ADHD-dagboken: Hur blir vi dem vi uppfattas som?

Efter refuseringen av min bok om mellanrummen har jag låtit texten ligga för att få perspektiv på innehållet och vad det är för tankar jag vill formulera egentligen, vilket resulterat i att jag tänkt om rörande hur jag ska presentera tankarna och förklara vad jag menar med kultur och mellanrummens betydelse för dess karaktär. Sen några veckor är jag nu i full gång med det arbetet. Av motiveringen till avslaget har jag kommit till insikt om att det nog egentligen är två böcker som jag försökt tränga ihop till en. Jag ville för mycket helt enkelt. Men när jag väl tagit beslutet var det som allt blev lättare. Skrivandet har flutit på bra och jag känner en glädje i arbetet igen. När jag tittar på innehållet med nya ögon ser jag själv vad som ska ändras, hur innehållet ska omdisponeras och vilka darlings som behöver dödas. Vissa passager och tankegångar ligger mig dock närmare hjärtat än andra och veckans bloggpost är en av dessa, som jag inte riktigt har hjärta att bara kasta. Jag inser att tankegången och passagen inte fungerar i boken, men tycker ändå att det finns en poäng att publicera texten som jag var nöjd med när jag skrev den och som jag fortfarande är fäst vid, delvis så klart eftersom den är personlig och handlar om mig och mitt liv. Förhoppningsvis har den åtminstone viss allmängiltighet, men det är naturligtvis inte upp till mig att avgöra.

Om författaren är död, vem är det då som skriver?

Övertygelsen om att kunskap är något i kraft av sig självt och uppfattningen om att människan är ett förnuftsstyrt mer eller mindre autonomt subjekt, fristående från sammanhangen hen lever i, är just en sådan grundläggande uppfattning som behöver nyanseras för att uppnå förståelse för mellanrummen, men eftersom gamla föreställningar sällan överges i en handvändning måste det till något exceptionellt för att väcka tanken och sätta igång förändringsprocessen. Och det lyckades den franske filosofen Michel Foucault, som är en annan av inspiratörerna till filosofin om mellanrummen, verkligen med. Hans uttalande om att författaren är död, om än bara i bildning mening, liksom hans analyser av sanningsbegreppet, väckte och väcker fortfarande mycket starka känslor även långt utanför akademin. Foucault är för många ett rött skynke, vilket kan sägas bekräfta hypotesen att kunskap, makt och subjekt är olika delar av samma komplexa helhet. Om påståendet om författarens och subjektets död (Foucault 2008, 77ff), verkligen var tänkt att uppfattas bokstavligt, alltså som ett empiriskt grundat påstående, vore det enkelt att falsifiera, men så är det naturligtvis inte. På samma sätt som det krävs energi för att bryta sig loss från jordens dragningskraft och ta sig ut i rymden behöver insikten om subjektets relationella status, vilket är ett slags Kopernikansk vändning, laddas med intensitet för att uppmärksammas, accepteras och få genomslag i tänkandet. Talet om subjektets död är ett försök att utmana grundläggande föreställningar om vad det innebär att vara människa, alltså en teknik för att få perspektiv på det man tror sig veta om sig själv och inte ett påstående om ett faktiskt förhållande.

Utgångspunkten för mellanrummens filosofi är att människa är något man blir tillsammans och att man ser sig själv i andras ögon, vilket är en tanke hämtad från Foucault. Även om vi människor inte är autonoma subjekt spelar det självklart roll både vem som skriver och vem som läser, samt på vilket sätt och via vilket medium som tankarna förmedlas. Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den och berättelsen om mig och den krokiga väg som tagit mig hit, som jag här ska dela med mig av, är möjligen ovanlig i en text med vetenskapliga anspråk men på inget sätt ovidkommande.[1] Sociologen Sten Andersson (2012, 23) motiverar upplägget av sin studie av filosofen Ludwig Wittgensteins liv med argumentet att det inte går att skilja mellan verk och person. Att försöka förneka eller bortse från att forskning bedrivs av människor och för människor är olyckligt.

