Vi får vad vi tar ansvar för

Det kollektiva begäret efter enkla lösningar och den eviga jakten på effektivisering, alltså önskan om att få det man vill ha så snabbt som möjligt, är ett växande samtidsproblem med potential att leda till demokratins och i förlängningen mänsklighetens undergång. Så länge majoriteten väljer att undvika att ta ansvar genom att lyssna mer på den som säger sig sitta inne med svaret eller lösningen, än på forskare som talar med utgångspunkt i kunskap, och som arbetar med att försöka förstå hur det är och vad som faktiskt fungerar, rör sig samhället som helhet allt längre ut på det sluttande plan som vi befunnit oss på under ett ganska långt tag nu. Förnekelsen av våra verkliga problem och den växande kunskapsresistensen som leder till efterfrågan på enkla lösningar och populistiska partiers förslag, vilket banar väg för xenofobi, nationalism, protektionism och totalitarism, är en tickande bomb. Ytterst handlar dessa problem om att allt fler idag tar allt mindre ansvar, eller att man delegerar ansvaret till, alternativt skyller problemen på, andra.

Sanningen är att det inte finns några enkla lösningar och att det är omöjligt att effektivisera förvaltningen av ett samhälles bärande institutioner. Och så länge vi lägger mer energi på att försöka få det vi önskar oss, snarare än att enskilt och kollektivt göra vad som krävs för att få det vi behöver, kommer både våra verkliga problem och problemen som populisterna profiterar på att förvärras, vilket leder in i en ond cirkel. Vi får helt enkelt det liv och det samhälle vi förtjänar, inte vad vi önskar eller inbillar oss är möjligt att få. Tron kan försätta berg, men den rår inte på naturlagarna. Samhället och dess funktion står i direkt relation till medborgarnas kunskaper och det ansvar som faktiskt tas.

Jag vet att få vill höra detta, men jag skriver inte för att tillfredsställa någons önskningar. Detta är det viktigaste jag har lärt mig under alla år av studier och forskning, därför skriver jag om det. Det var nämligen för kunskapens skull jag sökte mig till och stannade kvar i den akademiska världen, och jag vill göra vad jag kan för att bidra till byggandet av en bättre värld för mig, mina barn och barnbarn samt kommande generationer. Därför spelar det ingen roll vad någon annan tycker om det jag skriver. Jag är öppen för och lyssnar självklart på kritik, så länge den grundar sig i kunskap. Tyvärr är det svårt att få gehör även för den här typen av insikter och det blir inte lättare av att allt fler forskare väljer att fokusera på sin egen karriär snarare än på kunskapen. Den logik och kunskapsetik som idag präglar högskolan bygger på tanken att kunskap är en produkt som utan kvalitetsförlust går att översätta till nyckeltal som kontrolleras och konkurreras om. Att jag förlorat mitt jobb på grund av att jag (med hänvisning till Högskolelagen) valde att vara mer lojal med kunskapen än med ledningen för högskolan som jag gav mina 23 bästa år i arbetslivet, är ett tecken i tiden och en indikation på hur långt bort vi rört oss från det demokratiska kunskapssamhälle som länge var målet för vårt lands politiker och allmänheten. Än så länge kan jag blogga om dessa saker men det känns allt mer som en tidsfråga innan den möjligheten tas ifrån mig eftersom kunskap allt mer uppfattas som ett hot mot rådande ordning. Trumpadministrationens uttalade kunskapsförakt vinner allt mer mark även här hemma.

Som vanligt närmar jag mig ämnet jag egentligen vill skriva om indirekt, via ett slags omväg, vilket här blir en illustration av vad jag vill säga. Igår började jag sent omsider titta på TV-serien Adolecence och under avsnitt två, som utspelar sig i en högstadieskola, blev det smärtsamt tydligt hur lite ansvar som tas idag och vilka allvarliga konsekvenser det får. Problemen i den svenska skolan bottnar i eller är ytterst en konsekvens av rådande syn på ansvar, inte som något alla måste lära sig att ta, utan som något som går att delegera till den som lovar mest och den som säger det som känns bäst. Eleverna i skolan tar allt mindre ansvar för sitt eget lärande eftersom det är vad skolan förväntar sig av dem. Och lärarna får inte ta eget ansvar för att skapa förutsättningar för lärande eftersom vi har fått för oss att kunskap är något man kan producera. Eftersom valfrihet och betyg idag anses viktigare än att faktiskt lära sig saker har skolan kunnat säljas ut till riskkapitalister som bara bryr sig om hur mycket pengar de kan slussa från skattebetalarna till utländska intressen. Detta blir möjligt genom att utbildning betraktas som en standardiserbar tjänst som går att kvalitetssäkra, vilket är en fatal villfarelse. 

Ansvar är basen för alla demokratiska och långsiktigt hållbara samhällen. Och ansvar går inte att delegera, det är inget man kan lova andra och kräva fantasisummor i lön för att ta, men det är så den allmänna uppfattningen ser ut. Ansvar är ytterst en konsekvens av individers handlingar, inte av löften, storslagna planer eller något system. Ska vi ha en chans att kunna hantera problemen som riskerar att växa oss över huvudet måste vi kollektivt sluta lyssna på de som lovar att de ska ta ansvar för eller få ordning på Sverige och börja ta personligt ansvar för vad vi säger och gör i vardagen. Ansvaret för samhället är ditt och mitt och alla andras, inte någon annans, och följaktligen är problemen också våra och det är bara vi som kan lösa dem. Så länge vi letar efter syndabockar eller skyller problemen på invandrare eller något annat som känns bra kommer problemen oundvikligen att förvärras.

Kunskap är grunden för alla typer av fungerande lösningar, och lärande är förutsättningen för både utvecklingen av och förmågan att hantera vetande. Därför vill jag se skolan som samhällets centrum, det är där allt börjar (både problemen och lösningarna). Och fungerar inte skolan är det också där allt slutar. En skola där eleverna inte lär sig ta ansvar för sitt eget lärande och där de inte själva får ta konsekvenserna av bristen på ansvar, är inte en skola. Skolans uppgift är inte att överföra fakta utan att skapa förståelse, dels för vad vi vet, dels vad kunskap är och hur lärande fungerar. Det viktigaste man lär sig i en skola som fungerar som det är tänkt är hur man lär och vad det innebär att veta, och det går inte att mäta eller översätta till betyg eller andra nyckeltal (vilket är förutsättningen för marknadiseringen och juridifieringen av skolan). 

För att skolan ska kunna fungera måste eleverna ta eget ansvar och lärarna måste få vara lärare, vilket är omöjligt utan frihet och tillit till professionen. Det sägs att privata företag är effektiva, men ingen skola som har kunskap som mål går att effektivisera och kunskap är heller ingen produkt. Kunskapens och lärandets kvalitet står och faller med den tid som den som ska lära ägnar åt uppgiften, därför finns inga genvägar till användbar kunskap. Och därför det minskande läsandet en indikator som måste tas på största allvar. Med läsande menar jag eftertänksamt avkodande av bokstäver i tryckt form, inte översiktligt scannande av text på nätet, eller lyssnade. Information och fakta kan överföras med hjälp av digitala verktyg, men inte kunskap och absolut inte bildning som är förutsättningen för att nå vishet som kan sägas handla om förståelse av hur lite vi människor är hur lätt våra kognitiva förmågor kan korrumperas.

Alla tar ansvar hela tiden oavsett hur det känns och oberoende av vad de tror, så det handlar inte om antingen eller. Det handlar om vad man tar eller väljer att inte ta ansvar för.