Kunskap är inte, men uppstår alltid i en kultur

Kunskap är ett ord eller begrepp som skapats av människor. Liksom många andra ord betyder det lite olika saker beroende på sammanhang och vem man frågar. Vetande är inte synonymt med svaren man kan få på sina frågor, för att ett påstående ska kunna sägas vara kunskap måste det verifieras av någon som åtnjuter förtroende. Kunskap handlar inte om hur tydligt svaret är eller hur säker den som framför det är, och även om källkritik är viktigt är det ingen garanti för att svaren man finner är korrekta. Utan perspektiv på det man vet och i avsaknad av förståelse för kunskapens unika och skiftande karaktär går det inte att värdera påståenden man möter och uppfattningar man konfronteras med. Utan åtminstone basala insikter i och förståelse för kunskapens teori blir det svårt att skapa förutsättningar för att kunna ta självständiga beslut som man sedan kan försvara oavsett vad besluten får för konsekvenser. Dessa insikter är ingen garanti för att det blir bra eller att man inte blir lurad, men risken för det minskar i alla fall om man utvecklar förståelse för vad kunskap är, vad som är möjligt att säga med stöd av vetenskap och hur forskare arbetar för att utveckla vetande. Och det är ämnet för detta kapitel.

Väldigt förenklat kan man säga att kunskapsteori är kartan över terrängen, och kunskapen är förmågan att röra sig i det ständigt föränderliga landskapet. Problemet, och det som gör kunskapsteori till ett så speciellt ämne, är att det inte finns en enda karta, utan många olika – alla med sina förtjänster och problem. Epistemologi, som är det vetenskapliga ordet för kunskapsteori, handlar dels om att lära sig förstå och hantera den insikten, dels om att utveckla förmågan att avgöra vilken karta som passar bäst för vilket ändamål. Eftersom verkligheten förändras och det ständigt dyker upp nya kartor (vetenskapliga rön) blir kunskapsteori ett ämne man aldrig blir färdig med. Den viktigaste och helt avgörande insikten är dock att kunskap är ett begrepp som skapats av människor och att vetenskap är en mänsklig verksamhet, på gott och ont. Tankarna om den kunskapsteori som behövs för att förstå och hantera kultur behöver introduceras successivt, den går nämligen på tvärs mot många av de grundläggande antaganden som många påståenden om kunskap bygger på. Och fostran in i det tänkandet börjar redan i skolan som liksom högskolan är en kulturell miljö där det liksom i alla andra miljöer uppstår och utvecklas konventioner och preferenser som med tiden tas för givna och uppfattas som oundvikliga. Vad som ska räknas som en akademisk merit har till exempel växlat över tid och beroende på sammanhang. Beslutet att premiera artiklar framför böcker, till exempel, är kulturellt betingat.

Vi människor må vara nyfikna av födsel och ohejdad vana, men lärande handlar inte bara om att stilla begäret efter svar, det är en strukturerad verksamhet som kräver fostran. Det spelar roll vilken syn på kunskap som dominerar i samhället eftersom den formar synen på utbildning, men eftersom skolan är en kulturell miljö präglas den lika mycket av människorna som befolkar och har ett intresse av den som av kunskapssökandets egna, inneboende förutsättningar. Synen på vad som är skolans och den högre utbildningens roll förändras när föräldrar önskar mer valfrihet eller när politiker beslutar sig för att införa ett nytt betygssystem. Eftersom kultur, som man brukar säga, äter strategier till frukost, finns ingen möjlighet för lärarna på högskolan att bestämma hur studenterna ska tänka eller vilka preferenser de ska ha, särskilt inte om föreställningen är spridd i samhället. Även om det inte går att säga vad som är hönan och ägget är det viktigt att förstå att sammansättningen av personalstyrkan på högskolan spelar roll för lärandet och kunskapsutvecklingen. Andelen adjunkter och lektorer påverkar, liksom maktfördelningen mellan kollegiet och linjen. En högskola som styrs och domineras av administratörer skapar förutsättningar för en annan akademisk miljö än en som domineras av forskare och disputerade lärare. Fast studenterna är alltid i majoritet och de kommer inte till högskolan som blanka blad. Även lokalernas utformning spelar roll. Hur går inte att uttala sig om, men det är ett faktum att dessa saker påverkar. Antropologen och kulturteoretikern Clifford Geertz skriver klokt om relationen mellan kunskap och kultur.

