Kunskap handlar om ansvar

Fortfarande, efter snart 35 år, känner jag tacksamhet gentemot skattebetalarna som gav mig möjlighet att först studera på grundnivå i sex år vid Göteborgs universitet, och sedan skapade förutsättningar för ytterligare sex års studier på doktorandnivå (som i och för sig till stor del finansierades av Volvo AB) vid Umeå universitet. På universitetet kändes det som att jag kom hem och där studerade jag för kunskapens skull, för att lära mig saker. Jag var allt för upptagen med att på bästa sätt ta vara på tiden och möjligheten jag fått för att ha någon strategi med studierna. Jag tog mitt ansvar genom att lära mig så mycket jag bara kunde genom att gå så många kurser olika som gick. Och jag litade på att lärarna som höll i undervisningen och bedömde mina tentor och uppsatser tog sitt ansvar, vilket handlar om att skapa de bästa förutsättningarna för studenternas lärande. Som doktorand tog jag ansvar för att kunskapen som arbetet resulterade i skulle bli så gedigen, användbar och lättillgänglig som möjligt, och jag är tacksam för att min avhandling fortfarande läses. Det är ett kvitto på att arbetet jag gjorde höll hög akademisk kvalitet. 

När jag disputerat och började undervisa växte min tacksamhet gentemot skattebetalarna som bekostar min lön, som jag får för att göra det jag älskar: undervisa och forska. I början av min tid som lektor dignade jag under det ansvar jag kände att jag hade och drabbades därför av prestationsångest, för plötsligt handlade mina studier och mitt arbete inte längre bara om mig själv och mitt eget lärande. Arbetet som lektor kräver att jag fortsätter lära och utveckla kunskap, men det handlar lika mycket om att skapa förutsättningar för studenternas lärande och om att sprida kunskap i samhället. Jag har inte alltid varit omtyckt av studenterna, men det har alltid funnits de som förstått att jag är där för deras skull och jag har fortfarande kontakt med många av dem jag varit lärare för. Och så länge jag får mail av gamla studenter – även (eller kanske framförallt) från studenter som varit kritiska mot mig som lärare – som skriver för att uppmana mig att fortsätta vara den lärare jag är, eftersom de märker att mina högt ställda förväntningar på dem som studenter inte handlar om att vara taskig utan om att förbereda dem för ett kvalificerat arbetsliv, kommer jag att ställa krav och vara tydlig med att jag har höga förväntningar på studenterna. Jag kan inte tvinga någon att känna samma tacksamhet gentemot skattebetalarna som jag gör, men jag kan försöka få studenterna att inse att studier på universitetet bygger på eget ansvar. Och jag tycker det är viktigt att påpeka att det är skattemedel som ger dem möjlighet att lära och utveckla den kunskap som krävs för att ta kloka beslut rörande framtiden, både den egna och samhällets. 

Jag återkommer ofta, allt oftare på senare tid, till min känsla av alienation i dagens högskolevärld. Jag trodde till exempel inte i min vildaste fantasi att jag skulle känna mig tvingad att påpeka för mina (med åren allt fler) chefer, att vi alla arbetar på skattebetalarnas bekostnad för att tillgodose samhällets eviga behov av ny kunskap av hög akademisk kvalitet. Om cheferna i den akademiska världen inte tar sitt ansvar och skapar förutsättningar för lektorer att undervisa och forska kommer kunskapen med tiden att utarmas i samhället som helhet. Därför har det med tiden blivit allt tydligare och viktigare för mig att se på och tala om kunskap som ansvar. Och därför är det fortfarande, efter en dryg månad, med en känsla av overklighet som jag bearbetar beskedet att jag kommer att bli av med min anställning som lektor på den högskola jag gett över 21 av mina bästa år i arbetslivet. Eftersom kurserna jag utvecklat i och arbetat med, och som studenterna i vissa fall varit översvallande nöjda med, ska ges även i fortsättningen (av mina kollegor som får stanna kvar för att deras arbetsuppgifter de senaste åren handlat om annat, vilket de framöver kommer att tvingas göra mindre av) kan jag inte skaka av mig känslan av att jag får gå för att jag tagit det ansvar som jag menar är själva grunden för anställningen som lektor.

Ansvar är ett ord som liksom kunskap förpliktigar. Många vill ha arbeten där de får hög lön för att stå som ansvarig på pappret, men att ta ansvar i vardagen, inte bara för besluten och uppgifterna man utför utan även för konsekvenserna, är dock något helt annat än det ansvar som dagens chefer får allt högre lön för att axla. Ansvar är nämligen bara något individer kan ta i vardagen. Ytterst är det den samlade effekten av medborgarnas ansvarstagande som utgör grunden för samhällets långsiktiga hållbarhet. Så när det växer fram en syn på ansvar som bygger på tanken att det är något man kan delegera till någon (och accepterar att hen själv får förhandla om sin lön och villkoren för ansvarstagandet) har begreppet urholkats. Och när politiker med ansvar för utbildning och allt fler chefer i universitetsvärlden lägger ansvaret för studenternas lärande på lärarna har den akademiska världen förändrats i grunden. Kunskap är nämligen inte det samma som ett mätbart resultat. Kunskap handlar om vad man faktiskt vet och kan, inte om vilka betyg och examina man kan visa upp.

När jag tar ansvar som lektor handlar det lika mycket om att skapa förutsättningar för studenternas och allmänhetens lärande som att fortsätta utveckla min egen kunskap. Bloggandet är en del av ansvarstagandet. Flyktlinjer är en plats för lärande. Jag sprider inte fakta och söker inte följare, jag är fullt upptagen med mitt eget lärande här och bjuder in den som är intresserad av liknade saker som jag att följa med på bildningsresan. Om jag fick önska hade mitt arbete som lektor sett annorlunda ut. Det med sorg jag tvingas konstatera att jag inte möts av intresserade och ansvarstagande studenter som bedriver självständiga studier tillsammans med mig. Istället fylls mitt arbete med krav, både från mina chefer och studenterna, som handlar om annat än kunskap och lärande. 

Trots att jag har gått igenom en forskarutbildning där hela poängen är att man ska lära sig axla ansvaret som krävs för att kunna förvalta det kunskapsarv som utgör samhällets bas förväntas jag följa ett växande antal chefers order, som handlar om att nå strategiska produktionsmål. Efter att jag fått beskedet från högskolans ledning, att jag är övertalig och att mina kunskaper och kompetenser samt engagemang och lojalitet med kunskapen och ytterst skattebetalarna inte anses värdefulla nog att behålla, går det långsamt upp för mig hur instängd jag känt mig och hur länge sedan det var som jag kände att jag kunde vara den lärare jag önskar vara.

Just nu njuter jag av min nyvunna frihet. Äntligen slipper jag förhålla mig till regler jag på goda grunder anser vara problematiska och kan skita i uppgifter som jag med stöd i egen och andras forskning vet motverkar sitt eget syfte. Nu när jag inte hämmas av rädslan över att förlora jobbet får jag tid och kraft att axla ansvaret som kunskapen kräver av mig. Och jag får tid att läsa och skriva. Kunskap är en färskvara och lärande förutsätter både att man lär sig nya saker och att man gör sig av med insikter som inte är användbara längre. I väntan på att jag hittar ett nytt jobb kan jag göra rätt saker på rätt sätt, alltså ta det ansvar som jag vill och är utbildad för att ta. Framförallt har jag nu tid och möjlighet att ägna mig åt att försöka få fler att förstå att och hur stort problem som bristen på förståelse för vad ansvar är och vad den växande oförmågan att ta ansvar riskerar leda till. 

När jag säger att ansvar är en förutsättning för kunskap menar jag att både den som skriver, läser och använder vetandet måste reflektera över vad man gör och varför man gör det. Det är en typ av ansvar som inte kan delegeras eller som man kan slippa undan genom att skylla på någon annan. Det är inte ett teoretiskt ansvar som bara existerar i pappersvärlden, utan ett praktiskt ansvar som endast finns och får konsekvenser när det utövas. Jag tar ansvar genom att bara skriva sådant jag anser mig veta, men ansvaret handlar även om att lyssna på kritik och byta åsikt i mötet med ny kunskap eller bättre argument. För att mina texter ska fungera måste läsaren också ta ansvar genom att förhålla sig kritiskt till det jag skriver och ställa innehållet i relation till andra kunskaper. Det gäller även undervisningen. Om jag som lektor möter studenter som passivt och okritiskt tar in och sedan upprepar det jag säger och bara refererar till böckerna som finns uppsatta på litteraturlistan, utan att ställa innehållet i relation till innehållet i andra böcker, kan och kommer den högre utbildningen inte att kunna bli högre. Utan gemensamt ansvar för kunskapen kan den helt enkelt inte vara relevant och användbar.

Produktionstänkande och tankearbete

Som lektor är jag utbildad för och arbetar med tänkande i olika former. Språket är mediet och intellektet är verktyget i mitt yrke, som i grund och botten handlar om att värna och utveckla kunskap samt skapa förutsättningar för studenternas och allmänhetens (livslånga) lärande. Eftersom kunskapen alltid måste vara aktuell och hela tiden stå i relation till den föränderliga verkligheten blir ingen, någonsin, fullärd eller färdig. Forskning och undervisning är både ett komplext problem och en dynamisk process, absolut inte något slags produkt eller en standardiserad tjänst, vilket måste respekteras om högskolan ska kunna vara en högskola även i framtiden.

Med hänvisning till ovanstående tankar om vad arbetet som lektor handlar om och vad som är högskolans uppdrag menar jag att det är en helt avgörande skillnad mellan att styra högskolans verksamhet mot mätbara mål och att skapa förutsättningar för studenters lärande och forskares kunskapsutveckling. För att högskolan ska kunna vara en HÖGskola krävs ett sant akademiskt ledarskap (som jag skrev ett inlägg om innan jul). Problematiskt nog blir det allt tydligare att allt fler högskolor styrs enligt ledningsprinciper hämtade från den privata tillverkningsindustrin, vilket gör att arbetet som lektor förändras i grunden och upphör att handla om tänkande. För ett tag sedan skrev jag en personlig betraktelse över denna förändring (länk till bloggpost) där jag jag konstaterade att arbetsgivaren betraktar mig och mina kollegor som ett slags "akademiska" knegare, trots att det strider mot högskolelagens intention och vetenskapens principer.

