Att läsandet av böcker går ner är ingen liten sak

Skrivande är en fascinerande verksamhet, tycker jag. Kanske beror det på att det är en förmåga jag som dyslektiker fått kämpa så mycket för att förvärva? Att jag idag får möjlighet att skriva böcker och bli utgiven är något jag är gränslöst tacksam för. Fast mest tacksam är jag över att resultatet av mitt kreativa arbete uppskattas, att jag blir läst och att mina tankar kan betyda något för någon annan. Genom åren har jag läst så mycket, av så många kloka forskare, filosofer och författare, så att jag nu själv kan och får skriva texter som andra läser är lite svårt att ta in.

För mig är skrivandet ett sätt att få utlopp för kreativiteten som ständigt pockar på uppmärksamhet och som jag behöver få utlopp för. Det är inte så att jag har huvudet fullt av färdiga tankar som jag sedan bara skriver ner; författande är för mig en skapande verksamhet. Det är när jag ser orden och tankarna som jag förstår dem och när jag läser det jag skriver som jag inser vad som behöver ändras för att en läsare ska kunna förstå vad jag menar. Och det är helt avgörande för läsupplevelsen att det är så. När jag tar del av andras texter är det bara de som talar till mig, texter som engagerat författaren själv och som inte följer någon allt för uppenbar mall, som ger mig något. Därför oroar det mig att allt mer att skrivande idag kommit att handla om produktion och prestation, för det går ut över läsupplevelsen.

När jag tar del av rapporter som handlar om hur läsandet bland befolkningen sjunker blir jag bedrövad, men inte särskilt förvånad. Sorgen jag känner handlar delvis om mig själv och mina möjligheter att få fortsätta skriva, men framförallt om samhället, demokratin och kunskapen. Förmågan att läsa, alltså kompetensen (men även tiden som finns att, och förståelsen för betydelsen av att kunna) försjunka i långa texter under längre tid för att på det sättet avkoda dess många olika betydelser, står i direkt relation till befolkningens generella intellektuella förmågan. Kunskap och intellektuell förmåga kräver tid och möda, det är intet man bara har. Därför är det ingen liten sak att läsandet går ner. Läsarna är inte bara fler än författarna, de är också förutsättningen för att författarna ska kunna fortsätta skriva böcker och andra texter. 

Det handlar inte om tycke och smak. Läsande är inte (bara) ett sätt att förströ sig, det handlar om en för lärandet och kunskapsutvecklingen, och således även för demokratin, essentiell förmåga. Att läsa är att lära, och kunskap utvecklas när tankar sprids mellan människor som förhåller sig aktivt till det som skrivs. Undervisning handlar inte om att överföra fakta utan om att skapa förutsättningar för lärande och om att hjälpa elever och studenter att bygga upp en egen förståelse för det man är intresserad av. Utan förmågan att läsa går det inte att lära. Och idag handlar skolan tragiskt nog allt mindre om lärande och allt mer och allt tydligare för varje år som går om produktion av resultat. Talet om bra och dåliga SKOLOR är ett tecken på det, liksom betygsinflationen och blivande studenters sjunkande förkunskaper. 

När färre anser sig ha tid eller väljer att inte läsa tryckta böcker påverkas skolan och den högre utbildningen negativt eftersom lärarna därmed får svårare att undervisa. Att låta eleverna googla fram uppgifter på egen hand har väldigt lite med LÄRANDE att göra. Och att bara lyssna leder till ytlig inlärning. I en verklig kunskapsskola kan och ska ingen lärare ersätta läsandet, och det finns heller inga smarta pedagogiska metoder som effektiviserar lärandet. Skolans uppgift är inte att producera mätbara resultat, och när skolor konkurrerar med varandra om vilken skola som har bäst resultat är det förödande för alt vad lärande och kunskapskvalitet heter. Undervisning kan liknas vid guidade turer i en terräng som eleverna och studenterna stiftat bekantskap med via olika typer av texter. Lärarna går före och pekar ut sevärdheterna och visar på lämpliga leder, men upplevelsen av och känslan för landskapet går bara att skaffa sig genom att röra sig i terrängen, vilket kräver övning och ansträngning. Tid är den avgörande faktorn här, liksom insikten om och respekten för det faktum att det inte finns några genvägar! 