If you want to understand what a science is, you should look in the first instance not at its theories or its findings, and certainly not at what its apologists say about it; you should look at what the practitioners do. (Geertz 2021, 5)

Kunskap om kultur går bara att nå indirekt, till exempel genom att undersöka vad som tas för givet i ett speciellt sammanhang, det vill säga genom att undersöka vad människorna som utgör en självklar och integrerad del av sammanhanget gör utan att tänka på det och ofta utan att kunna sätta ord på vad och varför man gör som man gör. Jag har rört mig över och mellan en rad olika vetenskapliga discipliner och har konfronterats och tvingats lära mig hantera en rad olika sätt att se på kunskap, vilket hjälp mig utveckla både min förståelse för vetandets förutsättningar och mina kunskaper om kultur, samt inte minst insikten om hur dessa saker hänger samman. Kunskap finns inte nedlagd i världen och forskning handlar följaktligen inte om att upptäcka och samla in, kategorisera och presentera fynden som sanningen om det som undersöks. För att kunskap ska kunna sägas vara kunskap krävs något slags tolkning av någon typ av empiri. Utan en transparent process är det meningslöst att tala om kunskap. Och det går inte att hävda upphovsrätt för kunskapen, den är allas eller ingens och dess värde avgörs av hur insikterna och förståelsen används.

Här ska alltså den kunskapsteoretiska grunden för arbetet med att förstå kultur diskuteras. Men för att kunna göra det på ett meningsfullt sätt behöver normalvetenskapens premisser först analyseras och för att den diskussionen inte ska missförstås eller uppfattas som kritik mot vetenskapen som sådan finns det en del saker som behöver redas ut innan, vilket ligger i linje med tanken om att vägen till kunskap är en omväg. Strävan efter sanning är själva syftet med all vetenskap, men kunskap om världen och tillvaron kan aldrig vara säkrare än det som undersöks. Därför är det så viktigt att göra sig medveten om att forskning dels utförs av människor och för människor, dels bedrivs inom ramen för en (mer eller mindre) akademisk kultur. Innan vi tar itu med kritiken av normalvetenskapens epistemologi behöver blicken därför riktas mot skolan och utbildningsystemet och synen på kunskap och lärande som elever och studenter får med sig därifrån.

En av de viktigaste premisserna för verkligt akademisk är att kraven på studenterna är så pass höga att alla inte klarar av att leva upp till dem, vilket kräver att hela utbildningsystemet präglas av ett kulturellt klimat som värnar och förstår detta. Betydelsen av högt ställda krav, både på sig själv och varandra, är helt avgörande för lärandet och kunskapsutvecklingen i skolan samt kvaliteten i forskningen och den högre utbildningen. Finns det inte en reell risk att man misslyckas med att nå upp till kraven kommer resultatet av arbetet inte att bli kunskap. Om alla lyckas på högskolan är kraven för lågt ställda, för då är det inga akademisk verksamhet man bedriver. Fördjupad insikt och bättre kvalitet i den akademiska världen kan bara nås genom att forskare och studenter uppmuntras att sträva efter att överskrida målen och den egna förmågan, vilket man bara kan göra om man ser misslyckanden som en förutsättning för framgång och om det finns tid att tänka tankar till slut, möjlighet att mötas i öppna samtal om svåra saker samt inte minst marginaler i verksamheten. Dagens måltänkande och effektiviseringshets samt strävan efter kvalitetssäkring är förödande för utvecklingen av en akademisk och intellektuell miljö. Kunskap kan bara utvecklas om man utmanas och tänjer på gränsen för sin förmåga, och det kan man bara göra om man får misslyckas och misslyckas igen. Enda sättet att skaffa insikt om var gränsen och utveckla kunskap är att överskrida och försöka förskjuta den.

