Högt ställda mål, och ambitioner

Mina ambitioner för innevarande år är högt ställda. Tre bokmanus och en artikel ska förfärdigas, vid sidan av mitt ordinarie arbete. En bok har jag kontrakt på, så den kommer att ges ut (det är en lärobok om metod); de andra två skriver jag på vinst och förlust. Därutöver väntar jag på besked från ett bokförlag om en bokidé, som jag hoppas få antagen, och tanken är dessutom att jag ska påbörja ytterligare en bok och inleda en ny vända med boken om mellanrummen. Efter refuseringen här för drygt ett år sedan har jag insett att manuset kräver mer av mig än jag tidigare trodde. Projektet är större än jag kunde drömma om, har jag så sakteliga kommit till insikt om. Mellanrumsboken är mitt livsverk, oavsett om den kommer att ges ut eller inte. Nu kanske någon tror att jag skriver detta för att skryta, men det är inte min tanke. Detta är lika lite som någon annan av posterna på Flyktlinjer en informationstext. Tanken med inlägget är att reflektera över skillnaden mellan mål och ambitioner.

Skrivandet och möjligheten att få utlopp för min kreativitet i skapandet med hjälp av ord ger mitt liv mening, därför ser jag inte böckerna som något mål. Även om alla skrivdagar inte är fyllda av energi och trots att jag bara glimtvis kan njuta av flow vill jag vara i processen. Höga ambitioner inspirerar, men det är helt avgörande att dessa inte blir till mål för då känner jag mig instängd. Jag tycker om att se fram emot och planera för nya projekt, men aktar mig för att lova något innan jag kommit så pass långt i arbetet att jag vet att arbetet inte blir en börda. Att sätta en deadline är inspirerande, men bara om jag kommit en bit på väg och har en god bild av vad det är jag vill. Att få uppdrag slängda på mig, saker som bara ska göras, särskilt om arbetet ska utföras enligt en manual, är förödande för mig. Särskilt svårt har jag för arbetet med kursplaner vars deadline ibland kan vara ett halvår innan kursen ges. Under arbetet med den typen av texter finns inget utrymme för kreativitet, de ska skrivas enligt en mall. Jag tycker om att skapa kurser och undervisning är inspirerande, men jag vill vara närvarande i nuet, inte tvinga fram en mall som sedan inte går att ändra i mötet med studenterna. Sådant arbete är själsdödande och tröttande, medan fritt skapande ger mig energi. Därför är högst ställda mål betungande, medan höga ambitioner inspirerar och ger kraft och uthållighet.

Genom åren har jag tänkt en hel del på detta, inte bara i mitt eget skrivande. Samtidskulturen går att förstå med hjälp av samma tankefigur, vilket är vad jag ser detta resonemang som. Idag förväntas man inte bara sätta upp högt ställda mål, man måste också nå dem, till varje pris. Måluppfyllelse är allt som räknas och den som lovar mest får högst anseende medan övriga betraktas som losers. Det gäller både individer och organisationer och inte minst i politiken. Processer kontrolleras och kvalitet målsäkras idag, vilket riktar fokus mot framtiden, bort från det som är här och nu. Vi får ett samhälle där allt fler blir allt mer stressade eftersom deras mål alltid riskerar att toppas av någon annan vars mål är högre, vilket gör att allt färre når målen. Och även om målet nås måste fokus omgående riktas mot nya och ännu högre mål. Paradoxalt nog leder dagens målfixering till att allt färre mål nås.

Höga ambitioner är något annat. Släpper man tanken på målet och dess uppfyllelse blir man mer närvarande och man kan vila i vetskapen om att man får vara kvar i processen även framöver. Målet med livet är vägen framåt, uppåt, utåt. Livet handlar om att leva här och nu, inte om att jaga efter mål, särskilt inte mål som någon annan satt upp. Höga ambitioner leder inte till stress eftersom inga löften om leveras ges, och eftersom man hela tiden skapar innehåll resulterar skrivandet i texter som går att blicka tillbaka på, vilket inspirerar till fortsatt arbete och höjda ambitioner.