Alla som arbetar på högskolan får sin lön från det allmänna och har därför ett ansvar gentemot skattebetalarna. Det är i alla fall så här som jag alltid har sett på mitt eget jobb och högskolans samhällsuppdrag. Jag började arbeta som lektor, inte primärt för att jag sökte en anställning utan för att jag letade efter en meningsfull livsuppgift, och den har jag tagit på största allvar genom alla mina 26 år i statlig tjänst (och innan dess under sex år som student). Givet att högskolans uppdrag fortfarande är att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för studenternas lärande borde min syn på akademiskt tankearbete inte vara kontroversiell. Om mitt engagemang för kunskap och akademisk kvalitet uppfattas som kritik mot mina chefer är det ett tecken i tiden som behöver diskuteras, för det indikerar att inte bara högskolan förändrats i grunden utan även samhället och kulturen. Om högskolans samhällsuppdrag inte längre är kunskap och intellektuell utveckling måste vi alla ställa oss frågan vad vi som skattebetalare får för pengarna som investeras i högskolesektorn. Om studier och forskning inte längre handlar om lärande, alltså om arbetet som lektor inte längre är ett tankearbete, behövs inte högskolan i dess ursprungliga form och då blir samhällets investering i verksamheten ett gigantiskt slöseri med allmänna medel.

Det jag ger uttryck för här är inte ett särintresse utan en oro som angår och borde engagera alla. Skolan och den högre utbildningen är två av samhällets största utgifter, men kostnaden är en investering som betalar sig i längden; om, säger om, lärarna kan och får vara lärare och forskarna ägnar all sin tid och kraft åt att utveckla ny kunskap. Tyvärr är det inte så det ser ut idag. All undervisande personal i utbildningssystemet dignar under en växande (och till stor del meningslös) administrativ börda, som inte bara kostar massor av pengar, utan dessutom förändrar arbetet som lektor i grunden. Om kärnverksamhetens behov av tid att tänka ignoreras och ett produktionstänkande påtvingas lärarna och forskarna kommer den högre utbildningen att förvandlas till en kuliss där man lajvar akademiskt arbete. Skolan har redan förvandlats till en guldgruva för privata, ofta utländska, vinstintressen. Och universitetet håller på att tas över av chefer och strateger vars mål är att kunna peka på framgång i konkurrensen om nyckeltal (läs tomhet) med cheferna och strategerna på andra högskolor. 

Om skolan inte fungerar som det är tänkt är det ett problem som får ringar på vattnet och som ger upphov till nya problem, på andra håll, vilka problematiskt nog bara kan lösas med bättre kunskap och en mer utvecklad, kollektiv, tankeförmåga. Och det är syftet med den högre utbildningen, som bara kan fungera som det är tänkt om grundskolan faktiskt lägger grunden för studier på universitetsnivå, vilket det finns gott om tecken på inte riktigt är fallet. Vi kanske aldrig levde i ett kunskapssamhälle, men idag lever vi med en djupt problematisk betygsinflation och en växande kunskapsresistens som utgör ett allvarligt hot mot demokratin. Insikten om att produktionstänkande inte är kompatibelt med tankearbete är alltså en viktig nyckel till långsiktig hållbarhet. Utan förståelse och respekt för vad kunskap är och hur lärande fungerar i praktiken kommer problemen, som idag förvärras allt snabbare i samhället och världen, att fortsätta öka i en allt snabbare takt. Och det i sin tur riskerar att föröda förutsättningarna för det tankearbete som krävs för att mänskligheten ska kunna ta sig ur den låsning som livet på jorden just nu sitter fast i.

Vad som är hönan och ägget – om det är det ökande antalet chefer och administratörer i utbildningssystemet som gett upphov till produktionstänkandet, eller om det är produktionstänkandet som gett upphov till det fiktiva behovet av fler chefer och mer administration – är svårt att uttala sig om. Men det behöver man som tur är inte göra, det räcker att konstatera att kunskapen är förutsättningen för demokratin och inse att utvecklingen inom all offentligt finansierad verksamhet går åt helt fel håll idag. Strävan efter kontroll och måluppfyllelse är mänsklig, men det gör det inte automatiskt till positiva krafter i samhällsutvecklingen, tvärtom. Det är sant att viljan kan försätta berg, men kunskapsutveckling går inte att kontrollera och någon annans lärande är omöjligt att målstyra. Därför fungerar NPM i utbildningssystemet som de där grå herrarna som dyker upp i Momos värld, (i Michel Edes bok Momo, eller kampen om tiden) och som försöker få människorna att "spara" tid. Boken skrevs 1973, men problemen med strävan efter kontroll och effektivisering som allmän och allenarådande princip i samhället har följt mänskligheten genom hela det moderna samhällets historia. Eftersom makten över högskolan länge låg i kollegiets händer tog det tid innan reformerna som infördes på 1990-talet fick genomslag i akademin, men idag har kollegiet i praktiken ingen makt alls eftersom den ständigt växande linjeorganisationen likt en gökunge tar över allt mer. De få kollegiala nämnder som finns kvar har reducerats till ett slags remissinstans, och både lärare och forskare förväntas idag okritisk följa ledningens order om att öka produktionen av betyg, examina och externa medel. När produktionstänkandet tar över ökar over-head kostnaderna samtidigt som förutsättningarna för lärande och tänkande minskar, och lektorer som liksom jag värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten kommer att uppfattas som ett hot.

Att veta och förstå är förutsättningen för att man ska kunna ta kloka beslut som inte bara bygger tillgängliga utan (framförallt) relevanta och inte minst användbara, fakta. Men det räcker inte att inse detta, om förutsättningarna för lärande och tankearbete inte finns kommer kunskapen inte att kunna utvecklas och användas. Därför måste vi göra upp med produktionstänkandet. Tankearbete är en dynamisk process, inte en prudukt. Och lärande är en fragil egenskap, inte ett mät- och kontrollerbart resultat. Men enda sättet för chefer att mäta sin betydelse är att peka på siffror som går att jämföra och som antingen pekar uppåt eller neråt. Eftersom förståelsen för vad kunskap är och hur lärande fungerar ignoreras idag håller utbildningssystemet och den akademiska världen tragiskt nog på att förvandlas till en väloljad produktionsapparat där landets högst utbildade människor betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri vars mål är att skapa mer tomhet snabbare. Det som går att producera behöver vi inte, och i många fall är det direkt skadligt. Och det vi behöver går inte att producera, bara skapa förutsättningar för.

Den som liksom jag försvarar kunskapen och den akademiska kvaliteten och därför dristar sig till att rikta kritik mot ledningens prioriteringar och sättet att se på och organisera tankearbete – och notera att det är organiseringen och prioriteringarna som kritiseras, inte personerna som försvarar systemet – gör sig själv idag omöjlig. Så fort ledningen får chansen kommer den att göra sig av med hen, på ett eller annat sätt. I mitt fall skyller man på arbetsbrist, men eftersom de flesta av kurserna som jag byggt upp och arbetat på (med mycket gott resultat) kommer att fortsätta ges, och min kompetens dessutom är användbar på väldigt många fler kurser och utbildningar än dem jag arbetat på under det senaste året, blir det uppenbart vad cheferna (som av något slags naturlag aldrig kan bli övertaliga) sysslar med. Jag är fruktansvärt besviken över att ledningen för den högskola som jag varit en lojal medarbetare på under snart 22 år betraktar mig, mina kompetenser och mitt engagemang för kunskap och akademisk kvalitet, som ett hinder på vägen mot förverkligandet av högskolans produktionsmål. Men jag oroas mer över utvecklingen generellt och det skär i min när jag tvingas bevittna den allmänna förflackningen av och respekten för kunskapen som gör det omöjligt att bedriva tankearbete. 

Här under helgerna har jag tagit mig tid att sortera tankarna och jag går därför in i det nya året med förnyad kraft och en kämpaglöd som förvånar mig. Jag kommer inte att strida för att få behålla jobbet, istället kommer jag att göra allt jag kan för att hitta en arbetsgivare som liksom jag förstår att NPM inte är lösningen på Sveriges och mänsklighetens problem och som därför sätter värde på kunskapen, inser betydelsen av tänkande och förstår varför det är så viktigt att skapa förutsättningar för lärande. Hittar jag ingen sådan arbetsgivare får jag arbeta med något annat tills jag blir pensionär, men mitt engagemang för kunskapen kommer jag inte att ge upp. 

Jag kommer att fortsätta skriva så länge mina texter blir lästa. Därför vill jag avsluta årets första bloggpost med en uppmaning till dig som läst ända hit och som liksom jag, dels förstår skillnaden mellan tankearbete och produktionstänkande, dels oroas över utvecklingen i den akademiska världen; Snälla, om du uppskattar mina ord och mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten, hjälp mig sprida texterna jag skriver. Jag tjänar inga pengar på bloggandet, arbetet är helt ideellt och jag skriver för kunskapens och den akademiska kvalitetens skull.

Blickar bakåt och framåt

Det känns förmätet att klaga, väldigt många har det oändligt mycket värre, men julen 2024 blev verkligen inte som jag tänkte. Även om jag fick beskedet att jag troligen kommer att bli uppsagd i januari, bara några veckor innan jul, och trots att det påverkat min grundstämning här under helgen, hade jag inte velat vänta med att få det. Oron jag kände över det som nu är ett faktum påverkade mig också. Även om uppsägningen fortfarande känns overklig har jag accepterat beskedet, vilket gör att jag efter helgerna kan rikta all min energi mot framtiden. Sättet som mina chefer valt att hantera ärendet och deras empatilösa försök att slippa förklara grunden för beslutet är dock fortfarande svårt att ta in. Det faktum att min arbetsgivare, efter 21 år av lojalt och engagerat arbete, väljer att inte följa sina egna regler och dessutom utmanar gällande lagstiftning för att slippa motivera beslutet att låta mig gå med hänvisning till en arbetsbrist som inte existerar – kurserna som jag (i flera fall utvecklat och har) undervisat på de senaste åren kommer att finnas kvar – river både upp gamla sår och får mig att tvivla på rättssamhället. Vi får se om jag orkar gå in i en juridisk process för att få något slags upprättelse. Just nu pendlar jag mellan känslor av uppgivenhet och viljan att kämpa för det jag enligt lag har rätt till, men jag räknar med att jag ska kunna möta det nya året med kraft, mod och inspiration. Att ledningen för en avdelning och institution där det forskas om organisering och ledarskap visar prov på ett så pass ryggradslöst ledarskap är dock provocerande, och insikten om att ledningsgruppen får vara kvar medan jag som arbetar med kärnverksamheten får gå, är svår att acceptera. Hade jag inte haft mina nära och kära omkring mig vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom julhelgen. 

