Ett år har gått och jag har än en gång fått se en lärobok skriven av mig komma från tryck för att skickas ut i världen med förhoppningen att kunna bidra till studenters och andras lärande. Sex böcker har det blivit, sedan 2020. Jag är lika glad och stolt över alla, och här i denna bloggpost presenteras de, med den senaste först och sedan bakåt.
Titeln på boken som kom 2025 är: Vetenskapens teori, i praktiken. Från syftesformulering till resultatredovisning, och ut i arbetslivet.
I bokens förord står följande: Ett olyckligt misstag som många studenter inte ens är medvetna om att de begår är att betrakta examensarbetet som något slags produkt som ska leva upp till ett antal tydliga formkriterier. Anledningen till att det är ett misstag är att det sättet att gripa sig an uppgiften riskerar leda till att man fokuserar alltför mycket på slutresultatet, vilket gör det svårt att förstå processen och vad som krävs av den som uttalar sig i namn av vetenskap. För att du ska kunna lära dig omsätta vetenskapens teori i praktiken behöver du både ta till dig det faktum att forskning handlar om att utveckla ny kunskap och acceptera att den insikten är viktigare än att slutprodukten blir bra. Det är väl investerad tid att bygga upp kompetens att förstå dessa saker, och kan du det kommer du att kunna skriva en uppsats som inte bara blir godkänd utan även leder till att du utvecklar kunskaper och färdigheter som är användbara efter utbildningen, ute i arbetslivet.
Tänker du dig att högskolestudier och resan mot examen är en tydligt utstakad väg fylld av mer eller mindre begripliga regler för vad du måste och vad du inte får göra, klarar du nog att få godkänt på kurserna. Men eftersom det är ute i arbetslivet, där och när de teoretiska insikterna ska omsättas i praktiken, som det avgörs ifall du har vad som krävs för att axla ansvaret som alla kvalificerade arbeten innebär, räcker det inte att du gör som du blir tillsagd och är nöjd med att texterna du lämnar in för bedömning av lärarna blir godkända. Lyfter du blicken och ser bortom examen blir det lättare för dig att finna den motivation och uthållighet som krävs för att lära dig omsätta vetenskapens teori i praktiken, och tar du till dig tanken att vägen är viktigare än målet i all kunskapsutveckling står du väl rustad för en öppen framtid i en föränderlig och osäker värld. Vad jag försöker säga är att om du studerar på kunskapens villkor och för din egen skull kommer du att ta ett större ansvar för både slutresultatet och vägen dit, vilket är en förmåga som är användbar och efterfrågad i väldigt många olika sammanhang.
Eftersom forskningskompetens är en generisk förmåga som har ett längre bäst-före-datum än branschspecifika specialistkompetenser, blir lärandemålen som handlar om vetenskapligt tänkande och skrivande allt viktigare ju snabbare samhället förändras. Fredrik Schoug (2008) visade i en uppföljningsstudie av humaniorastudenter som läst fristående, teoretiska kurser utan arbetslivsanknytning, att de var lika etablerade på arbetsmarknaden några år efter examen som studenter som läst mer riktade utbildningar, just eftersom de akademiska kunskaperna och kompetenserna som studenterna tillägnar sig på den typen av kurser värderas högt av många arbetsgivare. Väldigt mycket har förändrats i samhället sedan dess, men studiens resultat bekräftas av en rapport från 2023, gjord på uppdrag av fackförbundet Akavia, AI-ekonomer och robotcontrollers? Ekonomers framtida arbetsmarknad, där förmågor som kreativitet, analytisk förmåga, nyfikenhet, livslångt lärande och ansvarstagande lyfts fram som viktiga och värdefulla inom alla organisationer som anställer människor med en högskoleexamen. Det finns alltså tydliga tecken på att arbetsgivare efterfrågar sociala förmågor och generiska kunskaper mer än (betyget på) specifika kurser om specialiserade ämnen.