Skönhet finns i betraktarens öga, brukar man säga. Ett konstverks värde avgörs varken av konstnären eller kritikern eftersom det uppstår i mötet och existerar i mellanrummen. Insikten om att detta även gäller oss människor drabbade mig som tonåring när jag såg Woddy Allens mockumentär Zelig som berörde mig djupt. Det kändes nämligen som filmen handlade om mig. Zelig är en mänsklig kameleont, ett slags flytande personlighet som förändrar sitt sätt att tala och även sitt utseende i relation till sammanhangen han befinner sig i. Jag är långt ifrån ensam om att som ung vuxen ha känt så, men den där känslan höll i sig länge hos mig och jag funderar fortfarande på varför. Vad som är hönan och ägget när man formas till den man sedan blir är omöjligt att säga något säkert om. Faktum är dock att jag på högstadiet utsattes för en subtil och passivt aggressiv mobbing. Kanske den där filmen drabbade mig för att jag inte förstod varför jag mobbades? Hur som helst tvingade mobbingen mig att fundera på vem jag var, vilka som gav sig på mig, när och framförallt varför, vilket gjorde att min redan känsliga sensibilitet för stämningar i rummet och lyhördheten för andras uppfattningar förfinades. Utsattheten gjorde mig rädd för att hysa och uttrycka egna åsikter. Liksom Zelig lyssnade jag på alla och hade svårt att ta ställning eftersom jag hela tiden antog den andres perspektiv. Detta ledde till att jag under många år levde med en känsla av tomhet inombords. Även om det var jobbigt och ibland rent plågsamt att pekas ut som annorlunda och tvingas till utanförskap fick dock mobbingen mig också att se möjligheter och alternativ – det ständiga balanserandet och vägandet av olika påståenden som jag mötte lärde mig lyssna på och förstå olika perspektiv och uppfattningar, vilket hjälpte mig att utveckla min analytiska förmåga. Jag ville verkligen vara en del av gemenskapen och försökte aldrig sticka ut, men när jag agerade utan hänsyn tagen till det som förväntades och togs för givet drog jag på mig uppmärksamhet. Och så har det fortsatt vara. Varför gör du så där? är en fråga som förföljt mig genom livet. Svaret har alltid varit: Jag vet inte! Jag uppfattas ibland som obstinat men det har aldrig varit ett självändamål för mig att vara, göra eller tänka annorlunda. Den där boxen man ofta förväntas tänka utanför upptäckte jag den hårda vägen, genom andras påpekanden om att mina ord, tankar och handlingar inte höll sig innanför dess väggar.

Det är meningslöst att försöka utröna varför jag mobbades. Faktum är att jag tror är just därför problemet är lika levande idag som det var när jag växte upp. Dels är mobbing inget barn- eller ungdomsproblem, den tar sig bara andra uttryck i vuxenlivet, dels är det inte den som mobbas som är problemet utan den omgivande kulturen som möjliggör mobbingen. Det faktum att jag led (och fortfarande lider) av dyslexi och därför tvingades gå i klinik, som det hette på 1970-talet, liksom att jag präglas av vad som troligen skulle kunna diagnostiseras som ADHD, bidrog säkert, men det är oviktigt eftersom mobbing är ett strukturellt problem. Poängen som jag vill göra här är att allt detta ledde till att jag kom att misslyckas kapitalt i grundskolan – fast bara om man ser till betygen. Mina problem har nämligen aldrig handlat om inlärningssvårigheter eller bristande kunskapsintresse utan om dåligt självförtroende och svårighet att hålla mig inom angivna ramar. Lärarna i skolan uppfattade mig som frånvarande och ointresserad men faktum är att jag kom till skolan för att lära och aldrig förlorade fokus på kunskapen. Jag lyssnade alltid uppmärksamt på vad som sades på lektionerna. Problemet, i alla fall utifrån lärarnas perspektiv, var att jag inte kunde låta bli att associera till det som sagts på andra lektioner eller sådant jag läst i tidningar eller sett på TV. Mina lärare uppfattade mig som en frånvarande drömmare när jag satt och tittade ut genom fönstret, men det gjorde jag inte för att fly från lektionen utan för att hantera alla nya kopplingar mellan ämnena som dök upp i mitt huvud. Jag bearbetade samhällskunskapen under historielektionerna, fysiken under biologin och utvecklade min känsla för språk när vi hade musik. Jag vet inte om känslan av utanförskap är orsaken till att jag helt saknade intresse för proven, men jag pluggade i alla fall aldrig inför dem. Betygen blev givetvis därefter även om jag ofta var bäst i klassen på oförberedda läxförhör. Mitt intresse för lärande var helt enkelt inte avgränsat till skolan.

