Yrkesutövare och tjänsteutförare

Det finns en helt avgörande skillnad mellan arbetande människor, som vi borde tala mycket mer om än vi gör, nämligen skillnaden mellan att få betalt för att utföra olika typer av mer eller mindre standardiserade tjänster och att vara del av en stolt och stark professionsgemenskap som arbetar självständigt och med utgångspunkt i de kunskaper och erfarenheter som medlemmarna har skaffat sig. Jakten på effektiviseringar och ständigt lägre priser gör att antalet yrkesutövare minskar medan utförarna av tjänster ökar. På det här sättet ökar konkurrensen mellan arbetstagarna, och den som är mest stresstålig och kan tänka sig att arbeta för lägst lön ses som vinnare trots att det handlar om ett ”race to the bottom”.  

Innan järnvägstrafiken avreglerades, på den tiden när SJ ansvarade för allt som rörde spårbundna transporter av människor och gods (alltså både tågen, spåren och bokningarna) gick tågen i tid, och när det uppstod förseningar togs passagerarna omhand på ett respektfullt sätt. Idag när ingen har ansvar för helheten skyller alla problemen som ingen kan blunda för på någon annan. Och innan Posten utsattes för "konkurrens" (som innebar att man lät en annan aktör plocka russinen ur kakan och låta Posten ta hand om det som blev över), alltså långt innan Post Nord tog över utdelningen av försändelser till landets hushåll, kom alla brev fram dagen efter oavsett var de postades och vart de skulle. Trots att det idag kostar 22 kronor att skicka ett brev – den som skickar böcker får punga ut med närmare 90 kronor – finns det inga garantier för att försändelsen kommer fram ens efter några dagar.

Det kanske låter som att jag är en kommunist som hatar fri företagsamhet, men så är det inte. Jag är en varm vän av blandekonomi och försvarar demokratin med hjärteblodet. Jag hatar debatter och är kritisk mot alla former av antingen-eller-tänkande. Liksom de allra flesta tror jag att det är en dålig idé att privatisera försvaret, men jag menar att det även finns en poäng med att staten tar hand om den spårbundna trafiken samt utdelningen av post, och jag menar att dessa uppgifter utförs bäst av yrkesutövare tillhörande en profession som känner stolthet över sitt arbete.

Skillnaden mellan professioner och det tjänsteutförande prekariat som idag tar över allt fler uppgifter i samhället är att den medarbetare som är del av en profession tar ansvar för helheten på ett helt annat sätt än den som konkurrerar med andra om vem som är villig att arbeta för lägst lön. Yrkesutövare som åtnjuter anställningstrygghet, som förhandlar kollektivt om sin lön och som ingår i en gemenskap där man känner stolthet över sitt arbete sätter ofta en ära i att göra ett bra jobb, vilket innebär att det varken behövs rutiner (som någon kommunikationschef kan stå i TV och säga att man ska se över när något går snett), en massa mellanchefer eller en administrativ apparat, vilket ofta är förutsättningar för organiseringen av en grupp tjänsteutförare som varken känner varandra eller är lojala med sina uppdragsgivare. 

En hel del av problemen i det svenska utbildningssystemet går att förklara med insikterna ovan. Mycket talar nämligen för att en statlig skola med en välutbildad lärarkår som gemensamt ansvarar för arbetet med att skapa förutsättningar för elevernas lärande är bättre skickad att förvalta utbildningsuppdraget än dagens system med friskolor som skapats för att ge aktieägare maximalt med vinst, vilket leder till att cheferna på skolorna gör vad de kan för att hålla kostnaderna nere, bland annat genom att koppla samman lönen med betygen och anställa så många obehöriga lärare som möjligt. 

Tankarna går även att använda inom högskolesektorn där det idag ofta talas om tillitsbaserat ledarskap, vilket är bra. Men det riskerar i praktiken att bara bli ett ord, ännu en meningslös managementfloskel. När det svenska utbildningssystemet var världsledande styrdes universiteten nämligen kollegialt, av yrkesutövare som satte en ära i att värna kunskapen – utan att lärarna kontrollerades av en linjeorganisation. I dagens högskolevärld växer antalet mellanchefer och administratörer som måste visa resultat för att inte få kritik från högskolans ledning, därför blir kollegiets makt mindre och mindre för varje år som går. Och när lektorernas andel av lärarlaget stadigt minskar och arbetet dessutom standardiseras allt mer, vilket gör att det kan utföras av tjänsteutförare, är det inte längre forskning och HÖGRE utbildning man sysslar med på högskolan. 

