Ett gryende akademikerförakt

Förra veckan skrev jag om den hotade akademiska friheten. Under arbetet med den texten växte insikten om att det finns så mycket mer att säga i frågan. Här har jag därför för avsikt att reflektera över möjliga orsaker till att vi hamna där vi är idag, alltså hur det kunde växa fram en kultur där kunskap allt mer likställs med åsikter, inte bara av outbildade människor som inte vet bättre, utan även av ledande politiker och företrädare för näringslivet. Jag har svårt att tänka mig att den här utvecklingen inte har något med NPM att göra. När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass var det forskare och lärare som ansvarade för det som hände på högskolan. När ett växande antal chefer, jurister, ekonomer och administratörer, som inte arbetar med kunskap och lärande men som för varje år som går får mer och mer makt över högskolans verksamhet, påverkas klart kulturen, inte bara i universitetsvärlden.

Rekordåren i Sverige var en guldålder i vårt lands historia, men eftersom livet på jorden fungerar som en uppsättning kommunicerande kärl och inget kulturellt sammanhang eller någon individ är isolerad från någon eller något annat tvingas alla människor på ett eller annat sätt förhålla sig till varandra. Mot slutet av den där eran blev det uppenbart att systemen som byggts upp när inflödet av pengar var starkt fungerade allt sämre, vilket kickade igång den motrörelse som idag dikterar villkoren för samhällsutvecklingen. Under min livstid har vårt land gått från att vara en kollektivistisk industri- och kunskapsnation till att bli ett individualistiskt och allt mer kunskapsresistent land, på gott och på ont och med allt vad det innebär. 

1990-talet kan sägas vara ett slags brytningstid. Sverige stod och vägde mellan folkhemmet och dagens allt mer avreglerade samhälle. Nu lever vi i ett helt annat värld, med helt andra förutsättningar, men mycket talar för att den "frihetsrörelse" som successivt bröt upp alla statliga monopol, sänkte skatten och sålde ut välfärden, har nått vägs ände. Idag ser vi åtminstone allt fler tecken på att en annan typ av totalitarism håller på att växa fram. När politikernas makt över samhällsutvecklingen minskar på grund av människors begär efter valfrihet blir det nämligen svårt för våra folkvalda att hindra privata monopol från att växa fram och få allt mer makt över allt fler aspekter av våra liv. Den makten är mycket svårare att bryta upp än den politisk grundade makt som gjorde Sverige till ett av världens bästa länder att leva i. Den nyliberala rörelsen gav visserligen makt åt individen, men eftersom det stora flertalet utnyttjade friheten till att ägna sig åt annat än utbildning och politiskt engagemang, försvagades demokratin som till sin natur är kollektiv eftersom den står och faller med allmänhetens samlade kunskaper och engagemang för systemet. Och det fick som konsekvens att samhället löstes upp och allt fler funktioner som medborgarna tidigare ägde tillsammans och förvaltade gemensamt tas idag i en allt snabbare takt tas över av (ägarna till ett stadigt krympande antal) multinationella bolag.

Eftersom kulturer bara kan frodas där och när det råder balans och individualismen nu drivits till sin spets befinner vi oss idag vid något slags vägskäl där vi behöver stanna upp och reflektera över vad vi vill och vart vi är på väg. Vi människor kan dock bara påverka kulturens förändringsriktning på marginalen, inte styra utvecklingen mot några mål. Och just därför är det så viktigt att vi respekterar den vetenskapligt grundade kunskap som både indikerar att samhället rör sig i en problematisk riktning och pekar på saker som är möjliga att göra för att vända utvecklingen. Problematiskt nog har kunskapens status i samhället generellt minskat, till förmån för åsikter och känslor (möjligen för att det ger snabbare effekt). Jag vet inte, men kanske har det blivit så här för att eleverna som kommer till universitetet för att som studenter bedriva högre studier dels har med sig sämre förkunskaper idag än tidigare, dels har svårt att skilja ut och förstå skillnaden mellan lärarna och forskarna som de möter i föreläsningssalarna och seminarierummen, och alla andra personalkategorier som befolkar högskolans lokaler. På högskolan idag råder dessutom samma produktionslogik som som i grundskolan, vilket gör att andelen människor i samhället med akademisk examen ökar. Konsekvensen av det är att allt fler med högskoleutbildning arbetar med allt mindre kvalificerade arbeten, och då är det inte så svårt att förstå att kunskapen respekteras allt mindre.

Jag hävdar inte att jag vet exakt när eller hur förflackningen av kunskapen började, men när jag tänker tillbaka på 90-talet minns jag tydligt mina bagerikollegors skadeglada inställning till att lärarnas semester inskränktes i samband med att skolan kommunaliserades, vilket gjordes för att göra det lättare att tvinga fram de "besparingar" som var nödvändiga för att skatten skulle kunna sänkas. För mina hånskrattande bagerikollegor och många andra arbetare på den tiden var det viktigare att lärarna fick mindre "ledighet" än att deras egna arbetsförhållanden förbättrades. Och när lärarna kritiserade nedskärningarna som den sänkta skatten oundvikligen resulterade i sågs de som bortskämda företrädare för ett särintresse, vilket banade väg för andra förändringar som påverkade förutsättningarna att värna elevernas lärande och kunskapsutvecklingen i vårt land. 

Lärarnas semester handlar lika lite som forskarnas frihet om att slippa arbeta; ledigheten och friheten är viktiga förutsättningar för kvalitet i hela utbildningssystemet eftersom lärande och kunskapsutveckling bara kan frodas där och när det finns tid att tänka och möjlighet till intellektuell återhämtning. Kunskapens status devalverades inte i ett slag, det har varit en utdragen process. NPM infördes dessutom av det vällovliga skälet att minska byråkratin, men den försvann inte, det vet alla som arbetar inom skolan och den högre utbildningen, den bytte bara namn. När makten över utbildningssystemet flyttades från lärarna och forskarna till ett växande antal chefer som byggde upp kontrollsystem för att nå olika typer av produktionsmål blev det svårt att kritisera och hindra åsikten att lärande går att kvalitetssäkra och att forskning är möjligt att målstyra från att få fäste i kulturen. 

Det finns som sagt inte ett enda skäl till att dagens lärare saknar makt över undervisningen, men det faktum att föräldrarna värderar valfrihet och sänkt skatt mer än kunskap påverkar naturligtvis lärarnas möjligheter att skapa förutsättningar för elevernas lärande. Och eftersom den svenska skolan sålts ut till privata vinstintressen som ser betyg som en handelsvara har aktiebolagen – som dränerar skolan på pengar som skulle kunna användas för att ge lärarna mer tid tillsammans med eleverna – obemärkt kunnat växa sig så pass starka att de idag kan påverka politiken genom att hota med rättsliga processer mot staten ifall deras "rätt" att plocka ut vinst skulle hotas. Allt det där sammantaget leder till att eleverna som kommer till högskolan idag generellt sett har sämre förkunskaper än de generationer som växte upp i folkhemmet som hade ett av världens bästa utbildningssystem, och därifrån lutar det allt brantare utför.

Vad jag försöker säga är att kopplingen mellan demokrati och akademisk frihet är lika viktig att uppmärksamma och förstå som att det handlar om komplexa samband. Demokratin och friheten kan nämligen bara försvaras i ett kunskapssamhälle, och ett kunskapssamhälle kan bara växa fram i ett kulturellt klimat präglat av öppenhet, mångfald och ömsesidig respekt för oliktänkande. Resultatet av sociologisk och etnologisk forskning indikerar tydligt att samhällen och kultur bör förstås som dynamiska förändringsprocesser och komplexa helheter snarare än komplicerade system möjliga att kontrollera med hjälp av management. Den typen av vetenskapliga resultat går dock på tvärs mot hur det känns och därför uppfattas det i vårt samhälle idag – där vetenskapen inte respekteras eftersom forskarna ses som ett särintresse – legitimt att bemöta vetenskapliga argument med åsikter om hur det är och fungerar. Det bör således inte komma som någon överraskning att den forskning som bedrivs inom humaniora och samhällsvetenskap (liksom för övrigt naturvetenskaplig klimatforskning) idag betraktas som problematisk, vilket banar väg för fler nedskärningar som effektivt distribueras av linjens chefer som av ansvariga (allt mer populistiska) politiker tvingas leva upp till produktionsmålen.

Akademikerföraktet i samhället, som har ökat i takt med att lektorernas makt och inflytande över kunskapen (eller i alla fall förutsättningarna att utveckla den) har minskat, tror jag började växa fram när vanligt folk fick för sig (eller förleddes tro) att grundskolelärarnas semester var ett orättvist slöseri med skattemedel, vilket är en vanföreställning byggd på myten om att lärare är lediga under alla lov och hela juni, juli och augusti. Kan vi inte bryta upp och ta oss ur detta moment 22 är det bara en tidsfråga innan högskolan läggs ner, för vad ska vi med universiteten till när kunskapen inte betyder något? Frågan är naturligtvis retorisk, men i en värld där liberalism anses förenlig med totalitarism och populism behöver vi stanna upp och reflektera över dessa saker, annars kommer krig snart att vara fred, åsikter vara kunskap och the land of the free styras av en diktator.

Akademisk frihet ska inte (behöva) försvaras

En av paneldiskussionerna på Fekis (företagsekonomernas årliga ämneskonferens) i Kalmar förra veckan handlade om hur den akademiska friheten ska försvaras. Att frågan ens behöver ställas ser jag som ett allvarligt tecken i tiden, för det visar att forskarnas frihet att följa kunskapen dit den tar dem är ifrågasatt, och bara misstanken om att så är fallet utgör i sig ett hot mot högskolan som institution. Eftersom den akademiska friheten är en förutsättning för all kunskapsutveckling blir det faktum att friheten diskuteras på ett akademiskt seminarium, (istället för det som forskare gör av friheten) en bekräftelse på att högskolan inte längre sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i första rummet. Det blir dessutom lite av en kvasidiskussion eftersom makten över frågan inte ligger hos kollegiet – om det nu finns några sådana organ kvar. På Linnéuniversitetet har man, som jag förstår det, avskaffat dessa helt – utan hos linjens chefer som betraktar forskarnas krav på frihet som ett problem eftersom det innebär kontrollförlust.

Även om högskoleledningarna säger att den akademiska friheten är viktig att försvara blir det ofta på samma sätt som med talet om bildning, en läpparnas bekännelse eftersom man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Den akademiska friheten hotas på grund av att forskarna och lärarna tvingas underordna sig den produktionslogik som systemen för kontroll och synen på ledarskap utgår från. NPM bygger nämligen på tanken att företrädarna för kollegiet okritiskt ska följa order uppifrån, vilket är motsatsen till den frihet och tillit som sant akademiska ledare måste ge och visa dem som ansvarar för högskolans kärnuppdrag, alltså forskning och undervisning (inte produktion av nyckeltal). Den den intellektuella strålglans som universiteten fortfarande har uppstod på den tiden när arbetet styrdes kollegialt och handlade om att värna förutsättningarna för att bedriva grundforskning och ge studenterna möjlighet att bedriva självständiga studier. Problemet är att vi har fått för oss att kompetenta människor som på skattebetalarnas bekostnad gått igenom landets längsta och dyraste utbildning inte går att lita på utan måste kontrolleras av chefer som ibland inte ens är disputerade. 

Kunskap är ingen produkt utan en dynamisk process och en ömtålig, mellanmänsklig kvalitet. Studenters lärande och forskares sökande efter ny kunskap står och faller med en rad olika faktorer och komplexa samband; dels med graden av intresse och engagemang, dels med tiden som finns till förfogande för tänkande och intellektuellt stimulerande samtal med kollegor, dels med friheten att inte behöva ta några andra hänsyn än de som är relaterade till kunskapen och dess kvalitet. Friheten i den akademiska världen fungerar med andra ord som vattnet för simlärarna, det handlar om något essentiellt.

Det som ställer till det är att problemen som vi reagerar på och debatterar idag är konsekvenser av beslut som togs på 1990-talet. Friheten har inte avskaffats med hjälp av ett enda beslut som skulle kunna ändras, genom åren har den istället successivt kringskurits som ett resultat av många olika, ofta vällovliga och tillsynes triviala, beslut. När det fortfarande gick att göra något åt saken togs friheten för given. Nu när det går upp för allt fler att friheten är hotad innebär det problematiskt nog att forskarna (alltså de som drabbas av att friheten kringskärs) måste rikta tid och fokus mot annat än forskningen och undervisningen, vilket oundvikligen leder till att kunskapen förflackas. Paneldiskussionen blir därför tragiskt nog en bekräftelse på att makten över förutsättningarna att utveckla kunskap har glidit forskarna ur händerna. Så länge ledare värderas högre än lektorer i universitetsvärlden kommer både friheten och kunskapen att vara hotad.

