Ett kvalitetssystem värt namnet

Jag inleder veckans bloggpost med några ord från hjärtat: För att det ska finnas en chans att faktiskt uppnå kvalitet i intellektuella arbeten måste både de som utför arbetet och arbetet som sådant mötas med respekt och ödmjukhet. Ansvaret för kvaliteten måste ligga så nära den som arbetar med den som möjligt, och det måste finnas nog med tid och rätt förutsättningar. Anställer man kvalitetschefer och bygger system flyttas ansvaret uppåt i en helt onödig hierarki. Då stjäls både tid och resurser från kärnverksamheten. Risken är därmed överhängande att man får ett kvalitetssystem som bara ”fungerar” när det INTE behövs. Även med ett system för kvalitet är det av uppenbara skäl och till syvende och sist människor som utför det praktiska arbetet med att upprätthålla den i vardagen. Om inte alla är gemensamt ansvariga för kvaliteten är ingen det!

NPM bygger på den verklighetsfrämmande tanken att komplexa problem och dynamiska processer kan styras mot strategiska mål. Det är en fatal villfarelse som gör att det skapas en artificiell efterfrågan på just system för kvalitet, vilka i praktiken blir en administrativ börda som stjäl dyrbar tid och värdefulla resurser. Om ansvaret för arbetet med att försvara kvaliteten i akademin låg på lärarna skulle tiden och pengarna som idag läggs på att ge systemet vad systemet (och de som ansvarar för det) anser sig behöva istället kunna finansiera den kompetensutvecklingstid som krävs för att lärare ska kunna bygga upp förståelse för vad det – per definition – vaga begreppet kvalitet i forskning och undervisning faktiskt står för. Det där behövde jag få ur mig för att kunna skriva det jag tänker mig att bloggposten ska handla om, nämligen den filosofi eller det tänkande som behövs för att värna kunskapen och den kvalitet som är akademins signum. 

Genom åren har jag har stångat min panna blodig för att få gehör för de insikter och den förståelse som jag utvecklat om den här typen av fenomen och företeelser. Kvalitet fungerar på samma sätt som kunskap och kultur, och alla tre aspekterna hänger ihop och påverkar varandra ömsesidigt. Det är därför som den akademiska friheten är så viktig och alla försök att kvalitetssäkra och målstyra resultatet av forskning och undervisning är förkastliga.  På samma sätt som det inte går att tvinga fram kärlek finns det inga system som kan garantera akademisk kunskap och kvalitet. Eftersom det handlar om ömtåliga och kontextuella egenskaper som man bara kan skapa förutsättningar för och som kräver att allt fokus och all energi riktas mot det man önskar sig måste allt fokus och alla resurser riktas dit. Skapar man system och värderar det högre än det som systemet är tänkt att garantera är det systemet och de som ansvarar för det man bryr sig om, inte kvaliteten det antas vara garanten för.

Problemet som jag ständigt brottas med är att kunskaperna som min forskning om kultur resulterat i går på tvärs mot rådande, kulturellt upprätthållna, föreställningar om vad vetenskap är och hur forskning fungerar. Det gör att resultatet av min forskning inte känns ingen som just resultat av forskning och därför betraktas både jag och mina kunskaper med misstänksamhet. Som forskare följer jag kunskapen, jag anpassar mig inte efter kulturen. Kommer det order uppifrån, alltså om cheferna som ansvarar för ledningen av mitt akademiska arbete försöker tvinga mig att göra något som jag med stöd i erfarenhet och egen samt andras forskning kan argumentera för är fel eller i alla fall problematiskt, anser jag att det är min uppgift att följa kunskapen, inte ledningens order. Och samma gäller kvaliteten i arbetet. Jag är forskarutbildad och om min forskning inte håller hög kvalitet blir kunskapen oanvändbar. Jag behöver därför inte något system eller någon chef som bestämmer vad, hur och när jag ska göra det som krävs för att resultatet av mitt arbete ska bli så bra som möjligt. I alla fall så länge uppdraget är kunskap och både min och chefernas lön bekostas av skattemedel.

Det fanns visst lite mer jag behöver få ur mig, men nu så, har det blivit dags att fokusera på argumenten för det jag påstår ovan. Det som gör att inga system för kvalitet fungerar, är att såväl kunskap som kvalitet och kultur (tillsammans med i princip allt annat) består av både form och innehåll. Det är i alla fall meningslöst att tala om antingen det ena eller det andra. För att få det man önskar sig måste man beakta båda aspekterna lika mycket, samtidigt. Och det är här det uppstår problem, för det jag vill säga är i grund och botten inte svårare än så. Det svåra är att inse detta. Den som har ett system som sägs garantera måluppfyllelse kommer nämligen att få ett försprång i den kultur vi lever i där säkerhet värderas högre än förståelse för verklighetens komplexitet. Den som ansvarar för systemet för kunskap och kvalitet kommer därför att få mer makt och inflytande över arbetet än den som utför det, vilket är helt förkastligt i alla högt kvalificerade yrken.

Vill man på riktigt ha kunskap och kvalitet finns det inga genvägar att ta och heller inga garantier att få, det enda man kan göra är att ägna så mycket av sin tid som möjligt åt det man önskar uppnå. All tid och alla resurser som läggs på något annat än kunskapen och kvaliteten (till exempel regler och system för kontroll) kommer att påverka resultatet negativt. Strävan efter effektivitet som utgör motivet för NPM bygger på önsketänkande och det faktum att den typen av idéer kunnat smyga sig in i och allt mer dominera kulturen i den akademiska världen säger något om hur svårt det är att värna akademisk kvalitet och få gehör för den frihet som är förutsättningen för den.

Den som följt mitt arbete och läst inläggen här på Flyktlinjer genom åren förstår förhoppningsvis varför jag ständigt återkommer till samtalet och mellanrummen. Enda sättet att hålla igång en kulturell process vars syfte är att främja kunskap och kvalitet är att samtala, för så fort man börjar debattera kommer fokus att riktas mot vem som vinner, inte mot det som händer mellan. Och eftersom det är där, mellan form och innehåll som kunskap och kvalitet uppstår och upprätthålls är det dit som allt fokus och alla resurser måste riktas. Annars får man ett fint system som bara skapar tomhet och chefer som lyfter orimliga löner för att säga att man ska se över rutinerna om och när det uppstår problem. Framförallt förvandlas samhällets investering i landets längsta och dyraste utbildning till slöseri med skattemedel.

Det finns inget att få, det enda vi gör är att ge

Känslan av att få något utan att behöva anstränga sig är förförande och lockar många. Liksom jakten på låga priser och enkla lösningar leder den här typen av drömmar till problem. Det finns nämligen inget som är gratis. Trots att det inte krävs särskilt mycket eftertanke för att inse detta väljer allt fler, inte bara här i Sverige utan på många håll i världen, att fokusera mer på vad de kan få än på vad de behöver ge. Om det här sättet att tänka och agera är ett resultat av fördumningen eller om det tvärtom är fördumningen som driver efterfrågan på enkla och bekväma lösningar, är omöjligt att uttala sig, men det spelar ingen roll vad som beror på vad. För att bryta mönstret och ta sig själv och samtidskulturen ur den onda cirkeln räcker det att inse och ta till sig tanken om att det inte finns något att få. Det enda som livet, samhällsbyggande och allt lärande handlar om är att ge. Vill man även i framtiden leva i ett land där tanken är fri och där man inte kontrolleras hela tiden och överallt måste man kämpa för friheten och utsätta sig för obehag.

Lyckade människor slår sig ofta för bröstet och ser framgången som ett resultat av deras egna förmåga. Men liksom skönhet ligger i betraktarens öga är excellens inte en objektiv, kontextoberoende egenskap. Individuell framgång är alltid resultatet av många olika människors handlingar. Den som blir rik blir det för att andra väljer att låta sina pengar flöda i den riktningen. Och den som förfogar över makt gör det för att andra accepterar hen som en auktoritet. Ensam är stark säger bara egoister och okunniga. Livet, samhället, kunskapen och framtiden är kollektiva projekt. Bara genom att ge kan man få.

Förhoppningarna som knyts till AI och det faktum att allt fler slutar göra saker som är bra för dem och deras intellektuella utveckling (läsa, skriva, skapa, tänka) för att det finns algoritmer som kan göra det åt dem visar hur stark och förödande den här tankefiguren är. Det går inte bevisa att det är sant, men så länge ingen lyckats motbevisa antagandet väljer i alla fall jag att leva efter devisen att det enda man kan göra är att ge. 

När resultaten uteblir och problemen hopar sig väljer dagens politiker bortförklaringar och försöker skylla problemen på andra; på invandrare, fattiga, sjuka, arbetslösa, eller okunskap. Att politikerna kan driva igenom beslut som handlar om att stoppa invandringen eller sänka straffbarhetsåldern, istället för att lösa grundproblemet, visar vad önsketänkande gör med förmågan att tänka kritiskt. Jag ser också tydliga tecken på vänskapskorruption, både i politiken och näringslivet samt skrämmande nog även i den akademiska världen. Kunskapen betyder ingenting längre, i alla fall om den inte bekräftar känslorna och fördomarna.