Trots alla problem och umbäranden är jag idag tacksam över att lärarna i hög grad lämnade mig ifred och att jag slapp diagnostiseras. Förutsättningen för mitt lärande och utvecklingen av förståelse för världen och tillvaron var att fick jag gå min egen väg. Betygen på högstadiet räckte till en tvåårig yrkesförberedande linje, och även om det inte var min dröm att bli bagare var jag nöjd med att kunna byta skola och miljö. Jag hade helt enkelt fullt upp med att förstå mig själv och min närmaste omgivning och hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv. Åren i grundskolan fick mig att tro att jag inte hade vad som fordrades för att arbeta med intellektuellt krävande uppgifter. Under åtminstone hälften av tiden jag tillbringade i bagerivärlden var jag övertygad om att det var mitt livsöde att arbeta med brödtillverkning. Det som fick mig att söka mig därifrån var en växande känsla av instängdhet och vantrivsel. Efter några år när jag landat i den nya tillvaron blev det allt tydligare för mig att bageriyrket inte gav mig utlopp för önskan att lära och utvecklas som tänkandemänniska. När jag väl lärt mig yrket och efter att ha bytt arbetsgivare några gånger och provat på olika uppgifter var det som om väggarna trängde sig på och taket sänktes. På jobbet stördes mina tankar, och efter arbetet orkade jag inte ägna mig åt det jag allt mer kom att drömma om, vilket tärde på mig. Efter fem år som bagare kom jag till en punkt där jag tvingades välja mellan livet och osäkerheten som en uppsägning och studier innebar, och jag valde kunskapen. På Komvux läste jag upp mina gymnasiebetyg och skaffade mig behörighet att studera på universitetet. Och när jag väl tog steget in i akademin var det som att komma hem. Efter att den initiala osäkerheten lagt sig gick det upp för mig att när jag studerar det som intresserar mig, på mina egna villkor, finns (än så länge) ingen gräns för vad jag kan åstadkomma. Plötsligt fick sökandet efter kunskap och förståelse en riktning. Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med och jag fångades av tanken att det fanns något som hette kultur och att den både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra och jag plockade först ihop en kandidat- och sedan en magisterexamen av olika fristående kurser. Efter sex år som student på Göteborgs universitet kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag vid Umeå universitet, på en etnologisk avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. Efter disputationen fick jag en anställning som lektor på det som idag heter Högskolan Väst i Trollhättan. Ämnet kulturvetenskap fanns av en tillfällighet på samma institution som vårdvetenskap och därför föll det sig naturligt att ta upp ett gammalt intresse för missbruk. 2011 blev jag docent på en studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009). Därefter kände jag mig redo att påbörja arbetet med detta projekt, som jag ser som mitt bidrag till kunskapsutvecklingen inom humaniora i allmänhet och etnologi i synnerhet. På ytan ser det kanske ut som det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men allt jag läst och studerat liksom texterna jag skrivit genom åren rör alla på ett eller annat sätt kultur och förutsättningar för förändring.

Sökandet efter förståelse både för mig själv och omgivningen har tagit mig dit där jag är idag och är fortfarande vad som får mig att gå upp mig på morgonen. Det har dock inte varit enkelt, men å andra sidan vet ingen vilka problem andra människor brottas med. Och det finns massor av olika tekniker att ta till för att underlätta resan fram, ut och upp i livet. Tidigt som student lärde jag mig till exempel att studierna underlättades om jag satt på café. Där, i ett lagom sorl av röster märkte jag till min glädje att jag faktiskt har förmågan att superfokusera. Problemet är bara att uppmärksamheten sällan håller i sig särskilt länge. En timme, max, sedan börjar tankarna vandra. Men tar jag en promenad och flyttar mig till ett nytt ställe kan proceduren upprepas. För mig var det en förutsättning för att lyckas och pengarna jag lagt på kaffe genom åren är en investering som förräntat sig väl, om inte i pengar så i kunskap och fördjupad förståelse. Även om jag lyckats lära mig leva med mig själv och mina förutsättningar och trots att det på många sätt är en fördel att ha ADHD tär det på krafterna för mig att rikta all uppmärksamhet mot en enda uppgift, och eftersom jag är dyslektiker går allt läsande långsamt, så studierna är fortfarande en kamp. Det är svårt att beskriva men den som sett en katt som koncentrerar sig på något, som är helt fokuserad och som sprätter upp som en fjäder om den överraskas, vet ungefär vad jag upplever varje gång jag störs i arbetet. När koncentrationen brutits är det svårt och tar tid att ladda om. Och det behövs så lite. Ett pling från telefonen, ett utrop i pendeltågets högtalare eller någon som knackar på dörren till kontoret för att ställa en ”snabb” fråga. Jag hoppar inte upp som katten, men inombords regerar jag på samma sätt. Adrenalinpåslaget och den ökade pulsen tröttar. Bara vetskapen om att koncentrationen kan avbrytas på ett ögonblick är påfrestande. Får jag bara lösa arbetsuppgifterna på mitt sätt utgör mina neuropsykiatriska handikapp inga hinder i vardagen eller arbetslivet, men försöken att målstyra och kvalitetssäkra den akademiska verksamheten utgör ett växande hot. Den kreativa förmåga som jag tvingats utveckla är både värdefull i arbetet som forskare och lärare och en överlevnadsstrategi samt en förbannelse eftersom kreativiteten följer sin egen irrationella logik och hela tiden tar mig till nya och oväntade ställen, vilket återigen riskerar att göra mig till en avvikare som uppfattas som ett problem. Ofta sägs det idag att man ska tänka utanför boxen och vara kreativ. Fast så fungerar det inte eftersom verklig kreativitet, så som kreativitet faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, aldrig anpassar sig efter några regler eller manualer. Istället för att målstyra utbildning och forskning samt diagnostisera och medicinera människor för att få dem att passa in i en allt smalare norm skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle därigenom integreras i samhället och kunskapsutvecklingen. Olika forskare har olika erfarenheter och skilda personligheter, men genom samverkan breddas sökfältet, växer verktygslådan och ökar chansen att resultatet av arbetet blir användbart. Även om jag har problem är jag inget problem, i alla fall inte så länge jag får arbeta i frihet och axla ansvar och lösa uppgifter efter eget huvud.

