Jämställdhet och jämlikhet, hurdå?

Nu ska det tas i med hårdhandskarna. Inte en kvinna till! Politikerna bjuder över varandra för att visa att de bryr sig. Vi tar frågan på mest allvar. Nej, det gör vi! Och på Facebook ändrar många sin status för att visa att de tar avstånd från våld mot kvinnor. #MeToo, tänker jag. Var vi inte överens redan då, om att det fick vara nog nu? Tydligen inte. Nu kör vi detta ett varv till; sen hoppar vi på nästa tåg. Antingen står vi upp för något eller också tar vi avstånd. Vi reagerar, sätter ner foten och säger att nu får det vara nog! Trots det händer inget. Våldet mot kvinnor upphör inte, klimatförändringarna vänder inte, haven fiskas fortfarande ut, regnskogen huggs ner, stora barriärrevet kommer inte tillbaka och människorna som flyr i förtvivlan från krigets fasor slutar inte knacka på privilegierade länders dörrar. Det spelar ingen roll hur upprörda vi är är och hur många upprop vi skriver på. Ingen annan kommer att lösa problemen som vi alla reagerar på. Först när vi tänker och och agerar i vardagen kan vi hoppas på en vändning. 

Här handlar det om jämställdhet, som ingen säger sig vara mot. Och ändå är samhället långt ifrån jämställt. Det är en av tillvarons många paradoxer. Fast så märkligt är det trots allt inte, för det räcker naturligtvis inte att (påstå att) man är för jämställdhet för att det ska bli så. I teorin är alla som vill bli tagna på allvar för, men i praktiken är få beredda att göra vad som faktiskt krävs för att uppnå den förändring som måste till för att vända utvecklingen. Klimatförnekare tas inte på allvar, men problematiskt nog finns det många profilerade forskare och intellektuella som inte bara kritiserar utan också aktivt motarbetar genusvetenskapen. Trots att det är ett vetenskapligt ämne menar man att det är politik, för att utfallet av forskningen går på tvärs mot kritikernas politiska uppfattning. Det minsta man kan begära av den som dels säger sig vara för jämställdhet, dels kritiserar resultatet av arbetet som bedrivs inom genusvetenskapen, är att man bygger kritiken på vetenskapliga argument och att man presenterar förslag på alternativa åtgärder. Fast så ser det inte ut, det anses räcka att man är för jämställdhet och mot våld mot kvinnor för att samhället ska förändras. Denna och liknande frågor har intresserat mig länge och reaktionerna upphör aldrig att fascinera, av många olika anledningar. Både genusvetenskapen som sådan, arbetet för jämställdhet och kritiken mot filosofin som forskningen om genus bygger på är intressant -- just för att kritikerna säger att de också är för jämställdhet.

Anledningen till att jag inte ändrar min profil på Facebook eller skriver på (ännu ett) upprop är att jag ägnat en stor del av mitt liv och akademiska karriär åt frågan. Jämställdhet är inget nyvaknat intresse för mig. Läsåret 1993/94 läste jag en kurs i kvinnohistoria och feministisk teori på Göteborgs universitet. Intresset för jämställdhet fanns där redan innan, men den där kursen gav det en riktning och fördjupade mina kunskaper. Där såddes också fröet till det som senare skulle bli min avhandling. När jag tänker tillbaka på den tiden slår det mig dels hur mycket som hänt, dels ut lite som förändrats. Som doktorand, runt millennieskiftet, fick jag rådet att inte nämna genus i ansökningarna om forskningsmedel, men ganska snart ändrades detta till ett krav, till exempel. Det visar hur lätt det är att införa handlingsplaner, och hur svårt det är att ändra kultur och vanor.

Mina kunskaper om, intresse för och all den tid jag ägnat åt dessa frågor gör mig inte till en bättre människa. Kunskaperna har jag skaffat mig för att få tillgång till verktyg som kan användas för att bidra till verklig förändring. Därför blir jag beklämd när jag känner ett tryck på att ta avstånd på Facebook eller anmodas delta på utbildningar om jämställdhet på högskolan. Trots att jag själv forskat och undervisat om, och fortfarande undervisar om dessa frågor ska jag delta. För att högskolan ska kunna säga att man tar frågan på allvar och utbildar alla. Jag känner mig dels förminskad eller osynliggjord, dels blir jag som akademiker upprörd över att jag förväntas lyssna okritiskt på konsulter som kör samma upplägg på högskolan som på försäkringskassan, och som förväntar sig att jag ska delta med liv och lust i töntiga gruppdiskussioner som bygger på meningslösa frågor. Det är inte så jämställdhet uppstår mellan människor i vardagen.

