Kunskapsmeritering eller antal artiklar

Jag tillhör en forskargeneration som hamnat i kläm mellan bildningshögskolan och dagens produktionsfixerade akademi. Jag lärde mig skriva böcker och fostrades till forskare i en intellektuell miljö där det fanns tid att tänka och samtala. Idag ställs jag inför valet att antingen bidra med kunskap, eller försöka få ännu en artikel publicerad (för publicerandets skull). Även om det går ut över min karriär väljer jag kunskapen varje dag i veckan. För mig handlar det om långsiktig hållbarhet. Ett akademiskt system som inte ser några problem med det faktum att kunskapen späds ut till homeopatiska proportioner, vilket blir fallet när forskare delar upp sina resultat i fler och fler publikationer, kan inte anses vara akademiskt. Kunskapsmeritering är en dynamisk och icke-linjär process, medan dagens system för meritering är linjär.

Forskare som idag ska hålla sig uppdaterade om vad som händer på deras område drabbas lätt av tunnelseende när det hela tiden dyker upp nya artiklar med nya resultat. Och när det blir vardag och norm inom vetenskapen att endast söka kunskap bland de senaste artiklarna finns en uppenbar risk att forskarna aldrig lyfter blicken för att studera verkligheten de lever i och som forskningen faktiskt handlar om. Fullt upptagna av att jämföra sina data med andra forskares resultat fastnar kunskapen i en feed-back-loop och vetenskapen isolerar sig i en bubbla där resultatet av arbetet bara blir en angelägenhet för andra forskare, som läser artiklarna för att kunna referera strategiskt snarare än för kunskapens och lärandets skull.

Förlagen som ger ut vetenskaplig litteratur är några av världens mest lönsamma företag. Affärsidén är nämligen att inte bara låta författarna arbeta gratis, utan dessutom ta betalt för publiceringen. Det stannar dock inte där, för man drar även in pengar på läsarna. Biblioteken måste prenumerera på tidskrifterna för att forskarna ska kunna hålla sig ajour med det senaste. Både forskarens lön, pengarna till publiceringen och prenumerationen på tidskriften bekostas av skattebetalarna. Förlagen ger även ut böcker på samma premisser. Eftersom marknadskrafterna satts ur spel kostar böckerna som ges ut på förlag som anses meriterande långt över tusen kronor, i alla fall den första utgåvan. Biblioteken är ju "tvungna" att köpa in böckerna. 

Utifrån ett kunskapsperspektiv är ekonomiseringen av forskningen naturligtvis rent vansinne. Kostnaderna för administrationen av vetandet har ökat dramatiskt under mina år i den akademiska världen, samtidigt som kunskapens egenvärde urhokats, vilket gör att vi idag betalar mer än någonsin för något som allt fler är allt mer ountresserade av. Det investeras mer pengar än någonsin i forskning och högre utbildning idag, men samhället får allt mindre kunskap tillbaka. Eftersom det gått inflation i akademiska titlar och examina är fasaden den samma, men det som döljer sig där bakom är något annat än det man borde kunna förvänta sig.

God Jul på er! Kampen för kunskapen och den akademiska kvaliteten fortsätter nästa år.

Läsande, bildning och mångfald

Jag läser idag mer än någonsin, och ändå räcker inte tiden till för allt jag vill läsa. Varje ny bok jag köper öppnar dörrar till andra böcker som visar hur mycket mer som finns att läsa. Även om priset på böcker på samma sätt som allt annat påverkats av inflationen har jag råd, eller jag tar mig råd. Jag ser inköpen av böcker som en investering, både i mitt eget bildningsprojekt och i bokbranschen vars framtid jag oroar mig över eftersom den branschen liksom alla andra håller på att ta död på sig själv genom att fokusera på snabba, kortsiktiga vinster till aktieägarna, vilket suger livsluften ur verksamheten. För mig är pappersboken närmast helig och därför gör det ont i mig när jag ser hur den behandlas idag. Förlagens ekonomer ser bara till pengarna och aktieägarna kräver ständigt ökad avkastning, och då är det lätt att uppfatta formen som en neutral distributionskanal, vilket gör att försäljningen av nedladdningsbara filer på nätet eller ljudboksabonnemang prioriteras framför pappersböcker som måste tryckas, hållas i lager och distribueras. På detta sätt offras bokens själ och hjärta på ekonomins altare, och det finns en uppenbar risk att man inte ens kommer att sakna boken om den skulle försvinna, i alla fall inte innan det är för sent. Det är så outsägligt sorgligt eftersom boken är en av mänsklighetens, eller i alla fall den mänskliga kulturens och tänkandets viktigaste uppfinningar. Boken är inte bara en bärare av kunskap, den utgör en central delaspekt av den dynamiska kropp som kunskapen utgör. Det handlar alltså inte bara om ett medium för distribution av tankar, boken kan följaktligen inte ersättas med ljud- eller textfiler som distribueras via nätet, i alla fall inte utan att något viktigt går förlorat.