Allt är nu inte nattsvart. När jag väl får beskedet och vet hur den närmaste framtiden ser ut finns det massor av idéer som jag har för avsikt att slipa på och försöka realisera. Det första jag ska göra är att skriva ett förord och korrekturläsa manuset till min bok, En svanesång för universitetet som kommer ut här i vår. Kanske blir det även en debattartikel. Det arbetet ser jag som ett slags terapi. Jag kan nämligen inte skaka av mig känslan att den förmodade uppsägningen i alla fall indirekt har något med mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten att göra. Under de senaste åren har jag vid upprepade tillfällen, på institutions- och avdelningsmöten, märkt hur irriterad olika representanter för ledningen blivit när jag ställt kritiska frågor rörande konsekvenserna (för kvaliteten och kunskapen) av olika beslut som tagits och som vi lärare och forskare okritiskt förväntas följa. Att jag som i grund och botten är ganska konflikträdd ändå vågat ge luft åt min kritik mot NPM och mina tankar om vart kulturen på högskolan är på väg bottnar i min övertygelse om att vi alla, dels arbetar på skattebetalarnas uppdrag, dels att ingen sagt att vi ska sluta värna bildningen och den akademiska kvaliteten i verksamheten.

Jag har alltid känt ett relativt stort stöd från mina kollegor. Många har gett mig en tumme upp i korridoren eller en klapp på axeln efter mötena, och jag får även mail. Problemet är den typen av tyst stöd bidrar till känslan av ensamhet och utanförskap. Det är en av alla olika känslor som jag tvingats bearbeta här under julhelgen. Som kulturforskare och människokännare vet jag ju hur det fungerar. Om ett år är jag glömd och chefernas uppmaning till organisationen att lydigt producera tomma nyckeltal och blicka framåt blir det nya normala. Kanske kommer någon annat att ta på sig rollen som försvarare av kunskapen och kvaliteten, men så länge det arbetet är individuellt och stödet för den som axlar ansvaret är tyst kommer ingen varaktig förändring att komma till stånd, förutsättningarna för att värna kunskapen och kvaliteten kräver allas öppna och ihärdiga engagemang. Mitt engagemang för dessa frågor dör inte med min nuvarande anställning, jag stärks istället i min övertygelse och kommer att kämpa ännu hårdare för det jag tror på och det som alla hävdar är universitetets uppdrag. Hittar jag ingen arbetsgivare i den akademiska världen som uppskattar mitt engagemang kommer jag att fortsätta skriva och försöka skapa opinion på andra sätt. För mig har kunskapen kommit att bli en existentiell fråga, och arbetet med den ger mitt liv mening.

Här under mellandagarna fokuserar jag på att vara närvarande. Jag samlar kraft och förbereder mig på året som kommer. Det faktum att jag kan rikta min energi och kreativitet mot skrivandet tar udden av oron. Och eftersom jag inte ångrar något jag sagt eller gjort kan jag gå rak i ryggen och med högburet huvud ur den situation jag försatts i. Jag kommer inte att sitta sysslolös i väntan på nya uppdrag. Förutom korrekturet till boken om akademisk kvalitet väntar jag på korrekturet till en ny lärobok, om vetenskapens teori i praktiken, och vid sidan av dessa projekt arbetar jag med två böcker tillsammans med olika kollegor (en essäsamling om kunskapskrisen i akademin och en antologi om några av begreppen som skapades av Gilles Deleuze och Felix Guattari). Dessutom skriver jag, på uppdrag av Västerbottens museum, på en krönika om etnologen Sune Jonsson som ska vara med i en kommande utställningskatalog. Jag har även börjat skissa på en ny recension till tidningen Axess.

Redan innan mina chefer försatte mig i det limbo jag just nu befinner mig i hade jag svårt att känna något annat än oro inför det nya året. Hur kommer allt att bli här under 2025, med Trump och hans anhang som ledare för världens största ekonomi? Och vad händer med människorna i Palestina och Ukraina som utsätts för fruktansvärda attacker av totalitära och hänsynslösa ledare? Hur kommer klimatförändringarna att utvecklas? Kommer demokratin som idag är satt under allt hårdare press av människor som ignorerar kunskapen och litar mer på sina egna känslor än på vetenskapen att överleva? Inget av det där vet ni något om, men en sak vet vi: Ifall kunskapen inte respekteras kommer alla kända hot att förvärras. Det finns gott om problem där de kunskaper och den erfarenhet jag har skaffat mig genom åren behövs, vilket gör att jag vågar och orkar repa mod. Så jag avslutar årets sista bloggpost där, i den tanken.

Gott Nytt År önskar jag er alla! Jag håller tummarna för att vi i december 2025 kan blicka tillbaka och säga att nu vänder det. Även om det ser mörkt ut just nu har i alla fall jag inte förlorat hoppet om att det ska kunna bli så.

God Jul 2024

Den här julen blir lite speciell i och med att jag precis när jag skulle börja bygga upp julstämningen fick det obegripliga beskedet att jag efter jul kommer att skiljas från mina arbetsuppgifter, efter 21 års lojalitet med högskolan jag gett mina bästa år i arbetslivet. Jag är arg och besviken, men jag kan också känna en viss ro inombords eftersom det var länge sedan jag kände mig hemma på riktigt i den akademiska värld som jag levt i under hela mitt vuxna liv. På senare år har allt förändrats väldigt mycket, och när vi kom tillbaka från pandemin var inget sig likt. Förändringen är kulturell, och just den aspekten av det hela intresserar mig som kulturforskare, men eftersom min forskning och den kunskap jag kan bidra med inte anses värdefull blir det svårt att få gehör för den.

Under senare år har jag ofta, i samtal med vänner som frågar hur det är på jobbet, sagt att jag inte riktigt känner mig hemma i den akademiska världen längre. Och när de frågat om jag inte borde byta jobb har jag alltid sagt att jag ju är på den plats jag vill vara, i akademin. Jag tycker om att undervisa och vill använda min mödosamt upparbetade förmåga att skapa förutsättningar för andras lärande och bedriva egen forskning – inte för något slags karriärs skull, utan för tillfredsställelsen i att lära och för att arbetet med kunskap ger mitt liv en viktig del av dess mening. Det är kulturen på högskolan och sättet att se på hur arbetet som där bedrivs ska organiseras på bästa sätt, som förändrats, inte jag eller sättet som människor lär och kunskap utvecklas. 

Min bok, En svanesång för universitetet, som handlar om den här förändringen, om förutsättningarna för lärande, kunskapsutveckling och akademisk kvalitet, kommer till våren. Jag har precis fått tillbaka manuset från bokens redaktör och filar på ett förord där tanken var att jag skulle tacka de som hjälpt mig och förklara varför jag skrivit boken. Nu tvingas jag även sätta ord på känslan av att arbetet med boken bidragit till att jag förlorar jobbet, vilket är en minst sagt märklig upplevelse. Jag står dock för vartenda ord och ångrar ingenting av vad jag sagt eller gjort, för jag har alltid försvarat kunskapen och kvaliteten, och det kommer jag att fortsätta göra så länge jag lever.

Vi får se om jag tvinga ge upp min önskan om att få fortsätta undervisa och forska; det där ska jag ta tag i efter helgerna. Nu ska jag bara vara ledig, umgås med barn och barnbarn, promenera och läsa. Och skrivandet kommer jag oavsett vad som händer aldrig att ge upp. Tanken är att jag under och efter helgerna ska göra ett sista försök att få min roman, som bygger på den bildningsresa jag gjort, utgiven. Och jag har fått i uppdrag att skriva en krönika för Umeå museum. Jag väntar även på korrekturet till min kommande lärobok. Det känns väldigt bra och hjälper mig hantera sorgen. Det går att ta mig ur akademin, med ingen annan än jag själv kan ta akademin ur mig.

Med de orden går jag in i ledigheten, men jag lämnar er med några ord som jag skrev i augusti 2014, efter att jag tagit mig igenom en tidigare utredning om övertalighet. Den gången hade man lagt ner den kulturvetenskapliga utbildningen och hela arbetslaget hade placerats i en och samma krets där tre riskerade att förlora jobbet. Jag var orolig över om mina år i statlig tjänst skulle räcka och det blev några ångestfyllda månader innan vi fick beskedet att ingen behövde sägas upp, och att jag hur som helt skulle fått stanna. Det var på samma högskola som jag arbetar idag, men i en helt annan kultur och ett helt annat samhälle. Min oro för framtiden då är dock den samma idag, det är bara det att oron för min egen del idag är mindre medan oron för vart demokratin och kunskapssamhället är på väg bara har stegrats sedan dess.

Om hushållning med resurser 

Den här terminen njuter jag av ynnesten att ha fått tid i tjänsten för att vidareutbilda mig. När kulturvetenskapen lades ner som ämne på högskolan där jag arbetar fick jag söka mig till andra utbildningar där min kompetens och mina kunskaper behövdes och kunde användas. Jag hittade Företagsekonomi, som jag sedan länge intresserat mig för och redan var bekant med på en basal nivå. Där har jag under några år nu undervisat om Vetenskapsteori och om makt och konflikter i organisationer, samt handlett uppsatser. Jag har dock av olika skäl aldrig riktigt fått tid att sätta mig in i ämnet mer ordentligt. Men så i våras kom beslutet att jag under året som kommer får del av Trygghetsrådets omställningspengar. Därför kommer jag att bli student igen, i ordets rätta betydelse. Jag ägnar delar av hösten åt att studera, i samråd med kollegor, klassikerna i ämnet företagsekonomi. Ett stort privilegium, ett ansvar och samtidigt som sagt en ynnest. Jag sökte mig till högskolan för att lära.

Företagsekonomi handlar, sedan antiken, om hushållande med knappa resurser. Hushållande, det vill säga effektivt nyttjande av de resurser som finns tillgängliga. Har svårt att tänka mig något viktigare än den kompetensen, som ligger helt i linje med politikernas mål. Tänker mycket på det, och lusten att lära och förstå är stor. Efter 20 år på högskolan och 10 år som forskare och lärare handlar studier, nästan oavsett vilket (hum/sam) ämne jag än studerar, om att fördjupa redan inhämtade kunskaper, samt om att relatera dem till varandra. Inte mycket av det jag studerar idag är helt nytt. Samhällsfrågor och forskning om det, teorier och empiriska studier, har jag läst och reflekterat över under alla år. Det jag ska lära mig under året är att applicera kunskaperna på ämnet Företagsekonomi.

Hushållning med resurser. Vad handlar det om? Det handlar om att göra kloka val när man investerar, om att effektivt utnyttja resurserna som man har till sitt förfogande och om att inte dra på sig onödiga kostnader. Hushållning handlar också om att vårda resurserna man har, om att satsa på underhåll för att slippa nyinvestera och bygga från scratch längre fram. Kompetensen att hushålla handlar i hög grad om att kunna hantera komplexa problem, för det finns inga enkla lösningar på den här typen av problem. Här har jag nytta av mitt arbete med hållbarhet, etik/moral och abstrakt analytiskt tänkande.

