Den breda och den smala vägen in i framtiden

Mänskligheten har under hela sin historia varit på väg in i den framtid som med inspiration från filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari kan förstås i termer av realiserad virtualitet – där det virtuella är summan av allas tankar och allt det som skulle kunna bli, alltså en abstrakt helhet som vida överskrider realitetens begränsningar, vilket tvingar fram den sållning som formar samtiden. Även om våra tankar ständigt rör sig och alla hela tiden är mer eller mindre aktiva är vi inte på väg någonstans. Framtiden är ingen destination, det enda som existerar är rörelse, hastighet och riktning. Våra liv utspelar sig med andra ord i ett evigt nu, mellan föränderliga minnen av historien och en mer eller mindre öppen framtid. Eftersom det är så här verkligheten fungerar blir det problematiskt att tänka på livet och samhällsutvecklingen i termer av mål. Även om målen nås och man hamnar där man önskar är vi människor dömda att fortsätta. Visioner är därför en bättre bild, för tanken med sådana är att de anger riktningen och att de kan förändras allt eftersom.

Intuitionen säger en att det är viktigt att ha mål, men jag menar att det sättet att se på livet och samhället leder oss och vårt tänkande fel. Nyckeln till något slags varaktig mening i tillvaron är insikten om att man är och alltid har varit framme och att allt ytterst består av rörelse. Det sättet att se på nuet och framtiden gör det möjligt att rikta sitt fokus mot vägen, i trygg förvissning om att det är resan som är målet och att meningen är avhängig det vi fyller tiden och tillvaron med. Eftersom det vi gör här och nu oundvikligen får konsekvenser för det som kommer sedan, och särskilt som livet och kulturen inte går att målsäkra, kommer alla tankar på att det finns en enda väg mot ett enda mål att leda både en själv och samhället fel. Både det vi gör och det vi tänker här och nu öppnar och stänger hela tiden möjligheter för det som kommer sedan, och slumpen spelar dessutom en långt större roll för utfallet än man tror.

Om fler tar till sig den här typen av tankar kommer samhället som helhet att präglas mycket mer av närvaro och eftertänksam reflektion än det samhälle vi lever i idag, där det stora flertalet oftast är någon annanstans än här och nu, fullt fokuserade på att vinna personliga fördelar konkurrensen med alla andra. Idag fokuseras dels på det som varit – vårt värde bestäms av våra CVn och ju mer som gjorts och producerats desto bättre – dels på framtiden – den som sätter upp de mest ambitiösa målet anses bäst (men eftersom en eventuell realisering ligger dold bakom horisonten, i det virtuella, saknas en övre gräns för formuleringen, vilket gör att den som är bäst på att skryta vinner – därmed går kontakten med den levda verklighet som utspelar sig här och nu förlorad.

Istället för att lägga tid och resurser på att å ena sidan jaga mät- och producerbara meriter, och å andra sidan konkurrera om vems mål som alla andra förväntas sluta upp kring, skulle det med ett mer reflekterande och eftertänksamt samhälleligt etos dels bli viktigare vad som faktiskt görs idag, dels vilka konsekvenser utfallet av handlingarna får. Det tror jag att alla skulle vinna på, framförallt de som ännu inte har fötts och som är dömda att hantera det vi som lever nu lämnar efter oss. Om det var så vi tänkte skulle en sån som Donald Trump aldrig kunna bli president, och regeringar som går till val på att göra livet för sjuka och arbetslösa till ett helvete skulle aldrig lyckas få förnyat förtroende. 

Om våra makthavare på daglig basis tvingades redovisa vad de gör just nu – snarare än att stå i TV och skylla problemen på andra eller kritisera oppositionens olika målbilder (alltså de bilder som de själva kan måla upp rörande sina motståndares mål) – skulle det bli tydligare för alla att ledarskap handlar om att dagligen och stundligen ta personligt ansvar för förvaltandet av det allmänna, inte om att förföra massorna för att få makt och bli rik för egen del, vilket väl är vad vår nuvarande statsminister ägnar sig åt. Ett samhälle som ger större trygghet till eliten (som redan har skaffat sig trygghet) än till vanligt folk, är ohållbart. 

Det är en helt avgörande skillnad mellan att faktiskt ta ansvar och att ge sken av att det är vad man gör, och den skillnaden behöver uppmärksammas mycket mer. För idag spelar det större roll vilka meriter man kan visa upp och vad man säger sig vilja göra, än vad man faktiskt gör och vilka konsekvenser det får. Regeringen talar om ett bidragstak. Tänk om vi istället införde ett förbud mot fallskärmar för landets mest ekonomiskt gynnade fåtal. Om man får hög lön för att ta ansvar borde man inte kunna använda makten som ämbetet ger en till att förhandla fram större och bättre ekonomisk trygghet än medarbetarna som realiserar chefens målbild.

Det blev (som vanligt) en lång inledning till den tanke jag formulerade i titeln, men det jag skrivit ovan hänger ihop med det jag vill peka på, nämligen att det väldigt förenklat går att säga att det finns två vägar som leder in i framtiden, en bred väg och en smal. Just nu rör sig samhället och världen i stort fram längs en bred väg där det finns gott om utrymme för populism, nationalism och totalitarism. Det är en väg som ser tilltalade ut på pappret, en väg fylld av oändliga möjligheter som bär på löftet om att alla kan bli rika och berömda. Det är den vägen som kriminella i alla tider valt, så därför är det inte så konstigt att det problemet ökar. 

Ett av många problem med den breda vägen är att den bygger på logiken att livet och samhället är en mer eller mindre meningslös transportsträcka, där det är viktigare vilka mål man säger sig ha och vad man kan ge sken av att man gjort. Den vägen talar till känslorna, medan kunskapen säger att det inte finns några genvägar till lycka, välstånd och hållbarhet. När Tidögängets företrädare talar om för oss att det ska löna sig mer att arbeta än att leva på bidrag, och sedan sänker bidragen för att öka desperationen bland arbetstagarna vilket krävs för att arbetsgivarna ska kunna sänka lönerna. Vår finansminister säger att hon vill att barnen ska se sina föräldrar gå till jobbet. Det gjorde statarnas barn, med förtvivlan för de insåg att det var deras lott i livet också. Det är en tanke och en handling som får konsekvenser för det samhälle som våra barn, barnbarn och kommande generationer ska leva i.

Den smala vägen in i framtiden bygger på närvaro och om att skapa förutsättningar för realiseringen av så många aspekter som möjligt av den mångfald av drömmar som finns i det virtuella. Den vägen är inte lika glamorös och den handlar mer om att motstå frestelsen att söka genvägar än om att pumpa upp sitt självförtroende till megalomana dimensioner. Den smala vägen är hållbar och bygger inte på framgång i konkurrensen om uppblåsta och orealistiska målbilder, eller på förnekelse av historien. Samhällen som slår i på den smala vägen premierar och låter sig ledas av den för tillfället bästa kunskapen om hur saker och ting faktiskt fungerar. Den vägen utgår från allas handlingar här och nu, i vardagen, och det samlade engagemanget för och arbetet med att värna demokratin.

Ett samhälle där det enda som betyder något är det som går att ge sken av, och där konkurrensen är mördande blir alla förr eller senare förlorare. Ett sådant samhälle kan aldrig bli ett kunskapssamhälle, för kunskap kräver tid och engagemang och handlar mer om vad man faktiskt kan och vet än vilka betyg man har, vilka examina man kan visa upp och vilka tidskrifter man lyckats bli publicerad i. Samtidens största och viktigaste fråga är därför: hur skapar vi efterfrågan på viljan att lära och respektera kunskap? Det är nämligen demokratins verkliga knäckfråga. I den värld vi lever i idag betyder kunskap ingenting (i alla fall om den inte bekräftar politikernas beslut och människornas fördomar). Det är alla andra problems moder!

Respekt för kunskap, transparens/öppenhet och demokrati är den grund som alla hållbara samhällen vilar på. Tänk om politikerna och väljarna kunde enas om detta och försvara de principerna, då skulle partiledardebatterna inför valet förvandlas till konstruktiva möten om den gemensamma vägen in i framtiden. Och samtalen hemma vid köksbordet och i lunchrummen på arbetsplatserna skulle handla om vad vi läser och vad vi gör, inte om vilken grupp av människor som är mest problematisk och därför kan offras.

Vad jag vill, vad jag kan, vad jag förmår och (framförallt) vad jag tillåts göra

När det här bedrövliga året nu börjar närma sig sitt slut känner jag ett behov av att summera och reflektera och idag har jag tagit ledigt från mina andra skrivprojekt, så jag stannar upp och tar vara på tillfället. Utgångspunkten för den här bloggposten är frågan i rubriken: Vad vill jag, vad kan jag, vad förmår jag och inte minst, vad tillåts jag göra? Ända sedan jag började studera på universitetet 1991 har jag vetat vad jag vill och jag har under alla år utmanat gränserna för mig egen förmåga genom att hela tiden höja ribban. Ibland har min förmodade neuropsykiatriska diagnos hindrat mig, men av det har jag samtidigt lärt mig massor. Det är med andra ord inte där mitt problem ligger, utan i den kultur som jag ägnat ett helt forskarliv åt att studera. Av erfarenhet har jag lärt mig att det aldrig kommer an på vad man kan och vill, utan på hur normerna ser ut. Det det är där jag på senare år stött på allt fler hinder, inte för att jag har förändrats utan för att synen på vad forskning är och vad som räknas meriterande har gjort det.

Det finns många anledningar till att jag haft så svårt att släppa taget om Högskolan Väst, både djupt personliga och rent professionella, men det handlar även om ansvaret jag alltid känt inför skattebetalarna som ytterst bekostar lönerna för alla oss som har en statlig anställning. Om jag bara hade kunnat släppa allt utan problem hade det inneburit att arbetet inte betydde något för mig, men det har det alltid gjort. Inte anställningen som sådan, men möjligheten att få undervisa och forska. Det är förlusten av detta som jag sörjer och återkommande känner ett behov av att bearbeta för att kunna fokusera på den undervisning jag har kvar.

Under det gångna året har det gått i vågor och även om den långsiktiga trenden är positiv så har just den här veckan varit särskilt jobbig. Om det bara handlade om mig, om vad jag vill, vad jag kan och förmår göra hade allt varit mycket enklare att ta mig igenom skiten. Men eftersom vi har en regering vars huvudmål är att göra livet för arbetslösa till ett helvete, och jag fortfarande verkar i en akademisk kultur som inte sätter värde på den forskning och de kunskaper jag har vigt mitt liv åt, är det svårt att känna hopp. Men jag kämpar som jag skrev i förra bloggposten vidare och har absolut inte gett upp, tvärtom! Jag tror att det kan bli bra, men just nu ser det verkligen mörkt ut. 

Eftersom jag är den jag är och fungerar som jag gör var det länge sedan jag insåg att jag har ett stort behov av att skriva. Det är en av alla saker som jag lärt mig genom åren i akademin; att sätta tankar på pränt ger mig ro i själen och det frigör tid för intellektuell utveckling och vetenskapligt skrivande. Det kanske ser ut som att jag ägnar hela dagarna åt att blogga och skriva inlägg på sociala medier, men parallellt med det skriver jag just nu på två böcker som blir klara till våren (då min nästa lärobok publiceras) och jag skissar dessutom på två artiklar. Skrivandet ger helt enkelt mer än det tar, det är så jag fungerar. Viljan att skriva och möjligheten att kanalisera mina tankar till problem som intresserar och engagerar mig, ger mitt liv både mening och riktning. Därför är jag tacksam för Flyktlinjer, och jag blir glad av att se att många vill läsa vad jag skriver.

Jag tror att det jag känner är ett slags separationsångest. Trots att jag under en lång rad av år har kämpat i motvind för att värna kollegialiteten och den akademiska kvaliteten på en arbetsplats vars ledning inte uppskattar den jag är och det jag gör har jag svårt att inte engagera mig. Samtidigt är det så att jag inte bara förlorar anställningen som jag har haft i 23 år och som jag trodde att jag skulle få fortsätta ha ett par år till på grund av att jag snart fyller 61, jag blir också av med både min försörjning och min position i samhällsordningen. Även om ingen kan ta ifrån mig mina kunskaper och trots att mina böcker även framöver, åtminstone ett tag, kommer att användas i undervisningen på olika högskolor och universitet, kommer jag från och med mars nästa år att betraktas som en outsider. Och enda sättet för en sådan att nå ut är att skaffa sig en YouTube-kanal och förnedra sig där. Som arbetslös kommer jag att betraktas som ett problem, och eftersom alla problem i dagen samhälle är individualiserade anses jag få skylla mig själv. Jag kämpar därför inte bara med ekonomin, utan även med självförtroendet och självkänslan.

