Att skriva är att leva

Som student upptäckte jag hur mycket skrivandet betydde för mig. Även om jag liksom alla andra studenter våndades över inlämningarna var det möjligheten att skriva som jag insåg att jag skulle sakna allra mest om jag inte blev antagen som doktorand, där runt mitten av 1990-talet. Därför påbörjade jag ett romanprojekt, för att ha något konkret att fokusera på. Jag ville skriva om mina upplevelser av uppbrott, åren i bageriet och klassresan. Sen blev jag doktorand och förväntades skriva en avhandling. Fast det där bokmanuset följde med mig genom byten av datorer och uppgraderingar av program. Det blev ett rum för meditation och en möjlighet att bearbeta erfarenheterna av livet. För en tolv, tretton år sedan korrekturläste jag manuset och skapade en fungerande helhet av texten som skickades till några förlag. Jag blev (så klart) refuserad men var ändå nöjd med vad jag åstadkommit. Något år efter fick jag min bok om alkohol och droger antagen på Daidalos, vilken gjorde mig till docent. Efter det påbörjade jag arbetet med en bok om kulturteori som jag tänkte mig skulle ligga till grund för en eventuell framtida professorsansökan, men det manuset fick jag inte riktigt till. När 2011 började blogga hjälpte båda mina opublicerade bokmanus mig att hålla igång flödet av texter här på Flyktlinjer.

2019 fick jag kontrakt på min första lärobok och just innan Corona slog till på våren 2020 kom den ut. Sen när högskolan gick in distansläge öppnade sig en fantastisk möjlighet som för mig kom precis rätt i tid. Resultatet av det akademiska året 2020/21 blev ytterligare två läroböcker (varav den senaste ges ut i januari nästa), och så har jag sänt mitt manus till boken om kulturteori till ett akademiskt kvalitetsförlag. Besked får jag senast 1e december. Och här under terminens första tio veckor har jag kunnat ta ut intjänad arbetstid, vilket gjort att jag bara haft sex föreläsningar och några möten som stört skrivron. Oron över att inte ha skrivuppgifter har jag lämnat bakom mig. Nu våndas jag mer över vad som ska hända här om en vecka, när läsperiod två drar igång och undervisningen intensifieras. Jag har verkligen kunnat utnyttja tiden på bästa sätt.

Efter semestern var det lite svårt att dra igång maskineriet, men jag insåg att jag aldrig kommer att kunna räkna med att få en sån här chans igen, så jag satte ribban högt och påbörjade arbetet med två nya böcker; en lärobok och en fortsättning på kulturteoriboken. Och så tog jag tag i romanprojektet igen, som jag med tio års distans till och nya livserfarenheter att bearbeta ville ge en ny chans. För mig är det perfekt att inte behöver fokusera på ett projekt och här under de senaste veckorna har jag hittat en rytm i skrivandet som fungerar korsbefruktande i så motto att flyt i ett projekt spiller över på de andra. Dagen börjar med att kockan ringer vid fem, och sen arbetar jag en eller två timmar med kulturteoriboken. Efter en promenad och frukost arbetar jag med läroboken fram till eftermiddagen, och resten av dagen och delar av kvällen ägnar jag åt romanen, som nu närmar sig 400 sidor. 

Nyckeln till framgång är friheten att lägga upp arbetet helt efter eget huvud och med hänsyn tagen till omständigheterna och dagsformen. När jag kan arbeta på det sättet känns det inte som jag ARBETAR, utan som ett sätt att ge livet mening. Att skriva är att leva för mig. Som dyslektiker med usla betyg från grundskolan är det ett slags revansch att kunna titulera sig både forskare och författare. Här under terminens första nio veckor har jag fått läst och skrivet mer än under någon nioveckorsperiod tidigare i livet och det är en vecka kvar innan allt återgår till det normala. Ingen av böckerna kommer att bli färdig, men jag har lagt grunden och planen är att ha i alla fall två bokmanus klart innan nästa sommar.

Oavsett om böckerna blir antagna eller inte känner jag att timmarna framför datorn varit värt mödan. Skrivandet i sig är belöningen och allt annat är en bonus. Skrivandet ger livet mening. Utan Flyktlinjer hade jag aldrig varit där jag är idag, vilket gör att jag utan problem kan skaka på huvudet åt högskolans syn på vad som är meriterande. Hade jag försökt mig på att skriva artiklar och ansökningar hade jag slutat vara lektor för länge sedan, nu känner jag mig istället allt mer redo att axla ansvaret som en professorstitel innebär, alldeles oavsett om jag kommer att kunna ansöka om det eller ej.