När jag var student hushållade jag med studiemedlen. Jag bestämde mig tidigt för att ta ut det jag fick, så länge jag kunde. Sex år på heltid läste jag på Universitetet. Första året gick mycket av tiden och energin åt till att hitta en studieteknik som fungerade för mig, och åt att knäcka den akademiska koden, att lära känna kulturen. Därför läste jag mina två gånger 20 poäng och avslutade första året med en B-uppsats. Det var vad systemet krävde av en student som läste på heltid. Jag såg emellertid mina studier som en investering för livet och även om jag inte hade ord för det då ville jag hushålla så bra jag bara kunde med de resurser jag förfogade över. Därför fortsatte jag att nästa läsår studera Etnologi C på halvtid, samtidigt som jag läste Ekonomisk Historia på heltid. 150 % var max, mer fler kurser fick man inte ansöka till, mer fick man inte läsa. Men från och med år tre, när jag knäckt koden, hittat en bra studieteknik och dessutom upptäckt hur många olika ämnen och kunskaper som fanns inom humaniora och samhällsvetenskap ville jag läsa så mycket det bara gick, ville jag använda den begränsade tid jag hade så klokt som möjligt. Därför hittade jag strategier för att kringgå reglerna, för jag ville läsa så mycket det bara gick. Sex år hade jag till mitt förfogande och jag fyllde dem till brädden med kunskaper i snitt över åren examinerades jag för 22 poäng och min grundexamen innehåller 264 poäng (om jag läst på heltid hade jag fått 240). Jag läste som sagt för kunskapernas skull och för att lära mig mer, och det har jag fortsatt med genom åren. Kunskapen står fortfarande i centrum i mitt liv.

Ber om ursäkt för om det uppfattas som skryt, men det är inte därför jag skriver det. Jag gör det för att illustrera det jag egentligen vill skriva om: Sveriges hushållande med resurser, ekonomiska och intellektuella, kunskaper och kompetenser. Hur gör vi, i praktiken? Till vad använder vi kunskaperna som produceras på högskolor och universitet? Min och alla andras utbildning är finansierad med gemensamma resurser. Statens utgifter för utbildning av ansenliga, för vi anser att det är så man bygger för framtiden. Samhället behöver kunskaper och därför är det en klok investering för alla att satsa på skola och utbildning samt forskning. Så hur gör han då, Jan Björkund? Den högste ansvarige för dessa frågor. Hur hushållar han med resurserna han har till sitt förfogande. Det går ju inte så bra för Sverige, kunskapsmässigt. Resultaten halkar efter i jämförelse med andra länder. Förkunskaperna hos dem som påbörjar högre utbildning sjunker. Det är inget vi kan ta lätt på, om vi vill att Sverige ska vara ett bra land att bo även i framtiden. Hur hushållar vi med våra intellektuella resurser? Till vad används forskare och forskares kompetens?

Under mina år som lärare är det en sak som ökat dramatiskt om jag jämför med hur det var i början av 2000-talet. Administration. Jag jobbar fortfarande 100 %, tänk på det. För varje ny sak som jag ska göra som inte har med kunskapsutveckling och lärande att göra försvinner tid som hade kunnat användas för att hjälpa och inspirera studenter. Med stöd i erfarenheterna och kompetenserna som växer för varje år kan jag kompensera en del av bortfallet av tid, men det blir svårare och svårare för varje är, för kravet på effektivitet och ekonomisk sparsamhet ökar mer än vad jag och mina kollegor kan kompensera för. Dessutom måste återväxten säkras. Nya lärare måste få hjälp och tid och möjlighet att bygga upp samma kunskaper och samma erfarenhet som vi som varit där längre. Ekonomiskt, om det bara var ekonomin det handlade om, låter det som kloka beslut och bra strategier. Men högskolans uppdrag är inte att spara pengar. Utbildning är en investering. Vårt uppdrag är att producera kunskap, att säkra samhällets framtida behov av kunskap och kompetens. Och betraktat ur det perspektivet är ekonomiska kloka beslut ofta förkastliga utifrån ett kunskapsperspektiv. För samma pengar riskerar vi att få sämre kunskapsutfall, vilket urholkar kunskapsbasen som framtida generationer behöver. Högre utbildning och kunskap är ett slags intellektuellt pensionskapital. En resurs som Sverige behöver hushålla klokt med. Jag tycker av erfarenhet och med stöd i resultatet i Pisa inte att vi hushållar klokt med våra resurser. Nuvarande skol- och utbildningspolitik främjar inte byggandet av en KUNSKAPSNATION. Utbildning och forskning är en nödvändig investering för framtiden, inte en kostnad.

Snart är det val och skolan är en av de mest brännande frågorna i årets valrörelse. Äntligen är det många som säger och känner. Nu förstår politikerna att läget är allvarligt och att radikala åtgärder krävs. Äntligen kommer lärarnas förutsättningar att sköta sitt arbete bli bättre. Äntligen kommer vi att göra de investeringar som krävs, kommer lönerna att öka och administrationen att minska. Äntligen kommer kunskapen i centrum. Häromdagen framträdde Jan Björklund i TV, i en debatt med Ibrahim Baylan, om skolan, med anledning av Björklunds beslut att införa betyg från årskurs fyra. Beslutet har kritiserats av en enig lärarkår, men när detta påpekades viftade Björklund bort frågan och menade att det var vänstern som klagade och att vänstern klagar på allt, när de inte företräder vad Björklund kallar Flumskolan. I blixtbelysning, på TV, i landets viktigaste nyhetssändning står visar vår utbildningsminister, landets högste ansvarige för Sveriges kunskapsförsörjning och dissar hela lärarkåren. Han visar där och då klart och tydligt att skolan bara är ett sätt för honom att profilera sig och sitt parti. Han bryr sig inte om skolan, inte om kunskapen. Han bryr sig bara om sig själv. Han vet hur det är och och vad som krävs. Han behöver inga lärare, och inga forskare heller. Hans kunskaper, tycker han på fullaste allvar, är alla kunskaper som landet behöver för att bli en framstående kunskapsnation igen. Den hållningen är grandios, nonchalant och kontraproduktiv. Björklunds utbildningspolitik handlar om allt annat än om klok hushållning med resurser. Om det inte är flum, då får vi omdefiniera begreppet. Och då blir även Björklunds åsikter lättare att förstå.

Hur använder han forskningen, för han var inte ensam uppe på podiet när förslaget om betyg i fyran presenterades? Vid sin sida hade han en av landets mest meriterade, aktade och välkända forskare Marin Ingvar. Han fick i våras uppdraget av utbildningsministern att utreda frågan om betyg, vilket han gjort. Det är hans promemoria som ligger till grund för Björklunds beslut. Det är i alla fall detta Jan Björklund vill få oss att tro. Han glömmer emellertid en sak. Sverige består inte bara av vilsna och dåligt pålästa väljare som har fullt upp med att få ihop sitt livspussel. I Sverige finns det fortfarande forskare och akademiker och många andra som är väl insatta och som har förmågan att tänka kritiskt. Landets forskare och lärarna på Universitetet har utbildats i det system som Björklund är kritiskt mot. Vi har gått i flumskolan, det vill säga den skola som makthavare från andra länder lyfte fram som ett föredöme. Som tur finns det fortfarande kritiska forskare kvar, som ser och som kan värdera nuvarande politik. Till exempel Andreas Fejes på Linköpings Universitet, som skriver på Brännpunktidag. Låt oss lyssna på vad han säger om hur Björklund använder utredningen och forskaren Martin Ingvar.

Utbildningsministerns förslag om att införa betyg redan i år 4, endast två år efter att betyg infördes i år 6, har inte stöd i aktuellt forskningsläge. Återigen ägnar sig politiker åt populistiska utspel i valrörelsen med hopp om ökat väljarstöd, i stället för att seriöst basera sina reformförslag på det aktuella forskningsläget. Snarare än att bidra till bättre resultat riskerar reformen, genom att stämpla tioåringar som bra och dåliga, att hämma elevers lärande. 

Hjärnforskaren Martin Ingvar fick i mars uppdraget att biträda utbildningsdepartementet med att utarbeta förslag som innebär att betyg införs från år 4. Promemorian som ligger till grund för förslaget menar att det inte finns vetenskapligt stöd för att tidigare betyg har positiv inverkan på elevers prestationer. Slutsatsen som dras är trots detta att betyg ska införas redan från år 4. Argument som förs fram är att betyg tydliggör elevers prestation för dem och deras föräldrar, att det ökar elevers motivation och att lärarna blir tvungna att förtydliga vad varje elev måste arbeta vidare med.

Hur bygger man en kunskapsskola (eller är det rent av så att den där andra Folkpartistiske politikerna är den enda som stavat rätt på valaffischen, är det Kunskapskola Björklund erbjuder oss?) på dessa premisser? Hur blir Sverige en kunskapsnation om forskare används som pynt och om pengarna man lägger på utredningar ändå resulterar i att man gör det man på förhand bestämt sig för att göra, helt i strid med all forskning och all framgångsrik erfarenhet (läs Finland)? Vad gjorde Martin Ingvar där och vad behövde Björklund honom och forskarsamhället till, egentligen? För att ge legitimitet till rådande politik. Vad står det i underlaget som Björklund lutar sig mot och hur läser han det egentligen?

Om politiker tar forskningsläget på allvar skulle populistiska förslag såsom betyg i lägre åldrar läggas åt sidan. Snarare borde satsningar riktas in mot att öka lärares bedömningskompetens, samt att rikta fokus på formativa metoder för bedömning och feedback. Visserligen talar promemorian i liknande termer, men slutsatsen blir ändå att det krävs ett införande av betyg i lägre åldrar för att lärare skall tvingas bli bättre på att bedöma elevers prestationer. 

Sammanfattningsvis, promemorian och förslaget är mycket motsägelsefullt.

1. Promemorian var ett beställningsjobb, det vill säga en hjärnforskare snarare än en bedömningsforskare anlitades för att föreslå hur betyg i år 4 skall införas, snarare än om.

2. Promemorian pekar med all vetenskaplig hederlighet på att det inte finns vetenskapligt stöd för att tidigare betyg påverkar elevers prestationer positivt.

3. Promemorian pekar också på att bedömningskulturen i skolan är av vikt för elevers prestationer.

4. Slutsatsen är trots detta att betyg i tidigare åldrar är rätt väg att gå för bättre resultat i svensk skola. Med andra ord, slutsatsen är inte trovärdig.

Vid senaste reformen, då betyg fördes in i år 6, ignorerade regeringen forskningsläget. Stora delar av oppositionen accepterade reformen. Nu vill jag uppmana politiker att sluta låta skolan vara reformverkstad som styrs med grund i personliga erfarenheter, opinionsmätningar och genom att ignorera forskningsläget. För skolans skull, basera reformer på gällande forskningsläge.