Orden jag valt att bygga resonemanget på är ett hugskott, men det viktiga är aldrig begreppen i sig utan hur de definieras och används. Det jag vill peka på med hjälp av orden är den helt avgörande skillnaden mellan två olika sätt att se på arbete och arbetare. Skillnaden mellan yrkesutövare och tjänsteutförare handlar om TILLIT, om makten över arbetets innehåll och utförande. 

Om vi människor ska kunna ha en chans att undvika att bli slavar under den artificiella intelligens som idag tar över allt fler uppgifter i samhället och våra liv måste kunskapen värnas och mänsklighetens bildningsarv förvaltas på ett klokt sätt. Och då kan vi inte reducera oss själva till utförare av standardiserade tjänster, som konkurrerar med varandra om vem som kan arbeta för lägst lön. Förra årets pris i ekonomisk vetenskap till Nobels ära handlare om liknade saker och ger stöd till denna tanke. Forskarna som belönades för sina insatser gör nämligen skillnad mellan integrerande och exploraterande organisationer och samhällen. I medierna talades det i höstas endast om att pristagarnas forskning handlade om att förklara skillnaden mellan olika länders välstånd och att det finns en tydlig koppling till västvärldens kolonisation av det globala syd, men forskarna skriver även om samhällsbyggande och pekar på att det finns evidens för att integrerande samhällen är mer hållbara än exploraterande. 

Det är med andra ord bättre för ALLA att leva i ett samhälle och ingå i en yrkesgemenskap där man litar på varandra och arbetar tillsammans för en långsiktigt hållbar framtid, vilket är motsatsen till dagens ständiga neddragningar på alla områden utom chefernas löneökning och aktieägarnas avkastning samt den totalitarism och kapprustning som blir resultatet av det sättet att tänka.

Problemet med bestämda uppfattningar

Vi människor lever i en dynamiskt föränderlig värld fylld av komplexa samband. Och i sådana sammanhang är det svårt att vara säker och ha en bestämd uppfattning om något. Ofta är det bättre (i betydelsen mer adekvat) att vara ambivalent och klokt att välkoma kritik samt vara öppen för att ändra åsikt i mötet med bättre argument. Problematiskt nog har vi skapat en kultur där säkerhet premieras och där den som tar hänsyn till komplexiteten och ändrar uppfattning — antingen för att förhållandena ändrats eller för att hen kommit till insikt om att det är klokt att göra det — betraktas som opålitlig.

Just eftersom vi människor fungerar som vi gör och lever i den värld vi lever i är det lockande att ha en bestämd uppfattning och den som har det kan alltid räkna med uppbackning eftersom vi människor är sociala och vill känna tillhörighet, särskilt med individer som beundras av andra. Den som talar utifrån en tvärsäker position kan därför, i det kulturella sammanhang vi lever i, kritisera den som är ambivalent utan att själv granskas kritiskt, vilket gör att maktförhållandet mellan den som utstrålar säkerhet och den som är ambivalent blir asymmetriskt. Den som kritiseras tvingas nämligen både fokusera på att försvara sig och riskerar att framstå som okunnig och/eller opålitlig, samtidigt som den som är säker på sin sak kan fokusera på framförandet av kritiken.

Tar någon ett beslut att göra något som kan uppfattas som tveksamt — vilket väldigt mycket kan ses som, särskilt från en tvärsäker kritikers perspektiv — spelar det ingen roll att det ofta är en öppen fråga om vad som egentligen, alltså objektivt sett, är rätt eller fel. Allt fokus i en debatt om den här typen av frågor i den här typen av sammanhang, kommer att hamna på den som tog det tveksamma beslutet och hen försätts därigenom i en omöjlig position. Antingen får personen ifråga försvara ett beslut som hen inte nödvändigtvis vill försvara, eller så tvingas hen framstå som moraliskt tvivelaktig. Även om kritiken bygger på svaga argument kommer den som kritiserar någon annan för tvivelaktig vandel att uppfattas som moraliskt överlägsen, bara för att hen är säker och har en tydlig uppfattning som ligger i linje med den allmänna uppfattningen.