---

[1] Inom etnologin brukar man säga att det inte finns någon tydlig gräns mellan forskningsämnet och forskarens personlighet, vilket boken Etnologiska visioner – där Lena Gerholm intervjuar femton forskarkollegor om deras väg in i och syn på ämnet – tydligt visar.

Min kommande bok om teori

Just nu arbetar jag intensivt på en lärobok om teori, som jag kommit ungefär halvvägs med. Teori är ett fascinerande ämne som länge var en gåta för mig, men som sedan blev ett av mina största intressen. Jag är därför tacksam för att jag får skriva om det och det är ett stort ansvar att få hjälpa studenter att tänka och arbete med den här typen av problem, som leder till en akademisk nyckelkompetens. Veckans bloggpost utgörs av introduktionen till boken.

Teori är en viktig nyckel till förståelse för vad som skiljer högre utbildning från gymnasiet och grundskolan. Inser man vad teori är blir det lättare att förstå hur kunskap fungerar, vilket är en förutsättning för att man dels ska kunna utveckla ny kunskap på egen hand, dels för kunna förstå och granska den kunskap som presenteras i läroböcker och vetenskapliga artiklar. När man skaffat sig insikt om vad teori är och har lärt sig hantera den aspekten av kunskap besitter man en värdefull kompetens som gör livet och studierna enklare och roligare. Erfarenheten säger att den som tar sig tid och fördjupar sig i detta spännande ämne blir rikligen belönad. Många har svårt att förstå vad teori är, men syftet med denna bok är att visa att svårigheten snarare handlar om vilka förväntningar man har än om ämnet som sådant. Man skulle kunna säga att det svåra med teori är att inse hur enkelt det egentligen är.

Under mina första år som student försökte jag förtvivlat förstå vad det där gåtfulla ordet teori betydde. Jag lyssnade på lärarna, läste kurslitteraturen och klarade oftast tentorna, men teori var länge som en gåta för mig. Under introduktionen till A-kursen i sociologi sa en av lärarna att han var intresserad av teori, men jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var han var intresserad av egentligen. Under arbetet med min C-uppsats i etnologi, som handlade om nyktra alkoholister och arbetet i AA och Länken, skrev jag pliktskyldigt ett avsnitt i inledningen om sociolingvisten Basil Bernstein och hans teorier om språk. Och jag tyckte mig se att det han skrev om gick igen i mitt material. Men jag förstod ändå inte riktigt kopplingen mellan och vilken roll teorin hade i uppsatsen. Uppsatsen fick högsta betyg och jag skulle kunnat nöja mig med det, men jag är glad att jag inte släppte den där frågan för när polletten väl trillade ner insåg jag att svaret på mina frågor hade funnits framför ögonen hela tiden. Frågan om vad teori är följde med mig in i doktorandstudierna, och där någonstans föll bitarna på plats och jag förstod inte bara teorins roll utan även dess unika egenskaper. Förhoppningen är att den här boken ska kunna erbjuda hjälp att snabbare inse det som tog mig många år att förstå, att teori inte alls är särskilt svårt.

Just eftersom jag minns mina egna problem att förstå vad teori var i början av mina studier har jag den största respekt för att studenterna tycker att det är svårt att förstå vad jag talar om när jag talar om teori och andra termer och begrepp. Men för att studierna på högskolan ska kunna sägas vara högre måste det vara svårt (se Nehls 2020), annars förlorar universitetsutbildningarna sin mening. Och upplevelsen av det är svårt bottnar ofta i att man inte lägger ner tillräckligt med tid eller ännu inte utvecklat en fungerande studieteknik. Kunskap är inte fakta som enkelt kan överföras från läraren som vet till studenten som är okunnig. Lärande är en mödosam process där man hela tiden balanserar på gränsen för sin egen förmåga, och det är just det som gör högskolestudier så intressanta och belönande. Ju svårare frågor man brottas med desto mer öppen behöver man vara, både inför andra och sig själv, med vad man inte kan eller förstår. När man förstår detta och inte ser okunskapen och det man inte förstår som ett problem, utan som en förutsättning för lärande, blir det enklare att gripa sig an ett ämne som teori som i grund och boten inte är särskilt svårt.

