Dagens Nietzsche, om klokhet 2

Planen var att fortsätta tänka kring klokhet med Nietzsche redan senare samma dag, där förra veckan (eller var det förrförra? Allt flyter ihop, dessa dagar), men det blev inte så. Har för mycket att göra, för mycket som pockar på uppmärksamhet, för många krav och måsten. Och alldeles för lite tid att tänka och komma ikapp, alldeles för tighta marginaler för att kunna reflektera. Vidare, vidare, framåt: prestera, effektivisera, med mera. Läser uppsatser, kommenterar texter, bedömer, examinerar, planerar hösten, håller koll på deadlines (egna och andras). Tvingas hantera frustration och ilska från studenter som häller ur sig sin ilska på mig som har den otacksamma uppgiften att tala om för dem att den text de lämnat in inte håller måttet, även om de "jobbat JÄTTEMYCKET med den". Ja, säkert, det tvivlar jag inte på, inte ett ögonblick, men på högskolan räcker det inte att lägga ett visst antal timmar på arbetet, resultatet måste även leva upp till åtminstone lägsta godtagbara standard. Akademin är med andra ord inte den kokande intellektuella grytan den skulle kunna vara.

Men det var nu inte detta jag skulle skriva om, även om det i högsta grad har med i alla fall förutsättningarna för att kunna utveckla klokskap att göra. Det var om Nietzsches tankar om klokhet, och vad vi kan lära av honom, som dagens bloggpost skulle handla. Han skriver i Ecce Homo, under rubriken, Varför jag är så klok.

En annan klokhet och självförsvarsåtgärd består i att reagera så sällan som möjligt och undvika situationer och betingelser där man vore dömd att liksom hänga av sig sin "frihet", sitt initiativ och bli blott en reagens. Som liknelse tar jag umgänget med böcker. Den lärde, som egentligen inte längre gör annat än "slukar" böcker -- filologen med en försiktig beräkning ungefär 200 om dagen -- mister till slut helt och hållet förmågan att tänka av egen kraft. Slukar han inte, så tänker han inte. Han svarar på en impuls (-- en läst tanke), när han tänker -- till slut gör han inget annat än reagerar. Den lärde förbrukar all sin kraft på att säga ja nej, på kritiken av det rena tänkta, -- själv tänker han inte längre ... Självförsvarsinstinkten har hos honom förslappats; i annat fall skulle han värja sig mot böcker. Den lärde -- en décadent. -- Det har jag sett med egna ögon: begåvade, rika, och fritt lagda naturer som redan vid några och trettio "läst sig fördärvade", nu blotta tändstickor, som man måste stryka för att de skall ge ifrån sig gnistor -- "tankar". -- Att tidigt om morgonen när dagen randas, i all sin friskhet, i morgonrodnaden av sin kraft, läsa en bok -- det kallar jag lastbart! -- --

Inte heller ifråga om detta har särskilt mycket ändrats sedan slutet av 1800-talet, fast då slukades böcker, idag är det artiklar som blivit akademins stapelvara. Det mäts och vägs och räknas, för att på det sättet "objektivt" avgöra vem som är bäst. Idag för brukar de lärdas kraft på citering och publicering, och den som inte levererar får finna sig i att degraderas. Tankar och kritisk analys har ingen tid med, kraven på prestation för prestationens skull tvingar alla att se till sig själva och putsa på sin egen krona. Nya tankar tänka allt mer sällan, för alla har fullt upp med det gamla. Det skriva artiklar om artiklar om artiklar. Metaanalyser framstår som bättre än vanliga analyser, för deras underlag är större. Att det är analyser av analyser orkar och hinner ingen tänka på. Och vetenskapen sluter sin inom sig själv och blir en angelägenhet för experterna som använder akademin som en arena för att konkurrera om makt, som växlas in i samhällsdebatten (i form av inflytande över beslut samt ära och berömmelse) och i form av pengar i statens utlysningar om medel för forskning (där ofta över hälften slukas av universitetens svarta, administrativa hål). Jag raljerar, men det är så här det känns. Kloka tankar är inte att tänka på, för dels krävs det tid för att tänka, dels måste den som ska lyssna och värdera ta sig den tiden och den mödan som krävs. Tid som inte finns när effektivitetens piska viner och kraven på prestation ökar.