Som kulturvetare förstår jag varför det blivit som det blivit, men det är ingen tröst, tvärtom underblåser insikten oron jag känner eftersom avsaknaden av förståelse för vad kultur är riskerar att kritiken som kulturvetare riktar mot ansvariga för utbildning och forskning slår tillbaka på budbäraren och gör den mindre angeläget att satsa på kulturforskning. Problemet är att bara den som har kunskap och erfarenhet om dessa saker vet och förstår vad samhället går miste om. Och när allt fler förstår allt mindre vad de inte vet eller går miste om när högskolan avakademiseras minskar respekten för kunskapen, och devalveras värdet av akademiska examina och vetenskapliga titlar och den problematiska utvecklingen accelererar. Om den här förändringsrörelsen inte hindras är det bara en tidsfråga innan man blir doktor, docent och professor med hänvisning till hur många artiklar man skrivit och hur stora ekonomiska anslag man vunnit i konkurrens, istället för hur mycket kunskap ens arbete resulterat i och hur angelägen och användbar den är. Ett verkligt kunskapssamhälle bygger inte på mängden akademiska examina, utan på glädjen i att lära sig nya saker och respekten för kunskapen och allt vi inte vet och det som inte går att veta något om. Skolans och den högre utbildningens viktigaste uppgift är därför inte att lära människor vad de ska kunna, utan att få dem att förstå vad de inte vet, och att lära sig uppskatta känslan av att utmana sina insikter och övertygelser, vilket problematiskt går på tvärs mot normalvetenskapens grundläggande antaganden.

Den destruktiva jakten på kostnader

Företagsekonomi är en vetenskap som handlar om hushållande med begränsade resurser. Forskningen handlar inte om hur man tjänar så mycket pengar som möjligt (för egen del), utan om hur man på bästa och mest långsiktigt hållbara sätt kan förvalta det man har. Vad många inte förstår, eller cyniskt nog bortser från, är att det finns en gräns för hur mycket man plocka ut ur verksamheten. Nyckeln till framgång i alla verksamheter är det råder balans mellan det som kommer in eller redan finns i organisationen och det som försvinner ut. Och det gäller alla aspekter, alltså både lokaler, teknik, råvaror, personal och pengar, men även kunderna. På samma sätt som man tappar förtroende om man lovar mer än man kan hålla kommer en lång rad besparingar att drabba verksamheten, i alla fall på sikt. För att förstå måste man dels ta med tidsperspektivet i beräkningen, dels inse att det sträcker sig in i evigheten. Vi lever på en ändlig planet som kommande generationer också är hänvisade till för att överleva, så alla typer av agerande som utgår från tanken att resurser är oändliga är ohållbara och därmed förkastliga. Livet på jorden handlar dessutom inte bara om oss människor, det är inte bara vårt liv det handlar om eftersom det är beroende av alla andra livsformer, oavsett hur obetydliga de kan tyckas vara. Virus och bakterier, svampar och alger samt insekter och så vidare kanske upplevs ovidkommande, men vi och resten av livet på jorden är beroende av varandra för vår ömsesidiga överlevnads skull.

Underhåller man inte lokalerna där ens företag finns och verkar minskar visserligen utgifterna, men eftersom alla verksamheter ger upphov till slitage måste någon, förr eller senare, oundvikligen betala priset för upprätthållandet av den kvalitet som krävs för att hålla verksamheten igång. Samma gäller för den teknik som används, den slits och måste underhållas för att produktionen inte ska stanna upp. Det kanske inte känns så, och det är lätt att låta sig förföras av lockelsen som ligger i snabba vinster, men det är ett oundvikligt faktum att många så kallade besparingar i själva verket leder till ökade kostnader, i alla fall om man beaktar tidsperspektivet, vilket alla har ett ansvar att göra, just eftersom vi lever på en ändlig planet. Nyckeln till överlevnad, både i naturen och samhället, och såväl för individer som kollektiv, är just förmågan att HUSHÅLLA med begränsade resurser. Kampen står med andra ord mellan linjärt och cirkulärt tänkande.