Skapandet av det goda samhället, såväl i dag som i framtiden, kommer att handla om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten, skriver Bengt Kristensson Uggla (2002 s. 368 ff.) i boken Slaget om verkligheten, vilket är ett sätt att se på och förhålla sig till teori. I inledningen till boken finns en bild av en världskarta, som är ett slags teoretisk representation av världen. Testa att vända på kartan och försök sedan orientera dig i den så inser du hur mycket olika teoretiska föreställningar påverkar vår uppfattning om världen och verkligheten. Trots att vi delar en och samma verklighet gör vi människor oss helt olika föreställningar om hur den ser ut. Vetenskapen har lika lite som verkligheten någon arkimedisk punkt utifrån vilken man kan förstå allt genom att räkna på saken. I stället för att betrakta detta som ett problem bör man göra sig medveten om att ett samhälle där det råder total konsensus kring allt är ett totalitärt samhälle, enligt Kristensson Uggla (2002 s. 361). Han menar samtidigt att det är minst lika problematiskt att tänka sig ett samhälle där det inte finns några som helst kopplingar mellan föreställningar och verklighet, eftersom ett sådant samhälle förlorar kontakten med sig självt och i förlängningen riskerar att upplösas i ett anarkistiskt kaos. Slutsatsen blir att alla renodlade ytterlighetspositioner och bestämda uppfattningar omöjligen kan göra rättvisa åt verkligheten, och det är därför det är så viktigt att förstå vad teorier är och vad de kan användas till i arbetet med att skapa och använda kunskap. Ett väl fungerande samhälle behöver liksom vetenskapliga påståenden vara möjligt att kritisera, och det förändras i enlighet med människors kollektiva önskningar – vetandet måste så att säga svänga i takt med verkligheten och människorna som använder den och i den processen spelar teori en viktig roll. Kristensson Uggla menar att ett rimligt krav på en teori om verkligheten är att den inte bara beskriver den utan att den även tar hänsyn till människors förmåga att överskrida tillvarons begränsningar och förändra världen. För att kunskapen ska bli användbar är det viktigt att man äger förmågan att byta perspektiv och betraktar tillvaron med kritisk distans och den kompetensen får man på köpet när man studerar teori.

Detta är inte den definitiva boken om teori. Det är en introduktion, både till ämnet som sådant och till olika sätt att tänka och arbeta för att utveckla förståelse för frågan: Vad är teori? Det finns massor skrivit om ämnet och det finns lika många olika sätt att förklara som det finns lärare som känner sig manade att försöka. Boken är ett ärligt försök att hjälpa dig som student att förstå något jag själv brottades med under många år. Som jag försökt visa här inledningsvis så finns det inga enkla svar eller genvägar till förståelse för ett så pass komplext och mångtydigt begrepp som teori, men om man utrustar sig med tålamod och ödmjukhet inför det man inte vet eller förstår kommer arbetet med att söka kunskap och förståelse att vara belönande.

Att förstå vad man inte vet är svårast men viktigast

En av de saker som jag förknippar allra mest med lycka, det som får mig att känna störst glädje och tillfredställelse i livet, är stunderna av och möjligheten att prestera på toppen av min intellektuella förmåga. Där och när jag befinner mig vid gränsen för det jag kan och förstår och jag tvingas fokusera fullt ut på uppgiften mår jag som allra bäst. Jag sökte mig till högskolan för utmaningens skull, för möjligheten att lära och utveckla ny kunskap, och det är vad som hållit mig kvar i alla år. Det finns en trygghet i att veta att ingen någonsin blir fullärd och att det alltid finns nya saker att lära sig förstå och behärska, men det är paradoxalt nog också en av de största källorna till oro i mitt liv. Under de senaste åren har högskolan nämligen förändrats väldigt mycket och den tydligaste förändringen, den som oroar mig mest, är att jag som lektor inte bara tillbringar utan dessutom allt tydligare förväntas tillbringa allt mindre av min arbetstid vid den där gränsen för min förmåga. För varje år som går blir mitt arbete allt mindre akademiskt och kraven som ställs på mig handlar allt mer om att jag ska följa regler och upprepa sådant som bestämts av andra, även om jag med stöd i förvärvade kunskaper och beprövad erfarenhet vet är fel. Jag har alltså inte bara förövats möjligheten till glädje i arbetet, jag tvingas dessutom göra saker som strider mot det jag lärt mig, vilket tär på mig. Och trots att jag kan hänvisa till egen och andras forskning när jag argumenterar för att förändringarna strider mot vad vi vet känner jag mig allt mer som någon som ropar i öknen.