Allt fler tvingas därför reagera, för ingen har tid att agera. Och att tänka nytt och utanför de rigida ramarna går inte, av ovan angivna skäl. Det enda som känns igen som kunskap idag är affekter av affekter av affekter. Den som tänker nytt straffas och när ingen längre gör det, tänker nya tankar, sprider sig uppfattningen att vi vet allt vi behöver veta. Då finns vara makten och inflytandet kvar att strida om. Formen överordnas innehållet och kunskapen utarmas. Sakta rör vi oss allt längre ut längs ett sluttande plan och eftersom de enda varningsklockorna som tas på allvar är ekonomernas kommer ingen att se eller förstå när vi kollektivt passerar the point of no return. Kanske har vi redan passerat den punkten? Men vem bryr sig, så länge ekonomins hjul rullar och pengarna strömmar in. Jag bryr mig, och fler borde bry sig, för ingen kan leva på enbart pengar. Form är viktigt, men utan innehåll är den meningslös.

Det är som upplagt för enkla lösningar. Politiken ska bygga på evidens, stod det på DN-Debatt för några dagar sedan. Och visst, jag håller med, men det är ALDRIG så enkelt. Enkla lösningar är inga LÖSNINGAR, för frågan är allt för komplex för att lösas en gång för alla. Klokhet är inget man avgör enkelt och en gång för alla, det är en process, en resa. Ett mål man kan närma sig men aldrig når. Läser ytterligare ett svar på utspelet från de där 18 forskarna, av Henrik Arnstad. Ett klokt svar, som handlar om frågans komplexitet.

Problemet är att ”evidensbaserad” vetenskap alltid utgår från makt. Vetenskap är inget objektivt politikbefriat väsen, som lever i en egen bubbla, skild från samhällets påverkan. Snarare tvärtom. I moderniteten har maktutövningens legitimering utgått från ”vetenskap”, som ansåg sig vara ”evidensbaserad”. Till exempel: västerlandets rasistiska kolonialpolitik – med dess miljoner mördade människor – stödde sig på rasbiologin, som pekade ut vissa ”raser” som ”underlägsna”. Folkmord kallades inte ”politik” utan en självklar konsekvens av vetenskapens framsteg.

När Sverige enligt artikelförfattarna bör övergå till att stifta ”lagar som kräver att politiska beslut fattas på basis av god evidens” kommer naturligtvis frågan; vems evidens? Framställd i vilket syfte? Och hur göra när en månghövdad skara ”experter” avfärdar detta ”evidensbaserade” beslut? Forskning är per definition inte enig om mycket, särskilt när det gäller samhället. Även här existerar en myckenhet av politik, ideologi och diskursiv påverkan från rådande samhälleliga hegemonier.

Självklart ska kunskap, forskning och vetenskap ha en viktig roll att spela i demokratin. Inte minst historiker är dåliga på att ta plats i samhällsdebatten, vilket märks då sådana saknas bland undertecknarna av DN Debatt-artikeln. En modernhistoriker hade nämligen kunnat ge besked om vart tankarna på expertvälde vanligen leder.

De bildades välde – i form av kommunistisk ”proletariatets diktatur”, den ”upplyste monarken” eller Spencers ”survival of the fittest” – har visat sig leda till tyranni. Därmed är systemet underlägset ”pöbelväldet”, det vill säga demokrati. Detta är min åsikt. Den är förvisso politik snarare än ”evidensbaserad” vetenskap. Inte mindre har den demokratiska ideologin bärighet. Det förstod Churchill 1947 och det borde vi förstå i dag.

Det finns inga genvägar till det perfekta samhället, den bästa kunskapen eller ett gott och hållbart liv. Det finns bara olika vägar, och vad som är bra eller dåligt kan ingen avgöra en gång för alla, på förhand. Förstår vi det finns det hopp. Hoppas vi inser det innan det är för sent.

Humaniora saknar man först när det är för sent

Först i efterhand saknar man humaniora, när det står klart att man inte har kunskaperna och kompetenserna som skulle kunna användas, i det läge man då befinner sig i. Så länge minnet av kunskaperna som humaniora vårdar och (än så länge) utvecklar finns kvar vill säga. Sedan, om den dagen kommer, står mänskligheten där handfallna och undrar vad som hände. Ja, jag är bitter och besviken. Samtidigt är jag glad och tacksam, för chansen jag fick och för kunskaperna jag har skaffat mig. Trots att det är frustrerande att se hur mycket bättre studenternas uppsatser och utbildning, i företagsekonomi, skulle kunna vara om de bara lyssnade lite mer på vad jag menar och lite mindre på vad jag säger, om de bara läste anvisningarna lite mindre bokstavligt och lite mer med fokus på dess budskap, är jag tacksam för att jag i alla fall ser och förstår. Många vet inte ens vad de går miste om. Jag vet i alla fall det: Hur mycket bättre allt med små medel skulle kunna vara. I den tanken finns det mer hopp än frustration, trots allt. Och det är detta som håller mig uppe i dessa mörka dagar där allt bara är ett enda kaos och där alla tecken pekar i fel riktning.

