Några ord om effektiviseringens konsekvenser

Här under sommaren har jag tagit upp arbetet på ett skönlitterärt romanprojekt och märker att min kreativa enregi sugs upp av det projektet. Jag vill dock hålla igång bloggandet så jag testar olika strategier här under semestern. Denna text bygger på en text från 2013 som jag fortfarande tycker jag kan stå för. Den handlar om det intellektuella arbetets särart och problemen med strävan efter effektivitet, som absolut inte blivit mindre, tvärtom.

Arbetar man med tänkande är det inte kroppen som tar stryk, även om hjärnan är en del av helheten och kan pressa muskler och ben till dess yttersta gräns. Forskar man är det hjärnan som pressas och som pressar sig själv till det yttersta. Ju mer man vill och desto fler saker som pressas in i den redan fyllda kalendern, desto mer tänjer man på de mentala och intellektuella gränser som finns men som inte syns. Gränserna är tänjbara och kontextuella, aldrig absoluta. Därför kan man inte veta säkert om man är nära eller på säkert avstånd. Det är förrädiskt. Farligt, ibland.

Behöver vila på semestern för att orka. En termin ser lång ut, på pappret. Men den går fort. Arbetsåren hinner knappt starta innan det är jul. Sedan är det sommar och semester igen. Hur går det till? Vad är det som händer? Det är vi, alla vi, tillsammans, som gör detta mot varandra. Det är vi som pressar oss själva och varandra till det yttersta. Det är vi som ställer krav på effektivitet och som granskar varandra alt oftare och allt mer minutiöst. Det är vi som skapar systemen och budgetarna som reglerar arbetet. Samhället och kulturen existerar inte utanför våra kollektiva handlingar. Om det handlar den bok jag jag fortfarande håller på och skriver på. Boken blev inte färdig under 2013 och den är fortfarande inte klar, men det projektet har resulterat i några andra böcker och nu känns det på allvar som jag är nära målet. Vi får se hur det går. Tycker om att skriva böcker, för där får tankarna ta den plats de behöver för att byggas upp, för att mogna och för att förklaras. Där mellan pärmarna finns det möjlighet att utforska det som är okänt, komplext och svårt, som kultur. Tyvärr finns och verkar jag i ett akademiskt system som på kort tid förändrats. Idag anses det inte meriterande att skriva böcker. Det enda som räknas är artiklar, på engelska, som publicerats i utlandet. För så är det bestämt. Av vem? Av oss, alla vi tillsammans. Varför då? För att det är effektivt och lätt att utvärdera, kontrollera och räkna. Det som citeras mest och den som har flest publikationer när året är slut vinner. Så ser det ut. Det skulle kunna vara så mycket bättre.

Effektiviteten, de ständiga kraven på prestation, är ett resultat av kollektiv handling. Ingen enskild bestämmer. Kraven påverkar alla. Och ju större kraven blir, desto mindre tid för reflektion finns det. Då kan kraven öka ännu mer. Tills samhället når den gräns som enskilda individer stöter på när de pressat sig för långt. Det finns en gräns för vad samhället mäktar med. Pressar vi oss som kollektiv över gränsen faller vi fritt och det kommer att bli svårt eller kanske omöjligt, det vet ingen, att återskapa det som var bra. Det är ett högt spel vi spelar. Vill påminna om det. Det är detta som dyker upp när tanken får färdas fritt, när orden släpps lösa och kroppen återhämtar sig.

Jag återkommer ständigt till Karin Boye. Hon var klok, eller är klok. För orden finns kvar, hennes tankar lever än. Dikterna talar till mig och till alla andra som läser. Många gör inte det, läser alltså. Kanske hinner man inte. För alla krav, alla måsten, Den ständiga pressen. Effektivitetens tvingande kraft suger musten ur enskilda och samhället. Problemet är att kulturen utarmas om den inte hålls levande av oss som lever i den. Om vi inte läser, tänker och talar om konst och litteratur finns ingen kultur. Därför läser jag Boye, för hon visste vad som är viktigt, i livet. Hon förstod och hade den ovärderliga gåvan att kunna klä tankar i ord.

Grunden för all metafysik  

Walt Whitman: Och nu, mina herrar, ger jag ett ord att fästa i tanken och minnet som grundval och slutsten också för all vår metafysik. 

(Så till studenterna den gamle professorn, av många åhörd, vid slutad kurs.)
Vi har läst om de nya och gamla, de hellenska och tyska systemen, Kant har vi läst och begrundat, Fichte och Schelling och Hegel, läst om Platons läror, och Sokrates, större än Platon, och länge läst om Kristus, den härlige, större än Sokrates -- forskat och klarlagt.
I dag ser jag nu tillbaka på hellenska och tyska system, ser alla filosofer, ser kristna kyrkor och sekter. 

