Det allt mer omänskliga produktionssamhället

Maskiner är fantastiska på att producera saker och processorkraften i dagens datorer gör dem överlägsna på logik, snabba beräkningar och analyser av enorma mängder data. Att vara människa är något helt annat, något väsensskilt, och det är just det som gör oss till dem vi är. Det faktum att allt fler idag jämför sig allt oftare och i allt fler sammanhang med datorer är därför galenskap. Det är en tävling som människan aldrig kan vinna, vilket många insett och därför kämpar mot den uppgivenhet som känslan av att berövas tron på framtiden ger. Många fascineras av den generativa AI som nu blir allt skickligare på att utföra saker som på ett kusligt sätt liknar det som tidigare bara människor kunde göra. Själv blir jag bara beklämd, för vad är det man fascineras av? En maskin som skapats av människor för att ersätta människor?! AI utgör ett hot säger andra, och vi måste lära oss förstå och anpassa oss efter den nya verklighet vi lever i. Jag är inte naiv, jag tror inte att det går att återvända till hur det var, men den makt algoritmerna har över oss människor och våra liv är den makt vi ger dem!

Jag läste nyligen en bok om utvecklingen av AI och den avslutades med en spännande genomgång och analys av den tävling i Go som spelades 2015, där dataprogrammet AlphaGo vann över världens bästa Go-spelare. Det var beklämmande läsning, för den fick mig att tänka på ett psykologiexperiment jag såg på TV för många år sedan, där man lät människor spela Monopol med alternativa regler. Experimentet handlade om att man ville undersöka hur människor reagerar på ojämlikhet. En av spelarna fick klara fördelar, jag tror hen fick dubbelt så mycket pengar vid varje passering, och detta visste alla. Det skrämmande var att när man intervjuade spelarna efteråt om upplevelsen och bad dem förklara hur det gick och varför, var det ingen som reagerade på orättvisan, både vinnaren och förlorarna accepterade förutsättningarna. Världens samlade Go-experter reagerade på liknande sätt när de följde och analyserade partierna mellan Go-mästaren och algoritmen. De bortsåg från skillnaden i processorkraft och behovet av sömn och vila, och fascinerades av algoritmens förmåga att göra innovativa drag som ingen mänsklig spelare skulle göra. Hela poängen med spel som schack och Go är att MÄNNISKOR möter andra människor! Att AlphaGo spelade som den gjorde har naturligtvis att göra med att den programmerats att vinna och att den har fått möjlighet att spela fler spel mot sig själv för att utveckla sin förmåga än som spelats i mänsklighetens historia. Det tragiska är att den mänskliga mästaren slutade spela ett år efter att han förlorat mot datorn. Spelet hade förlorat sin mening för honom. Är det dit vi vill? Frågan är viktig, för det är dit vår fascination för generativ AI tar oss, förr eller senare.

Det är ingen slump att allt fler idag bränner ut sig på löpande band eftersom de tävlar med andra människor om att försöka stärka sina positioner på en arbetsmarknad där alla är dömda att förlora i det långa loppet. Digitaliseringen och robotiseringen i kombination med juridifiering och framförallt en allt mer aggressiv ekonomisering på område efter område tar inte bara allt fler av våra jobb (en hel del av dem var inte människovärdiga, så det i sig är oproblematiskt), vi är på god väg att avskaffa oss själva genom att jämföra det unikt mänskliga med olika typer av maskiner och idealbilder omöjliga att vinna över eller mäta sig med. Utvecklingen drivs av den djupt mänskliga övertygelsen om att jag som individ klarar mig, tron på att jag är bättre än majoriteten. Sanningen är att ingen människa är bättre än och kan slå algoritmerna som liksom AlphaGo är skapade för en enda uppgift, dessutom tävlar människorna på algoritmernas och datorernas spelhalva, efter "deras" regler. Och likt Monopolspelarna i exemplet ovan tar vi på oss skulden för att vi förlorar istället för att protestera mot de orättvisa reglerna och det riggade spelet.

Högskolan var redan innan ChatGPT introducerades förändrad, från att vara en kollegialt styrd institution där bildning värderades högt och kunskap var målet till bli en allt mer resultatorienterad, linjeorganisation där forskarna och lärarna reducerats till maktlösa utförare av ledningens order och produktionsmål. Trots att vi vet att skolan och den högre utbildningen inte handlar om att generera vinst eller producera resultat och även om forskning inte handlar om hur mycket pengar man drar in eller hur många artiklar man skriver eller citeringar man lyckas få, är det just det och bara det som räknas i dagens utbildningssystem. I mördande konkurrens med varandra tävlar alltså allt fler lärare och forskare om vem som ska förlora sist mot de algoritmer, datorer och maskiner som vi själva skapar för att vara bättre än oss på specifika uppgifter. Och denna destruktiva utveckling drivs av det huvudlösa "argumentet": Det är så här det är och vi måste acceptera utvecklingen. Ekonomi är en stark kraft, men den är ingen naturlag. Vill vi så går det både att vända klimatförändringarna och skapa ett mänskligare samhälle, men det är omöjligt utan kunskap och förståelse och respekt för det som är unikt mänskligt. Maskinerna kommer aldrig att kunna tävla med oss och kommer inte att vinna av egen kraft, det är vi själva som gör det med eller mot varandra.