Nåväl. Årets uppsatser är alla kommenterade nu. Imorgon håller jag det sista seminariet. Sedan är det bara betygsättning kvar. Därefter är årets mest galna säsong över. Jag kan åka på konferens och få lite intellektuell utmaning innan sommaren, semestern och de sju veckorna av ledighet inleds. Det finns ett ljus i tunneln. Idag jobbar jag hemma på förmiddagen och får en välbehövlig lugn start på dagen. Hinner läsa tidningen ordentligt och hittar till min stora lycka Josefin Holmströms artikel om humaniora och dess värde på Under Strecket. Orkar inte tänka själv, så jag tänker med Holmström, om det som ligger mig allra mest varmt om hjärtat: Humanvetenskapliga kunskaper och kompetenser att se människan. Hon skriver om eller utifrån en ny bok på detta ständigt aktuella ämne, av Fareed Zakarias: In defense of a liberal education. Och jag hakar på med egna tankar.

Zakaria har noterat en växande trend i sam­hället, ett ökat ifrågasättande av humanioras värde. President Obama, som tydligen förträngt att många av hans föregångare studerat allt från filosofi till skådespeleri och att Thomas Jefferson hade ett ­bibliotek omfattande 6 000 volymer, anmärkte i ett tal: ”Jag försäkrar er, folk uträttar betydligt mer med skickligt hantverk än med en examen i konsthistoria.” Liknande tongångar hörs förstås världen över. På listor över de populäraste utbildningarna i Sverige ligger läkar-, jurist- och handelsprogram i topp. Tekniskt basår är även det ett vanligt val, och 2011 introducerades ett nytt högskoleprov som i ökad grad testar matematisk och logisk förmåga. Det är förstås delvis en konsekvens av arbetsmarknadsanalyser: marknaden tycks mättad för museiintendenter och bibliotekarier. Men det finns också något oroväckande över ett enögt fokus på utbildningar som direkt leder till jobb, ett aggressivt nytto­tänkande som vill sätta ett ekonomiskt värde på varje mänsklig handling.

Ifrågasättandet känner jag igen, liksom den kollektiva bortträngningen av humanioras enorma betydelse för mänskligheten och vårt moderna samhälles framväxt. Jag vägrar tro att det Obama säger kommer från hjärtat, jag är övertygad om att det handlar om en populistisk eftergift för marknadens ständiga hunger efter billig arbetskraft, efter billigare arbetskraft. Det finns ingen gräns i jakten mot nollpunkten. I en värld där det är möjligt att införa negativ ränta är det också möjligt att betala för att få arbeta för en lön man inte kan leva på. Det systemet har funnits och varit dominerande under den största delen av mänsklighetens historia. Humaniora lär oss av människans tidigare misstag. Däri ligger dess kanske största värde, i allt det som inte behöver upprepas om man har insikt och förstår tecknen. Låter vi efterfrågan och marknaden styra är humaniora dömt på förhand.

Det frustrerande med ”In defense of a liberal education” är att Zakaria inte nödvändigtvis för­svarar det livslånga, njutbara lärandet som ett mål i sig: han anmärker ofta att humanistisk utbildning kan bidra positivt till it-forskning och teknisk ­expansion, att bankcheferna på Wall Street kan sköta sitt jobb på ett mer effektivt sätt om de skolats i mjukare ämnen än matematik. Det är förstås gott om det är sant, och det verkar det vara: ekonomi­historikern Christopher Lagerqvist menar i en artikel i Axess (”Satsa på undervisningen”, 2/2015) att forskning pekar på att en välutbildad befolkning har lättare att ”ställa om mellan olika områden i ekonomin” när den förändras.

Men är det därför vi ska bevara humaniora? Ett av de vanligaste exemplen på allmänbildningens nytta och ett som Zakaria använder är Mark ­Zuckerberg. Han läste grekiska och psykologi vid Harvard innan han skapade Facebook och hans psykologiska insikter anses ha spelat en stor roll för det sociala nätverkets framgångar. Att finna sådana kopplingar är inte att lyfta filosofins, litteraturens eller konstens värde – det är att rättfärdiga dem ­genom att tillskriva dem en nyttig roll i kapitalismens väloljade maskineri. I stället för att hyllas som bidrag i sin egen rätt till civilisationen tolereras ­humanioraämnena som rekreationsaktivitet, ungefär som om en litteraturkurs vore jämbördig med ett aerobics-pass.

