Den totalitära drömmen om effektivitet

Den bästa vägen mellan två punkter är aldrig självklart den snabbaste. Vissa saker varken kan eller ska skyndas på. Livet till exempel tar längre tid att leva idag, i alla fall för de flesta, i och med att folkhälsan förbättrats, men för att tillvaron inte ska bli en plåga behöver den fyllas med meningsfullt innehåll. Och mer är inte självklart bättre. Livet är på samma sätt som arbetstiden en konstant, det ändras inte i och med den allt mer aggressiva effektiviseringen, vilket gör att den på allt fler områden leder till hälsovådlig stress. Själva poängen med en naturupplevelse, ett besök på en konstutställning, att läsa poesi eller samvaro med någon man tycker om är att ta sig tid och njuta av upplevelsen. Och vad är poängen med att sträva efter att tjäna mer pengar om man inte har tid eller möjlighet att göra något meningsfullt med dem? 

Effektivitet betraktas problematiskt nog som en synonym för motsatsen till slöseri, alltså som något självklart positivt. Hur skulle vi annars göra? Jag hoppas att inledningen visat hur problematiskt den uppfattningen är. Många ser effektivisering som ett slags inneboende kraft, något oundvikligt, och det stämmer till viss del. Men det är skillnad på att försöka tvinga fram effektivisering och att skapa förutsättningar för den. Alla verksamheter går heller inte att effektivisera, och det är inte en synonym för sänkta kostnader (utan kvalitetsförlust) i allmänhet. Förstå mig rätt, jag är inte motståndare till effektivisering; det är inget dåligt per se. Men utan reflektion och eftertanke fungerar det inte.

Konsekvenserna av samtidens fixering av effektivitet och synen på effektivisering som en universallösning behöver analyseras. Idag skär man hänsynslöst i statens utgifter för vård, skola och förvaltningen av viktiga samhällsfunktioner, och man gör det med motiveringen att verksamheterna effektiviseras. Och när ansvariga som luftar sina farhågor över att servicen och kvaliteten i arbetet försämras om intäkterna minskas möts av en finansminister som viftar bort oron med orden: man får väl effektivisera, är det ett tydligt förakt för kunskapen. Människors tillfrisknande från sjukdom liksom lärande är aspekter av mänskligt liv som tar lika lång tid idag som tidigare. Trots att vi vet detta och även om det finns gott om tecken på problem kopplade till konsekvenserna av de allt mer aggressiva nedskärningarna på allt fler områden talar man om det som "besparingar" när det i praktiken antingen handlar om att samhällskostnader flyttas från ett konto till ett annat, eller att kvaliteten utarmas.

Fakta kan man skaffa sig effektivt genom digitala verktyg, men kunskap och än mer bildning kräver tid och kvaliteten i den typen av arbete står i direkt relation till det engagemang man känner för uppgiften och den tid man har till sitt förfogande. Digitaliseringen är bedräglig på det sättet, för den ser ut att effektivisera studier, men i själva verket är det bara hastigheten i sökandet efter svar som drivs upp, vilket får negativa konsekvenser både för elevers och studenters hälsa och för kunskapskvaliteten. Ska man verkligen lära sig något tar det den tid det tar. Försöker man läsa eller skriva snabbare, eller om lärarna talar snabbare eller om undervisningen inte går på djupet går det oundvikligen ut över kvaliteten i studierna. Kostnaderna kan sänkas och nyckeltal kan produceras effektivt, men kunskaper tar tid att utveckla av det enkla skälet att lärande inte är en linjär process.  

Livet på jorden är en dynamisk helhet som kräver förståelse och respekt för komplexiteten, inte en maskin vars prestanda går att pressa och vars utfall går att styra och kontrollera. Viljan kan på många sätt försätta berg, men vissa helt avgörande aspekter av livet måste man bara acceptera. Det gäller även politik och samhällsbyggande. Självklart ska skattemedel inte slösas med, men en effektiv förvaltning av det allmänna handlar inte om att skära ner utan om att skapa så bra förutsättningar för så många som möjligt att leva ett gott liv utan att äventyra förutsättningarna för framtida generationer. Eftersom demokrati kräver kunskap och respekt för komplexitet blir tiden som finns att ägna sig åt lärande helt avgörande, både för kunskapen och demokratin. Även om politiken idag blir allt mer populistisk och känslostyrd finns det inga enkla lösningar. 