Ytterst handlar frågan om vem som ska ha makten över det akademiska arbetets innehåll och utformning; kollegierna eller linjens chefer? Vill vi försvara friheten är det inte den vi ska tala om utan maktens olika utryck och vad den gör med människor. Vi måste vidare förstå, uppmärksamma, respektera, samt inte minst lära oss hantera, det faktum att vi människor absolut har förmågan att tänka rationellt, men att vi oftare använder den förmågan för att försvara beslut tagna med utgångspunkt i känslor. Det är viktigt att förstå det eftersom många också har svårt att skilja mellan person och position, vilket riskerar leda till att chefer som utsätts för kritik dels tar det personligt, dels kan få för sig att de ska använda sin makt för att straffa individer som är kritiska – och eftersom cheferna i staten kan avskeda vem de vill om de bara hänvisar till en arbetsbrist som de slipper motivera genom att hänvisa till sekretess, borde det inte komma som en chock för någon att många lektorer drar sig för att kritisera arbetsledningen som därigenom stärker sin makt. Tystnadskulturen som breder ut sig på landets högskolor och universitet är inte bara förödande för den akademiska kvaliteten, den är också ett tecken på avsaknad av frihet.

När Johan Forsell säger att "universiteten är statliga myndigheter som lyder under regeringen”, är det ett allvarligt tecken i tiden, för han ger uttryck för en syn på relationen mellan politisk makt och vetenskap som är oförenlig med byggandet av ett demokratiskt kunskapssamhälle. Autonomireformen, som Forsell och andra politiker nu ifrågasätter, skulle leda till ökad frihet sas det. Men eftersom högskoleledningarnas tolkning av begreppet akademisk frihet är att den handlar om deras möjligheter att ta vilka beslut de vill, inte om forskarnas lagstadgade frihet att välja syfte, metod och publiceringssätt ökade istället styrningen och kontrollen internt på högskolorna. Ökade basanslag, som nämndes som en lösning i paneldiskussionen, kan naturligtvis användas för att ge forskare tid och möjlighet att bedriva grundforskning, men så länge vi håller fast vid tanken att universitet ska ha en (växande) linjeorganisation som dels har makt att bestämma vad forskarna ska göra, dels fokuserar på att högskolan inte ska halka efter i konkurrensen med andra lärosäten om vilken organisation som producerar mest tomhet, kommer den AKADEMISKA friheten att vara hotad.

Vi satsar idag mer pengar på forskning än någonsin tidigare, men till vad används pengarna? Vi vet att over-head-kostnaderna har ökat dramatiskt sedan 1990-talet, vilket innebär att allt mindre av pengarna som investeras i forskning faktiskt används till att utveckla kunskap. Trots att vi vet att forskning och undervisning är omöjligt att effektivisera accepteras det så kallade effektivitetsavdraget som efter 30 år har lett till att tiden som lärarna kan ge studenterna minskat dramatiskt. Lärande och kunskapsutveckling är långsamma processer som tar den tid de tar, och respekteras inte detta faktum går det oundvikligen ut över den akademiska kvalitet som friheten är en garant för.

En annan helt avgörande aspekt, som vi sällan talar om när vi diskuterar den akademiska friheten, är betydelsen av (anställnings)trygghet. Den som känner oro över om hen ska förlora jobbet på grund av sina forskningsresultat eller sitt engagemang för akademisk kvalitet kommer inte att kunna följa kunskapen dit den tar hen. Det är nog varken önskvärt eller möjligt att återinföra de gamla professurerna, men det är olyckligt om vi i diskussionen om forskares frihet väljer att bortse från att anledningen till att ingen kunde avsätta den gamla tidens professorer var att de inte skulle behöva ta några andra hänsyn än just kunskapen. Professorernas anställningstrygghet sågs på den tiden när högskolan fortfarande var en sant akademisk institution lika lite som den akademiska friheten som en individuell löneförmån; både friheten, ansvaret och tryggheten betraktades med rätta som garanter för kunskapsutvecklingen i vårt land.

Idag när man dels befordrar professorer i enlighet med kriterier fastställda av högskolans ledning, (snarare än av ämnesföreträdare och med utgångspunkt i den forskning som har bedrivits) dels betraktar det som ett mål att "producera" så många professorer som möjligt, handlar utnämningen i praktiken inte längre om att premiera exceptionella forskningsinsatser eller om att värna förutsättningarna för framstående forskare att följa kunskapen dit den tar dem. Idag handlar möjligheten till meritering på många lärosäten snarare om att ge vissa utvalda (lojala?) medarbetare chansen att göra karriär och få hög lön, vilket skapar grogrund för en vänskapskorruption som är svår att komma tillrätta med så länge högskolans chefer kan och får avskeda vem de vill utan att behöva avge de verkliga skälen för detta.

Dagens högskola är fylld av den här typen av frågor och komplexa problem, och en helt central förutsättning för att vi ska kunna diskutera dessa saker på ett sant akademiskt sätt är den frihet som idag alltså är hotad. Vi sitter fast i en ond cirkel som måste brytas. Om högskolan ska kunna återakademiseras måste friheten försvaras och tilliten till landets högst utbildade återupprättas. Det finns inga enkla lösningar, men kollegialitet är en demokratisk styrmodell som bygger mer på goda argument än på formell makt, och Inter Primus Pares är en kunskaps- och kvalitetsfrämjande ledarskapsmodell som leder till att den medarbetare som kollegorna respekterar mest får hedersuppdraget att leda arbetet.

Fundamentala frågor för framtidens utbildning

På årets Fekis, företagsekonomins årligen återkommande ämneskonferens, på Linnéuniversitetet i Kalmar, hade jag äran att ingå i en panel med titeln: Fundamentala frågor för framtida företagsekonomisk utbildning. Som ett led i arbetet med att förbereda mig inför uppdraget skrev jag ner mina reflektioner över frågorna som vi fick, och eftersom ämnet är allmängiltigt och angeläget tänkte jag dela tankarna som jag hade med mig in i sessionen. Frågorna var indelade i tre teman.

Vad skall vi utbilda om?

Vad har näringslivet och andra “avnämare” för behov/krav?

Vad är det etiskt att utbilda om?

Vad är det oetiskt att utbilda om?

Vad har studenterna redan med sig, som de inte hade förut?

Vad har studenterna inte med sig, som de hade förut?

Frågor som rör högskoleutbildningarnas vad vill jag se som ett slags samvetsfrågor. Hur och vad man svarar säger nämligen något om vilka värderingar, grundläggande antaganden, och inte minst vilken kunskapssyn, man har. Jag menar att det är särskilt viktigt att närma sig frågan om hur vi kan skapa en utbildning för framtiden på det sättet, med fokus på vad vi vill och anser vara viktiga. Eftersom framtiden är öppen och i hög grad skapas av oss som lever här och nu är det olyckligt att tänka på ämnet som ett slags spaning. Vems och vilka intressen som anses vara värda att ta i beaktande när man skapar utbildning är i hög grad relaterad till synen på vems uppdrag lektorerna arbetar. Ytterst handlar frågorna om vem som lämpligen bör ha makten över utbildningens innehåll. Det är detta som gör det till en samvetsfråga. 

Om företrädarna för näringslivet har synpunkter på högskolans vad eller inte anser sig nöjda med innehållet i utbildningarna som ges är det aldrig självklart att landets högst utbildade lärare måste anpassa sig efter deras åsikter. Om arbetsgivarna i vårt land inte uppskattar kunskap som håller hög akademisk kvalitet är det anmärkningsvärt och något vi borde diskutera både orsakerna till och konsekvenserna av. Tyvärr finns det gott om indikationer på bristande förståelse för värdet av bildning i företagsvärlden. Tänk till exempel på Svenskt näringslivs rapport: ”Konsten att strula till ett liv”, vars budskap saknar stöd i den forskning som finns om vad som händer med studenter som har en examen inom humaniora. Att företrädare för näringslivet varnar studenter från att läsa humaniora är cyniskt och ett uttryck för kunskapsförakt. Vi behöver reflektera över varför vi är så rädda för att låta avnämarna ta ett större ansvar för att validera sina blivande anställdas kunskaper? De gör det ju redan, inte sällan med hjälp av ovetenskapliga metoder.

Så länge skattebetalarnas och näringslivets behov sammanfaller med samhällets är det oproblematiskt att prata om vad näringslivet vill ha, men om landets lektorer betraktas som tillhandahållare av tjänsten utbildning, och om det anses klokt att låta företagen bestämma hur den högre utbildningen i vårt land ska organiseras, finns en uppenbar risk att den avakademiseras. Syftet med samhällets investering i universitetsväsendet vill jag se som ett sätt att värna demokratin och främja framväxten av ett kunskapssamhälle, och om företagen inte ser något värde i detta är det anmärkningsvärt. Som jag ser på saken är det skattebetalarna som investerar i högre utbildning, och därför är det samhällets långsiktiga behov av kunskap och akademisk kompetens som behöver tillgodoses, inte företagens egoistiska och kortsiktiga intressen av att skaffa sig konkurrensfördelar. Dessutom är det så att allt fler företag idag ingår i multinationella koncerner vars huvudkontor och ägare ofta finns utanför vårt lands gränser, vilket gör att de har makten att spela ut olika länder mot varandra.

Produktionslogiken som idag präglar allt mer av verksamheten på landets högskolor och universitet pressar inte bara kulturen på högskolan neråt i vetandets hierarki (alltså bort från vishet och bildning), den uppmuntrar även till ytinlärning och pluggande av fakta, vilket gör det svårt för lärarna att skapa kurser, och för studenterna att bedriva studier, med kunskap som mål. Produktionslogiken leder även till att både lärare och studenter blir mer svarsfokuserade än lärande- och kunskapsorienterade. Och det systematiska kvalitetsarbete som den här logiken skapar efterfrågan på förstärker avakademiseringen av Högskolesverige av den enkla anledningen att kunskapskvalitet inte går att måttbeställa och säkra.

• Hur skall vi utbilda?

Jag menar att högre utbildning bör handla om att skapa förutsättningar för studenternas självständiga studier med sikte på utvecklande av breda generiska ämneskunskaper och förmåga till kritiskt, akademiskt tänkande – alltså kunskaper och kompetenser med lång hållbarhet. Fokus i verksamheten behöver ligga mer på fostran till livslångt lärande än på överföring av faktauppgifter. Kunskap kännetecknas mer av att vara en process än ett slags produkt, och därför är det olyckligt om vi ser på undervisningen som att det handlar om en mål- och kvalitetssäkrad produktion av betyg och examina.

Mycket av den utbildning som ges idag handlar om att hjälpa studenterna att memorera fakta, vilket är djupt olyckligt. För att stoppa avakademiseringen av högre utbildning behöver vi utveckla former för undervisning som främjar utvecklingen av akademiska förmågor och djup förståelse för ämnet man studerar, och fokusera mer på att lära studenterna att lära sig själva. För att detta ska bli möjligt måste dock samhället som helhet ta ett större gemensamt ansvar för kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter, annars kommer den högre utbildningen inte att kunna vara högre i framtiden. Kvalitet i verksamheten är inte ett mål, utan ett medel och själva förutsättningen för all utbildning med akademiska ambitioner.

Hur fick vi för oss att det är klokt att tvinga lärarna att fungera som garanter för att studenterna faktiskt kan det som vi är överens om att de ska kunna? Om allt fler studenter, med näringslivets goda minne, kommer till högskolan endast för att få en examen, kan den högre utbildningen inte bli högre. Jag menar att om många studenter inte klarar av studierna är det problematiskt att ta förgivet att det är lärarnas fel. Ansvaret för lärandet och inte minst för visandet av att man faktiskt kan det man förväntas kunna efter en kurs eller utbildning behöver mycket tydligare än idag läggas på studenterna. Vi måste helt enkelt behandla människorna som kommer till högskolan för att bedriva studier på skattebetalarnas bekostnad, som vuxna och ansvarstagande individer. Att vi inte gör det idag är djupt problematiskt. 