Håller med Holmström om detta. Humanioras värde är inte sekundärt och har inget att göra med applikationerna, innovationerna eller något annat att göra. Pengar är inget i sig och fungerar därför inte som måttstock. Pengar är en illusion, en social konstruktion, är lika mycket ett resultat av humaniora som till exempel Facebook. Pengar är kultur! Förstår vi det förstår vi ekonomin bättre än om vi behandlar illusionen som något verkligt. Humaniora kan inte mätas i pengar, för ingen vet vad en UTEBLIVEN global, ekonomisk härdsmälta skulle kostat om den exploderat. Däri ligger värdet. Humaniora är inte att likna vid ETT aerobics-pass, men väl vid en livslång hälsosam livsstil. Lika lite som det finns enkla lösningar i samhället finns det genvägar till verklig kunskap, till användbart vetande. Det lär oss också humaniora, liksom en hel massa annat som är indirekt användbart, och just därför så fruktansvärt svårt att försvara innan det är för sent. Holmström och Zakaria uppehåller sig tid en av grundarna av Amerikas förenade stater, som spränglärde och kloke presidenten Thomas Jefferson.

Jefferson menade att en demokratisk stat inte kan överleva om den inte utbildar sina medborgare.

Demokratin blir aldrig starkare än dess medborgare gör den. Demokrati är lika lite som kultur något i sig, den blir till i handling och den finns inte om ingen gör något. Så om vi som lever i samhället är upptagna med annat kommer demokratin att utarmas och allt det som våra förfäder kämpat för att rinna oss som sand mellan fingrarna. Demokrati liksom humaniora kräver engagemang, kollektiv omsorg, för att fungera. Och det gäller för övrigt högre utbildning också. Det handlar med andra ord inte om vi har råd, utan om vi verkligen vågar spela rysk roulette med vår gemensamma framtid.

Men blir man en bättre människa av att läsa? ­Susan Sontag har sagt att böcker hjälper oss att bli ”fullt mänskliga”, men hur översätts ett sådant påstående till mätbara data? I en amerikansk studie från Emory University i Georgia mättes hjärnaktiviteten hos människor som läste, och forskarna fann neurologiska förändringar som uppkommit efter läsakten – många av dem i ett av hjärnans språk­centrum. Detta är en del av hjärnan som är inblandad i så kallad ”grounded cognition”. Kort sagt innebär det att hjärnan kan ”lura” läsaren att tro att han faktiskt deltar i boken som han har framför sig. En sådan inlevelseförmåga kan kanske ha positiva indikationer för ökad empatisk förmåga. Hur det än är med det behöver det knappast sägas att konst och litteratur har hjälpt otaliga människor att hantera svåra livssituationer – de sköna konsternas över­levnad i en teknologisk ålder är bevis nog. Kanske är en av humanioras funktioner att ifrågasätta samtidens nyttoetos och hunger efter ständigt utveckling och expansion.

Humaniora är inte en sak och har inte ett värde. Därför är det så svårt att förstå och därför den konstanta krisen. Men förstå vi bara det och inser vad som riskerar att hända finns det hopp. Om och när tillräckligt många inser vad som håller på att hända kan det satsas och göras kraftsamlingar. Humaniora är en billig investering med enorm potential. Det krävs inga dyrbara maskiner och ingen lång startsträcka. Humaniora, liksom kultur, finns överallt. Plocka upp en bok eller surfa in på en sida med text. Läs, och du är igång. Språk skapas av tankar och andras tankar som möter mina vidgar mina vyer. Tillsammans ser vi längre än på egen hand. Mångfaldens värde ligger däri, i det kollektiva, mellan oss människor. Därför är demokrati och utbildning två sidor av samma sak. Humaniora är en förutsättning för ett långsiktigt hållbart samhälle.

Humanioras positiva effekter såsom ökad läsförståelse, bättre språk och förfinad kommunikations­förmåga minskar avsevärt om eleverna inte själva bidrar till sin utveckling utan nöjer sig med att ­passivt skedmatas av välmenande lärare. Det är av naturliga skäl inte lika lätt att ”åka med” på en ­farmaceut-utbildning eller vid ett matematik­seminarium, och humanioras upprättelse beror delvis på en uppstramning inom landets fakulteter.