Att skriva var aldrig en dröm, inte på riktigt, men idag lever jag i en drömtillvaro.

Evolutionen är ett kvalitetsdrivande kunskapssystem

New Public Management bygger på tanken att man med en kombination av tydliga målformuleringar, styrning, ledarskap, kontroll och ansvarsutkrävande kan sänka kostnaderna utan att kvaliteten påverkas. Eftersom kunskap inte är fakta utan en ömtålig, mellanmänsklig kvalitet spelar det ingen roll hur effektivt och integrerat systemet är, det leder inte till bättre kunskaper, bara till sänkta kostnader, vilket gör det berättigat att ställa frågan: om systemets viktigaste uppgift är att effektuera besparingar, varför då inte lägga ner skolan och låta medborgarna ansvara för sina egna kunskapsbehov? Är det kunskap vi vill ha måste vi dels veta vad vi talar om, dels anpassa utbildningssystemet efter kunskapen, inte göra tvärtom. Ingen vet hur framtidens samhälle kommer att se ut och vilka utmaningar dess medborgare har att hantera, därför vet man heller inte vilka kunskaper och färdigheter som behövs där och då, så med vilken rätt begränsar vi som lever idag deras möjligheter genom att formulera mål för forskningen och utbildningen som utgår från våra önskningar och övertygelser samt dagens förhållanden?

Kunskapen pressas i dagens forsknings- och utbildningssystem genom en tratt och bryts ner till det som antas vara vetandets minsta betydelsebärande och därmed avgörande elementet. Om det var så kunskap såg ut och faktiskt fungerade vore det klokt och bra att tänka och agera på detta sätt, men så är det inte. Dagens kunskapssyn och systemen för forskning- och utbildning bygger på övertygelsen att sanningen finns nedlagd i världen, att den går att formulera i detalj på förhand och att den med hjälp av standardiserade metoder går att upptäcka. Det är långt ifrån självklart att hela mänsklighetens behov av kunskap går att tillfredsställa med utgångspunkt i den definitionen och med ledning av detta antagande. Bara för att det finns ett imponerande maskineri som sysselsätter tusentals människor och bara för att maskinen effektivt producerar mätbara resultat betyder inte att resultatet är kunskap. Tänk om man därför gjorde och tänkte tvärtom, tänk om sökandet efter kunskap började i enskildheter och sedan, därifrån öppnade upp frågan. Tänk om vi vände på tratten och vidgade perspektivet; om vi öppnade upp frågan. Dagens målfokuserade system leder till ett slags tunnelseende och den som kritiserar målen avfärdas, det enda man kan och får diskutera är metoderna och vägen dit. Det finns en uppenbar risk att vi letar efter svar där det går att hitta något, snarare än där svaren som behövs faktiskt finns. Orsaken till detta är att vi tar för givet att det går att veta på förhand vad som är det rätta svaret på alla frågor och att forskning sedan är ett slags formalitet som handlar om att effektivt söka efter bekräftelse på det vi redan vet.

Det finns mycket lära av evolutionen som också är ett kunskapsgenererande system. Evolutionen bygger på två principer: Ett överflöd av förslag som kastas ut, och miljön som förslagen kastas ut i. Det är ett självstyrande och målsökande system som saknar ledning, styrning, kontroll och utvärdering, men som ändå alltid står i relation till verkligheten. Överfört till skolan och forskningen handlar det om att skapa ett system där kunskapen placeras i centrum och lärarna och forskarna är fria att söka sig fram på sina egna sätt, där, när och så länge det går. Fokus i arbetet ligger på det som fungerar (och det vet man först i efterhand) vägen fram (modifieringarna av det som hålls för sant), inte på målet och måluppfyllelsen (som bygger på historiska data). Det råder ingen tvekan om att kunskap kan utvecklas evolutionärt, det är vi människor och vårt samhälle ett bevis på. En evolutionär kunskapssyn bygger på följande komponenter och principer: Kreativitet, frihet, utkastande av idéer, lyssnande, reflektion, utvärderingar av resultat och konsekvenser samt ständigt upprepade omtag. Evolutionen är ett väldigt enkelt system där kunskapen står i centrum på riktigt; kunskapen är det enda som räknas i evolutionen, det som fungerar överlever och det andra förkastas. Skillnaden är att ingen kan veta vad som ska fungera på förhand, det avgörs där och då och är aldrig givet eftersom miljön där förslagen till svar kastas ut ständigt förändras.