Studentinflytande är bra och viktigt, men alla åsikter som studenter har kan och ska inte beaktas. Om studenterna varken kan argumentera för sina synpunkter eller bemöta motargument från lärarna som ytterst ansvarar för att undervisningen håller hög kvalitet, alltså skapar förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, kommer studenternas inflytande att förstärka förflackningen av utbildningen som bedrivs på landets högskolor och universitet. Kan kåren inte hitta engagerade studentrepresentanter till alla organ där studenterna erbjuds att utöva inflytande, måste det vara studenternas problem, inte lärarnas.

• Kan vi examinera i AIs tidsålder?
• Måste vi ha internet-avskärmade skrivsalar?
• Måste vi utveckla nya examinationsformer?

AI är på många sätt ett fantastiskt verktyg fyllt av möjligheter, men om vi inte ska riskera att bli slavar under den nya tekniken (och inte minst ägarna av den) måste vi inse att vi nu befinner oss i ett helt nytt paradigm, som ställer helt nya krav på oss som lärare. För att värna den högre utbildningen akademiska kvaliteter måste vi tänka nytt, annars är risken stor att vi suboptimerar verksamheten. Även AI är en samvetsfråga som har med synen på kunskapskvalitet och ansvar att göra: Varför ska högskolan fokusera på betyg och poäng? Om det enda svar vi har på den frågan är att vi alltid gjort så lever vi som om vi fortfarande var kvar i det paradigm som jag menar att vi i och med införandet av AI lämnat.

Det är många år sedan nu, långt innan AI dök upp på arenan, som Mats Alvesson skrev sin bok Tomhetens triumf, där han pekade på riskerna med NPM och den produktionslogik som det sättet att leda och organisera arbetet på högskolan resulterar i. Problemet är att AI är bättre än människor på att producera de nyckeltal som högskolorna och universiteten idag konkurrerar med varandra om. Förstår man att NPM utgör ett hot mot kunskapen och högskolans bildningsuppdrag borde man inse att den hotet ökar exponentiell när AI implementeras allt mer i den akademiska världen.

För bara några år sedan var alla rörande överens om att Wikipedia inte fungerade som referens i uppsatser och andra typer av inlämningar, men efter introduktionen av ChatGPT och andra AI-verktyg har det där förändrats radikalt. Svar som genererats av AI anses, trots att det finns gott om bevis på motsatsen, vara så pass pålitliga att till och med forskare använder tekniken för att producera kunskapsöversikter och för att granska innehållet i artiklarna de förväntas ha läst. Mycket talar därför problematiskt nog för att vi förhåller oss till AI som om det vore en auktoritet som måste tas på allvar, vilket borde oroa alla som bryr sig det minsta om kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter. För om vi slutar tänka själva och okritiskt accepterar svaren på frågorna vi ställer till AI kommer förmågan till kritiskt, analytiskt tänkande att utarmas, vilket gör oss ännu mer beroende av den digitala teknik som idag tar över allt fler uppgifter.

Jag är för breddad rekrytering och tycker att det är rimligt att vi skapar möjlighet för hälften av varje årskull att testa sina vingar i högre utbildning, men resultatet av studierna kan inte bli det önskade, alltså akademiska kunskaper och kompetenser, om vi kopplar ihop högskolans ekonomi med genomströmningen. 

För att sammanfatta mina tankar om alla frågorna ovan vill jag säga följande: Hur fick vi för oss att det är möjligt för lärare att både ansvara för att skapa förutsättningar för studenternas lärande och garantera att resultatet faktiskt lever upp till kursens lärandemål när grupperna många gånger består av över 100 deltagare och tiden som finns att möta studenterna i undervisningssalar och seminarierum sedan 1990-talet i vissa fall har minskat med så mycket som hälften?

P.S.
Temat för Fekis i år var: Företagsekonomi i den digitala eran – Hur rör vi oss framåt? Det är en förrädisk fråga för ingen vill bli betraktad som nostalgiker eller bakåtsträvare, vilket problematiskt nog används som ”argument” för att bemöta de som liksom jag här ställer kritiska frågor rörande AI och konsekvenserna av digitalisering. Jag och Johan Alvehus bemöttes trist nog på just det sättet av rektorn för Handelshögskolan i Stockholm i en artikel på DN-Kultur, som vi inte ens fått möjlighet att bemöta. 

När allt förändras allt snabbare är det tekniken som måste anpassas efter människorna och för att kunna göra det menar jag att vi behöver stanna upp, ta oss tid att tänka efter, och värna bildningen och förmågan till kritiskt tänkande; inte försöka röra oss framåt snabbare eller i takt med utvecklingen av den nya tekniken. Ibland måste man blicka bakåt för att lära sig vad som riskerar att gå förlorat om man är fixerad vid det som händer och kommer att hända. Vi behöver inse, ta till oss och även respektera insikten om att framtiden skapas här och nu, av oss som lever idag, med utgångspunkt i våra föreställningar om vad som är tvingande, möjligt och önskvärt.

Om vi inte vill bli slavar under tekniken (och dess fåtal ofattbart rika ägare som i skydd av sin rätt att hänvisa till företagshemligheter dels kan fortsätta manipulera oss, dels slipper svara på kritiska frågor) och tvingas leva som människorna som sitter fjättrade framför skuggorna på väggen i Platons grotta, måste vi bryta oss loss från våra självpåtagna begränsningar och föreställningar om vad vi måste göra. Och det kan vi bara göra genom att värdera våra egna, unikt mänskliga egenskaper högre än den nya teknik som är skapad för att förföra oss och sätta vår förmåga till analys och kritiskt tänkande ur spel.

I tystnadskulturer växer ingen kunskap, bara oro

När jag för ganska många år sedan nu, på en utbildning för nyblivna ledamöter i högskolestyrelsen, lyssnade på Sverker Gustavsson, professor emeritus i statsvetenskap, sa han något som stannat kvar i minnet, nämligen att det som kännetecknar högre utbildning är att studenterna utvecklar följande egenskaper: kreativitet, integritet och civilkurage. Han sa också att den tankefrihet som är förutsättningen för att kunskap ska kunna hålla hög akademisk kvalitet idag svårligen kan utnyttjas av andra än galna doktorander och professorer som blivit emeritus. Med hänvisning till egen erfarenhet kan jag nu addera ytterligare en kategori till den där listan, nämligen lektorer som sagts upp från sin anställning. Detta menar jag behöver uppmärksammas och reflekteras över, för om det krävs av en att man antingen är galen, pensionerad eller uppsagd för att kunna utnyttja den akademiska frihet som står inskriven i högskolelagen, är det ett tecken på att något är fundamentalt fel i universitetsvärlden.

Det finns ingenting positivt med att förlora jobbet, men en sak är i alla fall bra med att ha fått beskedet. Jag anfäktas inte av oro och hämmas inte längre i mitt tänkande av rädslan över att kanske bli uppsagd. Även om jag just nu lever i ett slags limbo och känner mig som en levande död när jag kommer till campus vet jag vad som gäller, och jag slipper ta hänsyn till en hel del av det som tidigare fick mig att känna mig kontrollerad, misstänkt och förminskad, vilket är befriande. Oron över att bli av med jobbet går inte att hantera på något konstruktivt sätt, den äter sig in, förstör nattsömnen och tar fokus från arbetet, vilket är förödande för den akademiska kvaliteten. Mitt problem är att jag fortfarande bryr mig om arbetet som jag alltid satt en ära i att utföra på bästa sätt, så helt fri är jag inte förrän i februari när jag (som det ser ut nu) kastas ut i arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet.

Eftersom prefekten som sa upp mig, efter 23 år på högskolan, valde att inte bara utmana LAS och turordningsreglerna genom att placera mig i en krets om två personer där båda får gå, utan dessutom, med stöd från rektorn och utan att facket reagerar, vägrar att förklara grunden för beslutet på ett tydligt och begripligt sätt, får det som konsekvens, dels att jag inte kan skaka av mig misstanken att jag får gå på grund av mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten, dels att ingen av mina kollegor på Högskolan Väst vet vilka principer och kriterier som gäller för uppsägning ifall ledningen i framtiden beslutar om nya neddragningar. Och den allmänna osäkerhet som detta ger upphov till på arbetsplatsen hanterar olika medarbetare på olika sätt. De som har integritet och möjlighet byter jobb, går i pension i förtid eller säger upp sig och gör något annat. Andra gör allt för att visa sin lojalitet med ledningen och bevakar linjens intressen på möten och i lärarlagens arbete. Den stora massan lider dock i tystnad, vilket leder till att sjukskrivningarna ökar.

För att forskare och högskolelärare ska kunna använda sin forskarkompetens och utföra arbetet på ett sätt som gör att resultatet håller hög akademisk kvalitet måste klimatet på arbetsplatsen präglas av respekt för kunskapsarbetets komplexitet och lärandets dynamiska karaktär. I en sant akademisk miljö är kunskapen placerad i centrum, det är högt i tak och kritik välkomnas, i alla fall kollegial kritik som bygger på goda argument och som luftas av omsorg om verksamhetens akademiska kvaliteter. Växer det fram en tystnadskultur på högskolan är det den akademiska friheten som försvinner först. Därför är det så viktigt att kunskapen är placerad i centrum och att maktfördelningen mellan kollegiet och linjeorganisationen är balanserad, samt att alla – i både ord och handling samt teori och praktik – vill, kan och får värna högskolans akademiska kvaliteter utan att riskera uppsägning på oklara grunder.

En av vetenskapens mest utmärkande egenskaper är den positiva synen på kritik, vilket människor med makt i alla tider haft svårt att hantera. Och eftersom vi vet att den som har makt i alla fall indirekt kontrollerar kunskapen blir framväxten av en tystnadskultur i högskolevärlden ett problem som måste uppmärksammas och tas på största allvar. Vi ser idag allt fler tecken på bristande förståelse och respekt för detta bland politikerna i Sverige, och ännu tydligare i Europa. Trenden är tydlig och föraktet för kunskapen förs idag fram allt mer öppet. Att vicepresidenten i USA, J. D. Vance i ett tal i början av året, med hänvisning till och beundran för Richard Nixon, sa att professorerna, (vilket i den amerikanska kontexten väl betyder lärarna) är våra fiender, är en varningssignal att ta på största allvar. Forskare som följer och respekterar kunskapen utgör nämligen bara ett hot mot den som inte gör det.

Känner forskare den minsta rädsla inför att följa kunskapen dit den tar dem kommer det oundvikligen att påverka kvaliteten i det vetenskapliga arbetet och den högre utbildningen. Tystnadskulturen som vuxit fram på högskolan – i kombination med produktionsfixeringen och effektiviseringslogiken som ger upphov till ett fiktivt behov av fler chefer som får allt mer makt och möjlighet att kontrollera att landets högst utbildade lydigt följer order uppifrån – är fullkomligt förödande och hotar på sikt alla i den akademiska världen, även cheferna eftersom skattebetalarnas investering i universitetet i samma stund som kunskapsuppdraget överges, förvandlas till en "onödig" utgift som kan avskaffas eller reduceras av populistiska politiker som dels lockar väljare med löften om sänkt skatt, dels ser forskare som ett hot mot deras strävan efter makt.

Ingen vet vilka kunskaper som kan komma att behövas i framtiden, därför är det så viktigt att forskare inte tvingas ta några andra hänsyn än de som kunskapen kräver. Men om lektorernas arbete styrs mot strategiska och mätbara mål reduceras inte bara landets högst utbildade människor till utbytbara kuggar i ett väloljat produktionsmaskineri, högskolan upphör dessutom att vara en plats för intellektuell utveckling. Och eftersom den akademiska friheten kan sägas vara alla andra fri- och rättigheters moder är det helt avgörande att man som lektor inte känner sig rädd för att bli av med jobbet för att man väljer att ta strid för den akademiska kvaliteten med utgångspunkt i vetenskapens principer. Om lektorer känner oro går det inte att hindra framväxten av en tystnadskultur, oavsett hur mycket man vill det. Ingen ledningsstrategi eller kvalitetssystem i världen kan nämligen övertrumfa kulturens makt över tankar och handlingar. 