När jag påtalar detta för vänner och andra utanför högskolan möts jag ofta av oförstående blickar. Det händer ibland att jag får höra att man inte håller med mig, trots att jag talar om mitt arbete som lektor och med stöd i egen och andras forskning. När linjens makt över högskolans verksamhet ökar på kollegiets bekostnad talas det allt oftare om att högskolan är som vilken statlig myndighet som helst (trots att det inte borde vara det eftersom det sättet att organisera utbildning och forskning är oförenligt med strävandet efter akademisk kvalitet) och undervisning och forskning betraktas allt tydligare som vilket arbete som helst, och därifrån är steget inte långt till att börja ifrågasätta samhällets kostnader för utbildning, särskilt när känslan av att det saknas pengar till annat gör sig påmind (och det gör den allt oftare när skatten ska sänkas till varje pris). Som kulturvetare förstår jag varför det blir så här, men det är ingen tröst, tvärtom underblåser insikten oron jag känner. Om och när allt fler förstår allt mindre vad de inte vet minskar respekten för kunskapen, och när arbetet på högskolan handlar allt mindre om lärande och kunskapsutveckling och allt mer om att följa order, devalveras värdet av akademiska examina och vetenskapliga titlar och den tragiska utvecklingen accelererar. Fortsätter utvecklingen är det bara en tidsfråga innan man blir doktor, docent och professor med hänvisning till hur många artiklar man skrivit och hur stora anslag man vunnit i konkurrens, och då handlar arbetet inte längre om kunskapsutveckling. Där och när det räcker att följa regler och ledningens order är arbetet inte längre akademiskt. Och när snart sagt vem som helst kan utföra tjänsten utbildning eller forskning undermineras respekten för kunskapen och därifrån stupar det brant utför.

Idag är det framförallt på fritiden jag har möjlighet att utmana mig själv och mina kunskaper, och eftersom arbetet som lektor än så länge är förhållande fritt och jag dessutom äger förmågan att gå upp tidigt på morgonen för att jobba går det oftast ganska bra att arrangera jobbet på ett sådant sätt att jag får möjlighet att skriva och ägna mig åt läsning av utmanande texter. Detta är jag enormt tacksam för, men det är en klen tröst och även en källa till sorg då jag känner mig allt mer ensam. Ju bredare och djupare kunskaper jag utvecklar desto oftare befinner jag mig i sammanhang där människor, utan att inse det själva, agerar som om de anser sig veta mer och bättre än jag. Även när jag bemöts som expert är det bara om det jag säger bekräftar det som andra anser sig veta som jag når uppskattning, min titel som docent används idag huvudsakligen för att legitimera åsikter och beslut som ibland till och med inte bygger på forskning. Idag är det alltså en helt annan gräns jag balanserar på: anständighetens och samvetets gräns. För egen del klarar jag mig även om jag tycker det är sorgligt, men kunskapsfrågan handlar inte om mig eller någon annan som ser, förstår och upplever samma sak, utan om samhällets och mänsklighetens långsiktiga överlevnad. 

Putin, Trump, Bolsonaro, Orban, Erdogan, och Xi Jinping visar vad man kan göra med makt och deras förakt för kunskap är lätt att förstå eftersom de med stöd i egen erfarenhet vet att man inte behöver ta hänsyn till forskning och beprövad erfarenhet. Som forskare vet jag att makt är relationell och växer fram underifrån. Diktatorernas makt är alltså villkorad och det är bara så länge som folket, den stora massan accepterar ledarna som de har makt. Forskning visar också att totalitära regimer angriper kunskapen och det fria ordet först. Inte minst därför är det så oroande att se hur allt fler bryr sig allt mindre om kunskapen. Det är hopplöst svårt att uttala sig om vad som är hönan och ägget, men allt fler köper i allt högre grad populistiska politikers utspel, vilket gör att detta går hem. Eftersom väljarna inte belönar ärlighet, långsiktighet och klokskap i politiken spelar det ingen roll att alla verkar överens om att Trump och liknande politiker är olämpliga ledare, så länge skatten sänks och invandringen hindras verkar förfärande många människor idag vara nöjda. Och eftersom vi vet att en lögn som upprepas tillräckligt många gånger till slut tenderar att uppfattas som en sanning, är det bara en tidsfråga innan demokratin avskaffats; om, säger om, vi inte sätter stopp för den utvecklingen. Fast det kräver kunskap, och den kan bara utvecklas i ett samhälle som respekterar och förstår vad kunskap är och hur forskning faktiskt fungerar. Och är i sin tur något som kräver insikt om vad man inte vet och hur lite som går att veta något om.