I sammanhang där bestämdhet värderas högre än klokhet (och med klokhet menar jag att hålla sig med uppfattningar som ligger så nära den komplexa och föränderliga verkligheten som möjligt, i varje given situation) tvingas alla väga sina ord på guldvåg, och det leder till att en dömande och repressiv kultur präglad av ängslighet riskerar att växa fram. I sammanhang där alla handlingar och allt som sägs bedöms som antingen rätt eller fel och där det inte anses finnas några gråskalor, blir kunskapsinriktade samtal och intellektuella förmågor överflödiga – där handlar nämligen allt om att få rätt och om att utstråla säkerhet.

För att ett sant demokratiskt samhälle ska kunna växa fram måste det finnas en kollektiv förståelse för gråskalorna och komplexiteten, och där kan och får det inte handla om att avgöra några frågor en gång för alla. Totalitarismens kännetecken är att det bara finns utrymme för en åsikt åt gången. Därför ger sig totalitära regimer alltid på utövare av yttrandefrihet och företrädare för vetenskap, som för att fungera kräver rörliga intellekt, kritiskt tänkande och kunskapslojalitet — alltså motsatsen till okritiskt följande av auktoriteter och den rätta läran – samt respekt för komplexitet.

Företrädare för dagens höger brukar kritisera vänsten för att vara ”woke”, men migrationsminister Johan Forsell har profilerat sig själv som en minst lika tydlig kritiker mot det han anser vara fel som Greta Tunberg — och när det visade sig att hans son var engagerad nazist och att han alltså brustit i det föräldraansvar som han länge utkrävt av andra gick hela hans förtroendekapital därmed upp i rök. Problemet är att verkligheten inte anpassar sig efter människors önskningar om hur det borde vara. Därför är all politik som bygger på föreställningen att det är möjligt att i alla frågor hålla sig med en bestämd uppfattning om att det är antingen si eller så (rätt eller fel) förkastlig. I en komplex och snabbt föränderlig värld måste man vara ödmjuk och förstående. Alla kloka ledare avstår därför från att agera på lockelsen att jämföra det sämsta hos sina motståndare med det bästa hos sig själva.

Vi måste lära oss leva med insikten om att verkligheten inte går att kontrollera och att det nästan alltid är klokast att vara ambivalent och öppen för att ändra åsikt. I många frågor går det att ha en tydlig åsikt, men att hålla sig med en bestämd uppfattning om det som är vagt, till sin natur, är både oklokt och problematiskt.

Demokratin är hackad

Nu är det semester i Sverige och allt utom börsen och turistnäringen går på sparlåga. Vi befinner oss i en tid på året då man tidigare var ledig och kunde återhämta sig samtidigt som man vilade i tryggheten om att allt såg ut som vanligt när man kom tillbaka till ett nytt år på jobbet. Den tiden är nu sedan ganska länge förbi. Inget är som vanligt. Dagens somrar fylls av rapporter om extremväder och i år även statistik över folkmordet i Gaza. Samtidigt förvandlar Ryssland successivt Ukraina till grus. Men det blir bara notiser i ett evigt flöde, där nyheterna blandas med bantningstips, Agnes Volds påståenden om hur mycket man kan dricka och notiser om kändisarnas låtanden och göranden, samt recensioner av dagens sommarprat. Utan verkligt engagemang (är innehållet AI-genererat?) rapporteras om högt och lågt, och det är bara när en orange man med grandios självbild i ett stort land i väster säger eller gör något som tonläget och uppmärksamheten skärps.

Politikerna här hemma har sommarlov, men deras utspel dominerar ändå flödet. Under rådande nyhetstorka (som inte beror på att det inte händer något, utan på att nyhetsredaktionerna idag säljer annonser och lever på klick) kan en "anonym" minister förneka kännedom om att hens son är aktiv i en nazistisk kamp(sports)klubb, trots att ministern följt sin sons aktiviteter på nätet. Och regeringen som talar om vandel och hårdare straff för minderåriga invandrare är mer lojala mot ministern än sin egen "moral". Dessa tendenser till apartheid här i Sverige oroar mig lika mycket som allmänhetens okunskap, ointresse och respekt för demokratin.