Idag tvingas forskare, för att leva upp till systemets förväntningar och den rådande synen på kunskap och kvalitet, hålla sig a jour med vad som händer på det (allt smalare) område man vill göra sig en karriär inom, genom att läsa så många artiklar som möjligt inom just det specialiserade ämnet man forskar inom. För att kunna säga något, eller snarare för att bli tagen på allvar av kollegorna inom området, vilka man konkurrera om makt och medel med, måste man visa att man har koll på det som gjorts på området och man tvingas även acceptera alla förgivettaganden som forskningen bygger på. Dagens system för utbildning och forskning bygger på lydnad och lojalitet gentemot systemet och auktoriteterna på området, som har makten att dra upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet samtidigt som man stänger alla alternativa vägar och i vissa fall aktivt motarbetar den som vill testa nya och oprövade idéer. Vill man studera eller forska tvingas man med andra ord läsa enorma mängder upprepande och föga innovativa texter, bara för att hålla systemet igång. I ett mer evolutionärt kunskapssystem läser man istället intressanta, välskrivna och innovativa texter av olika slag och utan mål; man bara kastar sig ut och läser det som kommer i ens väg i sökandet efter kunskap. Det som fungerar behåller man och allt annat lämnas därhän. Utgångspunkten för arbetet i ett evolutionärt kunskapssystem är att inget var svaren finns eller vart man är på väg; man söker sig fram tillsammans genom att läsa, tänka, samtala och analysera texterna som läggs fram för granskning. Allt är potentiellt bra initialt och ju fler alternativ man kan testa desto bättre.

Tiden och resurserna man har till sitt förfogande används i ett evolutionärt system så klokt som möjligt, alltså bara till det som leder kunskapsutvecklingen framåt. Även här strävar man efter att öka effektiviteten, men effektivitetsvinsterna används inom systemet för att öka chansen att finna mer och bättre kunskap, inte för att sänka kostnaderna. Inom ett evolutionärt kunskapssökande system fokuserar alla på att nya perspektiv, möjliga lösningar och innovativa förslag och man reflekterar över alternativa sätt att gripa sig an frågan. Evolutionärt kunskapsarbete bygger på att man inte accepterar detaljerade målformuleringar, tydliga kvalitetskrav, rigida kontroller och den där boxen som bara existerar i människors medvetande; här aktar man sig noga för att inte följa auktoriteter, och därför öppnas tänkandet upp, kunskapen bereddas och fördjupas.

Istället för att tvinga forskare att konkurrera om pengar skulle man kunna byta fokus i arbetet, rikta om systemet och ge forskarna som finns och verkar i systemet (och som därmed uppbär kostnader) möjlighet att forska genom att låta alla dela på pengarna och tiden som idag läggs på ansökningar, plus en del av dagens forskningsanslag, och sedan delar man ut belöningar i efterhand till projekt som visat sig vara särskilt lyckade. Evolutionen är ett levande bevis på att det fungerar och det behöver inte betyda att kostnaderna skenar, tvärtom. Om kunskapen placeras i centrum kan man göra sig av med den helt onödiga administrationen, som har en tendens att växa på kvadraten av sin egen storlek, till ingen som helst kunskapsnytta och vars syfte är att flytta kunskap från forskare till systemet för att kunna standardisera forskningen och i förlängningen låta färre forska (för att ”tjäna” pengar). Och om alla incitament till maktutövning och sökande efter prestige som tar fokus från lärandet och kunskapssökandet togs bort genom att låta forskare forska istället för att konkurrera med varandra om vem som kommer längst i karriären och vem som är bäst på att nå på förhand bestämda mål, det vill säga genom att sluta styra och leda det som ändå inte går att kontrollera kommer kunskapskvaliteten att förbättras kontinuerligt. Evolutionen saknar nämligen mål och dess enda syfte är ständiga förbättringar i relation till den föränderliga miljön.

Ett evolutionärt kunskapssystem är ett kvalitetsdrivande system för administration av utbildning och forskning, till skillnad från dagens system som fokuserar på att sänka kostnaderna och producera kontrollerade resultat utan hänsyn tagen till människors behov och verklighetens fundamentala öppenhet samt tillvarons oöverblickbarhet.

Kunskap och lärande går inte att styra

Jag har varit på många konferenser genom åren, men en sticker ut på ett synnerligen positivt sätt och det är FEKIS, en av företagsekonomernas konferenser. Det är inte en strikt forskarkonferens där man träffas för att positionera sig eller meritera sig. FEKIS är ett sammanhang där man möts för att lyssna på och lära av varandra. Utan tvekan är det där jag lyssnat på de intressantaste presentationerna och paneldebatterna. Konferensen flyttar runt hos de olika institutionerna och jag har varit i Uppsala, Stockholm, Södertörn, Malmö. Årets konferens var digital, men skulle hållits i Göteborg. Och för första gången deltog jag inte bara som åhörare, jag var även med i en paneldiskussion vars titel var: Vetenskapligt tänkande, forskande och skrivande: Normativ enfald och/eller kritisk mångfald?