Med utgångspunkt i ovanstående tankar vill jag reflektera över vad som kan sägas vara en lämplig kravnivå. Jag är en varm vän av tanken att man efter genomgången grundutbildning ska kunna söka sig till forskarutbildningen utan att vara orolig för om man klarar av studierna där. Ser man uppsatsen som en produkt är det lätt att få för sig att det är ett alltför högt krav att ställa på studenter på grundnivå eftersom alla inte har för avsikt att söka till en forskarutbildning, men den uppfattningen bygger på ett olyckligt missförstånd. Även om alla inte ska gå en forskarutbildning är det inte orimligt att ställa krav på den som vill ha en högskoleexamen att hen ska vara kompetent att söka sig till och bli antagen på nästa nivå i utbildningsystemet. Inom alla kvalificerade yrken där man är beroende av forskningens resultat i den dagliga verksamheten är den kompetensen nämligen ovärderlig.
Innehållet i boken är disponerat enligt följande: Tanken med kapitel 1, Övergripande resonemang om vetenskapens mål och medel, är att lägga grunden för arbetet med uppsatser och andra självständiga uppgifter genom att peka på några olika kompetenser som det finns en stor och viktig poäng med att försöka utveckla, dels eftersom kompetenserna underlättar både studierna på högskolan och arbetet med det avslutande examensarbetet, dels eftersom de även är användbara i många andra sammanhang. Kritiskt tänkande och kreativitet är två förmågor som genom att balanseras mot varandra främjar utvecklingen av ett dynamiskt mindset, vilket är en stor tillgång i studier och forskning, och därför lyfts de fram och diskuteras tillsammans med den helt avgörande skillnaden mellan att följa regler och att följa principer. Eftersom syftet med all vetenskap är att utveckla ny kunskap diskuteras även innebörden i detta begrepp. Förstår du vad kunskap är och hur vetande fungerar samt lär dig hantera motstridiga uppgifter och dissensus har du övervunnit några av de viktigaste hindren som många uppsatsskrivande studenter brottas med, och kan du bygga upp förståelse för detta redan tidigt i din utbildning ökar chansen att den avslutande terminen och arbetet med examensarbetet blir början på ett framgångsrikt arbetsliv.
Kapitel 2, Saker att tänka på under planeringen av studien, handlar just om saker du bör tänka på under planeringen av en vetenskaplig studie, och där diskuteras även olika typer av kunskap, samt inte minst forskningsetik.
I kapitel 3, Tips på och tankar om ett bra genomförande, riktas fokus mot genomförandefasen och diskuteras vad som kännetecknar olika metoder. Då detta är en introducerande bok, vars syfte är att främja förmågan till självständighet och kompetens att bygga upp förståelse för den frihet och det ansvar som är själva kärnan i allt vetenskapligt tänkande, handlar det här mer om att förklara principerna som ligger till grund för metod i allmänhet än om att förklara respektive metod i detalj. Motivet för valet av detta upplägg är sjätte paragrafen i högskolelagen, där det står att forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt, vilket är en frihet som kräver att man kan axla ansvaret, som är den kanske viktigaste vetenskapliga kompetensen.
Kapitel 4, Tankar om rapporteringen av studiens resultat, handlar om spridandet av den kunskap som forskningen ger. Där diskuteras referenshantering, argumentation och den helt avgörande förmågan att granska både sina egna och andras resultat, samt olika uttalanden i namn av vetenskap.
Metod – Gör som du vill, om du bara kan motivera dina val, är min femte lärobok. Titeln anspelar på paragraf 6 i Högskolelagen som säger att forskaren är fri att välja Syfte, Metod och Publiceringssätt, vilket är en frihet som idag allt mer kringskärs, trots att det är en av de viktigaste principerna för arbetet med att utveckla ny kunskap.