Demokrati är inte ett perfekt styrelseskick, men för att den ska fungera hjälpligt åtminstone krävs det intresse och engagemang samt respekt för både kunskapen och komplexiteten, inte bara hos ett fåtal utan bland befolkningen som helhet. Och det saknas idag. Därför kan demokratin hackas och med stöd i allmänhetens bristande intresse och engagemang användas av företrädare för totalitära krafter som säger sig vara våra vänner och som påstår att de vill få ordning på vårt land.

Makten i öppna, demokratiska kunskapsnationer utgår från folket. Utan kunskap och kollektivt engagemang kan systemet inte fungera. Det är därför som utbildningssystemet och forskningen behöver vara statligt finansierat för att fungera som det är tänkt. Så när världens rikaste man bildar ett politiskt parti — för att utmana en annan rik man som använder makten som ämbetet ger honom för att berika sig själv — är det ett lika allvarligt tecken i tiden som nyheten om att en flod kan stiga åtta meter på en timme och döda hundratals människor, eller det faktum att många blir mer upprörda av protesterna mot ett folkmord än av dödandet av barn och svältande människor som står i kö för att få nödhjälp. Om inte kunskapen och demokratin respekteras och om vi bara väntar på att någon annan ska lösa våra problem åt oss är vi alla körda. 

Detta är det viktigaste jag har lärt mig genom åren av studier och forskning, och jag har bestämt mig för att ägna resten av mitt liv åt att sprida kunskap om och förståelse för kultur. 

Efter ett av de märkligaste och jobbigaste åren i hela mitt yrkesverksamma liv måste jag vila och ladda batterierna, men när jag drar igång verksamheten igen om några veckor ska jag fördjupa mina kunskaper och öka mitt engagemang för det jag tror på. Det ger mitt liv mening, och jag blir allt mer övertygad om att det är bristen på mening i våra liv som driver utvecklingen, (eller avverkningen av allt det som jag som barn och ung vuxen kunde ta för givet).

Tänk om lärare och forskare fick tänka och agera som rockstjärnor

För några veckor sedan såg jag filmen Becoming Led Zeppelin, som var intressant på många olika sätt och väckte en hel del tankar om saker jag ofta funderar over. En sådan sak handlar om att och hur kulturella sammanhang aldrig är det samma som summan av delarna. Kultur är ett komplext fenomen som utspelar sig i mellanrummen. Intervjuerna i filmen och klippen från konserterna gjorde det uppenbart att Led Zeppelin var en grupp som bestod av fyra individuellt skickliga och egensinnade musiker, men att låtarnas unika kvaliteter uppstod i samspel. Det var Jimmie Page som skrev musiken, men gruppens odödliga sånger utvecklades i samspelet mellan hans enastående förmåga att hantera en gitarr och texterna samt den unika sångstilen som Robert Plant utvecklade, liksom den intuitiva kommunikationen mellan basisten John Paul Jones och trummisen John Bonham. 

Det som gjorde störst intryck på mig och det jag vill skriva om här var dock rockstjärnornas musikaliska integritet. När Jimmie Page åkte till USA tillsammans med gruppens manager Peter Grant för att skriva kontrakt med Atlantic Records såg de till att få med en klausul i kontraktet som stipulerade att ingen från skivbolaget skulle ha något att säga till om rörande arbetet i studion. När jag hörde det tänkte jag: tänk om lärare och forskare hade makten att förhandla fram den typen av kontrakt. Om lektorer hade den makten över sitt arbete skulle de kunna följa kunskapen dit kunskapen tar dem, vilket väl ändå måste vara syftet med att skattebetalarna investerar i forskarutbildningen (som är den längsta och dyraste utbildningen vi har i vårt land)?! Om den kreativa frihet som Led Zeppelin försäkrade sig om inte bara fanns inskriven i Högskolelagen utan dessutom respekterades skulle landets lektorer mycket väl kunna bli lika stora legendarer som många av de rockstjärnor vars musik fortfarande efter över 50 år fortfarande älskas.