När jag försöker initiera diskussioner om dessa saker märker jag att många vill läsa vad jag skriver, men ytterst få vill diskutera hoten mot den akademiska friheten offentligt, och bara misstanken om att det beror på rädsla för att stöta sig med linjens chefer skrämmer mig mer än den arbetslöshet jag i februari tvingas ut i på grund av mitt engagemang för akademins unika och ovärderliga kvaliteter. Ingen är oundgänglig och mina erfarenheter och upplevelser är naturligtvis inget bevis för något, men de är en indikation på att det kanske ligger något i det som Sverker Gustavsson talade om på den där utbildningsdagen.

En gång i tiden var kunden kung

Ämnet för veckans bloggpost bygger på en känsla som kommit krypande med åren. Ambitionen är som vanligt inte att leda något i bevis, utan att väcka frågor som på ett eller annat sätt rör kultur och reflektera kring ett ämne av (mer eller mindre) allmänt intresse. Förändringen som ger upphov till känslan tror jag åtminstone indirekt är en effekt av den Trumpism som just nu omformar alla världen och förpestar livet för allt fler eftersom USA än så länge är världens mäktigaste land. The Donald har fått många att tro att de är kungar av "the art of the deal", vilket gör att alla tvingas acceptera att bli behandlade som förlorare om det man betalar för inte lever upp till förväntningarna. Oavsett vad det beror på borde jag åtminstone inte vara ensam om att allt oftare känna mig mer som livegen än som kung i relation till företagen och organisationerna som jag interagerar med. Jag har nog i och för sig aldrig känt mig som en kung när jag har handlat, men under uppväxten och som ung vuxen upplevde jag definitivt att jag hade mer makt som konsument än jag har idag, eller jag möttes åtminstone rent allmänt med mer respekt och omsorg av företagen på den tiden.

Orsaken till att jag började skissa på denna text var att jag den 16 september beställde och betalade för en just utkommen och efterlängtad titel från bokförlaget Korpen. Till saken hör att förlaget bedriver sin verksamhet i Göteborg och att jag bor i Lerum, två mil utanför stan. När det gått över en vecka, den 25 september, fick jag ett mail där man förklarade att leveransen av boken tyvärr dröjde, men att den var på väg från tryckeriet – fast det dröjde ändå till den 7e oktober innan boken kom. Att det tar tid har jag vant mig vid och det är oproblematiskt. Orsaken till att just denna händelse triggade mig att skriva den här bloggposten är att när jag lite senare samma dag kom till Bokmässan och gick förbi Korpens monter såg jag att där fanns massor av exemplar av boken som jag alltså beställt och betalat för i början av veckan innan. Jag mailade därför förlaget och skrev:

Måste säga att jag tycker att ni agerar oseriöst och skaffar er själva badwill. Jag som beställde och betalade för en bok som ni ger ut och som uppenbarligen fanns i sinnevärlden när jag gjorde min beställning den 16 september får vänta på att få mitt exemplar för att ni ska kunna sälja fler böcker på bokmässan.

Så här svarade man:

Jag ber om ursäkt för att det dröjer. Boken har ännu inte kommit in till vår distributör som hanterar utskick av böcker beställda via webbutiken, men så fort den gör det kommer den att skickas ut. Det går självklart bra att avbeställa boken om du vill det.

Det är tonen i mailet och framförallt den sista meningen som ger upphov till känslan av att jag som kund, i och med att jag betalat för varan, inte längre betyder något för företaget jag valde att ingå ett avtal med. Hade jag vetat det jag blev varse först när jag inte längre kunde göra något åt saken hade jag naturligtvis väntat med att beställa och betala boken och istället köpt den på mässan, och då hade jag dessutom fått den signerad. Fast det visste jag ju inte förrän det var för sent. Och när det gäller böcker går det ju inte att värna sig till någon konkurrent. Som författare har jag dock inblick i förlagsbranschen och vet att många småförlag kämpar med lönsamheten, därför förstår jag att man vill ta chansen att sälja så många böcker som möjligt när tillfälle bjuds. Men jag ville ju ha just den boken och jag hörde av mig för att uttrycka min besvikelse, inte för att få meningslös information och bli skriven på näsan.

Tyvärr är förlagen själva kunder och har gjort sig beroende av ett fåtal distributionsjättar som dikterar villkoren för leveransen av böckerna. När jag började köpa böcker på nätet – eftersom många av titlarna som jag behövde för mina studier och ville läsa inte fanns på de vid tiden relativt många fysiska bokhandlare som fanns och där jag köpte alla titlar som gick att köpa – levererades även böcker från småförlag i USA på en vecka. Då kändes det som att man brydde sig om mig som kund. Idag kan man få vänta på böcker i upp till en månad, även från förlag i Sverige. Och när jag ibland mailar för att fråga varför det tar så lång tid blir jag bemött på samma sätt som i mailet ovan, alltså på ett sätt som gör det tydligt att de inte bryr sig om ifall jag handlar med dem eller ej.

Dessutom är det så att böckerna jag köpte på nätet på 90-talet levererades med en faktura bifogad. Sedan övertog Klarna betalningen och de lovar i sin marknadsföring att de ha en passion för att göra betalningarna enklare. Vad som inte framgår av reklamen är att det inte blir enklare för mig som kund. Fast det är ju i och för sig inte jag som är kund till Klarna, utan företagen som köper deras betalningstjänst. Det enda som blev enklare var att missa betalningen eftersom Klarna mailade fakturan långt innan boken levererades. För att undvika det problemet började jag betala för böckerna med kort i samband med beställningen, vilket försämrar min förhandlingsposition om (eller snarare när) det strular, vilket det gör allt oftare. Och när jag hör av mig för att klaga skyller bokförlaget antingen på leverantören eller på Klarna, och dessa företag (som inte ser det som att jag är deras kund) hänvisar till bokförlaget. 

Det går långsamt och incident för incident upp för mig att jag idag betraktas som kund i sammanhang som jag inte trodde var möjligt. Facket trodde jag till exempel, fram tills jag blev uppsagd och behövde stöd och hjälp, arbetade för mig eller i alla fall på mitt uppdrag, men det har jag blivit varse inte alls är fallet. När jag i min besvikelse över att ha blivit nonchalerad av mina lokala fackliga företrädare mailade facket centralt och retoriskt ställde frågan varför jag ska fortsätta vara med i facket, fick till svar att många uppskattar tidningen Universitetsläraren ... Den är i och för sig bra, men om jag vetat tidigare att det var en tidskriftsprenumeration jag betalat för i alla år hade jag nöjt mig med att bara vara med i A-kassan. När jag skrev detta som svar och förklarade att jag var besviken över att mina fackliga företrädare dels gett mig felaktig information, dels nöjer sig med att säga att "arbetsgivare i staten kan och får göra som de vill", fick jag följande svar:

Det är tyvärr en vanlig missuppfattning hos både arbetstagare och chefer att det är ”omöjligt” att säga upp folk i Sverige. I vart fall har man hört arbetsgivarsidan klaga på ”det starka anställningsskyddet” i decennier. Eftersom detta budskap har hamrats så väl har det etablerat sig som en sanning hos båda sidorna, medan vi i facket ser att det inte har stämt på väldigt länge. Vi ser att arbetsgivarna agerar utifrån antagandet att det ”inte går” att avsluta anställningar, och vi har också sett att arbetstagarna i förlängningen getts intrycket av att anställningsskyddet är betydligt starkare än vad det är.

Så för att återknyta till en viktig punkt i ditt mejl; ja, arbetsgivare får göra vad de vill – inom lagens ramar. Om både de lokalt förtroendevalda och centralfacklig part (du nämnde min kollega XXX) har varit involverade i ärendet har deras uppgift varit att säkerställa att era juridiska rättigheter inte åsidosätts. Har de funnit att arbetsgivaren agerat inom lagens ramar, då är det rent krasst så att ”allt har gått korrekt till” och att ”arbetsgivaren får göra så”. Jag vet inte exakt hur detaljerad information just du fått eller inte fått, men jag vet att man på HV informerat aktivt kring detta med de berörda flertalet gånger.

Den omständighet att facket redan kände till att du skulle få besked om uppsägning utgör inte heller ett felaktigt agerande, även om jag ser att det uppfattas som bakvänt. Den som fattar beslut om uppsägningar är arbetsgivaren, och arbetsgivaren ensamt. Därför ankommer det också på arbetsgivaren att stå för besluten genom att ge besked till de berörda. Att facket skulle ge sina medlemmar sådana besked eller på annat sätt föra arbetsgivarens talan, är en ordning vi inte vill ha.

Vi gör alltid vårt yttersta för våra medlemmar men är också väldigt medvetna om våra begränsningar. Vi vet att medlemmar kan känna sig svikna när vi inte lyckas vinna fajten, och det är bara för oss att respektera det även om vi själva skulle tycka att vi gjort allt vi kunnat. Detta handlar om människors arbeten och liv, och vi har inga illusioner om att personer i din situation bara ska rycka på axlarna åt det hela. Vi har dock ingen möjlighet att fortsätta hanteringen av avslutade ärenden hur länge som helst, och när vi har gjort allt vi kunnat och gett alla svar vi har så finns det inga fler vägar framåt.

Vi kan återigen bara beklaga att vi inte nådde ända fram, och hoppas att du finner vägar framåt i denna nya obekanta situation du står inför. Det finns som sagt alltid möjlighet att begära utträde ur förbundet, via den kontakt jag skickade dig tidigare, även om förhoppningen är att medlemmar stannar med oss i både med- och motgångar.

I kommunikationen med min fackliga organisation får jag alltså samma besked som från Korpen; är du inte nöjd kan du alltid få pengarna tillbaka eller säga upp ditt medlemskap. Det jag efterlyst från facket är förståelse och stöd, inte en redogörelse för varför facket avser sig ha ryggen fri. Mina fackliga företrädare satt med i förhandlingarna och visste alltså att jag skulle får det fullkomligt förödande beslutet att efter 27 år i statlig tjänst bli av med jobbet och utkastad på en arbetsmarknad där möjligheten att få en ny anställning är minimal. Och man väljer, både lokalt och centralt, att förhålla sig kallsinnig till det faktum att jag fick ta emot det beskedet helt ensam. Det faktum att arbetsgivaren faktiskt har gjort fel, i och med att man inte gav mig möjligheten att ha någon vid min sida när jag skulle få mitt livs värsta besked, förbigås med tystnad. Att det är möjligt att gå ur facket behöver jag inte informeras om, och att få det beskedet nerkört i halsen efter att mitt förtroende för facket smulats sönder och jag inte har någon möjlighet att byta fack, är rent ut sagt cyniskt.

Det är hopplöst svårt att försöka utröna vad den här sorgliga utvecklingen beror på, men det faktum att konkurrensen satts ur spel har troligen med saken att göra. Vet man att ens kunder inte kan vända sig till någon annan behöver man så klart inte bry sig och kan behandla dem som livegna. En annan möjlig förklaring är att allt fler företag idag har anammat en affärsmodell där man inte längre ser sig som tillhandahållare av enstaka varor och tidsbegränsade tjänster. Idag blir det åtminstone svårare och svårare att göra det och framhärdar man ses man följaktligen som ett problem. Företagen tjänar mer pengar på att pracka på sina kunder olika typer av prenumerationer, som man helst ska betala via autogiro. Snart sagt varje företag man handlar med idag vill dessutom att man ska gå med i deras kundklubb, vilket i praktiken endast innebär att man accepterar att bli spammad av mail och översköljd av SMS.

Posten och dess prioriteringar är ett annat exempel på den förändring jag försöker beskriva här. Efter att posten konkurrensutsattes, på grund av att konkurrens antas driva kvalitet, har den samhällstjänsten bara blivit sämre och sämre och dyrare och dyrare. När Posten var ett statligt verk och arbetade med skattebetalarnas bästa för ögonen levererades alla försändelser dagen efter i 99,9 procent av fallen, dessutom till en låg kostnad. Idag får man betala extra om man vill att breven säkert ska komma fram samma vecka, och gör man inte det kan det ibland ta längre tid än så, trots att det kostar 22 kronor att skicka ett vanligt brev och 88 kronor att skicka en bok eller något annat som väger mer än 250 gram. Och då "konkurrerar" ändå Posten med en uppsjö olika transportföretag. Problemet är att inget av transportföretagen ser mottagaren av försändelserna som sina kunder.