Igår fick jag högskolans nyhetsbrev. Där önskar rektorn alla god jul, och han meddelar att budgeten nu är i balans, att krisen är över och att hela organisationen äntligen kan blicka framåt. Nu finns det pengar igen, för nyanställningar och möjligheten för fler lojala forskare att bli professorer med 15000:- mer i lön. Det är inte första gången under året som medarbetarna som får vara kvar tackas för sina insatser under omställningen. Rektor visar stor förståelse för att det varit jobbigt. Vi som offrades för att få budgeten i balans och som nu riskerar att bli arbetslösa nämns inte med ett ord. Vi existerar inte i högskolans föreställningsvärld längre. Det sista jag hörde från rektor var när jag för ett år sedan mailade honom och frågade om han tyckte att beskedet om att jag skulle sägas upp meddelades på ett sätt som ligger i linje med högskolans värdegrund. Den frågan fick jag ingen respons på, det enda han skrev var: Ett tufft besked att få. Jag tror aldrig jag har känt mig så förnedrad som när jag läste de orden.

Det kollegiala stödet på HV är obefintligt, och jag förstår varför. När jag rör mig i lokalerna påminns kollegorna som får stanna om att inte ens en medarbetare som jobbat 27 år i högskolevärlden – och som meriterat sig till docent och sitter i institutionsnämnden (som är det enda "kollegiala" organet som finns kvar), och alltid har satt en ära i att ge studenterna de bästa förutsättningarna att utveckla kunskaper – kan känna sig trygg. Även om det är jobbigt att se kollegor springa förbi mig i trappan eller vända på klacken i korridoren för att undvika att möta mig, och trots att det gör ont i magen när jag möter blickarna som söker sig mot golvet, är det ännu värre att få en klapp på axeln, för det bekräftar bara att rådande ordning anses vara den enda möjliga och att det anses okej att sparka folk utan att ge dem någon förklaring. Värst är nog att mötas av ett glatt hejsan, som om allt var som vanligt. Fast hur jobbigt allt det där nu än är så lär jag mig samtidigt massor om hur kultur och människor fungerar, vilket varit mitt forskningsområde i alla år. Därför är jag kluven, vilket tar på krafterna och bidrar till att det är så svårt att bringa reda i tankarna.

Jag är dock långt ifrån ensam. När jag läser boken Dark Academia. How Universities Die, är igenkänningsfaktorn skrämmande hög. I Sverige är det uppenbarligen inte lika illa som i England, där ekonomiseringen, marknadiseringen och juridifieringen gått mycket längre. Eftersom vi är så få som bryr oss och vågar stå upp för det vi tror på är det dock bara en tidsfråga innan högskolesektorn i Sverige också dör. I ett samhälle där kunskapen inte betyder något och i en akademisk värld där det anses viktigare var man publicerar sig än vilka vetenskapliga insikter man förmedlar, och där bara den forskning som bedrivs med externa medel som vunnits i konkurrens anses meriterande, blir investeringen i forskning och högre utbildning ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Jag säger inte att det är där vid är, men vi rör oss med skrämmande hastighet i den riktningen.

I måndags lyssnade jag på Nobelpristagarnas samtal, om sina resultat, om förutsättningarna för att bedriva grundforskning, om ekonomi, politik och en hållbar framtid för mänskligheten. Det fick mig att känna en viss hoppfullhet, men samtalet var också djupt oroande. För den väg som politiken generellt sett slagit in på är på många sätt motsatsen till det som forskarna talar om. Och om inte ens Nobelpristagare kan känna sig trygg på sin arbetsplats är det ett tecken på att något är fundamentalt fel, vilket paradoxalt nog kräver kunskap och respekt för vetenskapen för att kunna komma tillrätta med. Att kunskap inte längre räknas bekräftades i tisdags när SVT släppte sista delen i dokumentärserien Hatet. Idag betraktas forskare som problematiska särintressen, eller som vilka mediefigurer som helst på en marknad där den som genererar mest trafik till techmiljardärernas plattformar får mest inflytande och blir rika, samtidigt som alla andra blir fattigare, både rent materiellt och i anden.

Den händelse som fick mig att skriva den här bloggposten är dock beskedet som jag fick i onsdags, vilket sänkte mig fullkomligt, i alla fall för stunden. Jag sökte ett vikariat som lektor i kulturvetskap på 80% i början av november, som jag trodde att jag hade en god chans att få. Och sedan dess har jag inte riktigt kunnat släppa det där. Att vänta på besked är inte min starka sida, därför har det stört mig i skrivandet en hel del. Jag hade aldrig sökt tjänsten om jag inte gjort bedömningen att utlysningen passade mig som hand i handske, både avseende mina forskningsintressen, mitt CV och mina pedagogiska meriter. I utlysningen läste jag följande:

Arbetsuppgifter
Arbetsuppgifterna består i att undervisa på kandidatprogrammet kultur, på kurser i genusvetenskap samt på lärarutbildningen. I arbetsuppgifterna ingår att handleda examensarbeten på kandidat- och avancerad nivå. Utöver undervisning kommer du som vikarierande lektor att ingå i det kollegiala arbetet på XXX, vilket innebär att vara involverad i kursutvecklingsarbete samt delta vid avdelningsmöten.

I anställningen ingår kompetensutveckling (10%).

Behörighet
Behörig att anställas som universitetslektor är den som dels har avlagt doktorsexamen i något av ämnena kulturstudier, genusvetenskap, etnologi eller motsvarande, dels visat pedagogisk skicklighet eller har motsvarande vetenskapliga kompetens eller någon annan skicklighet som är av betydelse med hänsyn till anställningens ämnesinnehåll och de arbetsuppgifter som ska ingå i anställningen.

Bedömningsgrund
Vi söker efter dig som är disputerad i kulturstudier, genusvetenskap, etnologi eller motsvarande och som har dokumenterade erfarenheter av undervisning inom högre utbildning samt dokumenterat god förmåga att samarbeta med såväl studenter som kollegor.

Särskilt meriterande är tidigare undervisningserfarenheter inom genusvetenskap, kulturvetenskap, lärarutbildning, och av handledning på kandidat och avancerad nivå.

Vid bedömning av sökande kommer lika vikt att fästas vid vetenskaplig och pedagogisk skicklighet. Administrativ erfarenhet liksom erfarenhet av extern samverkan är meriterande.

Universitetslektorn förväntas kunna bidra såväl vetenskapligt som pedagogiskt till ämnets akademiska miljö och förväntas ha god förmåga att samarbeta internt och externt, också vad gäller utvecklingen av institutionens verksamhet som helhet.

Jag flyttade aldrig in i känslan att jag skulle få tjänsten, men jag trodde som sagt att jag som docent i etnologi, med sju läroböcker och över 20 års erfarenhet av undervisning och handledning av uppsatser, skulle ha en god chans att i alla fall komma ifråga. I mailet jag fick i onsdags meddelades jag dock bara att tjänsten nu var tillsatt av två (!?) personer, på 50% vardera, vilket inte var vad som utlysts. När jag googlade på namnen såg jag att det var två relativt nydisputerade lektorer som fick vikariaten. Det kändes märkligt, så jag mailade och frågade hur man motiverade beslutet om tillsättningen. Och så här svarade man:

I bedömningsprocessen, gällande vikarierande lektor i kulturstudier, bedömdes sökande med fokus på skicklighet av betydelse för anställningens ämnesinnehåll och de arbetsuppgifter som ska ingå i anställningen. Därav togs det fram en tätgrupp utifrån att de sökande bäst motsvarade kriterierna: 

• tydlig profilering inom området kulturstudier med fokus på samtidens samhälleliga kulturella förändringsprocesser samt aktuell teoretisk kompetens gällande genus, kropp och sexualitet
• aktuell dokumenterad pedagogisk skicklighet gällande undervisning, framför allt inom områdena kulturstudier och/eller genusvetenskap, önskvärt också inom lärarutbildning 
• redovisad forskning inom områdena kulturstudier och/eller genus – företrädesvis i form av peer reviewed-granskade publikationer

Bedömningskriterierna som legat till grund för rankningen av de 40 sökande till vikariatet ser alltså annorlunda ut än de som nämns i utlysningen. Hade jag vetat att det var dessa kriterier som mina meriter skulle mätas mot hade jag aldrig sökt. Det ser ut som två olika tjänster. Varför gick man inte ut med detta? Hittade man på kriterier som presenterades förs när processen var avslutad för att bana väg för någon/några som man ville ge tjänsten till? Jag känner mig lurad och blev alltså än en gång ratad. Ensamheten och utsattheten som det innebär att inte bara förlora jobbet utan att dessutom berövas chansen att få ett nytt, på grund av att jag valde att följa kunskapen dit den tog mig, snarare än det som för tillfället anses meriterande, tär på mig. Nu känner jag mig högst tveksam till om jag orkar söka fler tjänster. Jag vet ju efter alla turerna på HV att chefer i statlig tjänst kan och får göra som de vill.

Av skrivningarna i de kriterier som gällde vid bedömningen blir det uppenbart för mig att synen på arbetet som lektor förändrats i grunden. Erfarenhet och gedigna meriter räknas inte längre. Idag är det bara de artiklar som publicerats under de senaste åren, i specifika, väldigt smala, internationella tidskrifter som betyder något. När jag disputerade på min avhandling existerade inte ämnet genusvetenskap. Det spelar ingen roll att jag var med och byggde upp maskulinitetsfältet i Sverige och att jag använde genusteori i min studie av förutsättningarna för jämställdhetsarbete i åkerinäringen. Och det faktum att jag undervisat om genus under många år betyder heller ingenting. Jag tycker synd om den uppväxande generationen av forskare som framöver tvingas leva i ett evigt nu där bara de senaste peer-reviewade artiklarna räknas och endast den som drar in externa medel kan känna sig trygg. Det är inte så man skapar förutsättningar för kunskap och akademisk kvalitet. 

När jag läser igenom vad jag skrivit inser jag att det är fantomsmärtor jag känner, för den akademiska värld som jag hittade in i på 1990-talet har förändrats till oigenkännlighet. Inget av det som värderades högt under åren fram till att jag blev docent betyder något idag. Då räknades författande av böcker och ytterst få i mitt ämne och den generation av forskare som jag tillhör skrev artiklar. På senare år har det naturligtvis förändrats, men jag har hela tiden lutat mig mot högskolelagen som ger mig rätt att följa kunskapen dit den tar mig och publicera mina resultat via de medier som passar innehållet. Även om jag som kulturvetare vet att kulturens makt över tanken är stor gör det ont att tvingas konstatera att det är så det fungerar även i högskolevärlden. 

Även om jag känner mig fri att tänka och skriva det jag vill är det med sorg i hjärtat jag gör det. Skattebetalarna investerar i forskning och högre utbildning för kunskapens skull, inte för att ge forskare som inte vill forska mer en chans att göra administrativ karriär. Och som arbetslös är det långt ifrån självklart att jag ens får skriva för som det verkar kommer jag att tvingas söka jobb som jag aldrig har en chans att få för att jag är för gammal eller för överkvalificerad. Det gör ont i mig att inte kunna ge skattebetalarna valuta för sin investering i mig och min utbildning, men det ligger bortom min kontroll.

Ber om ursäkt för dysterheten, men jag det är så här det känns just nu och jag varken vill eller kan ljuga. Det ligger dessutom i allmänhetens intresse att få veta hur det går till i den akademiska världen.

Optimism i hopplöshetens tid

Just nu ser väldigt mycket, både rent personligt, i samhället och ute i världen, hopplöst mörkt ut. Och någon ljusning finns egentligen inte. Särskilt inte när varken skolan, som är tänkt att lägga grunden för det livslånga lärandet, eller den högre utbildningen, där förutsättningarna för samhällets långsiktiga behov av kunskap och kompetens skapas, fungerar. Och hur skulle utbildningssystemet kunna ge samhället vad samhället behöver när kunskapen idag inte längre betyder något och när allt fler politiker öppet visar förakt för forskare. Allt fler människor läser idag allt färre böcker och texterna som trots allt läses blir allt kortare och mer strömlinjeformade. Kausaliteten är som alltid svår att uttala sig om, men korrelationen är tydlig: gränserna stängs, klassklyftorna ökar, hatet och hoten eskalerar och det rustas för krig. Klimatförändringarna har naturligtvis inget med kunskapskrisen att göra, men det faktum att demokratin urholkas och totalitära ledare kan liera sig med världens rikaste för att försöka utrota allt och alla som utgör ett hot mot deras grandiosa vanföreställningar har det definitivt. 