Föreställningen att metod skulle vara något entydigt och oproblematiskt, alltså en ren formsak, är utbredd och det sättet att tänka ställer till det för många studenter eftersom det leder till att de indirekt lär sig att vetenskap handlar mer om hur man gör än om varför man väljer att göra som man gör, vilket är ett ovetenskapligt sätt att tänka, oavsett hur bra och vetenskaplig metoden man väljer är. Forskningens metoder kan bara leda till vetenskapliga resultat om den som använder metoden förstår varför hen gör som hen gör och kan försvara sina val med hänvisning till vetenskapliga argument, alltså inte bara till någon text eller auktoritet på området. För att nå dit måste man göra upp med villfarelsen att metod är en uppsättning standardiserade handgrepp man kan lära sig utantill och sedan närmast mekaniskt utföra för att nå ett resultat. Vetenskapligheten i en text kommer aldrig an på hur säker man är, utan på hur tydlig och transparent ens argumentation är samt hur väl resonemanget hänger ihop. Resultatets korrekthet och dess grad av angelägenhet handlar inte om vilken metod (för insamling av data) man använder, utan om hur transparent processen är, från syftesformulering till resultat, och vilka argument man lutar sig mot i diskussionen om valet av metod.
Paradoxalt nog är det ofta studenter som är i störst behov av innehållet i metodböckerna som läser dem minst ändamålsenligt. Även om de flesta hänvisar till alldeles utmärkta metodböcker i sina uppsatser blir deras egna resonemang om den metod de valt tyvärr ofta påfallande osjälvständiga. Problematiskt nog läses böckerna antingen som ett slags uppslagsverk eller för att ha något att hänvisa till, vilket gör att läsningen inte resulterar i den fördjupade kunskap om principerna för alla vetenskapliga metoder som behövs för att man ska kunna bygga upp en egen förståelse för hantverket. Eftersom vetenskapligt tänkande handlar om att hela tiden växla perspektiv, och forskning bygger på en kombination av nyfikenhet, kreativitet och kritisk analys av resultatet (som hela tiden måste revideras i ljuset av ny kunskap), är det viktigt att man vågar släppa taget om metodböckerna och anvisningarna när man väl läst dem. Under läsningen av den här typen av böcker behöver man fokusera på textens underliggande budskap och resonemangens andemening och inte leta efter instruktioner. Det är inte information eller fakta som förmedlas, utan hjälp till självhjälp. Att inte ge upp, även om man känner sig osäker och är rädd för att göra fel, är en framgångsfaktor i arbetet med att utveckla förståelse för vetenskaplig metod. Inser man att det aldrig kan bli rätt om man inte misslyckas ibland blir det lättare att förstå både att och hur man kan lära av misstagen.
Det viktigaste jag själv har lärt mig genom åren i den akademiska världen är att det inte går att studera taktiskt – alla försök att effektivisera lärande leder till att förståelsen för det man vill veta något om blir lidande. Vägen till vetande är ofta en omväg. Och det gäller i högsta grad förståelsen för vetenskaplig metod. När jag handleder studenter och läser deras texter är det största problemet jag som lärare brottas med att få studenterna att förstå att metod är något man gör och att det inte kommer an på vilka ord man använder när man skriver om metoden i uppsatsen eller vilka referenser man hänvisar till. Man måste bottna i det man skriver och kunna förklara och motivera allt man väljer att göra och skriva med egna ord och argument som håller för en kritisk granskning, vilket är anledningen till valet av undertitel på denna bok: gör som du vill, om du bara kan motivera dina val.
För att resultatet av arbetet som utförs ska kunna sägas vara akademiskt, och för att uppsatsen som skrivs ska kunna leva upp till vetenskapens krav, måste du som student ta ett stort eget ansvar för allt du väljer att göra. När du lägger fram arbetet för granskning ska du inte behöva vara orolig för om texten godkänns eller ej. Den typen av oro handlar nämligen ofta om att man inte riktigt vet varför man valt att göra som man gjort, kanske för att man följt någon annans råd eller uppmaning utan att sätta sig in i varför det är en bra idé för en att göra så i undersökningen. Att vara nervös och spänd inför stundens allvar är något annat. Alla som utför arbetsuppgifter som kräver att man presterar på toppen av sin förmåga för att det ska bli bra blir nervösa – det visar att uppgiften betyder något för en.
