Kan vi inte förstå eller använda kunskapen blir den meningslös

Det som gör oss människor unika är vårt språk och sätten vi använder det på. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget, men tankeförmågan och vår självmedvetenhet – som är förutsättningen för utvecklingen och användningen av teoretisk, abstrakt kunskap som kan överföras mellan individer och generationer – har med språket att göra. Utan tankar, medvetenhet och kunskap är vi bara antingen djur eller maskiner. Vägen in i framtiden för mänskligheten löper därför mellan dessa båda ytterligheter. Problematiskt nog beter sig allt fler av människorna som lever på jorden idag som känslostyrda djur, och eftersom maskinerna allt tydligare betraktas som ett slags gudomligt ideal rör sig mänskligheten just nu allt snabbare mot singulariteten (den punkt i tiden när människan lämnar walk over till datorerna) och skjuter samtidigt en ekologisk/biologisk katastrof framför sig. Ett annat sätt att tänka och agera är (än så länge) möjligt, men det kräver att vi både värdesätter, utvecklar och använder våra unikt mänskliga egenskaper, vilket vi inte gör idag. Tanken på att människan uteslutande skulle vara en uteslutande rationell varelse utgör med andra ord ett problematiskt hinder mot en sådan utveckling.

Ignorerar vi det faktum att människor är intellektuella varelser och upphöjer våra känslor och fysiska begär till lag agerar vi som djur. Och tänker vi oss att vi är strikt rationella varelser kommer datorerna att ta över, av den enkla anledningen att deras minnen och processorkraft redan idag är vida överlägsen människans. Jag ser kunskapen som nyckeln till dörren mot en hållbar framtid för mänskligheten, men för att få den att passa i nyckelhålet måste vi stanna upp och reflektera över vad kunskap egentligen är och vad det innebär att agera med utgångspunkt i intellektet. Inget av det där gör vi idag, istället överlåter vi allt mer av vårt tänkande till algoritmer. Kunskap är inte information eller fakta, det handlar om något mycket mer komplext än så. Kunskapsteori (alltså frågan om vad kunskap kan sägas vara) är en evig fråga utan givet svar som kräver en utvecklad intellektuell förmåga för att kunna hanteras. Det är genom att hålla samtalet om och reflektionen över kunskapen levande som mänskligheten utvecklas intellektuellt. Och där spelar språket en avgörande roll. 

AI är ett fantastiskt verktyg, men det är bara om det betraktas så och användas på det sättet som det kan hjälpa människor att tänka och utvecklas intellektuellt. Jag har hör människor tala om AI som ett slags slav som de anser sig ha full kontroll över, men tänker man så tar man för givet att människan är en autonom herre med total makt över sitt liv och tänkande, vilket inte stämmer med vad vi vet om oss själva. Människa är något man blir tillsammans med andra, vi är genetiskt programmerade för att vara reciproka. Oavsett hur det känns är vi med andra ord oförmögna att agera med andra individer eller maskiner utan att påverkas. Det finns alltså en uppenbar risk att mänskligheten går samma väg som den lilla pojken vars föräldrar skaffade sig en apa som de med utgångspunkt i dåtidens teorier om rasbiologi tänkte sig skulle lära sig något av pojken. Det gick inte som föräldrarna tänkte, för det var istället pojken som lärde sig av och blev allt mer lik apan. 

Än så länge är det möjligt att se AI som ett slags slav eller tjänare som man som individ kan diktera villkoren för, men värnar vi inte kunskapen och våra unikt mänskliga egenskaper; det vill säga, utvecklar vi inte vårt intellekt är det snart vi människor som är slavarna och maskinerna som dikterar villkoren. Följaktligen är det inte teknikutveckling som är vägen fram, utan humaniora! Jag skriver inte detta för att värna mitt eget forskningsområde, kunskapen om det unikt mänskliga borde alla kunna förstå är viktigare idag än någonsin. Om allt fokus riktas mot maskinerna och om det enda vi lär oss är datorkod finns en uppenbar risk att vi utplånar oss själva. I samma stund som datorerna görs till idealet (och där är vi väl i princip redan, även om det fortfarande finns gott om fickor av motstånd) är våra unikt mänskliga egenskaper lika hotade som demokratin i USA under nuvarande totalitära, megalomana och kunskapsföraktande regim.

För att kunna använda kunskap måste man först förstå vad det innebär att veta och förstå, och det är något annat än att få svar på sina frågor. Utan förståelse för kunskapens teori och respekt för hur lite som är möjligt att veta är det lätt att förföras av ChatGPTs förmåga att vaska fram användbara svar ur nätets oöverblickbara mångfald, vilket sätter förmågan till kritisk analys ur spel. AI kan sägas vara intellektets motsvarighet till ljudboken som är på god väg att utarma kompetensen att avkoda mening i tryckt text med hjälp av ögonen. När allt fler läser allt mindre själva och dessutom använder AI för att skriva text krävs det ingen utvecklad intellektuell förmåga och bara basal förmåga till kritiskt tänkande för att inse vilket hot vi människor utgör för oss själva.

Läsande och skrivande är liksom tänkande analoga förmågor som likt muskler och kondition aktivt måste hållas vid liv för att inte förtvina. Intellektet – som är förutsättningen för bildning, vilket i sin tur är förutsättningen för vishet, som båda behövs för att förstå och använda kunskap – är både en förmåga och en kvalitet som måste värnas för att kunna användas i arbetet med att försvara demokratin och bygga långsiktigt hållbara samhällen. 

AI är en realitet som liksom atombomben är här för att stanna. Det finns ingen väg tillbaka. Men vägen fram handlar inte om att göra sig av med unikt mänskliga förmågor. För att mänskligheten inte ska drabbas av det som den där pojken som interagerade med apan råkade ut för, det vill säga röra sig bakåt i evolutionen, måste satsningarna på datorer mötas med minst lika stora satsningar på humaniora, läsande och språkhantering.

Mindlessness och pseudoproduktivitet

Det talas om vikten av närvaro, om de positiva hälsoeffekterna med att praktisera mindfulness. Men liksom med så mycket annat idag stannar det ofta vid tal. Begäret efter mätbara resultat och önskan att kontrollera tar över, vilket leder till att även det som i grunden är bra vänds i sin motsats. För att mindfulness ska kunna leda till bättre mental hälsa måste man inse att det är vägen som är målet och förstå att det handlar om en inre och individuell resa. En konsekvens av jakten på enkla lösningar är att det skapas standardiserade handlingsprogram och att det dyker upp inflytelserika gurus som det stora flertalet blir maktlösa följare till. På ytan ser allt ut att fungera. Men eftersom uppmärksamheten inte riktas mot vägen och fokus inte ligger på det som utspelar sig i utövarnas inre uteblir resultaten. Och det är inte så konstigt eftersom motivationen inte kommer inifrån, vilket den måste göra för att mindfulness ska ge några hälsoeffekter. Extern motivation ger mätbara resultat, men sällan några verkliga effekter.

Reflektionen över fenomenet och praktiserandet av mindfulness är en allegori över samtidens fixering av att kontrollera det okontrollerbara. Kvalitet, lärande, fred och demokrati är alla företeelser som kännetecknas av att innehållet är viktigare än formen. Och eftersom dessa saker utspelar sig inom och mellan människor leder alla försök att kontrollera utfallet till att innehållet offras. När det där blivit vardag kommer den som väljer att ta strid för innehållet, alltså det okontrollerbara, att betraktas som ett hot mot rådande ordning. Trots att alla vet att innehållet är viktigt och håller om att de önskade kvaliteterna är värdefulla. Vill man ha kvalitet, och är det lärande, fred och demokrati man önskar sig, skulle mindfulness kunna vara vägen eftersom det handlar om saker som kräver eftertänksamhet. Men när målet och dess uppfyllande i praktiken blir viktigare leder det istället till att det växer fram tungrodda kvalitetssystem, betygsinflation, krigshot och totalitarism.

Motsatsen till mindfulness borde bli mindlessness och det behövs ingen ingående analys av samtiden för att inse att det är vad vi sysslar med idag. Jakten på effektivisering får som konsekvens att formen överordnas innehållet, vilket i skolans värld gör att efterfrågan på mer av samma av det som försatt oss i problemen som ska lösas med kunskap och bättre utbildning, leder till allt fler ägnar sig allt mindre åt att vara närvarande i nuet, vilket man måste vara för att studier ska kunna leda till kunskap och intellektuell utveckling. Populism kan bara uppstå i sammanhang där det allmänna medvetandet präglas av ältande av det som varit, rädsla för allt som är okänt och oro över det som kanske kan komma att hända, vilket är kännetecken på mindlessness. 

Samtiden präglas allt tydligare av en tomhet som växer inifrån och som utvecklas i mellanrummen. Valet mellan att köpa och läsa tryckta böcker och skaffa sig en ljudboksprenumeration ser kanske ut att vara trivialt, men i själva verket handlar det valet liksom andra liknande val om antingen mindfulness eller mindlessness. Och ännu tydligare blir det om man ser på valet mellan att utveckla kompetensen att skriva och tänka själv och att försöka bli bättre på att promta en AI som gör det åt en.

Det så kallade sunda förnuftet säger kanske något annat, men alla som verkligen ägnar sig åt mindfulness och som studerar för kunskapens skull vet att det krävs mer aktivitet och handlingskraft att fokusera på att vara närvarande och göra ingenting än att vara eller i alla fall se upptagen ut. New Public Management ger oss inte det vi önskar, det enda som genereras av den ledningsfilosofin är uppgivenhet och pseudoproduktivitet. Vi lever därför i en Orwellsk skenvärd där skolans uppgift är ett generera vinst till aktieägare, där kontroll är frihet, diktatur är demokrati och kapprustning betraktas som kungsvägen till trygghet.

Efterfrågans mäktiga kraft

Viljan är en urkraft som sällan uppmärksammas på det sättet. Det är en mänsklig förmåga/egenskap som styr både individer och samhällen, problematiskt nog ofta omedvetet. Mänsklighetens samlade vilja är till exempel på god väg att (åtminstone riskera att) föröda den enda planet i universum som människor kan leva på. Vi har med andra ord allt att vinna på att stanna upp och reflektera över vad vilja är och hur den fungerar, både individuellt och kollektivt. Viljan går aldrig att räkna på, men man måste alltid räkna med den. Den går inte att kontrollera, även om det finns gott om tekniker för att manipulera den. Att det är så här beror på att viljan bara delvis är medveten, och att viljan är en i högsta grad komplex företeelse. Det är ännu ett exempel på en öppen fråga utan givet svar, vilket är anledningen till att jag intresserar mig för den. 

Viljan tar sig många olika uttryck och en aspekt av den är alla de olika begär som i hög grad regleras av det undermedvetna och vår biologi, vilket blir särskilt tydligt i vårt komplexa förhållande till mat. Många vill vara smala, men de vill samtidigt äta så mycket de önskar och när andan faller på, vilket är två motstridiga krafter. Viljan att vara smal är långsiktig, medan beslutet att äta eller låta bli när man utsätts för lockelser måste tas många gånger varje dag. Viljan att vara frisk och ha en kropp som ligger nära rådande idealbild må vara stark, men det är en önskan som hela tiden måste balanseras mot andra önskningar. Vi människor är bekväma av naturen och letar (som jag skrev om förra veckan) ständigt efter genvägar. Ska man lyckas i sina uppsåt måste man därför alltid göra sig medveten om vad som är den överordnade önskan, alltså det man helst vill uppnå. När man står i kön till kassan i mataffären med ingredienserna till salladen som är en del av strategin att nå målet om en perfekt kropp vill det till att man kan kontrollera begäret efter socker som triggas av godiset som placerats där eftersom det visat sig att försäljningen ökar då. Och lusten att lägga sig på soffan och bingetitta på en TV-serie måste varje dag balanseras mot omaket som det innebär att ge sig ut på en löptur. 

Vill man bli författare är det inget man bara blir, man måste läsa och skriva en massa för att utveckla förmågan att först hantera språket och sedan utveckla en personlig stil, viket tar mer tid än de flesta ens kan föreställa sig. Ska man lyckas uppnå det övergripande målet, alltså att inte bara tjäna pengar på sitt skrivande utan faktiskt leva och verka i samhället som skrivande och tänkande människa vill det till att man kan motstå frestelsen att använda något av AI-verktygen som nu utvecklas i svindlande takt. Fast det räcker inte, för det enda man kan kontrollera är vad man själv gör. Om allt fler varken vill eller orkar läsa texter minskar gruppen som uppskattar välskrivna texter snabbt och det leder till att det inte spelar någon roll hur bra man är på att skriva. Om allt fler som skriver använder AI för att producera text, för att det är enklare och de inte anser sig ha tid att skriva själva, förändras språket på sikt i grunden, och därmed förändras även kulturen där tänkandet och människoblivandet utspelar sig. Eftersom kunskapens kvalitet och individernas mentala hälsa är kollektiva projekt är aningslösheten som många, även (och kanske framförallt) forskare, visar inför det som håller på att hända, skrämmande.

Med det sagt har det blivit dags att reflektera över efterfrågan, som är en aspekt av viljan. Anledningen till att jag skriver den här bloggposten är att jag menar att synen på vad efterfrågan är för typ av förändringskraft behöver uppmärksammas och problematiseras. Den ekonomiska utvecklingen drivs av tillgång och efterfrågan, vilket gör att det handlar om ännu ett i högsta grad komplext fenomen. Efterfrågan är inget som bara finns där och som man på ett enkelt sätt kan lära sig att kontrollera, den är lika nyckfull och lätt att manipulera som viljan. Och det är bland annat därför som jag värnar bredden i kunskapen, för utan kunskap och bildningsambitioner blir vi människor rön för vinden eller offer för krafter som medvetet eller omedvetet (det spelar ingen roll vilket) manipulerar oss och vårt sätt att tänka och agera. Vad jag försöker säga är att vi inte bara behöver bygga upp en bred och djup förståelse för vilka vi är och hur vi fungerar, vi behöver även utveckla våra intellektuella förmågor samt ta oss tiden som krävs för att använda dem i arbetet med att bygga det långsiktigt hållbara samhälle som vi alla är beroende på, vare sig vi förstår det eller ej.

Efterfrågan har med vilja att göra, men varifrån kommer viljan och vad är det som triggar begäret som gör att viljan riktas mot just det vi vill ha? På den typen av frågor finns inga enkla svar för det beror på en komplex mix av biologi, psykologi, neurologi och kultur, vilket är aspekter av människoblivandet som går att manipulera om man har kunskap och vet hur man gör. Och om det är något som kännetecknar samtiden så är det att den handlar om manipuleringar. Makten ligger idag hos den som är bäst på att manipulera andra. Efterfrågan på politiker som USAs nuvarande president och andra politiker som ägnar sig åt politik, mer för att främja sina egna intressen än för att tjäna det allmänna, bygger på manipulation. Det är den enda rimliga förklaringen till att människor röstar mot sina egna långsiktiga intressen. Om det bara handlade om dumhet skulle efterfrågan på ledare med totalitära ambitioner aldrig kunna växa sig så stark. Men genom manipulation går det att få aningslösa människor att ta beslut som de sedan känner sig tvingade att försvara ända in i döden. Vet man bara hur den mänskliga kognitionen och psykologin fungerar, eller om man har en intuitiv känsla för dessa saker, går det att starta förödande massrörelser.