Och mitt i allt det där tvingas jag som vigt mitt liv åt kunskapen och upparbetat en pedagogisk kompetens som är både bred och djup, ut på en arbetsmarknad där arbetslösheten är högre än den varit under hela mitt 60-åriga liv. Det går i vågor, men dåliga dagar tänker jag att allt kommer att gå åt helvete. Jag vägrar dock att fastna där. Redan för ett år sedan när Donald Trump installerades som president samtidigt som jag fick beskedet att jag skulle sägas upp, bestämde jag mig för att se glaset som halvfullt och göra något konstruktivt av det jag har och det jag kan, varje dag. Det har sannerligen inte varit enkelt och vissa dagar har jag sjunkit djupt ner i grubblerier, men jag kan tacksamt konstatera att det faktiskt går, och på senare tid är känslan att dalarna inte är lika djupa och att det är lättare att hitta tillbaka till något slags tro på framtiden. 

Jag är optimist, inte för att jag på riktigt tror att allt kommer att lösa sig till det bästa (det finns det ju inga tecken alls på just nu), utan för att jag inte vill bidra till den snabbt eskalerande försämringen. Ett bättre liv och samhälle är ALLTID möjligt, oavsett hur mörkt det är, men för att det ska kunna bli så måste man som individ och kollektiv välja att se det så och agera i enlighet med den övertygelsen. Samhällen växer fram underifrån och kulturer uppstår mellan människor. Därför är det så viktigt att inte ge upp kunskapen och tappa tron på framtiden. Totalitarismen är lika lite som gängkriminaliteten, arbetslösheten och de ökande klassklyftorna en utifrån kommande rörelse. Det handlar om problem som ingen kan friskriva sig från, vi har alla ett ansvar för det samhälle vi skapar och har att förvalta tillsammans. Väljer man att ge upp eller om man anpassar sig efter problemen bidrar man till försämringen, det är ett val man gör oavsett om det känns så eller inte. Och om tillräckligt många sätter sin tillit till politiker som påstår att problemen är importerade och lovar att på egen hand få ordning på allt, är vi alla körda.

Min privatekonomi och arbetssituation blir inte bättre för att jag oroar mig, tvärtom. Och arbetet med att forska och undervisa blir bara viktigare och viktigare när problemen hopar sig. Därför fokuserar jag på det jag kan göra idag för att förverkliga den framtid jag önskar mig, både för egen del och för samhället som fostrat mig till den jag är. Och jag tar en dag isänder. Sen går det som det går, och blir det inte som jag hoppas ligger det hur som helst utanför min kontroll. Ger jag upp vet jag ju helt säkert att det krävs ett mirakel för att det ska bli bra och oddsen för det är ännu sämre. Optimismen jag väljer att känna är alltså ingen flåshurtig tänk-positivt-så-ordnar-sig-allt positivism, utan en rent existentiell fråga. Jag väljer att tro för att jag har ett ansvar att inte ge upp utan fortsätta kämpa, inte minst för mina barn och barnbarns skull. Jag vill kunna se mig i spegeln och både säga och känna att jag gjorde vad jag kunde. 

Kunskap är inte makt, det har jag vetat länge. Och nu vet jag också att inte ens den som meriterat sig till docent, har arbetat som lektor i 23 år och dessutom har ett passionerat engagemang för akademisk kvalitet samt forskning och utbildning kan vara säker på att slippa kastas ut i arbetslöshet. Men själva sökandet efter mer och bättre kunskap för livet och världen vi lever i har ända sedan 1990-talet gett mig liv både mening och riktning. Ger jag upp och slutar läsa och skriva förlorar jag inte bara något viktigt i mott liv, jag ger dessutom ledningen för Högskolan Väst – som ser mig och min lojalitet gentemot studenterna och det samhällsuppdrag som högskolan har som ett hot mot deras visioner – makt över mig och min självkänsla, och det vägrar jag göra även om mitt självförtroende just nu är kört i botten. Därför fortsätter jag vara optimist, inte trots utan just för att vi lever i hopplöshetens tid.

Håller kunskapen på att offras?

Som kulturvetare med ambitionen att lämna ett substantiellt bidrag till ämnet jag disputerat i söker jag efter förståelse för en stor och öppen fråga utan givet svar, därför vet jag inte exakt vad jag letar efter eller var det finns. Jag kan inte ens vara säker på att kunskapen jag söker existerar. Det är så här vetenskap fungerar, i alla fall så länge syftet med forskningen är att utveckla kunskap om den värld och verklighet som bebos av människor. Det spelar ingen roll hur starkt begäret efter visshet är, resultatet av vetenskapligt sökande efter förklaringar och förståelse kan aldrig bli säkrare än de fenomen och företeelser som studeras och vägen fram går inte att målstyra. Därför är den toppstyrda produktionslogik som idag reglerar arbetet inom högskolesektorn förödande. Om kunskapen offras på säkerhetens altare är forskningen inte längre vetenskaplig. Är det kunskap vi vill ha kan och får det aldrig anses viktigare var man producerar sina resultat än vad man skriver om. Vetande går helt enkelt inte att producera i enlighet med principer hämtade från tillverkningsindustrin. 

När jag ska argumentera för mitt val av vetenskapligt förhållningssätt lutar jag mig mot högskolelagen som stipulerar att man som forskare är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Men eftersom kultur äter strategier till frukost och dessutom ofta övertrumfar kunskapen har valet att ägna mig åt grundforskning legat mig i fatet, inte för att mitt sätt att tänka eller arbeta är ovetenskapligt, utan för att kulturen i den akademiska världen och samhället i stort idag premierar säkerhet, produktion av nyckeltal och framgång i konkurrensen om externa medel. Det där köper jag, det är så kultur fungerar; den förändras. I tjänsten som lektor ingår dock även undervisning som jag alltid betraktat som en förutsättning för forskningen, och vid sidan av det finns även tid för kompetensutveckling. Och efter alla år i akademin vet jag hur jag ska göra för att kunna forska och skriva även om jag inte fått externa medel, så jag klagar inte. Under de två senaste åren har jag till exempel gett ut fyra böcker (och nästa vecka levererar jag ytterligare ett manus till förlaget, för utgivning i vår), två läroböcker och två vetenskapliga böcker.

Jag har alltid levt i förvissningen om att jag gör rätt för mig och har aldrig klagat på att undervisningsbördan ökat över tid. Dessutom har jag genom åren tagit på mig olika förtroendeuppdrag och jag har i princip aldrig skolkat från institutions- och avdelningsmöten. Jag har alltid satt en ära i att göra ett bra jobb och genom åren har jag gjort mitt yttersta för att förvalta det bildningsarv som gör högskolan till en högskola och studierna som bedrivs där akademiska. Det räckte nu inte. I februari blir jag av med min anställning.

Jag har varit med om många ekonomiska upp- och nergångar under mina år på Högskolan Väst och när utbildningsprogrammet jag undervisade på för drygt tio år sedan lades ner utreddes jag och mina kulturvetarkollegor för övertalighet. Men nu har kulturen och synen på vad som är högskolans kärnuppdrag förändrats. Även om jag har 30 års erfarenhet av forskning och undervisning, är docent med bred kompetens, och genom åren har undervisat på flera olika utbildningsprogram på högskolans fyra institutioner, får jag gå. Den nuvarande ledningen för HV tycker inte ens att jag platsar bland de 95 procent av personalstyrkan som man vill behålla när högskolans ekonomi under en begränsad tid kärvar.

Anledningen till att jag skriver om detta igen är att det i fredags var exakt ett år sedan jag blixtinkallades till det där mötet på campus som var över på fem minuter och där jag meddelades att jag placerats i en krets om två personer som båda skulle sägas upp med hänvisning till övertalighet. Även om jag har accepterat beskedet känns det fortfarande overkligt. Och eftersom prefekten med stöd av rektor vägrar ge mig en rimlig förklaring till att jag efter 23 år som lojal medarbetare på högskolan sägs upp utan att ens få veta hur ledningen tänkte när jag kom fram till beslutet, lämnas jag ensam med mina tankar om den verkliga orsaken. Chefer i staten har den här makten och kan med fackets välsignelse agera så här, men på vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen och skattebetalarnas investering i forskning och högre utbildning? Eftersom jag inte har misskött mina arbetsuppgifter förstår jag att övertalighet är det enda skälet som cheferna kan och får hänvisa till när de vill göra sig av med mig, men kurserna som jag skapat, ansvarat för och undervisat på i många år ska ges även nästa år, som jag förstår det av en vikarie i väntan på att ett lektorat som tydligen ska lysas ut på avdelningen. Så viktigt är det alltså att just jag ska bli av med jobbet.

Både jag och mina chefer, liksom ekonomerna och administratörerna, alla som arbetar på högskolan, gör det på samhällets uppdrag och skattebetalarnas bekostnad. Forskarutbildningen är den dyraste utbildningen som finns i Sverige och dess syfte är att utbilda blivande forskare i den ädla konsten att skapa ny kunskap. När ledningen gör sig av med mig vaskar man alltså kompetenser som samhället betalat dyrt för att få tillgång till. 

Eftersom jag alltid sett det som att det är på skattebetalarnas uppdrag jag arbetar har jag varit kritisk till att man reducerar landets högst utbildade människor till producenter av artiklar och ansökningar, som okritiskt förväntas följa ledningens order, vilket inte bara är ett gigantiskt slöseri med allmänna medel, det riskerar dessutom förr eller senare även att leda till att förståelsen för kunskapen i landet som helhet förflackas. Forskare ska inte följa order, vi är utbildade för och måste kunna förvalta tidigare generationers kunskapsarv utan att vara rädda för att bli av med jobbet. 

Den akademiska friheten regleras i lag av en anledning, men nu känns det allt mer som att lagen inom kort kommer att ändras. Det är nämligen enklare än att ändra lagen än kulturen och den allmänna uppfattningen. Alla som varit lojala mot ledningen och gjort produktionslogiken till sin har belönats med fina titlar och hög lön, och det vill man så klart inte bli av med. Därför har kollegiet som tidigare styrde högskolan avskaffats, eller i alla fall blivit av med sitt inflytande. Därmed finns ingen motkraft som kan granska ledningens beslut.

Om det enda som räknas är hur många artiklar som skrivs och hur mycket externa medel som vinns i konkurrens har kunskapen offrats på säkerhetens och produktionens altare. Den som knäckt koden för artikelskrivande och som är bra på att skriva ansökningar är inte självklart bra på att forska, men eftersom systemet ser ut som det gör är det bara den som lever i enlighet med produktionslogiken som får chansen att göra det. Och eftersom den som liksom jag valt att skriva böcker och bedriva forskning på kompetensutvecklingstiden hotas av uppsägning är det i praktiken idag svårt att inom ramen för en lektorstjänst på högskolan utnyttja högskolelagens skrivning om forskarens frihet, vilket gör det omöjligt att bedriva grundforskning, trots att det är just det som lagen om akademisk frihet syftar till att värna.

Idag är det bara resultat som presenteras i artiklar publicerade i högt rankade vetenskapliga tidskrifter och som utvecklats inom ramen för ett externfinansierat projekt (helst med pengar från Vetenskapsrådet eller Riksbankens Jubileumsfond) som räknas som vetenskapligt grundad kunskap. Och eftersom det inte längre är forskarkollegiet som har makten över akademin, utan ett växande antal chefer som måste visa resultat för att kunna klättra i den administrativa karriär som idag anses utgöra garanten för kvalitet i den akademiska världen, kommer kritiken mot systemet som sådant aldrig att kunna föras fram och diskuteras på ett vetenskapligt sätt inom den akademiska världen. Därmed har kunskapen satts på undantag, trots att det är för vetandets skull som samhället investerar i forskning och högre utbildning.

Den anställningstrygghet som tidigare betraktades som en garant för kunskapen och den akademiska kvaliteten är det idag bara linjens chefer som åtnjuter. Det blir så när den som ansvarar för att produktionsmålen nås värderas högre än forskarna som utvecklar kunskapen och lärarna som skapar förutsättningar för studenternas lärande – alltså när säkerhet anses viktigare än kunskap. Eftersom den som inte okritiskt följer chefernas order riskerar att sägas upp och bli av med sin anställning med hänvisning till en "arbetsbrist" som ledningen kan skapa om behov av det uppstår, finns en risk att det utvecklats en tystnadskultur i Högskolesverige, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land. 

En akademisk miljö där forskare som väljer att följa kunskapen dit den tar dem riskerar att bli av med jobbet kan i längden inte vara akademisk. Och ett samhälle där den här typen av reflektioner ses som subversiva är inget kunskapssamhälle. Det är så kultur fungerar, men är det verkligen så vi vill ha det?

Några ord om förståelsens moral och förklaringens etik

I grund och botten handlar det här om två olika ord för samma mellanmänskliga fenomen, men det finns ändå vissa skillnader. Det går till exempel att tänka på moral i termer av etikens regler omsatta i praktiken. Förståelsen för etikens och moralens helt fundamentala betydelse för samhällets långsiktiga överlevnad lämnar idag generellt sett och tragiskt nog en hel del övrigt att önska. Jag ser detta som en kris som går hand i hand med det växande – ofta informerade – ointresse för kunskap och kultur som sprider sig i samtidskulturen. Båda problemen kan sägas bottna i bristande insikt om och respekt för den helt fundamentala skillnaden mellan komplex och komplicerad. Förstår man inte den skillnaden är det lätt att få för sig att allt går att förklara, med hjälp av logik (eller med mer eller mindre hårt vinklad marknadsföring) och med hänvisning till statistik. 

