltiden är det nu vi kan och behöver göra något. 

Några ord om ämnet samverkansskicklighet

Vi människor fungerar som vi gör och just detta intresserar mig; jag vill förstå hur vi fungerar, både enskilt och tillsammans. Och synen på samt arbetet med samverkan är en bra utgångspunkt för den typen av studier. Tanken är att det någon gång i framtiden eventuellt ska bli en bok, men jag har så många andra projekt som ligger före just nu att vi får se hur det blir. Samverkan är som jag ser det, liksom kultur och kunskap, något som uppstår mellan människor. Det är alltså inget som någon kan bli expert på eller undervisa någon annan i. Jag finner det intressant att parallellt med talet om och efterfrågan på samverkanskompetens dyrkas det ensamma geniet och ledaren med stort L. Kombinationen av att något anses vara värdefullt, samtidigt som det ses som Lösningen och därför efterfrågas av många, är sällan en bra grogrund för att skapa något riktigt bra och långsiktigt hållbart. Det dock så här kultur fungerar, den är fylld av paradoxer och får delvis sin karaktär av människors önskan om och strävan efter att förena det oförenliga. Om vi verkligen tror på samverkan och ser det som vägen fram, vilket jag gör, måste förståelsen för företeelsens komplexitet öka, liksom respekten för svårigheterna som detta sätt att arbeta faktiskt innebär.

Det ordnas många konferenser om och det finns en massa experter på samverkan, problemet är att man här liksom i många andra frågor börjar i fel ände och kastar sig över potentiella lösningar. Följaktligen arbetas det massor med samverkan, men det samverkas inte särskilt mycket. Bara för att man arbetar i samma projekt och kan peka på resultat betyder inte att man faktiskt har SAMVERKAT. Och bara för att någon skrivit en bok om eller står på en scen och talar om hur fantastiskt det är att samverka betyder inte att hen faktiskt vet vad hen talar om är och är bra på samverkan, ofta handlar det istället om någon som är bra på att ta åt sig äran av andras arbete. Och detta att hen får stå ensam på scenen och tala om ämnet är i sig en paradox. Samverkan, menar jag, är inget man talar om, det är något man gör, tillsammans. Och det är resultatet av arbetet som är det viktiga, ingen enskild part.

Det vanliga är att man fokuserar mer på ordets andra led (verkan) än på det första (sam), och därmed tenderar man att jobba på samma sätt som vanligt, men man kallar det samverkan, för att det är det nya och efterfrågade. För ett antal år sedan talade man om triple helix ... Faktum är dock att vår demokrati, som är resultatet av samverkan, mår sämre idag än på många, många år. Här liksom i många andra frågor är FRÅGAN långt viktigare än svaren, och det som händer mellan är viktigare än parterna som möts för att samverka. Problemet är att det sällan finns tid att stanna upp och reflektera över frågan, särskilt inte frågor som är så pass komplexa som dessa. Balansen mellan intresset och förståelsen för problemet och lösningarna som är förfärande lätta att förföras av, måste öka, annars kommer ingen SAMVERKAN att kunna komma till stånd. Istället bidrar "lösningen" till att förvärra problemen, som i detta fall är att vi lever i en lösningsfixerad och individorienterad kultur (där ledaren idealiseras och där man letar efter syndabockar när problem uppstår) där "alla" ser sig själva som upphovspersonen till lösningarna vilka i alla verkliga samverkansprojekt är resultatet av just SAMverkan, alltså något som uppstår och utvecklas mellan deltagarna i projektet. Ju mer framgångsrikt ett samverkansprojekt blir, desto större är individernas önskan att vara den som får äran av att vara upphovet till lösningen. Och så länge DETTA problem (eller det handlar egentligen inte om ett problem, utan om själva förutsättningen för arbetet) inte uppmärksammas kommer ingen verklig samverkan att kunna uppstå, och problemen kommer att förvärras. 