Tanken på en upplyst despot -- som föga förvånande vinner mark idag, eftersom många inte anser sig ha tid att följa med i och intressera sig för politik -- ser på pappret ut som en effektiv lösning, men det är en djupt problematisk uppfattning. Drömmen om effektivisering är även på andra sätt en totalitär tankefigur, eller ett slags destruktiv dödslängtan. Försöker man "effektivisera" barnuppfostran genom att ägna mindre tid åt barnen kan man rättfärdiga det med att man ger dem kvalitetstid, men det är dumheten som talar för det finns bara tid och kvaliteten kommer an på vad man gör och hur man gör det. Tar man sig inte tid och är man inte närvarande ger man sina barn en dålig start i livet. Och man röstar på politiker som lovar att sänka skatten för att "ge" väljarna mer pengar, leder det oundvikligen till att kostnaderna ökar. Och den som redan lever på marginalen får svårare att klara sig. Den gruppen blir fler och fler när klyftorna i samhället ökar, och det går att fler och fler drabbas av oro, vilket leder till stress, som går ut över förmågan att ta kloka beslut.

Samtiden, en diagnos

Samhällsförändring går i skov så det är inte självklart att den går fort bara för att det känns så när det går upp för en hur annorlunda det är nu jämfört med tidigare eller med det man varit van vid. Ganska länge kan man hålla fast vid sin gamla uppfattning och sina vanor för att på det sättet försöka hålla illusionen om att allt är som det var vid liv. På senare tid har det dock hänt en hel del som visar att vi här i Sverige inte längre lever i det land som så många av oss fortfarande minns och en del verkar tro existerar fortfarande. En del skyller förändringen på invandringen, men den är bara ett symptom på den globalisering som många av invandringsmotståndarna själva njuter av genom att kunna resa billigt till andra länder.

Just nu har vi en regering som sökt mandat för en politik som bygger på samma tanke som gav Donald Trump makten i USA, nämligen tanken att det går att bygga en mur som hindrar folk som man av olika anledningar inte gillar att komma in i landet, samtidigt som de som ser ut som den romantiserade bilden av Sverige som dessa partier håller fast vid kan resa hur mycket de vill, både inom och utanför landet. Regeringen sökte mandat även för andra enkla lösningar, som hårdare straff, ny kärnkraft och billigare bensin. Att kalla regeringen för populistisk (som här betyder en politik som bygger mer på hur det känns för stunden än vad vi vet är bra i längden) är ett objektivt konstaterande, inte en åsikt. Jag försvarar inte S eller något annat parti, för det är ont om partier som utgår från en ideologisk övertygelse. MP och V sticker ut och står upp för sina grundvärderingar, men allt för få väljare lockas av genomtänkta förslag, vilket gör att alla partier ser sig tvingade att locka väljarna med varianter av samma populism som nu dikterar villkoren för samtiden.

Sedan 1990-talet har det skurits ner på statens, alltså det allmännas, utgifter eftersom politikerna lockat väljarna med sänkt skatt, vilket lett till att klyftorna ökat och till att vi nu sitter fast i en ond cirkel där kunskapen i allt fler frågor övertrumfas av känslan (det är enda sättet att kunna fortsätta sänka skatten samtidigt som man lovar mer pengar till skola, vård och omsorg). Klimatförändringarna förnekas av många av regeringspartiernas företrädare, ivrigt påhejade av olika opinionsbildare som profiterar på uppmärksamheten som genererar trafik till sina plattformar. Orsakerna till den växande gängkriminaliteten -- den otrygghet och hopplöshet som sprider sig bland den ökande andelen människor som av skattesänkarpolitiken och den gigekonomi som gjorts möjlig tvingas leva på marginalen och därför saknar framtidstro -- förnekas inte bara, dagens politiker profiterar på människornas oro för att drabbas och erbjuder pseudolösningar (hårdare straff) som på sikt förvärrar situationen. 