Jag instämmer i Fejes analys och slutsatser. Paradoxalt nog vill vi samma sak som Björklund. Och det vill alla forskare och hela lärarkåren. Om målen råder det konsensus. Det är vägen dit det tvistas om, och där skiljer sig forskarnas och lärarnas åsikter från Björklunds. Skillnaden mellan lärarna och forskarna är att vi utgår från kunskap och hämtar stöd från forskning. Vill ha kunskap, har erfarenhet av studier och forskning. Vi talar utifrån erfarenhet. Vi vet och anpassar våra åsikter efter kunskapen. Björklund gör tvärt om och försöker anpassa verkligheten och kunskapen efter sina politiska åsikter.

Så bygger man inte en kunskapsnation. Så hushållar man inte med resurser. Så bedriver man inte en framgångsrik skol- utbildnings- och forskningspolitik. Det Björklund gör riskerar att driva Svensk skola i intellektuell konkurs, vilket skjuter den högre utbildningen i sank. Är det detta vi vill, vi som bor i Sverige? Ytterst är det vi som bestämmer. Snart är det val och då kan det bli ändring. Om vi vill och bryr oss om våra gemensamma resurser, vår framtid och Sveriges rykte ute i världen.

Oron över att förlora jobbet är förödande för ens intellektuella förmågor

Det faktum att man idag behöver bli uppsagd för att kunna leva upp till intentionen med den lagstadgade akademiska friheten – som är själva förutsättningen, både för den kunskap som sägs vara syftet med högskolan och för att kunna värna den unika kvalitet som gör högskolan till en HÖGSKOLA, snarare än ett förlängt gymnasium – säger något om hur långt bort Högskolesverige rört sig från det klassiska bildningsuniversitetet som var en viktig förutsättning för det moderna, öppna och demokratiska samhället. Hur kunde det bli så? Det finns naturligtvis inte ett enda svar på den frågan, avakademiseringen av vårt lands högskolor och universitet är liksom all annan samhällsförändring resultatet av en lång rad komplexa och samverkande faktorer. Det finns ingen syndabock, bara människor som vill olika saker och som antingen bejakar utvecklingen eller bjuder motstånd mot den. Eftersom jag värnar kunskapen och kämpar för den akademiska kvaliteten har jag kommit att tillhöra den senare kategorin. Och det trodde jag var något positivt, givet att det är en högskola jag arbetar på. 

Även om jag länge känt mig som en besvärlig medarbetare, just eftersom jag påpekat dessa saker på avdelningsmöten, institutionsmöten och i olika nämnder som jag sitter och har suttit i, trodde jag aldrig att det skulle leda till att jag skulle förlora jobbet på grund av arbetsbrist, vilket jag inte kan tolka som något annat än ett svepskäl eftersom jag har placerats i en minimal krets där alla sägs upp, med motiveringen att arbetsbrist uppstått just inom det område där jag haft min huvudsakliga sysselsättning under det senaste året. Mina arbetsuppgifter försvinner dock inte eftersom bara en av kurserna jag undervisat på läggs ner, vilket betyder att det som har varit min huvudsakliga arbetsuppgift i framtiden kommer att utföras av medarbetare som får stanna kvar eftersom deras huvudsakliga arbetsuppgifter det senaste året handlat om annat, alltså sådant som de i framtiden kommer att tvingas göra mindre av. Efter 21 år anser sig min arbetsgivare inte ha behov av mig och mitt engagemang för högskolans profilområde och kärnverksamheten. 

Jag byter spår, men stannar kvar i den inledande tanken. När ett folk börjar ta demokratin och kunskapen föregiven är det ett oroande tecken att ta på allvar, för därifrån stupar det snabbt brant utför. Inget som rör det mellanmänskliga går nämligen att ta för givet, särskilt inte något så pass komplext som kunskap, kultur, jämlikhet och demokrati. Pandemin som borde varit ett slags väckarklocka blev istället på många sätt en bekräftelse på hur allvarligt läget är för kunskapen, demokratin och öppenheten, inte bara i Sverige utan i hela världen. På bara några dagar offrades samhälleliga världen som människor kämpat för med sitt liv som insats när totalitära undantagsregler infördes i många länder. Och Sverige, där myndigheterna värnade de demokratiska fri- och rättigheter som det tog generationer av kamp för att uppnå, pekades ut som en mördarregim – inte bara av företrädare för länder som inte litade på sin befolknings omdöme samt beprövad erfarenhet, utan även många inom vårt eget land. Anders Tegnell stod som tur var upp för kunskapen och hade integritet nog att inte låta sig styras av alla känsloargument som snurrade runt i och förpestade den allmänna debatten. Få saker skrämmer mig så mycket som det faktum att när allt var över och Sveriges väg visade sig vara den enda rätta vägen att tackla en pandemi orsakad av ett luftburet virus, möttes den insikten med tystnad. Allt återgick till det normala, med den skillnaden att inget längre var sig likt. Det råder fortfarande konsensus om att vetenskapen är räddningen och att högre utbildning är viktigt, men idag ifrågasätts allt oftare resultat av forskning som inte bekräftar människors övertygelser, vilket är ett alarmerande tecken i tiden som måste tas på allvar. Men för att kunna göra det måste högskolan vara en plats där man lär sig respektera kunskapen och bygger upp förståelse för hur vetenskap fungerar.

Pengarnas inflytande över tänkandet är stort eftersom det kan sägas vara en existentiell faktor. Den som tagit ett stort lån för att köpa en bostad (i tron att dess värde bara kan och kommer att öka och för att räntan varit låg under några år) har av förklarliga skäl svårt att förhålla sig objektiv till politiken, vilket gör det lätt att lockas av partier vars ledare talar till känslan snarare än till förnuftet. Och makthungriga, skrupelfria politiska ledare som kan hitta en syndabock att skylla problemen på har lättare att få besvikna och desillusionerade människor att lägga sin röst på dem. Problematiskt nog håller sig idag alla partier med anhängare som står bakom det parti de identifierar sig med, även om det partiets politik går på tvärs mot deras intressen. Allt fler partier har idag antagit formen av en sekt där det krävs total underkastelse och obrottslig lojalitet mot partilinjen, vilket gör att kunskapen inte längre är makt, liberalerna inte längre är liberala och kristdemokraterna helt tappat sin moraliska kompass. I ett sådant samhälle och ett sådant kulturellt klimat kommer allt fler att betrakta kunskapen och forskarna som utvecklar och försvarar den som ett hot. Ingen politiker säger att universitetsväsendet ska läggas ner, men genom att inte ge landets högskolor full täckning för inflationen och de allmänna kostnadsökningarna – och genom att minska tilldelningen av medel till de ämnen man inte tycker om, antingen för att man inte förstår dem eller för att forskningens resultat upplevs som ett hot mot den politik man vill föra – undermineras förutsättningarna för en akademi värd namnet, och den helt nödvändiga mångfalden i den akademiska världen reduceras. Konsekvensen av den här utvecklingen är att landets högskolor håller på att förvandlas till effektiva produktionsenheter, trots att kunskap och förutsättningar för lärande inte är och aldrig kan vara produkter.

En av alla saker jag fått "möjlighet" att reflektera över i den helt overkliga situation jag befinner mig i just nu är vad rädslan för att förlora jobbet gör med förmågan att tänka och agera som akademiskt skolad människa. Allt och alla hänger ihop. Samhället är en komplex helhet. Men eftersom det krävs en hel del tid och tankemöda redan av den som vill på allvar vill förstå kulturens makt över människors tankar och handlingar, blir det så klart ännu svårare att övertyga den som saknar intresse för ämnet, att kultur är en faktor att räkna med. Och det blir inte lättare av att allas vardag är fylld av krav och måsten, vilket gör att tiden som krävs för att förstå komplexa samband och för att tänka igenom saker och ting noga ständigt krymper. Jag visste så klart det där, men i den situation jag nu befinner mig i går det så sakteliga upp för mig i hur hög grad samtidskulturen och förändringen av högskolan hindrat mig i mitt eget tänkande. Oron över vad som ska hända med mitt jobb – som NPM i allmänhet och de ständiga nedskärningarna i synnerhet har manat fram – har gått ut över min förmåga att forska och bedriva undervisning som håller hög akademisk nivå och klass, men oron och stressen har också hindrat mig från att tänka klart. Insikten om detta tar oron till en ny nivå, för om jag som ägnat ett helt akademiskt liv åt att försöka förstå vad kultur är och fungerar har svårt att greppa vidden av problemen vi kollektivt försatt oss i kan man nog utgå från att den växande skaran av forskare som bara läser artiklar inom sitt eget allt smalare område och som kämpar med att leva upp till ledningens produktionsmål och därför lever i ett evigt nu utan att reflektera över den radikala försämringen av förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling, inte ser hur förändringen förr eller senare kommer att drabba även dem.

Om vi låter det faktum att det inte går att uttala sig med säkerhet om vad som är hönan och ägget (därtill är kulturen och all samhällsutveckling allt för komplex) hindra oss från att reflektera över möjliga orsaker till att det blivit som det nu är dömmer vi oss själva att bli slavar under den förändring som hotar att underminera själva fundamentet för demokratin och kunskapen. Jag skrev i förra veckan om behovet av AKADEMISKT ledarskap eftersom jag menar att det är vad som krävs för att bryta den onda cirkel som både samhällsutvecklingen och den akademiska kulturen fastnat i. Anledningen till att jag kände mig manad att skriva om just det ämnet är att jag inte kan skaka av mig känslan av att det ledarskap som försatt mig i den situation jag hamnat i är motsatsen till akademiskt. Jag är medveten om att jag talar i egen sak här, men jag har alltid varit noga med att ange skälen för att jag tänker som jag tänker och det är inte min egen försörjning jag försvarar, utan kunskapen, den lagstadgade friheten (googla Högskolelagen, paragraf 6) och den akademiska kvaliteten. Ligger det inget i mina farhågor är det bara att ignorera vad jag skriver, men finns det ett uns av sanning i orden jag satt på pränt här borde det vara ett tecken i tiden att ta på allvar. Det som drabbar enskilda akademiker (som jag) drabbar nämligen förr eller senare alla akademiker, och med akademiker menar jag människor som sätter kunskapen i första rummet och som lever efter vetenskapens principer. Och när kunskapen inte längre respekteras finns ingen möjlighet att försvara det demokratiska rättssamhälle som vi som föddes under 1900-talet fått för oss att vi kan ta för givet.

Det som skiljer akademiska ledare från ledare i näringslivet är att de välkomnar kritik, för det är så kunskap och akademisk kvalitet utvecklas och förvaltas. Akademiska ledare skiljer alltid mellan person och position och tar därför inte välgrundad kritik mot sättet att leda högskolans verksamhet personligt. I den kulturella miljö som växer fram under ett produktionsfixerat ledarskap sprider sig rädslan och oron över att förlora jobbet, därför följs ledningens order och administrationens regler lydigt och risken är stor att det växer fram en tystnadskultur. I en sant akademisk miljö, där ett akademiskt ledarskap praktiseras, är det högt till tak. Där koncensus inte ett mål i sig, tvärtom anses förekomsten av skilda uppfattningar som en indikation på att kulturen på arbetsplatsen är akademisk och ett tecken på att kunskapen respekteras. Chefer som inspirerats av den ledarstil som praktiseras i tillverkningsindustrin – där uppdraget är att hålla aktieägarna nöjda, kosta vad det kosta vill, och där personalen lydigt och okritisk förväntas följa ledningens order – pekar med hela handen och kräver mätbara resultat. Men så fungerar inte kunskap och med en sådan ledarstil går det inte att skapa förutsättningar för lärande och högre utbildning.

