En svanesång för universitetet

Igår kom min bok En svanesång för universitetet från tryck. Det var med blandade känslor jag öppnade kartongen och bläddrade i boken som jag levt med och arbetat på under ett ganska långt tag nu. Jag började skriva på den när jag valdes in i Institutionsnämnden. Anledningen till att jag skrev boken var att jag upplevde det som att min omsorg om kvaliteten, som är INs uppdrag att värna, och min syn på akademisk frihet, mötte en del motstånd. När jag på möten och i andra sammanhang ställde frågor om motiven för olika beslut och pekade på risker märkte jag att det uppfattades som kritik mot ledningen, vilket kändes ganska märkligt och inte så lite otacksamt. Jag tänkte dock att reaktionen berodde på att man sällan får tid att utveckla sina tankar. Resultatet av det arbetet är boken som getts ut av h:ströms förlag i Umeå, vilket är en stad som ligger mig mycket varmt om hjärtat eftersom jag disputerade där 2003, i en helt annan akademisk kultur än dagens.

Att jag efter 22 år på samma högskola blev uppsagd från min tjänst som lektor i samband med slutredigeringen av boken kom som en chock, och eftersom jag inte får någon förklaring till beslutet (annat än svepande formuleringar om arbetsbrist och behovet av en budget i balans) kan jag inte skaka av mig känslan av att tankarna jag lyfter i boken, i alla fall delvis, bidragit till beslutet att avskeda mig. Därav mina blandade känslor inför utgivningen.

Boken är ingen nostalgisk längtan efter den tid som flytt. Det jag vill är att starta upp ett samtal om vad högskolan är och bör vara. Jag är kritisk mot och försöker visa vad NPM och uppdelningen mellan en linje med allt mer makt och ett kollegium vars inflytande stadigt minskar, gör med förutsättningarna för studenternas lärande och lektorernas möjligheter att utveckla och värna den kunskap som skattebetalarna med rätta förväntar sig att investeringen i forskning och högre utbildning ska resultera i. Jag oroas över utvecklingen och det skrämmer mig att kunskapen inte värderas högre och att förståelsen för förutsättningarna för kvalitet och akademisk frihet är så dåligt utvecklad.

Så här skriver jag i förordet till boken: Det är svårt att säga när det började, men jag har under en ganska lång tid nu levt med en smygande känsla av att den akademiska miljön blir allt mindre akademisk och allt mer produktionsorienterad för varje år som går. Det som började som en sten i skon har med tiden, just eftersom jag som lektor är utbildad för och arbetar med tänkande i olika former, kommit att utvecklas till ett blödande skavsår. Språket är mediet och intellektet är verktyget i mitt yrke, som i grund och botten handlar om att utveckla ny kunskap samt skapa förutsättningar för studenternas och allmänhetens (livslånga) lärande. Forskning och undervisning är både ett komplext problem och en dynamisk process, inte något slags produkt eller standardiserad tjänst. Skavet bottnar i den allt tydligare insikten om att allt mer av det som för bara några år sedan sågs som självklarheter idag uppfattas som problematiskt i den akademiska världen. Det växande gapet mellan ideal och verklighet i högskolevärlden är en viktig anledning till att jag författat den här boken. Jag hade dock inga planer på att skriva detta förord förrän mitt arbetsliv i ett enda slag förändrades efter att jag lämnat manuset till förlaget. Efter närmare 22 års lojalt arbete i kunskapens tjänst fick jag beskedet att jag kommer att sägas upp på grund av en arbetsbrist som jag inte förstår. 

Eftersom jag inte får någon förklaring till beslutet vet jag inte med säkerhet varför mina chefer valt att kringgå turordningsreglerna och utmana lagen om anställningssäkerhet genom att placera mig i en krets om två personer där övertaligheten är just två, trots att kurserna som jag skapat och undervisat på under flera år ska ges även framöver. Men jag kan inte skaka av mig misstanken att beslutet åtminstone till dels har att göra med att jag försvarat kunskapen och tagit strid för den akademiska kvalitet som den här boken handlar om. Det har med tiden blivit att mer uppenbart att mina tankar om kunskap och mitt engagemang för de kvaliteter som gör högskolan till en akademisk miljö går på tvärs mot ledningens syn på vad som är vårt uppdrag. Särskilt när vi kom tillbaka efter pandemin har jag allt oftare känt mig tvungen att ställa kritiska frågor rörande ledningens beslut i olika sammanhang. Det var för att slippa känna mig som en besvärlig medarbetare jag skrev boken. Jag trodde nämligen att mina tankar om vad som gör en högskola till en högskola uppfattades som kritiska på grund av man aldrig riktigt får tid att förklara hur man tänker på ett möte där kritiken lätt uppfattas vara riktad mot individer, trots att den handlar om konsekvenser av olika beslut. 