Missförstå mig inte, jag är en varm vän av nätet. Flyktlinjer är ett bevis på det. Och försvaret av boken handlar inte om nostalgi utan om oro över vad som håller på att hända med kunskapen, framförallt den kollektiva förståelsen för vetandet och dess betydelse. När läsandet allt mer flyttas över till nätet förändras förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling. Sömnforskare brukar uppmana alla som har problem att sova att bara använda sovrummet och sängen till sovande. Det handlar om förväntningar och rutiner. På nätet tävlar boken och störs läsningen av notiser från alla appar som också finns där, och alla som fastnat i flödet av inlägg på TicToc vet hur lockande det är och mycket tid man kan konsumera där, utan att få något annat än förströelse tillbaka. Och när man väl vant sig vid flödet av korta inlägg som skapats för att fånga ens uppmärksamhet kommer alla texter som kräver någon av läsaren för att bli begripliga att uppfattas som tråkiga. När TicToc blir normen kommer boken att uppfattas som ett långsamt och trögt medium, vilket är själva poängen. Idag är vi fixerade vid effektivitet, men kunskap är något annat än information och fakta, den går inte att överföra från en till en annan på något enkelt sätt. Kunskapen är analog, och lärandeprocesserna tar lika lång tid idag som innan nätet skapades. Därför är tanken på effektivisering av läsande och utbildning kunskapsvidrig. Kvaliteten i läsandet står i direkt relation till tiden man lägger ner, därför leder strävan efter att skynda på lärandet till att det man vinner i tid förlorar man i kunskapskvalitet.  

Läsning är i hög grad en kollektiv verksamhet och känslan är att allt fler läser allt mindre idag, och det gör att min och alla andra läsande människors upplevelse långsamt utarmas. Deckare och feelgoodlitteratur säljer fortfarande, och det är en typ av böcker som dessutom passar för inläsning. Men när den typen av böcker blir norm kommer texter som bjuder motstånd, vilket intellektuellt krävande litteratur alltid gör, att trängas undan och riskerar på sikt att försvinna. Och det gör den typen av böcker ännu mindre lönsamma. När lönsamhet jämställs med kvalitet i bokbranschen minskar mångfalden och mer av samma produceras. Bokförlagen som tar bildningen på allvar drivs nästan undantagslöst av äldre entusiaster, men för varje år som går blir de äldre och eftersom återväxten, på grund av minskad efterfrågan, är hotad likriktas utbudet med tiden allt mer. Jag föraktar inte böcker som skrivs för att hålla läsaren i ett järngrepp och som läses enbart för underhållningens skull, men jag är kritisk mot att den typen av böcker bygger på samma logik som nätets algoritmer och ser med oro på hur andra typer av böcker trängs undan. 

Läsning handlar väldigt mycket om förväntningar. Låt mig ta vällagrade viner som är komplexa i smaken som exempel, den typen av vin kräver förståelse, kunskap och erfarenhet för att uppskattas, till skillnad från ett sötat bruksvin som säljs i box. Ett gott vin eller en bra bok är högst relativa begrepp, som beror på vilket mått på kvalitet man utgår från. De bästa böckerna jag läst är oftast de böcker som bjudit mest motstånd under läsningen. Med åren uppskattar jag allt mer böcker som tvingar mig att tänka efter och som stannar kvar långt efter att jag läst dem. Den typen av böcker går långsamt att läsa eftersom de är fyllda med komplexa tankar som ofta kräver erfarenhet och förkunskaper för att bli begripliga. Vad jag försöker säga med detta är att ansvaret för kunskapssamhällets fortlevnad och den intellektuella återväxten är kollektivt. Bildning är ett gemensamt projekt. Om efterfrågan på mer krävande texter minskar utarmas hela utbudet och även de som inte uppskattar svårare böcker blir med tiden lidande.