Ansvarig för panelen var professor Daniel Ericsson från Linnéuniversitetet och jag, Berit Hartman och Maria Norbäck samtalade med utgångspunkt i följande skrivning:

I den ymniga floran av metodböcker förekommer många olika föreställningar om vad det innebär att tänka, forska och skriva på vetenskaplig grund. De flesta av dessa föreställningar är normativa såtillvida att de närmar sig metodområdet som om det finns ”ett bästa sätt”. Ibland ges också uttryck för uppfattningen att det inte finns några alternativ utan att det endast finns ”ett enda sätt”. Hur ska vi som lärare, handledare och forskare förhålla oss till sådan normativitet? Finns det överhuvudtaget något utrymme för studenter att tänka, forska och skriva utanför metodlitteraturens snäva ramar?

Vi inledde med var sitt statement, och jag presenterade följande tankar om kunskap, lärande och vetenskapligt skrivande som utgångspunkt för samtalet i panelen och med åhörarna.

Genom åren har jag funderat massor på vad kunskap är och hur lärande fungerar, och jag var länge frustrerad över hur akademin utvecklades och störde mig att studenternas förväntningar på mig som lärare och deras sätt att ta sig an studierna inte stämde överens med min bild av vad som kännetecknar högre utbildning. När studenterna inte förstod vad jag menade, på den korta tid jag hade till mitt förfogande för att förklara i undervisningen, klagade jag på studenterna, vilket inte leder till något positivt för någon. Det var en jobbig tid i mitt liv och jag kämpade mot väderkvarnar, för den akademiska kulturen är lika svår att förändra som all annan kultur. Jag drev mig själv till en punkt där jag var tvungen att välja väg och när jag inte hade något att förlora slängde jag iväg en idé till en bok till Studentlitteratur, som nappade. För mig blev det en vändning och av bara farten blev det två böcker till, varav den senaste handlar om kunskapsteori och kommer ut i januari. 

När jag började arbeta på mina böcker Hur blir högre studier högre och sedan fortsatte med Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, kände jag omgående att det var positivt för mig och min mentala hälsa eftersom jag fick utlopp för min kreativitet. Genom att uttrycka sig i bokform finns det tid att förklara på djupet och med hjälp av olika exempel. Ambitionen med båda böckerna är att hjälpa studenterna hjälpa sig själva, att utveckla förmågan att förstå och hantera kritisk mångfald, vilket jag menar kännetecknar vetenskapligt tänkande. Målet med all forskning är KUNSKAP, och kunskap är något annat än fakta och resultat. Utan tolkning kan ingen empiri eller evidens bli kunskap eftersom det inte är synonymer. Vetenskapligt tänkande kännetecknas av att man arbetar med öppna frågor utan givna svar och därför är den akademiska friheten, som kräver (förmåga att ta) ansvar, så viktig. Utan tillit och eget ansvar kan texterna som skrivs i namn av vetenskap aldrig bli akademiska.

Forskning handlar om att följa principer, inte regler! Om forskare och lärare på högskolan okritiskt förväntas följa order är högskolan inte längre en högskola och forskningen blir ovetenskaplig, dessutom är det oetiskt att tvinga människor att okritiskt följa regler. Vetenskapen är en komplex helhet vars syfte är att skapa kunskap; den går inte att detaljstyra eller kvalitetssäkra eftersom det man söker efter är okänt och ingen vet var eller ens om svaren finns. Metod är inte en uppsättning regler, utan ett antal principer. Och för att arbetet ska kunna leda till kunskap måste man som sagt kunna tänka fritt, kritiskt och självständigt, vilket är intellektuella förmågor som behöver balanseras mot, inte ersättas av rationalitet.

Vetenskaplig frihet tillsammans med personligt ansvar för besluten man tar när man forskar och studerar, liksom att man möts i ömsesidig respekt för varandra och olika sätt att tänka, är en förutsättning för framväxten av en akademisk miljö och en vital och angelägen vetenskap. Om metodböckerna ser ut och används, samt uppfattas, som manualer eller recept som ska följas till punkt och pricka leder studierna av böckerna bort från vetenskapligt tänkande och resultatet blir ovetenskapligt. Målstyrnings- och kvalitetssäkringstanken, övertygelsen om att det går att effektivisera lärande och vetenskapligt tänkande, liksom jakten på en best practice som antas kunna implementeras överallt, går på tvärs mot allt jag lärt mig genom åren i akademin om lärande och kunskapsutveckling. Ny kunskap handlar om det vi INTE vet och den är okänd tills den upptäckts eller utvecklats, därför måste processen vara öppen och sökandet fritt.