Jakten på kostnader, låga priser och olika varianter på det temat leder oundvikligen, förr eller senare, till en jakt på människor och en utarmning av kunskapen, eftersom människor inte är maskiner och kunskap inget man kan producera enligt principer från tillverkningsindustrin. Identifierar man sig enbart med den position man själv befinner sig i, till exempel säljaren av en bostadsrätt kan man kanske trissa upp priset, men troligen måste man köpa en lägenhet på samma marknad, eller också ska ens barn eller barnbarn göra det. Någon måste betala priser för vinsterna som idag växer snabbare än kanske någonsin, kanske just eftersom de hamnar hos en snabbt krympande minoritet som får mer och mer makt för varje år som går. När makt koncentreras på det sättet kommer personliga preferenser hos ett fåtal superrika individer att få större och större genomslag och inflytande över förutsättningarna för liv på jorden. När en sån som Elon Musk riktar blicken mot Mars är det ingen liten sak, för han förfogar över tillräckligt mycket av jordens ekonomiska resurser för att kunna driva igenom sina kortsiktiga pojkrumsdrömmar. Samma med Mark Zuckerberg och Jeff Bezos som blivit två av jordens rikaste människor genom att samla in kunskap om oss människor. När Bezos lovar att Amazon kan leverera varorna som beställs via nätet inom 24 timmar oavsett var på jorden man lever får det konsekvenser, inte bara för de som arbetar för företaget, det påverkar även alla andra företag som måste anpassa sina kostnader och se över sin personalpolitik för att överleva.

Kunskap tar tid att utveckla och underhålla, och tid är ytterst det enda vårt liv består av. Tanken på att tid är pengar må vara förförande, men den är också potentiellt destruktiv. Tänker vi inte cirkulärt och värnar vi inte mångfald på livets alla områden, är det bara en tidsfråga innan jorden blir obeboelig. Det kanske inte drabbas oss som lever nu, men ju längre vi väntar med att ändra vårt sätt att tänka och leva desto närmare oss kommer hotet. Våra barn, barnbarn eller deras barn får betala priset för vår jakt på kostnader och priser som inte täcker kostnaderna som krävs för att skapa produkten eller tjänsten som efterfrågas. En del tänker att omställningen som krävs är för radikal, men inget av det som måste göras för att värna livet på jorden kan vara för radikalt eftersom alternativet är död och förintelse.

Kunskap kan inte produceras

Tänk om antalet publikationer en forskare fick skriva under sin karriär var begränsat. Tänk om det som räknades var kvalitet, inte kvantitet. Kunskapen skulle få en helt annan status i ett sådant akademiskt system, det skulle nämligen inte gå att knäcka någon kod för att sedan bara köra. Idag produceras det artiklar och forskningsansökningar i mängder, men eftersom kunskap varken växer linjärt eller på något enkelt sätt går att paketera och överföra från forskare till samhället är det bara mängden text som ökar. Mycket talar för att kunskapen utarmas med nuvarande system, delvis eftersom den späs ut när forskare delar upp sina resultat i flera artiklar (eftersom det är antalet som räknas), delvis för att den försvinner i den enorma och snabbar växande mängden artiklar, men framförallt för att det i dagens effektivitesfixerade samhälle saknas tid att läsa eftertänksamt och reflektera över innehållet. Dessutom kommer det ständigt nya texter som man förväntas hålla koll på.