Jag tänker samma som lärare och skiljer mellan krav och förväntningar. Tyvärr förstår dagens studenter inte skillnaden. När jag visar att jag förväntar mig storverk klagar de och tycker jag är orättvis, trots att jag är tydlig med att jag finns där som stöd, hjälp och inspiration. I kursvärderingarna skriver man att kraven är för höga, utan att ställa dem i relation till tiden de förväntas lägga ner på studierna (som i normalfallet är heltid, alltså 40 timmar i veckan). Vad som är hönan och ägget är naturligtvis svårt att säga, men min kvalificerade gissning är att målfixeringen har med saken att göra. Och den har i sin tur med synen på kvalitet i den akademiska världen att göra, vilket en av böckerna jag arbetar med handlar om. Planen är att det manuset ska skickas till förlaget om typ en vecka. Jag har skrivit ut det och ska läsa igenom det en sista gång. Mina förväntningar är högst ställda, men jag har blivit refuserad förr så det är inte hela världen. Det är som sagt skrivandet jag lever för, inte publiceringarna, även om det naturligtvis alltid är ambitionen.

Av hänsyn till ekonomin ...

Det spelar ingen roll hur elaborerade kvalitets- och kontrollsystem som skapas och implementeras, vi får ändå aldrig det vi önskar oss -- vi får alltid vad vi förtjänar. Oavsett hur många som förnekar detta och väljer att utgå från hur det känns, inte vad vi vet, är och förblir det ett faktum. Det gäller på livets alla områden, men när tanken äter sig in i och tar över kulturen i skolan och den akademiska världen legitimeras villfarelsen och därifrån stupar det brant utför. 

Tid är det enda vi människor har, så när vi köper föreställningen att tid är pengar och anpassar oss efter ekonomins logik säljer vi våra själar till djävulen. Ekonomin tar nämligen inga andra hänsyn än sin egen tillväxt. Utan tvekan är ekonomi en kraft med enorm potential, men om priset vi får betala för att ta del av dess positiva effekter är att vi människor tvingas offra både kunskapen, vår hälsa och förutsättningarna för liv på jorden, måste vi ställa oss frågan om det är värt det.

Utan distans till samtidens larmande förändringsflöde som bara blir snabbare och snabbare, går det inte att bygga upp förståelse för den här typen av problem. För att kunna åstadkomma förändring måste det kollektiva tunnelseendet brytas. Idag lever vi, på grund av att allt förändras så snabbt, i ett evigt nu vilket gör att både historien och framtiden, av skrupelfria människor, kan anpassas efter hur det känns idag. När alla är alldeles för upptagna med att få ihop livspusslet här och nu kan den som är säker och karismatisk förföra massorna, vilket förvärrar problemen. Och eftersom dessa skylls på andra och människor som låtit sig förföras har svårt att erkänna detta, kan problemen fortsätta, samtidigt som det införs nya och ännu mer utvecklade kvalitets- och kontrollsystem som sägs kunna komma tillrätta med våra självförvållade problem, vilket gör att kritiken kan avfärdas.

Förr eller senare tvingas mönstret brytas. Det omöjliga är nämligen just omöjligt, även om det finns karismatiska konsulter som vill få oss att se alla orimliga mål som utmaningar, och som försöker få oss att skylla på oss själva eller någon annan om det inte blir som vi önskar. Jag tänker oftare och oftare på de där gråa männen som dyker upp i Momos värld i Michel Endes klassiska bok. Plötsligt fanns de bara där, och övertygade alla att det var en god idé att "spara" tid, vilket är omöjligt eftersom dygnet bara har 24 timmar och livet är så långt det är. Tiden är som ljushastigheten, en naturlag som människornas vilja inte rår på. I vår värld fungerar pengar och ”sparande” i det offentligas utgifter på samma sätt. Vi skär idag ner på allt, i jakt på tillväxt och vinst. Det är sant att en hel del går att effektivisera, men kunskap, kultur och mellanmänsklig omsorg är något annat än tillverkning av bilar längs ett löpande band. Därför offras människors liv och hälsa på ekonomins altare i en yrande dans runt en guldkalv.