Under den första dagen på konferensen sa Bengt Kristensson Uggla att disputationer idag alltmer kommit att utvecklas till en angelägenhet för familjen, inte för vetenskapen och den akademiska miljön. Jag har inte tänk på det, men det slog mig att det ju är helt sant, djupt tragiskt och ett allvarligt tecken på att akademin förändrats och att den blivit allt mindre akademisk. Det är omöjligt att säga vad som är hönan och ägget, men möjligen skulle denna olyckliga utveckling kunna förklaras med att forskning blivit en resultatorienterad och målstyrd verksamhet, där man förväntas tänka rätt snarare än fritt, för att travestera Thomas Thorild och devisen ovanför stora hörsalen i Uppsala; som länge (och med rätta) kritiserats för att vara oakademisk, men som idag tyvärr håller på att bli en allt mer korrekt beskrivning av högskolans verksamhet.

Att läsa snabbt tar tid

Läshastigheten är i princip konstant över tid, men det går att lära sig läsa översiktligt för att på det sättet öka mängden text man konsumerar, med behållning. Den förmågan tar dock tid att utveckla, för det är egentligen inte en förmåga man övar upp. Vem som helst kan svepa med blicken över en sida och sen vända blad. Läsning handlar om att tillägna sig innehållet, inte bara ta sig igenom texten. För att kunna LÄSA snabbt måste man först ha byggt upp ett referensbibliotek. För att utveckla snabbläsningsförmåga behöver man öva upp blicken för vad som är viktigt i texter, man behöver lära sig urskilja mönster och öva upp blicken för bärande resonemang och betydelsefulla detaljer.

Man skulle kunna säga att bildning är en förutsättning för snabbläsning. Det handlar om att först skaffa sig breda och djupa kunskaper på många olika områden, sedan om att skaffa sig perspektiv på kunskaperna; och det handlar även om att hela tiden testa kunskaperna mot verkligheten samt ständigt ompröva insikterna i ljuset av ny kunskap. Saknas grunden, alltså breda och djupa kunskaper samt en väl utvecklad förmåga till analytiskt- och kritiskt tänkande, går det inte att läsa snabbt utan att kvaliteten i läsningen blir lidande. Därför tar det tid att läsa snabbt och det är också anledningen till att lärande inte går att effektivisera.

Inget som är viktigt i livet går att effektivisera, och varför skulle man vilja göra det? Livet är en tidsrymd och dess mening står i direkt relation till vad man fyller tiden med. Den som jagar kickar och försöker maximera upplevelsen av att vara vid liv bränner ut sig och är aldrig riktigt närvarande, hen dör i språnget, utan att ha uppskattat vägen fram. Kunskap är en förutsättning för kvalitet, som är en förutsättning för kunskap, så den onda cirkel vi hamnat i behöver brytas. Jakten på effektivitet handlar inte om något annat än en fåfäng önskan om att få mer för mindre, vilket är en omöjlig dröm. Önskningar om det som inte går att få är som virus, som sprider sig och tar sig in i och tar över kroppen, med skillnaden att drömmar tar sig in i hjärnan och påverkar tänkandet. 

För den som liksom jag läser långsamt är detta extra viktigt att förstå och ta till sig. Man måste helt enkelt acceptera förutsättningarna och utrusa sig med tålamod. Känner man sig stressad för att andra läser snabbare och därför slarvar med grunden kommer det oundvikligen att gå ut över kvaliteten i det intellektuella arbetet under resten av livet. Belöningen är inte direkt för någon, den kommer med tiden och ju noggrannare man är i början av sin karriär desto större blir den. Och när man väl har skaffat sig förmågan fungerar den som ett turboaggregat eller en överväxel på en bil. Man både kan och bör fortsätta ta sig tid att läsa långsamt, dels för läsupplevelsens skull och njutningen i att ta del av ett vackert språk och väl genomtänkta resonemang, dels för att det är enda sättet att ta till sig ny kunskap och utveckla fördjupad förståelse.

Hur kan man främja intellektuell utveckling och varför behöver man göra det?