Den stora och verkligt viktiga frågan i ekonomin är om man ska förhålla sig passiv eller aktiv till efterfrågan, som individ och som samhälle. Som det ser ut idag, och så har det varit sedan mitten av 1800-talet, betraktas efterfrågan som en lika mystisk kraft som kulturen. Därför förhåller sig de flesta passiva till den, vilket bidrar till att kunskap om möjligheterna att manipulera dem inte utvecklas på samma sätt som om medvetenheten om vilken typ av krafter som är i spel hade varit högre. Den som lyckas bli rik på efterfrågan betraktas som ett geni, och eftersom den som en gång blivit rik ofta fortsätter vara rik (för att det är så pengar och ekonomi fungerar) blir det deras syn på vad man ska satsa på i framtiden som blir den rådande. Och eftersom förändringen går så långsamt att den som inte är uppmärksam på den får svårt att lägga märke till den, är det först när någon annan når framgångar som den allmänna uppfattningen om vad man bör göra för att lyckas förändras. Idag är mot nätet som allas blickar riktas, det är vår tids Klondyke. Men liksom under guldrushens dagar är de bästa fyndigheterna redan intecknade när den stora massan vaknar. 

Så länge vi inte stannar upp och reflekterar samt gemensamt försöker skaffa oss kunskap om efterfrågans väsen, alltså utvecklar kollektiv förståelse för vad det är för typ av kraft, kommer både vi och samhället vi lever i att vara rön för vinden och offer för människornas känslor. Liksom kunskap om kultur handlar det inte om en typ av vetande som kan användas för att kontrollera kraften. Därtill är den allt för stor, mäktig och komplex. Efterfrågan går att likna vid klimatförändringarna, som i hög grad är en effekt av efterfrågan och viljan. Men bara för att man inte kan kontrollera efterfrågan betyder inte att den inte går att påverka, åtminstone på marginalen. Inser man att det är exakt det vi alla gör dagligen och stundligen; alltså PÅVERKAR efterfrågan och dess effekter, blir det förhoppningsvis enklare att förstå vad man skulle kunna göra, både som enskild och samhälle, för att med viljekraft förändra efterfrågan. Tricket är att inte överväldigas och ge upp av insikten om den enorma komplexiteten. Och det blir lättare om man tar till sig tanken om att allt det som vi som individer efterfrågar, i varje stund, spelar roll. Allt, verkligen allt räknas: efterfrågan på luft som får oss att dra efter andan, chokladbiten vid kassan på ICA, den extra shoten kaffe i latten som erbjuds på kaféet på vägen till jobbet. Ännu en streamingtjänst som är gratis den första månaden, det nya vårmodet, iPhonemodellen med bättre kamera, bilen som görs reklam för på TV, resan till Thailand. Villan med det stora trädäcket, politiker som lovar skattesänkningar ... och så vidare. 

Fast ska vi verkligen kunna förstå efterfrågan måste vi inse att det inte bara handlar om varor och tjänster. Begäret efter visshet, tilliten till auktoriteter och önskan att låta andra ta beslut åt en är helt centrala aspekter av efterfrågan. Därför återkommer jag till viljan, som också kan vara passiv och aktiv. Kan vi ta kontroll över viljan och kombinera den förmågan med kunskap (alltså verkligt vetande, inte det som lanseras med orden: forskning visar) om konsekvenserna av efterfrågan, finns en god chans att förändringskraftens makt över oss och vårt tänkande kan brytas. Och då blir vi fria på ett helt annat sätt än idag när vi konkurrerar med varandra om vem som är bäst på att sno åt sig flest fördelar på andras bekostnad, vilket gör oss alla till offer för omständigheterna.

Den förödande jakten på genvägar

Inte ens när jag gick på högstadiet och var skoltrött och därför inte läste några läxor närde jag en önskan om att "slippa" lära mig saker och tänka själv. Det var det påtvingade pluggandet som jag undvek. Och även om jag inte visste då, på 1980-talet, som tonåring, vilken lång omväg jag därigenom tvingade ut mig själv på, och trots att jag inte hade en aning om hur mycket jobb det skulle krävas att hitta det yrke som jag sent omsider fann, ångrar jag inte. Inte ens nu när jag är uppsagd och gör min sista vårtermin på högskolan som jag arbetat på i 23 år (nu i dagarna) och alltså är på väg att bli av med jobbet som jag älskar och som ger mitt liv mening ångrar jag mig. Tvärtom anser jag att det varit mödan värt. Jag har aldrig varit intresserad av några genvägar eller enkla lösningar. Tyvärr verkar jag vara ensam om att tänka och känna så.

Samhället vi lever i idag präglas allt mer och allt tydligare av sökandet efter genvägar. Just nu är det AI som bär på löftet om att lösa alla våra problem. AI både läser och skriver allt fler av texterna som översköljer oss, vilket många obegripligt nog verkar välkomna. För mig som forskare har det alltid varit kunskapen, alltså det jag lär mig förstå och hantera, som varit det viktigaste. Därför envisas jag med att köpa och läsa böcker, och jag skriver mina texter själv genom att fila på språket. Det är en av anledningarna till att jag – särskilt nu när insikten om att jag blir av med min tjänst som lektor väl sjunkit in – lever med en känsla av främlingskap i akademin, (vilket i och för sig gör att jag inte kommer att sakna arbetsgivaren som inte värderar mina kompetenser och mitt kunskapsengagemang). 

Allt fler forskarkollegor använder idag AI både för att skriva forskningsöversikter och som stöd i författandet, för att slippa göra sådant som de tycker är jobbigt. Jag tycker det är skrämmande att se hur landets högst utbildade och förmodat klokaste och mest kompetenta människor frivilligt degraderar sig själva till ett slags maskinskötare för att få behålla lönen som de ändå kommer att förlora inom en snar framtid när såväl produktionen som inläsningen och analyserna av "vetenskapliga" artiklar helt kan tas över av AI. Vi människor är på god väg att frivilligt, inte bara göra oss själva till slavar under en teknik som kan utföra allt fler av våra arbetsuppgifter, dessutom, och vad värre är, riskerar användandet av tekniken leda till att framtida generationer fostras till lydnad under algoritmerna, vilket innebär att vi som lever nu inte bara håller på att föröda den enda plats i universum som människor kan leva på, dessutom föröder vi egenskaperna som gör oss människor till människor. 

Eftersom ekonomin är en viktig drivkraft i all samhällsförändring är det bara en tidsfråga innan skolan försvinner på grund av efterfrågan på politiker som lovar att sänka skatten. Redan när man på 1990-talet lanserade den irrationella tanken att erbjuda valfrihet i skolsystemet och särskilt när skolan såldes ut till "riskkapitalister" som skulle effektivisera skolan (utan att pengarna som "tjänas" in på effektiviseringen går tillbaka till skattebetalarna, de hamnar istället på aktieägarnas konton utomlands) inleddes kunskapsraset som nu accelererar. Studenterna som kommer till högskolan idag har inte fått lära sig vad det innebär att lära, de har lärt sig producera svar på frågor. Eftersom studenterna är många, lärarna få och produktionslogiken stark får lärare som värnar kunskapen svårt att bjuda motstånd mot studenternas önskan att göra rätt, vilket får dem att kräva att få veta vad de ska svara på tentafrågorna så att de så fort som möjligt får sin examen (om de nu inte använder AI för att läsa texterna och skriva inlämningsuppgifterna, vilket är hopplöst svårt att kontrollera). Och eftersom det enda som i praktiken räknas idag är högskolans ekonomiska resultat, som hänger ihop med genomströmningen, framstår lärare som försvarar högskolans akademiska kvaliteter som ett problem. 

Den där utvecklingen (eller avvecklingen) förstärks av att de som anser att det är klokt och driver på för att högskolan ska kunna bilda holdingbolag – för att på det sättet kunna "tjäna" pengar på forskning och utbildning, istället för att förvalta skattebetalarnas investeringar på bästa sätt genom att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling – ses som frälsare. Samhällets utgifter för skolan och den högre utbildningen är höga och får vi inte valuta för investeringen, i form av breda kunskaper och användbara kompetenser, blir den utgiften ett gigantiskt slöseri med allmänna medel.

När jag skriver om dessa saker är det inte för att kritisera AI, men jag märker att det ofta uppfattas på det sättet. Det är som att den analoga mänskliga hjärnan, eller i alla fall det kollektiva medvetandet, tagit över datorernas binära tänkande och därför ser världen i svart-vitt – antingen eller, vän eller fiende, rätt eller fel, ond eller god. Och detta skrämmer mig lika mycket som strävan efter genvägar. Det är konsekvenserna av digitaliseringen jag skriver om, och jag gör det i min strävan efter att värna kunskapen och förmågan att tänka analytiskt och vara kreativ. Att värna analoga tekniker och unikt mänskliga förmågor uppfattas bara som kritik av den som tänker som en dator, och om allt fler gör det är det inte jag och mitt sätt att tänka som är problemet. Jag ser stora fördelar med och använder själv digital teknik varje dag, därför känns det orättvist att bli utsedd till fiende. Det är slappheten i relation till tekniken, den naiva fascinationen samt fallenheten att delegera besluten rörande framtiden till algoritmer och förflackningen av människans intellektuella förmågor jag vänder mig mot. Det är naiviteten och genvägstänkandets konsekvenser jag varnar för. 

När jag läser böcker skrivna av forskare (artiklar läser jag nästan aldrig, där finns inte utrymme för den förståelse jag söker) är det författarnas kunskaper jag vill ta del av, alltså deras väl underbyggda, men personliga, tankar om det problem eller fenomen som jag själv är intresserad av. Och jag läser andras tankar för att utveckla egna och för att bilda mig en självständig uppfattning om ämnet som jag sedan samtalar med andra om för testa bärigheten i det jag håller för sant. När jag själv skriver är det för att sätta mina tankar på pränt, för att på det sättet kunna betrakta mina kunskaper utifrån och för hjälpa andra att tänka själv och utveckla sin egen uppfattning. Det är så som KUNSKAP utvecklats i alla tider, och det kan inget teknik i världen ändra på. Kunskap är första steget mot bildning och det är analoga och unikt mänskliga kvaliteter.

Elefanten i rummet är den stadigt växande arbetsbördan och den eviga jakten på effektiviseringar. Trots att vi som lever idag utför fler uppgifter, både i yrkeslivet och privat på fritiden, ökar inte tiden vi har till vårt förfogande för meningsfulla saker. Eftersom vi försöker fylla den högst begränsade tid vi här på jorden med så mycket som möjligt är det bara stressen som ökar, och när tiden upplevs knapp stannar vi inte upp och tänker efter vad det vi gör faktiskt ger oss, vi söker istället genvägar för att kunna göra ännu mer av det som redan idag bara leder till att tomheten och känslan av meningslöshet ökar. Eftersom allt fler idag är allt mindre närvarande i nuet blir det svårt att se vad den naiva drömmen om AI som lösningen (och de allt rikare och allt mäktigare techmiljardärerna som frälsare) kostar i form av stressrelaterade hälsoproblem, utarmade intellektuella förmågor samt kunskapsförflackning. Och inte minst miljöförstöring.

Kollegiet, som ledare och följare

Människans fallenhet att följa auktoriteter är evolutionär. Men det handlar också om ett val. Vi människor är inga offer för vår biologi, vi har också intellektuella förmågor och kan lyfta oss över det givna. Samtidigt är vi sociala varelser som påverkas av kultur och som alltid förhåller oss till hur andra tycker och tänker. Det där är inga åsikter utan en beskrivning av hur vi människor fungerar, enskilt och i grupp. Utgångspunkten för alla diskussioner om vilket samhälle vi vill leva i måste ta dessa saker i beaktande. Tar vi inte vara på kunskaperna vi har tillgång till, och ständigt utvecklar både den individuella och kollektiva förmågan att agera i enlighet med vad vi vet och vad som kan anses klokt, kommer biologin att styra. Kunskapen är dock inte given, den går inte att googla fram utan kräver alltid något av den som ska lära. Dessutom måste vetenskapen respekteras, annars handlar det som sägs i namn av forskning om känslor förklädda till vetande.

Det finns en anledning till att universitetet initialt och under hela sin uppväxtfas styrdes av kollegiet, alltså av de mest kunniga och erfarna, i samverkan. Det är nämligen enda sättet att både utveckla relevant kunskap av hög kvalitet och hålla den aktuell. Idén med linjestyrning går på tvärs mot allt det där, det är en hierarkisk modell som bygger på att landets högst utbildade och mest kompetenta ska tvingas följa order av människor som tilldelats en maktposition. Även om representanter för kollegiet kan peka på forskning som visar att det cheferna påstår är fel och den väg de pekar på leder bort från högskolans ursprungliga mål, tvingas de följa order uppifrån. Hur hamnade vi där?

Kunskap är inget man kan tvinga fram, trots det ökar andelen chefer och administratörer i dagens högskolevärld. Linjens makt över resultatet av det akademiska arbetet blir större och större för varje år som går. Och dessa siffror pekar stadigt uppåt eftersom de med ledningsuppdrag är immuna mot uppsägningarna som tvingas fram när ekonomin blir sämre, vilket den blir när over-head-kostnaderna ökar samtidigt som ersättningen från staten minskar. 

Tecknen på att mänskligheten är på väg in i en kunskapskris blir fler och fler, vilket gör det svårare och svårare att hantera demokratin som står och faller med medborgarnas kollektiva kunskaper (och, givetvis, respekt för vetenskapen). Den här utvecklingen har pågått länge nu, så pass länge att bilden av hur det en gång var, då när Sverige var en ledande kunskapsnation, fördunklats i det allmänna medvetandet. Folk idag vet mer om Andra världskriget än om förhållandena i den akademiska världen på runt Millennieskiftet (trots att få lärdomar dras av den kunskapen). Därför uppfattas den här typen av inlägg som en partsinlaga eller som gnäll, särskilt om de skrivs av någon som jag som blivit uppsagd från sin lektorstjänst. Allmänhetens bild av forskare är minst sagt grumlig, och det utnyttjas av dem som liksom USAs vicepresident ser professorerna som administrationens fiende.

Vi människor verkar vara betingade att lita på auktoriteter och lyda chefer. Det är så som makt fungerar i praktiken, den kommer underifrån, inte uppifrån. Position går konsekvent före person, och eftersom tid anses vara en bristvara läggs allt mindre tid och möda idag åt reflektion. Och då blir det känslorna som styr, inte kunskapen. Kollegiets dilemma handlar om just detta. Det enda "vapen" forskarna har till sitt förfogande är kunskap. Men det är ett vapen som bara fungerar där och när forskningens resultat respekteras (notera att jag inte skriver forskarna, för det är naturligtvis också en position). Och så är det inte längre. Det kanske aldrig har levt i ett kunskapssamhälle, men skillnaden mellan då och nu är att cheferna tagit över akademin och att forskarna reducerats till utövare av tjänsten forskning. 