Allt fler hotell och transportföretag säljer idag vistelser och resor till ordinarie pris med förbehållet att man inte kan få tillbaka pengarna, oavsett vad som händer. Vill man ha rätten att avboka får man betala extra för den ”tjänsten”. Man försöker alltså få kunden att känna sig som en vinnare (genom att erbjuda ett lägre pris), men händer det något oförutsett mellan boknings- och betalningstillfället får kunden inga pengar tillbaka även om hotellet eller reseföretaget hittar någon annan köpare (som får betala ett högre pris eftersom den som är sent ute anses vara desperat och därför tvingas betala mer). När SJ fortfarande var statens och därigenom folkets järnväg hade man fasta priser på resorna och biljetten gällde en månad. Det enda man behövde boka om var alltså platsreservationen som då inte kostade särskilt mycket.

Ett annat exempel på förändringen i synen på vad det innebär att vara kund är alla sociala nätverk som sägs vara "gratis", men där vi som använder tjänsterna i själva verket är varan. Mycket talar för att den innovationen, som handlar om att techjättarna tjänar sina pengar på att samla in uppgifter om oss som de säljer till företagen som vill förvissa sig om att vi köper deras varor och tjänster, är en viktig faktor i förändringen. GDPR som infördes för att skydda oss konsumenter är dels en indikation på vems intressen som värnas idag, dels ett exempel på hur vi alla sitter fast i ett system som gör oss livegna. Det är nämligen omöjligt att läsa igenom avtalen som man måste acceptera för att få fortsätta hålla kontakten med sina vänner via nätet. Som kunder har vi att "välja" mellan att antingen lägga våra liv i händerna på ägarna till de sociala nätverken, eller avstå från det sociala liv som idag allt mer flyttar till nätet. 

De enda ”kunder” som är kungar idag är eleverna i skolan och studenterna på universitetet, och så har det blivit eftersom valfriheten anses viktigare än kunskapen och förmågan att läsa och för att högskolorna får betalt för att producera betyg och examina. På det här sättet utarmas kunskapen och förmågan att tänka kritiskt, vilket är helt centrala förutsättningar för att kunna bryta den destruktiva trend som hotar att underminera demokratin och tvinga tillbaka allmänheten tillbaka in i den livegenskap som var det stora flertalets öde innan arbetarna bildade fackföreningar, utbildade sig och började kämpa för sina rättigheter, bland annat genom att skapa kooperativ som kunde utmana de monopol som då (liksom idag) tvingade konsumenterna till lydnad. Den där kampen för allmänna fri- och rättigheter lade grunden för det moderna välfärdssamhälle som nu snabbt undermineras, dels eftersom så många är övertygade om att de har vad som krävs för att bli vinnare, dels av okunskap och ointresse för demokratin efterfrågar populistiska ledare som lovar sina väljare guld och gröna skogar men i praktiken bara berikar sig själva och sina kapitalstarka vänner som alla snabbt blir allt rikare och som skyller problemen som blir konsekvensen av den förda politiken på invandrare, arbetslösa och sjuka.

Det vara bara under en kort period i mitten och slutet av 1900-talet som kunden var kung. Idag är vi återigen slavar, nu under ett fåtal ägare av ett krympande antal multinationella företag med säte i skatteparadis, som med hjälp av AI och falsk marknadsföring allt tydligare dikterar villkoren för en växande andel av jordens befolkning, allt medan klimathotet växer, demokratin nedmonteras och livet på jorden utsätts för allt fler hot.

Jag är trött på att vara i opposition

Så länge jag minns har jag aldrig helt kunnat frigöra mig från känslan av att vara missförstådd och ifrågasatt. Länge tänkte jag att det var mig det var fel på, och därför tvingades jag ut på en lång omväg. Sen hittade jag till universitetet. Där kunde jag vara jag och kände mig uppskattad, vilket kändes som att komma hem. Under åren som student, när jag var fri att följa kunskapen dit den tog mig, kunde jag bevisa för mig själv att jag är en klok, kompetent, omtänksam och pålitlig människa. Den där känslan höll i sig under mina första år som lärare och jag gick till jobbet som lektor med ett leende på läpparna. Det var aldrig min plan, men eftersom kunskapen och lärandet ger mening åt mitt liv fortsatte jag studera och forska med utgångspunkt i en fruktbar kombination av egen nyfikenhet och allmänt kända behov av kunskap och förståelse för olika saker, vilket gjorde att fick ynnesten att meritera mig till docent. Men ju närmare jag kom den där titeln, och allt mer efter att jag fått den, desto mer smög sig känslan på mig, att jag återigen var missförstådd och ifrågasatt. Jag kände mig därför allt mindre hemma i den värld som gett mig så mycket och som jag fortfarande är lojal med.

När Högskolan Västs dåvarande rektor, som det första hon gjorde när hon installerats, för att rädda högskolans ekonomi, la ner det kulturvetenskapliga utbildningsprogram som jag undervisade på, utreddes jag tillsammans med mina kollegor för övertalighet. Den gången fick alla behålla sina anställningar, men lärarlaget splittrades och jag hittade till min stora glädje en ny avdelning där man behövde mina kunskaper och kompetenser. Där fick jag under en tid återigen uppleva känslan av tillit och uppskattning. Även om företagsekonomi var ett nytt vetenskapligt sammanhang var det ändå bekant och det kändes inspirerande att lära känna nya kollegor och möta andra studenter. Efter ett tag insåg jag dock att den akademiska världen i allmänhet och kulturen på Högskolan Väst i synnerhet hade förändrats. Jag fortsatte göra sådana saker som tidigare räknades meriterande och parallellt med undervisningen började jag dessutom skriva läroböcker, men det blev med tiden allt svårare att skaka av sig känslan av att det jag gjorde inte uppskattades av mina chefer, som nu var långt fler än tidigare. Signalerna från ledningen, om att jag läroboksförfattande var slöseri med tid och att jag istället förväntades söka pengar för projekt jag inte trodde på och skriva artiklar som ingen läser, blev allt tydligare. Därför insåg jag att jag aldrig skulle (tillåtas) bli professor.

Jag har visat mig vara docentkompetent och märker att texterna jag skriver blir lästa; bloggen är välbesökt och nätpublikationerna som jag la ut här 2016, 17 och 18 har både blivit nedladdade och uppskattade av många. Mina läroböcker används på många högskolor och på olika utbildningar. Därför valde jag att fortsätta följa kunskapen dit den tog mig och lät mig ledas av den inre motivation som gör mig uthållig och engagerad i uppgifterna jag tar mig an, vilket främjar kvalitet på ett helt annat sätt än jakten på titlar och pengar. Jag accepterade att den akademiska karriären inte skulle ta mig längre, men eftersom jag alltid betraktat arbetet som lärare som ett privilegium hade jag inga problem med att undervisa och skriva på fritiden. 

Jag tog förändringen av den akademiska världen med jämnmod, men det var det med sorg jag såg på när högskolan steg för steg avakademiserades. Och jag kunde inte skaka av mig den växande oro för konsekvenserna av den allt sämre ekonomin och nedskärningarna som detta gav upphov till på HV. Trots det kunde jag inte tro att jag efter 23 år av lojalt arbete i vetenskapens tjänst skulle bli uppsagd. Jag kunde och kan fortfarande inte begripa att min prefekt, med stöd av högskolans nya rektor och utan invändningar från facket, valde att sparka mig utan att ge mig en förklaring till beslutet.

Hade jag inte genom livet haft nära vänner som trott på och stöttat mig hade jag aldrig orkat ta mig dit där jag är idag. Och hade jag inte gång på gång fått det bekräftat för mig själv att jag – tillräckligt ofta för att jag ska känna att det inte finns någon anledning för mig att ändra mitt sätt att tänka, vara och agera – har rätt, hade jag förlorat tron, både på mig själv och framtiden och gett upp för länge sedan. Jag har alltid velat väl och mitt engagemang för kunskap, min strävan efter bildning och min omsorg om kvalitet är äkta och djupt känd. Därför känns det orättvist att bli ifrågasatt, misstänkliggjord och nu även dumpad av den organisation som jag gav mina bästa år i arbetslivet. Samtidigt är det något jag tvingats vänja mig vid och jag har lärt mig den hårda vägen att jag kan hantera den där typen av negativ uppmärksamhet. Hur jobbigt det än är att leva i det limbo jag tvingas till här under uppsägningstiden finner jag tröst i insikten att sökandet efter kunskap och förståelse, både för mig själv och den värld jag lever i tillsammans med alla andra, fortfarande ger mitt liv mening.

Orsaken till att jag trivs så bra i rollen som forskare och att jag alltid älskat att arbeta som lärare, är att jag både har möjlighet att lära mig saker för egen del och får äran att sprida insikter och hjälpa andra att skaffa sig kunskap och förståelse för den värld vi har att gemensamt förvalta. Att jag blir av med min anställning som lektor på Högskolan Väst ser jag därför som en bekräftelse på att högskolan förändrats och att kunskap och akademisk kvalitet inte längre betyder något. Vill jag fortsätta göra det jag gjort i alla år och fortfarande både tror på och menar är högskolesektorns kärnuppdrag får jag troligen göra det utanför akademin eftersom universitetsvärlden som helhet har förändrats i grunden. Universitetet är idag en organisation där man som lektor förväntas konkurrera om pengar och prestige istället för att samverka för kunskap och tillsammans med intresserade medmänniskor lära för livet.

Anledningen till att jag skriver om förändringen och sätter ord på mina upplevelser är att jag aldrig kommer att sluta bry mig om kunskapen och den akademiska kvaliteten. Jag kommer att fortsätta lära, läsa och skriva så länge jag lever, och just nu känns det viktigare än någonsin. Allt jag ser och upplever i akademin säger mig att det bara är en tidsfråga innan bubblan spricker och illusionen krossas. Akademisk kvalitet och verkligt viktigt vetande har nämligen ingenting eller ytterst lite med nyckeltal att göra, kunskap är helt enkelt inget man kan tvinga fram. Min känsla av instängdhet och synen på mig som en oppositionell säger mer om den akademiska kulturen och prioriteringarna som görs där än om mig. 

I det långa loppet är jag en vinnare, det har jag fått bekräftat för mig så pass många gånger genom livet att jag finner ro och kan vila i tryggheten om att det bara är en tidsfråga innan människorna som pekat ut mig som ett problem eller tvingat in mig i rollen som oppositionell blir varse att deras seger i det långa loppet kan komma visa sig vara en Pyrrusseger. Är man chef i statlig tjänst har man makt och den kan man använda för att avskeda en sån som jag, men den dagen när det går upp för allmänheten och skattebetalarna att högskolan riskerar att eller redan har förvandlats till en maskin som producerar tomhet är det inte jag som kommer att ställas till svars för besluten som tagits. Jag har ju redan ställts till svars, och jag vet ända in i märgen att jag alltid gjort vad jag trott på och har goda argument för. Jag går därför stolt vidare och njuter av friheten som jag just nu känner. Hur trött jag än är på det, varken kan, vill eller behöver jag bry mig om att andra betraktar mig som oppositionell. Det verkar vara priset man får betala för att följa kunskapen och lärandet snarare än ledare med auktoritära ambitioner.

Ju latare man är, desto klokare måste man vara

Man blir inte smartare för att man studerar, men har man tillgång till kunskap (och förstår vad det innebär att veta något samt har byggt upp kompetens att använda insikterna) ökar chansen att man kommer att kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut. Studerar man på högskolan enbart för att få betyg och en titel och därför fokuserar mer på att ge lärarna vad man tror att de vill ha – för att så snabbt och effektivt som möjligt passera genom utbildningen – än att engagera sig i och ta eget ansvar för lärandet som utbildningen skapar förutsättningar för, är risken överhängande att man blir dummare. Och om andelen i befolkningen som tror att en titel säger något om innehavarens faktiska kunskaper och kompetenser, ökar kommer den generella fördumningen att eskalera snabbt i samhället. Problematiskt nog har vi byggt ett utbildningssystem där fokus riktas mot just (produktionen av) titlar. Det är vanskligt att uttala sig om vad som beror på vad men det är ett faktum att vi idag ser allt tydligare tecken på en fördumning i samhället, som till exempel tar sig uttryck i att efterfrågan på ledare som lovar runt men håller tunt och/eller ljuger för att framställa sig själva och konsekvenserna av den förda politiken i en bättre dager än vad det finns empiriska belägg för, är så stor. 