På mitt kylskåp där hemma sitter en magnet med ett citat från författaren Jack Kerouac: ”I have nothing to offer anyone except my own confusion.” För mig har det kommit att bli ett visdomsord, för med åren har jag alltmer kommit till insikt om att jag som forskare och lärare egentligen inget annat har att erbjuda än min egen förvirring (eller kanske snarare förundran) över världen och verkligheten. Faktum är att jag själv är i princip lika förvirrad i dag som när jag inledde mina studier på 1990-talet. Men, och detta är det viktiga, i dag är jag förvirrad på ett mycket högre plan. Och den insikten gör mig till en bättre forskare, eftersom den hjälper mig att hålla nyfikenheten vid liv och påminner mig om allvaret i situationen.
Ingen undersökning kan bli bättre än den som genomförs, och ingen uppsats är bättre än den som faktiskt skrivs och läggs fram för granskning. På samma sätt är det med läroböcker: det spelar ingen roll hur heltäckande, kloka och pedagogiskt upplagda de är, för att kunna bidra till kunskapsutveckling måste böckerna läsas, inte bara i sin helhet utan dessutom på ett adekvat sätt. Eftersom metodkunskap måste byggas upp successivt och från grunden är den här boken tänkt att läsas eftertänksamt från pärm till pärm. Det är ingen uppslagsbok som du ska läsa för att kunna referera till när du skriver metodkapitlet i uppsatsen, utan en tanke- eller inspirationsbok.
Övriga böcker i "serien" beskrivs så här: Teori. En introduktion, hette boken som kom ut 2023. Den handlar som titeln indikerar om just teori, vilket många studenter har svårt med. Eftersom jag själv hade stora problem att förstå vad teori var, när jag var student, kändes det bra att få möjlighet att skriva den boken. Det jag insett med åren är att det svåra är att förstå hur enkelt det är egentligen. Så här skriver jag i bokens inledning:
Vad är egentligen teori? Jag möter ofta studenter som brottas med den frågan – och många lärare också, för den delen. Syftet med den här boken är att försöka visa att svårigheten att förstå teori handlar mer om vilka förväntningar man har än om frågan eller begreppet som sådant. Man skulle kunna säga att det svåra med teori är att inse hur enkelt det egentligen är. Om man kommer till insikt om och accepterar det faktum att universitetsutbildningar förlorar sin mening om studierna inte är avancerade (se Nehls 2020), underlättas arbetet med att utveckla förståelse för den här typen av problem. Lärande är helt enkelt en mödosam process där man hela tiden balanserar på gränsen för sin egen förmåga och ständigt konfronteras med sin okunskap. En viktig anledning till att studier på universitetet är så intressanta och belönande är att man utvecklar kompetens att hantera och övervinna svåra problem. Mina egna svårigheter som student att förstå teori är faktiskt en av anledningarna till att jag stannade kvar i den akademiska världen.
Jag minns fortfarande tydligt hur jag förtvivlat försökte förstå vad det där gåtfulla ordet betydde. Vid introduktionen till A-kursen i sociologi sa en av lärarna att han var intresserad av teori, men jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var han var intresserad av egentligen. Under arbetet med min C-uppsats i etnologi, som handlade om nyktra alkoholister och arbetet i AA och Länken, skrev jag pliktskyldigt och på handledarens inrådan ett avsnitt i inledningen om sociolingvisten Basil Bernstein och hans teorier om språk. Och jag tyckte mig se att det han skrev om gick igen i mitt material. Men jag förstod ändå inte riktigt kopplingen mellan teori och empiri eller vilken roll teorin spelade i analysen. Trots det fick uppsatsen högsta betyg, och det hade jag kunnat nöja mig med, men jag är glad att jag inte släppte frågan. Den följde med mig in i doktorandstudierna, och där någonstans förstod jag äntligen inte bara teorins roll utan även dess unika egenskaper. Det som fick polletten att trilla ner för mig var insikten om att teori är ett ord som betyder olika saker i olika sammanhang.