När jag hörde J. D. Vance citera Richard Nixon som sa att: "Professors are the enemy", fick jag en klump i magen. Hans uttalande är ett allvarligt tecken i tiden. Betänk att Nixon blev avsatt som president på grund av sina brottsliga handlingar, medan USAs nya president inte bara är dömd för brott, han är dessutom, i alla fall delvis, immun mot åtal. Trump visar i både ord och handling att han liksom Nixon anser sig stå över både lagen och kunskapen, vilket han kan göra eftersom tillräckligt många människor tror att han ska ge dem frihet och rikedom. Enda sättet att hålla illusionen vid liv är att utse alla som inte säger, tänker och gör det Trump önskar till fiender. Eftersom ingen äger eller kontrollerar kunskapen är forskarna som skapar den samt lärarna som undervisar om den endast ett hot mot den som föraktar kunskapen. Tron kan försätta berg men alla försök att trotsa kunskapen slutar förr eller senare i katastrof.

Mellan Nixon och Trump hade USA en president som värderade kunskapen så pass högt att när NASA för första gången skulle skicka en civilist ut i rymden valde han en lärare. Ronald Reagans beslut är intressant och sedelärande på många olika sätt, men visar också hur komplex verkligheten är. Tillsammans med Margret Thatcher förändrade han synen på skatt och vad som bygger långsiktigt hållbara samhällen, vilket vi nu ser de förödande konsekvenserna av (i skolan, sjukvården och infrastrukturen). Deras nyliberala politik hämtade stöd från Milton Friedmans forskning, som predicerade att välstånd sipprar ner genom samhället, vilket visade sig vara en dröm som världen fortfarande, efter över 50 år, väntar på ska gå i uppfyllelse. Reagan är dock förlåten, för han lyssnade faktiskt på forskningen och respekterade lärarna. Det var inte hans fel att rymdfärjan exploderade. Katastrofen var en konsekvens av att ekonomin och känslorna överordnades kunskapen, vilket ledde till att tekniken pressades längre än den medgav. Och det säger allt som behöver sägas om idén att utse forskarna till fiender. Inser vi inte att vi alltid får skörda det vi sår (eller väljer att inte så) – alltså tar till oss tanken att det inte finns något att få – bara att ge, är vi lika dömda till undergång som besättningen på Challenger.

Politiken som förs idag handlar om att underlätta för den som är rik genom att sänka skatten. Tanken är att detta ska göra fler rikare, men konsekvensen blir bara att de redan rika blir rikare. Det är inte särskilt svårt att förstå varför det blir så. Eftersom skatten tas ut i procent kommer de som har högst inkomster att utarma skattebasen mest. Sänks skatten med en procent kommer den som tjänar tvåhundratusen kronor om året att bidra med tvåtusen kronor mindre till det allmänna. Den som tjänar två miljoner minskar sitt bidrag till byggandet av det samhälle som ingen individ klarar sig utan med tjugotusen. Effekten av att alla vill ha utan att ge är att det krympande fåtalet individer i toppen blir rikare medan alla andra medborgare och samhället som helhet blir fattigare. 

Önsketänkandet har ett så pass hårt grepp om samtiden att frågan om skatt är stöld eller en nödvändig kostnad/investering, håller på att bli en ickefråga. Politiker som går till val på en politik som bygger på ett balanserat förhållande emellan det man lovar och vad som krävs för att visionen ska kunna förverkligas, lockar nämligen inte tillräckligt många väljare för att sådana partier ska kunna få makt och inflytande över politiken. Därför lever vi idag i ett pyramidspel där de längst ner skänker bort sina pengar och sin framtid till de i toppen, samtidigt som alla skyller sina problem på de som befinner sig ännu längre ner i hierarkin. I ett jämlikt land där alla faktiskt har en rimlig chans att lyckas är klyftorna små av den enkla anledningen att det är enda sättet att ge alla liknande möjligheter, vilket är förutsättningen för meritokratin som idag bara, liksom bildning och solidaritet, är ett ord. Förekomsten av Foodorabud i vårt land är inte ett tecken på att vi blivit rikare, det är ett tecken på att klyftorna ökat och att kunskapen (om vad det leder rill) inte respekteras.

Olika typer av texter och anledningar att skriva

Etnologi är en vetenskaplig disciplin där förändring är en av de övergripande frågorna och vars forskningsobjekt är det högst komplexa och mellanmänskliga fenomenet kultur. Grundpremissen för den typen av forskning som många etnologer ägnar sig åt är att frågorna är öppna och att det saknas definitiva svar. Kunskapen som forskarna söker efter passar därför dåligt in i det standardiserade textformat som idag dominerar i den akademiska världen: Peer-reviewade artiklar, publicerade på engelska i internationella journaler. Två frågor som i alla fall får mig att vrida på mig av obehag är: Vad kommer du fram till? Och: Kan du sammanfatta dina viktigaste resultat? Jag blir illa till mods när människor tar för givet att de vet vilken typ av resultat de kan förvänta sig och avkräver mig svar som visar att de inte förstått någonting. Så länge frågorna ställs av människor utanför akademin eller forskarkollegor från andra discipliner går det ganska enkelt att hantera dilemmat och reda ut missförstånden, men när chefer i den akademiska världen använder sin makt för att bestämma att man som forskare måste välja mellan att skriva artiklar eller riskera att bli uppsagd, hamnar i alla fall jag i ett olösligt dilemma. Jag är som sagt kulturforskare, och jag är enligt lagen fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Samtidigt vet jag, just för att jag forskar om kultur, att dess inflytande över tänkandet är svårt att värja sig mot.

Jag förstår att den som ställs inför valet att bli belönad för att man följer ledningens order eller att bli ifrågasatt och riskera uppsägning, väljer det förra. Det är så vi människor fungerar – och eftersom det är människor som är upphovet till kulturen som både påvekar och påverkas av deras sätt att vara och verka i vardagen som är fylld av krav och måsten, vilket gör det svårt att förstå och hantera ett så pass komplext fenomen som kultur – blir det som det blir. Det spelar ingen roll att jag är docent, i relation till den akademiska kultur som vuxit fram i högskolevärlden (inte bara i Sverige) är jag maktlös. Kunskapen blir aldrig bättre eller mer användbar än vi människor tillåter den att bli. Det djävulska i "upplägget" är att forskare inte har (och heller inte ska ha) makt att tvinga människor att lyssna på dem. Det som gör akademin akademisk är att kunskapen respekteras. Bara så kan det bästa argumentet vinna och endast i en sådan miljö och i ett sådant samhälle kan kunskap sägas vara makt. 

Kultur fascinerar mig lika mycket idag, efter över 30 år i den akademiska världen, som ämnet gjorde när jag inledde mina studier. Samtidigt gör kulturen som jag lever i mig frustrerad när den krockar med mina kunskaper om och förståelse för den. Och när jag drabbas av dess makt genom att jag sägs upp för att jag inte passar in i den gör det mig bedrövad. Lika lite som jag utnyttjar den akademiska friheten för att sitta och rulla tummarna önskar jag mig en kultur där alla kan göra precis vad de vill utan att det får konsekvenser. När jag väljer att skriva böcker på svenska, som i alla fall har potential att nå ut till en intresserad och läsande allmänhet, handlar det varken om att jag är obstinat eller att jag av nostalgiska skäl försöker hålla fast vid det mediet för kommunikation av kunskap. Jag hävdar med stöd i egen och andras forskning att boken är ett värdefullt medium för spridande av kunskap om kultur, som är ett ämne som forskaren har lika nära till och påverkas lika mycket av som alla andra. Väljer man som kulturforskare att skriva på engelska och sedan undanhåller allmänheten artiklarna genom att publicera dem i vetenskapliga journaler som det krävs en dyr prenumeration för att kunna läsa, eller som skattebetalarna får betala en hög avgift för eftersom journalerna kräver det för att publicera open-access, är det svårt att hävda att man arbetar med kunskapen och det allmännas bästa för ögonen.

Fast nu var det inte detta jag ville skriva om, ämnet för veckans bloggpost är olika sätt och anledningar att skriva vetenskapliga texter. Räknar man bort skrivande som utförs för individens höga nöjes skull eller för att tjäna pengar finns det tre olika typer av skrivande. Vetenskapligt skrivande kan utföras med följande mål och vara av följande karaktär, tänker jag mig: 1. Meriterande, då skriver man för att bli publicerad (och helst även citerad). 2. Lärande, då skriver man för att man har något viktigt att säga. 3. Utvecklande, vilket är en typ av skrivande som kännetecknas av att man vill skapa förutsättningar för förändring.