Idag tas mer hänsyn till ekonomin än till människorna, därför finns ingen tid för bildning och ingen förståelse för betydelsen av att avläsa. Forskare producerar ständigt nya artiklar som sägs innehålla sanningen, vilket gör att snart sagt vilka beslut som helst kan finna stöd i någon studies resultat. Trots att vi vet att kunskap bara fungerar om den har en relation till verkligheten har få idag tid att stanna upp för att granska forskningen kritiskt. Är resultaten bara publicerade i en peer-reviewad, internationell journal anses det som står där vara sanningen. På det här sättet håller vetenskapen på att sluta sig inom en självrefererande bubbla och den akademiska världen upphör att vara en kunskapssökande institution och börjar istället producera sanningen, enligt regler och produktionsmål som bestäms av de politiker som är bäst på att förföra folket med sina löften.

Visst extrapolerar jag och överdriver, men ibland är det enda sättet att få syn på kulturen och samtidens förändringstendenser. Jag vill skaka om, inte för att få andra att lyssna på mig istället för konsulterna som erbjuder lösningarna på dagens problem som i själva verket är problemet, utan för att jag tror på människans förmåga till kritiskt tänkande och bildningens kraft. Jag skriver som jag gör för att likt det lilla barnet i H C Andersens saga Kejsarens nya kläder utropa: Han är ju naken!

Tid är som sagt det enda vi har, och tid är liv, inte pengar. Det är människorna, djuren och naturen vi behöver ta hänsyn till om vi vill fortsätta leva, inte ekonomin. För ekonomin tar inga hänsyn, den har ingen moral och den går heller inte att leva på. Det är inte känslan som räknas!

Det relativa betygssystemet var inte bästa, det var det minst dåliga

För några veckor sedan skrev jag en bloggpost om innebörden i begreppet veta. Den frågan blir allt viktigare för mig för varje år som går och ju mer jag läser och skriver. Och anledningen till det är att jag allt tydligare kommer till insikt om hur komplex kunskapsfrågan är. Den allmänna uppfattningen rörande kunskap är att det handlar om en mängd vetande och växer med tiden, och i någon mening stämmer det -- jag vet definitivt mer idag än när jag började studera -- men det viktigaste jag lärt mig är att kunskap inte är en linjär, kumulativ process. Även om hela utbildningssystemet och stora delar av forskningen bygger på tanken att kunskap är ett slags produkt inser jag allt mer hur problematiskt den epistemologiska utgångspunkten faktiskt är. 

Lärande handlar inte som många tror om att plugga in så mycket fakta som möjligt även om det naturligtvis handlar om det också -- utan att läsa, lyssna och tänka går det inte att lära. Kunskapsutveckling handlar dock, i alla fall när man kommer till universitetet, allt mer om att avlära och om att utveckla förmågan att tänka kritiskt och analytiskt kring det som presenteras som kunskap. När samhället och kulturen förändras, och det sker hela tiden och dessutom allt snabbare för varje år som går, måste kunskapen hänga med. Därför går det inte att slå sig till ro med något man lärt sig. Även kunskaper som man slitit för att skaffa sig måste överges om eller snarare när de inte längre stämmer överens med verkligheten som kunskapen handlar om. Även om man brukar säga att viljan kan försätta berg är det överallt och alltid verkligheten som gäller, inte vad vi människor anser oss veta.