Grundproblemet finns överallt och tar sig olika uttryck, och det bottnar i det faktum att önskan att förena det oförenliga är så stor, stark och utbredd. Inom vetenskapen talas det ofta om behovet av tvärvetenskap, som handlar om att forskare med olika kompetenser möts för att TILLSAMMANS arbeta med ett problem. Tanken är naturligtvis god, men eftersom förståelsen för mänsklighetens grundproblem (jag tänker här närmast på människans begär efter visshet och den bristande respekten för komplexitet) är så dåligt utvecklad, kommer resultaten oundvikligen att låta vänta på sig. Vill man ha något måste man se till att skapa förutsättningar för det, annars drömmer man om det ouppnåeliga. Och när det gäller tvärvetenskap, som skulle kunna bidra med massor av användbar och värdefull kunskap, är förutsättningarna för detta idag mycket dåliga. Ska man få pengar och meritera sig, vilket man tvingas till ifall man vill göra karriär som forskare måste man publicera sig i rätt journaler, och det finns inga journaler där det går att publicera resultatet av tvärvetenskap. Fokus idag är inriktat på (produktionen av) nyckeltal, och i den strukturen passar inte TVÄRvetenskap in. SAMverkan skulle kunna fungera om förståelsen för dels vad det är, dels vilka förutsättningar som krävs, fanns, men som det ser ut nu blir det tyvärr bara ett nytt ord för det man alltid gjort.

Vad är det då för kompetens som främjar samverkan? För att förstå det måste man inse att det är en indirekt kompetens, inte en kompetens att göra något särskilt, utan en kompetens att göra något TILLSAMMANS. Det handlar alltså om att sluta fokusera på sina egna kunskaper och färdigheter, och istället rikta fokus dels mot det man ska åstadkomma gemensamt, dels mot det som händer mellan den eller de man arbetar mer. Mellanrummet är viktigare än var och en av dem som möts med det mellan sig. Musikskapande är ett bra exempel på samverkanskompetensens signum och värde. Det kan vara en soloverksamhet, men många låtar och musikaliska upplevelser skapas mellan musiker som inte kan säga vad den ene eller andre bidrar med. Lennon/McCartney, till exempel, eller U2 innan Bono började fokusera mer på att umgås med eliten i Davos, hade kvaliteter som vida översteg summan av var och ens individuella bidrag. Eller tänk på en symfoniorkester, som visserligen har en ledare, men som kräver både soloprestationer och samverkan. Ingen del av helheten är viktigare än någon annan. Det är vad som händer MELLAN som är det centrala. Bara så blir resultatet av arbetet ett resultat av SAMverkan. 

När man idag efterlyser samverkansskicklighet letar man tragiskt nog efter individuella egenskaper. Man tänker sig att det är något som enskilda kan vara mer eller mindre bra på. Och att detta något går att mäta (för idag är den dominerande tanken att det som inte går att mäta finns inte), vilket riskerar leda till att forskare och lärare, vilket är arbeten som bygger helt och hållet bygger på samverkan, förvandlas i grunden. Samverkan handlar om det som uppstår mellan, det är alltså en kollektiv kompetens. Samverkansskicklighet är något man delar med den eller de som det fungerar att samverka med. Den som fungerar ihop med en eller vissa kanske inte gör det med någon annan. Om något ska mätas eller utvärderas är det alltså gruppen, men vad är det man ska mäta egentligen? Så fort mätande blir en faktor i sammanhang där man arbetar med lärande och kunskapsutveckling hamnar nyckeltalen i fokus, och processuella kvaliteter förvandlas till produkter. 

Problemet att förstå tvärvetenskap, samverkan och andra mellanmänskliga kvaliteter, eller företeelser som integration (för att nämna ytterligare ett aktuellt exempel på en liknade företeelse), försvåras av fixeringen vid mätning, av den enkla anledningen att det som går att kontrollera är något annat än det som efterfrågas. I den akademiska världen talas det om vikten av pedagogisk skicklighet och forskarskicklighet, vilket i grund och botten handlar om saker man gör tillsammans med andra. Så när man på senare tid börjat tala om behovet av att mäta samverkansskicklighet, får det som konsekvens att man får ännu mindre av det som man önskar sig. Dygnet har bara 24 timmar, och när mätandet ökar intensifieras förpappringen och därmed även slöseriet med skattebetalarnas pengar. Om och när utvärderarna (och utvärderingskompetens) anses vara viktigare och mer värdefulla än lärarna och forskarna förvandlas akademin till en gigantisk apparat för produktion av tomhet.

Samverkan är liksom akademisk kvalitet inte målet med verksamheten, utan själva förutsättningen för att högskolan ska kunna främja lärande och utveckla kunskap.