Det finns ett begrepp som kan användas för att förklara läget i kunskapsnationen Sverige och världen i stort: Dunning-Kruger-effekten, som i korthet handlar om att inkompetenta människor överskattar sin egen förmåga, vilket är en utveckling som den galopperande betygsinflationen och urholkningen av akademiska titlar underblåser. Därför är skolans och den högre utbildningens viktigaste uppgift inte att lära människor vad de ska kunna, utan att får dem att förstå vad de inte vet, och att lära sig förstå och uppskatta känslan av att självständigt och med utgångspunkt i förmågan att tänka kritiskt, söka kunskap och utmana sina insikter och övertygelser. Ett verkligt kunskapssamhälle bygger inte på mängden akademiska examina, utan på glädjen i att lära sig nya saker och respekten för kunskapen och allt vi inte vet och det som inte går att veta något om.

Förståelse, snarare än fakta, är vad vi behöver

För en vecka sedan inledde Putin sitt angrepp på Ukraina och vi befinner oss än en gång i limbo. Inget har varit sig likt sedan mars 2020 och det börjar bli svårt att hänga med i alla vändningar. För mig som kunskapsteoretiskt intresserad kulturvetare har det varit och är det fortsatt en intressant tid att leva i. Jag har lärt mig massor, både om mig själv, andra människor, samhället och kultur. Även om bloggposten handlar om människans, särskilt i tider som dessa, allt annat överskuggande begär efter visshet och bristande insikt om det helt nödvändiga behovet av förståelse, vill jag börja med att reflektera över de här två märkliga åren såväl utifrån ett personligt perspektiv som ett kulturellt och kunskapsteoretiskt.

När Corona började sprida sig på våren 2020 drabbades jag liksom alla andra av rädslan för det okända och jag hade svårt att tänka och fokusera på något annat än döds- och smittspridningssiffrorna som dagligen uppdaterades. Sen, efter några veckor, infann sig ett relativt lugn och livet och vardagen hittade en rytm som jag ganska snart och till min stora förvåning insåg att jag trivdes väldigt bra med. Pandemin har lärt mig att jag är långt mer introvert än jag kunde ana. Livet gick in i en ny och lugnare fas. Mötena blev märkbart färre och dessutom lättare att hantera via Zoom. Framförallt fick jag massor med tid över att skriva och läsa, särskilt som jag ganska snart fick in en rutin där jag gick upp lika tidigt som när jag pendlade och dessutom ofta jobbade ända fram till kvällen istället för att sluta vid kontorsarbetsidens slut.

Jag uppdaterade bloggen dagligen fram till årsskiftet 2020/2021 och gick sedan över till att publicera poster en gång i veckan, vilket frigjorde ännu mer tid och framförallt kreativ energi. Boken om vetenskapsteori kom ut för ett år sedan och då var jag redan igång med boken om kunskapsteori som kom för en dryg månad sedan. Under inledningen av hösten 2021 kunde jag plocka ut övertid som som jag samlat på mig och jag hade nästan ingen undervisning alls under höstterminens första tio veckor. Då var det som dammluckorna brast och kreativiteten svämmade över. Jag arbetade tio eller tolv timmar varje vardag och skrev parallellt på tre böcker, två vetenskapliga och ett skönlitterärt projekt, samtidigt som boken om kunskapsteori färdigställdes. Just innan sommaren hade jag sänt manuset till boken om mellanrummen till ett förlag och jag ville använda tiden av väntan så effektivt som möjligt. Sen, strax innan jul, kom Omicron och distansläget förlängdes.

Refuseringen av mellanrumsboken som kom dagen innan julafton fick mig att stanna upp och tänka efter och jag tror det var nyttigt. Jag tvingades reflektera över vad jag verkligen vill och hur jag faktiskt tänker om allt. Och eftersom jag bara några dagar efter helgerna fick uppdraget att skriva en ny lärobok (om teori) saknade jag inte projekt att kanalisera min kreativitet till. På några veckor skrev jag ihop ett synopsis och i väntan på synpunkter på det arbetade jag fram till i onsdags intensivt med en av böckerna jag började skriva på i höstas som nu mailats till redaktören jag har kontakt med för påseende. Refuseringen i julas har gjort mig luttrad och ödmjuk, men jag vet samtidigt att jag har något viktigt att säga om akademisk kultur och högskolans intellektuella klimat, vilket boken handlar om, så jag är inte rädd för vad man kommer att säga. Under pandemin har jag hittat en inre ro och en grundmurad trygghet som gör att jag ser framtiden an med tillförsikt, höstens massiva undervisningsbörda stör mig inte även om jag naturligtvis kommer att sakna friheten och möjligheten till skrivande som distansläget inneburit. Under dessa år har jag dock kunnat utnyttja tiden maximalt och jag har lagt grunden för åtminstone tre nya böcker, så jag kan inte klaga.