Men bakom Sokrates ser jag klart, och bakom Kristus den härlige ser jag människans kärlek till sin kamrat, bandet mellan vän och vän, mellan äkta makar, man och hustru, mellan barn och föräldrar, mellan stad och stad, mellan land och land.

Grunden för all metafysik är vi, alla vi och de band som vi knyter mellan varandra. Imaginära band av kärlek och solidaritet. Vänskap är en ovärderlig gåva. Och det fina med att ge kärlek och vänskap, genom att visa solidaritet, är att ju mer man ger desto mer får man. Det är en oändlig resurs. Dessutom är det en långsiktigt hållbar resurs. Håller fast vi den tanken. Jobbar vidare på den längre fram. Men nu ska jag bara vara. Tar dagen som den kommer. Vilar, i tanken och tar vara på det som händer i mellanrummet. 

Återkommer med fler tankar nästa söndag.

Populism och kunskapsförakt är alla problems moder

I snart åtta år nu har vi levt i ett slags valrörelse. Den började i besvikelse när Alliansen förlorade valet 2014 knappt. Efter valet 2018 ökade besvikelsen och inte minst desperationen. Och här under det sista året  och särskilt under sommaren har utspelen från framförallt högerpolitikerna passerat gränsen för det anständiga. Det är som botten har gått ut och nu bryr man sig inte om något annat än att vinna valet, trots att man öppet bråkar sinsemellan om vilka partier som ska ingå i en eventuell högerregering. M vill inte regera med SD, och SD vill inte regera med L. Dagligen kommer nya lögner och konspirationsteorier. Förslagen som förs fram bygger på ett slags magiskt tänkande. Ingen ska behöva ställa om sitt liv, säger Kristersson. Vinner bara högern kommer allt att lösa sig till det bättre. Med kärnkraft, hårdare straff, vinst i välfärden och sänkt skatt trollas klimatproblemen bort, kriminaliteten utraderas, vård och skola blir bättre och staten kan öka kostnaderna samtidigt som allas ekonomi blir bättre. Vem tror på allvar på detta? Ingen, tänker jag. Och därför handlar uppenbarligen högerns förhållandevis höga opinionssiffror inte om att deras vision om framtiden är bättre och mer realistisk än förslagen från S, V och MP, som ligger föredömligt lågt i dessa märkliga dagar.

Eftersom klimatförändringarna redan med nollutsläpp idag kommer att pågå många, många år in i framtiden spelar varje år som inget eller allt för lite görs roll. Att Sverige i det stora hela inte spelar något avgörande roll är ingen ursäkt. Som individer har alla som lever på jorden ett ansvar att göra vad man kan, särskilt vi som lever i västvärlden.

Det finns inga enkla lösningar, men problemen både i politiken och klimatfrågan handlar ytterst om kunskap, så skolan är en nyckelfråga. Synen på och framförallt värdet av kunskap (som är något annat än enskilda studier och vetenskapliga artiklar) spelar en avgörande roll för möjligheterna att kunna komma tillrätta med problemen. Den kunskapsförnekande populismen utgör det allvarligaste hotet och kan därför aldrig vara lösningen. Tar vi inte det hotet på allvar kommer alla andra hot att växa, inte försvinna på något magiskt sätt. Det djävulska dilemmat är att dumheten alltid segrar, om människor väljer den vägen, eftersom kunskapen bara fungerar om den respekteras.

Valet handlar alltså inte om man ska rösta höger eller vänster, utan om man respekterar kunskapen eller inte. 

Minnet är en central del av undervisningen

Semester och kravlös tid för återhämtning är helt centralt för att kunna uppnå kvalitet i verksamheter som utförs av människor. Tid är den enskilt viktigaste faktorn och kravet på effektivitet utgör därför ett allvarligt hot mot kunskapen. Lärande kan bara komma till stånd om det finns generöst med tid att läsa, lyssna, tänka och skriva, samt tid att låta hjärnan bearbeta det man håller på att lära sig. Det finns helt enkelt inga pedagogiska quick fix. Alla lär dessutom på sitt eget sätt och ingen kan ta ansvar för eller leda någon annans lärande mot på förhand uppgjorda mål. Skolans problem bottnar i okunskap om eller ignorans inför dessa grundläggande fakta.