Genomströmningskravet drabbar humaniora mer än andra ämnen, för det är svårt att objektivt bedöma humanistiska kunskaper och kompetenser. Värdet ligger som sagt inte där, det det mätbara, utan längre fram och mer indirekt. Betänk att värde och mätbarhet, liksom pengar, är kulturellt skapade, kontingenta ting. Värde bestäms mellan människor och förändras över tid och beroende på kontext. Så när vi säger att humaniora saknar värde bekräftar vi paradoxalt nog det vi förnekar. Livet är fyllt av paradoxer av detta slag, och det humaniora handlar delvis om att förstå just det, om att hantera motsägelser och komplexitet.

Här kunde Sverige dessutom vinna på att kika på Storbritanniens idé om så kallade ”transferable skills”, tanke­strategier och förhållningssätt som inte är ämnesspecifika utan kan användas i en rad olika arbeten. En student som avlagt examen i litteraturhistoria har (förhoppningsvis) lärt sig att arbeta under press, att tillgodogöra sig stora mängder material på kort tid, att tänka källkritiskt, sålla bland fakta och göra relevanta sammanfattningar, vilket bör göra henne attraktiv för en rad arbetsgivare utanför det litteraturvetenskapliga området. Men, återigen: allt detta hänger på att studenterna faktiskt arbetar tillräckligt hårt på universitetet och verkligen utvecklas som personer.

Kloka ord om utbildningens verkliga värde, som på inget sätt har med betyget att göra, utan med det som händer sedan, det man gör efter utbildningen. Kunskap som inte omsatts i handling är inget värd, men handlingar kan se väldigt olika ut. Vi talar idag om att utbildningssystemet måste anpassa sig efter näringslivets krav, men varifrån kommer den tanken? Från näringslivet. Det förstår alla med bara basala insikter i kritiskt tänkande. I själva verket är det tvärt om så att både skolans och samhällets problem bottnar i näringslivets oförmåga att uppskatta humaniora och andra ämnen, bildning i vid mening. Demokrati byggs inte av pengar, utan av mellanmänsklig kommunikation och solidaritet. Samhället är ett gemensamt projekt, som byggs underifrån. Kanske ser det inte så ut när samhället och demokratin betraktas från ett flådigt kontor högt uppe i en skyskrapa, av en direktör med mer pengar än hen kan göra av med under sin och sina barnbarns livstid. Men det är i så fall där problemet, hos den som utvecklat en så narcissistisk och cynisk samhälls- och människosyn. Även detta lär oss studier av humaniora och däri ligger dess värde.

Även om tekniska och medicinska framsteg kan göra livet bättre för många människor innebär det inte att vi kan avfärda det som varje civilisation förr eller senare börja producera när den tillgodosett basala behov av mat och skydd – nämligen konst, filosofi, litteratur och abstrakt tänkande. Humaniora visar oss vilka vi är, lär oss att förstå oss själva och är bara en annan manifestation av den egenskap som gjort att människor i alla tider sökt vetenskapligt avancemang – vår nyfikenhet. Det är bara om värdet av dessa ”mjukare” egenskaper erkänns som humanistisk bildning kan börja återta den plats den en gång hade i samhället, vid lärosätena och på marknaden.

 Även om jag är fruktansvärt trött just nu är jag fortfarande nyfiken. Därför väljer jag att skriva om detta, för jag vill lära mig mer om alla de hot som finns mot det som jag ser som mänsklighetens, demokratins och skolans/utbildningens räddning: Humaniora, bildning och KUNSKAPEN i centrum.

Kulturförnekelsen går inte att förneka

Överallt där människor möts och interagerar med något slags kontinuitet uppstår kultur, som är den struktur som ger stadga åt allt det som annars skulle vara helt oförutsägbart. Kultur är det som får människor att fungera i grupp, skulle man kunna säga. Märkligt kan man då tycka, att inte mer intresse riktas mot kulturen. Fast det är å andra sidan också ett resultat av kultur, för den blir vad vi gör den till. Fast vi och blir, är problematiska ord. Ingen kontrollerar kulturen, alternativt: kulturen kontrolleras av alla, tillsammans.