Teori kan sägas vara ett slags ”språk”, och tänker man så går det att se det som att forskare inom olika discipliner talar olika dialekter av språket, vilket gör att det ibland uppstår missförstånd. Inser man att det inte finns ett enda sätt att se på och använda teori, utan många, alla med sina problem och förtjänster, har ett viktigt hinder för utvecklingen av förståelse undanröjts. Att jag tyckte det var svårt kan förklaras med att jag studerade etnologi som handlar om kultur, vilket är ett begrepp som det finns runt tvåhundra unika definitioner av inom forskningen. Var och en av dessa tar fasta på olika aspekter av fenomenet och kan användas på olika sätt för att förstå det man studerar. När jag insåg att tankarna om kulturen (de olika kulturteorierna) och den kultur vi alla lever i är olika saker, och framför allt när jag började detaljstudera teorierna och jämföra olika definitioner av begreppet sinsemellan – inte för att avgöra vilken som stämde bäst överens med verkligheten utan för att ställa dem i relation till varandra – förstod jag hur användbar den analytiska kompetensen är, och det sporrade mig att studera vidare.
Min ambition med den här boken är att lägga grunden för en generell förståelse för teori som går bortom användandet av begreppet i enskilda ämnen. Vill man förstå vad teori betyder och hur teori används inom en specifik utbildning eller ett särskilt ämnesområde finns det många bra böcker att läsa (se t.ex. Corvellec 2013, Eriksson-Zetterquist m.fl. 2020). Man skulle kunna säga att den här boken ger ett bildningsperspektiv på teori, det vill säga sätter in tankarna i en historisk kontext. För att förklara vad teori är, så att säga i kraft av sig själv, hämtas exempel från olika ämnen, men det är pedagogiska exempel, tänkta att underlätta utvecklingen av en generell förståelse för begreppet teori.
Liksom med så mycket annat som är viktigt i livet och samhället är epistemologi, som är ett annat ord för kunskapens teori, svårt. Det finns nämligen inget enkelt och entydigt svar på frågan: Vad är kunskap? Det är varken meningen eller möjligt att nå fram till svaret på den frågan. Filosofihistorien är fylld av olikaförsök att förstå och förklara verkligheten, alla med sina problem och förtjänster, men det råder inte konsensus om vad kunskap är egentligen. Kunskapsteori är inte ett ämne där man är överens, det är snarare ett ständigt pågående samtal om olika sätt att förstå och definiera begreppetkunskap. Den här boken går att se som en inbjudan till det samtalet. Mellan människor råder oundvikligen delade meningar om det mesta, men eftersom vi är hänvisade till varandra och tillsammans ansvarar för samhället vi lever i och är beroende av behöver vi lära oss förstå och hantera både kunskapen som sådan och varandras olikheter samt skilda uppfattningar om vilka svar som är bäst. Filosofiska termer som episteme, techne och fronesis, som förklaras i nästa kapitel, används inte i vardagsspråket och upplevs kanske onödigt tillkrånglade, men det handlar om termer som behövs för att kunna diskutera kunskapen som sådan. Kommer man bara över det initiala motståndet och lär sig hantera osäkerheten inför det okända inser man att kunskapsteori inte är så svårt som det verkar, samt att studierna i det ämne eller den utbildning man läser underlättas betydligt.