Politikerna kontrollerar idag kunskapen i allt högre grad, genom att förbjuda forskning som inte ligger i linje med ledande partiers övertygelser. Det är så här som totalitarism fungerar, och vårt samhälle rör sig snabbt i den riktningen. Donald Trump betraktar Harvard och andra universitet i USA (och även Sverige) som sina fiender eftersom företrädarna för vetenskapen har mage att ifrågasätta hans order. Om vetenskapen inte ger stöd åt politiken som förs är anses det idag legitimt att kräva av forskarna att de ska anpassa kunskapen efter politiken, trots att det inte behövs forskning för att se hur tecknen på att vi är på god väg att föröda det moderna samhället och den enda plats i universum där människan kan leva som människa.

Det finns inga syndabockar, bara offer. Och det finns heller inga enkla lösningar eller tydliga orsaker. Människans hjärna och vår kognition verkar dock ha en fallenhet att använda sina intellektuella förmågor mer till att förklara varför det blivit som det är, än för att se till att det blir så bra som möjligt. Forskning visar att det är så, men eftersom det är en typ av forskning som inte upplevs spännande för gemene man är det få som tar till sig insikten och ännu färre som reflekterar över dess implikationer. Därför får populisterna som talar till känslorna mer makt, och därmed också inflytande över vetenskapen. Och i den onda cirkel sitter vi alla problematiskt nog fast. 

Den samlade tiden i dagens samhälle som läggs på att titta på kattvideor överstiger vida tiden som läggs på konsumtion av nyheter, och eftersom det endast är forskning som passar in i mediernas affärsplaner som har en chans att nå ut i samhället blir bilden av vad vi vet förvrängd. Allmänhetens bild av forskare är den som visas upp i Aktuellt, där bara karismatiska forskare som kan komma med snabba och enkla svar bjuds in för att förklara problemen som ligger högst upp på den snabbt föränderliga agendan. Vilka ämnen är det som tas upp och frågor som besvaras i TV-programmet Fråga Lund, och vilken typ av forskare får sitta i panelen? Det klassiska bildningsprogrammet har förvandlats till ren underhållning. Programmet leds av en komiker och bygger på att forskarna ger korta och underhållande svar på lustiga frågor, och för att hålla publikens uppmärksamhet uppe smäller det med jämna mellanrum. 

Inte konstigt att dagens studenter kommer till högskolan och kräver att få saker, varför skulle de tänka och agera på något annat sätt när det nu ser ut som det gör i världen? Cheferna på högskolan ser det ju dessutom som sin uppgift att producera poäng och examina, så snabbt och effektivt som möjligt. Det är bara ett krympande fåtal besvärliga lektorer som snart ska gå i pension som värnar högskolans akademiska kvalitet och respekterar kunskapen. Och dessa kan avfärdas som nostalgiska drömmare. Det är som sagt så vi människor fungerar, men det är inte så kunskap fungerar, och samhällen som inte bygger på en stabil grund av kunskap går förr eller senare under. Det kan inte presidenten för världens mäktigaste nation ändra på, trots att han, enligt egen utsago, (ivrigt påhejad av jasägande ministrar och lojala anhängare) anser sig vara världens bästa och klokaste president. 

Även om vi idag förfogar över mer kunskaper än någonsin i historien är den kollektiva förmågan att förstå och hantera insikterna sämre idag än innan Sverige började bygga upp den folkskola som vid slutet av 1900-talet utvecklats till ett av världens bästa utbildningssystem. Vi har med andra ord goda chanser att återuppbygga en skola värd namnet och skapa en högre utbildning där kunskapen står i centrum. Det är dock omöjligt att förena med drömmen om valfrihet, önskan om målstyrning, strävan efter effektivisering och blind tro på auktoriteter.

Är det dags att släppa taget, eller har jag redan gjort det?

Förra veckan fick jag höra att jag borde släppa uppsägningen och gå vidare. Jag har tidigare fått höra att jag borde lämna HV omgående. Sedan beskedet kom i december har jag funderat en massa på vad som är bäst och jag lyssnar på allt som alla säger till mig. Jag försöker verkligen att inte älta, men vet ärligt talat inte om jag lyckas i mitt uppsåt. Jag är ödmjuk inför det, och egentligen skulle jag nog vilja lämna HV åt sitt öde. Men det är nu inte så enkelt. Därför skriver jag ännu en post om ämnet, inte för att blicka bakåt utan för att komma vidare. Att sätta ord på tankarna som snurrar i huvudet är mitt sätt att bearbeta, och eftersom jag vet att jag inte är ensam om att som disputerad med mångårig erfarenhet bli uppsagd från en fast anställning på en högskola kan mina ord kanske vara till hjälp för fler än jag.

Varför jobbar jag kvar? För mig var det aldrig bara en anställning eller ett sätt att tjäna pengar. När jag disputerat och fått en tjänst på det som då hette HTU 2003 var jag enormt tacksam för att jag fick chansen att arbeta med lärande och kunskapsutveckling. Och den känslan har jag fortfarande. Redan som student upplevde jag att lärande (till skillnad från pluggande) och kunskapsutveckling ger mitt liv mening. Den känslan förstärktes när jag började undervisa och forska, och den växte sig ännu starkare när jag märkte att andra ville läsa det jag skriver. Jag är en tänkande och analyserande människa, och jag vill inte bara ge upp det jag har byggt upp genom åren på grund av av bitterhet eller för att det är jobbigt att gå som en levande död i korridorerna på högskolan när jag måste åka dit i något ärende.

När jag fick beskedet att prefekten i samråd med rektor hade bestämt sig för att säga upp mig var det inte bara min försörjning jag blev av med. Det var också en vital del av mitt liv och min personlighet som sköts i sank. Det var en chock att bli uppsagd från tjänsten som jag alltid tagit på största allvar. Och att bli av med arbetet som jag under alla mina 22 år på HV har satt en ära i att utföra på bästa sätt, just innan jag ska fylla 60 — precis när jag laddat upp för att lägga in överväxeln i mitt skrivande för att på det sättet skörda frukterna av alla åren av studier och forskning — var ett förödande slag som träffade just där jag alltid varit som mest sårbar. Det där har tagit tid att bearbeta och jag inser att jag inte är färdig med det ännu på ett tag. 

Jag är fortfarande arg, besviken och ledsen, och det tycker jag att jag har rätt att vara. Men jag har inte tappat tron på mig själv och framtiden. Jag är inte uppgiven, tvärtom tror jag att det kommer att bli bra med tiden. Det är därför jag stannar kvar och fortsätter göra det jag gjort i alla år. Hade jag bytt jobb omgående hade jag tvingats bli nybörjare i en organisation med andra chefer, nya administrativa system och kollegor; då hade jag inte fått tid och möjlighet att bearbeta det som hänt. Dessutom är det ett fåtal individer med makt på HV som valt att hantera mig som skit, och det var aldrig för deras skull jag gick till jobbet. Jag har alltid varit lojal mot studenterna, skattebetalarna och HV som institution. Det är för min egen heder och självkänslas skull jag stannar kvar och avvecklar mitt engagemang successivt.

Jag känner helt enkelt att det vore idiotiskt att klippa banden i vredesmod, särskilt som jag har rätt till lön fram till februari 2026. Och jag har dessutom fått en helt okej deal, vilket gör att jag kan ställa om i lugn och ro. Jag vill ta alla chanser jag får att bygga en stabil grund att stå på innan jag släpper taget. Därför har jag bestämt mig för att ägna tiden fram till semestern åt att slicka såren, meditera och fundera på vad jag vill med mitt liv. Jag kan och skriver mer nu än jag någonsin gjort, och det skulle jag inte kunnat om jag slutade tvärt och bytte jobb. Det är en annan vinst.

Här i sommar ska jag vara helt ledig och ladda batterierna och när jag kommer tillbaka till hösten ska jag först köra två kurser parallellt, sedan en nätkurs som jag kört flera gånger innan. (Det faktum att alla tre kurserna, och även uppsatskurserna som jag ägnat större delen av vårarnas arbetstid åt, ska fortsätta ges, bidrar till overklighetskänslan, men det är inget jag ältar längre även om jag fortfarande tycker att det känns oerhört märkligt). På det här sättet får jag möjlighet att långsamt trappa ner engagemanget på HV samtidigt som jag trappar skrivandet och arbetet med att utveckla planer för framtiden. Att inte ta vara på den chansen till skrivande och förkovran som jag fått vore att bryta med allt det jag tror på.

Slutligen: Jag är långt ifrån säker på om jag vill och orkar stanna kvar i akademin. Jag tvivlar tyvärr på att det är bättre någon annanstans. Högskolan är inte som den en gång var. Avakademiseringen har jag ju skrivit en bok om. En svanesång för universitetet var inte tänkt som ett avsked, men om det blir så känns det som ett värdigt avslut på den delen av min intellektuella karriär. Hittar jag ingen tjänst där jag kan vara den forskare och lärare som jag utbildat mig till och har många års erfarenhet åt att vara kommer jag att fortsätta mitt akademiska arbete utanför högskolan, i egen regi. Och det känns allt mer lockande att tänka i de banorna, så när jag väl landat ordentligt kan det mycket väl vara detta jag satsar på. Oavsett hur det blir med den saken har jag, med tanke på hur hösten ser ut, ett gyllene tillfälle att bygga upp en plattform för det. Att vara sin egen chef och bara ta på mig uppdrag där jag inte behöver kompromissa med mina kunskaper och kompetenser vore en dröm.

Jag tror på framtiden, och den har jag genom hela denna process fokuserat (och trott) på! Jag ser det alltså som att jag släppt taget även om jag blir kvar ett tag till.

Inget är som vanligt!

Livet har sin gång och det mesta är som det brukar vara. Så där har de flesta människor under den största delen av historien tänkt, och med rätta kunnat tänka. Men om vi som lever på jorden just nu tänker och agerar så underblåses de växande problem som mänskligheten förr eller senare kommer att tvingas hantera. Den kulturella förändringstakten har accelererat under hela mänsklighetens historia, men fram till mitten av 1900-talet var förändringen av tankesätt och sedvänjor långsam. Efter andra världskriget ökade förändringstakten dock snabbt. Och efter millennieskiftet, som en konsekvens av en långt driven ekonomisering och en aggressiv digitalisering av allt fler aspekter av samhället och kulturen, befinner sig mänskligheten och livet på jorden nu i helt okänd terräng. 

Ingenting är ”som vanligt” idag. Ingen kan slå sig till ro med vad man kan och vet, och den som är gammal har ingen nytta av kunskaperna som hen samlat på sig eftersom allt förändras hela tiden. Behovet av kunskap – dels om vad vetande är, dels hur forskningen som skapar kunskapen fungerar och om vad som går att säga i stöd av vetenskap – och respekt för forskningens resultat (även om det sällan är entydigt) är dock enormt! Samtidigt är efterfrågan på just den här typen av insikter problematiskt nog minimal, just eftersom allt förändras så snabbt. Idag tänker sig allt fler att man måste "hänga med" i utvecklingen för att inte halka efter. Ju äldre jag blir och ju mer kunskap jag förfogar över, desto mer övertygad blir jag, om att det är precis tvärtom! Det är övertygelsen om att man måste hänga med som driver upp förändringstakten och tvingar ut människor i den ignorans som är orsaken till att övertygelsen om att livet går sin gilla gång och att det mesta är som vanligt, kan hållas vid liv. 

Det finns en trygghet i övertygelsen om att allt är som vanligt, men eftersom den går att förknippa med så många negativa konsekvenser är den känslan bedräglig. Dessutom passiviserar sökandet efter trygghet befolkningen som behöver engagera sig för att försvara det som behöver försvaras för att saker och ting faktiskt ska kunna sägas vara "som vanligt", vilket bara kan leda till verklig trygghet om det som är "vanligt" inte ger upphov till problem längre fram. Förr sa man att kunskap är makt, men det stämmer bara i ett samhälle och en kultur där kunskapen respekteras, vilket inte är fallet idag. Den som påbörjar resan från ignorans och okunskap till ökad insikt måste utrusta sig med tålamod och vara beredd på att uppleva ökad oro, mer kunskap leder nämligen till att vidden av problemen går upp för en, vilket kan vara förlamande. Det är inte för att bli trygg på kort sikt som man ska studera, utan för att lära sig ta klokare beslut rörande framtiden. 

Viljan är en stark kraft att räkna med, även om den inte går att räkna på. Både i enskilda individers liv och på en samhällelig nivå. Utan kunskap om förutsättningarna för förändring och i avsaknad av förståelse för kulturens icke-linjära logik blir vi människor dock rön för vinden. Jag vet inte vad som ska hända framöver, men jag vet vad som är möjligt att veta om framtiden och jag har genom åren samlat på mig en massa olika typer av kunskaper om vilka risker vi människor utsätter oss för genom att tro att allt är som vanligt och att det inte spelar någon roll vad enskilda individer gör. Just eftersom framtiden är öppen går den att påverka, av det enkla skälet att det är precis det som tagit oss dit där vi är. Utvecklingens riktning drivs inte av några identifierbara lagar som gör att det går att uttala sig om vad som kommer att hända, men det finns lagar som sätter gränser för tillblivelsen. Och med kunskap om kultur och förståelse för hur kulturer och samhällen förändras går det att påverka tillblivelsens riktning på marginalen, om och när många människor vill samma sak.

Klimatförändringarna är en konsekvens av tidigare generationers önskningar, vilka gett upphov till de innovationer och vanor som orsakat problemen. Länge trodde vi människor att det inte spelade någon roll vad vi gjorde, att allt bara blev bättre hela tiden. Men sedan slutet av 1970-talet har det stått klart att förbrukningen av icke förnybar energi driver förändringen av klimatet. Det handlar om en kraft som ackumulerats över årtiondena och vars effekt kommer att öka under lång tid även om vi som lever nu väljer att helt sluta förbruka olja, kol och gas. Innan vi hade kunskap om konsekvenserna av vårt sätt att leva kunde vi naturligtvis inte göra något åt saken, men idag väljer många problematiskt nog förnekelsens väg eller fokuserar mer på hur det känns än på vad vi vet, för att slippa byta åsikt och ändra livsstil. Och det är i sin tur orsaken till att det vuxit fram ett politiskt klimat där företrädare för allt fler partier beskyller utövare av vetenskap för att vara alarmistiska aktivister när politiken går på tvärs mot resultatet av forskningen. Allt fler politiker anklagar dessutom medierna för att sprida fake news när journalisterna inte hyllar politikerna som de frälsare de själva känner sig som. Politiska debatter handlar idag om vem som är bäst på att utmåla sina politiska motståndare, som söker mandat för att en annan vag in i framtiden, som lögnare.