Om forskare bara fick skriva, säg fem böcker eller 20 artiklar under sin karriär skulle mängden text minska dramatiskt i samhället, vilket är positivt. En långt viktigare fördel är dock att fenomenet med predatory journals skulle försvinna eftersom alla skulle tvingas bry sig mer om vad de publicerar än hur många artiklar som produceras. Det går inte att designa eller målstyra kulturella processer, men om antalet texter som forskare får publicera minskar skulle det bli viktigare vad man forskar om. Fenomenet att man söker sig dit pengarna finns skulle minska och det skulle bli lättare för forskare att ägna sig åt de frågor som verkligen intresserar dem. Jag tror inte att konkursens driver kvalitet, i alla fall inte på det naiva sätt som dagens system är designat för. Att tvingas begränsa sin produktion skulle dock tvinga fram en sund reglering av vilka tankar som sätts på pränt och det gynnar kunskapsutvecklingen både för enskilda och samhället eftersom det blir lättare för alla att hålla sig ajour med vad som händer på fler vetenskapsområden, vilket skapar förutsättningar för bildning.

Det är med sorg jag tvingas se på när forskarutbildningen förändrats, från att främja fritt sökande efter kunskap, till att idag inte längre handla om att utbilda forskare, i alla fall inte i en intellektuell mening, utan om att forma effektiva producenter av standardiserade artiklar och forskningsansökningar. Det är nyckeltal som står i fokus idag, inte kunskap. Poäng, pengar, publikationer och citeringar går att räkna och resultatet som respektive forskare, avdelning, institution, högskola och land producerar går att jämföra. Forskning kan inte handla om att vara först med det senaste, utan om kunskapsutveckling. Och den går lika lite som en speciell kultur att tvinga fram. Dagens kollektiva sökande efter kunskapsluckor och möjligheter till finansiering leder inte till kunskap och förståelse för livets och verklighetens olika aspekter, det leder bara till att antalet publikationer ökar. Eftersom det inte finns någon begränsning av antalet journaler som därför växer (vilket inte är så konstigt eftersom de akademiska förlagshusen är några av världens mest lönsamma företag) finns det avsättning för de allra flesta texter någonstans i hierarkin. Men eftersom forskningsanslagen är begränsade är det bara ett litet antal ansökningar som vinner bifall, vilket gör att väldigt många forskare förbrukar sin kreativitet vilket gör att det växer fram ett självorganiserande system där allt mer fokus riktas mot ansökningar. Har man väl fått pengar är det förhållandevis enkelt att leva upp till löftena om publicering. 

Dagens akademiska system driver alltså inte forskar- eller kunskapskvalitet (om det nu driver någon kvalitet överhuvudtaget) utan kompetens att skriva framgångsrika ANSÖKNINGAR, vilket på sikt utarmar kompetensen att forska (i meningen skapa kunskap) som i sin tur utarmar kompetensen att förstå vad kunskap är och hur vetande fungerar (eftersom kunskapen späs ut till homeopatiska nivåer bland den ökande mängden artiklar). Och eftersom kunskap, till skillnad från pengar, faktiskt sipprar ner i samhället är detta en mycket oroväckande utveckling. Den här "utvecklingen" i den akademiska (det är ingen utveckling utan en avveckling) påverkar inte bara allmänheten, den påverkar alla eftersom lärarutbildningen blir allt mindre fokuserad på kunskap och allt mer på produktionen av nyckeltal. Enda möjligheten att skapa förutsättningar för framväxten av ett kunskapssamhälle är att skifta fokus från kvantitet till kvalitet.

För mig personligen var det en befrielse när jag äntligen kom till den punkten att jag tvingades välja mellan kunskapen och min egen hälsa och en karriär jag ändå aldrig varit intresserad av. Det var när jag började blogga, vilket gjorde att jag fick utlopp för både min bångstyriga kreativitet och lusten att skriva, istället för att jaga pengar som jag fann ro att läsa och ur mängden texter här på Flyktlinjer har jag kunnat vaska fram skelett till en rad böcker. Kunskapen som skapats här på bloggen genom åren finns inte i (antalet) poster utan i mellanrummen, den är som skogen, man ser den inte för alla träd. Först med perspektiv till tankarna och efter kritisk granskning går det att se vad som fungerar och är viktigt. Och eftersom tiden är utmätt och pensionen närmar sig (även om den troligen ligger mer än tio år bort) väljer jag vilka böcker jag ska skriva med omsorg. Jag skriver varje dag, publicerar en bloggpost i veckan, men blir mer och mer kräsen med vad jag väljer att sända till förlagen för påseende. Detta sätt att jobba driver kvalitet och kunskap på riktigt, för när det kommer till kvalitet rörande lärande och kunskap är det något man upptäcker först i efterhand. Kunskapskvalitet är något helt annat än kvalitet i bilbyggarbranschen, den är fragil och svårfångad; därför är tid, frihet och ansvar så viktigt i forskning och utbildning. Är kunskapen inte värd att vänta på är den inte värd att satsa på, och förstår man inte att det aldrig finns några garantier för att arbetet resulterar i ett speciellt resultat saknar man förmåga att förstå vad som främjar lärande och är därmed diskvalificerad från att uttrycka åsikter om skola, högre utbildning och forskning. 

