söndag 8 maj 2022

Vilka vanor och förmågor gör oss mänskliga?

Mänsklighet är något som behöver kultiveras för att inte riskera att utvecklas i en problematisk riktning. Humanism, solidaritet och bildning, som är egenskaper som i alla fall jag förknippar med mänsklighet, kräver omsorg samt eftertänksamhet och tar tid att lära sig förstå och göra till en integrerad del av ens personlighet, och inte minst av samtidskulturen. Det som gör oss och våra samhällen mänskliga är inte pengar, teknik eller vapen, i det långa loppet utgör de sakerna snarare ett hot mot mänskligheten. Av den anledningen är NATO ingen lösning, om ett Svenskt medlemskap är ett hot låter jag emellertid vara osagt för ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Fler borde dock oroa sig för krisen i skolan, för det är där som grunden för samhällets och dess långsiktiga hållbarhet läggs. Skolan borde fokusera på elevernas intellektuella fostran, inte som nu på produktion av betyg och andra nyckeltal som skrupellösa riskkapitalister kan manipulera för att nå sina egna ekonomiska mål. Skolan borde vara en plats där man lär sig vad det innebär att vara människa, och utveckla förståelse för vilket ansvar vi människor har för vår egen och livets på jorden överlevnad. Framförallt borde skolan vara en plats där man får möjlighet att utveckla nedanstående förmågor, vilka utgör det fundament som mänskligheten vilar på och som med tiden kan utvecklas till hållbarhetsfrämjande vanor. Följande vanor och förmågor, som inte går att effektivisera och som idag sorgligt nog behandlas styvmoderligt, är helt centrala för framväxten av ett humanistiskt bildningssamhälle.

Läsa: Jag är en varm vän av pappersboken eftersom jag ser den som en förutsättning för bildning. Det är ett långsamt, analogt medium som till skillnad från texter som publiceras på nätet och som läses på datorer, telefoner eller paddor inte distraherar läsningen med notiser som pockar på uppmärksamhet eller mer lättillgängligt innehåll som distraherar. Problemet är att förmågan att läsa idag ganska mycket tas för given, i alla fall efter att man en gång lärt sig läsa. Jag menar att vi borde och behöver se det som en kompetens som liksom kondition behöver underhållas och som bara kan utvecklas genom att erbjuda motstånd. Eftersom förmågan att läsa hänger ihop med förmågan att lära, och alla försök att effektivisera processerna leder till kvalitetsförlust, är det ingen liten sak att lyssnade idag likställs med läsande. Det är som jag ser det två helt olika saker. Att människor lyssnar på böcker är i sig inget problem, men tanken att det ena ersätter det andra är fatal eftersom den på skit leder till att pappersbokens existens hotas -- särskilt som förlagen tjänar mer på att ljudboksabonnemang än på traditionell utgivning. Att lyssna på böcker är utifrån ett bildningsperspektiv jämförbart med att försöka förbättra sin kondition genom att sätta elmotor på sin träningscykel. Kunskap kräver hårt eget arbete, den kan inte enkelt överföras till den som vill lära. Pappersboken är helt enkelt ett fantastiskt men underskattat medium som tyvärr har svårt att hävda sig i dagens uppkopplade, ekonomiserade, effektiviserade och målfixerade samtidskultur.

Tänka: Läsandet ger bränsle till tankar, så dessa saker hänger intimt samman. Läsandet vill jag se som grunden för allt lärande, och tänkandet är kraften som driver utvecklingen. Även om det är omöjligt att inte tänka är det inte bara något man kan ta för givet. Det är en kompetens, alltså något man alltid kan bli bättre på. Ens tänkande kan utvecklas både på egen hand och tillsammans med andra. Den intellektuella och kognitiva utvecklingen börjar i det bokstavliga och ju mer kunskap, bildning och vishet man skaffar sig desto mer abstrakta tankar kan man hantera. Och för att mänskligheten ska kunna ta sig an ännu okända utmaningar eller överblickbara, komplexa problem räcker det inte med några få experter, det krävs många människor som tänker tillsammans, och förutsättningen för det är det stora flertalet läser böcker och diskuterar litteratur.

Skriva: Skriva är en annan djupt mänsklig förmåga. Genom att först sätta ord på sina tankar och sedan fästa dem på papper (eller en datorskärm) får man syn på dem och kan lättare värdera dem. Skriftspråket är också en förutsättning för mellanmänsklig kommunikation, inte bara mellan människor som lever här och nu, utan kanske framförallt mellan människor som lever i olika tider. Tankar som nedtecknades av antikens filosofer går fortfarande att läsa, så när allt färre skriver allt mindre eller i alla fall allt mer banala texter eller texter av ren informationskaraktär, utarmas först språket och sedan tänkandet. Förmågan att skriva är en egenskap som fungerar som motstånd mot en sådan utveckling, både för individer och befolkningen i stort. Det sägs att sms och inlägg på sociala nätverk bidrar till utvecklingen av skrivspråket, men jag ser tyvärr nästan bara texten på förflackning. Att skriva korta texter för att kommunicera med vänner är något annat än att använda skrivspråket för att sätta abstrakta tankar och utvecklade resonemang om livet, världen och kunskapen på pränt, inte bara för vännerna eller följarskaran på Twitter utan för kommande generationer. Skrivande är en komplex akt av både läsande och tänkande och för att utvecklas som intellektuell varelse måste man växla mellan och upprepa loopen läsa-tänka-skriva-läsa ... Att skriva är som att samtala, skulle man kunna säga.

Samtala: Flyktlinjer är fylld av texter om samtal så jag ska inte orda så mycket om det här, men en förutsättning för lärda samtal är att människor läser, tänker och samtalar, annars blir det en debatt där man försöker vinna, inte utbyta insikter och tänka tillsammans. Samtal kräver lyssnade och kritisk, analytisk förmåga, samt prestigelöshet och ödmjukhet inför sina egna bristande kunskaper och förmågor. Samtal är något man aldrig blir färdig med, det är en del av livet. Ett slags test eller mätinstrument för samhällens generella intellektuella förmåga är att hålla ögonen på relationen mellan debatter och samtal i offentligheten. I Sverige i dag debatteras det väldigt mycket mer än det samtalas, och det är ett oroväckande tecken på vart vi är på väg. Så det är ingen liten sak.

En bild dyker upp i huvudet, från en TV-serie jag såg som ung vuxen; Fame. Det jag tänker på är danslärarinnan som säger till eleverna att om de vill nå framgång måste de börja betala redan nu, i svett. Det är samma med bildning, solidaritet och humanism som är kompetenser vilka kräver engagemang och som tar tid att utveckla; som det inte går att fuska med eftersom kvaliteten står i direkt relation till tiden som läggs ner och graden av engagemang.

Sådär, det var lite tankar om saker som angår alla. Jag är tillbaka nästa söndag med en ny text om något ämne som känns angeläget, men vad det är vet jag inte än.

1 kommentar:

Helena Roth sa...

‘en plats där man lär sig vad det innebär att vara människa, och utveckla förståelse för vilket ansvar vi människor har för vår egen och livets på jorden överlevnad.’

Så vackert!
Och ja. Detta borde skolan vara. Men också annat - livet i stort! Våra hem. Våra organisationer. Våra företag.