Individualismen är en känsla, en övertygelse och ett politiskt ställningstagande. Och det går uppenbarligen att bygga ett samhälle på den idén, men det är ett sätt att tänka som, om det dras till sin spets leder till lika många problem som kommunismens tvingande kollektivism. Livet och tillvaron handlar dock aldrig om antingen eller. Nyckeln till hållbarhet är strävan efter balans och respekt för forskningens resultat (inte blind tro på allt som alla forskare säger), samt förmåga att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap. Utan förståelse för det faktum att demokratin aldrig handlat om att ge individen allt som hen önskar går det dock inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Visst är vi alla individer, men vi blir det inom ramen för ett samhälle, tillsammans med andra individer. Därför är individualismen en ideologi som talet mer till våra känslor än till förnuftet. Människa blir man tillsammans med andra människor, det är inte ett individuellt projekt.

Tecknen på att världen och mänskligheten just nu befinner sig i ett helt nytt läge, där vi utsätter oss själva och planeten vi bebor (för övrigt den enda platsen i universum där människan kan leva som just människa) för enorma risker, blir snabbt fler och fler. Och den växande ignoransen och individualismen (läs egoismen) är troligen ett slags försvarsmekanism. Det går att leva i förnekelse och följa känslan ett tag, men sen går det inte längre. 

Donald Trump är INTE en okonventionell ledare eller frisk fläkt i politiken, han är en naken kejsare som på bara 100 dagar och genom att liera sig med världens rikaste techmiljardärer, i princip, har avskaffat demokratin och upphöjt känslan till lag, vilket kommer att påverka förutsättningarna för mänsklighetens möjlighet att säkra sin egen och livets på jorden överlevnad under överskådlig tid eftersom USA (än så länge) är en ekonomisk stormakt. Och det som just nu händer i USA är inte ett undantag eller en parentes utan det nya normala, som vi gör bäst i att inte vänja oss vid och anpassa vår vardag och våra liv efter. 

TicToc, som är ett kinesiskt företag, sysslar inte med underhållning eller förströelse, det en mäktig övervaknings- och kontrollteknologi som påverkar människors tänkande och i förlängningen även handlandet i en skala och på en helt ny och skrämmande nivå än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Problematiskt har vetenskapen idag ekonomiserats och digitaliserats, vilket gör att kunskapsutvecklingen styrs av en ekonomisk produktionslogik som gör det allt svårare att värna den akademiska friheten som är förutsättningen för kunskapen.

Elefanten i rummet, den faktor som driver både den politiska förändringen och den digitala utvecklingen i en allt mer totalitär riktning, är den dominerande ekonomiska teorin, som sedan drygt 50 år varit allenarådande och som bygger på orimliga löften om evig tillväxt. Trots att inga tecken på att välstånd sipprar ner i samhället visar sig, bara tecken på motsatsen (att de rikaste blir färre och färre och allt rikare och mäktigare), fortsätter utvecklingen. Delvis beroende på att mänsklighetens samlade pensionstillgångar investerats i systemet. Detta är ännu ett exempel på hur sökandet efter trygghet leder till problem på sikt.

Det är meningslöst att spekulera över vad som är hönan och ägget eller söka efter syndabockar. Enda sättet att förändra riktningen på kulturens tillblivelse, vilket behövs för att vi ska kunna bryta oss från låsningen vi försatt oss i och för att det ska vara möjligt att värna kunskapen, demokratin – och den långsiktiga hållbarheten, anständigheten, mänskligheten och livsbetingelserna på jorden – är att var och en av oss stannar upp, tänker efter och reflekterar tillsammans med andra över vad som är viktigast egentligen. Och det är bara möjligt om vi inser att inget är som vanligt.

Det finns inget facit

Som lärare på högskolan ser jag en oroande utveckling bland studenterna jag möter. Allt fler vill problematiskt nog slippa ta eget ansvar för sitt lärande. Med ledning av frågorna jag får om tentor och uppsatser märker jag att många tänker sig att det finns ett slags facit och att det är min uppgift att tala om hur det ser ut. Även efter att jag förklarat att något sådant inte existerar är det med den inställningen till arbetet som de jobbar vidare. Och när jag inte talar om vad man ska skriva i uppsatsernas olika delar utan förklarar hur man bör tänka, för att man på egen hand ska kunna utveckla den nya kunskap som alla vetenskapliga uppgifter ytterst handlar om, finns alltid en risk att jag drar på mig kritik för att jag inte ger studenterna vad de önskar sig. Lärande och förmågan att tänka kritiskt fungerar som en muskel, den förtvinar om den inte används, så oviljan att ta ansvar och föreställningen om att det finns ett facit är djupt problematisk. 

Önskan att slippa göra saker kan i och för sig främja kreativitet och den där egenheten har genom mänsklighetens historia också drivit innovation. Men strävan efter bekvämlighet går ut över kvaliteten i lärandet och leder även till att förmågan att tänka kritiskt utarmas, vilket lätt blir en ond cirkel efter som det därmed blir ännu svårare att motstå fallenheten att söka enkla lösningar. Övertygelsen om att det finns ett facit är utbredd i samhället, och tror man det existerar något sådant förstår jag varför man vill ha tillgång till det. Jag förstår även att man tänker sig att vägen går att effektivisera och att forskning handlar om att plocka fram fakta. Men det är varken så som verkligheten eller kunskapen fungerar, så den där föreställningen leder fel, oavsett hur mänga som tänker och agerar på det sättet. Ska vi kunna hantera tillvarons alla risker och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle måste vi göra upp med villfarelsen. 

Vad händer med kunskapen och den kollektiva förmågan att hantera resultatet av forskares arbete om allt fler intresserar sig allt mindre för sitt eget lärande och accepterar tanken att google via ett musklick tillhandahåller alla svar som mänskligheten kan tänkas behöva? Den frågan har redan besvarats, i och med att Donald Trump fick väljarnas förtroende att leda USA en andra gång. Vårt eget land rör sig i samma riktning, men eftersom Sverige en gång i tiden hade ett av världens bästa utbildningssystem och eftersom många av oss som fostrades till demokratiskt sinnade medborgare i den skolan fortfarande inte har blivit så pass gamla att vi slutat bry oss om vad som händer med samhället, finns det här fortfarande ett inbyggt motstånd mot en sådan förödande utveckling. Vetenskapen utmanas dock idag av allt fler aktörer som är mer intresserade av att få som de önskar än att underkasta sig omaket som det innebär att lära och utveckla kunskap. Därför utarmas det där skyddet snabbt och efterfrågan på populistiska ledare ökar. 

Eftersom kunskap bara är makt i ett samhälle där förståelsen för vetenskap och forskningskompetens är hög och vida spridd och där kunskapen faktiskt respekteras blir det i samhällen där det motsatta gäller lätt för ledare med totalitära ambitioner att sprida villfarelsen (som bland annat J D Vance gör i USA), att forskarna och lärarna är fienden. Och när den uppfattningen väg slagit rot i det allmänna medvetandet framstår populisterna för allt fler som frälsare eller friska fläktar i politiken. Det som utmärker både kunskapen, demokratin och även meritokratin är att ingen äger eller kontrollerar egenskaperna. I ett samhälle där medborgarna inte förstår hur kunskap fungerar och vad som krävs av den som vill lära sig saker är sårbart och kommer förr eller senare att gå under.

På samma sätt som det inte finns något facit i forskning och högre utbildning saknas det garantier för att demokratin kommer att överleva. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, men en sak vet vi: öppna, demokratiska kunskapssamhällen står och faller med den breda allmänhetens engagemang för utbildning och forskning samt det samhälle som alla är beroende av. Förutsättningen för demokratin som Sverige gick med i NATO för att försvara är att folket visar förståelse för komplexiteten i uppdraget och respekterar det faktum att framtiden är fundamentalt öppen. Utan kollektivt ansvar för samhället och gemensamt intresse för utvecklingen av ny, aktuell och inte minst relevant kunskap, (som är något annat än fakta) blir vi alla utlämnade till förföriska ledare och företrädare för olika särintressen. 

Det kanske låter som att jag skyller på studenterna, men jag ser dem snarare som offer för den produktionslogik och resultatfixering som idag dikterar villkoren även för forskningen. När högskolans verksamhet styrs av ett växande antal chefer som ser pengar som målet för verksamheten, snarare än som ett medel för lärande och kunskapsutveckling, går det varken att värna kunskapen eller skapa förutsättningar för lärande. Det är svårt att uttala sig om ifall den kunskapsvidriga idén att lösningen på kunskapskrisen är fler chefer är en konsekvens av NPM – alltså ytterst ett resultat av strävan att effektivisera förvaltningen av samhället – eller om NPM är en konsekvens av att cheferna blir fler och att enda sättet för en chef att motivera sin position (och sin lön samt makt) är att kunna visa på mätbara resultat som ständigt förbättras, är omöjligt att uttala sig om. Oavsett hur det är med den saken är vi alla offer för den kultur som växer fram mellan oss medan vi är fullt upptagna med annat. Därför har vi ett kollektivt ansvar att göra vad vi kan för att bryta det mönster vi sitter fast i genom att lära oss se och acceptera problemet, vilket är en rörelse som måste börja i skolan.

Som lärare tvingas man idag välja om man ska värna kunskapen eller sin egen anställning, för i det produktionsorienterade utbildningssystem som vi skapat går det inte att göra både och. Värnar man kunskapen riskerar man att bli av med jobbet, och är man lojal mot cheferna och håller genomströmningen och produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå handlar ens arbete inte om att skapa förutsättningar för studenternas lärande. Så hur man än gör är man en förlorare, om det är kunskapen man är intresserad av. När studenter och allt fler forskare tänker sig att det finns en best practice, ett enda rätt svar eller något slags facit, framstår det som slöseri med tid att sitta och kämpa med en text som sedan får kritik. Men poängen med det jag skriver om här är att det inte är lärarens fel. Det existerar nämligen inget facit i den snabbt föränderliga verklighet som vi alla lever i. Verkligheten är det närmaste ett facit vi kommer, men den är komplex och föränderlig, dessutom har vi ingen direkt tillgång till den.

I min yrkesvardag möter jag allt fler studenter som uttrycker rädsla för att ha fel och ängslan över att uttrycka en egen åsikt, vilket jag ser som en konsekvens av allt som jag skrivit om ovan. ChatGPT och AI framstår i det kulturella klimat som vuxit fram som en bra lösning, vilket är tragiskt. Och det faktum att allt fler forskare använder AI för att producera texter i sin strävan efter att göra karriär gör mig bedrövad eftersom det gör det ännu svårare att värna kunskapen och nå ut med resultatet av min kulturvetenskapliga forskning. Produktionslogiken och kraven på tydligare instruktioner måste motarbetas, annars kan kunskapen inte värnas. Framtiden är och förblir mer eller mindre öppen och ska vi ha en chans att förstå och hantera detta faktum måste tanken på att det finns ett facit överges, och vi behöver bjuda motstånd mot den naiva digitaliseringen av samhället som helhet, för den banar väg för problemen som bara går att lösa med kunskap. 

Jakten på enkla lösningar och efterfrågan på ledare som tar "ansvar" får utvecklingen att röra sig i motsatt riktning. Det sättet att tänka och agera underblåser hoten mot vår existens, och skapar samtidigt efterfrågan på tydligare och mer handfast ledarskap samt fler soldater och mer vapen. Frågan är idag därför inte om det blir krig eller ej, utan om vad vi önskar oss; ett facit och "frihet" från ansvar, eller kunskap och den tillfredsställelse man får genom att övervinna svåra hinder och lära sig hantera komplexa problem samt öppna frågor utan givna svar. Bryter vi inte den onda cirkel vi alla sitter fast i just nu kommer det att bli krig, för det är kontrolltänkandets och totalitarismens oundvikliga slutpunkt. Det man tänker på och är upptagen av är nämligen det man agerar på. 

Tror man inte att det går att värna demokratin och kunskapen blir det omöjligt. Och är man övertygad om att det finns en teleologi, alltså att framtiden är given och att forskningens uppgift är att bekräfta det vi redan anser oss veta kommer man att bli dömd att tvingas till lydnad och måste antingen följa den som pekar med hela handen och säger sig veta hur det är eller den ledare som hävdar att forskare och lärare är fiender eller att hotet kommer utifrån.

Det enda jag ville ha var en förklaring

När jag i december fick beskedet att jag placerats i en tvåmanskrets där övertaligheten var två och båda sades upp på grund av en arbetsbrist som jag fortfarande inte förstår (eftersom kurserna jag skapat, ansvarat för och undervisat på ska fortsätta ges) accepterade jag beslutet även om jag var ledsen, besviken och arg. Jag ville dock ha och bad om att få en förklaring till beslutet, vilket jag varken fick eller har fått. Jag tycker fortfarande inte att det är för mycket begärt att mina chefer, efter i 22 år av lojalt arbete på högskolan, förklarar hur de tänkte när de valde att utmana lagen om anställningssäkerhet och turordningsreglerna (som man ofta hänvisat till under omställningsprocessen). Och jag tycker att det är anmärkningsvärt att jag inte ens fått en förklaring till varför jag inte får någon förklaring. Det låter kanske som jag fastnat i detta och ägnar mina dagar åt att älta, men så är det inte. Detta är den sista bloggposten jag skriver om ärendet, och anledningen till att jag skriver detta inlägg är att jag här i veckan fått möjlighet att skriva en kommentar till högskolans svar till JO, på den anmälan som jag lämnade in i mars och som JO valde att gå vidare med. Den där kommentaren kändes som ett bra avslut, och arbetet med detta inlägg hjälper mig att rikta blicken mot framtiden som jag inte tappat tron på.

Processen har varit långdragen, men det är inte på grund av mig. Jag har alltid svarat på vändande och har lämnat in mina skriftliga underlag i god tid innan deadline. Det är min arbetsgivare som på olika sätt har förhalat processen. Jag har till exempel flera gånger fått svar på mina frågor, ibland efter över en veckas väntan, klockan fyra på en fredag, vilket knappast kan sägas vara en skyndsam behandling. Trots att alla statliga myndigheter är skyldiga att behandla alla ärenden så fort det går. Upprinnelsen till min JO-anmälan är att jag i december mailade prefekten och begärde partsinsyn. Efter det lämnades ärendet över till högskolans jurist, som först, sista dagen innan julhelgen, meddelade mig att det inte fanns något underlag att visa mig, och sedan efter helgerna skrev att det underlag som fanns inte kunde lämnas ut på grund av sekretess. Trots att jag bad om det, upprepade gånger dessutom, fick jag dock inget överklagningsbart beslut rörande beslutet, med hänvisning till de lagrum som arbetsgivaren byggde sitt beslut på, vilket jag enligt Förvaltningslagen har rätt till. Jag fick inte ens någon förklaring till varför jag inte fick ett formellt beslut, jag möttes bara av tystnad.