Om elever i skolan inte läser går det ut över deras intellektuella förmågor, och kan de inte läsa kommer de aldrig att kunna bli studenter. Och om föräldrarna inte läser blir det svårt att inspirera barnen att göra det. Tragiskt nog är det i den riktningen vi rör oss allt snabbare idag. Det är vanskligt att uttala sig om när förändringen inleddes, men något hände definitivt med läsningen när människor slutade prenumerera på och läsa papperstidningar. Och den nedåtgående rörelsen tog definitivt fart när forskare även inom humaniora och samhällsvetenskap övergav den tryckta boken som medium för förmedling av forskningsresultat och började producera artiklar på engelska i vetenskapliga journaler. De akademiska bokförlagen förlorade därmed på kort tid både författare och bokköpare, vilket ledde till att utbudet av välskrivna texter om komplexa ämnen minskade drastiskt. Och när forskarna slutade skriva böcker slutade många av dem även läsa böcker och därmed försvann en stor del av kundunderlaget, vilket gick ut över lönsamheten som aldrig varit särskilt god i mindre akademiskt inriktade förlag. Böcker som kräver något av läsaren, som inte ger den omedelbara tillfredställelse som en feel-good- bok eller en deckare gör, har av naturliga skäl svårt att bli kioskvältare. De flesta akademiska förlag drivs av den anledningen av passionerade eldsjälar. 

Förlagshusen som ger ut akademiska journaler däremot är några av världens mest lönsamma företag, vilket inte är så konstigt eftersom författarna inte bara arbetar gratis, de betalar dessutom höga avgifter för att få publicera artiklarna, som sedan betalas för av skattebetalarna eftersom universitetsbiblioteken måste prenumerera på tidskrifterna som blir fler och fler för varje år. Det ges fortfarande ut böcker, men d ansedda förlagens böcker kan cyniskt nog kosta uppemot 4000 kronor, vilket är en fantasisumma. Det sägs att marknaden ser till att alla varor och tjänster får sitt rätta pris, men ingen som inte måste köper en bok som kostar så mycket, det gör bara bibliotek (och studenter som får böckerna uppsatta på kursernas litteraturlistor), alltså är det ytterst skattebetalarna som göder förlagshusens aktieägare. Jag blir bedrövad när jag tänker på att en majoritet av alla artiklar som skrivs på engelska inte blir lästa, vilket inte är så konstigt eftersom det inte primärt är därför de skrivs. Texterna som dagens forskare skriver, skrivs för att få publikationer, som ett led i meriteringen och för att hävda sig i konkurrensen om nyckeltal. 

Eftersom artiklarna är hårt mallade handlar forskares skrivande idag inte särskilt mycket om skapande verksamhet. Fokus i dagens akademiska skrivande riktas mot form och handlar om produktion, vilket går ut över både innehållet och läsandet. Utvecklingen påverkar inte bara den allmänna förmågan att läsa i samhället, det svenska språket blir dessutom lidande. Lägg därtill en allt mer aggressiv digitalisering som drivs på av människans djupt kända önskan om att finna genvägar till det man önskar sig, och det blir uppenbart hur svårt det är att vända utvecklingen, vilket behövs för att kunna återupprätta kunskapssamhället.

Vill vi även i framtiden ha tillgång till kunskap, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna få kloka politiker och ansvarstagande företag som ser längre än till nästa mandatperiod eller kvartalsrapport, måste läsandet öka generellt. Det spelar roll vad tiden, som är det enda vi människor har, används till. Om lärare och forskare läser mindre och stressar mellan protokollförda möten allt mer, om tiden som ägnas åt skapande verksamhet minskar och produktionen av nyckeltal ökar, går det ut över den intellektuella förmågan. Och om allmänheten läser mindre och tittar på TicToc mer kommer den generella läsförmågan att utarmas. Sammantaget är den här utvecklingen förödande för kunskapskvaliteten i vårt land. Bildning hålls fortfarande högt, men bara så länge man inte behöver betala för eller lägga ner tid på att tillägna sig den.