Ändrade läsmönster och minskad försäljning påverkar även förutsättningarna för skrivande. Det räcker inte att det finns författare som kan och vill skriva bildningsfrämjande böcker, finns det inga förlag som kan och vill ge ut böckerna (och det kan det bara finnas om tillräckligt många köper och läser intellektuellt utmanande böcker), kommer kompetensen att skriva sådana böcker att försvinna, och därmed utarmas språket, vilket att kulturen fastnar i en ond cirkel eller ett sluttande plan. Risken är uppenbar att efterfrågan på allt mer lättillgänglig litteratur ökar, vilket förpassar författare av djupare, intellektuellt krävande och mer existentiella böcker till periferin. 

De stora förlagen tar över eftersom de mindre förlagen inte kan hävda sig i den mördande konkurrensen om köpare. Idag råder närmast en monopolsituation där några få aktörer dominerar marknaden som därigenom likriktas allt mer. Och med hjälp av intensiv marknadsföring styrs efterfrågan över till ljudboksabonnemang som är mer ekonomiskt fördelaktiga för förlagen både eftersom man "slipper" kostnaderna för layout, tryckning, lagerhållning och distribution, och för att ersättningen till författarna är lägre och direkt kopplad till hur länge och vad som faktiskt lyssnas på. Författaryrket håller på att bli en del av gigekonomin där andelen gratisarbete ökar, utom för ett fåtal lyckliga författare vars framgångsrika böcker säljer i stora upplagor.

När boken endast anses ha ett bruksvärde börjar allt fler göra sig av med sina pappersböcker, som man inte anser sig ha plats med i sina ljusa och fräscha hem. För mig är dock ett hem utan böcker inte ett hem, utan en andefattig plats för marknadsföring av en ytlig personlighet. Jag är kritisk till konsumtionssamhället och se inget värde i prylar, men böcker är så mycket mer och långt viktigare än alla andra saker. Av ovan angivna skäl.

Vad har jag lärt av, och vad ska jag göra under resten av livet?

Jag har aldrig varit rädd för stora, gränsande till grandiosa, planer. Det har jag efter min farfar. Skillnaden mellan mig och honom är att han ständigt gjorde nya planer när han inte lyckades genomföra idéerna och leva upp till sina vidlyftiga löften till andra. Min självbild är mer realistisk och för mig har det alltid varit viktigare att lära av misstagen än att nå målen, och stället för att ständigt göra upp nya planer har jag begåvats med ett tålamod och en uthållighet som ibland överraskar mig eftersom jag också är enormt rastlös. Med åren har jag lärt mig att om och när jag får göra upp mina egna planer och arbeta med saker som intresserar mig, på mitt eget sätt, där och när det fungerar, då finns ingen gräns för min uthållighet. Innan jag började blogga visste jag inte om jag var som min farfar eller om jag hade det i mig att faktiskt hålla ut, men efter tio år av dagliga uppdateringar och nu snart två år av veckovisa kan jag konstatera att ambitionen och känslan jag hade när jag inledde projektet var realistisk och att jag är någon att lita på. Det faktum att jag efter över 30 år i den akademiska världen inte tappat sugen utan fortfarande känner mig lika entusiastisk inför utsikten att lära mig något nytt, inte trots utan snarare just därför att det tar tid och kräver min fulla uppmärksamhet, fyller mig med tacksamhet. Jag har aldrig studerat för någon ananas skull eller för att göra karriär, det var och är fortfarande kunskapen som utgör drivkraften i mitt liv; lärandet och möjligheten att få vara med och utveckla kunskap ger mitt liv mening. Det enda jag hoppas på inför resten av livet är att jag ska kunna fortsätta på den inslagna vägen.

En sak som jag funderat jättemycket på under den senaste tiden är varför jag inte tappar sugen, även om jag ofta känner och även ger uttryck för frustration över att inget eller lite händer och trots att samhället och högskolevärlden håller på att utarmas intellektuellt. Det jag kommit fram till är nyckeln till förståelse för min förmåga är att jag tidigt insåg att varken jag eller någon annan kan förändra världen på egen hand. Det är inte utfallet av och absolut inte eventuella framgångar som driver mig, utan möjligheten att få lära och vara med och utveckla kunskap. Sedan tidigt 1990-tal har jag varit intresserad av och jobbat med jämställdhet, jämlikhet och mångfald. Förändringen som alla vettiga människor vill se på dessa områden går minst sagt långsamt och ofta tas flera steg tillbaka, men jag blir inte cynisk för det eftersom jag tidigt insåg svårigheten i uppdraget och accepterade att det var ett livslångt engagemang. Samma med hållbarhetsfrågan som kommit att bli viktigare och viktigare med åren. Min forskning handlar om FÖRUTSÄTTNINGAR för förändring, inte om att driva förändring; det är inte forskarens uppgift att vara entreprenör. Jag söker kunskap och utvecklar verktyg för att förstå vad som krävs för att lyckas med förändringsarbete, men ansvaret för förändringsarbetets utfall är inte mitt utan gemensamt. Därför orkar jag fortsatta. Alternativet vore att ge upp och då skulle jag ju medverka till att det inte blir som jag önskar. Arbetet i sig gör det meningsfullt.