Jag kan inte se det som något positivt, men jag tvingas konstatera att jag, nu när oron över det som redan hänt långsamt släpper och jag tvingas acceptera det ofattbara, kan vara helt fri i tanken. Och den känslan är berusande. Snart är det jul och då ska jag vara ledig, men sedan ska jag använda min nyvunna tankefrihet så gott jag kan och förvalta kunskaperna och förmågorna jag skaffat mig under mina över 30 år i den akademiska världen på bästa sätt. Jag är skakad och besviken, men långt ifrån uppgiven.

Självförtroendet vacklar, men självkänslan är intakt

När, och framförallt på grund av det sätt som jag delgavs informationen om att ledningsgruppen i sin strävan efter att nå en budget i balans beslutat sig för att placera mig i en krets om två personer, (trots att vi är långt fler som utför samma arbetsuppgifter, inte bara på avdelningen utan på högskolan som helhet) där övertaligheten är just två, skakades hela min värld i sina grundvalar. När jag, utan att få någon förklaring till principen för kretsningen eller grunden för beslutet, efter 21 års lojalt arbete inom kärnverksamheten, tvingas inse att Lagen om anställningstrygghet och turordningsreglerna, som jag trodde innebar en relativ trygghet, satts ur spel av mina närmaste chefer, kändes det som att golvet jag stått på försvann och att jag kastades ut i fritt fall. Utan tron på mig själv som individ och vetskapen om att jag under alla mina år på högskolan har varit en lojal medarbetare som alltid har satt studenterna och kunskapskvaliteten i första rummet, hade jag aldrig klarat mig genom den här veckan. Jag har levt timme för timme och en dag i sänder med känslan av att befinna sig i ett slags vakuum, utan riktig kontakt med verkligheten. Det där beslutet träffade mig definitivt där jag är som svagast och jag kan inte skaka av mig känslan av att det är riktat mot mig som person. 

Här under veckan har jag på olika sätt försökt bevisa för mig själv att jag fortfarande kan göra det som jag genom åren kämpat för att bli bra på och som jag aldrig trodde jag skulle behöva tvivla på igen. Föreläsandet, skrivandet, den intellektuella förmågan och inte minst mina sociala kompetenser. Det är nämligen ett faktum att orsaken till att jag kommit att ägna en så stor del av mitt liv åt studier av och forskning om kultur har att göra med mitt dåliga självförtroende, som i kombination med min tidigare dåliga självkänsla, tvingat mig ut på många och ibland ganska långa omvägar. Det är en av anledningarna till att jag aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Den dåliga självkänslan gjorde att jag långt fram i livet levde med ett gnagande tvivel på mig själv, och på att jag är värd att älska och tas på allvar. Mitt dåliga självförtroende har gjort att jag automatiskt intar rollen som outsider och därför ofta betraktas som en kuf. Tidigt i livet lärde jag mig leva med dessa förutsättningar och jag har funnit mig tillrätta med positionen som iakttagare och eftersom jag med åren har utvecklat en analytisk förmåga, vilket delvis är en konsekvens av att jag känt mig tvingad att vara vaksam på andras bemötande och sammanhangens olika skiftningar. Ända fram till den dag då jag vågade steget in i den akademiska världen var de där egenskaperna och förmågorna en belastning för mig. På universitetet i allmänhet och inom kulturforskningen i synnerhet kändes det dock som jag hittade det hem jag alltid sökt efter. 

Plötsligt insåg jag att egenskaperna som gjort mig till den jag är var förmågor som kunde användas till något konstruktivt. Därför är det inte bara mitt arbete och min försörjning som just nu hotas. Hotet jag utsatts för är existentiellt. Det där förödande beskedet om "uppsägning" (formellt är jag ännu inte uppsagd, men jag hyser inget hopp om att beslutet ska ändras) aktualiserade en rad liknande upplevelser tidigare i livet. Sådant jag trodde att jag var färdig med har jag här, parallellt med allt annat som pockar på uppmärksamhet – undervisningsvardagen och livet i övrigt måste ju löpa på, och snart är det jul till exempel, med allt vad det innebär – återigen tvingats bearbeta. Min livslånga känsla av att inte vara önskad och upplevelsen av svek som beslutet aktualiserat väcker minnen från högstadiet, men även minnen från en tidigare arbetsplats där jag ifrågasattes på oklara grunder. Trots att jag blev docent medan mobbarna knappt gick ut gymnasiet och även om det var ledningen och den av mina forna arbetskamrater som tydligast ifrågasatte mig som omplacerades, ledde det inte till att mitt självförtroende blev bättre, tvärtom. Och nu är jag tillbaka på ruta ett.

En avgörande skillnad från tidigare i livet, innan sociala medier förändrade allas våra liv och tillvaro, är att så fort jag delade nyheten märkte jag att jag har ett fantastiskt stöd, inte bara av mina närmaste, utan även av många av mina arbetskamrater. Och till min förundran och stora tacksamhet har även människor jag i vissa fall bara haft ytlig kontakt med hört av sig och gett mig stöd. Jag har fått en massa mail och meddelanden där människor utrycker sin förfäran, oro och omtänksamhet. Det där har gjort att jag ganska snabbt kunde vila i och hämta stöd från den självkänsla som jag till min tacksamhet genom åren trots allt lyckats upparbeta. Med den i ryggen har jag vågat stå på mig och kunnat göra de saker som jag behöver göra för att kunna bygga upp självförtroendet igen. Självkänslan har till exempel hjälpt mig att inte agera ut önskan om att hämnas eller skriva en massa hatiska inlägg på sociala medier riktade mot personerna som försatt mig i den situation jag nu är i. Det var en av de första sakerna jag bestämde mig för under tågresan hem efter mötet. Nu när den initiala chocken har lagt sig och jag börjar kunna sortera känslorna kommer det en rädsla krypande. Vad händer sedan, när ingen hör av sig längre? Alla har fullt upp med sina liv och sina bekymmer och jag är inte den enda som drabbats. Den insikten skrämmer mig, men jag tvingar bort de där känslorna, för jag vet av erfarenhet att i en sån här situation blir man lätt sin egen största fiende. Jag kan och får helt enkelt finna tröst i skrivandet. Som så många gånger tidigare i livet sätter jag ord på min upplevelse, trygg i vetskapen om att det hjälper mig, och förhoppningen är även att andra i liknande situationer kan finna stöd i vetskapen om att de inte är ensamma. Makten har alltid regerat genom att söndra och hålla inne med information. 

När jag vaknade mitt i natten dagen efter att jag fått beskedet och min vana trogen satte mig vid datorn för att sätta ord på känslorna och bringa reda i alla tankar, kändes det först som jag förlorat förmågan att skriva. Jag fick kämpa med varje mening och fann inte orden jag behövde. Då balanserade jag verkligen på gränsen. Senare på dagen, särskilt när jag svarade på alla frågor, tackade och förklarade för alla som undrade vad som hänt, i mail och på sociala plattformar, insåg jag till min lättnad att så inte var fallet. Det var en tung sten som föll från mitt bröst när jag insåg att svårigheten att skriva handlade om att det fanns så många olika saker och känslor jag ville sätta ord på att det stockade sig. När jag insåg att förmågan fanns kvar blev skrivandet återigen ett konstruktivt verktyg i strävan efter att ta mig upp på banan igen. Och nästa dag, efter en hel natts sömn, kunde jag så sakteliga börja fokusera igen. Jag sover fortfarande inte så bra som jag önskar, men det gör jag å andra sidan sällan nu mer, så det är egentligen inte ett problem. Det har jag lärt mig hantera.

Som ett led i mitt eget återuppbyggnadsarbete, så att säga, på andra sidan av det fortfarande obegripliga beslutet, och med stöd i min intakta självkänsla, har jag tvingat mig själv att göra saker som min instinkt säger att jag borde undvika men som jag rent intellektuellt vet är viktigt att utsätta sig för. Där har jag haft hjälp av mina kunskaper om KBT och förståelsen för hur hjärnan fungerar. Under slutet av förra veckan och under hela helgen fasade jag för dubbelföreläsningen på engelska, men jag fann tröst i att den skulle handla om vetenskaplig metod och etik. Jag har inga problem med att föreläsa på engelska, men under de förhållanden jag lever under just nu blev det en kamp. Och den kampen blev inte mindre utmanande av det faktum att föreläsningen skulle hållas på campus, där jag inte hade varit sedan jag fick beskedet. Bara att åka dit var en utmaning. Men det gick bra. Jag var dock helt slut när jag åkte hem. Några har sagt till mig att jag ska skita i jobbet, och visst har jag funderat på att sjukskriva mig. Känslan av att hämnas på arbetsledningen genom att obstruera har jag dock, som sagt, slagit bort. Det har aldrig varit för mina chefers skull jag gått till jobbet och alltid satt en ära i att göra det bra. Jag strävar efter hög kvalitet i arbetet, dels av tacksamhet gentemot skattebetalarna, dels för min egen skull. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om det gick slentrian i jobbet. Därför är det så viktigt för mig att fortsätta göra det jag gjort i alla år på bästa sätt, även om arbetet inte uppskattas av mina chefer (vars lön också betalas av skattemedel) och trots att de försatt mig i en fullkomligt hopplös situation. Två fel kan aldrig bli ett rätt! Det är så jag upprätthåller självkänslan, och det är ett viktigt led i arbetet med att bygga upp självförtroendet igen.

Den som läst mina inlägg här på bloggen genom åren vet att jag fört en mångårig kamp för kunskapen och den akademiska kvaliteten. Problemen med NPM, som förvandlar det akademiska arbetet till ett arbete som liknar arbetet som utförs i tillverkningsindustrin eller tjänstesektorn, kom smygande, men idag är kulturen i Högskolesverige, i utbildningssystemet och i samhället som helhet förändrad i grunden. SD och deras anhängare skyller förändringen på invandrarna, vilket är ett grundlöst, kunskapsignorant känsloargument. Om kunskapen verkligen ansågs ha ett värde och om bildning faktiskt var viktigt, inte bara i retoriken utan i praktiken, hade den typen av åsikter aldrig nått spridning utanför de snäva kretsar där de emanerar från. Kampen för kunskapen och det som gör den högre utbildningen högre är alltså på många sätt ett tvåfrontskrig, (fast egentligen kommer hoten mot kunskapen från långt fler håll). Problemet är att det krävs kunskap för att inse att man saknar den, och en aktiv vilja att lära för att bygga upp förståelse för den komplexitet som är ett av samhällets och kulturens mest utmärkande egenskaper. Dessa insikter har jag allt oftare på senare tid – i takt med att den administrativa bördan växt samtidigt som tiden att utföra arbetet minskat och linjens makt över kärnverksamheten ökat på kollegiets bekostnad – påpekat på institutions- och avdelningsmöten; av omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten. Även om det skulle vara anledningen till att jag inte får vara kvar ångrar jag mig inte en sekund.