Eftersom jag tidigt såg vartåt det lutade begärde jag redan i mitten av december att få se prefektens maillogg för att på det sättet försöka få en inblick i underlaget till beslutet. Att det tog över en månad att få underlaget förstår jag, särskilt som det kom en jul- och nyårshelg emellan. Men att jag inte fick något överklagningsbart beslut till högskolans motivering att neka mig tillgång till mailen som jag ville läsa –  trots att jag begärde att få det, och dessutom vid upprepade tillfällen frågade varför beslutet (som jag lovats) dröjde – kändes som ett hån både mot mig och mot lagen. Därför lämnade jag in en anmälan till JO, som valde att ta upp ärendet och anmodade min arbetsgivare att svara JO på varför jag inte fått det jag enligt lagen har rätt till. Och då tog det plötsligt bara ett par dagar att få fram det formella beslut som jag väntat på i drygt en månad. Problematiskt nog uppfyllde det beslut jag fick dock inte lagens krav (jag fick till exempel ingen information om hur man överklagar beslutet, vilket alla myndigheter är skyldiga att lämna). Jag tvingas alltså konstatera att det var först när JO ingrep som mina frågor togs på allvar. 

Hade jag fått det jag har rätt till redan i december hade frågan varit utagerad för länge sedan. Det enda jag ville ha var en förklaring till beslutet att placera mig i en minimal krets. Jag vill fortfarande ha en förklaring, men jag inser att jag inte kommer att få någon. För det yttrande om ärendet som rektor och högskolans kvalitetsansvarig, samt två jurister lämnat till JO är fyllt av förklaringar och motiveringar till varför man inte levt upp till lagens krav om skyndsamhet. Min arbetsgivare väljer alltså att lägga tid och resurser (skattemedel) på att försvara sitt eget agerande (eller snarare brist på agerande), hellre än att ge mig en förklaring till varför jag efter 22 år av lojalt och dedikerat arbete för kunskapen, som är högskolans kärnuppdrag, blir uppsagt, trots att ytterst få av kurserna som jag undervisar på ska läggas ner. Jag vill inte ens vara kvar på högskolan, och jag har hela tiden varit tydlig med att jag inte ifrågasätter uppsägningen. Jag vill bara förstå varför man valt att agera som man gjorde. Eftersom vi alla arbetar på samhällets uppdrag och verksamheten bekostas av skattemedel anser jag att ärendet och hanteringen av det har allmänintresse, vilket bekräftas av att JO valde att ta upp ärendet.

Här kan den som önskar läsa min kommentar till yttrandet (som jag anonymiserat för att inte hänga ut någon enskild), som jag lämnade in till JO i början av veckan. Och därmed släpper jag taget om detta sorgliga ärende och går vidare i livet.

Dnr 2440-2525

 

Eddy Nehls

eddy.nehls@hv.se

 

Kommentar till yttrande lämnat av Högskolan Väst

Upprinnelsen till ärendet är att jag menar att arbetsgivaren har valt att utmana Lagen om anställningssäkerhet och reglerna om turordning genom att skapa en tvåmanskrets där båda sägs upp. Beslutet innebär att jag efter 22 år på HV och 26 år i statlig tjänst sägs upp från min anställning med hänvisning till en arbetsbrist jag inte förstår. Jag ifrågasätter inte beslutet om uppsägning, men eftersom arbetsgivaren vägrade ge mig en förklaring till det mailade jag den 12 december 2024 XXXX, prefekten för EI, och begärde partsinsyn i ärendet.

 

Eftersom beslutet om uppsägning leder till att jag efter 23 år på HV och vid en ålder av närmare 61 år (efter 12 månaders uppsägningstid) förlorar min fasta anställning, vilket är en personlig katastrof, anser jag mig vara parti i Förvaltningslagens mening. Med ledning av vad HV skriver i sitt yttrande förstår jag fortfarande inte varför min arbetsgivare inte delar denna uppfattning. Det jag begärt är ytterst en förklaring till beslutet, vilket jag enligt Förvaltningslagens skrivningar om saklighet och opartiskhet anser mig ha rätt till. Ärendet har gång på gång förhalats på olika sätt och det hänvisas till sekretess och allmänna handlingar (vilket inte är relevant i frågor som rör partsinsyn).

 

Anledningen till att jag i mitten av december begärde ut prefektens maillogg är att jag fick beskedet av HVs jurist XXXX att det inte fanns något underlag alls. I januari ändrade han uppfattning och meddelade då i ett mail att det underlag som fanns inte kunde lämnas ut. HV hävdar i sitt yttrande att man sekretessprövade mailloggen (som motivering till att det dröjde från den 2e januari till den 13 januari att lämna ut den), vilket jag tidigare inte fått någon information om. Jag fick dessutom tillgång till mailloggen i sin helhet och sekretessbedömningen (av de mail jag önskade läsa) skedde först efter att jag fått loggen och begärde ut de mail som jag med ledning av ärenderaden bedömde handlade om arbetet med kretsningen.

 

Av HVs yttrande framgår att myndigheten är medveten om att det dröjt orimligt länge innan jag fick ett överklagningsbart beslut. Därför måste det anses anmärkningsvärt att HV inte följt skrivningen i §11 av Förvaltningslagen som säger att om ärendet bedöms bli försenat ska detta omgående meddelas och orsaken till dröjsmålet förklaras, vilket man inte gjort i någon av de frågor jag ställt rörande detta ärende. Jag vill även påpeka att jag enligt §33 har rätt till en besvärshänvisning, vilket jag inte fick när det formella beslutet äntligen kom. Jag noterar dessutom att HV i sitt yttrande inte berör det faktum att jag fick det överklagningsbara beslutet först efter att JO anmodat HV att yttra sig i ärendet, vilket är svårt att tolka på något annat sätt än att HV agerade i enlighet med lagen först när JO ingrep.

 

HV erkänner i sitt yttrande att ärendet inte behandlats i enlighet med Förvaltningslagens skrivningar om skyndsam hantering (§9) och serviceskyldighet (§6), men enligt §32 framgår det även att jag (eftersom beslutet om kretsning innebär att min situation påverkas på ”ett inte obetydligt sätt”) har rätt till en klargörande motivering, vilket jag fick först i HVs yttrande till JOs beslut, och där handlar motiveringen endast om varför jag nekats partsinsyn. Jag har alltså fortfarande inte fått någon egentlig motivering till beslutet att säga upp mig.

 

Jag menar att behandlingen av ärendet i sin helhet vittnar om allvarliga brister i HVs myndighetsutövning.

Vi får vad vi tar ansvar för

Det kollektiva begäret efter enkla lösningar och den eviga jakten på effektivisering, alltså önskan om att få det man vill ha så snabbt som möjligt, är ett växande samtidsproblem med potential att leda till demokratins och i förlängningen mänsklighetens undergång. Så länge majoriteten väljer att undvika att ta ansvar genom att lyssna mer på den som säger sig sitta inne med svaret eller lösningen, än på forskare som talar med utgångspunkt i kunskap, och som arbetar med att försöka förstå hur det är och vad som faktiskt fungerar, rör sig samhället som helhet allt längre ut på det sluttande plan som vi befunnit oss på under ett ganska långt tag nu. Förnekelsen av våra verkliga problem och den växande kunskapsresistensen som leder till efterfrågan på enkla lösningar och populistiska partiers förslag, vilket banar väg för xenofobi, nationalism, protektionism och totalitarism, är en tickande bomb. Ytterst handlar dessa problem om att allt fler idag tar allt mindre ansvar, eller att man delegerar ansvaret till, alternativt skyller problemen på, andra.

Sanningen är att det inte finns några enkla lösningar och att det är omöjligt att effektivisera förvaltningen av ett samhälles bärande institutioner. Och så länge vi lägger mer energi på att försöka få det vi önskar oss, snarare än att enskilt och kollektivt göra vad som krävs för att få det vi behöver, kommer både våra verkliga problem och problemen som populisterna profiterar på att förvärras, vilket leder in i en ond cirkel. Vi får helt enkelt det liv och det samhälle vi förtjänar, inte vad vi önskar eller inbillar oss är möjligt att få. Tron kan försätta berg, men den rår inte på naturlagarna. Samhället och dess funktion står i direkt relation till medborgarnas kunskaper och det ansvar som faktiskt tas.

Jag vet att få vill höra detta, men jag skriver inte för att tillfredsställa någons önskningar. Detta är det viktigaste jag har lärt mig under alla år av studier och forskning, därför skriver jag om det. Det var nämligen för kunskapens skull jag sökte mig till och stannade kvar i den akademiska världen, och jag vill göra vad jag kan för att bidra till byggandet av en bättre värld för mig, mina barn och barnbarn samt kommande generationer. Därför spelar det ingen roll vad någon annan tycker om det jag skriver. Jag är öppen för och lyssnar självklart på kritik, så länge den grundar sig i kunskap. Tyvärr är det svårt att få gehör även för den här typen av insikter och det blir inte lättare av att allt fler forskare väljer att fokusera på sin egen karriär snarare än på kunskapen. Den logik och kunskapsetik som idag präglar högskolan bygger på tanken att kunskap är en produkt som utan kvalitetsförlust går att översätta till nyckeltal som kontrolleras och konkurreras om. Att jag förlorat mitt jobb på grund av att jag (med hänvisning till Högskolelagen) valde att vara mer lojal med kunskapen än med ledningen för högskolan som jag gav mina 23 bästa år i arbetslivet, är ett tecken i tiden och en indikation på hur långt bort vi rört oss från det demokratiska kunskapssamhälle som länge var målet för vårt lands politiker och allmänheten. Än så länge kan jag blogga om dessa saker men det känns allt mer som en tidsfråga innan den möjligheten tas ifrån mig eftersom kunskap allt mer uppfattas som ett hot mot rådande ordning. Trumpadministrationens uttalade kunskapsförakt vinner allt mer mark även här hemma.

Som vanligt närmar jag mig ämnet jag egentligen vill skriva om indirekt, via ett slags omväg, vilket här blir en illustration av vad jag vill säga. Igår började jag sent omsider titta på TV-serien Adolecence och under avsnitt två, som utspelar sig i en högstadieskola, blev det smärtsamt tydligt hur lite ansvar som tas idag och vilka allvarliga konsekvenser det får. Problemen i den svenska skolan bottnar i eller är ytterst en konsekvens av rådande syn på ansvar, inte som något alla måste lära sig att ta, utan som något som går att delegera till den som lovar mest och den som säger det som känns bäst. Eleverna i skolan tar allt mindre ansvar för sitt eget lärande eftersom det är vad skolan förväntar sig av dem. Och lärarna får inte ta eget ansvar för att skapa förutsättningar för lärande eftersom vi har fått för oss att kunskap är något man kan producera. Eftersom valfrihet och betyg idag anses viktigare än att faktiskt lära sig saker har skolan kunnat säljas ut till riskkapitalister som bara bryr sig om hur mycket pengar de kan slussa från skattebetalarna till utländska intressen. Detta blir möjligt genom att utbildning betraktas som en standardiserbar tjänst som går att kvalitetssäkra, vilket är en fatal villfarelse. 

Ansvar är basen för alla demokratiska och långsiktigt hållbara samhällen. Och ansvar går inte att delegera, det är inget man kan lova andra och kräva fantasisummor i lön för att ta, men det är så den allmänna uppfattningen ser ut. Ansvar är ytterst en konsekvens av individers handlingar, inte av löften, storslagna planer eller något system. Ska vi ha en chans att kunna hantera problemen som riskerar att växa oss över huvudet måste vi kollektivt sluta lyssna på de som lovar att de ska ta ansvar för eller få ordning på Sverige och börja ta personligt ansvar för vad vi säger och gör i vardagen. Ansvaret för samhället är ditt och mitt och alla andras, inte någon annans, och följaktligen är problemen också våra och det är bara vi som kan lösa dem. Så länge vi letar efter syndabockar eller skyller problemen på invandrare eller något annat som känns bra kommer problemen oundvikligen att förvärras.

Kunskap är grunden för alla typer av fungerande lösningar, och lärande är förutsättningen för både utvecklingen av och förmågan att hantera vetande. Därför vill jag se skolan som samhällets centrum, det är där allt börjar (både problemen och lösningarna). Och fungerar inte skolan är det också där allt slutar. En skola där eleverna inte lär sig ta ansvar för sitt eget lärande och där de inte själva får ta konsekvenserna av bristen på ansvar, är inte en skola. Skolans uppgift är inte att överföra fakta utan att skapa förståelse, dels för vad vi vet, dels vad kunskap är och hur lärande fungerar. Det viktigaste man lär sig i en skola som fungerar som det är tänkt är hur man lär och vad det innebär att veta, och det går inte att mäta eller översätta till betyg eller andra nyckeltal (vilket är förutsättningen för marknadiseringen och juridifieringen av skolan). 

För att skolan ska kunna fungera måste eleverna ta eget ansvar och lärarna måste få vara lärare, vilket är omöjligt utan frihet och tillit till professionen. Det sägs att privata företag är effektiva, men ingen skola som har kunskap som mål går att effektivisera och kunskap är heller ingen produkt. Kunskapens och lärandets kvalitet står och faller med den tid som den som ska lära ägnar åt uppgiften, därför finns inga genvägar till användbar kunskap. Och därför det minskande läsandet en indikator som måste tas på största allvar. Med läsande menar jag eftertänksamt avkodande av bokstäver i tryckt form, inte översiktligt scannande av text på nätet, eller lyssnade. Information och fakta kan överföras med hjälp av digitala verktyg, men inte kunskap och absolut inte bildning som är förutsättningen för att nå vishet som kan sägas handla om förståelse av hur lite vi människor är hur lätt våra kognitiva förmågor kan korrumperas.

Alla tar ansvar hela tiden oavsett hur det känns och oberoende av vad de tror, så det handlar inte om antingen eller. Det handlar om vad man tar eller väljer att inte ta ansvar för.

Regler skapar efterfrågan på fler regler

Det är inte bara USAs 47 president som överskattar sin egen förmåga att uppnå det han önskar, det är en djupt mänsklig egenskap. Och just för att vi vet att det är så vi människor fungerar är det oroväckande att efterfrågan på ledare som talar mer till känslorna än till kunskapen inte problematiseras mer. Därigenom blir det nämligen svårt att agera med utgångspunkt i vad vi faktiskt vet, både om hur vi människor fungerar och vilka risker som det här agerandet är förknippat med. All samhällsförändring är ytterst resultatet av människors samlade tankar och handlingar, och bara i liten grad av planering och målstyrning. Vi människor är dock inte offer för det biologiskt givna, det som gör oss unika i djurvärlden är vår förmåga att med hjälp av kunskap samt individuella och kollektiva ansträngningar höja oss över den här typen av förutsättningar.

På samma sätt som viljan har makt över vetandet äter kulturen som vi människor också påverkas av strategier till frukost. Och just nu är mänskligheten inne i en period där längtan efter enkla lösningar och efterfrågan på starka och karismatiska ledare är stor, och då har kunskapen svårt att få genomslag. Min bok En svanesång för universitetet handlar om hur den här typen av egenskaper och problem påverkar förutsättningarna att bedriva forskning och högre utbildning med kunskap som håller hög akademisk kvalitet som mål. Och här ska det handla om vad övertron på regler, som är en aspekt av samma grundproblem, gör med samhället (och med högskolan). 