Nåväl, just när den där märkliga Coronakommissionen kom med sin ännu konstigare rapport, inledde Putin invasionen av Ukraina och både världsläget och situationen här hemma förändrades radikalt. Även om det är svårt att sluta tänka på krigets offer och riskerna med Putins oberäknelighet tar jag just nu allt med ro och lyssnar, läser och lär så mycket jag bara kan om människan och den kultur som uppstår och utvecklas mellan oss och som vi både påverkar och påverkas av. Bara genom att stanna upp och skaffa sig perspektiv går det att förstå det som händer och vilka konsekvenser olika handlingar och förslag på lösningar kan tänkas få. Och det är denna insikt som föranleder mig att skriva den här bloggposten. Bara för att människor har ett behov av trygghet och ett begär efter fakta och information, särskilt i tider av kris, betyder inte att kunskapen sätts ur spel och vetenskapens kritiskt granskande, reflekterande sätt att utveckla förståelse för komplexa skeenden inte behövs, tvärtom. När läget är som allvarligast är det förståelse vi behöver mer än något annat, just eftersom det då är så svårt att stå emot känslorna som alltid riskerar att övertrumfa intellektet genom att nöja sig med snart sagt vilka svar som helst eftersom fakta ger sken av kontroll.

Även om läget är allvarligt kan inga kloka beslut kan tas i affekt och en kollektiv känsla av panik är det just detta som oppositionen kräver. Det oroar mig också att hela världens, eller i alla fall Europas, blickar nu ensidigt riktas mot Ukraina som inte är det enda landet där demokratin är under attack och de mänskliga rättigheterna utmanas. Att i detta akuta läge debattera ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap, eller kärnkraft, som är beslut som kräver eftertänksamhet och förståelse för komplexitet, är inget mindre än galenskap. Jag känner mig trygg med vår regering som trots ett hopplöst parlamentariskt läge med lugn och relativ eftertänksamhet har styrt vårt land, men när paniken sprider sig bland befolkningen och kraven på åtgärder som KÄNNS bra ökar får populister och andra som litar mer till känslan än till intellektet och kunskap luft under vingarna. Det som förvärrar saken är att vi sedan lång tid tillbaka lever i ett historielöst tillstånd, eller evigt nu där det som sagts tidigare inte spelar någon roll. Därför behöver Putinkramare inte stå till svars för sina tidigare uttalanden och de som för bara något år sedan hävdade att Sverige är fullt får nu utan kritik framföra krav på ökat flyktingmottagande, från Ukraina (för de anser fortfarande att de som flyr från andra krig är lycksökande migranter). Det som möjliggör allt detta är vårt fokus på fakta och evidens. 

Trump lärde oss massor, men allt för många var allt för fixerade vid hans galenskap för att se vad hans agerande och mediernas uppmärksamhet vid hans uttalanden gjorde med vår syn på kunskap. Stannar man bara upp lite, skaffar sig perspektiv och reflekterar över Tumpadministrationen inser man att han valde och vrakade bland fakta som forskare, verkligt granskande journalister och anständiga politiker bara kunde bemöta med andra och bättre fakta, vilket banade väg för den relativism som nu sprider sig som en löpeld även bland svenska politiker. Och det går uppenbarligen hem, just eftersom efterfrågan på fakta i den oroliga tid vi lever i är så stor. Problemet är att förståelsen för att det är FÖRSTÅELSE vi behöver, inte bara nu utan alltid, oavsett hur mycket vi önskar och hur starkt begäret efter fakta är. Fakta fungerar som alkohol och droger för den som är missbrukarare, det tenderar att bli ett ändamål i sig.

Även jag har som sagt svårt att hantera önskan att veta säkert vad som händer i världen och jag är på inget sätt immun mot rädslor, men jag vet i alla fall hur riskabelt det är att ge efter för känslorna och har genom åren upparbetat mod och kraft att rikta fokus mot mer allmänna kunskaper i tider av oro. Och jag bearbetar oron och känslorna av ovisshet genom att skriva om problemen, både för att bygga upp förståelse för vad vi behöver och för att sprida kunskap om vad som är problemet egentligen; det vill säga vilka risker som populismen och affekttänkande kan leda till. Vetenskapen blir vetenskaplig när dess mål är att både förklara och förstå, men idag har förklaringsledet bortrationaliserats. Kunskap handlar inte om antingen eller, utan om både-och. Det är grundtanken i min bok om akademisk kvalitet, som jag ser som en intellektuell utmaning, inte som en fråga om management och administration. Strävan efter kontroll, styrning och kvalitetssäkring är en kulturell och organisatorisk motsvarighet till individers begär efter fakta och Sanning, men det är och förblir en omöjlig dröm.