Ska ett samhälle där etik och moral inte bara är ord, utan faktiskt spelar roll i vardagen, arbetet och myndighetsutövningen, kunna växa fram, måste majoriteten både förstå och respektera det faktum att positivismens vetenskapsideal och kunskapssyn inte är tillämpbart i alla frågor. Den bedömningskompetens och förmåga att tolka som hermeneutiken bygger på behövs också, och är lika viktig. Det är alltid svårt att säga säkert vad som beror på vad, men idag är det många som har svårt att förstå skillnaden mellan regler och principer, vilket man behöver förstå för att kunna förstå och hantera moral och etik.

Etik går att se som en uppsättning regler, vilket positivismen också bygger på. Men moral handlar om principer och det är vad hermeneutikens bedömningskompetens bygger på. Skillnaden mellan regler och principer är att du kan följa regler utan att förstå dem. Det går även att tvinga människor att följa reglerna, vilket regimen i Iran och andra diktaturer tydligt visar. Principer kan bara omsättas i handling av den som förstår andemeningen i dem. Om etiken ser ut och fungerar på samma sätt som positivismen, som förfogar över teorier och metoder för att konstruera förklaringar, liknar moralen hermeneutiken, vilket är ett annat vetenskapligt tankesätt, skapat för arbetet med att bygga upp förståelse. Positivismen kan lösa komplicerade problem som rymdresor och byggandet av digitala infrastrukturer, men livet och samhället består även av komplexa problem, som kärlek och lärande på ett personligt plan, och demokrati, öppenhet och mänskliga rättigheter, på en samhällelig nivå.

Jag kallar mig inte hermeneutiker, men min kulturvetenskapliga grundforskning handlar om att utveckla förståelse, vilket bygger på tolkning. Komplexa problem och frågor utan givna svar, vilket etik och moral kan sägas handla om, både passar och intresserar mig. Om jag vet att det finns ett färdigt svar är det som om all inspiration dör och plötsligt känns uppgiften som att bestiga ett berg. När jag väl knäckt koden och förstår logiken bakom problemet, alltså när jag inser att svaret är givet och att det bara handlar om att hitta eller skapa det, är det som mitt intresse rinner som sand mellan mina fingrar. Kanske är det därför jag blir så frustrerad av studenter som säger till mig: Tala om vad du vill att jag ska göra (för att få godkänt). Kraven för en högskoleexamen må vara formulerad i ett antal mål, men det finns lika många vägar dit som det finns studenter. Och universitetsstudier handlar inte om att få fakta utan om att lära sig förstå både sitt eget lärande och vad som kännetecknar vetenskapligt sökande efter såväl förklaringar som förståelse. Förr eller senare, oavsett vad man sysslar med i livet, kommer man till en punkt där man tvingas ta egna beslut utan att kunna luta sig mot någon annan eller några etiska regler, och då gäller det att kunna axla ansvar och avgöra vad som är klokt, vilket moral handlar om. 

Framväxten av ett demokratiskt och öppet kunskapssamhälle går, liksom kvalitet i högre utbildning, inte att tvinga fram genom standardisering och kontroll. Därför är NPM särskilt problematiskt i den akademiska världen. Etiska regler och moraliska principer är kulturella och därför dynamiskt föränderliga, och kan bara fungera som det är tänkt om människor är fria och tar kollektivt ansvar för de sammanhang som de delar med sina medmänniskor. Dagens fokus på styrning och kontroll, och delegering av ansvar till särskilda instanser, bygger på positivismens sätt att tänka, vilket utgår från att alla problem är komplicerade och därför kan lösas med hjälp av fler och tydligare regler. Det där sättet att tänka är förödande för utvecklingen av den etiska kompetens och de moraliska förmågor som behövs för att kunna hantera demokratin och förvalta öppna samhällen. 

Utan regler fungerar inga sociala sammanhang, men det räcker inte att bara tala om etik eller bygga upp system för kontroll av att reglerna följs. Om mer fokus riktas och resurser kanaliseras mot etiken finns en risk, dels att politiken och utbildningssystemet juridifieras (alltså att juristernas inflytande över akademin blir större än lärarnas och forskarnas), dels att det växer fram en dubbelmoral i samhället. Inte för att människor är onda eller inkompetenta utan för att det är så som människor fungerar i praktiken. På samma sätt som vetenskapen bara kan leva upp till medborgarnas förväntningar på användbar kunskap, rörande livets alla olika områden och aspekter, om det satsas både på positivistisk och hermeneutisk forskning, kan ett moraliskt kompetent samhälle bara växa fram mellan människor som både kan förklara etiken och förstå moralen. 

Ett sätt att försöka främja framväxten av ett öppet och demokratiskt kunskapssamhälle är att sätta etiken i samband med positivismens kompetens att förklara och relatera moralen till hermeneutikens förmåga att utveckla förståelse, men för att det ska fungera krävs dels att båda synsätten värderas lika, dels att det finns respekt för den komplexitet som arbetet med att förena teori och praktik ger upphov till. Det krävs såväl individuell förmåga och kollektiv kompetens, samt inte minst balans mellan förmågorna och kompetenserna. Moral skulle jag vilja likna vid att spela fotboll eller utöva någon annan lagsport, vilket kräver helt andra förmågor och synsätt än vad som behövs om man till exempel tävlar i stavhopp. Att vinna som ett lag eller som en individ är två helt olika saker. Båda typerna av sporter bygger liksom etiken på en uppsättning mer eller mindre tydligt förklarade regler, men det är först när förståelsen omsätts i individuell eller kollektiv handling som det resultat man önskar sig blir möjligt att realisera.  

Förstår man att etik är teorin och moral är praktiken, och att båda aspekterna bildar en komplex och dynamiskt föränderlig enhet, inser man förhoppningsvis problemen som idag präglar allt fler delar av samhället bättre, alltså på ett sätt som ökar chansen att grunden för problemen undanröjs. På samma sätt som forskningen och den högre utbildningen avakademiseras när verksamheterna organiseras i enlighet med principerna för NPM kommer samhället att bli allt mer instrumentellt ifall etikens regler anses viktigare än moralens principer. Samhället är inte ett komplicerat problem och utveckling är inte en linjär process eller ett resultat som det går att styra mot med hjälp av fler chefer, effektivare management och tydligare regler. 

Eftersom moral är föränderlig måste etiken vara förhandlingsbar. Ska mänskligheten kunna överleva på jorden är det inte fler och tydligare etiska regler vi behöver, utan moraliska praktiker som anpassas efter den moderna värld vi lever i, där förändringstakten ökar och där allt som är fast förflyktigas. I en sådan värld går det inte att hålla sig med eviga värden, för om den rätta läran skall upprätthållas till varje pris och mot folkets, den stora massans vilja, kommer det att uppstå problem. Etiken kan bara fungera om man förstår och respekterar det faktum att moralen är evolutionär och förändras i samspel, vilket kräver rörliga intellekt som både äger förmågan att förhålla sig kritiska till olika förslag till förståelse, och som kan samverka med andra för att utveckla förståelse. 

För att sammanfatta det jag vill säga: Etik och moral är en dynamisk helhet och det handlar om ett förhållningssätt till det som händer mellan människor som behövs i arbetet med att främja hållbarhet och förvalta demokratin.

Sätt att se på och arbeta med förändring

Det var inte min tanke från början, men så här i backspegeln inser jag att den röda tråden i min forskning är (förutsättningar för) förändring. Min avhandling handlade om att undersöka olika faktorer som kan beaktas om man vill arbeta med jämställdhet (inte bara) i den svenska åkerinäringen som var mitt empiriska exempel. Mitt projekt om alkohol och droger handlade dels om att uppmärksamma kulturens betydelse för synen på vad en drog är, dels drogernas betydelse inom och för kulturen, vilket är kunskap som behövs om man verkligen vill skapa en klok och hållbar alkohol- och drogpolitik. Och arbetet med att försöka förstå vad som kännetecknar akademisk kvalitet, som bland annat resulterade i boken En svanesång för universitetet, handlar om förutsättningarna för att bygga en kunskapskultur och verka för en återakademisering av högskolan.

En sak som jag blir mer och mer övertygad om ju längre jag lever och ju mer jag läser och lär mig, är hur problematiskt det är att utveckla strategier som går ut på att sätta upp mål som ska brytas ner i delmål som man sedan fokuserar på. Det sättet att tänka och agera gör en nämligen blind för helheten och det faktum att kulturen och världen i hög grad förändras icke-linjärt. Och eftersom förändring är ett av kulturens viktigaste kännetecken kommer både den man är, sammanhangen man lever i och innebörden i de mål man satte upp att ha förändrats när man väl "når" dit. Ambitioner är bra att ha, självklart! Det är tanken på att formulera dem som tydliga och nedbrytbara mål som är problematiskt. Meningen med livet uppstår här och nu, den skapas i vardagen. Lyckan ligger inte i att uppfylla mål (det känns bara bra för stunden), den uppstår i arbetet med och strävan efter att göra gott.

Det är alltid svårt att säga vad som är hönan och ägget, men det råder ingen tvekan om att den stora efterfrågan på influensers, chefer och administratörer korrelerar i tid med framväxten av en kollektiv övertygelse om att lyckan bor i framtiden, vilket gör att livet och samtiden reduceras till en meningslös transportsträcka. Och det i sin tur leder, dels till att allt fler gör allt mer för att så snabbt och effektivt som möjligt komma fram, dels till att många söker efter en frälsare. I ett sådant kulturellt klimat kommer människor som är bra på att peka ut syndabockar att skylla (de mer eller mindre reella) problemen på och som äger förmågan att knyta förhoppningar om en bättre framtid till sig själv som person att få makt och inflytande. Allt skulle se helt annorlunda ut om fler anammade en cirkulär tidsuppfattning. I kulturella miljöer där livet inte ses som en transportsträcka (mot mål som aldrig nås) blir det viktigare vem man är och vad man gör än vart man vill, och det man har värderas högre än det man önskar sig. Sådana sammanhang förändras organiskt och präglas av mer harmoni och tillit samt mindre stress än miljöer som jagar lyckan utanför sig själva och i framtiden.

Problemen i skolan beror i hög grad på att fokus riktas mot mål och måluppfyllelse snarare än på det som händer just nu mellan lärare och elever i klassrummen. Samma i vården, där administratörernas andel av arbetsstyrkan ökar samtidigt som läkarna och sjuksköterskorna får springa mellan patienterna och bara kan fokusera på de mest akuta fallen. Betyg och hälsa skulle med en cirkulär tidsuppfattning bli till värdemätare på hur väl det man gör i vardagen fungerar, istället för som nu vara (produktions)mål som ett växande antal chefer leder lärare och läkare mot, för att ägarna ska kunna pressa så mycket vinst som möjligt ur verksamheten. Med en mer cirkulär syn på tid och ett mer inkluderande sätt att arbeta med förändring skulle vårdpersonal och lärare värderas högre än chefer och administratörer, och elever som får dåliga betyg skulle få svårare att skylla på någon annan eftersom lärandet hamnar i fokus. Mycket talar dessutom för att kulturens förändringstakt skulle saktas ner och det skulle kunna leda till att den allmänna stressnivån i samhället minskade, vilket är bra för folkhälsan.

Jag har alltid försökt vara konsekvent i mitt tänkande och jag strävar hela tiden efter att omsätta kunskaperna – som jag utvecklar och hela tiden förändrar genom att läsa, lyssna och dra lärdom av utfallet – praktiskt i mitt eget liv. Och nu när min egen framtid, i och med uppsägningen, är mer öppen och oviss än på väldigt länge, blir det extra viktigt för mig att vara närvarande och uppmärksam på vad som händer. Jag vill undvika att bli bitter och söker inte efter syndabockar eller oroar mig för det som kanske skulle kunna hända. Även om det varit svårt att hålla fast vid den tanken och det fortfarande går i vågor bestämde jag mig redan i våras för att se glaset som halvfullt och fokusera på det som trots allt är positivt. Här under uppsägningstiden kan jag till exempel läsa och skriva mer än tidigare och jag är fri i tanke och handling på ett sätt jag inte varit sedan jag var doktorand. Tar jag inte vara på möjligheterna att göra det mesta och det bästa av situationen, för att på det sättet arbeta aktivt med att försöka förverkliga den förändring som jag önskar mig, kommer jag oundvikligen att drabbas av den förändring som andra tvingar på mig.