Tanken är att jag ska utveckla dessa tankar och skriva en bok om vad som krävs för att kunna uppnå akademisk kvalitet i högskolans verksamhet, men just nu har jag semester och behöver vara ledig. Jag kan inte stänga av tankarna, men här och nu nöjer jag mig med att sätta dem på pränt. Det är en av många fördelar med att driva en blogg. Nedanstående tankar är också del av den tankemodell jag försöker skapa, och vars bärande tankar är frukter av egna studier, erfarenheter och forskning. Här och nu har jag inga andra ambitioner än att presentera lite inblickar i det arbete jag har för avsikt att återvända till efter den välbehövliga semestern som i morgon går in på sin tredje vecka. 

Minnet är en av människans mest centrala och samtidigt mest underskattade egenskaper. Det är allmänt bekant att man inte kan lita på minnet, varken det egna eller det offentliga. Ändå är man hänvisad till det i vardagen. I dagens uppkopplade värld kan man få hjälp att minnas saker, men eftersom internet svämmar över av information är det hopplöst svårt att sålla, och dessutom är ingen betjänt av att minnas allt. Vårt minne är just mänskligt och vill vi även framgent vara och utvecklas som just människor behöver vi lära oss förstå den visdom jag såg som barn på en bonad i ett hus någonstans, jag har glömt vilket: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. I ärlighetens namn fick jag googla för att får det exakt rätt. Det jag mindes var dock det centrala och det jag vill peka på här var förmågan att glömma. Minnet handlar inte bara om att komma ihåg, det handlar lika mycket om att rensa bort och välja vilka minnen som ska bevaras. Att älska, glömma och förlåta är mänskliga egenskaper som går att relatera till kunskapen som den akademiska kvalitet, vilket är bokens huvudtema, ytterst handlar om. Sofia är grekiska och betyder kärleken till visdom. Kan man inte avlära sådant som visat sig vara fel går det inte att utveckla kunskap. Och tar man som forskare kritik mot det man hävdar personligt kommer vetenskapen att utvecklas till en kamp om makt och prestige snarare än vetande. Akademisk kvalitet är på samma sätt som minnet något mycket större och mer betydelsefullt än vad man vanligtvis tänker på. Liksom minnet är den dynamisk och den går bara att närma sig indirekt, och vill man värna den krävs tålamod och ödmjukhet.

Att vara människa handlar om att söka perfektion, men detresan som är målet av den enkla anledningen att livet för var och en av oss är ändligt. För att ha en chans att lära och utveckla kunskap behöver man stanna upp och ta sig tid att tänka efter, och det är en av den akademiska kvalitetens adelsmärken; den går inte att mäta eller kontrollera eftersom den utgör själva förutsättningen för det som utmärker universitetet som kunskapsinstitution. Liksom teknik gör den akademiska kvaliteten sig påmind först när den inte fungerar. När Sveriges utbildningssystem ansågs vara ett av världens bästa var det ingen som talade om vikten av kvalitet eller betydelsen av bildning. Lärdomen man bör dra av det är att lösningen på skolans och den högre utbildningens problem inte är kontroll och styrning samt system för kvalitetssäkringutan motsatsen: frihet, tillit och kreativitet. Det går inte att återskapa skolan och det finns inte ett enda bästa sätt och heller ingen mall för hur man ska göra – liksom med livet är det vägen som är målet. För att kunna värna den akademiska kvaliteten och skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling behöver man tänka i nya banor, och man behöver både dra lärdom av historien och rikta blicken framåt, mot det som skulle kunna bli. Utan kärlek till kunskapen som sådan och strävan efter bildning, som inte handlar om någon kanon eller saker att pricka av på en lista, går det inte att värna den akademiska kvaliteten. Framförallt är det viktigt att inte leta syndabockar eller fördela skuld. Bara genom att arbeta tillsammans för kunskapens och det gemensammas bästa kan den akademiska världen återakademiseras.

Första veckan av semestern

Mest för att hålla igång bloggen, vilket känns viktigt, postar jag lite bilder från veckan på Österlen där vi hyrt en väldigt fin stuga som med saknad lämnas här idag. Bilderna är från stranden i Haväng, Stenshuvud och Wanås. Återkommer nästa söndag med en lite längre och mer genomarbetad text.