Vill man skriva meriterande är det artiklar på engelska som gäller. Det finns idag ett skimmer kring den publikationsformen, och den tjänar många olika syften för en lång rad aktörer. Forskaren som får många artiklar publicerade belönas med fina titlar och höjd lön. Högskolorna konkurrerar om antalet artiklar med andra högskolor så för dess ledningar är det viktigt att produktionen hålls på en hög nivå. Förlagshusen som ger ut artiklarna är några av världens mest lönsamma företag – både författarna, granskarna och redaktörerna arbetar nämligen gratis. Dessutom tar en del förlag betalt av forskarna för att publicera artiklarna, som biblioteken sedan betalar för att tillgängliggöra. Och medierna får tillgång till en rik källa att ösa ur när de ska skapa löpsedlar och klickbeten. Allt det där sammantaget gör något med synen på kunskap och den allmänna uppfattningen om vad vi anser oss veta. Stannar man upp och reflekterar lite över hur många olika intressen som på olika sätt tjänar på detta sätt att sprida vetenskapliga resultat och som mer eller mindre medvetetet samverkar, inser man förhoppningsvis att det inte självklart leder till att den bästa och mest angelägna kunskapen som når spridning. Eftersom kunskap inte är fakta som går att överföra från sändare till mottagare blir det lätt att påverka tolkningen av resultaten. Kunskap är sällan entydig, ofta kontraintuitiv och den kräver därför kritisk och eftertänksam läsning, vilket det idag inte finns tid för. Det som krävs för att kunskapen ska kunna komma till användning i samhället är förståelse och respekt för att verkligt viktigt vetande ofta går på tvärs mot den produktionslogik som driver artikelproduktionen.

Lärande texter är texter som skrivs för att förmedla kunskap, vilket ställer helt andra krav på den som skriver än författandet av texter som endast skrivs i meriteringssyfte. Vill man att den som läser ska lära sig något, snarare än acceptera det man påstår, krävs det argument och klargörande exempel. Boken är därför ett lämpligare medium eftersom det är en friare form där det finns mer utrymme att förklara på djupet och placera inresultaten i sin kontext. Kunskap är en komplex och föränderlig helhet, fylld av paradoxer och motsägelser. Utan aktiva läsare som läser för att lära, alltså läsare som inte bara vill informera sig, blir den här typen av texter meningslösa. Om man kritiserar mediet för att mottagarna inte förstår vad som krävs av dem för att det ska kunna hålla vad det lovar är det inte mediets fel. I ett samhälle där allt fler inte anser sig ha tid för och intresse av att läsa och där forskarna lever i en akademisk värd där böcker inte anses meriterande, kommer boken som medium och artefakt att få svårt att överleva. Konsekvenserna för kunskapen som en sådan utveckling ger upphov till är katastrofala. Tänkande är en förmåga som liksom kondition måste upprätthållas för att den ska kunna användas i arbetet med att bygga upp förståelse för världen vi lever i. Och kunskapens kvalitet står i direkt relation till tiden som läggs ner på att tillägna sig den. Lätt fånget, lätt förgånget, brukar man säga, och det talesättet är synnerligen relevant i utbildningssammanhang. Lärande handlar om aktiv tillsägelse av kunskap, inte om effektiv överföring av fakta. Därför är boken en förutsättning, i alla fall för den typ av vetande som är teoretisk och som handlar om det som är komplext.

Utvecklande texter ser jag som den högsta formen av skrivande. Och i den bästa av världar skriver forskare texter som kombinerar alla tre typerna av skrivande. Skriver man endast i meriteringssyfte blir formen viktigare än innehållet, och lär man sig inget av läsningen (om man bara blir underhållen) är det bortkastad tid. Om kunskapen värderades högre och om det fanns en bred, kunnig och nyfiken allmänhet som vill lära sig saker (inte bara få svar på sina frågor) skulle tiden som läggs på både läsande och skrivande värderas högre än idag. Eftersom tid är en helt central förutsättning, både för arbetet med och studierna av utvecklande texter, som i sin tur är en förutsättning för utvecklingen av förståelse för förändring, är det tid vi behöver mer än något annat för att kunna förstå och försvara kunskapen. Tid att tänka, tid att reflektera, tid att samtala och tid att lyfta blicken och se längre än till nästa notis eller underhållande filmklipp är helt avgörande för demokratin och den långsiktiga hållbarheten. 

Tid är det enda vi människor har och vill vi utvecklas både som individer, samhälle och mänsklighet, måste vi fylla tiden med meningsfullt innehåll. Och vad är mer meningsfullt än att ta del av andra människors tankar, via eftertänksam läsning av längre texter? Jag kan i alla fall inte komma på något viktigare och mer belönande. Jag läser för att kunna skriva och skriver för att få syn på och kunna värdera mina kunskaper. Att den typen av texter som jag skriver inte anses meriterande gör mig ledsen, men jag skriver inte för att göra karriär utan för att det bidrar till att fylla mitt liv med mening. Om texterna blir lästa och om mina tankar betyder något för den som läser är jag tacksam. Det som händer i de tillsynes meningslösa mellanrummen är viktigare än allt annat. Därför är det dit min vetenskapliga blick riktas.

Ett öppet brev till sveriges rektorer

Den här bloggposten vill jag se som ett slags öppet brev till rektorerna för landets högskolor, men texten vänder sig även till politiker med ansvar för utbildningsfrågor, liksom (som vanligt) till alla med intresse för kunskapsutveckling och kulturell förändring. Jag vill lansera en metafor som både fångar högskolans unika kvaliteter och utgör ett slags skiss till ett sätt att utöva ledarskap som främjar den akademiska kvalitet som är förutsättningen för det lärande och den kunskapsutveckling som krävs för att högskolan även i framtiden ska kunna sägas vara en högskola. Följande påståenden är utgångspunkten för resonemanget.

• Alla som arbetar i universitetsvärlden har som uppdrag att värna kunskapen och får sin lön betald av skattebetalarna.
• Kunskap är inte är något som produceras och undervisning är inte en standardiserad tjänst.
• Akademiskt arbete går varken att kontrollera eller effektivisera, bara skapa förutsättningar för.
• Samhället investerar inte i forskning och högre utbildning för att enskilda individer ska få möjlighet att göra karriär utan för att tillgodose dagens och morgondagens behov av kunskap och kompetens.

Ambitionen med brevet är att försöka initiera en debatt om miljön på landets högskolor, alltså den akademiska kultur som mer eller mindre medvetet utvecklas där och som kan vara kunskapsfrämjande eller intellektuellt begränsande. Kulturen påverkar nämligen förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling oavsett om man ser på den. Beroende på hur man förstår kulturen får man tillgång till olika typer av verktyg, och uppfattningen påverkar i högsta grad synen på uppdraget som rektor. För att förklara hur jag ser på metaforer vill jag börja med att säga något om hur jag använder den här typen av tankeverktyg i vardagen som lektor.

När jag som kursansvarig imorgon träffar studenterna som ska inleda arbetet med det avslutande examensarbetet säger jag till dem att uppsatsen är en process, inte en produkt. Jag har nämligen märkt att många studenter tror att de ska producera något och att det viktiga är att texten lever upp till ett antal formkriterier, vilket är en problematisk inställning till akademiskt skrivande. Ser man uppsatsen mer som en process än som en produkt kommer fokus att riktas mot det man gör under vägen fram snarare än mot målet, och chansen ökar därmed att man faktiskt tillägnar sig förståelse för det vetenskapliga hantverket. För att hjälpa studenterna att inse vad de kan förvänta sig av sin handledare ber jag dem betrakta hen som ett slags surfinginstruktör och arbetet med att bedriva vetenskap som surfande på allt högre vågor. Den där metaforen betonar vikten av eget ansvar. Jag brukar även likna högskolan vid en trampolin, som jag jämför med en katapult. Om studenterna betraktar mig och övriga lärare som en trampolin som de förväntas ta spjärn mot för att på egen hand kunna hoppa så långt och så vackert som möjligt, tänker jag mig att de lättare förstår att högre utbildning inte handlar om att få något.

Tyvärr blir det sista gången jag får möjlighet att säga dessa saker, i alla fall på den högskola som jag arbetat på sedan disputationen för 22 år sedan. Jag anses nämligen övertalig enligt ett resonemang jag varken förstår eller får förklarat för mig. ”Ett tufft besked att få”, säger rektorn. Och visst är det så, att bli av med jobbet vid min ålder är självklart tufft. Men det är inte hotet mot min egen ekonomiska situation jag tänker på i dessa dagar. Jag känner framförallt sorg över att mina stora planer och höga ambitioner för åren fram till pensionen nu krossas. Chefernas beslut att göra sig av med mig innebär att jag förlorar den bas och den trygghet som är en viktig förutsättning för att kunna skriva mitt magnum opus, mitt stora verk om kultur. Enda sättet att bedriva den typen av grundforskning som krävs för att ro det där projektet i hamn är att göra det på kompetensutvecklingstiden, men nu får jag istället jaga ett nytt jobb på en hårt konkurrensutsatt arbetsmarknad. Frågan är därför om jag kommer att kunna få tid och ro att göra det jag utbildats och genom åren upparbetat kompetens för: tänka och sprida kunskap.