Beskedet om uppsägning var ett av de jobbigaste jag fått. Samtidigt var det som sagt länge sedan jag kände mig hemma i den akademiska världen. Jag har dock alltid tänkt att jag är precis där jag vill och ska vara, givet mina kunskaper och kompetenser samt mitt engagemang för akademisk kvalitet. I skrivande stund vet jag inte vad jag ska göra under resten av mitt yrkesliv. Hittar jag ingen arbetsgivare inom den akademi som jag alltid varit lojal med och som jag gett 26 av mina bästa år ser jag det som ett tecken i tiden som gör det jag försöker säga här ännu mer betydelsefullt, för idag är kunskap av hög kvalitet viktigare än någonsin. På senare tid har det tagits allt fler beslut som på olika sätt utmanar det livslånga lärandet. Studieförbunden och Komvux arbetar till exempel i hård motvind, skolpengen minskar och den högre utbildningen urholkas av det effektivitetsavdrag som all statlig verksamhet tvingas underkasta sig. Det saknas därför inte angelägna uppgifter att arbeta med. 

Jag vill göra vad jag kan för att bidra till en återakademisering av högskolan, så trots att jag förlorade jobbet under arbetet med boken ångrar jag inte något av det jag sagt, skrivit eller gjort. Uppsägningen gör inte mitt engagemang för universitetet mindre, tvärtom. Eftersom demokratin och kunskapen är varandras ömsesidiga förutsättningar oroas jag av att utbildningssystemet och den akademiska världen håller på att förvandlas till en väloljad produktionsapparat där landets högst utbildade människor betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri vars mål är att skapa mer (tomhet) snabbare. Det som går att producera behöver vi nämligen inte, och det vi behöver går inte att producera, bara skapa förutsättningar för.

Ny kunskap och relevant forskning kan bara uppstå i en miljö där den akademiska friheten värnas och där man respekterar insikten om att alla försök att tvinga in kunskapen i en enda form är förkastliga. Hade jag valt att göra det som gynnar min personliga karriär, alltså fokuserat på att söka externa medel i konkurrens och skriva artiklar som bara en liten krets av forskare läser, hade jag kanske fått behålla jobbet. Men då skulle kunskaperna som min forskning resulterar i aldrig spridas till allmänheten som behöver dem. Jag har alltid tagit den så kallade tredje uppgiften på stort allvar. Trots att det missgynnat mig i karriären har jag valt att blogga (på flyktlinjer.blogspot.com har jag publicerat över 4700 inlägg om kunskap, lärande och kultur sedan starten 2011) och skriva böcker. Jag har alltid tänkt att jag arbetar på skattebetalarnas uppdrag, och då blir det viktigare att skriva texter som läses av många än att skriva artiklar som i bästa fall bara når ett fåtal forskare. Det var aldrig för att få ett välbetalt arbete som jag sökte mig till universitetet, det var för att få möjlighet att göra något meningsfullt med mitt liv, som inte bara gynnar mig.

Vid skrivbordet i Lerum, omgiven av mina älskade böcker, en regnruskig dag i januari 2025

Eddy Nehls

Innehållsförteckning: 

Förord
Prolog

Kapitel 1
Osäkerhet är en förutsättning man måste lära sig leva med

Frihet är bra, men kontroll är bättre, eller?

Kognitiva misstag och mer eller mindre medvetna typer av bias

Vi behöver både kunna lägga pussel och skapa mosaiker

Vart är akademin på väg: Uppåt eller neråt i vetandets hierarki?

Grundforskning, som pedagogik och managementprincip

Systematiskt kvalitetsarbete i högskolevärlden är som ett ostämt piano

Kapitel 2
Det vi vill ha, och det vi kan få och behöver

Hur klokt är det att tänka rationellt i alla lägen?

New Public Management, en akademisk återvändsgränd?

Digitalisering är kanske svaret, men inte på alla frågor

Lärande och intelligens är sociala och analoga förmågor

Låt oss dra lärdom av evolutionen


Kapitel 3
Den akademiska kvalitetens kontinuum

Kunskapsutveckling är en dynamisk, mellanmänsklig process

Kulturell homeostas och mellanrummens betydelse

Om förmågan att tänka i bilder

Samtal vs Debatt

Kapitel 4
En akademisk, kvalitetsdrivande kunskapsorganisation?

Kunskap och demokrati är varandras förutsättningar

Konsekvenser av att högskolan betraktas som vilken statlig myndighet som helst

Studenten i centrum, eller kunskapen och kvaliteten?

Motivation och betydelsen av att få och kunna misslyckas

Självständighet, progression och intellektuell utveckling

Vad hände med det högre seminariet?

Bildningshögskolan är möjlig, om vi vill och gör vad som krävs

Epilog