Jag behöver inte skriva mer om läget i landet och stora delar av världen (Sverige är naturligtvis inte isolerat och unikt), alla vet vad jag talar om. Det jag vill skriva om är diagnosen som behöver ställas för att vi ska kunna hitta lösningar som faktiskt leder till att det blir bättre för alla, inte bara den minskande andelen rika och höginkomsttagare som så många identifierar sig med och därför röstar på en politik som missgynnar dem. Vad vi behöver komma tillrätta med är den destruktiva blandning av kunskapsrelativism, värdenihilism och narcissism som sprider sig i samhället. Så länge vi söker efter grundproblemet eller den yttersta orsaken (och därför ägnar tid och resurser åt att debattera den frågan) till de eskalerande problemen, och så länge vi letar efter enkla lösningar, rör vi oss bort från lösningen. Problemen vi brottas med är komplexa, så vad som behövs är en kombination av insikt om det och en diagnos.

Narcissismen är möjligen en starkare kraft än övriga, och i ett samhälle där kunskapen respekteras kan den hållas nere. Vi människor är egoistiska av naturen, det handlar alltså om en viktig orsak till vår individuella och kollektiva överlevnad. Men narcissismen är en sjuklig upptagenhet av egot, vilket är ohållbart på sikt eftersom ingen människa klarar sig på egen hand. Trots att vi vet detta hyllas människor som lyckas samla flest följare i respektive marknadssegment, vilket underblåser narcissismen. Det går inte att bygga ett samhälle på individens dröm att bli berömd och rik av den enkla anledningen att den drömmen per definition bara kan förverkligas av ett ytterst litet fåtal, alla andra är dömda att bli besvikna.

Kunskapsrelativismen är både en konsekvens av och orsak till narcissismen, och båda leder till värdenihilism, som göder efterfrågan på mer av samma och gör det svårt att bryta den onda cirkeln. Jag vill betona att det inte är någon lösning, men om kunskapen inte uppvärderas och blir den styrande principen är demokratin dödsdömd. Och det är demokratin som gör samhället levande, fast bara där och när den respekteras. Vi behöver demokratin och kunskapen, som är varandras ömsesidiga förutsättningar, mer än kunskapen och demokratin behöver oss. Optimism och framtidstro är något man måste förtjäna, för, som många framgångsrika idrottsutövare brukar vittna om, ju mer man tränar desto mer tur tender man att få. Så länge vi väntar på tecken i skyn om att vändningen är här kommer den inte, vi måste sätta ner foten och reflektera, både ensamma och tillsammans, över vad som betyder något på riktigt. Värdenihilismen kan bara brytas genom att börja bry sig lika mycket om andra och framtiden som om sig själv, och detta tjänar alla på. Genom att respektera kunskapen, som ingen äger, som alla är lika inför, kommer besluten som tas att bygga på vad vi vet är bra och fungerar, vilket inte utesluter att politiken kan testa idéer och måla upp visioner. Så länge vi lär av misstagen och överger sådant som inte fungerar rör sig samhället i riktning mot ökad hållbarhet.

Hur skulle vi annars göra, tänker du?

Här i veckan var jag och såg utställningen om Banksy på Eriksbergshallen, vilket blev en ganska omvälvande upplevelse. Jag kände så klart till honom, och många av verken är ju kända, men det var något helt annat att få en samlad bild av hans konstgärning. Verken väckte så många tankar om samtiden och de samhällen och den kultur vi människor skapat. 

Banksys konstverk väcker så många frågor, han har en enastående blick för vad som betyder något och kommenterar företeelser som konsekvent belyses ur den underordnades perspektiv. Även om allt var tänkvärt och kändes viktigt var det särskilt två verk grep tag om mig, som jag inte kan släppa. Det ena är den här.

Idag känner sig allt fler allt otryggare och det ropas allt oftare på fler poliser. Frågan är om det leder till trygghet, eller om det i själva verket underblåser otryggheten. Bilden berör mig, för jag vill inte leva i ett samhälle där våld betraktas som en lösning. Hårdare tag mot brottslingar låter bra, (det drabbar ingen oskyldig), men det leder till att vi får ett hårdare samhälle eftersom kriminella inte har några planer på att åka fast. När poliserna blir fler och beväpnar sig mer eskalerar våldet, för kriminalitet är ett symptom på något annat. Bilden som visar konsekvenserna av hårdare-tag-politiken och den förmedlar samma kusliga känsla som närvaron av tungt beväpnad polis ger upphov till. 

Den andra bilden som grep tag är den här, som går att tolka på många olika sätt.