Metaforen som jag vill lansera handlar om den akademiska miljön på högskolan, och för att introducera den vill jag börja med att översiktligt beskriva min väg in i och genom högskolevärlden. Min akademiska bana inleddes höstterminen 1991, på Göteborgs universitet. A-kursen i Etnologi var den första kursen jag läste. På en av de första föreläsningarna i det anrika Sveahuset på Östra hamngatan definierade vår lärare kultur genom att tala om begreppet i termer av odling. Genom åren har jag upptäckt att det finns en rad andra definitioner (det lär finnas närmare 200 unika sätt att förstå begreppet), och jag har som sagt för avsikt att avsluta min forskarkarriär med en bok där jag presenterar ett eget förslag till definition. Men den där första förklaringen jag fick ta del av, som jag i och för sig inte riktigt förstod då, har jag aldrig glömt. Kultur som odling. Det är inte bara en vacker tanke, den definitionen är även användbar i diskussioner om akademisk kvalitet och arbetsmiljön på landets högskolor. Om man ser kultur som odling blir det uppenbart att den akademiska kulturen i Högskolesverige blivit allt mer andefattig på senare år. 

Etnologi är ett ämne som idag tyvärr behandlas styvmoderligt. Tillsammans med många andra mindre ämnen för etnologiämnet därför en tynande tillvaro på landets universitet. När jag var student på 1990-talet fanns det massor av ämnen och enstaka kurser att söka. Göteborgs och Umeå universitet, som jag bedrev mina studier vid, var på den tiden kokande grytor fyllda av studenter som det förhållandevis generösa studiemedlet öppnade möjligheter för. Mina sex år på grundnivå utnyttjade jag till max genom att tidvis studera mer än 150 procent. Jag upptäckte nämligen ständigt nya och för mig okända kurser och ämnen. Kompetensen som jag byggde upp och som jag genom åren har fortsatt att utveckla handlade lika mycket om bredd som om djup, vilket jag även ser som förutsättningar för kvalitet i all undervisning och forskning. För några år sedan skrev jag följande i en Understreckare som publicerades i samband med etnologiämnets hundraårsjubileum.

Tyvärr har jubileet gått tämligen obemärkt förbi, även bland etnologerna själva. Det är trist, inte bara av nostalgiska skäl. Etnologisk forskning handlar om något som angår oss alla. Ingen kommer undan kulturen och den kulturförnekande kultur som håller på att växa fram idag är också kultur. Trots att ämnets samhällsrelevans är större än någonsin och även om etnologi är ett av de mest folkkära akademiska ämnena håller det tyvärr, liksom det gamla bondesamhället, på att lösas upp som en konsekvens av förändringar inom den högre utbildningen.

Det är med sorg jag konstaterar detta, för hade jag inte upptäckt etnologiämnet hade jag aldrig hittat in i   den akademiska värld som jag sedan disputationen 2003 varit en lojal och hängiven lektor i. Jag känner fortfarande en djup tacksamhet, dels över att universitetet såg ut som det gjorde där på 90-talet, dels över att jag fått chansen att på skattebetalarnas bekostnad inte bara kunnat bilda mig för egen del utan dessutom haft ynnesten att få arbeta som lärare och forskare. I den där understreckaren skrev jag även följande, som idag, när allt talar för att jag efter 26 år i statens och kunskapens tjänst kommer att sägas upp, fyller mig med ännu mer sorg än när jag skrev texten.

Etnologer har alltid tagit det folkbildande uppdraget på stort allvar och många etnologer är utåtriktade, tillmötesgående och samarbetsvilliga. Inte bara av altruistiska skäl. Kultur uppstår och förändras mellan människor och det är dit kulturforskarna måste rikta det rörliga sökarljuset i sin jakt på kunskap. Jag har själv arbetat i många olika samverkansprojekt med företrädare, både för en rad olika vetenskapliga ämnen och från näringslivet och det omgivande samhället. Och studenterna jag undervisat har efter sin utbildning fått arbete på olika företag, myndigheter och organisationer. Etnologi passar som hand i handske för tvärvetenskap och det finns gott om exempel från olika håll i landet där etnologer samverkar framgångsrikt med forskare från andra ämnen. Etnologer som inte forskar och undervisar inom den egna disciplinen arbetar ofta med så pass skilda saker som kulturvård, genus, företagsekonomi, bioteknik, mat och så vidare. Etnologi kan därför faktiskt vara det ämne som nått störst spridning i landet och den akademiska världen, trots eller kanske just tack vare att ämnet är litet och familjärt. 

 

Etnologins styrka har tragiskt nog visat sig vara en av dess största svagheter eller dilemman. Det faktum att etnologi kommit att förknippas med tomtar, troll och måltidsseder, det vill säga just det som gjort etnologin till ett folkkärt ämne och dess företrädare till kändisar, verkar idag ligga kulturforskningen i fatet. Etnologer skriver inte, talar inte och ser inte ut som allmänheten förväntar sig att forskare ska skriva, tala och uppträda. Det är en ödets ironi att det är en kulturellt upprätthållen föreställning som gör att etnologin arbetar i motvind. Etnologiämnet har svårt att finna sig tillrätta i den akademiska samtidskulturen där man förväntas skriva smala artiklar på engelska som endast angår ett fåtal och som ofta skrivs främst i meriteringssyfte. Etnologer gör sig inte obekväma för att de är obstinata eller nostalgiska, utan för att den akademiska kulturen inte gynnar kunskapsutvecklingen inom etnologiämnet. En delförklaring till att etnologin vid tiden för 100-årsjubileet håller på att försvinna på samma sätt som allmogekulturen är att ämnet ser ut att vara ett hopplock av disjecta membra, för att använda en klassisk term. Paradoxalt nog är disciplinens vetenskapliga styrka som blivit dess akademiska svaghet. Även om jag skrev min avhandling om förutsättningarna för jämställdhet i den svenska åkerinäringen betyder inte det att jag är expert på lastbilschaufförer, och det faktum att jag blev docent på en studie om alkoholen i kulturen och kulturen i alkoholen var inte ett karriärbyte. Jag har sedan jag inledde mina etnologistudier studerat kultur och förutsättningar för förändring. 

 

Kanske är det just för att etnologer är så folkkära, utåtriktade, nyfikna och samarbetsvilliga som etnologin har svårt att hävda sig i den stenhårda och ibland närmast hänsynslösa konkurrensen (om publiceringar, citeringar och forskningsmedel) som präglar den vetenskapliga världen av idag. Det är i så fall olyckligt, inte bara för etnologin utan även för samhället. Etnologins unika vetenskapliga kompetens kan bara förvaltas och fortsätta utvecklas inom ramen för en stabil och vetenskaplig disciplin där återväxten av nya förmågor kan garanteras. Kunskaperna om kultur och kompetensen att hantera mångfald och komplexitet liksom förståelsen för förändring som finns inom etnologiämnet är samhällsbyggande och hållbarhetfrämjande intellektuella egenskaper som behöver värnas, så det vore minst sagt olyckligt om etnologin försvann. 

För drygt tio år sedan tog den dåvarande ledningen för högskolan där jag arbetar beslutet att lägga ner den kulturvetenskapliga utbildning som fram till dess varit basen för min anställning. Därmed uppstod en arbetsbrist som jag förstod och accepterade även om vi lärare argumenterade för att vår utbildning borde få finnas kvar på grund av att den öppnade dörrar in i den akademiska världen för studenter som liksom jag kom från studieovana hem. Ett av skälen till nedläggningen var att utbildningen på grund av en del avhopp inte var lönsam, vilket kändes orättvist eftersom många av studenterna som sökt och kommit in på Kultur-och samhällsanalys berättade att de bytte program eftersom kulturstudierna gett dem självförtroende nog att söka sig till den utbildning de egentligen drömde om. Det har gått bra för väldigt många av de där studenterna och så gott som alla kom från miljöer där högre studier inte riktigt fanns på kartan. Det kändes sorgligt att inte få utbilda studenter i mitt eget ämne, men mina etnologiska kompetenser fick jag till min stora glädje användning för som lärare i ämnet företagsekonomi. Det var där jag hamnade efter nedläggningen.