Boken om mellanrummen kanske jag aldrig blir färdig med, jag är öppen och ödmjuk inför den risken, eller vad man nu ska kalla det. Men det har som sagt aldrig handlat om slutprodukten utan om vägen mot uppfyllandet av visionen och om att lära sig något av erfarenheterna som görs under vägs. Och under åren som jag arbetat med projektet har jag lärt mig enormt mycket. Det fokuseras idag alldeles för mycket på mätbara resultat och på form, och på tok för lite på innehåll. Kunskap är något annat än pengar och publikationer, men vetande är en komplex process som inte går att kontrollera. Just därför är kunskapen både viktigare och värdefullare än det man förväntas konkurrera om i den akademiska världen idag. Och just den insikten är en annan av frågorna jag ständigt återkommer till. Arbetet med att förstå och försvara kunskapen är ett livslångt engagemang, det står och faller inte med boken jag arbetar med. Så länge jag kommer framåt i arbetet och känner att jag blir bättre på att förstå problemet fortsätter jag. Skulle boken bli utgiven är det en bonus, men det är arbetet med den som gör projektet meningsfullt för mig. Den insikten är det viktigaste jag lärt mig i och av livet.

Några mönster har utkristalliserats i den ständigt växande och föränderliga kunskapsmassa jag skaffat mig tillgång till genom åren av studier och egen forskning om kultur. När jag tittar tillbaka ser jag att det en viss typ av fråga jag ständigt återkommer till: öppna frågor utan givna svar. Dels eftersom jag märkt att jag har kompetens att hantera den typen av frågor, dels eftersom just den typen av frågor med tiden kommit att framstå som allt viktigare. Komplexa problem såsom klimatförändringar, kriminalitet och avakademiseringen av högskolan saknar enkla och entydiga lösningar. Den typen av frågor går ofta inte ens att lösa, enda sättet att komma tillrätta med problemen är att arbeta med förutsättningarna. Det går inte att säga något om utfallet av olika åtgärder om man står inför denna typ av problem, och det vore inget problem om högskolan var en plats där det fanns en akademisk kunskapskultur där det fanns tid att tänka tankar till slut och mötas i samtal där olika argument för och emot stöts och blöts. Tyvärr har högskolan utvecklats till en målstyrd, resultatorienterad och effektivitesfokuserad organisation där det blir allt svårare att värna den akademiska kvalitet som skattebetalarna borde kunna kräva som "avkastning" på sin investering i verksamheten.

Min plan för resten av min tid i akademin, som sträcker sig även bortom det, är att skriva fler läroböcker som utgår från tanken och bygger på ambitionen att ge studenterna vad de behöver för att utvecklas intellektuellt (vilket är något helt annat än läroböcker som hjälper studenterna att ta till sig fakta och klara tentorna). Tyvärr är efterfrågan på den typen av akademiska läroböcker liten, så därför arbetar jag även med ett bokprojekt om både förutsättningarna för och kännetecknen på akademisk kvalitet. Parallellt med dessa projekt arbetar jag med mitt magnum opus, boken om mellanrummen. Sen får vi se, men jag har åtminstone två projekt till sin ligger på hårdisken, eller i molnen är det väl, och bidar sin tid. Planen var att jag skulle försöka, och jag vill verkligen fortfarande, bli professor. Men den titeln känns inte lika lockande längre när jag ser, dels vad som anses meriterande idag (engelska artiklar i högrankade tidskrifter där det kostar upp till 30000:- att bli publicerad, och pengar som vinns i konkurrens), dels vilka som blir professor och vad de fokuserar på (samma som anses meriterande). Det framstår som allt mer lockande att i protest mot vad som prioriteras idag och hur den akademiska världen utvecklats avstå från att söka. Jag vill inte vara med och legitimera avakademiseringen och kunskapens utarmning, jag vill värna förutsättningarna för kunskapsutveckling och akademins unika kvaliteter och det är oförenligt med jakten på saker som just nu anses meriterande. Det känns sorgligt att behöva konstatera detta, men jag inser att jag inte kan räkna med att kunna förändra akademin och att jag måste värna min hälsa, som är intimt relaterad till lusen att lära och även påverkar tillfredsställelsen jag känner när jag får arbeta med uppgifter som ligger just utanför min förmåga, som kräver min fulla uppmärksamhet, vilket all verksamhet på högskolan behöver kännetecknas av, annars är den inte högre.