Det finns ingen enkel lösning på den här typen av problem, men det är på inget sätt svårt att bryta den onda cirkeln. Om fler ägnar mer tid åt att läsa tryckta böcker istället för att låta sig uppslukas av korta klipp eller bingekonsumtion av TV-serier på nätet skulle det med tiden leda till en positiv förändring av den enkla och självklara anledningen att det spelar roll vad man lägger tid på. Vi blir inte bara vad vi äter, kulturen vi väljer att konsumera påverkar oss och vår intellektuella förmåga lika mycket eller mer än maten vi stoppar i oss. En viktig förutsättning för att att kunna äta hälsosam mat på ett ett som faktiskt främjar hälsa är dessutom dels att man inte är stressad, dels att man har kunskap om och är intresserad av näringslära. Utan kunskap blir det svårt att ta kloka beslut och utan förmåga att läsa blir det svårt att lära och utveckla kunskap. För att kunna förstå den här typen av samband krävs paradoxalt nog kunskap, viket gör det svårt att arbeta för en förändring. Eftersom grogrunden för populistisk poltik och efterfrågan på auktoritära ledare bygger på den okunskap och det ointresse som minskat läsande oundvikligen leder till är tecknen på minskat läsande inget vi kan ta lätt på. 

Jag menar att det är en stor och avgörande skillnad mellan den typen av läsande som krävs för att kunna få ut något av en abstrakt och krävande text med litterära kvaliteter, och den läsförmåga som krävs för att konsumera nyhetsartiklar eller korta inlägg på sociala nätverk. Artiklar vars innehåll går att sammanfatta i några tydliga punkter är något helt annat än en monografi som går på djupet och placerar ämnet för undersökningen i en kontext. Där, i den insikten, är en bra plats att börja arbetet med förändringen som måste till för att kunna återupprätta kunskapssamhället. Förstår man att det inte finns några genvägar till kunskap och inser man att kvaliteten i lärandet är avhängig tiden man lägger på läsning, blir det lättare att få gehör för och hitta sätt att organisera skolan och den högre utbildningen på sätt som inte bygger på den förrädiska men fatala lockelsen som drömmen om genvägar och effektivisering innebär. 

Överger vi inte New Public Management, alltså slutar betrakta skolan och den högre utbildningen som produktionsföretag, kommer den nedåtgående rörelsen att fortsätta. Marknaden kan och kommer aldrig att lösa problemet med minskat läsande, den bryr sig bara om att tillgodose efterfråga. Och efterfrågan på litterärt högtstående texter kan av naturliga skäl aldrig mäta sig med efterfrågan på mer lättillgängliga texter, vilken den aggressiva marknadsföringen av ljudböcker är ett tydligt tecken på. Att till och med fysiska bokhandlare lockar med rabatter på tryckta böcker om man tar emot en gratisprenumeration på en ljudbokstjänst borde vara en alarmklocka. Att lyssna är något HELT annat än att LÄSA. Böcker som skrivs på spekulation, för att locka konsumenter genom att anpassa sig efter vad som för tillfället är gångbart och genom att bjuda så lite motstånd som möjligt, går att producera på löpande band. Troligen är det bara en tidsfråga innan den typen av texter kan skrivas av algoritmer. Det är framförallt sådana böcker som blir ljudböcker vars innehåll konsumeras medan man gör annat. 

Litterära storverk, böcker som med tiden blir klassiker, är resultatet av nytänkande och skapande. Sådana texter kräver något av läsaren; tid, fokus och förmåga att förstå abstrakta resonemang. Och det krävs ännu mer av författaren, men om allt fler köper allt färre sådana böcker blir det svårt för författarna att skapa sådana texter. Vad jag försöker illustrera här är att och hur språk och intellektuell förmåga är kollektiva egenskaper som bygger på och utvecklas i samspel. Läsarna är fler än författarna och deras makt är därför större. Ett samhälle där majoriteten saknar förmågan att läsa är ett samhälle där förmågan att tänka och ta kloka beslut saknas, och där fungerar inte demokratin.