På den plats där jag är i livet just nu blir det tydligt för mig hur förfärande enkelt det är att låta sig förföras av karismatiska individer som säger sig veta hur man blir lycklig och vad som leder till framgång. Därför håller jag fast vid övertygelsen om att mitt liv och min framtid skapas här och nu, och riktar all min uppmärksamhet mot det jag har och vad jag gör. Jag vill inte sätta upp några mål som ska förverkligas i framtiden, jag vill göra det jag tror på och det som gör mig glad idag. Sedan i våras har jag till exempel arbetat med att utveckla affärsidén till mitt företag Puer Aeternus, vilken bygger på tanken att förena så många som möjligt av mina kunskaper, erfarenheter och ambitioner. Målet är inte att bli rik, min ambition är istället att arbeta med förändring genom att samverka med olika uppdragsgivare. Jag vill inte komma in utifrån och agera något slags guru som med hänvisning till forskning talar om för andra hur de ska agera. Syftet är att hjälpa företag och organisationer att förstå förändringens dynamik, samtidigt som jag får möjlighet att fortsätta lära och sprida kunskap, vilket ger mitt liv både mening och riktning.

Puer Aeternus är mitt sätt att göra verkstad av min tolkning av begreppet Arbetsintegrerat lärande som Högskolan Väst sedan starten i början av 1990-talet har haft regeringens uppdrag att utveckla former för. Jag fick aldrig riktigt någon cred för det arbete jag, bland annat som en av forskningsledarna för AIL på HV, gjorde. Mina tankar om vad AIL skulle kunna vara, som ligger i linje med min syn på förändring, ignorerades. AIL har blivit något som forskare söker pengar för och skriver artiklar om. Både enskilda forskare och organisationen som helhet riktar med andra ord sitt fokus mot framtiden och de mål som högskolans ledning sätter upp och som rektor sedan tar åt sig äran för (om de nås vill säga). Lektorerna reduceras på det här sättet till producenter och utförare av tjänster, vilket gör att kunskapen och den akademiska kvaliteten utarmas. Nu slipper jag förhålla mig till det, jag är fri att göra vad jag vill med kunskaperna och erfarenheterna som jag genom åren och på skattebetalarnas bekostnad har skaffat mig. Nu kan jag äntligen göra det jag tror på och har goda argument för.

För att sammanfatta det jag försökt säga om förändring här vill jag avsluta resonemanget genom att ställa frågan till den som läst ända hit (stort tack för det!); hur förhåller du dig till förändring? Anpassar du dig och följer med, eller reflekterar du över konsekvenserna och bjuder motstånd eller lyfter kritik ifall du upptäcker risker och problem som går att knyta till förändringens riktning? Om du är av uppfattningen att man måste anpassa sig och anser att framtiden avgörs av vilka mål man sätter upp vill jag be dig stanna upp, lyfta blicken och tänka efter. Sedan 1990-talet, eller egentligen sedan 1970-talet när Milton Friedman fick världen att tro att välstånd sipprar ner genom samhällen, har vi nämligen fokuserat på framtiden och arbetat med ambitiösa mål. Har vi färre problem och är vi lyckligare idag än runt 1980 då jämställdheten och jämlikheten i världen pekade?

Förväxla inte säkerhet med kunskap

Individualism är en förförande tanke, men den talar mer till känslan än förnuftet eftersom människa är något man bli tillsammans. Vi behöver helt enkelt varandra. Utanför samhället och det gemensamma går det inte att leva på det sätt vi vant oss vid att ta för givet. Övertygelsen om att nyckeln till kollektiv lycka är att var och en i så hög utsträckning som möjligt får klara sig själv präglar samtidskulturen, men den bygger mer på tro än på kunskap och erfarenhet. Svårigheten att förstå och hantera den här typen av insikter bottnar i okunskap om eller förnekelse av det faktum att bias är en integrerad del av den komplext sammansatta helhet som vi människor utgör. Missförstå mig nu inte, jag är en varm vän av frihet! Men om vi verkligen vill vara fria måste vi först förstå oss själva och världen vi lever i, och sedan lära oss hantera friheten, annars finns en uppenbar risk att individualismen i lika hög grad som kommunismen förvandlas till en förgörande destruktiv kraft. Bara för att det finns politiker som fiskar efter röster genom att säga att de kämpar för din och min frihet betyder inte automatiskt att vi blir fria om vi ger dem makten att styra vårt land.

Mitt djupa intresse för kunskap handlar både om att jag vill förstå mig själv och andra, liksom livet och världen. Kultur är mitt forskningsområde, men mitt kunskapsintresse är i princip obegränsat. Och något av det viktigaste jag lärt mig genom alla år i universitetsvärlden är just det jag skriver om inledningsvis. Jag är en individ och lever liksom alla andra i tron att jag vet saker och är kompetent nog att klara mig själv, men ju mer erfarenhet och kunskap jag skaffar mig desto tydligare blir det för mig, dels hur beroende vi människor är av varandra, dels hur lite vi vet egentligen, både om oss själva, varandra och verkligheten. Den där insikten vill jag se som grunden, både för vetenskapen och demokratin. Tragiskt nog har just den typen av kunskap svårt att få fäste hos individer och i det allmänna medvetandet. Därför framstår jag och andra som säger saker som utmanar människors grundläggande antaganden och förutfattade meningar som ett problem. Fallenheten att skjuta budbäraren när budskapet inte passar en, istället för att lyssna och bemöta påståendet med goda argument må vara djupt mänskligt men det blir inte mindre problematiskt för det.   

Tron på att kunskap är makt är den största och allvarligaste villfarelsen eftersom den gör oss till hjälplösa offer för individer som är bra på att övertyga andra om att de är auktoriteter, oavsett om det finns täckning för det eller ej. Vi människor vill så innerligt gärna tro att kunskap och kompetens alltid är grunden för makt, och därför har vi så svårt att inse och acceptera att de som sitter på makten inte nödvändigtvis kan mest, är klokast och bäst lämpad att leda. Den som lägger mer tid på att utveckla sina manipulativa förmågor än på att studera och utveckla kunskap om sig själv och världen vi lever i, kommer i en miljö där säkerhet förväxlas med kunskap att uppfattas som viktigare och mer värd att lyssna på än människor som är lojala med kunskapen och som talar med utgångspunkt i tillgänglig forskning och beprövad erfarenhet. Det är svårt att säga vad det beror på, men jag vill se det som ett tecken på att människan är en social varelse som speglar sig i och hela tiden relaterar till andra, som inte vill sticka ut och därför omedvetet anpassar sig.

I ett sådant samhälle blir frihet i praktiken ett ord som betyder just ingenting, som Lalla Hansson översatte Kris Kristoffersons text till, i sången som Janis Joplin gjorde odödlig. Vill vi vara fria på riktigt måste vi förstå, acceptera och lära oss hantera det faktum att kunskapen måste värderas högre än individen – och att individualismen bara är möjlig i ett öppet och demokratiskt samhälle där vetenskapen (alltså universitetet som institution och resultatet av forskningen som bedrivs där) respekteras. Om vi inte kollektivt tar ansvar för demokratin och om vi tillåter att det växer fram en kultur på högskolan där forskare förväntas lyssna mer på vad ett växande antal chefer säger, än på kunskapen, kommer makt att värderas högre än vetenskapliga resultat och goda argument. Men då är det ingen högskola längre. Problemet är att begreppet högskola, liksom för övrigt begreppen kunskap, frihet, akademisk kvalitet och demokrati, är just begrepp. Och innebörden i ett begrepp är aldrig given, den förändras över tid och beroende på kontext. Den som äger narrativet kommer därför att få makt.

Just eftersom vi fungerar som vi gör (oavsett hur vi som individer själva ser på saken) tenderar vi att lyssna mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs, och därför låter vi oss också förföras av människor som är säkra på sin sak, särskilt om de säger vad vi vill höra. Detta är nu inget problem utan själva förutsättningen för byggandet av ett demokratiskt kunskapssamhälle. Först när vi inser och förstår våra brister och accepterar det faktum att vi inte får det samhälle vi önskar oss, utan det vi skapar förutsättningar för, kan vi börja bygga ett demokratiskt kunskapssamhälle. Kunskap och lärande är liksom kulturen gemensamma projekt. Och det handlar inte om vem som kan och vet mest, utan om vilka insikter vi väljer att ta till oss och agera på. Kritiskt tänkande är en nyckelkompetens i det där arbetet eftersom den skyddar oss från att bli förförda av människor som använder säkerhet som en strategi för att få oss att underordna sig deras vilja. Eftersom ingen äger kunskapen är det den enda auktoritet som det är oproblematiskt att följa. Kunskap är på många sätt motsatsen till makt, den kan bara växa i öppenhet och genom att granskas kritiskt av alla som bryr sig om den. Det gäller demokratin också, som bara kan försvaras med argument som förs fram i öppen dialog, i sammanhang där man respekterar varandra. 

Så länge vi människor låter oss förföras av säkerhet och lyssnar mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs, kommer problemen som antas kunna lösas av karismatiska politiker som vet vad som går hem i stugorna, och av chefer som får makt att driva igenom ledningens beslut, samt experter (denna magiska etikett som gör vissas ord mer värda än andras), oundvikligen att förvärras. Och det riskerar i sin tur att leda till ökad efterfrågan på mer av det som försatt oss i den prekära situation som världens demokratier och mänskligheten i stort befinner sig i just nu. Problemet är att så många av oss lever i förnekelse om våra egna briser – många vill inte veta hur de själva eller demokratin fungerar och vad som gör samhällen långsiktigt hållbara, de vill bara få vad de önskar sig. Människor som tänker och agerar så lyssnar givetvis mer på vem som talar (i alla fall så länge hen säger vad de vill höra) än på vad som faktiskt sägs, och är följaktligen inte intresserade av att granska påståenden som bekräftar deras fördomar. Där och när individer som tänker så är i majoritet hotas alla eftersom ingen enskild kan utmana kulturens makt över kunskapen.

Det finns inga enkla lösningar på den här typen av djupt mänskliga dilemman, men öppenhet och transparens är några av de absolut viktigaste byggstenarna i ett långsiktigt hållbart samhälle. Människor med makt älskar sekretess och företagshemligheter och håller sig ofta med informationsansvariga som får stränga order om vad de ska säga och vilken information som inte får delas. Där kunskapen inte betyder något övertar således marknadsförarna forskarnas roll genom att kontrollera narrativet och därmed även kunskapen. I ett verkligt kunskapssamhälle handlar det aldrig om vem som är säkrast, utan vilka argument och vilken evidens och beprövad erfarenhet som kan anses vara bäst, och det är alltid en öppen fråga utan givet svar. Individualismen kan med andra ord och paradoxalt nog bara fungera som ideologi i ett samhälle där alla bry sig om varandra och majoriteten tar gemensamt ansvar för att kunskapen tillmäts större värde än kulturen och känslorna.

Vart är den akademiska världen på väg?

Genom åren har jag varit på många konferenser. Oftast har jag åkt dit för att presentera; vid ett par tillfällen som någon av huvudtalarna. Men ibland har jag bara varit åhörare. De flesta konferenserna har varit etnologiska, eller i alla fall kulturvetenskapliga, och företagsekonomiska. Men jag har även varit på pedagogiska och ingenjörsvetenskapliga. En språkvetenskaplig konferens har jag också varit på. De första gångerna var jag nervös, särskilt om jag skulle tala. Ganska snart upptäckte jag dock hur enormt lärorikt det är att befinna sig i den typen av sammanhang. Jag älskar att låta slumpen styra vilka sessioner och presentationer jag ska lyssna på. Erfarenheten säger mig att de intressantaste föredragen inte nödvändigtvis är de som fått en säljande rubrik. Och jag tänker som bäst när jag sitter och lyssnar med min dator uppslagen och fångar tankarna som dyker upp i mitt huvud när jag hör vad man pratar om, så att säga i flykten. Många av bloggposterna här på Flyktlinjer har kommit till på det sättet. Vad jag vet just nu kan Fekis i Kalmar, där jag började skissa på den här posten, mycket väl ha varit den sista konferensen som jag deltagit på. Det väcker en massa tankar.

Oavsett vad som händer kommer jag att fortsätta skriva och jag har inte gett upp hoppet om att kunna vara kvar på något sätt i den akademiska värld som jag fram till för bara några år sedan betraktade som ett slags andra hem. Förhoppningen är att jag även i framtiden ska kunna åka på fler konferenser, men eftersom de flesta är stängda för människor som inte har en anställning på ett lärosäte är det på ingen sätt självklart att det blir så, vilket fyller mig med sorg. Jag har aldrig tagit jobbet som lektor för givet och har alltid varit stolt över ynnesten att få arbeta med kunskap och lärande. Att få vara med och förvalta det akademiska arvet är ett hedersuppdrag. Uppsägningen innebär att livet slogs i spillror och jag tänker inte be om ursäkt för att jag känner att jag aldrig någonsin kommer att förlåta prefekten för hens sätt att hantera rektorns krav på drastiska neddragningar.