I min bok En svanesång för universitetet argumenterar jag för att försöken att målstyra och kvalitetssäkra högre utbildning leder till en förflackning av kunskapen och en utarmning av förmågan till kritiskt tänkande. Orsaken till att det blir så är att när fokus riktas mot produktionen av nyckeltal och det ekonomiska resultatet värderas högre än kunskapskvaliteten, kommer lektorernas oro över försämrade villkor att skapa förutsättningar för studenternas lärande och sin egen kunskapsutveckling att betraktas som ovidkommande klagomål från representanter för ett särintresse. NPM är motsatsen till allt som gör högre utbildning högre och universitetet till ett universitet. Det sättet att organisera för lärande och kunskapsutveckling leder nämligen till att högskolan befolkas av allt fler chefer, ekonomer, jurister och administratörer (som förväntar sig högre lön än lektorerna och som dessutom kräver att det finns möjlighet för dem att göra administrativ karriär). Och kostnaderna för detta tas från den summa som lärosätena får för att bedriva undervisning, vilket gör att tiden som lärarna kan lägga på undervisning minskar snabbare och snabbare för varje år eftersom fler och fler ska dela på pengarna som tidigare – på den tiden när universitetet tog bildningsuppdraget på allvar och den akademiska friheten respekterades – uteslutande gick till lärarnas löner, av den enkla anledningen att kollegiet på den tiden hade makten över definitionen av vad som är högskolans kärnuppdrag. Eftersom de som ansvarar för formen och ekonomin idag värderas högre än de som arbetar med innehållet, försvagas själva fundamentet som hela det akademiska bygget vilar på mer och mer för varje år som går.

Om kunskapen inte värderas högre än vad som fallet i dagens samhälle kommer kostnaden för att upprätthålla ett utbildningssystem som faktiskt ger oss kunskap av hög kvalitet, förr eller senare att betraktas som en mer eller mindre onödig kostnad, vilket i sin tur leder till att fokus riktas ännu tydligare mot en kostnadseffektiv produktion av betyg och examina. Och eftersom linjens chefer har met makt än forskarna och lärarna i kollegiet kommer högskoleledningarna först att göra sig av med lärare som liksom jag försvarar kunskapen och kvaliteten och riktar kritik mot försämrade förutsättningar att bedriva akademisk undervisning och vetenskaplig forskning. Men eftersom den oantastliga administrativa apparaten likt en gökunge kräver mer och mer av resurserna som på grund av effektiviseringsavdraget krymper år för år, är det i en sådan värld med sådana värderingar bara en tidsfråga innan AI tar över lärarnas arbete. 

Akademiska kulturer växer liksom all kultur fram mellan människor, och ju fler som intresserar sig för och engagerar sig i det som händer på högskolan, desto bättre blir förutsättningarna att skapa kunskap och försvara bildningen och den akademiska friheten. Problemet är att människor inte är helt igenom rationella och därför oundvikligen tar många beslut grundade på känslor. Och eftersom tiden som finns för analys och eftertanke hela tiden krymper blir det svårare och svårare att förstå, försvara och använda kunskapen och den intellektuella förmågan. Människan är dessutom av naturen lat. Om vi inte förstår eller accepterar dessa faktum och inte bryr oss om konsekvenserna av det vi vet, är risken överhängande att AI inte bara tar över lärarnas, forskarnas, journalisternas och författarnas arbete, utan även "lärandet" och "kunskapsutvecklingen".

Jag har alltid sett det som att det är humanioras uppgift att bjuda motstånd mot en sådan utveckling, genom att förfina människors unika förmågor. Jag är ingen konspirationsteoretiker och tror inte att det är därför som humaniora är det man skär ner på först när flödet av pengar till universitetssektorn sinar, jag konstaterar bara faktum. Det spelar ingen roll vad som beror på vad, det viktiga är hur vi ser på förändringen och vad vi kan och vill göra för att försvara det vi tror på. Kunskap och lärande är som jag reflekterat över i en tidigare bloggpost som muskler och kondition, alltså förmågor som var och en måste erövra på egen hand och som bara kan hållas aktuella och relevanta genom ansträngning. Det finns inga genvägar till kunskap, och definitivt inte till förmågan att ta kloka beslut. Därför är implementeringen av AI på allt fler områden så skrämmande.

Högre utbildning handlar mer om att utveckla sin intellektuella förmåga än om att producera mätbara resultat. Kunskap och lärande är mellanmänskliga aktiviteter vars kvalitet står i direkt relation till tiden och engagemanget som läggs på strävan efter att uppnå det önskade resultatet. AI är ett avancerat redskap, och liksom alla andra redskap kan resultatet av användandet av verktyget aldrig bli bättre än förmågorna som den som använder det har. Och de där förmågorna är unikt mänskliga.

AI kan och kommer därför aldrig att ta över. AI saknar nämligen och kommer aldrig att kunna skaffa sig unikt mänskliga erfarenheter och egenskaper. Det finns dock en överhängande risk att människor av dumhet och/eller lathet slutar tänka själva och lämnar över makten till (ägarna av) algoritmerna. Och den dagen när AI driver utvecklingen har vi inget samhälle längre, då lever vi alla i en steril och iskall mardröm.

Högskolans nya kärnverksamhet: ledarskap och administration

Att allt inte står rätt till i akademin och att synen på vad som är högskolans kärnverksamhet har förändrats har jag haft på känn länge, långt innan jag utan att få någon rimlig förklaring blev uppsagd (vilket gör att jag inte kan skaka av mig känslan av att det beror på att jag valde att hantera min sorg över utvecklingen genom att skriva en debattartikel där jag ställde frågan om pengar är ett medel eller ett mål för högskolans verksamhet, och författade boken En svanesång för universitetet, som handlar om förutsättningarna för akademiskt kvalitetsarbete). Om jag tidigare hyste något slags hopp om att universitetet i närtid trots allt skulle kunna bli en plats där kunskapen står i centrum utraderades det helt här i veckan när jag läste, dels en artikel i senaste numret av Universitetsläraren: "Chefsdimman ligger tät inom akademin", dels en artikel i Curie: "Rapport: Lärosätenas kultur bidrar till ökad administration." De där texterna visar indirekt men tydligt att högskolans kärnverksamhet idag i praktiken är ledarskap och administration.

I Universitetsläraren intervjuas HR-chefen vid Karlstad universitet, som ger sin bild av det akademiska landskap som jag som lektor med åren fått allt svårare att känna igen mig i. Det är symptomatiskt att det är en HR-chef som blir intervjuad och inte någon organisationsforskare. Idag är det nämligen inte företrädarna för kollegiet (alltså lektorerna och professorerna) som äger makten över definitionen av vad ett universitet är och vilka sysslor som anses viktigast, utan cheferna, som blir fler och fler för varje år som går och som tänker så här:

Den som vill vara chef över så många personer som möjligt på ett statligt lärosäte kan förslagsvis söka jobb på Karlstads universitet. Förra året hade en chef där i snitt 43 medarbetare under sig, flest bland samtliga lärosäten. 

Under 2014 var det 41 medarbetare per chef i Karlstad. Året före gjorde man en organisationsförändring där antalet institutioner minskade från 30 till 12, säger Ingrid Ganrot, HR-chef vid Karlstads universitet. 

– Jag skulle kunna ge dig en omfattande beskrivning eftersom jag varit med i alla de 15 senaste årens omorganisationer, diskussioner och dialoger. 

Hon beskriver förändringen som radikal. Institutionerna växte och prefekterna fick betydligt större så kallade kontrollspann, ett annat ord för fler medarbetare per chef. 

– Det byggde också på att de (prefekterna, reds anm) skulle få en väldigt bra stödstruktur och ett bra administrativt stöd runt omkring sig, med proprefekter, studierektorer, ämnesföreträdare, prefektstöd, HR, kommunikation, ekonomi och så vidare. 

Under årens lopp har förändringen utvärderats och nu är man på väg i motsatt riktning. Man önskar sig i stället en högre chefstäthet, säger Ingrid Ganrot. 

– Utvärderingarna har pekat på att det funnits vissa problem med det här. Att arbetsbördan för cheferna, prefekterna framför allt och de med stora kontrollspann, har blivit för stor. Och att medarbetarna kan uppleva cheferna som otillgängliga. 

I slutet av 2024 bestämde man därför att prefekterna skulle kunna tillsätta underställda chefer, så kallade proprefekter med personalansvar. Hittills har fem proprefekter med personalansvar tillkommit. Det kan bli några fler under det kommande året, enligt Ingrid Ganrot.

När jag ställer dessa ord i relation till min vardag som lektor – alltså den vardag som kommer att förändras radikalt i februari när jag efter ett års uppsägningstid (riskerar att) kastas ut i arbetslöshet efter 23 år på Högskolan Väst och 27 år i statlig tjänst – blir det uppenbart att chefernas syn på vad som är en lämplig arbetsbörda för dem själva skiljer sig radikalt från synen på vad som idag anses vara en lämplig arbetsbörda för lektorer. På många av kurserna som jag ansvarar för och undervisar på är det idag ofta långt fler än dubbelt så många studenter (med sämre förkunskaper och som förväntar sig mer hjälp), än när jag började undervisa 2003. Och timtilldelningen har i vissa fall halverats. Det faktum att lärare som kritiserar den här utvecklingen och den här typen av prioriteringar riskerar att förlora jobbet, medan cheferna (som är immuna mot uppsägning) får mer stöd och färre medarbetare att kontrollera, är en tydlig indikation på vad som idag räknas som högskolans kärnverksamhet.

Ingen talar om lärares behov av en stödstruktur, men det har jag å andra sidan aldrig känt något behov av. När Sverige hade ett utbildningssystem som andra länder kom hit för att studera eftersom det gjort Sverige till en aktad kunskapsnation – alltså långt innan 2014 som i artikeln utgör något slags baseline – praktiserades ett kollegialt styre med utgångspunkt i kunskapens och lärandets kvalitetskrav och då var cheferna få och ledarskapet akademiskt. Vad lektorer behöver för att utföra sitt arbete på ett bra sätt och med hög kvalitet är frihet, tillit och tid samt möjlighet att utveckla och upprätthålla sina kunskaper och sin akademiska kompetens.

Artikeln i Curie handlar om den ökade administrationen som NPM ger upphov till, mycket beroende på att vi fått för oss att fler ledare är lösningen på snart sagt alla problem (trots att forskningen om ledarskap, som jag för övrigt undervisat om i över 10 år, visar något helt annat, särskilt i den akademiska världen). I den artikeln står följande att läsa:

Karin Åmossa, samhälls­politisk chef på Sulf, välkomnar rapportens kart­läggning men tycker att den enbart belyser en liten bit av det administra­tiva pusslet. 

– De generella regelverken är viktiga och måste självklart följas. Men vi oroas över det totala trycket på våra medlemmar från en mängd arbetsuppgifter som inte upplevs ha med kärnuppdraget att göra, säger hon. 

Hon tror att en betydande del av administrationen skulle kunna minskas, och även hon ser att lärosätena själva till viss del kan effektivisera arbetet. 

– På många håll har det skett en organisationsförskjutning som innebär att det administrativa stödet har gått från ett verksamhetsnära till ett mer centraliserat stöd. Det gör att medarbetarna känner att de blir lämnade med mindre konkret stöd och får mer eget ansvar för administrationen. 

Att flytta stödet närmare kärnverksamheterna tror hon är en viktig åtgärd för lärosätena, men också att diskutera vad som är ”lagom” när det kommer till de administrativa uppgifterna. 

– Administrationen är till för kärnuppdraget, inte tvärtom. Det måste finnas en rimlighet i hur man löser uppgifterna, och det är viktigt att inte dras med i en ambition av att visa och rapportera allt på bästa sätt, säger Karin Åmossa och fortsätter: 

– Jag tror att den här kulturen till viss del beror på att regeringen lägger tonvikt på konkurrens och profilering av lärosätena, vilket även smittar av sig på hur lärosätena tar sig an de administrativa uppgifterna. 

Sveriges system för forskningsfinansiering skapar också mycket stress, påpekar Karin Åmossa. Och här har hon ett tydligt budskap till regeringen. 

– Att öka basanslagen till lärosätena på bekostnad av de externa medlen skulle vara ett mycket effektivt sätt att minska administrationen. Det skulle skapa bättre möjligheter för lärosätena att fokusera på att skapa den bästa forskningen och utbildningen.