Man kan se på kunskap på lite olika sätt, men det går en tydlig skiljelinje mellan synen på kunskap som ett måloch kunskap som en process(där vägen fram är målet). Om man ser kunskap som ett mål utgår man omedvetet från att det finns ett facit, något externt att jämföra svaren på frågorna med, vilket är en tankemodell som bygger på att antingen är påståendet rätt eller också fel. Något utrymme för tveksamhet finns inte med denna syn på kunskap. Ser man kunskap som ett mål griper man sig an lärandet och uppgifterna man ställs inför på ett annat sätt än om man ser kunskap som en process. Målinriktade studier blir ofta resultatorienterade, vilket leder till att fokus flyttas från kunskapen till betygen och att lärande kan uppfattas som en formalitet eller en transportsträcka. Det kan också bli så att lärare som värnar kunskapen betraktas som ett hinder på vägen mot examen, som man vill nå så snabbt och effektivt som möjligt. Ser man kunskap som ett mål finns en risk att man väljer en studieteknik som går ut på att råplugga inför tentor och inlämningar, vilket inte främjar det fördjupade lärande som behövs för att kunna utveckla förståelse för ett så pass komplext och abstrakt ämne som kunskapsteori. En förutsättning för att förstå kunskapens teori och meningen med att studera denna aspekt för sig är dels att man ser kunskap som en process, dels att man intresserar sig minst lika mycket för och lär sig hantera det man inte vet och det som inte går att veta något om.
Kunskap skapas av och för människor, vilket gör att kunskapen både påverkar och påverkas av den som söker efter och använder den. Det ena går inte att skilja från det andra. Vi vet till exempel att påståenden som yttras av någon som säger sig veta och dessutom utstrålar säkerhet och uppvisar tecken på pålitlighet tas på större allvar och når större spridning och få mer genomslag än förklaringar som förs fram av någon som är osäker eller av olika anledningar inte uppfattas vara tillförlitlig. Det faktum att den som har karisma och äger retorisk skicklighet lättare och oftare bli lyssnad på är viktigt att känna till eftersom det påverkar (synen på) kunskapen. Den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende och blir lyssnad på kommer nämligen att kunna utöva inflytande över andra människors uppfattningar om vad som är rätt och riktigt (Fexeus 2008). Det finns med andra ord en inte obetydlig maktaspekt att beakta i arbetet med att utveckla förståelse för kunskap. Den som har makt tenderar nämligen att bli tagen på större allvar än den som saknar makt, oavsett vad han eller hon säger. Idag finns också starka krafter i samhället som på olika sätt försöker underminera förtroendet både för olika meningsmotståndare och för vetenskapen. Utan hänsyn tagen till såväl psykologi som kultur blir det svårt att förstå hur kunskap blir kunskap och hur vetande används i samhället.
När man väl inser att kunskapsteori inte (bara) handlar om hur man når fram till och värderar olika svarutan minst lika mycket om att utveckla förståelse för olika typer av frågor och de krav som frågorna ställer på den som söker svar eller säger sig veta, ökar chansen, dels att studierna blir roligare, dels att resultatet (som är något annat än betygen) blir mer användbart. Kunskap om kunskap är alltså ett slags nyckelkompetens. Ett examensbevis öppnar dörrar i samhället och arbetslivet men en förutsättning för att lyckas i livet är att man kan användadet man lärt sig i nya ocholikasammanhang liksom att man fortsätter lära och både utvecklar ny och granskar äldre kunskap kritiskt och löpande. Kunskapsteori studerar man med andra ord för att utveckla förståelse både för kunskapens möjligheter och dess begränsningar.
En viktig utgångspunkt för samtal om och studier av epistemologi är att ingen har direkttillgång till verkligheten. Kunskapen är förbindelselänken mellan människorna och världen och den går därför att likna vid den vita käpp som används av de som inte kan se för att orientera sig i rummet. För att kunna använda en blindkäpp måste man upparbeta kompetens att förstå verktyget och utveckla vana att orientera sig i tillvaron med hjälp av det. Vem som helst kan inte bara plocka upp en käpp, binda för ögonen och förvänta sig att kunna röra sig obehindrat med hjälp av den. Samma gäller för kunskapen, för att kunna använda vetande på ett kvalificerat sätt behöver man lära sig förstå och utveckla epistemologisk kompetens, vilket är syftet med denna bok.