Ingen vill förlora jobbet och alla som drabbas undrar så klart varför just de får gå. På det sättet är jag inte unik. Men hur många docenter med sammanlagt 27 år som anställd i högskolevärlden, varav 23 år på samma lärosäte, avskedats utan att få en rimlig förklaring? Om kurserna jag ansvarat för faktiskt skulle sluta ges, om jag hade försökt smita undan från arbetsuppgifter, om studenterna varit missnöjda eller om jag använt tiden för kompetensutveckling i tjänsten åt att göra annat än att förkovra mig, hade jag självklart förstått och accepterat beskedet. Jag skriver inte det här för att älta, utan dels för att påminna mig om att det faktiskt är sant, dels för att jag oroas över vart den akademiska världen är på väg. Hur svårt det än har varit att ta in beskedet har jag trots allt accepterat prefektens beslut och oftast går det bra att blicka framåt. Men jag är fortfarande anställd på högskolan som jag investerat så mycket tid och känslor i och jag tror faktiskt inte att jag kommer att fatta på riktigt att det som hände är sant förrän jag lämnar tillbaka jobbdatorn och rensar ur mitt kontor. Jag tror inte att jag kommer att kunna vara glad på riktigt förrän jag och Högskolan Väst har gått skilda vägar.  

Om arbetet som lektor inte betytt så mycket för mig och om jag inte brytt mig om högskolan som institution hade jag inte fortsatt skriva om uppsägningen, men jag kan helt enkelt inte låtsas som att jag ser uppsägningen som en spännande utmaning. Det var ju nu, här i slutet av karriären, som jag skulle skörda frukterna av studieåren och forskningen. Nu får jag istället fokusera på att överleva ekonomiskt. Kunskapen ger inte bara mitt liv mening och riktning, högre utbildning är också en angelägenhet för skattebetalarna. Det som händer i universitetsvärlden får återverkningar i samhället som idag är i skriande behov av vetenskapligt grundad kunskap. 

Tankarna som är huvudspåret i den här bloggposten fångades under en paneldiskussion som handlade om arbetet i betygsnämnder. Hela sessionen präglades av oro över att kvaliteten på doktorsavhandlingar kanske håller på att sjunka, vilket oundvikligen fick mig att tänka på det som händer i mitt liv. Bedömningskompetensen som jag har byggt upp genom åren är en helt central förmåga i alla akademiska miljöer och utgör själva grunden för alla kunskapssamhällen, så varför var det så viktigt för prefekten att göra sig av med mig? Vårens uppsatshandledningar kommer, som jag förstår det, att utföras av en vikarie, vilket stärker mig i övertygelsen om att uppsägningen inte gått rätt till. 

Det sägs vara högskolans dåliga ekonomi som är anledningen till nedskärningarna som gett upphov till den övertalighet som är orsaken till uppsägningarna. Men kurserna som jag undervisat på ska fortsätta ges av kollegor som får stanna för att de gjort annat än att undervisa under det senaste året. Pengar råder det dock inte brist på för man nyrekryterar folk. Prefekten har dessutom valt att låta en av sina kompisar meritera sig till professor (vilket innebär 15000:- mer i lön) i ett ämne som institutionen inte arbetar med. Och det faktum att hen låtit två granskare – som är verksamma i andra ämnen än det som ansökan om att bli meriterad till professor gäller – bedöma ansökan, gör att det luktar vänskapskorruption lång väg. Den sekretess som ledningen tydligen både kan och får hänvisa till gör det åtminstone svårt att bedöma rimligheten i besluten. När en vän och kollega till mig ansökte om att bli professor i filosofi på Högskolan Väst för drygt tio år sedan fanns det ett internt krav på att man var tvungen att låta tre externa granskare inom ämnet bedöma kompetensen. Idag gäller uppenbarligen helt andra regler. Det blir kanske så när högskolan förvandlats en plats befolkad av alldeles för många människor (med makt) som inte sysslar direkt med lärande och kunskapsutveckling. 

Näväl, sessionen som jag skulle skriva om inleddes med en berättelse som handlade om att Per Garthons avhandling godkändes med stor tvekan och att man efter det införde skärpta regler för examination av nya doktorer. Men idag, sas det också, idag har granskningen av avhandlingar, docentansökningar och underlagen för meritering till professor utvecklats till ett allt mer standardiserat förfarande, vilket det blir när man arbetar systematiskt med kvalitet och fokus riktas mer på på rättssäkerhet än på kunskapskvalitet. 

För att kunna upprätthålla den akademiska kvaliteten måste det finnas ett moment av osäkerhet. Disputationen måste vara på allvar och godkännandet av arbetet får inte bli en formalitet. Betygsnämndens uppdrag måste vara att verkligen stå upp för kunskapen. Det där håller nog alla med om, men idealet är svårt att förena med den produktionslogik som idag dominerar tänkandet på högskolan och som utgör ett hot mot den akademiska friheten, och i förlängningen även kunskapen och dess kvalitet. 

Det akademiska rummet är liksom många andra rum fyllda av elefanter som ofta förnekas. Och vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Niels Bohr och hans tanke om mänsklighetens största kognitiva brist – som går ut på att vi har en fallenhet att leta efter svar där vi kan leta, snarare än där vi på goda grunder kan anta att svaren faktiskt finns – aktualiserades hos mig under debatten som följde efter att paneldeltagarna sagt sitt. Jakten på det perfekta systemet för kontroll av kvalitet leder oundvikligen bort från det vi säger oss vilja ha. Akademisk kvalitet är helt enkelt omöjlig att säkra, den står i direkt relation till vår förståelse och respekt för kunskapens efemära och kontextuella karaktär, som bara kan värnas med hjälp av bedömningskompetens.

I Norge och Danmark har man ett annat system än i Sverige. Där utses först ledamöterna i betygsnämnden som sedan inte får ändras under processens gång, därefter får de avhandlingen och sammanträder för att besluta om den kan läggas fram eller ej, sedan får doktoranden försvara sin avhandling, i trygg förvissning om att bli godkänd. I Sverige kan man hoppa av uppdraget som granskare och chefer som vill producera fler examina kan leta tills man hittar någon som är villigt att ge sitt bifall. Det borde vara uppenbart för alla att det förfarandet riskerar att underminera förtroendet för akademin. "Nej kanske bör bli det nya normala", sa någon. Alla doktorander bör nog inte bli doktorer. Det kan och får åtminstone inte vara en mänsklig rättighet att få disputera, eller bli professor. Ett system där man godkänns i olika steg, via externa granskningar: Först på idén och planen, sedan halvvägs och därefter inför disputationen, skulle kunna vara en väg att gå.

Tyvärr hade jag lite svårt att hålla fokus där under sessionen. Dels tänkte jag på det som hänt mig, dels tänkte jag på det faktum att även om Fekis fortfarande är en konferens man åker till för att träffa kollegor och odla en ämneskultur håller konferensväsendet generellt på att förändras. Idag åker allt fler forskare på konferens mer för att meritera sig, alltså få sitt papper accepterat i konkurrens, än för att lyssna på och lära av andra. Att åka på konferens har blivit ett led i högskolans strävan efter att producera nyckeltal. 

Först när kunskapen verkligen är placerad i centrum och också respekteras kan en verklig kunskapskultur växa fram i den akademiska världen, som kännetecknas av: Transparens, integritet och accepterande av det faktum att bedömningskompetens, kvalitet och kunskap liksom kultur, är vaga begrepp och ömtåliga kvaliteter som till sin natur är omöjliga att standardisera och kontrollera. Alltså kvaliteter som bara går att värna i en kollegialt styrd organisation. 

Det känns sorgligt att tänka på allt det här, dels på ett personligt plan eftersom det är under de sista åren i arbetslivet man som lektor skördar frukterna av alla timmar man lagt ner på studier och forskning, dels rent allmänt eftersom det blivit uppenbart att kollegialitet, akademisk kvalitet och bildning inte betyder något idag. Om det det är cheferna som bestämmer och om dessa kan ta vilka beslut de önskar och sedan gömma sig bakom sekretess, vad är då poängen med att anordna konferenser och sessioner där man talar om kunskap, akademisk frihet, kvalitet och bedömningskompetens? Vad är ens poängen med att samhället investerar i högre utbildning?

Ett gryende akademikerförakt

Förra veckan skrev jag om den hotade akademiska friheten. Under arbetet med den texten växte insikten om att det finns så mycket mer att säga i frågan. Här har jag därför för avsikt att reflektera över möjliga orsaker till att vi hamna där vi är idag, alltså hur det kunde växa fram en kultur där kunskap allt mer likställs med åsikter, inte bara av outbildade människor som inte vet bättre, utan även av ledande politiker och företrädare för näringslivet. Jag har svårt att tänka mig att den här utvecklingen inte har något med NPM att göra. När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass var det forskare och lärare som ansvarade för det som hände på högskolan. När ett växande antal chefer, jurister, ekonomer och administratörer, som inte arbetar med kunskap och lärande men som för varje år som går får mer och mer makt över högskolans verksamhet, påverkas klart kulturen, inte bara i universitetsvärlden.

Rekordåren i Sverige var en guldålder i vårt lands historia, men eftersom livet på jorden fungerar som en uppsättning kommunicerande kärl och inget kulturellt sammanhang eller någon individ är isolerad från någon eller något annat tvingas alla människor på ett eller annat sätt förhålla sig till varandra. Mot slutet av den där eran blev det uppenbart att systemen som byggts upp när inflödet av pengar var starkt fungerade allt sämre, vilket kickade igång den motrörelse som idag dikterar villkoren för samhällsutvecklingen. Under min livstid har vårt land gått från att vara en kollektivistisk industri- och kunskapsnation till att bli ett individualistiskt och allt mer kunskapsresistent land, på gott och på ont och med allt vad det innebär. 

1990-talet kan sägas vara ett slags brytningstid. Sverige stod och vägde mellan folkhemmet och dagens allt mer avreglerade samhälle. Nu lever vi i ett helt annat värld, med helt andra förutsättningar, men mycket talar för att den "frihetsrörelse" som successivt bröt upp alla statliga monopol, sänkte skatten och sålde ut välfärden, har nått vägs ände. Idag ser vi åtminstone allt fler tecken på att en annan typ av totalitarism håller på att växa fram. När politikernas makt över samhällsutvecklingen minskar på grund av människors begär efter valfrihet blir det nämligen svårt för våra folkvalda att hindra privata monopol från att växa fram och få allt mer makt över allt fler aspekter av våra liv. Den makten är mycket svårare att bryta upp än den politisk grundade makt som gjorde Sverige till ett av världens bästa länder att leva i. Den nyliberala rörelsen gav visserligen makt åt individen, men eftersom det stora flertalet utnyttjade friheten till att ägna sig åt annat än utbildning och politiskt engagemang, försvagades demokratin som till sin natur är kollektiv eftersom den står och faller med allmänhetens samlade kunskaper och engagemang för systemet. Och det fick som konsekvens att samhället löstes upp och allt fler funktioner som medborgarna tidigare ägde tillsammans och förvaltade gemensamt tas idag i en allt snabbare takt tas över av (ägarna till ett stadigt krympande antal) multinationella bolag.

Eftersom kulturer bara kan frodas där och när det råder balans och individualismen nu drivits till sin spets befinner vi oss idag vid något slags vägskäl där vi behöver stanna upp och reflektera över vad vi vill och vart vi är på väg. Vi människor kan dock bara påverka kulturens förändringsriktning på marginalen, inte styra utvecklingen mot några mål. Och just därför är det så viktigt att vi respekterar den vetenskapligt grundade kunskap som både indikerar att samhället rör sig i en problematisk riktning och pekar på saker som är möjliga att göra för att vända utvecklingen. Problematiskt nog har kunskapens status i samhället generellt minskat, till förmån för åsikter och känslor (möjligen för att det ger snabbare effekt). Jag vet inte, men kanske har det blivit så här för att eleverna som kommer till universitetet för att som studenter bedriva högre studier dels har med sig sämre förkunskaper idag än tidigare, dels har svårt att skilja ut och förstå skillnaden mellan lärarna och forskarna som de möter i föreläsningssalarna och seminarierummen, och alla andra personalkategorier som befolkar högskolans lokaler. På högskolan idag råder dessutom samma produktionslogik som som i grundskolan, vilket gör att andelen människor i samhället med akademisk examen ökar. Konsekvensen av det är att allt fler med högskoleutbildning arbetar med allt mindre kvalificerade arbeten, och då är det inte så svårt att förstå att kunskapen respekteras allt mindre.