Även inom vetenskapen och politiken finns kultur. Där är ointresset och kulturförnekelsen om möjligt ännu starkare. Inte påverkas politik av kultur, och hur skulle det se ut om vetenskapen styrdes av sådant som kultur? Den tanken är allt för skrämmande för att tänkas till slut, och tänk om det var en uppfattning som spred sig?! Det får bara inte ske, för det skulle underminera förtroendet för dessa båda samhällsbärande institutioner. Och då hotar kaos och anarki, då finns ingen eller inget att lita på. Så kan vi inte ha det, det kan människor bestämma sig för. Faktum kvarstår dock, att ingen kommer undan kulturen. Varken du, jag, politiken eller vetenskapen.

När Philippa Reinfeldt lanserade uttalandet: "Jag delar inte den bilden", slog hon an en ton, pekade hon på en kulturell möjlighet som harmonierade med politikens längtan efter ett sätt att undgå kritik. Plötsligt blev detta uttalande vardag och "alla" nyttjade tekniken och avfärdade all kritik på det sättet: Jag delar inte din bild. Så var saken i hamn och striden om väljarna och makten förändrades till just en strid om väljarna. Politiker som vill bygga ett hållbart samhälle, från grunden, tillsammans med resten av medborgarna, förvandlades till en anekdot, till något man sysslade med förr i tiden. Jag delar inte den bilden är själva sinnebilden för en kulturförnekande kultur. Och fram växer en kultur som talar om utbildningssatsningar när man skjuter till en bråkdel av pengarna som behövs för att upprätthålla verksamheten. En kultur som betraktar investeringar som onödiga kostnader och skatt som stöld. En kultur byggd på en omöjlig dröm om en kaka som kan ätas och ha kvar, på en längtan om evighetsmaskinen som ska lösa alla problem.

Uttryck för kultur kan ta sig oändligt många olika former, men det betyder inte att kultur kan vara vad som helst. Kultur är som kulturen är. Kultur går att studera och lära sig förstå, men den går aldrig att kontrollera. Det är något av det första man lör sig och måste acceptera som kulturforskare. Att förneka kulturen är en dålig idé, lite som att kissa i byxorna för att bli varm. Det är en dålig strategi. Ändå är det en allt för vanlig väg att försöka sig på när kulturens konsekvenser tränger sig på. En dator kan startas om, ett företag kan gå i konkurs, men kultur fungerar inte så. Kultur kan förnekas, men ingen kommer undan den. Det går att med stöd i politiskt fattade beslut att sluta satsa på kulturforskning, liksom den borgerliga regeringen gjorde med arbetslivsforskningen. Obehagliga sanningar kan tystas, men är det en sanning kommer ingen undan dess konsekvenser.

Vetenskap är också i högsta grad ett resultat av kultur. Även om akademisk kultur ser som lite finare, lite mindre godtycklig och mer byggd på kunskap är det bara en illusion. Visst handlar vetenskap om kunskap och målet är överallt att nå så sann och användbar kunskap som möjligt, om detta råder ingen tvekan. Det är sedan det uppstår problem, när den tanken ska omsättas i praktisk handling och vardag ute på institutionerna. I en allt mer ekonomiskt pressad vardag, där alla måste kämpa för sin överlevnad. Då kan man få för sig att det är bättre att skriva mycket än bra, eller att kvalitet kan mätas i antalet citeringar eller storleken på anslagen som forskarna lyckas erhålla. Hur lätt som helst uppstår det även föreställningar om att det finns förbud och måsten i vetenskapen, att det går att fånga hela kunskapsprocessen i en manual och att om man bara hänvisar till de rätta (vad det nu är) referenserna, så är det vetenskap man sysslar med. Framgångsrika vetenskaper, med rådande syn på vad som är bra och eftertraktad kunskap, görs till norm och alla andra får följa. Därför är fysiken vetenskap, par excellence. Och alla andra får rätta sig in i ledet. Fysiken sysslar med riktig vetenskap. Kulturvetaren får finna sig i att vara hänvisad till smulorna från de rika vetenskapernas bord. Humaniora får kämpa för sin överlevnad för i en kulturförnekande kultur "behövs" så klart ingen kunskap om kultur, enligt logiken att vi ser det vi vill se och det vi inte vill se blundar vi för. Formen överordnas på detta sätt kunskapen och bara den som på förhand vet vad hen ska komma fram till kan räkna med stöd för sin forskning. Nåde den som låter kunskapsmålet styra metod, teori och framställningssätt. Och att nyfiket söka sig fram i landskapet för att leta efter bra och användbar kunskap är närmast att betrakta som akademiskt självmord. Så går det när kultur förnekas.