Företagsekonomi är idag ett av de ämnen på högskolan som lockar flest studenter och det har varit intressant att lära känna det. Jag har lärt mig enormt mycket om mitt eget ämne kultur genom att studera och undervisa om företagsekonomiska teorier om ledarskap och organisering. Och jag har fördjupat mina kunskaper genom att handleda studenter som skriver om olika aspekter av ledning och organisering. Utan grunden i etnologiämnet talar mycket för att jag hade tvingats lämna högskolan i samband med den där omorganisationen. Men tack vare bredden i min utbildning fick jag ynnesten att fortsätta arbeta som lektor, vilket jag ser som ett av de mest meningsfulla arbeten man kan ha. Jag trodde nog att kombinationen av mina kunskaper och intressen, min öppenhet för förändring och beredvillighet att ta på mig nya uppgifter, alla år av erfarenhet samt det faktum att jag undervisar i ämnet företagsekonomi som lockar många studenter skulle borga för en viss anställningstrygghet. Att jag dessutom under de senaste fem åren skrivit åtta böcker (varav sex är läroböcker) trodde jag i alla fall inte skulle ligga mg i fatet.

Jag förstår så klart att den här texten kan uppfattas som en partsinlaga, som att jag talar i egen sak. Det är dock inte så jag ser det. Mitt engagemang för kunskapen och kvaliteten i forskning och högre utbildning sträcker sig långt utöver mitt eget intresse av en trygg försörjning och ett meningsfullt arbete. Jag har alltid sett det som att jag ansvarar inför skattebetalarna och att samhällets kostnader för högre utbildning är en investering tänkt att betala sig på lång sikt. Det är lika mycket för mig själv som för demokratin och kommande generationers behov av kunskap som jag säger det jag nu ska säga till dig som arbetar som rektor: Tänkt inte att uppdraget som ledare i den akademiska världen handlar om att producera något! Då blir det nämligen svårt att förvalta det arv som tidigare generationers akademiker lämnat efter sig och som alla i den akademiska världen ansvarar kollektivt för. Akademiskt skolade medarbetare är inte utbytbara kuggar i ett väloljat maskineri skapat för att så effektivt som möjligt nå strategiska mål. 

När jag sägs upp kan jag som lektor inte bara gå på dagen och lämna min tidigare arbetsplats, som jag gjorde när jag arbetade som bagare i slutet på 1980-talet. I det lärarlag som jag nu tvingas lämna känner vi varandra och har hittat konstruktiva sätt att kombinera våra olika personligheter och individuella intressen, och vi har genom åren utvecklat unika och värdefulla, kollektiva kunskaper och kompetenser. Liksom kulturen på avdelningen är helheten som lärarlaget utgör större än summan av delarna den består av. Rycks en av oss upp störs ordningen och försvinner rottrådarna som är intrasslade med andras trådar och som förgrenar sig långt utanför såväl avdelningen som högskolan. Oron på avdelningen som beslutet att säga upp fem medarbetare påverkar kvaliteten i arbetet och går ut över studenternas möjligheter att bedriva högre studier.

Vad jag försöker säga är att akademin både lever och frodas i symbios med studenterna och det omgivande samhället och att det därför är bättre att likna högskolan vid ett slags rizom, (alltså en i hög grad självorganiserande ordning utan tydligt centrum) än vid ett löpande band där man bygger bilar vars kvalitet går att mäta och kontrollera. Som rektor för en högskola befinner man sig inte i toppen av en hierarki, man utgör istället en viktig nod i ett dynamiskt nätverk med förgreningar långt utanför den egna organisationen. Metaforen jag vill lansera bygger på tanken om att kultur är odling och handlar om att likna uppdraget som rektor vid en chefsträdgårdsmästare, som leder och fördelar administrationens sysslor (som handlar om att gräva rabatter, rensa ogräs, vattna och tillföra jorden näring). Lärarna och forskarna motsvara i liknelsen blommorna som växer i den miljö som växer fram i plantskolan. Och kvaliteten i verksamheten står i direkt relation till graden av mångfald i odlingslandskapet.

Kulturen på högskolan är den mylla som kunskapen växer ur och får sin näring från, därför är det inte order uppifrån eller storslagna mål som behövs utan rätt näring, lagom med vatten, tålamod och inte minst förståelse för vilka växter som trivs tillsammans och som kan hämta kraft från varandra. Erfarna lärare presterar inget och behöver därför inte kontrolleras, de behöver istället känna ledningen tillit för att kunna ansvara för den kontinuitet som möjligheten att rota sig i jorden är en förutsättning för, vilket krävs för att unga adjunkter och nybakade lektorer ska kunna finna sin unika plats i den dynamiska helheten. Studenterna växer under sin tid i den akademiska miljön till lovande skott som kan sprida sig i samhället och slå rot i andra organisationer.

Om rektorer anammar samma typ av ledarskap som praktiseras i tillverkningsindustrin – det vill säga leder arbetet på högskolan genom att peka med hela handen och ser det som sin uppgift att effektivisera verksamheten och öka produktionen av mätbara resultat – kommer det att påverka miljön negativt och gå ut över kunskapen och kvaliteten som är förutsättningen för att arbetet som utförs på landets högskolor ska kunna hålla hög akademisk klass. Rektorer som använder den högt ärade och ansvarsfulla positionen som ledare i akademin som en stepping stone för sin fortsatta klättring i karriären har missuppfattat uppdraget. Genom att betrakta arbetet som rektor vid en trädgårdsmästare eller landskapsarkitekt minskar risken att akademiska odlingsmiljöer behandlas lika vårdslöst som den ovärderliga regnskogens mångfald, vilken tragiskt nog skövlas och ersätts med monokulturella odlingar av oljepalmer, majs eller någon annan kortsiktigt profitabel gröda.

Är dagens högskola antiintellektuell?

Jag har aldrig tänkt på mig själv som intellektuell. Det har känts förmätet eller pompöst att ta det ordet i min mun och det var absolut inte för att kunna kalla sig något sådant som jag sökte mig till universitetet. Eftersom jag inledde mitt arbetsliv i bagerivärlden där jag under tio års tid umgicks med kollegor vars inställning till livet var: Ska vi jobba eller snacka?! Och på grund av att jag under mina första år i arbetslivet inte orkade läsa böcker på min fritid, trots att jag närde en innerlig längtan efter det, var mitt mål aldrig någon titel. Mina studiedrömmar handlade om att få möjlighet att läsa och lära mig saker. Kunskapen i sig var det som lockade och den intresserar mig bara mer ju mer jag lär mig. Att jag skulle (kunna) vara någon som tjänar pengar på att tänka och skriva kändes som en omöjligt dröm, och den känslan höll i sig långt efter att jag disputerat och börjat undervisa på universitetet. Det var när jag började blogga och märkte att mina texter inte bara läses utan även uppskattas – och när jag insåg att mina tankar kan betyda något för andra och att mitt sätt att tänka kan ge perspektiv på det som många tar för givet – som det gick upp för mig att den jag är, oavsett vad jag kallar mig själv, passar in på begreppet intellektuell.

En intellektuell är en person som ägnar sig åt vetenskaplig eller litterär verksamhet. De intellektuella omfattar grupper som yrkesmässigt förmedlar kunskaper och åsikter, till exempel forskare, författare och lärare. Ordet kommer av intellekt som betyder förstånd.

I en snävare bemärkelse avses med intellektuella personer som gjort sig kända för att analysera och ha åsikter om samhället, och om tidens stora frågor. Sådana frågor kan vara av till exempel politisk, filosofisk, språklig, religiös eller kulturell natur.

Ordet intellektuell kan även användas som adjektiv, och betyder då "förståndsmässig" eller "andlig". (citatet är hämtat från Wikipedia)

Det finns ett skimmer runt ordet, titeln eller vad man nu ska kalla det. Många drömmer således om att vara intellektuella, trots att de varken skriver på någon regelbunden basis och även om det enda de förmedlar är åsikter som inte bygger på någon djupare analys. Och i dagens medielandskap premieras viljan att synas och höras framför människors förstånd och intellektuella förmågor, vilket gör viljan till makt och inflytande till en säkrare framgångsfaktor än att faktiskt veta och förstå saker. Förutsättningen för att vara och verka som intellektuell, i den mening som citatet bygger på, är med andra ord att det finns efterfrågan på den typen av tankar och tänkande som intellektuella människor är förmögna att skapa och uttrycka. Och det gör det tragiskt nog idag, trots att många ser behovet av kunskap och fördjupad analys. Vad det kan tänkas bero på är en av samtidens viktigaste frågor. Jag vet inte, men jag har en del förslag på möjliga förklaringar. En är att chefer värderas högre än lärare och forskare i den akademiska världen. 

Chefer behöver bara bry sig om det som händer i pappersvärlden, det som går att föra in i exceldokument och som andra kan tvingas producera. Intellektuellt arbete, alltså sådant arbete som kräver tänkande på en hög nivå, tar dock tid och går varken att målstyra, kvalitetssäkra eller effektivisera. Det finns heller inga garantier för att den typen av arbete leder till något tydligt eller mätbart resultat. Arbete som håller en hög intellektuell nivå går bara att utföra om man inte fokuserar på prestation och produktion. Stress är nämligen intellektets värsta fiende. Därför är akademisk frihet så viktig, både att den finns och att förståelsen samt inte minst respekten för den är utbredd. Dessa fakta är anledningen till att akademisk frihet står inskriven i högskolelagen.