Jag hävdar inte att jag vet exakt när eller hur förflackningen av kunskapen började, men när jag tänker tillbaka på 90-talet minns jag tydligt mina bagerikollegors skadeglada inställning till att lärarnas semester inskränktes i samband med att skolan kommunaliserades, vilket gjordes för att göra det lättare att tvinga fram de "besparingar" som var nödvändiga för att skatten skulle kunna sänkas. För mina hånskrattande bagerikollegor och många andra arbetare på den tiden var det viktigare att lärarna fick mindre "ledighet" än att deras egna arbetsförhållanden förbättrades. Och när lärarna kritiserade nedskärningarna som den sänkta skatten oundvikligen resulterade i sågs de som bortskämda företrädare för ett särintresse, vilket banade väg för andra förändringar som påverkade förutsättningarna att värna elevernas lärande och kunskapsutvecklingen i vårt land. 

Lärarnas semester handlar lika lite som forskarnas frihet om att slippa arbeta; ledigheten och friheten är viktiga förutsättningar för kvalitet i hela utbildningssystemet eftersom lärande och kunskapsutveckling bara kan frodas där och när det finns tid att tänka och möjlighet till intellektuell återhämtning. Kunskapens status devalverades inte i ett slag, det har varit en utdragen process. NPM infördes dessutom av det vällovliga skälet att minska byråkratin, men den försvann inte, det vet alla som arbetar inom skolan och den högre utbildningen, den bytte bara namn. När makten över utbildningssystemet flyttades från lärarna och forskarna till ett växande antal chefer som byggde upp kontrollsystem för att nå olika typer av produktionsmål blev det svårt att kritisera och hindra åsikten att lärande går att kvalitetssäkra och att forskning är möjligt att målstyra från att få fäste i kulturen. 

Det finns som sagt inte ett enda skäl till att dagens lärare saknar makt över undervisningen, men det faktum att föräldrarna värderar valfrihet och sänkt skatt mer än kunskap påverkar naturligtvis lärarnas möjligheter att skapa förutsättningar för elevernas lärande. Och eftersom den svenska skolan sålts ut till privata vinstintressen som ser betyg som en handelsvara har aktiebolagen – som dränerar skolan på pengar som skulle kunna användas för att ge lärarna mer tid tillsammans med eleverna – obemärkt kunnat växa sig så pass starka att de idag kan påverka politiken genom att hota med rättsliga processer mot staten ifall deras "rätt" att plocka ut vinst skulle hotas. Allt det där sammantaget leder till att eleverna som kommer till högskolan idag generellt sett har sämre förkunskaper än de generationer som växte upp i folkhemmet som hade ett av världens bästa utbildningssystem, och därifrån lutar det allt brantare utför.

Vad jag försöker säga är att kopplingen mellan demokrati och akademisk frihet är lika viktig att uppmärksamma och förstå som att det handlar om komplexa samband. Demokratin och friheten kan nämligen bara försvaras i ett kunskapssamhälle, och ett kunskapssamhälle kan bara växa fram i ett kulturellt klimat präglat av öppenhet, mångfald och ömsesidig respekt för oliktänkande. Resultatet av sociologisk och etnologisk forskning indikerar tydligt att samhällen och kultur bör förstås som dynamiska förändringsprocesser och komplexa helheter snarare än komplicerade system möjliga att kontrollera med hjälp av management. Den typen av vetenskapliga resultat går dock på tvärs mot hur det känns och därför uppfattas det i vårt samhälle idag – där vetenskapen inte respekteras eftersom forskarna ses som ett särintresse – legitimt att bemöta vetenskapliga argument med åsikter om hur det är och fungerar. Det bör således inte komma som någon överraskning att den forskning som bedrivs inom humaniora och samhällsvetenskap (liksom för övrigt naturvetenskaplig klimatforskning) idag betraktas som problematisk, vilket banar väg för fler nedskärningar som effektivt distribueras av linjens chefer som av ansvariga (allt mer populistiska) politiker tvingas leva upp till produktionsmålen.

Akademikerföraktet i samhället, som har ökat i takt med att lektorernas makt och inflytande över kunskapen (eller i alla fall förutsättningarna att utveckla den) har minskat, tror jag började växa fram när vanligt folk fick för sig (eller förleddes tro) att grundskolelärarnas semester var ett orättvist slöseri med skattemedel, vilket är en vanföreställning byggd på myten om att lärare är lediga under alla lov och hela juni, juli och augusti. Kan vi inte bryta upp och ta oss ur detta moment 22 är det bara en tidsfråga innan högskolan läggs ner, för vad ska vi med universiteten till när kunskapen inte betyder något? Frågan är naturligtvis retorisk, men i en värld där liberalism anses förenlig med totalitarism och populism behöver vi stanna upp och reflektera över dessa saker, annars kommer krig snart att vara fred, åsikter vara kunskap och the land of the free styras av en diktator.

Akademisk frihet ska inte (behöva) försvaras

En av paneldiskussionerna på Fekis (företagsekonomernas årliga ämneskonferens) i Kalmar förra veckan handlade om hur den akademiska friheten ska försvaras. Att frågan ens behöver ställas ser jag som ett allvarligt tecken i tiden, för det visar att forskarnas frihet att följa kunskapen dit den tar dem är ifrågasatt, och bara misstanken om att så är fallet utgör i sig ett hot mot högskolan som institution. Eftersom den akademiska friheten är en förutsättning för all kunskapsutveckling blir det faktum att friheten diskuteras på ett akademiskt seminarium, (istället för det som forskare gör av friheten) en bekräftelse på att högskolan inte längre sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i första rummet. Det blir dessutom lite av en kvasidiskussion eftersom makten över frågan inte ligger hos kollegiet – om det nu finns några sådana organ kvar. På Linnéuniversitetet har man, som jag förstår det, avskaffat dessa helt – utan hos linjens chefer som betraktar forskarnas krav på frihet som ett problem eftersom det innebär kontrollförlust.

Även om högskoleledningarna säger att den akademiska friheten är viktig att försvara blir det ofta på samma sätt som med talet om bildning, en läpparnas bekännelse eftersom man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Den akademiska friheten hotas på grund av att forskarna och lärarna tvingas underordna sig den produktionslogik som systemen för kontroll och synen på ledarskap utgår från. NPM bygger nämligen på tanken att företrädarna för kollegiet okritiskt ska följa order uppifrån, vilket är motsatsen till den frihet och tillit som sant akademiska ledare måste ge och visa dem som ansvarar för högskolans kärnuppdrag, alltså forskning och undervisning (inte produktion av nyckeltal). Den den intellektuella strålglans som universiteten fortfarande har uppstod på den tiden när arbetet styrdes kollegialt och handlade om att värna förutsättningarna för att bedriva grundforskning och ge studenterna möjlighet att bedriva självständiga studier. Problemet är att vi har fått för oss att kompetenta människor som på skattebetalarnas bekostnad gått igenom landets längsta och dyraste utbildning inte går att lita på utan måste kontrolleras av chefer som ibland inte ens är disputerade. 

Kunskap är ingen produkt utan en dynamisk process och en ömtålig, mellanmänsklig kvalitet. Studenters lärande och forskares sökande efter ny kunskap står och faller med en rad olika faktorer och komplexa samband; dels med graden av intresse och engagemang, dels med tiden som finns till förfogande för tänkande och intellektuellt stimulerande samtal med kollegor, dels med friheten att inte behöva ta några andra hänsyn än de som är relaterade till kunskapen och dess kvalitet. Friheten i den akademiska världen fungerar med andra ord som vattnet för simlärarna, det handlar om något essentiellt.

Det som ställer till det är att problemen som vi reagerar på och debatterar idag är konsekvenser av beslut som togs på 1990-talet. Friheten har inte avskaffats med hjälp av ett enda beslut som skulle kunna ändras, genom åren har den istället successivt kringskurits som ett resultat av många olika, ofta vällovliga och tillsynes triviala, beslut. När det fortfarande gick att göra något åt saken togs friheten för given. Nu när det går upp för allt fler att friheten är hotad innebär det problematiskt nog att forskarna (alltså de som drabbas av att friheten kringskärs) måste rikta tid och fokus mot annat än forskningen och undervisningen, vilket oundvikligen leder till att kunskapen förflackas. Paneldiskussionen blir därför tragiskt nog en bekräftelse på att makten över förutsättningarna att utveckla kunskap har glidit forskarna ur händerna. Så länge ledare värderas högre än lektorer i universitetsvärlden kommer både friheten och kunskapen att vara hotad.

Ytterst handlar frågan om vem som ska ha makten över det akademiska arbetets innehåll och utformning; kollegierna eller linjens chefer? Vill vi försvara friheten är det inte den vi ska tala om utan maktens olika utryck och vad den gör med människor. Vi måste vidare förstå, uppmärksamma, respektera, samt inte minst lära oss hantera, det faktum att vi människor absolut har förmågan att tänka rationellt, men att vi oftare använder den förmågan för att försvara beslut tagna med utgångspunkt i känslor. Det är viktigt att förstå det eftersom många också har svårt att skilja mellan person och position, vilket riskerar leda till att chefer som utsätts för kritik dels tar det personligt, dels kan få för sig att de ska använda sin makt för att straffa individer som är kritiska – och eftersom cheferna i staten kan avskeda vem de vill om de bara hänvisar till en arbetsbrist som de slipper motivera genom att hänvisa till sekretess, borde det inte komma som en chock för någon att många lektorer drar sig för att kritisera arbetsledningen som därigenom stärker sin makt. Tystnadskulturen som breder ut sig på landets högskolor och universitet är inte bara förödande för den akademiska kvaliteten, den är också ett tecken på avsaknad av frihet.

När Johan Forsell säger att "universiteten är statliga myndigheter som lyder under regeringen”, är det ett allvarligt tecken i tiden, för han ger uttryck för en syn på relationen mellan politisk makt och vetenskap som är oförenlig med byggandet av ett demokratiskt kunskapssamhälle. Autonomireformen, som Forsell och andra politiker nu ifrågasätter, skulle leda till ökad frihet sas det. Men eftersom högskoleledningarnas tolkning av begreppet akademisk frihet är att den handlar om deras möjligheter att ta vilka beslut de vill, inte om forskarnas lagstadgade frihet att välja syfte, metod och publiceringssätt ökade istället styrningen och kontrollen internt på högskolorna. Ökade basanslag, som nämndes som en lösning i paneldiskussionen, kan naturligtvis användas för att ge forskare tid och möjlighet att bedriva grundforskning, men så länge vi håller fast vid tanken att universitet ska ha en (växande) linjeorganisation som dels har makt att bestämma vad forskarna ska göra, dels fokuserar på att högskolan inte ska halka efter i konkurrensen med andra lärosäten om vilken organisation som producerar mest tomhet, kommer den AKADEMISKA friheten att vara hotad.

Vi satsar idag mer pengar på forskning än någonsin tidigare, men till vad används pengarna? Vi vet att over-head-kostnaderna har ökat dramatiskt sedan 1990-talet, vilket innebär att allt mindre av pengarna som investeras i forskning faktiskt används till att utveckla kunskap. Trots att vi vet att forskning och undervisning är omöjligt att effektivisera accepteras det så kallade effektivitetsavdraget som efter 30 år har lett till att tiden som lärarna kan ge studenterna minskat dramatiskt. Lärande och kunskapsutveckling är långsamma processer som tar den tid de tar, och respekteras inte detta faktum går det oundvikligen ut över den akademiska kvalitet som friheten är en garant för.

En annan helt avgörande aspekt, som vi sällan talar om när vi diskuterar den akademiska friheten, är betydelsen av (anställnings)trygghet. Den som känner oro över om hen ska förlora jobbet på grund av sina forskningsresultat eller sitt engagemang för akademisk kvalitet kommer inte att kunna följa kunskapen dit den tar hen. Det är nog varken önskvärt eller möjligt att återinföra de gamla professurerna, men det är olyckligt om vi i diskussionen om forskares frihet väljer att bortse från att anledningen till att ingen kunde avsätta den gamla tidens professorer var att de inte skulle behöva ta några andra hänsyn än just kunskapen. Professorernas anställningstrygghet sågs på den tiden när högskolan fortfarande var en sant akademisk institution lika lite som den akademiska friheten som en individuell löneförmån; både friheten, ansvaret och tryggheten betraktades med rätta som garanter för kunskapsutvecklingen i vårt land.

Idag när man dels befordrar professorer i enlighet med kriterier fastställda av högskolans ledning, (snarare än av ämnesföreträdare och med utgångspunkt i den forskning som har bedrivits) dels betraktar det som ett mål att "producera" så många professorer som möjligt, handlar utnämningen i praktiken inte längre om att premiera exceptionella forskningsinsatser eller om att värna förutsättningarna för framstående forskare att följa kunskapen dit den tar dem. Idag handlar möjligheten till meritering på många lärosäten snarare om att ge vissa utvalda (lojala?) medarbetare chansen att göra karriär och få hög lön, vilket skapar grogrund för en vänskapskorruption som är svår att komma tillrätta med så länge högskolans chefer kan och får avskeda vem de vill utan att behöva avge de verkliga skälen för detta.