Problemet är att människan inte är mer än människa, med allt vad det innebär. Vi är en skapelse av evolutionen och den har gjort oss lata, och vår perception och hela vår konstitution är inställd på fysisk överlevnad. Vi är sociala för att det har gynnat mänskligheten, med det gör samtidigt att vi lätt blir förförda av karismatiska individer som säger sig veta hur det är och erbjuder lösningar på våra problem. Vi har även en fallenhet att söka efter syndabockar om något går fel eller det inte blir som planerat. Det är djupt mänskligt och en aspekt av verkligheten som alla som vill veta måste förstå och förhålla sig till. Problemet är att vi mer eller mindre medvetet bortser från dessa helt grundläggande förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Synen på kvalitet i hela utbildningssystemet bygger på idéer hämtade från tillverkningsindustrin, och lärande ses som en linjär produktion av mätbara artefakter. Därför har det vuxit fram en parallell pappersvärd där progressionen följer en rak linje, trots att det bara är en lek med ord. Och även om betygsinflationen rusar anses betygen verkligare än elevernas och studenternas verkliga vetande, eftersom betyg går att producera, jämföra och konkurrera om. Kunskap är dock något helt annat, men för att förstå vad kunskap är och varför bildning är så viktigt krävs det mer tid än vi anser oss ha tillgång till. Tid, har vi nämligen kommit överens om, är pengar och pengar får man inte slösa med. Det är kulturen som "talar", det är våra grundläggande antaganden som får oss att dra dessa slutsatser.

Sanningen är att det inte finns någon standardiserad metod för att mäta kunskap. Lärare kan följaktligen inte på något objektivt sätt bedöma vad elever och studenter faktiskt kan. Och ingen kan heller kontrollera bedömningens verkliga bärighet. Hela tanken på betyg bygger därför på önsketänkande. Enda sättet att visa vad man kan är att omsätta kunskapen i handling. Det går inte att fejka praktiska kompetenser. Med teoretiska kunskaper är det lite annorlunda, men genom att göra som jag gör här, alltså sätta ord på tankarna man har och försöka förklara för andra vad man anser sig veta och argumentera för kunskapernas relevans och giltighet visar man i någon mening vad man kan. Och genom att andra läser och kommenterar, alltså sätter sina kunskaper i relation till mina kan båda utvecklas; i alla fall så länge utbytet inte urartar till en debatt där man söker förgöra varandra.

Vi vet att nuvarande betygssystem (som påstås mäta elevernas faktiska kunskaper) leder till glädjebetyg, och vi vet också att det relativa system vi hade innan ledde till att det svenska utbildningssystemet fungerade som alla utbildningssystem är tänkt att fungera. Kunskapen stod i centrum på ett helt annat sätt i den skola jag fostrades i, av den enkla anledningen att lärarna inte behövde dokumentera allt som gjordes. Deras uppgift var att locka oss elever att lyssna, läsa och lära, och sedan fördelades betygen (väldigt förenklat) enligt normafördelningskurvan. Det relativa betygssystemet var liksom demokratin inte det bästa betygssystemet, utan det minst dåliga. Dagens betygssystem är populistiskt och leder till den kunskapsvidriga uppfattningen att kunskap är en artefakt som kan produceras enligt principer från tillverkningsindustrin, vilket leder till att samhällsmedborgarnas generella kunskaper sjunker i en oroväckande snabb takt, vilket gör att efterfrågan på populism ökar och demokratin urholkas.

Enda sättet att försvara kunskapen och återupprätta kunskapssamhället är att placera kunskapen i centrum för skolan och den högre utbildningen. Det finns inga genvägar eller enkla lösningar. Kunskapens kvalitet står i direkt relation till tiden och mödan som läggs på att utveckla den. Först när vi accepterar det och inser att vi inte får den kunskap vi önskar oss, utan den vi förtjänar, kan det hårda arbetet med att vända den negativa utvecklingen inledas och vi kan börja hoppas på en vändning. Det är ingen annas fel att det ser ut som det gör i samhället idag, det är helt och håller vårt eget. Kanske inte ditt eller mitt, men eftersom vi är del av samhället som är summan av allas våra tankar och handlingar kan ingen svära sig fri. Jag önskar att det vore annorlunda, men efter år av studier och egen forskning är detta vad jag kommit fram till.