Läraryrket är en profession

Lärande är i grunden en individuell och solitär verksamhet som utspelar sig inuti människors huvuden. Men det är i dialog mellan människor som kunskap utvecklas, i en dynamisk förändringsprocess. Det är så här det alltid fungerat, och det kommer även i framtiden att vara förutsättningen för lärande och kunskapsutveckling. Digitala verktyg underlättar bearbetningen av text och gör det lättare att inhämta information och kontrollera fakta, men eftersom verktygen också bidrar till spridningen av missinformation och alternativa fakta är det inte självklart att fördelarna kompenserar för nackdelarna. Penna och papper liksom andra analoga verktyg fungerar precis lika bra idag som de alltid gjort, vilket tragiskt nog är insikter som allt för ofta bortses från i debatten om skolan och dess digitalisering, som drivs på av människors önskningar men uppfattas som ett slags naturlag som man måste acceptera och anpassa sig efter.

När andra hänsyn än människans förmåga att lära samt utveckla och använda kunskap prioriteras förändras skolan och den högre utbildningen. Digitalisering och New Public Management är inte neutrala inslag i den komplexa helhet som utbildningssystemet utgör. Och eftersom lärande inte går att styra mot mål och kunskap inte är en produkt, av ovan angivna skäl, kommer kunskapskvaliteten i vårt land oundvikligen att bli lidande när ledning och management ses som garantier för kvalitet i skolan och den högre utbildningen, istället för lärare och forskare. Med hjälp av styrning och systematiskt kvalitetsarbete går det att producera mätbara resultat effektivt, men eftersom det är något annat än lärande och kunskapskvalitet kommer det sättet att se på organisering av skolan och den högre utbildningen oundvikligen att leda till slöseri med skattemedel, av den enkla anledningen att resultatet blir nyckeltal, inte kunskap.

Lärare och forskare är professionella yrken och kompetenser, som bygger på kunskaper och erfarenheter som vuxit fram under generationer av arbete med lärande och utveckling. För att utbildningssystemet ska kunna fungera som det är tänkt måste lärarna ha makten över arbetets upplägg och frihet att utöva den professionella förmågan att ta egna beslut grundade i förvärvade kunskaper och beprövad erfarenhet. Att anställa ledare som tar strategiska beslut och bestämmer vad som ska göras och hur arbetet ska organiseras samt vilka mål som ska nås, är helt förkastligt, i alla fall utifrån ett kunskapsperspektiv. Och man kan sannerligen undra över hur klokt det är att degradera landets högst utbildade till vilka tjänstemän som helst, som passivt förväntas följa order. På vilket sätt är det en klok förvaltning av skattebetalarnas medel? Och varifrån kommer misstänksamheten mot oss lärare? Varför tror man att vi skulle sätta oss och rulla tummarna om vi inte ständigt övervakades; sanningen är den att väldigt många av oss har vigt vårt liv åt kunskapen som vi idag känner oss förhindrade att arbeta med eller tvingas ägna fritiden åt.

Professioner upprätthålls via individuella beslut som bara kan motiveras med goda argument, och resultatet av arbetet kan bara bedömas kvalitativt och med utgångspunkt i hur användbar kunskapen är. Därför får alla regler och försöken att målstyra samt kontrollera arbetet som lärare utför motsatt verkan. Dagens allt tydligare fokus på (produktion av) nyckeltal är därför en återvändsgränd. Bara genom att låta lärare arbeta i frihet, under ansvar, för att skapa förutsättningar för lärande, kan skolan bli en kunskapsskola igen, och det måste den bli om den högre utbildningen ska kunna bli högre, vilket den behöver vara om kunskapssamhället ska kunna återupprättas. 

Trots att vi vet att det är på detta sätt får den forskare som väljer att göra administrativ karriär högre lön än den forskare som fortsätter utveckla sina kunskaper om lärande, pedagogik och vetenskap. I små steg och över tid avprofessionaliseras den akademiska världen, vilket gör att studenterna som kommer till högskolan möter lärare som inte är lärare och det i sin tur gör att deras förståelse för lärande och kunskapsutveckling utarmas, som i sin tur leder till att de efterfrågar hjälp att svara rätt på tenorna så att de kan få sin examen. Och eftersom högskolans ekonomi är knuten till genomströmningen finns inga incitament för någon att stoppa utvecklingen.

Vem tjänar på detta?