Problematiskt nog anses det varken finnas tid eller förståelse för den typen av tänkande som utmärker ett intellektuellt förhållningssätt idag. Följaktligen får människor som vill ha makt allt mer kontroll över allt fler verksamheter, även på högskolan. Tyvärr är det svårt att skilja människor som lever i, av och med idéer, från människor som lajvar intellektuell genom att anamma en kvasiakademisk stil. Människans intellektuella förmågor kommer inifrån, det handlar inte om några attribut eller yttre egenskaper. Den som talar till synes eftertänksamt gör det inte självklart med utgångspunkt i en ärlig vilja att förmedla kunskap. Det kommer heller inte an på vilka ord man använder eller vilken titel man har. Och, framförallt, om man aldrig utmanar gällande normer och allmänna förgivettaganden kan man inte sägas vara intellektuell.

Där och när behovet av den typ av intellektuella som Lewis A. Coser skriver om i sin klassiska bok Men of ideas är som störst, verkar tillgången problematiskt nog vara högst begränsad, delvis på grund av att efterfrågan på människor med maktambitioner, (som kontrollerar och målstyr allt som de får inflytande över, eftersom det är enda sättet en chef kan få ett mått på sin egen framgång) är så hög. Bristen på förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar i praktiken är en annan viktig anledning till att arbetet inom akademin idag styrs enligt antiintellektuella principer hämtade från tillverkningsindustrin. Vill vi ha ett universitet värt namnet i framtiden, och det behöver vi ha om vi ska kunna möta hoten mot allt det vi vant oss vid att ta för givet, måste vi inte bara förstå utan även respektera det faktum att tankar aldrig går att kontrollera och styra mot på förhand uppgjorda mål. Den där boken av Coser ger mig många nycklar till förståelse för varför det var länge sedan jag kände mig hemma i den (förment) akademiska världen. Jag fastnar särskilt för ett citat från inledningen av boken. 

If the mind is chained to the immediate demands of the practicalities of the hour, it loses that autonomy without which it becomes a simple machine for “doing things”. (Coser [1665] 1997, xiii)

Intellektuella följer inte med och anpassar sig efter kulturen, deras mål är kunskapen som de följer dit den tar dem och tänkandet är deras verktyg. Krav på regelföljande, måluppfyllelse och alla försök att kontrollera det arbete som kräver att utövarna presterar på toppen av sin intellektuella förmåga är förödande för den akademiska kvalitet som är förutsättningen för att högskolan ska kunna sägas vara en HÖGSKOLA. Produktionen av publikationer går att kontrollera och inflödet av pengar går att mäta, men eftersom allt intellektuellt arbete handlar om tänkande, vilket beror på dagsform, kommer alla försök att tvinga fram resultat som håller hög akademisk kvalitet att vara dömda att misslyckas. NPM bygger på tanken att alla problem är komplicerade och att all förändring är linjär, liksom på villfarelsen att bara det som går att mäta och konkurrera om är värt något. Kunskapen är dock komplex, kulturell förändring dynamisk och lärande handlar om vad man faktiskt kan och vet, inte bara på tentan utan i vardagen och livet efter studierna. Därför behöver högskolan intellektuella mer än intellektuella behöver högskolan.

Igenkänningsfaktorn var hög under läsningen av Cosers bok, och när insikterna som den boken gav mötte innehållet i en annan bok som citeras nedan växte förståelsen för hur det intellektuella klimatet i den akademiska världen kunnat förändras så snabbt. Universitet har på senare tid koloniserats av människor med maktambitioner som inte behöver och heller inte tar några andra hänsyn än viljan till makt och begäret efter att kunna visa mätbara resultat. Chefer som betraktar det som sin uppgift att se till att målen nås och att organisationens resultat står sig i konkurrensen tar ofta åt sig äran av det akademiska arbetet. Därför omger de sig med följande och gör vad de kan för att bli av med visselblåsare och kritiker, även om kritiken bottnar i en legitim oro för kunskapens kvalitet. När jag läste följande rader gick det upp för mig hur och varför högskolan idag bara till det yttre liknar den högskola som jag sökte mig till och under lång tid kände mig hemma i.

Humans in general are great at coming up with reasons to maintain their desired beliefs in the face of contradictory data. More intelligent and educated people aren’t necessarily better at critical thinking, but they are likely to be more clever and creative in coming up with such excuses – and scientists are no exception. (Novella 2018, 304)

Citatet är hämtat från boken The Skeptics Guide to the Universe. How to Know What’s Really Real in a World Increasingly Full och Fake, där man går igenom olika typer av bias och sätt som den mänskliga hjärnan förleds. Vi förutsätter ofta att högutbildade människor, vilket många chefer inom akademin är, tar kloka beslut. Men vi vet att makt korrumperar och att den intelligens de har även kan används för att rationalisera besluten som tas av andra hänsyn än kunskapen och den långsiktiga hållbarheten. Att vara högutbildad är med andra ord ingen garanti för att man är intellektuell. Mycket talar istället för att den som tar på sig rollen att vara chef får svårt att samtidigt vara intellektuell. Det blir en målkonflikt och eftersom makt kommer med pengar är det svårt att stå emot frestelsen att använda inflytandet till att stärka makten istället för att värna kunskapen. Vi människor är lata av naturen och följer därför ofta minsta motståndets lag. Lättjan i sig är inget problem, den är själva förutsättningen för samhället och arbetet på högskolan. Lärande och kunskapsutveckling kräver dock att man övervinner lättjan, vilket blir svårt i en miljö fylld av chefer som kräver snabba resultat och som inte förstår eller respekterar det faktum att intellektuellt tankearbete är något annat än effektiv produktion av nyckeltal. 

När allt fler läser allt mindre och förlagen ser sin lönsamhet sjunka år för år blir det svårt att värna människans intellektuella förmågor. Därför trängs allt fler tänkande människor bort från offentligheten, och problematiskt nog även från universiteten och den akademiska världen, där människor med makt dikterar villkoren och kräver mätbara resultat. Liksom ett frö som har potential att bli ett vackert och ståtligt träd krävs en fruktbar miljö för att intellektet ska kunna växa och frodas. Att vara intellektuell i ensamhet är som att försöka få en ek att växa i öknen. Utan ett sammanhang där det finns en utvecklad kollektiv förståelse för vad som krävs för att enskilda ska kunna prestera på toppen av sin intellektuella förmåga tillsammans med andra, går det inte att vara och verka som intellektuell. Och där intellektuella betraktas som ett problem, alltså där tänkandet uppfattas som ett hinder mot realiseringen av olika typer av produktionsmål, är demokratin och den långsiktiga hållbarheten snart ett minne blott. 

Det är bara i samhällen och kulturella sammanhang där kunskapen faktiskt betyder något och har ett värde i sig som det finns utrymme för intellektuella, alltså människor som tänker länge och djupt innan de uttalar sig. Jag känner med andra ord allt annat än tillförsikt inför det faktum att USA valt Donald Trump till sin nästa president. Han installeras imorgon (måndag den 20 januari) och allt kan förändras snabbt när han får makten över världens mäktigaste land, ett land som fostrat många intellektuella och där friheten för bara några år sedan värderades högt.

Kunskap handlar om ansvar

Fortfarande, efter snart 35 år, känner jag tacksamhet gentemot skattebetalarna som gav mig möjlighet att först studera på grundnivå i sex år vid Göteborgs universitet, och sedan skapade förutsättningar för ytterligare sex års studier på doktorandnivå (som i och för sig till stor del finansierades av Volvo AB) vid Umeå universitet. På universitetet kändes det som att jag kom hem och där studerade jag för kunskapens skull, för att lära mig saker. Jag var allt för upptagen med att på bästa sätt ta vara på tiden och möjligheten jag fått för att ha någon strategi med studierna. Jag tog mitt ansvar genom att lära mig så mycket jag bara kunde genom att gå så många kurser olika som gick. Och jag litade på att lärarna som höll i undervisningen och bedömde mina tentor och uppsatser tog sitt ansvar, vilket handlar om att skapa de bästa förutsättningarna för studenternas lärande. Som doktorand tog jag ansvar för att kunskapen som arbetet resulterade i skulle bli så gedigen, användbar och lättillgänglig som möjligt, och jag är tacksam för att min avhandling fortfarande läses. Det är ett kvitto på att arbetet jag gjorde höll hög akademisk kvalitet. 

