Nytt år, nya utmaningar! Det är så jag försöker tänka och agera även om det är svårt och jag känner mig ensam och tvingas kämpa med både självförtroendet och självkänslan. Även om allt talar för att jag går ut i arbetslöshet i februari väljer jag att tro på framtiden. Så länge jag levt har jag närt en önskan om att förstå mig själv, mina medmänniskor och sammanhangen jag levt i. Det har inte förändrats i och med att cheferna på Högskolan Väst valt att säga upp mig utan att ge mig någon vettig förklaring. Just nu famlar jag i mörkret och ser inget ljus i tunneln, men lärandet och sökandet efter kunskap är min Ariadnetråd. Cheferna har makten att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig. Så länge jag lever och oavsett om de som har makten över akademin uppskattar det jag gör eller ej kommer jag att ägna återstoden av mitt liv åt fortsatt sökande efter och spridande av kunskap.
Det akademiska året har sin lunk och följer sin logik. Under alla mina år i den akademiska världen har jag betraktat augusti som årets första månad. Jul och nyårshelgen har fungerat mest som en välbehövlig paus från undervisningen och forskningen. I år blir nyåret början på något nytt.
Lärandet och kunskapsutvecklingen ställer speciella krav på alla som vill följa den vägen. Är det kunskap och förståelse man söker måste man acceptera att det aldrig finns några garantier för att man får det man önskar sig. Forskning handlar inte om att avtäcka eviga sanningar utan om att undersöka verkligheten och den högst föränderliga värld som vi människor lever i. Om kunskapen inte stämmer överens med det den antas handla om är resultatet inte kunskap. Även om alla förstår att det alltid är terrängen som gäller, inte kartan, visar kulturvetenskaplig forskning att människor har svårt att hantera den insikten. Kognitionsvetenskaplig forskning visar att vi tenderar att lyssna mer på vem som talar än på det som faktiskt sägs. Och den där typen av kunskaper är viktiga, för de behövs för att förstå användarna och producenterna av kunskapen.
För mig var 2025 ett mörkt år, och det blev inte ljusare av det som händer ute i världen och här hemma. Jag hoppas att 2026 blir bättre, men det finns inga garantier för att det blir så och här i helgen försämrades världsläget allvarligt. Utan förståelse och respekt för kunskapen kommer det aldrig att kunna bli bättre. Och avsaknad av just det finns det tyvärr massor av tecken på. Fredrik Hertzberg skrev till exempel en debattartikel i Expressen om förändringen av högskolan som institution. Vill vi även i framtiden ha en högskola värd namnet måste kunskapen och den akademiska friheten respekteras. Jag skrev min bok En svanesång för universitetet, dels för att sätta ord på min oro, dels för att väcka debatt. Att jag och andra forskare känner sig tvingade att försvara universitetets grundläggande idéer och akademins unika kvaliteter är i sig ett tecken på vart vi är på väg. Jag är medveten om att jag talar i egen sak, men att jag blev uppsagd på grund av mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten borde oroa alla som vill leva i ett kunskapssamhälle.
Akademisk frihet är en fråga som idag håller på att kidnappas av högskolornas ledningar som vill vara fria från politisk styrning. Jag vet varför jag har vigt mitt liv åt kunskapen och varför jag kämpar för friheten, men varför gör det växande antalet chefer i akademin det? Resultat och nyckeltal går att kontrollera, men inte kunskap och lärande. Därför menar jag att debatten om akademisk frihet mycket tydligare måste handla om forskares och lärare frihet att följa kunskapen dit den tar dem, utan att behöva vara rädd för att bli av med jobbet. Om kollegiets makt över undervisningen och forskningen inte försvaras kan det inte växa fram en akademisk miljö på landets högskolor och universitet. Hur ska kunskapen i resten av samhället då kunna försvaras?
Kunskap och demokrati är varandras ömsesidigt förutsättningar, och utan frihet och ansvar blir det omöjligt att få det vi önskar oss. Som jag ser det handlar akademisk frihet om avsaknad av målstyrning, inte om tydligare mål och bättre styrning. Friheten kan inte växa och frodas i en miljö där antalet chefer och administratörer ökar, där reglerna blir fler och kontrollen mer detaljerad. Om vi inte anser oss kunna lita på att landets högst utbildade människor förvaltar ansvaret som lärare och forskare på bästa sätt utan att behöva kontrolleras av chefer som både får högre lön och har mer makt än lektorerna, och som dessutom kan undvika att få sina beslut kritiskt granskade genom att hänvisa till sekretess, är högskolan inte längre en högskola.