Akademin är en levande organism, inte en maskin

Nu är det äntligen semester. Inte så att jag längtat, egentligen. När jag jobbade som bagare var det annorlunda. Men jag behöver verkligen vara ledig. Våren är verkligen en hektisk period då alla trådar ska sys ihop, uppsatser ska examineras, kurser utvärderas och alla dessa möten som kläms in just innan ledigheten. För att orka ännu ett år behövs ledigheten. Därför känns det bra. Eller det är bara för mig personligen det känns bra, för egentligen oroas jag över vad som håller på att hända med högskolan. Uppdraget är fortfarande undervisning, forskning och kunskap; men makten över definitionen av begreppen håller på att glida akademikerna ur händerna. Och när det är andra som bestämmer görs andra prioriteringar, skapas andra system för kvalitetsutvärdering och riktas fokus mot annat än just kunskap som inte är en fråga om hur det känns utan ett ämne som akademiker reflekterat över i över tusen år. Verkligheten har inte förändrats, det är kulturen som ser annorlunda ut idag jämför med för bara tio år sedan. 

För att undervisningen ska kunna främja akademiskt lärande måste den bygga på högkvalitativ forskning, och finns inte tiden att utveckla tankarna (både för lärarna och studenterna) och skriva texter som håller för granskning går det ut över kvaliteten. Och om det anses viktigare att produktionen av nyckeltal hålls på en hög nivå och att den egna organisationen står sig i konkurrensen med andra organisationer, blir kunskapen och den akademiska kvaliteten oundvikligen lidande. Det finns inga genvägar. En målstyrd, kvalitetssäkrad och prestationsorienterad högskola kan inte samtidigt vara akademisk. Detta förstår alla vetenskapligt skolade människor, men tyvärr har deras makt över verksamheten minskat betänkligt på senare tid. Det som oroar mig och gör att jag inte riktigt kan njuta av semestern är att det kommer signaler om att produktionstakten ska öka samtidigt som tiden som tilldelas kurserna (alltså den tid lärarna får för att undervisa) stadigt minskar, och kontrollen bli allt mer detaljreglerad. Högskolan förvaltar inte pengarna som skattebetalarna investerar i verksamheten genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för forskning, undervisning och lärande. Den långt drivna ekonomiseringen av verksamheten gör istället att högskolan allt mer betraktas som ett vinstdrivande företag vars mål är att expandera.

Stannar upp. Andas in. Andas ut. Tänker efter. Det är som sagt snart semester och jag behöver verkligen vila. Det är dock svårt att känna sig riktigt lugn när jag upplever att den organisation jag investerat så mycket i dels av tacksamhet över allt jag fått, dels för att arbetet med att utveckla kunskap kommit att bli mitt liv, håller på att förändras i grunden. Från att vara en dynamisk och levande organism som utvecklades i takt med människorna och deras strävan efter att veta mer och bättre, till att bli en maskin som förändras linjärt i en målstyrd utveckling som dikteras av marknaden. I den bästa av världar vore det inget problem att marknaden styrde, men med dagens fokus på aktiekurser och kvartalsrapporter blir det perspektivet allt för kort för att kunskapen ska kunna hänga med. Problemet, eller det är inget problem egentligen, utan själva förutsättningen för verksamheten, är att det finns forskare som också tänker kortsiktigt och som är mer intresserade av att göra karriär än att utveckla samhällsviktig och långsiktigt hållbar kunskap. Maskiner behöver inte vila och linjära utvecklingsprocesser går att styra. Akademiska institutioner däremot, förändras i dynamiken som uppstår mellan människor och människor behöver vila för att kunna prestera på topp, såväl intellektuellt som fysiskt. Utan generöst med återhämtning kommer kunskapskvaliteten att påverkas menligt, och problemen ackumuleras över tid. Först blir enstaka medarbetare utbrända, och om varningssignalerna inte tas på allvar kan hela den akademiska världen kollapsa, liksom torskbeståndet i Kanada. Det mentala och intellektuella klimatet är lika hotat som miljön av marknadens logik.

Stress är förödande för både kroppar och intellekt, så kunskapen blir oundvikligen lidande om elever, studenter och lärare känner sig stressade. Enda sättet att råda bot på det är att sluta styra och kontrollera. Lärande kan inte tvingas fram, och kreativitet kan bara flöda i frihet. Risken för tunnelseende bland forskare är överhängande om de tvingas fokusera mer på produktion än på kunskapsutveckling. Det finns inga genvägar. Ett idealt akademiskt år följer sin egen rytm, som ser ut så här: Upptrappning, intensivt arbete, nedtrappning, ledighet, upptrappning, intensivt arbete och så vidare. Vila och återhämtning är en förutsättning. Och för att vilan ska kunna vara vilsam måste man kunna trappa ner innan och trappa upp efter. Akademin är som sagt en levande organism, inte en maskin.