Vilka vanor och förmågor gör oss mänskliga?

Mänsklighet är något som behöver kultiveras för att inte riskera att utvecklas i en problematisk riktning. Humanism, solidaritet och bildning, som är egenskaper som i alla fall jag förknippar med mänsklighet, kräver omsorg samt eftertänksamhet och tar tid att lära sig förstå och göra till en integrerad del av ens personlighet, och inte minst av samtidskulturen. Det som gör oss och våra samhällen mänskliga är inte pengar, teknik eller vapen, i det långa loppet utgör de sakerna snarare ett hot mot mänskligheten. Av den anledningen är NATO ingen lösning, om ett Svenskt medlemskap är ett hot låter jag emellertid vara osagt för ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Fler borde dock oroa sig för krisen i skolan, för det är där som grunden för samhällets och dess långsiktiga hållbarhet läggs. Skolan borde fokusera på elevernas intellektuella fostran, inte som nu på produktion av betyg och andra nyckeltal som skrupellösa riskkapitalister kan manipulera för att nå sina egna ekonomiska mål. Skolan borde vara en plats där man lär sig vad det innebär att vara människa, och utveckla förståelse för vilket ansvar vi människor har för vår egen och livets på jorden överlevnad. Framförallt borde skolan vara en plats där man får möjlighet att utveckla nedanstående förmågor, vilka utgör det fundament som mänskligheten vilar på och som med tiden kan utvecklas till hållbarhetsfrämjande vanor. Följande vanor och förmågor, som inte går att effektivisera och som idag sorgligt nog behandlas styvmoderligt, är helt centrala för framväxten av ett humanistiskt bildningssamhälle.

Läsa: Jag är en varm vän av pappersboken eftersom jag ser den som en förutsättning för bildning. Det är ett långsamt, analogt medium som till skillnad från texter som publiceras på nätet och som läses på datorer, telefoner eller paddor inte distraherar läsningen med notiser som pockar på uppmärksamhet eller mer lättillgängligt innehåll som distraherar. Problemet är att förmågan att läsa idag ganska mycket tas för given, i alla fall efter att man en gång lärt sig läsa. Jag menar att vi borde och behöver se det som en kompetens som liksom kondition behöver underhållas och som bara kan utvecklas genom att erbjuda motstånd. Eftersom förmågan att läsa hänger ihop med förmågan att lära, och alla försök att effektivisera processerna leder till kvalitetsförlust, är det ingen liten sak att lyssnade idag likställs med läsande. Det är som jag ser det två helt olika saker. Att människor lyssnar på böcker är i sig inget problem, men tanken att det ena ersätter det andra är fatal eftersom den på skit leder till att pappersbokens existens hotas -- särskilt som förlagen tjänar mer på att ljudboksabonnemang än på traditionell utgivning. Att lyssna på böcker är utifrån ett bildningsperspektiv jämförbart med att försöka förbättra sin kondition genom att sätta elmotor på sin träningscykel. Kunskap kräver hårt eget arbete, den kan inte enkelt överföras till den som vill lära. Pappersboken är helt enkelt ett fantastiskt men underskattat medium som tyvärr har svårt att hävda sig i dagens uppkopplade, ekonomiserade, effektiviserade och målfixerade samtidskultur.