Sedan ett tag arbetar jag på en ny bok, om (vad som främjar) intellektuell utveckling. Kraften i skrivandet kommer från den frustration jag känner över att och hur den akademiska världen blir allt mindre akademisk. Jag försöker tänka positivt och fokuserar på uppmuntran och verktyg som kan användas för att bygga upp både förståelse för vad intellektuell utveckling betyder och varför det är viktigt samt och kompetens att hantera intellektuell förmåga. Nedan finns ett första utkast till bokens inledning.

Inledning

Det finns inga genvägar till kunskap och i jakten på vetande finns heller inga garantier för att man finner det man söker, det spelar ingen roll hur mycket man önskar sig att det vore annorlunda för det är ett faktum att det är så här det ser ut och fungerar. Det är själva förutsättningen för all forskning och allt lärande. Ibland sägs att viljan kan försätta berg och att vill man bara nog mycket och sätter upp tillräckligt tydliga mål kan man uppnå i princip vad som helst. Det stämmer i en del fall, men långt ifrån alla och den här boken handlar om just de fallen.

Jag som skrivit boken har över tio års erfarenhet av kroppsarbete i bageribranschen. När jag arbetade som bagare fanns det normala dagar, och så fanns det arbetsbelastningsmässiga toppar och dalar. Dagarna när det kom in många beställningar utnyttjades varje minut av arbetstiden åt produktion. Runt jul var det som allra mest att göra. Då fanns ingen dötid. Vi som körde degar och passade ugnen pressade oss då till det yttersta och gjorde vad vi kunde för att effektivisera arbetet. Arbetar man med tillverkning går det att dela upp arbetet i enklare moment och planera verksamheten för att nå största möjliga effektivitet. Och tänker man bara på det långsiktiga behovet av återhämtning för personalens kroppar går det att under kortare perioder plocka ur mer effekt ur maskineriet. Det går att röra sig snabbare, arbeta fortare och trimma samverkan i arbetslaget i ett bageri utan kvalitetsförlust. Jäsningsprocessen går dock inte att påskynda, och tiden brödet måste stå i ugnen är konstant. Dygnet har bara 24 timmar och för varje ny sak som ska hinnas med under den begränsade tiden minskar utrymmet för allt annat som också måste göras för att få livet och tillvaron att gå ihop. Även om det aldrig gick att helt koppla bort tankarna på arbetet i bageriet fanns ett stort mått av frihet i tanken medan man arbetar, även under intensiva arbetsperioder. Tröttheten satt i kroppen, men fick jag bara sova återhämtade sig musklerna till nästa dag trots att det tidvis var mycket att göra. Det som fick mig att söka mig bort från bageriarbetet var inte att jag föraktade arbetsuppgifterna eller yrket som sådant utan en växande känsla av att inte få utlopp för min önskan att lära och utvecklas som tänkandemänniska. Mitt problem var att jag efter åtta timmar i bageriet inte orkade läsa eller skriva, och arbetskollegorna var inte alltid intresserade av att diskutera filosofi och litteratur. Det var inte för att arbetet var fysiskt som jag tröttnade på bageriarbetet, det var lusten att studera som till slut tog överhanden. Orsaken till att jag slutade var att jag sökte intellektuellutmaning, och det gör jag fortfarande.

Kunskap, bildning och klokhet är samhällsbyggande egenskaper som är omöjliga att effektivisera, och det är också det första som ges upp när tiden (upplevs) krympa. På högskolan ser arbetet och förutsättningarna därför helt annorlunda ut än i bageriet. Det går att springa mellan salarna, ta kortare rast och försöka planera arbetsdagen bättre. Läshastigheten kan påverkas marginellt, och visst går det snabbare att skriva när man har vanan inne, men det är på marginalen och tidsvinsten är dessutom svår att använda till något annat. Tystnad och mellanrum samt tid för reflektion och eftertanke, är nödvändigainslag i all intellektuell verksamhet som förväntas hålla något slags kvalitet. Och människans kognitiva processorkraft har varit i princip konstant genom hela mänsklighetens historia. Idag ”läser” allt fler ljudböcker, vilket är ett effektivt sätt att ta sig igenom texter, men eftersom lyssna och läsa är två helt olika saker är det olyckligt att jämställa dessa båda saker. Ljudböcker är ett komplement, men grunden för all intellektuell utveckling är långsamt och eftertänksamt läsande av svåra och utmanande texter som förmedlar tankar. På nätet kan man hålla sig a jour med det viktigaste genom att scrolla, men all intellektuell verksamhet kräver tid och är mödosam. Sökande efter fakta och googlingsbara uppgifter går att effektivisera, men om det är det enda man fokuserar på och om utbildningen på högskolan handlar om det är den inte akademisk. Intellektuell och akademisk är inte synonymer, men det som kännetecknar akademiska miljöer är att de är intellektuellt stimulerande. Och intellektuell utveckling är motsatsen till effektivitet, fakta och googlande efter snabba svar. Den här boken är skriven i akt och mening att värna det som är akademiskt i högskolevärlden och med ambitionen att främja intellektuell utveckling. Det är ingen lärobok i traditionell mening, utan snarare en inspirationsbok och den vänder sig till alla som vill bygga upp förståelse för hur man kan utvecklas som tänkande och kunnande människa.