Det jag slås av när jag läser artiklarna är att både behovet av fler chefer och mer administration tas för givet, vilket blir begripligt när man inser att administrationen inte är "till för kärnuppdraget", utan har förvandlats till kärnuppdraget. Om det är det ökande antalet chefer som drivit fram den här förändringen, eller om det är den förändrade synen på vad som är kärnuppdraget som drivit efterfrågan på mer administration och fler chefer, är svårt att uttala sig om. Men faktum kvarstår, kollegiet har idag ingen makt i den akademiska världen och kunskapen behandlas som en formalitet, som något man kan producera enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin.

Lösningen på problemet med en ökande administrativ börda – som riskerar att förvandla samhällets investering i forskning och högre utbildning till ett gigantiskt slöseri med pengar eftersom det innebär att over-head-kostnaderna växer samtidigt som både tiden som finns att fördela till undervisning och lärarnas andel av arbetsstyrkan minskar – tror jag inte är ökade basanslag, för det löser möjligen symptomen på kort sikt, men gör inget åt den underliggande sjukdomen. Så länge synen på vad som är högskolans kärnuppdrag är den samma som idag skulle ett ökat basanslag bara skapa utrymme för ännu fler chefer, administratörer, kommunikatörer, controllers och jurister, (som alla vill och får göra karriär). Universiteten och högskolorna i Sverige får fortfarande betalt för att bedriva undervisning och forskning, inte för att leda och administrera arbetet.

På Karolinska Institutet (som är Sveriges mest ansedda vetenskapliga organisation), läser jag i artikeln i Universitetsläraren att cheferna där i snitt ansvarar för 6 medarbetare. Det kostar naturligtvis pengar att organisera arbetet på det sättet, och både chefernas och administratörernas löner betalas med hjälp av samma medel som forskarna drar in (i konkurrens från de statliga forskningsfinansiärerna, vilka också har chefer och en administrativ apparat som kostar pengar). Vill man öka effektiviteten och dra ner på kostnaderna borde man minska antalet chefer och avskaffa administrationen, men det kommer så klart ingen chef någonsin att föreslå, för det skulle innebära att de själva riskerar att bli av med jobbet. När man tvingas göra besparingar är det följaktligen lärare och forskare (som inte är lojala med "kärnuppdraget") som sägs upp, vilket ökar andelen chefer och gör det ännu svårare för de som får vara kvar att värna kunskapen och kvaliteten. När jag ser reklaminslag på TV där man uppmanar människor att skänka pengar till forskning går mina tankar alltid till högskolornas over-head-kostnader, som på vissa lärosäten äter upp närmare hälften av pengarna som givarna med rätta tror bekostar forskarnas löner och deras utrustning. 

Så länge behovet av chefer normaliseras och den växande administrativa bördan anses vara en kvalitetsindikator i den akademiska världen kommer kunskapen att vara satt på undantag i vårt land. Och eftersom lektorerna reducerats till orderföljare och utförare av standardiserade tjänster, vilket förändringen i synen på vad som är högskolans kärnuppdrag oundvikligen leder till, går nu avakademiseringen av universiteten snabbt. Jag skrev en bloggpost om min oro över denna utveckling bara någon vecka innan jag fick beskedet att min prefekt beslutat att placera mig i en krets om två där båda förlorade jobbet (ett beslut som hen vägrar förklara på annat sätt än med hänvisning till en arbetsbrist som jag inte förstår eftersom kurserna som jag undervisar på ska fortsätta ges, framöver av kollegor till mig som får behålla jobbet eftersom de gjort annat än undervisa), men vet så klart inte om uppsägningen beror på det. Jag ångrar mig hur som helst inte för jag har alltid sett det som att mitt arbete handlar om att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för studenternas lärande, och jag anser att jag har en skyldighet gentemot skattebetalarna att påtala problem och brister inom högskolan.

Om någon kan övertyga mig om att den förändring som vi ser i synen på vad ett universitet är och vad dess kärnuppdrag ska vara, är positiv och önskvärd, lovar jag som den forskare jag är i själ och hjärta att tänka om. Men i väntan på det funderar jag på vad jag som 60-åring ska göra av kunskaperna, kompetenserna och erfarenheten av att forska och undervisa – som skattebetalarna har gjort möjligt och som jag är gränslöst tacksam för att jag fått chansen att skaffa mig – när min anställning på Högskolan Väst upphör i februari nästa år. Jag blir allt mer osäker på om jag kan, vill och orkar försöka få en ny anställning som lektor på något annat lärosäte. Kulturen på landets högskolor verkar sorgligt nog vara i princip den samma överallt. Och allt detta gör mig bedrövad, för är det någon gång i vårt lands historia vi behöver kunskap är det nu.

Jag har aldrig skrivit texter som denna för att kritisera någon individ, det är av omsorg för kunskapen och den akademiska kvaliteten jag engagerar mig i den här typen av frågor. Det "goda" som uppsägningen fört med sig är att jag nu kan skriva om förändringen och det jag menar behövs för att återupprätta kunskapsnationen Sverige, utan att behöva oroa mig för att få sparken.

Fast jobb i akademin; tvångströja eller möjlighet?

Nästa vecka håller jag min, vad jag vet just nu, sista föreläsning och det triggar många tankar och river upp känslor av sorg. Och i februari nästa år kastas jag ut, eller kanske snarare in, i en ny, okänd och högst osäker fas i livet. Om dessa saker inte påverkade mig hade arbetet som jag haft i över 26 år nu inte betytt något för mig, så jag hoppas att ni som läser vad jag skriver på Flyktlinjer har överseende med upptagenheten av beslutet, som i någon mening rör alla som arbetar som lärare och/eller forskare på högskolan. I grund och botten är jag ingen som ältar. Det är när jag närmar mig avgörande tillfällen som det är svårt att värja sig mot tankarna på det jag utsätts för och tvingas gå igenom. Och jag tillåter mig att skriva om det eftersom det handlar om kulturen på högskolan, och den påverkar alla som är en del av den.

Det är inte så att jag identifierar mig med min position på Högskolan Väst, men arbetet som lektor (alltså möjligheten att kunna försörja sig på att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för andras lärande) har varit en mycket stor del av mitt liv. Sedan hösten 1991 – fast egentligen redan när jag sa upp mig från bageriet och började på Komvux 1989 – har kunskapen och lärandet upptagit snart sagt hela min vakna tid och det är också vad som ger mitt liv mening. För mig är därför uppsägningen inte, som rektorn för högskolan jag arbetat på de senaste 23 åren (och som han bara arbetat på i ett par år) okänsligt uttryckte det i ett mail: "ett tufft besked att få". För mig var både beslutet – och inte minst det förnedrande inkompetenta sätt som det förmedlades på samt ledningens vägran att förklara varför man valde att kringgå LAS för att bli av med mig – FÖRÖDANDE, både eftersom jag känner mig sviken av högskolan som jag gav mina bästa år i arbetslivet och för att jag blir av med min försörjning och dessutom förlorar möjligheten att undervisa, vilket jag älskar och är en uppgift som jag genom alla år har tagit på största allvar. 

Rektorn på HV har sedan han disputerade hoppat mellan olika chefspositioner inom både näringslivet och akademin, så jag förstår att han tänker, agerar och uttrycker sig som han gör. Men jag minns tydligt vad han sa när han presenterade sig på institutionen för första gången och jag frågade honom hur han såg på bildning. Han svarade då att det var oerhört viktigt för honom. Exakt hur viktig bildningen i realiteten är för honom blev dock tydligt året efter när vi på ett institutionsmöte informerades av den ansvarige för forskningen på institutionen om att vi framöver – för att inte halka efter i den interna konkurrensen om pengar på högskolan – måste tänka och agera som rektorn sagt vid ett strategiskt möte: "Get shit done!" Den synen på lektorers arbete och högskolans samhällsuppdrag, menar jag är oförenlig med strävan efter bildning eftersom den gör det omöjligt att värna den akademiska kvaliteten i verksamheten. Så uttrycker sig inte en akademisk ledare. Rent intellektuellt förstår jag alltså varför jag får gå, men jag kan och kommer aldrig att kunna acceptera att jag dumpas och att mina kunskaper, min erfarenhet och mitt engagemang för kunskapskvalitet kastas på sophögen på grund av kortsiktiga ekonomiska hänsyn.

Ledningens motiv till uppsägningen är arbetsbrist och den beror på att budgeten ska vara i balans 2026. Fast det verkar den redan vara, jag ser nämligen på hemsidan att man nyanställer och att rektorn tackar medarbetarna som är kvar för sina insatser under omställningen och uppmanar alla att nu blicka framåt. Att osynliggöras på det sättet, trots att jag genom alla år har kämpat för högskolans bästa i såväl med- som motgång, smärtar. Jag tror inte att jag någon gång tidigare i liver har känt mig så ensam som jag gör när jag kommer till campus i dessa dagar. Det gör lika ont att höra mina kollegor skratta och umgås som vanligt i fikarummet som att möta någon som med panik i blicken plockar upp mobilen och vänder på klacken i korridoren när jag kommer mot hen. Men det är nästan ännu värre att stöta på någon som hälsar glatt och säger att det var länge sedan vi sågs, som om allt var som vanligt. Jag förstår så klart psykologin bakom, men det gör det inte lättare att hantera mina känslor av sorg.

Även om jag alltid betraktat det som att jag arbetar på skattebetalarnas uppdrag har jag sedan jag fick fast anställning på HV 2003 varit lojal med min arbetsgivare. Jag har genom åren undervisat i olika ämnen, från grundnivå till forskarutbildningen och på alla högskolans fyra institutioner. Och jag har dessutom ägnat en stor del av min forskningstid åt HVs profilområde AIL. Dessutom har jag haft flera kollegiala förtroendeuppdrag. Tacken för mitt engagemang är att jag som 60-åring, utan förklaring, kastas ut i ovisshetens landskap just när jag står i begrepp att skörda frukterna av alla åren i kunskapens tjänst. 

En viktig anledning till att jag har så svårt att hantera uppsägningen handlar om obegripligheten i det faktum att kurserna som jag har skapat och ansvarat för i många år ska fortsätta ges av kollegorna på avdelningen som på grund av att de gjort annat än att undervisa får behålla sin anställning. Det där har jag fruktansvärt svårt att acceptera. Och att det enda mina fackliga företrädare säger är att chefer i staten kan och får göra väldigt mycket som de vill, gör naturligtvis inte saken lättare att bära.

I våras levde jag i en känsla av overklighet, och det tog hela semestern att acceptera och lära mig leva med beskedet som jag som synes fortfarande har svårt att förstå. För att bearbeta det som hänt och för att hitta en väg framåt i livet har jag här under hösten funderat på vad en anställning som lektor bör innebära och vad ett sådant arbete måste innehålla för att begreppet lektor inte ska förlora sin innebörd. Resultatet av det arbetet är att jag blir allt mer osäker på om jag vill försöka få en ny anställning inom den nya och allt mer avakademiserade högskolevärld som idag snabbt växer fram, där linjens chefer i enlighet med NPM dikterar villkoren för "lärandet" och "kunskapsutvecklingen" med det ekonomiska resultatet i fokus. Friheten jag känner här under uppsägningstiden, när ledningens makt över mig och det jag gör i rollen som lärare och forskare minskat betydligt, är dessutom berusande. Även om jag är ledsen och besviken känner jag mig äntligen fri att följa kunskapen dit den tar mig, vilket är vad jag alltid velat göra. Så även om det tar emot att erkänna det (eftersom jag vill arbeta som lektor) inser jag att livet just nu är bättre än någonsin, samt att min identitet ligger mer i lärandet och skrivandet än i anställningen. Även om titeln eller den akademiska karriären aldrig var viktig för mig kommer jag ju alltid att vara en filosofie doktor som visat sig vara docentkompetent; det kan ingen ta ifrån mig. Det går, som jag brukar tänka, att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig!