Tänka: Läsandet ger bränsle till tankar, så dessa saker hänger intimt samman. Läsandet vill jag se som grunden för allt lärande, och tänkandet är kraften som driver utvecklingen. Även om det är omöjligt att inte tänka är det inte bara något man kan ta för givet. Det är en kompetens, alltså något man alltid kan bli bättre på. Ens tänkande kan utvecklas både på egen hand och tillsammans med andra. Den intellektuella och kognitiva utvecklingen börjar i det bokstavliga och ju mer kunskap, bildning och vishet man skaffar sig desto mer abstrakta tankar kan man hantera. Och för att mänskligheten ska kunna ta sig an ännu okända utmaningar eller överblickbara, komplexa problem räcker det inte med några få experter, det krävs många människor som tänker tillsammans, och förutsättningen för det är det stora flertalet läser böcker och diskuterar litteratur.

Skriva: Skriva är en annan djupt mänsklig förmåga. Genom att först sätta ord på sina tankar och sedan fästa dem på papper (eller en datorskärm) får man syn på dem och kan lättare värdera dem. Skriftspråket är också en förutsättning för mellanmänsklig kommunikation, inte bara mellan människor som lever här och nu, utan kanske framförallt mellan människor som lever i olika tider. Tankar som nedtecknades av antikens filosofer går fortfarande att läsa, så när allt färre skriver allt mindre eller i alla fall allt mer banala texter eller texter av ren informationskaraktär, utarmas först språket och sedan tänkandet. Förmågan att skriva är en egenskap som fungerar som motstånd mot en sådan utveckling, både för individer och befolkningen i stort. Det sägs att sms och inlägg på sociala nätverk bidrar till utvecklingen av skrivspråket, men jag ser tyvärr nästan bara texten på förflackning. Att skriva korta texter för att kommunicera med vänner är något annat än att använda skrivspråket för att sätta abstrakta tankar och utvecklade resonemang om livet, världen och kunskapen på pränt, inte bara för vännerna eller följarskaran på Twitter utan för kommande generationer. Skrivande är en komplex akt av både läsande och tänkande och för att utvecklas som intellektuell varelse måste man växla mellan och upprepa loopen läsa-tänka-skriva-läsa ... Att skriva är som att samtala, skulle man kunna säga.

Samtala: Flyktlinjer är fylld av texter om samtal så jag ska inte orda så mycket om det här, men en förutsättning för lärda samtal är att människor läser, tänker och samtalar, annars blir det en debatt där man försöker vinna, inte utbyta insikter och tänka tillsammans. Samtal kräver lyssnade och kritisk, analytisk förmåga, samt prestigelöshet och ödmjukhet inför sina egna bristande kunskaper och förmågor. Samtal är något man aldrig blir färdig med, det är en del av livet. Ett slags test eller mätinstrument för samhällens generella intellektuella förmåga är att hålla ögonen på relationen mellan debatter och samtal i offentligheten. I Sverige i dag debatteras det väldigt mycket mer än det samtalas, och det är ett oroväckande tecken på vart vi är på väg. Så det är ingen liten sak.

En bild dyker upp i huvudet, från en TV-serie jag såg som ung vuxen; Fame. Det jag tänker på är danslärarinnan som säger till eleverna att om de vill nå framgång måste de börja betala redan nu, i svett. Det är samma med bildning, solidaritet och humanism som är kompetenser vilka kräver engagemang och som tar tid att utveckla; som det inte går att fuska med eftersom kvaliteten står i direkt relation till tiden som läggs ner och graden av engagemang.

Sådär, det var lite tankar om saker som angår alla. Jag är tillbaka nästa söndag med en ny text om något ämne som känns angeläget, men vad det är vet jag inte än.