Det finns inga enkla lösningar, det lär mig min forskning. Igår skrev jag om ett förslag till en enkel lösning på problemen inom politiken och idag hittar jag ett klokt svar på de 18 forskarnas (och inom parentes kan man undra över antalet, vad det en slump, eller slog talet 18 an en kulturell sträng? De aderton i svenska akademin är sedan 1700-talet ett nummer med lärda konnotationer) förslag. Det är filosofen Martin Peterson, (Sue and Harry Bovay Professor, Filosofiska institutionen, Texas A & M University) som ger forskarna svar på tal och på DN-Debatt visar att förslaget är ännu ett i raden av alla fåfänga, kulturförnekande försök att hitta ett sätt att kontrollera vägen mot framtiden. Han skriver:

En grundläggande demokratisk princip är att det inte bara är kostnadseffektivitet och måluppfyllelse som avgör ett besluts legitimitet. Om exempelvis en vältalig miljöpartistisk politiker från Kalix lyckas övertyga Riksdagen om att bygga ny järnväg i Norrland, trots att detta inte är kostnadseffektivt och inte skulle gillas av något Platonskt expertråd, bör samhället ändå bygga denna dyra och ineffektiva järnväg. Paretoeffektivitet är inte ett värdeneutralt ”objektivt” kriterium. Om vi exempelvis gör den rikaste personen i samhället rikare utan att någon annan förlorar på det har nationalekonomerna inget att invända. Men en politiker med hjärtat åt vänster kan lätt se att sådana åtgärder väcker grundläggande rättvisefrågor. De väljare som inte gillar den politik som förs bör rösta fram andra politiker, snarare än försöka påverka ett Platonskt expertråd.

I det långa loppet vinner vi alla på att tillåta våra politiker fatta stundvis stolliga beslut, eftersom konsekvenserna av ett Platonskt expertstyre på lång sikt blir att demokratin urholkas. Denna ståndpunkt är fullt förenlig med tanken att din doktors medicinska beslut bör vara ”evidensbaserade”. En enskild medicinsk felbehandling kan ha förödande konsekvenser för dig, och du som patient kan i efterhand inte ”rösta bort” din doktor. Men politiker förhåller det sig lyckligtvis annorlunda.

Vi får de politiker vi förtjänar. Politik är som sagt ett resultat av kultur och kulturen fungerar inte alltid som vi vill att den ska göra. Evidens låter som ett självklart krav, liksom sanning i vetenskapen. Men världen bryr sig inte om oss människor, den är och fungerar som den gör. Kultur förändras med människorna som lever i den och genom att de interagerar med varandra, den är inte den blir till. Det går att komma överens om mycket, men försöker vi avskaffa kulturen kommer den förr eller senare tillbaka och hugger oss i ryggen, vilket just nu är vad som sker i den högre utbildningen och skolsystemet som helhet.

Finns det evidens för det?

Juni, examenstider, snart semester. Den årligen återkommande tröttheten. En organisation som tänjer på alla upptänkliga gränser för att få verksamheten att gå ihop. Nerverna ligger utanpå. Upprörda mail från studenter, missförstånd och konflikter i lärarlaget. Tiden räcker inte till, även om helgen utnyttjas och trots att det arbetas sen kväll, fast klockan ringer halv fem. Underpresterande studenter som alldeles för sent inser vad de borde gjort för länge sedan, som inte kan läsa instruktioner och som lägger ansvaret på läraren. En linjeorganisation som inte kan hantera en komplex organisation, men som ändå måste motivera sin lön och som därför inför nyordningar, byter system och styr och ställer. Administrativ personal som tar ledigt eller åker på utbildning, just när stödet och hjälpen behövs som mest. Juni i Högskolesverige, som skulle kunna, nej, som borde, vara en hektiskt inspirerande tid när kunskapen hyllas och tas till nya höjder, har blivit en galen tid där allt annat än kunskap och lärande står i centrum.

Jag tar mitt arbete på fullaste allvar. Därför skär det ända in i själen när jag tvingas se på och vara delaktig i nedmonteringen av kunskapen, när formens makt över verksamheten blir allt starkare. Kunskapen och kvaliteten får konsekvent stryka på foten när poäng, betyg, helårsprestationer, examina och genomströmning ska mätas, prognostiseras och intäkter garanteras och helst ökas.

Fler ska erbjudas plats på högskolan. Fler studenter, fler kunder, inte fler lärare. Lärare kostar. Vi måste spara, spara, spara. Till varje pris. Att sparandet innebär att det finns mindre tid för att hantera allt mer krävande studenter, allt mer administration, allt fler krav, allt mer ansvar, tänker ingen på. Ingen annan än den förtvivlade läraren som sitter där med Svarte Petter på hand.