Ovanstående tankar är tänkta att ge ett slags översiktsbild och första introduktion till innehållet i boken och det sätt som den närmar sig kunskapen, och resten av kapitlet fortsätter på samma sätt med ambitionen att fördjupa tankarna och lägga grunden för det som kommer sedan genom att peka på några viktiga skillnader i sättet att tänka och visa på användbara egenskaper som är väl värda att uppmärksamma och lära sig förstå och hantera eftersom det underlättar arbetet med att förstå vad kunskap är och hur vetande fungerar.
I min roll som lärare ser jag idag tyvärr allt fler tecken på att många studenter anammat en pragmatisk inställning till sina studier, vilket tar sig uttryck i att man griper sig an utbildningen som om det handlade om att nå mål och man fokuserar mer på poängen och examen än vägen fram. Tänker man så blir studietiden en transportsträcka i väntan på det som kommer sedan och det går ut över kvaliteten i studierna. Utgångspunkten för tankarna som presenteras i den här boken är att det är i sökandet efter svar som fungerar och arbetet med att utvecklavetande som lärande uppstår och förmågan att tänka vetenskapligt utvecklas. Även om vetandets universum växer hela tiden ökar samtidigt förståelsen inom vetenskapen, dels för hur lite vi människor vet, dels för hur lite som faktiskt går att veta och hur osäker all kunskap är, vilket gör vetenskapsteori till ett ämne man aldrig blir färdig med. Den viktiga, den helt avgörande insikten, är förståelsen för hur lite vi människor faktiskt vet.
Jag har länge saknat en bok som riktar sig till uppsatsskrivande studenter och som handlar om hur man kan tänkaför att utveckla ett sådant självständigt, kritiskt analyserande mindset som är förutsättningen för att såväl förstå som skapa och värdera forskningresultat. Och det är en sådan bok jag försökt skriva. Den är tänkt att hjälpa nybörjare att på egen handutveckla förståelse för vetenskapens möjligheter och begränsningar, och förhoppningen är att den kan väcka intresset för fortsätta studier av vetenskapens teori. Den ersätter inte andra metodböcker, ambitionen är istället att visa hur man kan läsa böcker om kunskaps- och vetenskapsteori på ett sätt som leder till att man utvecklar kompetens att tänka vetenskapligt. Boken är utformad som ett slags guidebok och ger en översiktlig bild av det vetenskapliga landskapet och de viktigaste ”sevärdheterna” samt lockar till egna upptäcktsfärder i kunskapens och vetenskapens fascinerande värld. Skillnaden är viktig att lägga märke till. Instruktionsböcker läser man som recept, för att få anvisningar att följa. Guideböcker läser man för att få inspiration och möjlighet att förbereda sig inför resan, för att skaffa sig en uppfattning om terrängen man står i begrepp att ge sig ut i och för att utveckla förståelse för vad som väntar och krävs av en där ute för att upplevelsen ska bli så bra som möjligt.
Eftersom jag vet vad som krävs för att skriva en bra uppsats och min erfarenhet säger mig att alla kan och förmår mer än de tror, är jag alltid tydlig med att jag har höga förväntningar på studenterna. Jag ser mig nämligen som ett slags personlig tränare och räknar med att den som kommer till högskolan är där för att lära och vill åstadkomma något mer än att bara få en examen. Tyvärr uppfattar många mig som sträng eller barsk, vilket inte stämmer överens med min självbild. Jag har funderat massor på vad det kan bero på och tror det handlar om att jag tar mitt arbete på största allvar och att jag räknar med att även studenterna gör det. Jag ser det som ett privilegium att ha fått studera och en ära att få förtroende att undervisa på högskolan. En alternativ förklaring är att jag uppfattas som sträng i jämförelse med andra lärare, som berömmer och uppmuntrar studenterna? Det gör nämligen inte jag eftersom jag inte ser det som lärarens uppgift att berömma (för berömmandets skull). Alla som ber om hjälp och ställer frågor möts däremot självklart med respekt och jag sätter en ära i att alltid svara på alla frågor så snabbt och pedagogiskt som möjligt. Studenter som tar ansvar för sitt eget lärande brukar därför snabbt ändra uppfattning om mig. Det är olyckligt om allvar förväxlas med stränghet. Samhället investerar massor med pengar i skolan och den högre utbildningen och skattebetalarna har rätt att kräva avkastning i form av akademisk kunskap och intellektuell kompetens. På högskolan måste lärare kunna ställa högra krav och ha förväntningar, annars blir det svårt för studenterna att göra vad som krävs för att lära på djupet och utveckla förmåga att tänka vetenskapligt, vilket är vad framtida arbetsgivare kräver av den som har en högskoleexamen. Jag vill inte ge sken av att vetenskap är enkelt, men vill samtidigt vara tydlig med att alla med rätt inställning till studier klarar av att läsa på högskolan. Min ambition är att du som läser boken ska få beröm efterutbildningen, för att uppsatsen som skrivits och arbetet som utförts håller hög klass.