Jag står alltså vid ett vägskäl i livet och har att välja mellan att acceptera chefernas order och fokusera på att producera nyckeltal, eller följa kunskapen och värna den akademiska kvaliteten. Kunskapen och kvaliteten känner jag att jag både kan och vill fortsätta arbeta med och göra vad jag kan för att värna, men nu när jag efter många år av en smygande känsla av instängdhet blivit av med tvångströjan som anställningen som lektor med tiden allt mer varit förknippad med, blir jag mer och mer osäker på om jag vill arbeta i den avakademiserade värld som högskolesektorn utvecklats till. Jag känner allt mer att och hur jag inte är intresserad av att kompromissa med det jag lärt mig genom åren som student och forskare för att få behålla en anställning. I den ålder jag befinner mig och med den erfarenhet jag har skaffat mig är min personliga och intellektuella integritet och mentala hälsa viktigare än ekonomisk trygghet! Men om jag hittar en arbetsplats där bildning inte bara är ett ord man slänger sig med för att vinna gillande, utan verkligen betyder något, där det finns tid och möjlighet att följa kunskapen dit den tar mig, är jag så klart intresserad av ett fast jobb. Att få möjlighet att avsluta mitt vetenskapliga yrkesliv på insidan av den akademi jag vigt mitt liv åt och fortfarande är lojal med, är så klart min dröm.

Jag har aldrig haft några problem att underordna mig och följa regler som jag förstår och ledare jag respekterar – det jag har svårt för är att följa order eller tvingas arbeta under inkompetenta chefer som säger det som låter bra men sedan gör något annat och därefter skyller på medarbetarna eller någon annan när resultaten uteblir. Jag vill arbeta i en akademisk organisation och tillsammans med människor som liksom jag fokuserar på kunskapen och värnar den akademiska kvaliteten och som hjälper varandra att bygga en intellektuellt stimulerande och lärande miljö. Eftersom jag fått ynnesten att forskarutbilda mig och meritera mig till docent på skattebetalarnas bekostnad är kunskapen den kompass jag vill orientera mig i tillvaron med hjälp av, inte kortsiktiga ekonomiska intressen – eftersom det leder samhället i helt fel riktning och dessutom hotar demokratin och den långsiktiga hållbarheten. 

Kunskap och lärande är levande, mänskliga egenskaper som inte går att kontrollera, det är viktigt att förstå och respektera att inför vetandet är alla följare. Därför kan högskolan aldrig bli akademisk inom ramen för nuvarande syn på ledning och organisering av arbetet, som bygger på att man så effektivt som möjligt ska "tjäna" pengar på att producera nyckeltal. Den lagstadgade akademiska friheten är motsatsen till den tvångströja som lektorer tvingas kränga på sig för att få arbeta som lärare och forskare. Om ledare i akademin anammar en produktionslogik kommer högskolan inte att kunna förvalta samhällets investering i forskning och högre utbildning, för det ska vara möjligt måste hela organisationen fokusera på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för människors självständiga lärande. 

Ledarskapet inom akademin kan bara vara akademiskt och kunskapsfokuserat om det utgår från det ideal som tanken om primus inter pares bygger på, vilket är latin och betyder den främste bland likar. En sant akademisk ledare blir man inte för att man är bra på att tvinga fram resultat (är det så man ser på uppdraget är det i näringslivet och tillverkningsindustrin man hör hemma); rektor för ett universitet eller en högskola borde vara ett hedersuppdrag som tilldelas den som är mest respekterad av sina forskar- och lärarkollegor, inte en stepping stone i någons personliga karriär.

Skillnaden mellan att producera och skapa text

På en lista över yrken som AI antas vara på väg att ta över såg jag att ett av dem var författare. Det, tänker jag, är säkert möjligt; jag vet lika lite som någon annan vad som kommer att hända i framtiden. Men jag tänker också, att det i så fall endast är möjligt i en värld där läsning uteslutande handlar om att söka fakta eller information och underhållning, alltså bara i sammanhang där man konsumerar innehållet i texterna utan närmare eftertanke. Så länge det finns läsare som förstår och sätter värde på välskrivna texter där innehållet förmedlas med ett vackert språk, och som läser för att skaffa sig inblick i och förståelse för vad författaren bakom texten vill säga och hur hen tänker, kommer det att finnas efterfrågan på texter skrivna av kunniga, språkligt kompetenta och kreativa människor. 

Det är en stor och helt avgörande skillnad mellan att producera text som ska konsumeras utan närmare eftertanke och att skapa språkliga alster där läsningen i sig är tänkt att vara en upplevelse. Texter författade för att främja lärande är på samma sätt något helt annat än texter vars syfte är att överföra fakta. Den som skriver informativa texter eller med hjälp av språket jagar uppmärksamhet på nätet kommer helt säkert att ersättas med algoritmer inom en snar framtid, av det enkla och självklara skälet att den typen av skrivande är regelstyrt och handlar mer om form än om innehåll, vilket AI är mycket snabbare och bättre på att producera än människor. Texter där författaren varken vill, kan eller får sätta sin unika prägel på innehållet blir själlösa oavsett om det är en människa eller maskin som producerar dem. Och om läsarna ändå inte bryr sig blir det så klart svårt för cheferna i mediebranschen att inför aktieägarna motivera tiden det tar att skriva och kostnaden det innebär att avlöna kunniga, erfarna och språkligt drivna författare som har något eget att säga på ett personligt sätt.

Om algoritmer tar över skrivandet handlar det med andra ord inte längre om författande, som är en unikt mänsklig kompetens, utan om textproduktion, vilket är något helt annat. Ordens makt över tanken är stor och därför menar jag att det är viktigt att påpeka dessa faktum. Språket binder oss samman och är en central del av kulturen som vi både påverkar tillsammans och gemensamt påverkas av. Bryr vi oss inte om språkets unika karaktär samt dess nyanser, möjligheter och begränsningar förflackas det, och då utarmas även förmågan att tänka. För att kunna diskutera den här typen av frågor på ett klokt sätt måste man dels inse vilken roll språket spelar för samhällsutveckling och människoblivande, dels inse att utvecklingen av AI (än så länge) drivs av människor. Bryr vi oss inte är det bara en tidsfråga innan makten över våra liv och vårt tänkande överlåtits till ägarna av den digitala tekniken som utan insyn och med hänvisning till juridiskt bindande avtal som ingen har skuggan av en chans att granska innan man klickar sig vidare samlar på sig rikedomar som trotsar fantasin; rikedomar som kan antas öka när allt fler tänker allt mindre själva.

Problemet med tankeförmågans förflackning och språkets utarmning förvärras av att ekonomin idag även dikterar villkoren för det vetenskapliga skrivandet. NPM som ger linjens chefer mer makt över högskolornas verksamhet än forskarna och lärarna – eftersom tid betraktas som en kostnad, inte en förutsättning för kunskap och akademisk kvalitet – bygger på tanken att även lärande och kunskapsutveckling kan och ska produceras i enlighet med principer hämtade från tillverkningsindustrin. Därför standardiseras och effektiviseras det vetenskapliga skrivandet. Istället för att mäta det man värderar (vilket är svårt), värderar man det som mäts, vilket är enkelt och låter sig göras även av den som inte förstår eller bryr sig om kunskapens unika karaktär. I dagens avakademiserade högskolevärld är det storleken på anslagen som vinns i konkurrens och antalet publikationer som forskarna får antagna i internationella vetenskapliga journaler (som inom parentes sagt är några av världens mest lönsamma företag), som räknas. Och i en sådan miljö blir det så klart svårt att ägna sig åt eftertänksam läsning, kunskapsfokuserade samtal och språkutveckling. Därmed torde även forskningen framöver kunna tas över av AI – fast då handlar det så klart, enligt samma logik som i resonemanget om författaryrket, mer om produktion av fakta än om kunskapsutveckling.

Forskare som väljer det medium som passar för ämnet som undersökts, vilket i mitt och många humanisters och samhällsforskares fall är böcker och essäer, straffas idag av chefer som ser det som sin uppgift att hålla produktionen av nyckeltal på en hög och jämn nivå. Och när vetenskapligt skrivande antas handla mer om form än om innehåll, mer om fakta än om kunskap, kommer forskare förr eller senare att ersättas av algoritmer som producerar artiklarna och referenserna; granskningen och analysen av den typen av görs redan idag i hög grad av AI. Jag hör ingen säga att man vill se en sådan utveckling, men om förståelsen och respekten för samt efterfrågan på kunskap om den värld och verklighet som befolkas av människor, inte börjar öka snart finns i alla fall ingenting i det akademiska systemet som kan bjuda motstånd mot en sådan utveckling. Betänk att många forskare redan idag gladeligen och okritiskt (eftersom det gynnar deras karriär) väljer att producera texter som få är intresserade av att läsa. Om landets högst utbildade inte bryr sig mer om språket och kunskapen, vad är det då som hindrar linjens chefer från att ersätta forskare och lärare med AI? Det systematiska kvalitetsarbetet som tvingar fram en juridifiering av högre utbildning i kombination med ekonomiseringen av högskolans verksamhet driver utvecklingen i den riktningen.

Just nu, här under min uppsägningstid, skriver jag mer än någonsin och arbetar parallellt med flera olika (typer av) texter i skilda format och genrer, därför funderar jag över dessa saker. Långt fram i livet tänkte jag att skrivande var en omöjlig dröm för mig som dyslektiker, så när jag upptäckte att jag faktiskt kunde skriva böcker, artiklar och bloggtexter som andra ville läsa fylldes jag av tacksamhet och min fascination för språket och kunskapen växte och växer fortfarande. Problemet är att det tar tid att utveckla förmågan, och nu när jag efter en lång akademisk karriär har upparbetat såväl språklig kompetens som erfarenhet och kunskaper nog att låta skrivandet utgå från, fylls jag av sorg; dels över att bli av med jobbet som lektor när det är relativt lite tid kvar innan pensionen – för det är ju i slutet av arbetslivet som vetenskapsutövare skördar frukterna av studierna och forskningen – dels över att efterfrågan på den typen av texter som jag kan och vill skriva (alltså personliga texter skriva för att förmedla tankar och där jag får utlopp för min kreativitet) sjunker så snabbt, inte bara i den "akademiska" världen. 

Både mina böcker och texterna jag lägger ut här på bloggen blir fortfarande lästa och just nu verkar fler än någonsin hitta hit, vilket gör mig glad och tacksam. Men när jag kommunicerar med representanter för media och förlagsbranschen blir jag sorgsen eftersom jag märker att det, även bakom anrika fasader är svårt att få kontakt med kunniga och engagerade människor som är mer intresserade av innehåll än form. Alla verkar stressade och produktionsfixerade. Att efter år av arbete med ett bokmanus mötas av tystnad trots att förlaget säger sig ta emot manus, gör en så klart ledsen, men det är lika sorgligt att få ett opersonligt standardsvar som gör att man tvivlar på att förlaget ens tittat på manuset man refuserar. Jag är enormt tacksam för att jag fick en Understreckare publicerad i SvD, men under kontakterna med redaktionen fick jag trist nog känslan av att det rådde kaos på den minimala redaktionen som vid ett tidigare försök slarvat bort manuset som man meddelat att man tagit emot och skulle ta ställning till.

Sammantaget gör allt detta att jag tvingas fundera på varför jag skriver, och jag landar i att jag dels gör det för min egen skull, för att utvecklas som tänkande och skrivande människa, dels för kunskapens och det livslånga lärandets skull. Problemet är att jag så länge jag får en trygg lön utan problem kan fortsätta blogga, men som frilansare tvingas jag framöver sälja en produkt, i alla fall om jag vill försörja mig på skrivande. Det är en svår balansgång, för som författare (i den mening jag lägger i ordet) är man död om man inte kan bevara sin integritet. Skapande är inget man kan tvinga fram och resultatet påverkas negativt om den som skapar känner sig stressad, vilket rådande produktionslogik leder till. Jag inser att det är meningslöst att uttrycka tanken i skrift, men jag gör det ändå: Risken är överhängande att vi saknar litteraturen och kunskapen först när det är försent!

Där och när forskare och författare förväntas producera texter som handlar mer om form och mängd än om innehåll kommer AI förr snarare än senare, oundvikligen att ta över. Men om synen på skrivande och kunskapsutveckling istället handlar om att det är en skapande verksamhet, och ifall texter betraktas som ett medium för mellanmänsklig kommunikation av tankar, kan och kommer AI endast att vara ett verktyg som människor använder sig av där och när det är lämpligt. I en intellektuell miljö där det finns tid att tänka och samtala med andra människor och där språklig kompetens uppskattas och kunskapen respekteras utgör digitaliseringen inget hot.

Du och jag och alla andra avgör hur det blir, vi får nämligen det vi efterfrågar och lägger tid och pengar på, inte det vi säger oss vilja ha.