Dagens högskola är fylld av den här typen av frågor och komplexa problem, och en helt central förutsättning för att vi ska kunna diskutera dessa saker på ett sant akademiskt sätt är den frihet som idag alltså är hotad. Vi sitter fast i en ond cirkel som måste brytas. Om högskolan ska kunna återakademiseras måste friheten försvaras och tilliten till landets högst utbildade återupprättas. Det finns inga enkla lösningar, men kollegialitet är en demokratisk styrmodell som bygger mer på goda argument än på formell makt, och Inter Primus Pares är en kunskaps- och kvalitetsfrämjande ledarskapsmodell som leder till att den medarbetare som kollegorna respekterar mest får hedersuppdraget att leda arbetet.

Fundamentala frågor för framtidens utbildning

På årets Fekis, företagsekonomins årligen återkommande ämneskonferens, på Linnéuniversitetet i Kalmar, hade jag äran att ingå i en panel med titeln: Fundamentala frågor för framtida företagsekonomisk utbildning. Som ett led i arbetet med att förbereda mig inför uppdraget skrev jag ner mina reflektioner över frågorna som vi fick, och eftersom ämnet är allmängiltigt och angeläget tänkte jag dela tankarna som jag hade med mig in i sessionen. Frågorna var indelade i tre teman.

Vad skall vi utbilda om?

Vad har näringslivet och andra “avnämare” för behov/krav?

Vad är det etiskt att utbilda om?

Vad är det oetiskt att utbilda om?

Vad har studenterna redan med sig, som de inte hade förut?

Vad har studenterna inte med sig, som de hade förut?

Frågor som rör högskoleutbildningarnas vad vill jag se som ett slags samvetsfrågor. Hur och vad man svarar säger nämligen något om vilka värderingar, grundläggande antaganden, och inte minst vilken kunskapssyn, man har. Jag menar att det är särskilt viktigt att närma sig frågan om hur vi kan skapa en utbildning för framtiden på det sättet, med fokus på vad vi vill och anser vara viktiga. Eftersom framtiden är öppen och i hög grad skapas av oss som lever här och nu är det olyckligt att tänka på ämnet som ett slags spaning. Vems och vilka intressen som anses vara värda att ta i beaktande när man skapar utbildning är i hög grad relaterad till synen på vems uppdrag lektorerna arbetar. Ytterst handlar frågorna om vem som lämpligen bör ha makten över utbildningens innehåll. Det är detta som gör det till en samvetsfråga. 

Om företrädarna för näringslivet har synpunkter på högskolans vad eller inte anser sig nöjda med innehållet i utbildningarna som ges är det aldrig självklart att landets högst utbildade lärare måste anpassa sig efter deras åsikter. Om arbetsgivarna i vårt land inte uppskattar kunskap som håller hög akademisk kvalitet är det anmärkningsvärt och något vi borde diskutera både orsakerna till och konsekvenserna av. Tyvärr finns det gott om indikationer på bristande förståelse för värdet av bildning i företagsvärlden. Tänk till exempel på Svenskt näringslivs rapport: ”Konsten att strula till ett liv”, vars budskap saknar stöd i den forskning som finns om vad som händer med studenter som har en examen inom humaniora. Att företrädare för näringslivet varnar studenter från att läsa humaniora är cyniskt och ett uttryck för kunskapsförakt. Vi behöver reflektera över varför vi är så rädda för att låta avnämarna ta ett större ansvar för att validera sina blivande anställdas kunskaper? De gör det ju redan, inte sällan med hjälp av ovetenskapliga metoder.

Så länge skattebetalarnas och näringslivets behov sammanfaller med samhällets är det oproblematiskt att prata om vad näringslivet vill ha, men om landets lektorer betraktas som tillhandahållare av tjänsten utbildning, och om det anses klokt att låta företagen bestämma hur den högre utbildningen i vårt land ska organiseras, finns en uppenbar risk att den avakademiseras. Syftet med samhällets investering i universitetsväsendet vill jag se som ett sätt att värna demokratin och främja framväxten av ett kunskapssamhälle, och om företagen inte ser något värde i detta är det anmärkningsvärt. Som jag ser på saken är det skattebetalarna som investerar i högre utbildning, och därför är det samhällets långsiktiga behov av kunskap och akademisk kompetens som behöver tillgodoses, inte företagens egoistiska och kortsiktiga intressen av att skaffa sig konkurrensfördelar. Dessutom är det så att allt fler företag idag ingår i multinationella koncerner vars huvudkontor och ägare ofta finns utanför vårt lands gränser, vilket gör att de har makten att spela ut olika länder mot varandra.

Produktionslogiken som idag präglar allt mer av verksamheten på landets högskolor och universitet pressar inte bara kulturen på högskolan neråt i vetandets hierarki (alltså bort från vishet och bildning), den uppmuntrar även till ytinlärning och pluggande av fakta, vilket gör det svårt för lärarna att skapa kurser, och för studenterna att bedriva studier, med kunskap som mål. Produktionslogiken leder även till att både lärare och studenter blir mer svarsfokuserade än lärande- och kunskapsorienterade. Och det systematiska kvalitetsarbete som den här logiken skapar efterfrågan på förstärker avakademiseringen av Högskolesverige av den enkla anledningen att kunskapskvalitet inte går att måttbeställa och säkra.

• Hur skall vi utbilda?

Jag menar att högre utbildning bör handla om att skapa förutsättningar för studenternas självständiga studier med sikte på utvecklande av breda generiska ämneskunskaper och förmåga till kritiskt, akademiskt tänkande – alltså kunskaper och kompetenser med lång hållbarhet. Fokus i verksamheten behöver ligga mer på fostran till livslångt lärande än på överföring av faktauppgifter. Kunskap kännetecknas mer av att vara en process än ett slags produkt, och därför är det olyckligt om vi ser på undervisningen som att det handlar om en mål- och kvalitetssäkrad produktion av betyg och examina.

Mycket av den utbildning som ges idag handlar om att hjälpa studenterna att memorera fakta, vilket är djupt olyckligt. För att stoppa avakademiseringen av högre utbildning behöver vi utveckla former för undervisning som främjar utvecklingen av akademiska förmågor och djup förståelse för ämnet man studerar, och fokusera mer på att lära studenterna att lära sig själva. För att detta ska bli möjligt måste dock samhället som helhet ta ett större gemensamt ansvar för kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter, annars kommer den högre utbildningen inte att kunna vara högre i framtiden. Kvalitet i verksamheten är inte ett mål, utan ett medel och själva förutsättningen för all utbildning med akademiska ambitioner.

Hur fick vi för oss att det är klokt att tvinga lärarna att fungera som garanter för att studenterna faktiskt kan det som vi är överens om att de ska kunna? Om allt fler studenter, med näringslivets goda minne, kommer till högskolan endast för att få en examen, kan den högre utbildningen inte bli högre. Jag menar att om många studenter inte klarar av studierna är det problematiskt att ta förgivet att det är lärarnas fel. Ansvaret för lärandet och inte minst för visandet av att man faktiskt kan det man förväntas kunna efter en kurs eller utbildning behöver mycket tydligare än idag läggas på studenterna. Vi måste helt enkelt behandla människorna som kommer till högskolan för att bedriva studier på skattebetalarnas bekostnad, som vuxna och ansvarstagande individer. Att vi inte gör det idag är djupt problematiskt. 

Studentinflytande är bra och viktigt, men alla åsikter som studenter har kan och ska inte beaktas. Om studenterna varken kan argumentera för sina synpunkter eller bemöta motargument från lärarna som ytterst ansvarar för att undervisningen håller hög kvalitet, alltså skapar förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, kommer studenternas inflytande att förstärka förflackningen av utbildningen som bedrivs på landets högskolor och universitet. Kan kåren inte hitta engagerade studentrepresentanter till alla organ där studenterna erbjuds att utöva inflytande, måste det vara studenternas problem, inte lärarnas.

• Kan vi examinera i AIs tidsålder?
• Måste vi ha internet-avskärmade skrivsalar?
• Måste vi utveckla nya examinationsformer?

AI är på många sätt ett fantastiskt verktyg fyllt av möjligheter, men om vi inte ska riskera att bli slavar under den nya tekniken (och inte minst ägarna av den) måste vi inse att vi nu befinner oss i ett helt nytt paradigm, som ställer helt nya krav på oss som lärare. För att värna den högre utbildningen akademiska kvaliteter måste vi tänka nytt, annars är risken stor att vi suboptimerar verksamheten. Även AI är en samvetsfråga som har med synen på kunskapskvalitet och ansvar att göra: Varför ska högskolan fokusera på betyg och poäng? Om det enda svar vi har på den frågan är att vi alltid gjort så lever vi som om vi fortfarande var kvar i det paradigm som jag menar att vi i och med införandet av AI lämnat.

Det är många år sedan nu, långt innan AI dök upp på arenan, som Mats Alvesson skrev sin bok Tomhetens triumf, där han pekade på riskerna med NPM och den produktionslogik som det sättet att leda och organisera arbetet på högskolan resulterar i. Problemet är att AI är bättre än människor på att producera de nyckeltal som högskolorna och universiteten idag konkurrerar med varandra om. Förstår man att NPM utgör ett hot mot kunskapen och högskolans bildningsuppdrag borde man inse att den hotet ökar exponentiell när AI implementeras allt mer i den akademiska världen.

För bara några år sedan var alla rörande överens om att Wikipedia inte fungerade som referens i uppsatser och andra typer av inlämningar, men efter introduktionen av ChatGPT och andra AI-verktyg har det där förändrats radikalt. Svar som genererats av AI anses, trots att det finns gott om bevis på motsatsen, vara så pass pålitliga att till och med forskare använder tekniken för att producera kunskapsöversikter och för att granska innehållet i artiklarna de förväntas ha läst. Mycket talar därför problematiskt nog för att vi förhåller oss till AI som om det vore en auktoritet som måste tas på allvar, vilket borde oroa alla som bryr sig det minsta om kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter. För om vi slutar tänka själva och okritiskt accepterar svaren på frågorna vi ställer till AI kommer förmågan till kritiskt, analytiskt tänkande att utarmas, vilket gör oss ännu mer beroende av den digitala teknik som idag tar över allt fler uppgifter.

Jag är för breddad rekrytering och tycker att det är rimligt att vi skapar möjlighet för hälften av varje årskull att testa sina vingar i högre utbildning, men resultatet av studierna kan inte bli det önskade, alltså akademiska kunskaper och kompetenser, om vi kopplar ihop högskolans ekonomi med genomströmningen. 

För att sammanfatta mina tankar om alla frågorna ovan vill jag säga följande: Hur fick vi för oss att det är möjligt för lärare att både ansvara för att skapa förutsättningar för studenternas lärande och garantera att resultatet faktiskt lever upp till kursens lärandemål när grupperna många gånger består av över 100 deltagare och tiden som finns att möta studenterna i undervisningssalar och seminarierum sedan 1990-talet i vissa fall har minskat med så mycket som hälften?

P.S.
Temat för Fekis i år var: Företagsekonomi i den digitala eran – Hur rör vi oss framåt? Det är en förrädisk fråga för ingen vill bli betraktad som nostalgiker eller bakåtsträvare, vilket problematiskt nog används som ”argument” för att bemöta de som liksom jag här ställer kritiska frågor rörande AI och konsekvenserna av digitalisering. Jag och Johan Alvehus bemöttes trist nog på just det sättet av rektorn för Handelshögskolan i Stockholm i en artikel på DN-Kultur, som vi inte ens fått möjlighet att bemöta. 

När allt förändras allt snabbare är det tekniken som måste anpassas efter människorna och för att kunna göra det menar jag att vi behöver stanna upp, ta oss tid att tänka efter, och värna bildningen och förmågan till kritiskt tänkande; inte försöka röra oss framåt snabbare eller i takt med utvecklingen av den nya tekniken. Ibland måste man blicka bakåt för att lära sig vad som riskerar att gå förlorat om man är fixerad vid det som händer och kommer att hända. Vi behöver inse, ta till oss och även respektera insikten om att framtiden skapas här och nu, av oss som lever idag, med utgångspunkt i våra föreställningar om vad som är tvingande, möjligt och önskvärt.

Om vi inte vill bli slavar under tekniken (och dess fåtal ofattbart rika ägare som i skydd av sin rätt att hänvisa till företagshemligheter dels kan fortsätta manipulera oss, dels slipper svara på kritiska frågor) och tvingas leva som människorna som sitter fjättrade framför skuggorna på väggen i Platons grotta, måste vi bryta oss loss från våra självpåtagna begränsningar och föreställningar om vad vi måste göra. Och det kan vi bara göra genom att värdera våra egna, unikt mänskliga egenskaper högre än den nya teknik som är skapad för att förföra oss och sätta vår förmåga till analys och kritiskt tänkande ur spel.