Problemet som jag vill reflektera över handlar om vad som händer när man försöker styra komplexa verksamheter eller dynamiska processer med regler. Att styra med regler låter logiskt och känns bra, men är i själva verket lika problematiskt som att välja en kunskapsignorant och narcissistisk president med grandios självuppfattning som ledare för världens (än så länge) mäktigaste nation. Ska mänskligheten ha en chans att överleva går det inte att dela upp verkligheten i en teoretisk del (reglerna och ledningen) och en praktisk (livet på jorden och människors vardag). Regler talar till känslorna och det så kallade sunda förnuftet, men verkligheten fungerar som kulturen; den lever sitt eget liv och bryr sig inte om vad människor anser sig veta och tror sig kunna hantera och uppnå.

Datorkod är i en uppsättning regler som kontrollerar den virtuella världen på nätet, men i den realitet vi människor lever (som styrs av motstridiga viljor, hormoner och en massa annat som inte går att nå total kunskap om och kontroll över) kommer införandet av regler (eller egentligen övertron på dem) att leda till att det uppstår ett ständigt växande behov av fler regler och mer kontroll. Verkligheten förändras evolutionärt, alltså icke-linjärt, och därför kommer alla försök att kontrollera utvecklingen med hjälp av regler att vara dömda att misslyckas. Så fort en regel införts kommer agerandet som följandet av den ger upphov till att resultera i att sammanhanget förändras, vilket gör att utfallet av reglerna inte blir det önskade och därför måste reglerna ändras och nya skapas. Alla försök att kontrollera det okontrollerbara är uttryck för hybris och kunskapsignorans och är därför dömda att misslyckas.

För att bryta den onda cirkel som högskolan, samhället, mänskligheten och världen just nu sitter fast i behöver vi alla stanna upp, tänka efter och sedan behöver vi ge upp alla försök att detaljstyra och kontrollera samhället och kulturen genom regler. Jag menar dock inte att att det handlar om antingen eller, att anarki är lösningen. Människans fallenhet att tänka i binära oppositioner är ett annat problem som behöver uppmärksammas och ta hänsyn till. Reglerna och regeltänkandet behöver ersättas med principer som harmonierar mycket mer och bättre med människor och kultur än regler. Principer måste allmänheten förstå för att de ska kunna följa, medan regler kan och förväntas alla bara okritiskt följa. Regler bygger med andra ord på en totalitär tankemodell, medan principer utgår från en demokratisk.

Regeltänkandet banar väg för fler ledare som får makt genom att tala om behovet av ordning och reda, men som sedan själva bryter mot reglerna samtidigt som de tvingar folket att följa dem. Ett öppet och demokratiskt samhälle kan bara växa fram underifrån, och kan bara fungera om det styrs med utgångspunkt i principer. Tillit både till professionerna som hanterar sina uppgifter med hjälp av kunskap och till allmänheten är förutsättningen för att både samhället och utbildningssystemet ska fungera.

Mina sex läroböcker, en presentation

Ett år har gått och jag har än en gång fått se en lärobok skriven av mig komma från tryck för att skickas ut i världen med förhoppningen att kunna bidra till studenters och andras lärande. Sex böcker har det blivit, sedan 2020. Jag är lika glad och stolt över alla, och här i denna bloggpost presenteras de, med den senaste först och sedan bakåt.

Titeln på boken som kom 2025 är: Vetenskapens teori, i praktiken. Från syftesformulering till resultatredovisning, och ut i arbetslivet.

I bokens förord står följande: Ett olyckligt misstag som många studenter inte ens är medvetna om att de begår är att betrakta examensarbetet som något slags produkt som ska leva upp till ett antal tydliga formkriterier. Anledningen till att det är ett misstag är att det sättet att gripa sig an uppgiften riskerar leda till att man fokuserar alltför mycket på slutresultatet, vilket gör det svårt att förstå processen och vad som krävs av den som uttalar sig i namn av vetenskap. För att du ska kunna lära dig omsätta vetenskapens teori i praktiken behöver du både ta till dig det faktum att forskning handlar om att utveckla ny kunskap och acceptera att den insikten är viktigare än att slutprodukten blir bra. Det är väl investerad tid att bygga upp kompetens att förstå dessa saker, och kan du det kommer du att kunna skriva en uppsats som inte bara blir godkänd utan även leder till att du utvecklar kunskaper och färdigheter som är användbara efter utbildningen, ute i arbetslivet.

Ambitionen med den här boken är att visa både att och hur arbetet med den avslutande uppsatsen kan bli ett slags trampolin att ta spjärn mot i strävan efter att leva ett gott liv efter utbildningen. Vet du hur kunskap skapas och hur du granskar resultatet av vetenskapliga studier blir du mer självständig och kan ta klokare beslut än om du är hänvisad till att lita på vad andra säger. Förstår du vad det innebär att anamma en vetenskaplig syn på uppsatsskrivande och inser att lärande och kunskapsutveckling är en resa mot okända mål, där det handlar om att övervinna olika typer av hinder och ta sig igenom svårigheter av skilda slag, kommer du att stå bättre rustad för framtiden än om du ser uppsatserna du skriver som standardiserade produkter.

Tänker du dig att högskolestudier och resan mot examen är en tydligt utstakad väg fylld av mer eller mindre begripliga regler för vad du måste och vad du inte får göra, klarar du nog att få godkänt på kurserna. Men eftersom det är ute i arbetslivet, där och när de teoretiska insikterna ska omsättas i praktiken, som det avgörs ifall du har vad som krävs för att axla ansvaret som alla kvalificerade arbeten innebär, räcker det inte att du gör som du blir tillsagd och är nöjd med att texterna du lämnar in för bedömning av lärarna blir godkända. Lyfter du blicken och ser bortom examen blir det lättare för dig att finna den motivation och uthållighet som krävs för att lära dig omsätta vetenskapens teori i praktiken, och tar du till dig tanken att vägen är viktigare än målet i all kunskapsutveckling står du väl rustad för en öppen framtid i en föränderlig och osäker värld. Vad jag försöker säga är att om du studerar på kunskapens villkor och för din egen skull kommer du att ta ett större ansvar för både slutresultatet och vägen dit, vilket är en förmåga som är användbar och efterfrågad i väldigt många olika sammanhang.

Eftersom forskningskompetens är en generisk förmåga som har ett längre bäst-före-datum än branschspecifika specialistkompetenser, blir lärandemålen som handlar om vetenskapligt tänkande och skrivande allt viktigare ju snabbare samhället förändras. Fredrik Schoug (2008) visade i en uppföljningsstudie av humaniorastudenter som läst fristående, teoretiska kurser utan arbetslivsanknytning, att de var lika etablerade på arbetsmarknaden några år efter examen som studenter som läst mer riktade utbildningar, just eftersom de akademiska kunskaperna och kompetenserna som studenterna tillägnar sig på den typen av kurser värderas högt av många arbetsgivare. Väldigt mycket har förändrats i samhället sedan dess, men studiens resultat bekräftas av en rapport från 2023, gjord på uppdrag av fackförbundet Akavia, AI-ekonomer och robotcontrollers? Ekonomers framtida arbetsmarknad, där förmågor som kreativitet, analytisk förmåga, nyfikenhet, livslångt lärande och ansvarstagande lyfts fram som viktiga och värdefulla inom alla organisationer som anställer människor med en högskoleexamen. Det finns alltså tydliga tecken på att arbetsgivare efterfrågar sociala förmågor och generiska kunskaper mer än (betyget på) specifika kurser om specialiserade ämnen.

Med utgångspunkt i ovanstående tankar vill jag reflektera över vad som kan sägas vara en lämplig kravnivå. Jag är en varm vän av tanken att man efter genomgången grundutbildning ska kunna söka sig till forskarutbildningen utan att vara orolig för om man klarar av studierna där. Ser man uppsatsen som en produkt är det lätt att få för sig att det är ett alltför högt krav att ställa på studenter på grundnivå eftersom alla inte har för avsikt att söka till en forskarutbildning, men den uppfattningen bygger på ett olyckligt missförstånd. Även om alla inte ska gå en forskarutbildning är det inte orimligt att ställa krav på den som vill ha en högskoleexamen att hen ska vara kompetent att söka sig till och bli antagen på nästa nivå i utbildningsystemet. Inom alla kvalificerade yrken där man är beroende av forskningens resultat i den dagliga verksamheten är den kompetensen nämligen ovärderlig.

Innehållet i boken är disponerat enligt följande: Tanken med kapitel 1, Övergripande resonemang om vetenskapens mål och medel, är att lägga grunden för arbetet med uppsatser och andra självständiga uppgifter genom att peka på några olika kompetenser som det finns en stor och viktig poäng med att försöka utveckla, dels eftersom kompetenserna underlättar både studierna på högskolan och arbetet med det avslutande examensarbetet, dels eftersom de även är användbara i många andra sammanhang. Kritiskt tänkande och kreativitet är två förmågor som genom att balanseras mot varandra främjar utvecklingen av ett dynamiskt mindset, vilket är en stor tillgång i studier och forskning, och därför lyfts de fram och diskuteras tillsammans med den helt avgörande skillnaden mellan att följa regler och att följa principer. Eftersom syftet med all vetenskap är att utveckla ny kunskap diskuteras även innebörden i detta begrepp. Förstår du vad kunskap är och hur vetande fungerar samt lär dig hantera motstridiga uppgifter och dissensus har du övervunnit några av de viktigaste hindren som många uppsatsskrivande studenter brottas med, och kan du bygga upp förståelse för detta redan tidigt i din utbildning ökar chansen att den avslutande terminen och arbetet med examensarbetet blir början på ett framgångsrikt arbetsliv. 

Kapitel 2, Saker att tänka på under planeringen av studien, handlar just om saker du bör tänka på under planeringen av en vetenskaplig studie, och där diskuteras även olika typer av kunskap, samt inte minst forskningsetik. 

I kapitel 3, Tips på och tankar om ett bra genomförande, riktas fokus mot genomförandefasen och diskuteras vad som kännetecknar olika metoder. Då detta är en introducerande bok, vars syfte är att främja förmågan till självständighet och kompetens att bygga upp förståelse för den frihet och det ansvar som är själva kärnan i allt vetenskapligt tänkande, handlar det här mer om att förklara principerna som ligger till grund för metod i allmänhet än om att förklara respektive metod i detalj. Motivet för valet av detta upplägg är sjätte paragrafen i högskolelagen, där det står att forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt, vilket är en frihet som kräver att man kan axla ansvaret, som är den kanske viktigaste vetenskapliga kompetensen. 

Kapitel 4, Tankar om rapporteringen av studiens resultat, handlar om spridandet av den kunskap som forskningen ger. Där diskuteras referenshantering, argumentation och den helt avgörande förmågan att granska både sina egna och andras resultat, samt olika uttalanden i namn av vetenskap. 

Boken avslutas med kapitel 5, Examensarbetet är början på livet efter, inte slutet på utbildningen, där jag försöker visa att och hur du har massor att vinna på att betrakta examensarbetet som början på en lång och framgångsrik karriär, snarare än som slutet på tiden som student. Resonemangen i det inledande kapitlet knyts där ihop med innehållet i övriga kapitel, med ambitionen att främja utvecklingen av det självständiga och kritiska förhållningssätt som gör att du kan axla ansvaret som krävs för att kunna utföra kvalificerade uppgifter, inte bara under utbildningen på högskolan utan också och framför allt ute i arbetslivet.

Metod – Gör som du vill, om du bara kan motivera dina val, är min femte lärobok. Titeln anspelar på paragraf 6 i Högskolelagen som säger att forskaren är fri att välja Syfte, Metod och Publiceringssätt, vilket är en frihet som idag allt mer kringskärs, trots att det är en av de viktigaste principerna för arbetet med att utveckla ny kunskap.

Den här boken är skriven för att visa studenter som känner sig osäkra på vad vetenskaplig metod är hur man med hjälp av ett fåtal nyckelkompetenser kan bygga upp en egen förståelse för det vetenskapliga hantverket. Tar du dig tid och lägger ner den möda som krävs för att bygga upp kompetensen och utveckla förståelsen successivt kommer du att känna dig säker på vad du gör och framför allt varför du gör det, både när du planerar studien, utarbetar metoden, presenterar undersökningen, försvarar dess resultat och opponerar på andras arbeten, vilket gör att din oro och stress minskar. Och skrivandet kommer dessutom att kännas mer meningsfullt, vilket är en viktig förutsättning för kvaliteten. Utgångspunkten för resonemangen är att forskning är en komplex helhet där delarna står i relation till och påverkar varandra ömsesidigt. Syftesformuleringen, diskussionen om relevanta teorier, genomgången av tidigare forskning, arbetet med insamlingen av material, analysen och diskussionen om resultatet och dess relevans, allt detta står i direkt relation till hur väl du förstår vad metod är.

Föreställningen att metod skulle vara något entydigt och oproblematiskt, alltså en ren formsak, är utbredd och det sättet att tänka ställer till det för många studenter eftersom det leder till att de indirekt lär sig att vetenskap handlar mer om hur man gör än om varför man väljer att göra som man gör, vilket är ett ovetenskapligt sätt att tänka, oavsett hur bra och vetenskaplig metoden man väljer är. Forskningens metoder kan bara leda till vetenskapliga resultat om den som använder metoden förstår varför hen gör som hen gör och kan försvara sina val med hänvisning till vetenskapliga argument, alltså inte bara till någon text eller auktoritet på området. För att nå dit måste man göra upp med villfarelsen att metod är en uppsättning standardiserade handgrepp man kan lära sig utantill och sedan närmast mekaniskt utföra för att nå ett resultat. Vetenskapligheten i en text kommer aldrig an på hur säker man är, utan på hur tydlig och transparent ens argumentation är samt hur väl resonemanget hänger ihop. Resultatets korrekthet och dess grad av angelägenhet handlar inte om vilken metod (för insamling av data) man använder, utan om hur transparent processen är, från syftesformulering till resultat, och vilka argument man lutar sig mot i diskussionen om valet av metod.

Paradoxalt nog är det ofta studenter som är i störst behov av innehållet i metodböckerna som läser dem minst ändamålsenligt. Även om de flesta hänvisar till alldeles utmärkta metodböcker i sina uppsatser blir deras egna resonemang om den metod de valt tyvärr ofta påfallande osjälvständiga. Problematiskt nog läses böckerna antingen som ett slags uppslagsverk eller för att ha något att hänvisa till, vilket gör att läsningen inte resulterar i den fördjupade kunskap om principerna för alla vetenskapliga metoder som behövs för att man ska kunna bygga upp en egen förståelse för hantverket. Eftersom vetenskapligt tänkande handlar om att hela tiden växla perspektiv, och forskning bygger på en kombination av nyfikenhet, kreativitet och kritisk analys av resultatet (som hela tiden måste revideras i ljuset av ny kunskap), är det viktigt att man vågar släppa taget om metodböckerna och anvisningarna när man väl läst dem. Under läsningen av den här typen av böcker behöver man fokusera på textens underliggande budskap och resonemangens andemening och inte leta efter instruktioner. Det är inte information eller fakta som förmedlas, utan hjälp till självhjälp. Att inte ge upp, även om man känner sig osäker och är rädd för att göra fel, är en framgångsfaktor i arbetet med att utveckla förståelse för vetenskaplig metod. Inser man att det aldrig kan bli rätt om man inte misslyckas ibland blir det lättare att förstå både att och hur man kan lära av misstagen.