När jag disputerat och började undervisa växte min tacksamhet gentemot skattebetalarna som bekostar min lön, som jag får för att göra det jag älskar: undervisa och forska. I början av min tid som lektor dignade jag under det ansvar jag kände att jag hade och drabbades därför av prestationsångest, för plötsligt handlade mina studier och mitt arbete inte längre bara om mig själv och mitt eget lärande. Arbetet som lektor kräver att jag fortsätter lära och utveckla kunskap, men det handlar lika mycket om att skapa förutsättningar för studenternas lärande och om att sprida kunskap i samhället. Jag har inte alltid varit omtyckt av studenterna, men det har alltid funnits de som förstått att jag är där för deras skull och jag har fortfarande kontakt med många av dem jag varit lärare för. Och så länge jag får mail av gamla studenter – även (eller kanske framförallt) från studenter som varit kritiska mot mig som lärare – som skriver för att uppmana mig att fortsätta vara den lärare jag är, eftersom de märker att mina högt ställda förväntningar på dem som studenter inte handlar om att vara taskig utan om att förbereda dem för ett kvalificerat arbetsliv, kommer jag att ställa krav och vara tydlig med att jag har höga förväntningar på studenterna. Jag kan inte tvinga någon att känna samma tacksamhet gentemot skattebetalarna som jag gör, men jag kan försöka få studenterna att inse att studier på universitetet bygger på eget ansvar. Och jag tycker det är viktigt att påpeka att det är skattemedel som ger dem möjlighet att lära och utveckla den kunskap som krävs för att ta kloka beslut rörande framtiden, både den egna och samhällets. 

Jag återkommer ofta, allt oftare på senare tid, till min känsla av alienation i dagens högskolevärld. Jag trodde till exempel inte i min vildaste fantasi att jag skulle känna mig tvingad att påpeka för mina (med åren allt fler) chefer, att vi alla arbetar på skattebetalarnas bekostnad för att tillgodose samhällets eviga behov av ny kunskap av hög akademisk kvalitet. Om cheferna i den akademiska världen inte tar sitt ansvar och skapar förutsättningar för lektorer att undervisa och forska kommer kunskapen med tiden att utarmas i samhället som helhet. Därför har det med tiden blivit allt tydligare och viktigare för mig att se på och tala om kunskap som ansvar. Och därför är det fortfarande, efter en dryg månad, med en känsla av overklighet som jag bearbetar beskedet att jag kommer att bli av med min anställning som lektor på den högskola jag gett över 21 av mina bästa år i arbetslivet. Eftersom kurserna jag utvecklat i och arbetat med, och som studenterna i vissa fall varit översvallande nöjda med, ska ges även i fortsättningen (av mina kollegor som får stanna kvar för att deras arbetsuppgifter de senaste åren handlat om annat, vilket de framöver kommer att tvingas göra mindre av) kan jag inte skaka av mig känslan av att jag får gå för att jag tagit det ansvar som jag menar är själva grunden för anställningen som lektor.

Ansvar är ett ord som liksom kunskap förpliktigar. Många vill ha arbeten där de får hög lön för att stå som ansvarig på pappret, men att ta ansvar i vardagen, inte bara för besluten och uppgifterna man utför utan även för konsekvenserna, är dock något helt annat än det ansvar som dagens chefer får allt högre lön för att axla. Ansvar är nämligen bara något individer kan ta i vardagen. Ytterst är det den samlade effekten av medborgarnas ansvarstagande som utgör grunden för samhällets långsiktiga hållbarhet. Så när det växer fram en syn på ansvar som bygger på tanken att det är något man kan delegera till någon (och accepterar att hen själv får förhandla om sin lön och villkoren för ansvarstagandet) har begreppet urholkats. Och när politiker med ansvar för utbildning och allt fler chefer i universitetsvärlden lägger ansvaret för studenternas lärande på lärarna har den akademiska världen förändrats i grunden. Kunskap är nämligen inte det samma som ett mätbart resultat. Kunskap handlar om vad man faktiskt vet och kan, inte om vilka betyg och examina man kan visa upp.

När jag tar ansvar som lektor handlar det lika mycket om att skapa förutsättningar för studenternas och allmänhetens lärande som att fortsätta utveckla min egen kunskap. Bloggandet är en del av ansvarstagandet. Flyktlinjer är en plats för lärande. Jag sprider inte fakta och söker inte följare, jag är fullt upptagen med mitt eget lärande här och bjuder in den som är intresserad av liknade saker som jag att följa med på bildningsresan. Om jag fick önska hade mitt arbete som lektor sett annorlunda ut. Det med sorg jag tvingas konstatera att jag inte möts av intresserade och ansvarstagande studenter som bedriver självständiga studier tillsammans med mig. Istället fylls mitt arbete med krav, både från mina chefer och studenterna, som handlar om annat än kunskap och lärande. 

Trots att jag har gått igenom en forskarutbildning där hela poängen är att man ska lära sig axla ansvaret som krävs för att kunna förvalta det kunskapsarv som utgör samhällets bas förväntas jag följa ett växande antal chefers order, som handlar om att nå strategiska produktionsmål. Efter att jag fått beskedet från högskolans ledning, att jag är övertalig och att mina kunskaper och kompetenser samt engagemang och lojalitet med kunskapen och ytterst skattebetalarna inte anses värdefulla nog att behålla, går det långsamt upp för mig hur instängd jag känt mig och hur länge sedan det var som jag kände att jag kunde vara den lärare jag önskar vara.

Just nu njuter jag av min nyvunna frihet. Äntligen slipper jag förhålla mig till regler jag på goda grunder anser vara problematiska och kan skita i uppgifter som jag med stöd i egen och andras forskning vet motverkar sitt eget syfte. Nu när jag inte hämmas av rädslan över att förlora jobbet får jag tid och kraft att axla ansvaret som kunskapen kräver av mig. Och jag får tid att läsa och skriva. Kunskap är en färskvara och lärande förutsätter både att man lär sig nya saker och att man gör sig av med insikter som inte är användbara längre. I väntan på att jag hittar ett nytt jobb kan jag göra rätt saker på rätt sätt, alltså ta det ansvar som jag vill och är utbildad för att ta. Framförallt har jag nu tid och möjlighet att ägna mig åt att försöka få fler att förstå att och hur stort problem som bristen på förståelse för vad ansvar är och vad den växande oförmågan att ta ansvar riskerar leda till. 

När jag säger att ansvar är en förutsättning för kunskap menar jag att både den som skriver, läser och använder vetandet måste reflektera över vad man gör och varför man gör det. Det är en typ av ansvar som inte kan delegeras eller som man kan slippa undan genom att skylla på någon annan. Det är inte ett teoretiskt ansvar som bara existerar i pappersvärlden, utan ett praktiskt ansvar som endast finns och får konsekvenser när det utövas. Jag tar ansvar genom att bara skriva sådant jag anser mig veta, men ansvaret handlar även om att lyssna på kritik och byta åsikt i mötet med ny kunskap eller bättre argument. För att mina texter ska fungera måste läsaren också ta ansvar genom att förhålla sig kritiskt till det jag skriver och ställa innehållet i relation till andra kunskaper. Det gäller även undervisningen. Om jag som lektor möter studenter som passivt och okritiskt tar in och sedan upprepar det jag säger och bara refererar till böckerna som finns uppsatta på litteraturlistan, utan att ställa innehållet i relation till innehållet i andra böcker, kan och kommer den högre utbildningen inte att kunna bli högre. Utan gemensamt ansvar för kunskapen kan den helt enkelt inte vara relevant och användbar.

Produktionstänkande och tankearbete

Som lektor är jag utbildad för och arbetar med tänkande i olika former. Språket är mediet och intellektet är verktyget i mitt yrke, som i grund och botten handlar om att värna och utveckla kunskap samt skapa förutsättningar för studenternas och allmänhetens (livslånga) lärande. Eftersom kunskapen alltid måste vara aktuell och hela tiden stå i relation till den föränderliga verkligheten blir ingen, någonsin, fullärd eller färdig. Forskning och undervisning är både ett komplext problem och en dynamisk process, absolut inte något slags produkt eller en standardiserad tjänst, vilket måste respekteras om högskolan ska kunna vara en högskola även i framtiden.

Med hänvisning till ovanstående tankar om vad arbetet som lektor handlar om och vad som är högskolans uppdrag menar jag att det är en helt avgörande skillnad mellan att styra högskolans verksamhet mot mätbara mål och att skapa förutsättningar för studenters lärande och forskares kunskapsutveckling. För att högskolan ska kunna vara en HÖGskola krävs ett sant akademiskt ledarskap (som jag skrev ett inlägg om innan jul). Problematiskt nog blir det allt tydligare att allt fler högskolor styrs enligt ledningsprinciper hämtade från den privata tillverkningsindustrin, vilket gör att arbetet som lektor förändras i grunden och upphör att handla om tänkande. För ett tag sedan skrev jag en personlig betraktelse över denna förändring (länk till bloggpost) där jag jag konstaterade att arbetsgivaren betraktar mig och mina kollegor som ett slags "akademiska" knegare, trots att det strider mot högskolelagens intention och vetenskapens principer.