Att skapa egna och nya tankar av andras insikter

Ibland funderar jag på hur många timmar jag lagt på skrivande. Inte för att det spelar någon roll, utan mer för att det vore kul att veta. Många timmar är det. Det var när jag började blogga som jag började skriva mer på regelbunden basis, vilket också var en av poängerna med bloggandet, att få in den rutinen i vardagen. Under tio års tid skrev jag minst en timme varje dag, och det har jag i princip fortsatt med. Innan dess hade jag skrivit studentarbeten, en avhandling, några artiklar och en bok. Jag har lagt ner mer tid på läsande, och det är mycket mer av en prestation för mig. Skrivandet har inte alltid kommit naturligt, men det blev så efter ett tag när bloggandet blivit en rutin.

Jag är tacksam för att kunna och att det finns tid, att arbetet jag har går att kombinera med skrivande, för det ger livet mening. Det är en skapande verksamhet och när texten väl är inledd vet jag aldrig exakt vart jag landar eller vilka tankar som sätts på pränt. Efter att jag blev docent har ambitionen varit att skapa egen kunskap, alltså inte upprepa vad andra sagt, tänkt eller skrivit. Väldigt många texter är i princip spegelbilder av andras texter. Och det är inte så konstigt eftersom det är svårt att skapa något nytt och eget. Svårigheten ser jag dock som själva meningen med arbetet, för genom att utmanas växer man och utvecklar sin förmåga att tänka och det är vad som driver mig.

När jag blev docent bestämde jag mig för att skapa en egen kulturteori och det projektet har jag arbetat med sedan dess. Inte varje dag, i långa perioder har jag inte skrivit något. Men allt jag läser och hör hjälper mig i arbetet på olika sätt och vid varje genomläsning och revidering känner jag att jag närmar mig målet. Jag vet idag i princip vad jag vill säga, det är uttrycket jag kämpar med. Förståelsen för hur jag kan och ska formulera mig växer i skov och för varje text jag färdigställer och får publicerad växer självförtroendet. Jag ångrar lite att jag sände manuset till mitt Magnum opus till ett förlag för snart två år sedan, men å andra sidan innebar refuseringen att jag fick en annan blick på texten och den fick mig också att inse hur mycket arbete som återstår. Refuseringen förde också det goda med sig att jag insåg vad jag kan och troligen också behöver göra innan jag på allvar tar tag i mitt livsverk igen.

Just nu arbetar jag, vid sidan av författandet av min nästa lärobok, som kommer runt årsskiftet, på två böcker; en om akademisk kvalitet som snart är färdig och en på temat kunskap i samverkan som precis påbörjats. Båda böckerna utgår från mina kunskaper, det jag lärt mig genom åren av studier och egen forskning. Ambitionen är att säga något nytt och eget, något som visserligen bygger på andras tankar men som ändå kan sägas vara ny kunskap. Det är en utmaning, och det tycker jag att det ska vara. Som forskare kan tanken aldrig vara att man ska bli färdig och fullärd. Boken om akademisk kvalitet handlar delvis om detta, om hur man skapar en miljö där verksamheten inte bygger på måluppfyllelse utan om att tänja på gränserna och utmana det rådande. Boken om kunskap i samverkan handlar om vad som händer i mötet mellan människor med olika kompetenser som utvecklar kunskaper, inte bara forskare från olika discipliner utan även människor med andra expertkompetenser. 

Jag kommer fortsätta med detta projekt livet ut och det känns väldigt bra att veta att jag även framöver tvingas prestera på toppen av min intellektuella förmåga för att kunna komma vidare. Fram kommer jag inte, och det är som jag ser det inte meningen med utbildning och forskning.