Metod kan sägas vara ett slags svart låda, för att tala med vetenskapsteoretikern Bruno Latour (1998 s. 19), det vill säga ett inslag i forskningen som det råder konsensus om och som därför betraktas som ett rent tekniskt inslag i arbetet med att skapa kunskap. Stannar man upp och reflekterar över vad syftet med metod i vetenskapliga sammanhang är egentligen, inser man emellertid att den frågan är långt större än att bara handla om ifall metoden är kvalitativ eller kvantitativ, vilket är en hänsynslös förenkling. Metod handlar inte bara om vad man gör utan lika mycket om varför och om vilka argumentman lutar sig mot när metoden man valt ska förklaras och försvaras. När man väl kommit till insikt om dessa saker och utvecklat förmågan att tänka självständigt och kritiskt i alla led av arbetet, från planeringen av studien till försvaret av uppsatsen, kommer man inte bara att kunna ta egna beslut rörande vilken metod man ska använda och vilken typ av material som ska analyseras, man kommer även att utveckla förmågan att tänka vetenskapligt, vilket är en förutsättning för att skriva en uppsats som håller för en kvalificerad granskning och kunna opponera på andras arbeten. Det enda svar man kan ge på frågan om vilken metod man ska använda är: det beror på vad man söker kunskap om och vilken typ av kunskap som behövs för att leva upp till syftet.

Under mina drygt tjugo år som lärare på högskolan har jag fått en hel del frågor om olika saker, och genom att svara på frågorna har jag lärt mig massor. Insikterna har jag tacksamt nog fått möjlighet att samla ihop och utveckla i fyra läroböcker som på olika sätt relaterar både till varandra och till boken om metod. Den första heter Hur blir högre studier högre? och handlar om vad som utmärker studier på högskolan och vad som krävs för att resultatet ska kunna sägas vara ”högre”. I den andra boken, Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, introduceras studenter som är i början av sin utbildning i det sätt att tänka som behövs för att kunna skriva en bra uppsats. Båda böckerna betonar självständighet och kritiskt tänkande, men de visar också på kreativitetens roll för att utvecklas som tänkande och skrivande människa. Den tredje boken, Vägar till vetande, handlar om målet med alla studier och all forskning: kunskap. Den fjärde boken heter Teori: En introduktion och handlar om en aspekt av vetenskapen som många har problem med men som i grund och botten inte är så svårt. Även om det inte var min tanke från början ser jag alla fem böckerna, denna bok inkluderad, som komplementära delar i en helhet om högre studier, självständigt tänkande och ett vetenskapligt förhållningssätt.

Det viktigaste jag själv har lärt mig genom åren i den akademiska världen är att det inte går att studera taktiskt – alla försök att effektivisera lärande leder till att förståelsen för det man vill veta något om blir lidande. Vägen till vetande är ofta en omväg. Och det gäller i högsta grad förståelsen för vetenskaplig metod. När jag handleder studenter och läser deras texter är det största problemet jag som lärare brottas med att få studenterna att förstå att metod är något man gör och att det inte kommer an på vilka ord man använder när man skriver om metoden i uppsatsen eller vilka referenser man hänvisar till. Man måste bottna i det man skriver och kunna förklara och motivera allt man väljer att göra och skriva med egna ord och argument som håller för en kritisk granskning, vilket är anledningen till valet av undertitel på denna bok: gör som du vill, om du bara kan motivera dina val.

För att resultatet av arbetet som utförs ska kunna sägas vara akademiskt, och för att uppsatsen som skrivs ska kunna leva upp till vetenskapens krav, måste du som student ta ett stort eget ansvar för allt du väljer att göra. När du lägger fram arbetet för granskning ska du inte behöva vara orolig för om texten godkänns eller ej. Den typen av oro handlar nämligen ofta om att man inte riktigt vet varför man valt att göra som man gjort, kanske för att man följt någon annans råd eller uppmaning utan att sätta sig in i varför det är en bra idé för en att göra så i undersökningen. Att vara nervös och spänd inför stundens allvar är något annat. Alla som utför arbetsuppgifter som kräver att man presterar på toppen av sin förmåga för att det ska bli bra blir nervösa – det visar att uppgiften betyder något för en.

På mitt kylskåp där hemma sitter en magnet med ett citat från författaren Jack Kerouac: ”I have nothing to offer anyone except my own confusion.” För mig har det kommit att bli ett visdomsord, för med åren har jag alltmer kommit till insikt om att jag som forskare och lärare egentligen inget annat har att erbjuda än min egen förvirring (eller kanske snarare förundran) över världen och verkligheten. Faktum är att jag själv är i princip lika förvirrad i dag som när jag inledde mina studier på 1990-talet. Men, och detta är det viktiga, i dag är jag förvirrad på ett mycket högre plan. Och den insikten gör mig till en bättre forskare, eftersom den hjälper mig att hålla nyfikenheten vid liv och påminner mig om allvaret i situationen.

Ingen undersökning kan bli bättre än den som genomförs, och ingen uppsats är bättre än den som faktiskt skrivs och läggs fram för granskning. På samma sätt är det med läroböcker: det spelar ingen roll hur heltäckande, kloka och pedagogiskt upplagda de är, för att kunna bidra till kunskapsutveckling måste böckerna läsas, inte bara i sin helhet utan dessutom på ett adekvat sätt. Eftersom metodkunskap måste byggas upp successivt och från grunden är den här boken tänkt att läsas eftertänksamt från pärm till pärm. Det är ingen uppslagsbok som du ska läsa för att kunna referera till när du skriver metodkapitlet i uppsatsen, utan en tanke- eller inspirationsbok. 

Övriga böcker i "serien" beskrivs så här: Teori. En introduktion, hette boken som kom ut 2023. Den handlar som titeln indikerar om just teori, vilket många studenter har svårt med. Eftersom jag själv hade stora problem att förstå vad teori var, när jag var student, kändes det bra att få möjlighet att skriva den boken. Det jag insett med åren är att det svåra är att förstå hur enkelt det är egentligen. Så här skriver jag i bokens inledning:

Vad är egentligen teori? Jag möter ofta studenter som brottas med den frågan – och många lärare också, för den delen. Syftet med den här boken är att försöka visa att svårigheten att förstå teori handlar mer om vilka förväntningar man har än om frågan eller begreppet som sådant. Man skulle kunna säga att det svåra med teori är att inse hur enkelt det egentligen är. Om man kommer till insikt om och accepterar det faktum att universitetsutbildningar förlorar sin mening om studierna inte är avancerade (se Nehls 2020), underlättas arbetet med att utveckla förståelse för den här typen av problem. Lärande är helt enkelt en mödosam process där man hela tiden balanserar på gränsen för sin egen förmåga och ständigt konfronteras med sin okunskap. En viktig anledning till att studier på universitetet är så intressanta och belönande är att man utvecklar kompetens att hantera och övervinna svåra problem. Mina egna svårigheter som student att förstå teori är faktiskt en av anledningarna till att jag stannade kvar i den akademiska världen.

Jag minns fortfarande tydligt hur jag förtvivlat försökte förstå vad det där gåtfulla ordet betydde. Vid introduktionen till A-kursen i sociologi sa en av lärarna att han var intresserad av teori, men jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var han var intresserad av egentligen. Under arbetet med min C-uppsats i etnologi, som handlade om nyktra alkoholister och arbetet i AA och Länken, skrev jag pliktskyldigt och på handledarens inrådan ett avsnitt i inledningen om sociolingvisten Basil Bernstein och hans teorier om språk. Och jag tyckte mig se att det han skrev om gick igen i mitt material. Men jag förstod ändå inte riktigt kopplingen mellan teori och empiri eller vilken roll teorin spelade i analysen. Trots det fick uppsatsen högsta betyg, och det hade jag kunnat nöja mig med, men jag är glad att jag inte släppte frågan. Den följde med mig in i doktorandstudierna, och där någonstans förstod jag äntligen inte bara teorins roll utan även dess unika egenskaper. Det som fick polletten att trilla ner för mig var insikten om att teori är ett ord som betyder olika saker i olika sammanhang.

Teori kan sägas vara ett slags ”språk”, och tänker man så går det att se det som att forskare inom olika discipliner talar olika dialekter av språket, vilket gör att det ibland uppstår missförstånd. Inser man att det inte finns ett enda sätt att se på och använda teori, utan många, alla med sina problem och förtjänster, har ett viktigt hinder för utvecklingen av förståelse undanröjts. Att jag tyckte det var svårt kan förklaras med att jag studerade etnologi som handlar om kultur, vilket är ett begrepp som det finns runt tvåhundra unika definitioner av inom forskningen. Var och en av dessa tar fasta på olika aspekter av fenomenet och kan användas på olika sätt för att förstå det man studerar. När jag insåg att tankarna om kulturen (de olika kulturteorierna) och den kultur vi alla lever i är olika saker, och framför allt när jag började detaljstudera teorierna och jämföra olika definitioner av begreppet sinsemellan – inte för att avgöra vilken som stämde bäst överens med verkligheten utan för att ställa dem i relation till varandra – förstod jag hur användbar den analytiska kompetensen är, och det sporrade mig att studera vidare.

Min ambition med den här boken är att lägga grunden för en generell förståelse för teori som går bortom användandet av begreppet i enskilda ämnen. Vill man förstå vad teori betyder och hur teori används inom en specifik utbildning eller ett särskilt ämnesområde finns det många bra böcker att läsa (se t.ex. Corvellec 2013, Eriksson-Zetterquist m.fl. 2020). Man skulle kunna säga att den här boken ger ett bildningsperspektiv på teori, det vill säga sätter in tankarna i en historisk kontext. För att förklara vad teori är, så att säga i kraft av sig själv, hämtas exempel från olika ämnen, men det är pedagogiska exempel, tänkta att underlätta utvecklingen av en generell förståelse för begreppet teori.

Jag har svårt att tänka mig något mer hedrande och ansvarsfullt än att få förtroendet att skriva en lärobok. 2021 publicerades boken, Vägar till vetande. En bok om kunskap.

Boken inleds på följande sätt: Kunskap är ett samlingsbegrepp som förenar den dynamiskt föränderliga kropp av användbara insikter som mänskligheten samlat på sig genom historien med förmågan att förstå och hantera det man lärt sig samt kompetensen att kritiskt granska det som hålls för sant i olika sammanhang. Skillnaden mellan att vara elev i grundskolan och student på högskolan är att på grundskolan lär man sig vad forskarna är överens om, medan man som student närmar sig kunskapsfronten där det sällan råder konsensus, vilket gör att man måste ta ett mycket större eget ansvar för svaren man väljer och förklaringarna man tar till sig och använder. Syftet med alla vetenskapliga studier och även studentuppsatser är nämligen att bidra med ny kunskap, alltså vetande som inte bara hämtats någonstans ifrån. Kunskap är nämligen något annat än det man minns, och därför handlar högre studier inte om att upprepa det lärarna säger eller memorera innehållet i kurslitteraturen, utan om att bearbeta insikterna och använda dem som verktyg i arbetet med att förstå och hantera vardagen och tillvaron. Åtminstone en basal förståelse för kunskapsteori är en förutsättning för att kunna leva upp till det kravet.

Liksom med så mycket annat som är viktigt i livet och samhället är epistemologi, som är ett annat ord för kunskapens teori, svårt. Det finns nämligen inget enkelt och entydigt svar på frågan: Vad är kunskap? Det är varken meningen eller möjligt att nå fram till svaret på den frågan. Filosofihistorien är fylld av olikaförsök att förstå och förklara verkligheten, alla med sina problem och förtjänster, men det råder inte konsensus om vad kunskap är egentligen. Kunskapsteori är inte ett ämne där man är överens, det är snarare ett ständigt pågående samtal om olika sätt att förstå och definiera begreppetkunskap. Den här boken går att se som en inbjudan till det samtalet. Mellan människor råder oundvikligen delade meningar om det mesta, men eftersom vi är hänvisade till varandra och tillsammans ansvarar för samhället vi lever i och är beroende av behöver vi lära oss förstå och hantera både kunskapen som sådan och varandras olikheter samt skilda uppfattningar om vilka svar som är bäst. Filosofiska termer som episteme, techne och fronesis, som förklaras i nästa kapitel, används inte i vardagsspråket och upplevs kanske onödigt tillkrånglade, men det handlar om termer som behövs för att kunna diskutera kunskapen som sådan. Kommer man bara över det initiala motståndet och lär sig hantera osäkerheten inför det okända inser man att kunskapsteori inte är så svårt som det verkar, samt att studierna i det ämne eller den utbildning man läser underlättas betydligt.

Man kan se på kunskap på lite olika sätt, men det går en tydlig skiljelinje mellan synen på kunskap som ett måloch kunskap som en process(där vägen fram är målet). Om man ser kunskap som ett mål utgår man omedvetet från att det finns ett facit, något externt att jämföra svaren på frågorna med, vilket är en tankemodell som bygger på att antingen är påståendet rätt eller också fel. Något utrymme för tveksamhet finns inte med denna syn på kunskap. Ser man kunskap som ett mål griper man sig an lärandet och uppgifterna man ställs inför på ett annat sätt än om man ser kunskap som en process. Målinriktade studier blir ofta resultatorienterade, vilket leder till att fokus flyttas från kunskapen till betygen och att lärande kan uppfattas som en formalitet eller en transportsträcka. Det kan också bli så att lärare som värnar kunskapen betraktas som ett hinder på vägen mot examen, som man vill nå så snabbt och effektivt som möjligt. Ser man kunskap som ett mål finns en risk att man väljer en studieteknik som går ut på att råplugga inför tentor och inlämningar, vilket inte främjar det fördjupade lärande som behövs för att kunna utveckla förståelse för ett så pass komplext och abstrakt ämne som kunskapsteori. En förutsättning för att förstå kunskapens teori och meningen med att studera denna aspekt för sig är dels att man ser kunskap som en process, dels att man intresserar sig minst lika mycket för och lär sig hantera det man inte vet och det som inte går att veta något om.