Upplevd betygsrättvisa, och verklig

Genom livet har jag hört många människor som anser att betyget de fick i skolan var orättvist och som sagt att det relativa betygssystemet ledde till felaktiga beslut rörande vad eleverna faktiskt kunde. Det är dock bara en känsla. Det gamla betygssystemet med relativa betyg var nämligen strukturellt rättvist och det hade dessutom ett inbyggt skydd mot betygsinflation. Det enda problemet med systemet var att det upplevdes orättvist. Det nuvarande betygssystemet upplevs rättvist eftersom det antas spegla elevernas faktiska kunskaper (inte var man befinner sig på en normalfördelningskurva) men eftersom systemet både leder till betygsinflation och skapar orättvisor som lever kvar även långt efter att eleverna gått ur grundskolan, (för att inte tala om den administrativa bördan som läggs på lärarna och som stjäl tid och resurser som skulle kunna användas i undervisningen), är det helt förkastligt.

Problemet är på inget sätt enkelt att reda ut, det är nämligen komplext och handlar om väldigt många olika saker. Den vida spridda men lika fullt grundlösa övertygelsen om att det skulle finnas ett betygssystem som faktiskt visar vad eleverna spelar så klart in. Sen har vi frågan om vad som är rättvist ifråga om skola och högre utbildning. Det är en enorm skillnad mellan att få tillgång till undervisning och möjlighet att lära på skattebetalarnas bekostnad och att få ett betyg som speglar ens egen, högst personliga, upplevelse av de kunskaper och förmågor man faktiskt (kan visa att man) har. Betyg är ingen rättighet, det är resultatet av en professionell bedömning, och den bör inte behandlas som ett objektivt värde. Total rättvisa kan helt enkelt inte uppnås och därför bär inte betygen spela en så stor roll i utbildningssystemet som den gör idag, särskilt inte om det saknas mekanismer att hindra skolor från att ge eleverna högre betyg än de förtjänar, som ett slags marknadsföringstrick.

I ett gammalt klipp där Jan Björklund intervjuades om betygen, som visades i TV-programmet Vem mördade den svenska skolan säger han att betyg "motiverar" eleverna att prestera bättre och han förespråkade också betyg redan i tredje klass. Det är en av många olika villfarelser som cirkulerar och som helt saknar grund i forskning och beprövad erfarenhet, på strukturell nivå. Björklund och andra som tänker som han utgår från hur det känns och sin egen högst personliga upplevelse, men det är inget argument. Idag motiveras betyget F, alltså underkänt, på samma sätt; det antas motivera elever att prestera bättre. Och ingen skolpolitiker ser problemet med detta sätt att resonera, trots att det hindrar allt fler att försöka förbättra sina resultat längre upp i skolsystemet eller senare i livet, vilket riskerar at döma alla som av någon anledning inte såg meningen med att plugga som barn eller kanske hade det stökigt hemma till ett helt liv i utanförskap. Det är minst sagt cyniskt, men vad värre är bygger hela systemet på känslan av att det är rättvist. Och den KÄNSLAN övertrumfar tragiskt nog forskningen.

Det går inte att dra tillbaka klockan, men faktum är att Sverige hade världens bästa skola innan den kommunaliserades och skänktes bort till "riskkapitalisterna" som bryr sig mer om sin egen möjlighet att göra vinst än elevernas kunskapsutveckling (och i förlängningen samhällets och demokratins väl och ve). För den som inte bryr sig om kunskapens status i vårt land är det viktigare hur det känns än vad som faktiskt leder till rättvisa på en strukturell nivå. Därför är jag pessimistisk rörande framtiden. Jag tror inte vi kommer att se någon förändring. Men jag ger aldrig upp kampen för kunskapen.

Skillnaden mellan rättvisa och rättvisande betyg borde uppmärksammas mycket mer i debatten om skolan och vilket betygssystem som är bäst. Och så länge vi inte erkänner och accepterar svårigheten med att avgöra vad någon annan faktiskt vet och kan kommer även nästa system att bidra till att den generella kunskapsnivån i vårt land sjunker. Ett rättvist skolsystem bygger inte på betyg utan på möjligheten att få försöka visa vad man kan fler än en gång. Komvux var min räddning, eftersom jag fick usla betyg i skolan. I dagens system hade jag dömts till okvalificerade anställningar och låg lön, vilket både är cyniskt och innebär en kostnad för samhället.