Jag vill ha ett arbete som kräver min fulla uppmärksamhet, ett arbete där jag hela tiden befinner mig på gränsen till min intellektuella förmåga; ett arbete som jag kan växa som tänkande människa både i och tillsammans med. Bageriarbetet krävde min fysiska uppmärksamhet och i början fann jag det utvecklande och lärorikt, men efter några år nådde jag något slags mättnad när jag testat på och kände att jag behärskade alla moment. För varje gång jag bytte arbetsgivare gick det snabbare och snabbare att finna mig tillrätta på den nya arbetsplatsen. Man kan baka bröd på olika sätt, men det finns en gräns för variationen inom ramen för alla hantverksyrken, och jag förknippar det med obehag. På högskolan har jag aldrig känt så. Jag vill aldrig bli fullärd och anser inte heller att akademiker ska bli det, för då är det akademiska arbetet inte akademiskt längre.

Ett ord kan sägas fånga samtiden; effektivitet, som genomsyrar hela samhället och påverkar alla beslut och allas liv. Effektivitet lanseras som en magisk universallösning på väldigt många problem. Genom att effektivisera får man ut mer av investeringarna och antas kunna producera mer på kortare tid. Och i teorin fungerar det, i alla fall ett tag, men på samma sätt som våra liv är ändliga finns det en gräns för hur mycket man kan effektivisera. Problemet är att effektivisering har blivit normaltillståndet, det är idag inte något man tar till för att lösa tillfälliga problem, det är så samhället förvaltas. Förr eller senare drabbar därför jakten på effektivisering alla, utan undantag. Även de framgångsrika och lyckade blir sjuka om de inte får sova tillräckligt eller utsätts för konstant stress. Eftersom problemet är konstruerat och bygger på ett tankefel är det lätt att göra något åt det, men det kräver eftertanke och analytisk förmåga – alltså intellektuella egenskaper, vilket den här boken handlar om. När jag kände leda i bageriet handlade det endast om mig och mina känslor, men när samma känsla kryper sig på i den akademiska världen angår det inte bara mig. Skolan, utbildningssystemet och samhället behöver nämligen kunskap; idag mer än kanske någonsin i mänsklighetens historia eftersom vi lever i ett komplext samhälle som kräver en väl utvecklad intellektuell förmåga. Om högskolans akademiska kvaliteter utarmas eller till och med betraktas som problematiska, eftersom de är så svåra att målstyra och kvalitetssäkra rör vi oss snabbt ut för ett sluttande plan.