Kunskap skapas av och för människor, vilket gör att kunskapen både påverkar och påverkas av den som söker efter och använder den. Det ena går inte att skilja från det andra. Vi vet till exempel att påståenden som yttras av någon som säger sig veta och dessutom utstrålar säkerhet och uppvisar tecken på pålitlighet tas på större allvar och når större spridning och få mer genomslag än förklaringar som förs fram av någon som är osäker eller av olika anledningar inte uppfattas vara tillförlitlig. Det faktum att den som har karisma och äger retorisk skicklighet lättare och oftare bli lyssnad på är viktigt att känna till eftersom det påverkar (synen på) kunskapen. Den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende och blir lyssnad på kommer nämligen att kunna utöva inflytande över andra människors uppfattningar om vad som är rätt och riktigt (Fexeus 2008). Det finns med andra ord en inte obetydlig maktaspekt att beakta i arbetet med att utveckla förståelse för kunskap. Den som har makt tenderar nämligen att bli tagen på större allvar än den som saknar makt, oavsett vad han eller hon säger. Idag finns också starka krafter i samhället som på olika sätt försöker underminera förtroendet både för olika meningsmotståndare och för vetenskapen. Utan hänsyn tagen till såväl psykologi som kultur blir det svårt att förstå hur kunskap blir kunskap och hur vetande används i samhället.

När man väl inser att kunskapsteori inte (bara) handlar om hur man når fram till och värderar olika svarutan minst lika mycket om att utveckla förståelse för olika typer av frågor och de krav som frågorna ställer på den som söker svar eller säger sig veta, ökar chansen, dels att studierna blir roligare, dels att resultatet (som är något annat än betygen) blir mer användbart. Kunskap om kunskap är alltså ett slags nyckelkompetens. Ett examensbevis öppnar dörrar i samhället och arbetslivet men en förutsättning för att lyckas i livet är att man kan användadet man lärt sig i nya ocholikasammanhang liksom att man fortsätter lära och både utvecklar ny och granskar äldre kunskap kritiskt och löpande. Kunskapsteori studerar man med andra ord för att utveckla förståelse både för kunskapens möjligheter och dess begränsningar.

En viktig utgångspunkt för samtal om och studier av epistemologi är att ingen har direkttillgång till verkligheten. Kunskapen är förbindelselänken mellan människorna och världen och den går därför att likna vid den vita käpp som används av de som inte kan se för att orientera sig i rummet. För att kunna använda en blindkäpp måste man upparbeta kompetens att förstå verktyget och utveckla vana att orientera sig i tillvaron med hjälp av det. Vem som helst kan inte bara plocka upp en käpp, binda för ögonen och förvänta sig att kunna röra sig obehindrat med hjälp av den. Samma gäller för kunskapen, för att kunna använda vetande på ett kvalificerat sätt behöver man lära sig förstå och utveckla epistemologisk kompetens, vilket är syftet med denna bok.

Ovanstående tankar är tänkta att ge ett slags översiktsbild och första introduktion till innehållet i boken och det sätt som den närmar sig kunskapen, och resten av kapitlet fortsätter på samma sätt med ambitionen att fördjupa tankarna och lägga grunden för det som kommer sedan genom att peka på några viktiga skillnader i sättet att tänka och visa på användbara egenskaper som är väl värda att uppmärksamma och lära sig förstå och hantera eftersom det underlättar arbetet med att förstå vad kunskap är och hur vetande fungerar.

2021 kom boken: Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande.

Den boken inleds så här: Det finns massor med böcker om metod, vetenskapligt skrivande, kunskapsteori och olika typer av introduktioner till forskningens praktik. Många av böckerna är väldigt bra och föredömligt pedagogiska, men min erfarenhet är ändå att innehållet och upplägget ofta tilltalar lärare mer än studenter och att råden tyvärr går över huvudet på den som är nybörjare i akademin. Lärare och läroboksförfattare tenderar att fokusera lite för mycket på huroch vadman ska göra. Och när studenterna inte förstår blir förklaringarna mer detaljerade och manualerna mer omfattande, vilket leder till att det blir ännu svårare att förstå. Problemet med många metodböcker är nämligen att de liknar uppslagsverk och därför uppfattas som ett slags rättningsmall, vilket i bästa fall leder till att man följer instruktionerna och därmed gör rätt i formell mening – men förstår man inte vad det innebär att tänkas om en forskare blir resultatet inte vetenskapligt. Uppsatserna kan mycket väl bli bra, men kvaliteten i lärandetriskerar att bli eftersatt. Vetenskapligt tänkande handlar nämligen inte om att följa regler, utan om att utveckla en egen förståelse för reglernas andemening och kompetens att gå sin egen väg inom dess (ganska vida) ramar.

I min roll som lärare ser jag idag tyvärr allt fler tecken på att många studenter anammat en pragmatisk inställning till sina studier, vilket tar sig uttryck i att man griper sig an utbildningen som om det handlade om att nå mål och man fokuserar mer på poängen och examen än vägen fram. Tänker man så blir studietiden en transportsträcka i väntan på det som kommer sedan och det går ut över kvaliteten i studierna. Utgångspunkten för tankarna som presenteras i den här boken är att det är i sökandet efter svar som fungerar och arbetet med att utvecklavetande som lärande uppstår och förmågan att tänka vetenskapligt utvecklas. Även om vetandets universum växer hela tiden ökar samtidigt förståelsen inom vetenskapen, dels för hur lite vi människor vet, dels för hur lite som faktiskt går att veta och hur osäker all kunskap är, vilket gör vetenskapsteori till ett ämne man aldrig blir färdig med. Den viktiga, den helt avgörande insikten, är förståelsen för hur lite vi människor faktiskt vet.

Jag har länge saknat en bok som riktar sig till uppsatsskrivande studenter och som handlar om hur man kan tänkaför att utveckla ett sådant självständigt, kritiskt analyserande mindset som är förutsättningen för att såväl förstå som skapa och värdera forskningresultat. Och det är en sådan bok jag försökt skriva. Den är tänkt att hjälpa nybörjare att på egen handutveckla förståelse för vetenskapens möjligheter och begränsningar, och förhoppningen är att den kan väcka intresset för fortsätta studier av vetenskapens teori. Den ersätter inte andra metodböcker, ambitionen är istället att visa hur man kan läsa böcker om kunskaps- och vetenskapsteori på ett sätt som leder till att man utvecklar kompetens att tänka vetenskapligt. Boken är utformad som ett slags guidebok och ger en översiktlig bild av det vetenskapliga landskapet och de viktigaste ”sevärdheterna” samt lockar till egna upptäcktsfärder i kunskapens och vetenskapens fascinerande värld. Skillnaden är viktig att lägga märke till. Instruktionsböcker läser man som recept, för att få anvisningar att följa. Guideböcker läser man för att få inspiration och möjlighet att förbereda sig inför resan, för att skaffa sig en uppfattning om terrängen man står i begrepp att ge sig ut i och för att utveckla förståelse för vad som väntar och krävs av en där ute för att upplevelsen ska bli så bra som möjligt.

Eftersom jag vet vad som krävs för att skriva en bra uppsats och min erfarenhet säger mig att alla kan och förmår mer än de tror, är jag alltid tydlig med att jag har höga förväntningar på studenterna. Jag ser mig nämligen som ett slags personlig tränare och räknar med att den som kommer till högskolan är där för att lära och vill åstadkomma något mer än att bara få en examen. Tyvärr uppfattar många mig som sträng eller barsk, vilket inte stämmer överens med min självbild. Jag har funderat massor på vad det kan bero på och tror det handlar om att jag tar mitt arbete på största allvar och att jag räknar med att även studenterna gör det. Jag ser det som ett privilegium att ha fått studera och en ära att få förtroende att undervisa på högskolan. En alternativ förklaring är att jag uppfattas som sträng i jämförelse med andra lärare, som berömmer och uppmuntrar studenterna? Det gör nämligen inte jag eftersom jag inte ser det som lärarens uppgift att berömma (för berömmandets skull). Alla som ber om hjälp och ställer frågor möts däremot självklart med respekt och jag sätter en ära i att alltid svara på alla frågor så snabbt och pedagogiskt som möjligt. Studenter som tar ansvar för sitt eget lärande brukar därför snabbt ändra uppfattning om mig. Det är olyckligt om allvar förväxlas med stränghet. Samhället investerar massor med pengar i skolan och den högre utbildningen och skattebetalarna har rätt att kräva avkastning i form av akademisk kunskap och intellektuell kompetens. På högskolan måste lärare kunna ställa högra krav och ha förväntningar, annars blir det svårt för studenterna att göra vad som krävs för att lära på djupet och utveckla förmåga att tänka vetenskapligt, vilket är vad framtida arbetsgivare kräver av den som har en högskoleexamen. Jag vill inte ge sken av att vetenskap är enkelt, men vill samtidigt vara tydlig med att alla med rätt inställning till studier klarar av att läsa på högskolan. Min ambition är att du som läser boken ska få beröm efterutbildningen, för att uppsatsen som skrivits och arbetet som utförts håller hög klass.

Det krävs inga exceptionella talanger eller förmågor för att lyckas med studier på högskolan, man kommer en lång väg med god planering och genom att vara noggrann och intresserad. Tyvärr förlamas ändå många av allvaret i situationen och fastnar i känslan av att det är svårt, vilket naturligtvis är olyckligt. Känner man så kan ingen metodbok eller handledare i världen hjälpa en, men förhoppningsvis kan följande berättelse ta udden av känslan och vara till hjälp. Jag har av många olika anledningar alltid haft dåligt självförtroende och har fortfarande svårt att känna mig säker, inte bara i den akademiska världen. Mitt bristande självförtroende höll mig länge tillbaka och hindrade mig att försöka och fick mig tyvärr ibland att av nervositet slarva med förberedelserna. Jag trodde inte att det spelade någon roll, att jag var dålig av naturen. Långt senare i livet, efter att jag med möda etablerat mig i den akademiska världen, har jag kommit till insikt om att osäkerheten och det vacklande självförtroendet i själva verket är något positivt, eftersom det (rätt använt) kan gynna kunskapsutvecklingen och öka kvaliteten i lärandet. Eftersom jag aldrig känner att jag vet säkert tvingas jag lyssna på andra och vända och vrida på insikterna innan jag tar dem till mig och använder dem. Bristande självförtroende gör det också lättare att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap eftersom man blir mer prestigelös. Ända sedan jag insåg att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bli docent har jag betraktat mitt dåliga självförtroende som en vetenskaplig dygd. Nyckeln till framgång för mig var insikten om att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Länge upplevde jag ingen skillnad, men i takt med framgångarna i akademin tvingades jag inse att det är två olika saker. Idag har jag en stabil och välgrundad självkänsla, medan jag odlar mitt dåliga självförtroende. En god självkänsla är en förutsättning för att kunna odla ett dåligt självförtroende, vilket i sin tur är en förutsättning för att utveckla ett verkligt vetenskapligt tänkande. 

Boken Hur blir högre studier högre kom ut precis innan pandemin bröt ut, i januari 2020, och hade jag inte "tvingats" arbeta hemifrån, vilket inneburit mindre restid och större möjlighet att kombinera undervisning och möten med skrivande, vet jag inte om det blivit tre böcker på två år. Framöver, när vi återgår till något slags normalläge igen, känner jag dock att jag fått in en skrivrutin i vardagen som jag tror ska hålla, men det återstår att se.

 

Hur blir högre studier högre har undertiteln: "Om skillnaden mellan elever och studenter, trampolinhögskolor och katapulthögskolor samt vikten av självständighet, tålamod och samverkan", och den inleds på följande sätt: Detta är en bok om lärande som är tänkt att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för högre studier och vad som krävs för att studierna inte bara ska bli framgångsrika utan även meningsfulla utifrån ett lite längre perspektiv. Boken är ett försök att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper och färdigheter som krävs för att dels ta sig igenom högre utbildning och få sin examen, dels lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt även i andra sammanhang. Boken riktar sig till alla som vill lära och bli bättre på att förstå vad kunskap är. Boken kan även ses som ett slags inlägg i debatten om skolan och vårt lands högskoleutbildningar. Det är en personligt hållen bok, tänkt att inspirera till egen utveckling, som bygger på mina erfarenheter av att vara och verka i högskolan, både som student och som lärare och forskare.

Tanken med boken är att den ska fungera som hjälp och inspiration för att utveckla förmågan till eget, självständigt, kritiskt tänkande, vilket både krävs för och är vad studier på högskolan handlar om. Det finns inte ettsätt eller enväg att klara av högre studier – det finns lika många olika sätt som det finns studenter på högskolan. Utgångspunkten för tankarna som lyfts fram här är att svaren på frågorna man har rörande sin utbildning i hög grad finns hos en själv och utvecklas genom eget arbete och enträgna försök. Innehållet handlar därför mer om frågor och reflektioner än om svar, och tipsen som ges och tankarna som presenteras handlar om att peka på förslag till konstruktiva vägar fram snarare än om att ge instruktioner. Boken är tänkt att fungera som en karta att orientera sig utifrån i den okända terräng man som student anträder när man söker sig till och påbörjar sina studier på högskolan. Utgångspunkten är att högre studier handlar om lärande och kunskapsutveckling, inte om betyg, examen eller att göra rätt. På högskolan arbetar studenter och lärare tillsammansför att förvalta och utveckla den kunskap som är en förutsättning för att värna demokratin och bygga det långsiktig hållbara samhälle som alla ytterst är beroende av.

Kvaliteten på resultatet av studierna står i direkt relation till graden av engagemang och delaktighet i arbetet. Till högskolan kommer man inte för att få något, utan för att delta i ett ansvarsfullt utvecklingsarbete med andra som är intresserade av samma saker. Både lärare och studenter befinner sig så pass nära forskningsfronten att den kunskap som kurserna bygger på inte alls är lika entydig och säker som i grundskolan och på gymnasiet. Det är avgörande att man förstår och lär sig hantera insikten om detta, även om det initialt kan ge upphov till frustration. På högskolan studerar man verkligheten, och den anpassar sig inte efter hur individer känner, tycker eller tror. Utan eget ansvar, en god portion tålamod och beredvillighet att anta utmaningen som det innebär att studera, utan förståelse för att det inte finns några genvägar till kunskap och utveckling av det kritiska tänkande som kännetecknar studier på högskolan, kan och kommer verksamheten som bedrivs där inte att kunna sägas vara ”högre”. 

Boken vänder sig till alla som söker sig till eller är på högskolan för kunskapens skull. Den som nöjer sig med att ta sin examen och som bara är intresserad av att klara sina kurser så fort som möjligt rekommenderas att läsa andra böcker. Här tas läsaren med på en omväg, för det är där kunskapen finns.

Vad händer nu?

Böcker lever liksom texter som publiceras på nätet sitt eget liv när de väl tryckts och publicerats. Då jag levt med dem så länge känns det nu lite som fem barn som flyttat hemifrån. Jag hoppas att det ska gå väl för dem och att tankarna når spridning. Det ligger i allas intresse att skattebetalarnas investering i högre utbildning leder till ökad kunskapskvalitet i samhället och förhöjd intellektuell förmåga och kompetens att tänka kritiskt bland medborgarna. Annars blir det svårt att värna demokratin och hantera klimatutmaningarna som vi alla oundvikligen står inför. Dessa böcker är mitt bidrag till den allmänna strävan, och jag är i full gång med nästa bok, som än så länge inte riktigt hittat sitt innehåll och form.