Läs mer på kortare tid. Skriv fler artiklar. Sök pengar. Öka genomströmningen och effektiviteten. Hur? Det är din sak, det är upp till dig. Politikerna lovar runt och talar om satsningar. Plockar poänger och lockar väljare. Priset är högt och spelet som spelas fatalt. Vad ska vi ha högskolan egentligen? Vill och vågar vi undersöka den saken närmare?

Har egentligen inte tid att skriva detta, men jag behöver sätta ord på tankarna för att fungera så jag tar mig tid. Tar av min fritid för att garantera kvaliteten i det arbete som jag håller på att förlora tron på, av ovanstående skäl. Kunskapen förlorar jag dock aldrig tron på, eller lärandet. Det är organiseringen av högre utbildning jag är kritisk mot. Det är den totala bristen på förståelse, intresse och insikt om konsekvenserna av alla beslut och nyordningar. 

På DN-Debatt igår publicerades ett inlägg av 18 forskare som handlade om just dessa problem i samhället, om behovet av evidensbaserad politik. Även om det finns en del tveksamheter rörande detta med evidens är jag enig med forskarna i sak. Politiken liksom organiseringen av skola och högre utbildning måste bygga på principer och strategier, ordningar, som fungerar! Så är det uppenbarligen inte och forskarna skriver.

Likaså lär den omfattande bostadsbristen och den svenska skolans närmast osannolika fall i internationella rankingar åtminstone delvis vara ett resultat av att politiken på dessa områden inte varit evidensbaserad. Denna brist på evidensbasering har alltså mycket konkreta effekter: barn lär sig inte läsa, unga står utan bostad, skattepengar används ineffektivt, etc. Det är därför synnerligen viktigt att vi arbetar systematiskt för att göra politiken mer evidensbaserad. Förvisso finns det redan i dag sådana försök – till exempel via olika myndigheter och expertråd – men de räcker uppenbarligen inte till.

Man kan spekulera om orsakerna härtill. En orsak kan vara att politikerna låter populism gå före experternas omdömen. En annan kan vara en styvmoderlig behandling av dessa myndigheter och expertråd. Till exempel menade många att Bosse Ringholms (S) nedläggning av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi berodde på gruppens alltför regeringskritiska rapporter. Likaså hotade Anders Borg (M) att skära ner på Finanspolitiska rådets anslag efter att de kritiserat hans politik 2010.

En annan bakomliggande orsak lär vara att vi ser världen genom politiskt färgade glasögon, såsom psykologisk forskning visat. Detta gör att trots att de flesta av oss torde stödja idén att politiken bör vara evidensbaserad i princip, så vägrar vi inte sällan att erkänna när evidensen talar emot våra favoritpolicyer.

Oavsett orsakerna till att politiken inte är evidensbaserad, så behövs det två saker för att den ska bli det. För det första krävs det att den kunskap vi redan har faktiskt används. Det får inte vara så att politiker av ideologiska eller populistiska skäl bortser från kunskap som forskare och myndigheter har inhämtat. Innan ett parti gör ett utspel, bör man ha försäkrat sig om att den samlade evidensen visar att förslaget ifråga är bättre än andra lösningar vad gäller måluppfyllelse och kostnadseffektivitet. Om man inte har gjort det, bör man pressas av kritiskt granskande journalister.

Kanske är det där skon klämmer. Ekonomiseringen av samhället har förändrat allt och alla i grunden, även journalisterna och deras verksamhet som idag allt mer handlar om att använda kreativiteten till att hitta på löpsedlar som säljer lösnummer. Valet mellan att avslöja missförhållanden i Utbildningssverige och att skriva om det som hände med Frank Andersson förra sommaren under inspelningen av Mästarnas Mästare är i en ekonomiserad värld enkelt. Det finns evidens för det, annars skulle journalisterna aldrig agera som de gör. Det som inte säljer lösnummer kommer inte att upprepas. Det är den logik som politiken följer också. Det enda som räknas är väljarnas sympatier och detta gynnar den som lovar mest samtidigt som de sänker skatten.

Kanske är det inte evidens vi behöver trots allt. Kanske är det något helt annat. Bildning, kunskap, tid för eftertanke, samtal och reflektion. Allt annat än det jag och mina kollegor tvingas hantera i dessa fullkomligt galna dagar.