För att mitt arbete som akademiker ska kunna sägas vara intellektuellt måste jag få arbeta i frihet och med tillgång till all den erfarenhet och hela den verktygslåda jag skaffat mig genom åren. Det som gör intellektuella arbeten intellektuella är att det saknas på förhand definierade mål som ska nås. Arbetet handlar om att ta sig till gränsen och sedan försöka förskjuta den, men det finns aldrig några garantier för att man lyckas. Intellektuella utmaningar uppfyller den som är utbildad för att ta sig an dem helt och hållet, och det är just denna kvalitet jag söker. När jag lämnade bageriet stämplade jag ut och kunde ägna mig åt annat, men det har aldrig intresserat mig. Jag vill gå fullt upp och vara närvarande i arbetet hela tiden. För den som inte förstår det akademiska arbetets särart ser det ineffektivt it. Håller jag på med en ny bok kan jag sitta en hel dag framför datorn utan att skriva ett ord. Ibland går jag ut på långpromenad eller sätter mig med en bok på ett café; utåt sett ser ut som en glidartillvaro, som om jag smiter från jobbet. Ibland behöver jag ta en hel eller halv dag ledigt, men jag är fortfarande på jobbet eftersom mitt arbete är intellektuellt och hjärnan ständigt arbetar. Vissa dagar går det i ett från halv fem till sju eller åtta på kvällen. I början av ett bokprojekt går det trögt, men när bilden klarnar, problemet jag är upptagen med tar form och den intellektuella kraften och förmågan kan riktas får arbetet fart. Under 20 procent av tiden utförs 80 procent av det substantiella arbetet, men det innebär absolut inte att arbetets utförande går att effektivisera, tvärtom. Den missuppfattningen sprider sig när även det akademiska arbetet ska målstyras och kvalitetssäkras, trots att arbetet därmed upphör att vara akademiskt och intellektuellt. Och kraven som dyker upp ibland, om att vi lektorer ska vara på kontoret varje dag, nio till fem, är rent förkastligt. Poängen med mitt arbete är att jag inte jobbar på specifika tider, att jag kan anpassa insatsen efter dagsform. Det är själva förutsättningen för allt intellektuellt arbete. Det är intressedrivet, oförutsägbart och kräver därför ens fulla uppmärksamhet. Om arbetet inte ser ut eller fungerar så är det inte akademiskt. Det är problemen man arbetar med som definierar arbetets innehåll och som avgör vad som krävs av den som uppbär den här typen av anställning. Som akademiker är man hela tiden i eller i alla fall nära sitt jobb. Det är så jag vill ha det även om jag bara får betalt för åtta timmar om dagen, 40 timmar i veckan, trots att jag oftast jobbar mer än så och ibland mycket mer. Att jag inte bränner ut mig beror på att arbetet är belönande, inte trots utan just för att jag kan och får gå fullt upp i det. Men, och det är ett viktigt men, förutsättningen för att detta är att den administrativa bördan är minimal och att jag får arbeta i frihet under ansvar.

Det finns de som menar att högkvalitativt intellektuellt arbete bara kan utföras fyra timmar per dag. Efter år av erfarenhet känns det som det nog är ett ganska bra, generellt mått på vad som är rimligt att förvänta sig av en akademiker, om arbetet ska hålla akademisk klass. Kvalitet och kvantitet går hand i hand och är relaterade till varandra. Är det kvantitet man vill ha går det ut över kvaliteten, annars vore det inte kvalificerat arbete. Jag ser det som resursförstöring av gigantiska mått att staten som bekostat min utbildning och meritering till docent inte använder mig och den resurs jag och mina kollegor utgör klokare. Vi får en bra lön, men sätts att utföra arbetsuppgifter som inte alls ligger i paritet med vår kapacitet. Det sker till priset av sänkt kvalitet, för det är omöjligt att effektivisera lärande, tänkande och intellektuell utveckling. Högkvalitativ forskning intellektuella topprestationer kräver fokus, förberedelse och marginaler. Det finns aldrig några garantier. Jämför till exempel med elitidrottare. Ingen kan tvinga fram toppresultat. Träningsbördan kan naturligtvis regleras och ökas, i alla fall till den fysiska gränsen. Resultaten kan dock aldrig garanteras, de är en nåd att bedja om. Zlatan vet vad Zlatan behöver för att prestera på topp, och han får det. Landets professorer och docenter vet också vad det behöver för att prestera på topp, men vi får inte själva bestämma över hur och när vi utför vårt högkvalificerade arbete.

Livet och verkligheten är inte ekvationer som går jämnt upp. Likt talet Pi är det meningslöst att söka efter perfektion eftersom det är som att jaga sin egen skugga eller den där krukan med guld som sägs finnas vid regnbågens slut. Samhället och tillvaron kan aldrig bli perfekt, det är och kommer alltid att handla om kompromisser. Ju förr vi inser och accepterar dessa facts of life desto bättre. Den som äger intellektuell förmåga och inser att tänkande tar tid och kunskap kräver ödmjukhet kan förundras över tillvaron och lära sig bejaka osäkerheten och öppenheten. Hen kan ta vara på det som är bra och finna ro i övertygelsen som att det som är dåligt kan förändras till det bättre. Genom att fokusera på nuet och utveckla strategier för att hantera osäkerheten istället för att jaga lyckan i framtiden eller någon annanstans än här och nu, utvecklas man intellektuellt samtidigt som samhället blir mer hållbart. Eftersom människan inte är en maskin är det inte exaktare eller snabbare rationalitet vi behöver, utan en mer utvecklad förmåga att hantera både och. Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens. Artisten Leonard Cohen insåg detta och fångade insikten i sin låt Anthem, i raden: ”Det finns en spricka i allt, det är där ljuset och livet kommer in.” Citatet anförs här som en påminnelse om att kunskap och livsavgörande insikter finns överallt och därför är det viktigare att lära sig förstå och känna igen kunskaperna när man stöter på dem, antingen av en slump eller som ett resultat av systematiskt sökande.