Jag ser den som en bild av hur Trump bemöttes innan han valdes till president, men även efter och i viss mån fortfarande. Populismen som Trump är en representant för är både ett sjukligt begär efter något som inte är bra för någon, och en obehaglig personkult där väljare förvandlas till anhängare som okritiskt följer ledarens minsta vink. Bilden är en påminnelse om att kunskapen aldrig blir mer användbar och värdefull än vi människor låter den bli. Dumhet går bara att bemöta med kunskap i ett samhälle och en kultur där forskningens resultat respekteras, och så ser det inte riktigt ut i vårt samhälle idag. Människor som skrattade åt först Trumps kandidatur, sedan hans presidentskap och nu hans återvalskampanj blir ett slags möjliggörare eftersom populismen växer när den inte tas på allvar. Och med allvar menar jag inte att man ska lyssna på folks oro (det vill säga införa strängare straff och anställa fler poliser med kraftfullare vapen bara för att väljarna kräver det) eller legitimera populistiska politiker genom att liera sig med dem för att få makt. Man måste förstå vad det är för destruktiv kraft det handlar om och utarbeta strategier för att undanröja efterfrågan på den typen av politik som bygger på hur det känns, inte på vad vi vet, och som bara bryr sig om en enda sak: vad man kommer undan med. 

Övertygelsen om att sanningen alltid vinner och att människor alltid är rationella är djupt problematiska villfarelser, det är inte så det fungerar. Människor vet ens massa, men alla har inte förmågan att förstå och använda kunskapen, många vill inte ens lyssna på forskning utan litar mer på dem som säger vad de vill höra.

Banksy ställer frågor och pekar på saker som får en att tänka efter, han har inga svar. Och det är så jag ser på kunskap och lärande också. Vetande går inte att googla fram, bildning som är förutsättningen för att kunna ta kloka beslut tar tid att skaffa sig och vill eller kan man inte överge sina övertygelser efter att man överbevisats om att de saknar grund, kommer man aldrig att kunna röra sig uppåt i vetandets hierarki. 

Några ord om rubriken till bloggposten bara, sen återgår jag till helgvilan och uppladdningen inför veckan som kommer. Jag valde den för att den fångar logiken som ger oss hårdare straff, fler poliser och mer populism. Den bygger på den djupt problematiska, men ändå mänskliga, uppfattningen att alla frågor kan besvaras med antingen eller. Antingen är du med mig eller mot. Har man anammat den synen på kunskap kommer man bara att kunna tänka i dikotomier. Öga för öga, tand för tand och blodshämnd känns bra, men det finns inget stöd i någon vetenskap om att det fungerar, tvärtom banar den tanken väg för totalitära regimer. Ska vi kunna värna demokratin och det öppna samhället måste vi förstå det och utveckla kompetens att hantera komplexitet. Det finns varken några enkla lösningar eller gratis luncher, vi måste inse att behöver vi inte betala är det vi som är varan. Vad är vår integritet och frihet värd?

Högskolan är ingen produktionsenhet, och lärare inget serviceyrke

Nu är det nya arbetsåret igång för fullt. Jag har alltid sagt att den dagen då jag inte känner mig nyfiken på och känner tillförsikt inför terminen ska jag sluta som lärare. Arbetet som lärare får aldrig bli ett rutinarbete, för det handlar om lärande, och på högskolan dessutom om utveckling av ny kunskap. I samma stund som arbetet som högskolelärare upphör att vara intellektuellt stimulerande har yrket förändrats till något annat, oklart vad. Det faktum att jag känner mig tvingad att påpeka detta säger lite för mycket om dagens högskola än jag skulle önska, men jag känner fortfarande att mitt arbete både ställer de krav på mig som jag anser att det borde göra och det trots allt ger mig frihet att utvecklas som tänkande människa (även om jag får använda allt större del av fritiden för just det). Jag lär inte bara ut, jag kan och får vara i kunskapen, och det ger mitt liv mening.