Var och en av musikerna i Led Zeppelin bidrog med något unikt till helheten, och när trummisen John Bonham dog upplöstes följaktligen gruppen. På högskolan har man istället fått för sig att det är en kvalitetsindikator att alla läsare och undervisa om allt på alla kurser, i alla fall inom det ämne eller den utbildning de arbetar. Tänk om man tänkte så inom musiken. Skulle det leda till att fler eller färre klassiska mästerverk skapades? Frågan är så klart retorisk. Alla fattar att det inte fungerar så i musiken eller konsten; att det inte finns några garantier för framgång. Inom litteraturen ser det lite annorlunda ut, den håller liksom undervisningen på landets högskolor på att bli allt mer slätstruken och likriktad. En förkrossande majoritet av böckerna som ges ut är antingen deckare, fantasy eller feel-good. Det som är unikt, eller som kräver lite av den som läser ratas, av både förlag och läsare. Och så ser det tyvärr ut även på högskolan. 

Här i veckan kom ett förslag från en moderat politiker som gick ut på att man skulle avskaffa examensarbetet på utbildningar inom bristyrken. Den typen av förslag ligger i linje med den allmänna kunskapsresistensen, och det sättet att tänka är lite galet som att spara in på tränare och minska tiden för träning för att snabbare få ut elitspelare på planen. Det är inte så kunskap fungerar och det är inte så man skapar förutsättningar för den excellens som alla säger sig värna. 

Filmen Becoming Led Zeppelin gjorde mig nostalgisk, men det går inte att vrida tillbaka klockan, därför väljer jag att se den som en allegori över hotet som NPM innebär för alla skapande verksamheter. Anledningen till att Led Zeppelin räknas som ett av rockhistoriens främsta band är nämligen att medlemmarna försäkrade sig om att INTE behöva följa några order från chefer som inte förstår vad som krävs för att kreativitet ska kunna resultera i mästerverk. Trots att vi vet att det inte finns några garantier för varken kunskap eller vetenskaplig excellens blir cheferna, som får mer och mer makt över den akademiska verksamheten, fler och fler. Det sättet att se på kvalitet är som att jämföra Led Zeppelin som bara gjorde åtta (tror jag) album – eller Simon and Garfunkel för den delen, som bara gjorde fyra album – med Ingemar Nordströms som gav ut 18 skivor i serien Saxparty. Och värdera Ingemar Nordströms högre.

Trots att ingen skulle komma på tanken att värdera en forskare som skrivit (eller varit medförfattare till) 500 artiklar och/eller vunnit 100 miljoner kronor i konkurrens högre än Albert Einstein som bara skrev ett par artiklar och aldrig konkurrerade med andra forskare om medel, är det precis så som allt fler chefer i den akademiska världen tänker. Dagens utövare av vetenskap tvingas därför att skriva på kontrakt som gör dem livegna i rollen som forskare. Och den lektor som med hänvisning till Högskolelagens § 6 kräver att få vara lika fri som medlemmarna i Led Zeppelin i sin (kun)skapande verksamhet riskerar att avskedas. Det är inte så som som man skapar en akademisk miljö där det är möjligt att utveckla banbrytande och värdefulla forskningsresultat, och därför liknar forskningsresultaten också allt mer Saxparty 15 och allt mindre Houses of the Holy.

Akademiska texter massproduceras idag, och därför liknar innehållet i artiklarna texten till Max Fenders gamla dänga:”Vi går hem till Max, här är låten med stuns i. Kom nu är det dags, åh vi går hem till Max. Vi går hem till Max och ös till tusen det blir det. Och med lite flax, ja då går vi hem till Max”. (Kanske är det därför som allt fler "forskare" avvänder AI för att skriva forskningsöversikter?) Om forskare fick tänka och agera som rockstjärnor skulle chansen öka att deras texter innehåller tidlösa rader fyllda av vishet, som i Leonard Cohens Anthem: "Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack, a crack in everything. That's how the light gets in." 

Bara för att det inte finns några garantier för att undervisningen blir mästerlig och resultatet av blir forskningen banbrytande betyder inte att det är klokt att anställa fler chefer i akademin som får mer makt och högre lön än för att tvinga landets högst utbildade att producera nyckeltal.