Det finns inga faktakunskaper

När jag hör begreppet faktakunskap skär det i mig, för den tanken, det begreppet, går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskap och lärande. Att blanda samman fakta och kunskap är djupt olyckligt menar jag och även om jag tycker mig förstå varför man gör det är det min fasta övertygelse att begreppet faktakunskap inte kan bidra med något positivt i skolans värld. Faktakunskap används som jag förstår det av dem som är kritiska till det som kallas postmodern pedagogik, som ett sätt att försvara riktiga kunskaper mot flum, vilket är lovvärt och oproblematiskt i sig. Men hela resonemanget bygger på en rad missuppfattningar, dels om vad postmodernism är, dels om hur kunskap och lärande fungerar. Lärande handlar som jag ser det inte om att memorera och upprepa fakta. Skolans uppdrag och det som borde stå i fokus för hela utbildningssystemet, liksom forskningen, är kunskap, punkt. Och kunskapsutveckling handlar om att bygga upp förståelse både för det man vill veta något om och kunskapen i sig, samt längre upp i systemet även om det man inte vet och det som inte går att veta något om. Det finns olika typer av kunskap, men fakta är något annat, så blandar man samman dessa saker gör man eleverna en otjänst som får konsekvenser, inte bara för deras lärande i grundskolan utan även för studierna på högskolan. Fast vad värre är, tanken på att det finns något som heter faktakunskap påverkar även kunskapssynen i hela samhället och även uppfattningen om vad vetenskap är och vad forskning handlar om. Det är alltså ingen liten sak.

Lärande handlar som sagt inte om att memorera kontrollerade uppgifter och undervisning går därför inte ut på att överföra fakta. Problemet med sammanblandningen fakta och kunskap är att den underblåser villfarelsen att utbildning går att effektivisera. När lärare i sin vällovliga kamp för en skola värd namnet anammar den synen på sitt yrke gör de alltså både sig själva, eleverna och kunskapen som man vill värna en otjänst. Jag är också kritisk till att det vuxit fram en syn på lärande och undervisning som går ut på att eleverna själva ska söka kunskap på nätet, vilket reducerar läraryrket till ett slags handledare. Det synen på utbildning hänger samman med uppfattningen att källkritik är viktigt, och så blir det så klart när eleverna tvingas ut på nätet som är fyllt av tveksamma sajter som ger sken av att vara pålitliga. En av kunskapens utmärkande drag är att dess kvalitet aldrig kan garanteras, och just därför är det så olyckligt att blanda samman fakta och kunskap. Ska man lära sig något kommer det aldrig an på vem som påstår vad eller varifrån man hämtar uppgifterna från. Kunskap finns överallt och för att tillägna sig den krävs en utvecklad förmåga till analytiskt och kritiskt tänkande, och om skolan inte kan hjälpa eleverna att bygga upp en utvecklad förståelse för det kommer de aldrig att kunna lära sig något på riktigt. Fakta är kunskapens minsta beståndsdel, skulle man kunna säga. Men utan förståelse för, dels hur delarna hänger ihop, dels hur den komplexa helheten förhåller sig till verkligheten, samt inte minst om och när man måste överge internaliserade övertygelse eftersom de inte stämmer längre, går det inte att tala om resultatet av lärandet i termer av kunskap. 

Istället för att gå till storms mot en halmgubbe -- vilket jag menar att den så kallade postmoderna pedagogiken förvandlats till i den allmänna debatten -- bör man försvara det man tror på. Att kritisera något som det saknas både forskningsstöd och kunskapsteoretiska argument för är kontraproduktivt. Kritiken mot postmodernismen är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land eftersom det man kritiserar inte existerar, i alla fall inte på det sätt som kritikerna tror. Det finns bra och dålig pedagogik, men uppdelningen mellan olika läger som kritiken bygger på finner inget stöd i vetenskapen även om det verkar finnas en hel del lärare som har en märklig syn på kunskap och lärande. Ska kunskapen kunna försvaras kan och får inte debatten om skolan urarta i den typen av pajkastning som praktiseras på de nätet idag. Kunskapen måste vara i centrum både i skolan och i diskussionerna om hur man skapar förutsättningar för det lärande som är skolans uppgift. 

Det finns inte ett enda rätt sätt, men så här tänker jag om och menar att utbildningssystemet borde vara organiserat: Undervisning i de lägre stadierna lägger grunden för och handlar i hög grad om att memorera sådana insikter om världen och verkligheten som det råder konsensus om, vilket jag tror är vad de som talar om faktakunskaper tänker på. För att skolan inte ska göra eleverna en björntjänst måste man dock förr eller senare bygga upp en förståelse för, dels att kunskap är en komplex och föränderlig storhet, dels vad det innebär att lära, vilket är något annat än att memorera fakta och kontrollera källan som uppgifter man tar till sig kommer från. Var man ska börja arbeta med elevernas kritiska medvetenhet och kompetensen att bedöma vad som är bra och användbar kunskap kan man naturligtvis diskutera. Men att ställa det ena mot det andra leder inte till förståelse, tvärtom. Därför menar jag att kritiken mot den så kallade postmoderna pedagogiken är kontraproduktiv.  

Jag är en varm vän av bildning eftersom det handlar om lärande för livet, inte för proven, tentorna och den examen som många ser som slutpunkten på en utbildning. Betygen i grundskolan öppnar dörren till gymnasiet, som öppnar dörren till universitetet. Och en högskoleexamen är början på det livslånga lärande som jag menar att alla som lever i ett kunskapssamhälle har ett ansvar att ägna sig åt. Tanken på att skolans uppgift är att se till att eleverna memorerar en bestämd uppsättning pålitliga fakta, så snabbt och effektivt som möjligt, är närmast antitesen till bildning som bygger på överflöd; ju mer desto bättre. Det är lite som att lova någon att de ska få lära sig att bygga ett hus men sedan bara tillhandahålla tegelstenarna virket. Kunskap handlar om både delarna, det som håller dem samman och om byggandet. Och bildning, skulle man kunna säga, handlar om förståelse för olika byggnadsstilar och deras historia samt hur man renoverar huset i relation till både förändrade klimatförhållanden och behoven hos dem som lever i det.

Grunden för bildning är de analoga förmågorna att läsa och skriva, det vill säga kompetens att både ta till sig andras tankar om olika aspekter av världen vi lever i och kunna förklara vad man anser sig veta för någon annan, samt inte minst förmågan att försvara sina insikter och byta ut dessa när man möter argument som talar mot det man tidigare ansågs sig veta. Hela utbildningssystemets uppgift är att skapa förutsättningar för denna dynamiska process. Först måste man lära sig grunderna, sen bygga upp förståelse för vikten av och utveckla förmåga att tänka kritiskt. Och slutligen behöver man lära sig hur man skapar ny kunskap. Ju äldre man blir desto viktigare är det dessutom att utveckla kompetens att avlära sådan som man tidigare lärt sig men som av olika anledningar blivit obsolet. Talet om faktakunskaper utgör ett hinder för bildningen eftersom den kunskapssynen jämställer lärande med memorering och upprepning av fakta, vilket jämställer människors lärande med digitala verktygs sätt att ta till sig och leverera svar. Jag är kritiskt till kritiken mot postmoderna pedagogik eftersom den bygger på samma binära logik som datorerna och därför riskerar att bana väg för ytterligare nedskärningar och mer digitalisering, vilket vore förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land.