Insikten om och förståelsen för just dessa saker är en av många anledningar till att jag bloggat och skrivit böcker, istället för att satsa på min egen karriär genom att använda arbetstiden till att skriva ansökningar och vetenskapliga artiklar eftersom det räknas meriterande. Eftersom jag sökte mig till arbetet som lektor för kunskapens skull, inte för min egen personliga vinnings skull. Eftersom jag gjorde det för samhällets bästa och för mina barn och barnbarns skull– för att kunna se mig själv i spegeln och säga att jag gjorde vad jag kunde, kan jag gå rakryggad ur detta. Så länge jag har en koppling till högskolan får mina ord i alla fall en viss kraft, sedan finns en risk att de förvandlas till brus i det allmänna flödet av information på nätet, där mina många gånger ganska långa inlägg har en mycket liten chans att vinna kampen om uppmärksamhet med alla reels, korta klipp och spel som pockar på människors idag allt mer begränsade förmåga till uppmärksamhet. Allt fler läser allt mindre. Därför vinner populisterna, därför kan NPM fortsätta att driva på avintellektualiseringen av högskolan, därför straffas människor som tänker och agerar som jag. Och om den där utvecklingen skrämde mig tidigare gör den mig nu livrädd.

Sättet att leda arbetet i dagens akademi och den ständigt växande administrativa bördan som alla som arbetar på högskolan tvingas axla har malt ner mitt självförtroende. Alla nya system och rutiner som dimper ner uppifrån och som stjäl tid och fokus från det arbete (kärnverksamheten) som jag är utbildad för, vilket reducerar mig till en utbytbar kugge i ett maskineri som producerar tomma nyckeltal, gör det svårt att inom ramen för arbetstiden värna kunskapen och kvaliteten. När jag dagligen tvingas hantera system som är ologiska, krångliga och som allt som oftast inte fungerar som de ska, känner jag mig dum, vilket är förödande för självförtroendet. När allt fler akademiker dessutom, på grund av antalet växande chefer som får allt mer makt över våra liv, tystar sig själva eftersom de är rädda för att säga vad de med stöd i egen och andras forskning ser och vill varna för, är det lätt att förlora förståndet. I min kamp för det jag tror på har jag hänvisat till och hämtat stöd i Högskolelagen, och jag har förlitat mig på att LAS och turordningsreglerna skulle innebära ett relativt mått av trygghet. Så när det nu visar sig att lagen inte gäller och att LAS bara är en paragraf utan praktisk betydelse skakas hela min värld i grunden. 

Under den här omställningsprocessen – som kulminerade med att jag fick beskedet om att jag, efter 21 år på samma arbetsplats, placerats i en krets om två personer, där övertaligheten är just två personer, vilket jag upprepar gång på gång för mig själv för att kunna ta in det – har jag fått en fördjupad förståelse för kulturens roll och dess enormt stora påverkan på vårt tänkande. På föreläsningarna om ledarskap brukar jag påpeka för studenterna att kultur äter strategier till frukost, vilket jag nu fått erfara ända in på bara skinnet. Om ledarskapet hade varit akademiskt hade man satt värde på medarbetarnas kunskaper, erfarenheter, lojalitet och omsorg om den akademiska kvalitet som gör högskolan till en HÖGskola, men så ser det uppenbarligen inte ut idag, i alla fall inte överallt i den akademiska världen. Kunskap är makt, sa man när jag var liten, men det stämmer inte: Makt har i alla tider övertrumfat kunskapen. Därför är den akademiska friheten så viktig, men den betyder inget om den inte respekteras av ledningarna för landets högskolor. 

Om besluten om kretsning inte ändras står jag där efter julhelgen, ensam och övergiven, för det är så kulturen och livet fungerar. Det skrämmer mig, men jag är inte rädd för något annat egentligen, än att jag ska förlora min självkänsla. Där har jag varit, och dit vill jag inte tillbaka! Jag kommer att fortsätta skriva även om ingen läser, men jag hoppas ju att fler ska se vart vi är på väg och förstå att enda sättet att sprida kunskap är med hjälp av text som blir läst, kritiserad och vars innehåll omsätts i handling. Korta inlägg på lätt svenska eller filmer som fångar uppmärksamheten ger i många fall den som skapar den typen av content pengar och framgång, men långsiktigt hållbara samhällen står och faller med, dels en stabil grund av kunskap att vila på, dels ansvarstagande medborgare som förstår och respekterar komplexiteten i alla demokratiska processer, för att kunna överleva. 

Jag har alltid sagt att jag värnar mitt dåliga självförtroende eftersom det gör mig ödmjuk och hjälper mig att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap och bättre argument, och den insikten håller jag fast vid, men ska jag kunna klara av utmaningarna som ligger framför mig måste jag åtminstone fejka ett bra självförtroende så det är vad jag ska ägna julledigheten åt.

Akademiskt ledarskap

Förändringens vindar blåser starkt, inte bara i den akademiska världen. Vi lever i en absurd tid fylld av problem och olika typer av hot, vilket gör att behovet av kunniga och ansvarstagande ledare, som inte bara kan utan även tar kloka och långsiktigt hållbara beslut, är större än någonsin. Samtidigt är bristen på just den typen av ledare skriande, i hög grad beroende på att efterfrågan på ett sådant ledarskap inte riktigt finns, vilket kan förklaras av en utbredd okunskap som bottnar i ointresse fört den här typen av frågor. Högskolans betydelse kan i det läge samhället och världen befinner sig i just nu med andra ord inte överskattas, kvaliteten i den högre utbildningen har aldrig varit viktigare. Men för att lärarna och forskarna som arbetar med undervisning ska kunna värna kunskapen och fostra framtidens ledare och demokratiskt sinnade och kunniga samhällsmedborgare krävs ett AKADEMISKT ledarskap, vilket är en typ av ledarskap som är väsensskild från det ledarskap som idag praktiseras på många högskolor i vårt land, där man allt oftare rekryterar chefer från näringslivet, som är drillade i att svara mot aktieägares kortsiktiga krav på ekonomisk avkastning, vilket är något helt annat än uppdraget att förvalta skattebetalarnas investeringar i den kunskap som behövs för att bygga ett hållbart samhälle.

Frågan om vad ett akademiskt ledarskap är betraktar jag som en fråga utan givet svar, och därför är det lättare att tala om vad det inte är. Något går dock att säga om vad som krävs (eller borde krävas) av den som aspirerar på tjänsten som ledare i den akademiska världen. Som det ser ut idag är det inte ovanligt att det är misslyckade forskare eller lärare som inte kan eller vill undervisa som gör administrativ karriär (jag hatar det ordet, i alla fall när det används inom universitetsvärlden). Många chefer i akademin saknar hur som helst utbildning i ledarskap, i alla fall när de går in i den nya befattningen. Trots det får den som slutar ägna arbetstiden åt kärnverksamheten och det som hen utbildats och anställts för högre lön och mer ansvar för styrningen av arbetet än kollegorna som undervisar och forskar på sin arbetstid. 

När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass och högskolan var en bildningsinstitution där studenterna bedrev självständiga studier med avancerad kunskap och kvalificerade kompetenser som mål, ansågs det inte finnas något behov av chefer. Det fanns en rektor, några dekaner, ett antal prefekter och någon som fördelade undervisningen på avdelningen. Och så fanns det kunniga och ansvarstagande sekreterare som skapade förutsättningar för lektorerna att ägna så mycket av arbetstiden som möjligt åt kärnverksamheten. På den tiden var det forskarna och de akademiskt skolade lärarna som hade makten över narrativet, alltså definitionen av vad ett universitet är. Idag är det politiker och ledare från näringslivet som bestämmer vad som ska göras och hur det ska göras, ofta (men som tur är långt ifrån alltid) utan egen erfarenhet av forskning och undervisning. Därför har allt förändrats i en allt snabbare takt bara under mina år i den allt mer avakademiserade akademin, och från högskolan sprider sig förändringen ut i samhället.

Idealet som dåtidens akademiska ledarskap byggde på var: Primus Inter Pares, den främste bland likar. Det var dock länge sedan. Den förändrade synen på ledarskap i akademin och den nya definitionen på kvalitet, som handlar om att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå, får som konsekvens att den som pekar på behovet av AKADEMISKT ledarskap och som tar ansvar för att värna bildningen och högskolans intellektuella kvaliteter, allt oftare betraktas som ett problem i Högskolesverige. Jag kan i alla fall inte skaka av mig känslan av att det var mitt engagemang för akademisk kvalitet – vilket resulterat i att jag i min roll som lärarrepresentant i högskolestyrelsen, ledamot i institutionsnämnden och som ansvarskännande medarbetare från tid till annan och påkommen anledning sett mig tvingad att ställa kritiska frågor rörande beslut som tagits av ledningen – som resulterat i att jag, efter 21 år på samma arbetsplats och 26 års obruten anställning som lärare/forskare, beroende på arbetsbrist placerats i en krets av två personer där övertaligheten är just två, nu när högskolan (på grund av en kombination av tveksamma strategiska beslut från ledningen och regeringens nedskärningar) måste tvinga fram en "budget i balans" snarast. Min tolkning av beslutet (och det är det enda jag har att gå på, för någon förklaring har jag inte fått) är att jag inte producerat tillräckligt många lyckosamma forskningsansökningar och att jag valt att skriva böcker istället för artiklar. Enligt facket har ledningen stor makt att göra i princip som man vill, därför är LAS och turordningsreglerna som jag trodde skulle innebära en viss trygghet för mig satta ur spel.