Min nästa lärobok, den femte i ordningen, om vetenskaplig metod, är lämnad till förlaget och det känns lika bra nu som tidigare att inleda året genom att börja tänka på nästa bok. Än är jag inte riktigt redo att ta mig an mitt projekt om mellanrummen och relationen mellan kunskap och kultur, men jag tänker på det hela tiden och har ett dokument i mobilen som ständigt fylls på med tankar. Jag ser det som mitt livsverk, så jag skjuter det än så länge på framtiden. Det finns annat jag vill göra först. En bok om akademisk kvalitet är i princip klar, och jag ett råmanus till en bok om samverkan i datorn. De där projekten arbetar jag på vid lediga stunder, när jag får tid över, men det jag ska fokusera på här under hösten är två skrivprojekt -- ett om förändringen av universitetet och den högre utbildningen, och ett om Nietzsche. Boken om högskolan skriver jag tillsammans med två kollegor, och boken om Nietzsche är ett soloprojekt (en kortare bok som jag förhoppningsvis ska kunna vara färdig med innan jul). Precis som när jag läser känns det bra att ha många parallella projekt igång.

Min ambition är nästan aldrig att nå specifika mål, utan att finna nycklar till förståelse ur ett överflöd av intryck och egna tankar som satts på pränt. Först i efterhand ser jag mönster och möjligheter som kan utvecklas. Kunskap, som är det ämne som intresserar mig mest, alltså kunskapen i sig, som begrepp (både form och innehåll), är en gigantisk fråga och ett komplext problem. Liksom kultur är det inget man blir färdig med, och den som tror sig vara eller kunna bli fullärd har inte förstått någonting. Oavsett vad jag gör eller i vilket sammanhang jag befinner mig i fokuserar jag på sökandet efter skärvor och bitar som jag sedan kan skapa en mosaik av. Mitt lärande och min intellektuella utveckling handlar inte om att lägga pussel utan om att fördjupa mig förståelse för livet, verkligheten, allt. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet, och både hur lite det går att veta och hur mycket jag skulle kunna veta om jag bara hade mer tid. Jag har tagit till mig Sven-Erik Liedmans tanke om att bildning är ett hem man aldrig varit i, och jag inser betydelsen av att känna igen det där hemmet när man finner det. Bildning handlar om kunskapens förändring och kontextavhängighet samt om överflöd, därför är det något jag kommer att kunna ägna resten av mitt liv åt, och inför detta faktum är jag oerhört tacksam.

Mitt problem är att jag allt mer sällan får användning av kunskaperna och förståelsen jag skaffat mig under alla år i skolan och den akademiska världen. Detta oroar mig, för när jag som lärare och forskare inte kan och får prestera på toppen av min intellektuella förmåga blir jag rastlös och känner att jag bidrar till slöseriet med skattebetalarnas pengar. Den akademiska kulturen har förändrats radikalt sedan jag var student, och det är i sin ordning för kultur är i väldigt hög grad förändring. Problemet är att kulturen förändrats på ett sätt som hämmar lärande och förhindrar kunskapsutveckling, vilket borde oroa alla, för när kunskapen inte längre står i centrum för den högre utbildningen och forskningen blir det svårt att förvalta samhället på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt. Att jag uppfattas som en gnällig gubbe när jag pekar på dessa problem oroar mig lika mycket som förflackningen av kunskapen och utarmningen av den akademiska kulturen. Jag är nämligen inte nostalgisk och drömmer mig inte tillbaka till en svunnen tid, jag blickar framåt, mot de utmaningar mänskligheten står inför och de problem vi har att brottas med. Utan kunskap och i avsaknad av förståelse för vad kunskap är och vad som främjar lärande finns en uppenbar risk att allt går åt helvete. Och oroar vi oss inte för det är det ute med oss.

Produktion av och konkurrens om tomma nyckeltal är inte bara ett meningslöst slöseri med skattemedel, det är långt värre än så eftersom den underliggande kunskapssynen som driver utvecklingen i den riktningen förgiftar det akademiska klimatet och förvandlar den intellektuella förmågan till ett problem. Den som försvarar kunskapen och den akademiska kvaliteten i ett sådant system uppfattas nämligen som ett hot mot den rådande ordningen.

Att vara student innebär att man bedriver självständiga studier. Inom ramen för en kunskapsfokuserad högskola är alla studenter, även lärarna. Alternativt är alla lärare, i betydelsen en som ägnar sig åt lärande, i en högskola värd namnet. Kampen för en sådan högskola är inspirerande, just för att det är på allvar. Så än så länge vill och orkar jag kämpa för det jag tror på.