Boken Hur blir högre studier högre kom ut precis innan pandemin bröt ut, i januari 2020, och hade jag inte "tvingats" arbeta hemifrån, vilket inneburit mindre restid och större möjlighet att kombinera undervisning och möten med skrivande, vet jag inte om det blivit tre böcker på två år. Framöver, när vi återgår till något slags normalläge igen, känner jag dock att jag fått in en skrivrutin i vardagen som jag tror ska hålla, men det återstår att se.
Tanken med boken är att den ska fungera som hjälp och inspiration för att utveckla förmågan till eget, självständigt, kritiskt tänkande, vilket både krävs för och är vad studier på högskolan handlar om. Det finns inte ettsätt eller enväg att klara av högre studier – det finns lika många olika sätt som det finns studenter på högskolan. Utgångspunkten för tankarna som lyfts fram här är att svaren på frågorna man har rörande sin utbildning i hög grad finns hos en själv och utvecklas genom eget arbete och enträgna försök. Innehållet handlar därför mer om frågor och reflektioner än om svar, och tipsen som ges och tankarna som presenteras handlar om att peka på förslag till konstruktiva vägar fram snarare än om att ge instruktioner. Boken är tänkt att fungera som en karta att orientera sig utifrån i den okända terräng man som student anträder när man söker sig till och påbörjar sina studier på högskolan. Utgångspunkten är att högre studier handlar om lärande och kunskapsutveckling, inte om betyg, examen eller att göra rätt. På högskolan arbetar studenter och lärare tillsammansför att förvalta och utveckla den kunskap som är en förutsättning för att värna demokratin och bygga det långsiktig hållbara samhälle som alla ytterst är beroende av.
Kvaliteten på resultatet av studierna står i direkt relation till graden av engagemang och delaktighet i arbetet. Till högskolan kommer man inte för att få något, utan för att delta i ett ansvarsfullt utvecklingsarbete med andra som är intresserade av samma saker. Både lärare och studenter befinner sig så pass nära forskningsfronten att den kunskap som kurserna bygger på inte alls är lika entydig och säker som i grundskolan och på gymnasiet. Det är avgörande att man förstår och lär sig hantera insikten om detta, även om det initialt kan ge upphov till frustration. På högskolan studerar man verkligheten, och den anpassar sig inte efter hur individer känner, tycker eller tror. Utan eget ansvar, en god portion tålamod och beredvillighet att anta utmaningen som det innebär att studera, utan förståelse för att det inte finns några genvägar till kunskap och utveckling av det kritiska tänkande som kännetecknar studier på högskolan, kan och kommer verksamheten som bedrivs där inte att kunna sägas vara ”högre”.
Boken vänder sig till alla som söker sig till eller är på högskolan för kunskapens skull. Den som nöjer sig med att ta sin examen och som bara är intresserad av att klara sina kurser så fort som möjligt rekommenderas att läsa andra böcker. Här tas läsaren med på en omväg, för det är där kunskapen finns.