Anledningen till att jag valt att agera som jag gjort är att jag alltid sett det som att arbetet som lektor handlar om att värna kunskapen och om att förvalta samhällets investering i mig och mitt arbete på bästa sätt, vilket jag har gjort genom att undervisa på heltid och forska på de 20 procent i kompetensutveckling som finns i tjänsten. Min tolkningen Högskolelagens paragraf sex, som säger att forskare själv får välja syfte, metod och publiceringssätt är det lagrum jag hänvisat till när det påpekats för mig att jag varken varit lyckosam i konkurrensen om externa medel eller producerar artiklar. Att jag sedan 2020 har skrivit sex böcker (och har två till under utgivning) räknas inte. Jag har funnit mig i och även trivts med att undervisa och har alltid varit öppen för att ta på mig mer undervisning när behov av det har uppstått, bland annat när kollegor fått forskningsmedel eller när någon drabbats av sjukskrivning. Det faktum att man idag behöver bli uppsagd för att kunna leva upp till den lagstadgade akademiska frihet som är förutsättningen för att kunna förvalta arvet från tidigare generationers akademiker och för att kunna utveckla ny kunskap som håller hög kvalitet säger något om hur långt vi rört oss från det klassiska bildningsuniversitetet som la grunden för det moderna, öppna och demokratiska samhälle som jag växte upp i, men som nu i allt snabbare takt förändras i grunden. 

En helt central aspekt av det akademiska ledarskap som jag efterlyser är det faktum att medarbetarna som leds inte bara är landets högst utbildade människor, en stor andel av dem har dessutom liksom jag många års erfarenhet av forskning och utbildning på avancerad nivå och har meriterat sig till docent och professor, vilket gör dem/oss självgående på ett helt annat sätt än anställda i många andra branscher. Hela poängen med att samhället investerar i en doktorandutbildning och huvudskälet till att det betraktas som ett kvalitetskriterium att det finns doktorer, docenter och professorer i utbildningen är (eller borde vara) att arbetet inte ska behöva ledas av chefer på samma sätt som i tillverkningsindustrin eller tjänstesektorn. Tas denna helt fundamentala skillnad inte på allvar, och om det saknas ett AKADEMISKT ledarskap finns en uppenbar risk att cheferna i den akademiska världen vänder sig allt mer inåt mot sina chefskollegor, och att de använder sin makt och sitt inflytande över organisationen till att stärka sin egen position och till att skaffa sig personliga fördelar. Tecknen på att det är dit vi är på väg är många. När vi kom tillbaka efter pandemin, till exempel, och åkte på vår första kick-off, slogs jag av att min avdelningschef inte längre minglade med medarbetarna i kärnverksamheten, hen satt istället med de andra avdelningsledarna och prefekterna. Och när vi har institutionsmöte sitter ingen av avdelningsledarna bredvid sina medarbetare, de sitter längst fram i en egen grupp tillsammans med prefekten, vilket både är en avståndsmarkering och ett tydligt tecken på hur den akademiska världen förändrats. Följ ledningens order och tala med din närmaste chef, som blivit ledningens mantra, menar jag är antitesen till ett akademiska ledarskap. 

Om högskolan tvingas avskeda personal på grund av ekonomiska skäl, hur meddelar man då någon som vigt sitt liv åt kunskapen, som alltid varit lojal mot arbetsgivaren och har satt en ära i att värna den akademiska kvaliteten – och som dessutom har arbetat i universitetsvärlden i sammanlagt 26 år, varav 21 år på samma högskola och 12 år på samma avdelning – att hen placerats i en krets bestående av två personer där övertaligheten är just två personer? Jag har ingen aning, jag tycker naturligtvis inte att man ska säga upp en lektor med den inställningen till jobbet och den långa erfarenheten. Men om man nu ska säga upp en sådan person vet jag av egen erfarenhet hur man som ledare i akademin INTE ska göra.

För det första kan och får den här typen av beslut inte stressas fram, men om beskedet nu måste meddelas skyndsamt får skälet för det inte vara att ledningen vill kunna meddela det förödande beslutet innan man med pompa och ståt arrangerar en akademisk högtid. Ska man ens ha fest i samband med att högskolan tvingas göra sig av med sammanlagt 33 medarbetare? Jag antar att ledningen vill fokusera på framtiden, men jag och många av de andra som kommer att sägas upp har varit på högskolan i många år och är fortfarande lojala medarbetare. Vi är inte de känslolösa kuggar i ett ekonomiskt maskineri som vår ledning uppenbarligen betraktar och behandlar oss som. Vi är tänkande och kännande människor som nu tvingas titta på bilderna från festligheten på högskolans hemsida och på olika sociala nätverk med sorg i hjärtat. När jag ser inläggen och läser lovtalen om festen gör jag det i ljuset mina minnen av hur jag i onsdags, via ett mail där jag inte ens tilltalades med namn uppmanades att släppa allt jag hade för handen för att skyndsamt ta mig till campus (jag jobbade hemma med förberedelserna för undervisning på vårt internationella magisterprogram och kämpade för att hinna ikapp med läsningen av det avhandlingsmanus som jag i kraft av medlem i betygsnämnden ska bedöma nu på fredag), för att ledningen skulle hinna meddela mig om sitt beslut rörande min vidare anställning innan man gick ut till övriga och berättade att berörda parter informerats och att resten kan andas ut och fokusera på kvällens fest.

En AKADEMISK ledare kallar aldrig en medarbetare som arbetat 21 år på det lärosäte som hen ska sägas upp ifrån, till ett skyndsamt möte, via ett mail som ser ut att gå ut till flera eftersom det inte står personens namn i det och som heller inte innehåller någon information om vad mötet ska handla om. En AKADEMISK ledare visar den som ska sägas upp respekt, både som människa och akademiker, genom att komma till mötet noga förberedd och med en väl genomtänkt och tydlig plan, såväl för hur det fatala beslutet ska meddelas, som för det arbetet som måste utföras under tiden av väntan på uppsägningen. 

Så här kan det helt enkelt inte få gå till i en sant akademisk miljö: När jag kom till campus var jag orolig, för jag visste att det fanns en risk att jag placerats i en krets. Huvudet var fyllt av tankar och magen var i olag av ovissheten och stressen över allt arbete som blivit lidande på grund av svårigheten att koncentrera mig på mina uppgifter. När jag öppnade dörren till avdelningen och såg prefekten med panik i blicken backa tillbaka runt hörnet i andra änden av korridoren när han såg mig, var det som tiden stannade och jag hamnat i en bubbla utan riktig kontakt med verkligheten. Och när jag kom till avdelningschefens rum anvisades jag till ett mötesrum (en glasbur mellan våra kontor, med insyn från tre håll) där jag fick sitta vid ena sidan av bordet i väntan på att prefekten skulle ansluta. Hen satte sig utan att säga något snett bakom avdelningschefen på deras sida av bordet. Jag satt ensam och utan någon representant från HR eller facket vid min sida, rädd och utlämnad, på den andra. Och sedan tvingades jag till min häpnad och bestörtning lyssna på hur avdelningsledaren läste innantill från ett manus som hen knappt lyfte blicken från, med motiveringen att detta var ett jobbigt besked att lämna. Jag informerades av en entonig och formell röst att jag delats in i en krets om två personer där övertaligheten består av just två personer. Jag fick ingen motivering till beslutet, eller någon förklaring, bara information om att den förmodade uppsägningen kommer att meddelas i januari (efter att jag prövats mot andra tjänster på högskolan som helhet) och så överräckte man ett dokument till mig där alla mina uppdrag under alla år i kunskapens tjänst stod listade; som jag uppmanades granska noga och sedan skyndsamt återlämna till avdelningschefen. Mötet var över på drygt fem minuter, och det enda prefekten sa var att hen fanns tillgänglig för samtal "givetvis även utanför ordinarie arbetstid", vilket NATURLIGTVIS ALDRIG kommer att vara aktuellt för min del. Jag lämnade högskolan i chock och utan att kunna samla tankarna och jag har fortfarande svårt att ta in, både beskedet i sig och hur jag bemöttes under mötet där jag informerades om beslutet.

Med några dagars distans till det som hänt går viden av den bristande respekten för arbetes komplexa natur och intellektuella karaktär långsamt upp för mig. Jag kan inte förstå hur ledningen på högskolan där jag snart inte arbetar längre resonerade när jag lämnades ensam med beskedet, utan att erbjudas i alla fall en en idé om hur man tänker sig att jag ska klara av det uppdrag jag alltid satt en ära i att utföra på bästa möjliga sätt. Jag hanterar just nu tre kurser som jag alla är ansvarig för. På en av kurserna har kollegan som jag delar arbetsbördan med, av fullt förklarliga skäl, sjukskrivit sig, vilket inte skulle komma som en förvåning för en akademisk ledare, som just därför sett till att det fanns en plan för den turbulens som naturligtvis uppstår på en avdelning där man på ett ogenomtänkt sätt säger upp flera kollegor med mångårig erfarenhet. Som docent tar jag dessutom ibland på mig olika typer av uppdrag, vilket gör arbetet ännu mer komplext än det redan är. Och just nu sitter jag alltså olyckligtvis med ett manus till en avhandling där disputationen är på fredag. Jag fixar detta, men det gör jag ENBART med stöd i erfarenheterna, kompetenserna och kunskaperna som jag genom åren fått ynnesten att utveckla på skattebetalarnas bekostnad. Den investeringen kastar nu ledningen i sjön, och för mig är det ett bevis på avsaknad av det akademiska ledarskap som jag så länge efterlyst. 

Det faktum att andelen chefer och administratörer över tid stadigt ökar, på lärarnas och forskarnas bekostnad, visar med all önskvärd tydlighet vad som prioriteras i den akademiska världen idag: Produktion av den tomhet som Mats Alvesson skrev en bok om för runt 10 år sedan, när tecknen på vart Högskolesverige var på väg började visa sig på allvar. När jag blev invald i Institutionsnämnden på institutionen där jag (snart inte längre) arbetar och informerades om att vårt uppdrag var att ansvara för den akademiska kvaliteten, gjorde jag som jag brukar, började skissa på en bok om vad det kan sägas vara och hur man kan och bör arbeta för att värna den unika kvalitet som kännetecknar universitetet. Det blir ett ödets ironi att den ges ut här i vår, mitt under min uppsägningstid.

För mig har akademiskt ledarskap alltid varit synonymt med det arbete som forskare och lektorer ägnat sig åt i alla tider. Kanske är det därför som jag för sent insåg att jag borde hållit inne med min kritik? Men om ingen står upp för kunskapen och tar ansvar för att bryta den tystnadskultur som snabbt vuxit fram i den akademiska världen har vi snart ingen akademi. Jag kommer som det nu blivit aldrig helt kunna skaka av mig känslan av att bloggposten jag skrev för någon vecka sedan var (en viktig) anledning till att jag får gå. Men jag ångrar mig inte en sekund, för jag skrev den texten och alla andra texter om kunskap, bildning och akademisk kvalitet som jag skrivit genom åren, med ärligt uppsåt, för att värna det jag tror på och för att kunna se skattebetalarna och mina barn och barnbarn i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde för att värna era framtida möjligheter att skaffa en avancerad och kunskapsinriktad utbildning.

Vad som händer nu vet jag inte. Den här julen blir minst sagt speciell ... Men en sak vet jag, mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten kommer jag aldrig att ge upp.