Alla som arbetar på högskolan får sin lön från det allmänna och har därför ett ansvar gentemot skattebetalarna. Det är i alla fall så här som jag alltid har sett på mitt eget jobb och högskolans samhällsuppdrag. Jag började arbeta som lektor, inte primärt för att jag sökte en anställning utan för att jag letade efter en meningsfull livsuppgift, och den har jag tagit på största allvar genom alla mina 26 år i statlig tjänst (och innan dess under sex år som student). Givet att högskolans uppdrag fortfarande är att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för studenternas lärande borde min syn på akademiskt tankearbete inte vara kontroversiell. Om mitt engagemang för kunskap och akademisk kvalitet uppfattas som kritik mot mina chefer är det ett tecken i tiden som behöver diskuteras, för det indikerar att inte bara högskolan förändrats i grunden utan även samhället och kulturen. Om högskolans samhällsuppdrag inte längre är kunskap och intellektuell utveckling måste vi alla ställa oss frågan vad vi som skattebetalare får för pengarna som investeras i högskolesektorn. Om studier och forskning inte längre handlar om lärande, alltså om arbetet som lektor inte längre är ett tankearbete, behövs inte högskolan i dess ursprungliga form och då blir samhällets investering i verksamheten ett gigantiskt slöseri med allmänna medel.

Det jag ger uttryck för här är inte ett särintresse utan en oro som angår och borde engagera alla. Skolan och den högre utbildningen är två av samhällets största utgifter, men kostnaden är en investering som betalar sig i längden; om, säger om, lärarna kan och får vara lärare och forskarna ägnar all sin tid och kraft åt att utveckla ny kunskap. Tyvärr är det inte så det ser ut idag. All undervisande personal i utbildningssystemet dignar under en växande (och till stor del meningslös) administrativ börda, som inte bara kostar massor av pengar, utan dessutom förändrar arbetet som lektor i grunden. Om kärnverksamhetens behov av tid att tänka ignoreras och ett produktionstänkande påtvingas lärarna och forskarna kommer den högre utbildningen att förvandlas till en kuliss där man lajvar akademiskt arbete. Skolan har redan förvandlats till en guldgruva för privata, ofta utländska, vinstintressen. Och universitetet håller på att tas över av chefer och strateger vars mål är att kunna peka på framgång i konkurrensen om nyckeltal (läs tomhet) med cheferna och strategerna på andra högskolor. 

Om skolan inte fungerar som det är tänkt är det ett problem som får ringar på vattnet och som ger upphov till nya problem, på andra håll, vilka problematiskt nog bara kan lösas med bättre kunskap och en mer utvecklad, kollektiv, tankeförmåga. Och det är syftet med den högre utbildningen, som bara kan fungera som det är tänkt om grundskolan faktiskt lägger grunden för studier på universitetsnivå, vilket det finns gott om tecken på inte riktigt är fallet. Vi kanske aldrig levde i ett kunskapssamhälle, men idag lever vi med en djupt problematisk betygsinflation och en växande kunskapsresistens som utgör ett allvarligt hot mot demokratin. Insikten om att produktionstänkande inte är kompatibelt med tankearbete är alltså en viktig nyckel till långsiktig hållbarhet. Utan förståelse och respekt för vad kunskap är och hur lärande fungerar i praktiken kommer problemen, som idag förvärras allt snabbare i samhället och världen, att fortsätta öka i en allt snabbare takt. Och det i sin tur riskerar att föröda förutsättningarna för det tankearbete som krävs för att mänskligheten ska kunna ta sig ur den låsning som livet på jorden just nu sitter fast i.

Vad som är hönan och ägget – om det är det ökande antalet chefer och administratörer i utbildningssystemet som gett upphov till produktionstänkandet, eller om det är produktionstänkandet som gett upphov till det fiktiva behovet av fler chefer och mer administration – är svårt att uttala sig om. Men det behöver man som tur är inte göra, det räcker att konstatera att kunskapen är förutsättningen för demokratin och inse att utvecklingen inom all offentligt finansierad verksamhet går åt helt fel håll idag. Strävan efter kontroll och måluppfyllelse är mänsklig, men det gör det inte automatiskt till positiva krafter i samhällsutvecklingen, tvärtom. Det är sant att viljan kan försätta berg, men kunskapsutveckling går inte att kontrollera och någon annans lärande är omöjligt att målstyra. Därför fungerar NPM i utbildningssystemet som de där grå herrarna som dyker upp i Momos värld, (i Michel Edes bok Momo, eller kampen om tiden) och som försöker få människorna att "spara" tid. Boken skrevs 1973, men problemen med strävan efter kontroll och effektivisering som allmän och allenarådande princip i samhället har följt mänskligheten genom hela det moderna samhällets historia. Eftersom makten över högskolan länge låg i kollegiets händer tog det tid innan reformerna som infördes på 1990-talet fick genomslag i akademin, men idag har kollegiet i praktiken ingen makt alls eftersom den ständigt växande linjeorganisationen likt en gökunge tar över allt mer. De få kollegiala nämnder som finns kvar har reducerats till ett slags remissinstans, och både lärare och forskare förväntas idag okritisk följa ledningens order om att öka produktionen av betyg, examina och externa medel. När produktionstänkandet tar över ökar over-head kostnaderna samtidigt som förutsättningarna för lärande och tänkande minskar, och lektorer som liksom jag värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten kommer att uppfattas som ett hot.

Att veta och förstå är förutsättningen för att man ska kunna ta kloka beslut som inte bara bygger tillgängliga utan (framförallt) relevanta och inte minst användbara, fakta. Men det räcker inte att inse detta, om förutsättningarna för lärande och tankearbete inte finns kommer kunskapen inte att kunna utvecklas och användas. Därför måste vi göra upp med produktionstänkandet. Tankearbete är en dynamisk process, inte en prudukt. Och lärande är en fragil egenskap, inte ett mät- och kontrollerbart resultat. Men enda sättet för chefer att mäta sin betydelse är att peka på siffror som går att jämföra och som antingen pekar uppåt eller neråt. Eftersom förståelsen för vad kunskap är och hur lärande fungerar ignoreras idag håller utbildningssystemet och den akademiska världen tragiskt nog på att förvandlas till en väloljad produktionsapparat där landets högst utbildade människor betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri vars mål är att skapa mer tomhet snabbare. Det som går att producera behöver vi inte, och i många fall är det direkt skadligt. Och det vi behöver går inte att producera, bara skapa förutsättningar för.

Den som liksom jag försvarar kunskapen och den akademiska kvaliteten och därför dristar sig till att rikta kritik mot ledningens prioriteringar och sättet att se på och organisera tankearbete – och notera att det är organiseringen och prioriteringarna som kritiseras, inte personerna som försvarar systemet – gör sig själv idag omöjlig. Så fort ledningen får chansen kommer den att göra sig av med hen, på ett eller annat sätt. I mitt fall skyller man på arbetsbrist, men eftersom de flesta av kurserna som jag byggt upp och arbetat på (med mycket gott resultat) kommer att fortsätta ges, och min kompetens dessutom är användbar på väldigt många fler kurser och utbildningar än dem jag arbetat på under det senaste året, blir det uppenbart vad cheferna (som av något slags naturlag aldrig kan bli övertaliga) sysslar med. Jag är fruktansvärt besviken över att ledningen för den högskola som jag varit en lojal medarbetare på under snart 22 år betraktar mig, mina kompetenser och mitt engagemang för kunskap och akademisk kvalitet, som ett hinder på vägen mot förverkligandet av högskolans produktionsmål. Men jag oroas mer över utvecklingen generellt och det skär i min när jag tvingas bevittna den allmänna förflackningen av och respekten för kunskapen som gör det omöjligt att bedriva tankearbete. 

Här under helgerna har jag tagit mig tid att sortera tankarna och jag går därför in i det nya året med förnyad kraft och en kämpaglöd som förvånar mig. Jag kommer inte att strida för att få behålla jobbet, istället kommer jag att göra allt jag kan för att hitta en arbetsgivare som liksom jag förstår att NPM inte är lösningen på Sveriges och mänsklighetens problem och som därför sätter värde på kunskapen, inser betydelsen av tänkande och förstår varför det är så viktigt att skapa förutsättningar för lärande. Hittar jag ingen sådan arbetsgivare får jag arbeta med något annat tills jag blir pensionär, men mitt engagemang för kunskapen kommer jag inte att ge upp. 

Jag kommer att fortsätta skriva så länge mina texter blir lästa. Därför vill jag avsluta årets första bloggpost med en uppmaning till dig som läst ända hit och som liksom jag, dels förstår skillnaden mellan tankearbete och produktionstänkande, dels oroas över utvecklingen i den akademiska världen; Snälla, om du uppskattar mina ord och mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten, hjälp mig sprida texterna jag skriver. Jag tjänar inga pengar på bloggandet, arbetet är helt ideellt och jag skriver för kunskapens och den akademiska kvalitetens skull.