Jag sitter verkligen inte inne med lösningen, men jag tror inte på upprop och utbildningar, just för att INGEN är för ojämlikhet eller propagerar för våld mot kvinnor. Jag vet av erfarenhet och som kulturforskare att människors syn på saker och ting inte förändras i en handvändning. Men när man får chansen är det viktigt att ta den, som när jag skulle presentera min avhandling på Volvo. Inför 150 ingenjörer, med en förkrossande majoritet män, gick jag upp på scenen 2003. Där och då gjorde jag bedömningen att det var lämpligt att börja anförandet med att säga: JAG ÄR FEMINIST, vilket fick effekt. Ett antal män lämnade lokalen, i vad jag såg som något slags protest. Men när jag talat färdigt var det en kvinnlig ingenjör som tog till orda och sa att det jag talat om var en spegelbild av Volvo, vilket gav upphov till en lång, intern diskussion om situationen på företaget som redan då profilerade som ett jämställdhets- och mångfaldsfrämjande företag. Som sagt, det är inte lösningen; men tar man inte DEN typen av chanser kan man inte säga sig vara för jämställdhet och mot mäns våld mot kvinnor.

Den intressantaste kursen jag jobbar med nu är en kurs i Normkritiskt ledarskap, vilket ytterst är vad som behövs för att komma tillrätta med en lång rad av problem som inte går att lösa med upprop och handlingsplaner. Det är nämligen i vardagen och det vi uppfattar som NORMALT som problemen uppstår och lever vidare. Så läge vi tänker att boys will be boys, kommer killar att vara "killar", det vill säga betrakta kvinnor som objekt som finns till för dem. Så länge som TV-program som Paradise Hotell fortsätter att sändas, och möjligen uppmärksammas som exempel på dålig smak, kommer jämställdhetsfrågan och mäns våld mot kvinnor att fortsätta vara en gåta. Och det kan ingen bloggpost eller inlägg på Facebook eller Twitter, inget politiskt utspel eller krav på hårdare straff ändra på. 

Utvärdering av kvaliteten i akademiska kurser

När jag var student och även i början av min tid som lärare utvärderades kurserna genom att alla, i samband med kursens sista tillfälle eller i början av nästa, uppmanades att fylla i och lämna in en blankett med frågor om olika aspekter av kursen och dess genomförande. Blanketten var en del av utvärderingen men på inget sätt den viktigaste. Utfallet på tentorna är och har alltid varit det viktigaste instrumentet i utvärderingen av högskolans kurser, för där visar sig kvaliteten i studenternas lärande. Eftersom jag alltid tagit kunskapen på största allvar har jag alltid engagerat mig i utvärderingen av kurserna jag ansvarat för och varit inblandad i. Det är viktigt för mig att arbetet jag gör, både som forskare och lärare, leder till högkvalitativ kunskap och verkligt lärande. Därför reagerar jag negativt när jag märker att dagens utvärderingar, alltså de utvärderingar jag måste administrera och tvingas lägga allt mer tid på, handlar allt mindre om kunskapen och allt mer om studenternas åsikter om och upplevelser av olika aspekter av kurserna. Det är med sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att min omsorg om kunskapens innehåll och kvalitet inte uppskattas av systemet jag verkar i. Därför ska jag här reflektera över vad jag saknar och ser som helt avgörande för att uppnå akademisk kvalitet i den högre utbildningen.

Mätandet av verksamheten, som utvärderingarna är en del av, flyttar makt från lärare till linjeorganisationen. Det är ingen liten sak, i själva verket innebär det en fundamental förändring i synen på vad som ska vara i centrum i högskolans verksamhet. Att veta vad som fungerar i arbetet med att utveckla kunskap är en akademisk och intellektuell kompetens, så när lärarna inte bara fråntas ansvaret för utvärderingen utan dessutom ställs till svars om utvärderingens resultat inte lever upp till det administrativa systemets förväntningar, förlorar undervisningen sin koppling till forskningen, vilket är universitets signum och det som skiljer högre studier från verksamheten som bedrivs på gymnasiet. Det vi ser är alltså en gradvis avakademisering av verksamheten, alltså en marknadsanpassning.

Utgångspunkten för mig är att studenter inte är kunder och att det därför inte är någon attitydundersökning som ska genomföras, i alla fall inte om det är kunskapens kvalitet som som ska utvärderas. Självklart är studenternas åsikter viktiga och de spelar absolut roll för kvaliteten, men det finns ingen självklar kausalitet mellan graden av uppskattning och kunskapen som studenterna får med sig ut i livet efter utbildningen. Vad studenterna tycker brukar ändå framgå. Utfallet är och förblir det helt centrala måttet på kvalitet i akademin, och därför kämpar jag för att den aspekten ska betonas mer i kursutvärderingarna. Att studera på högskolan i Sverige är gratis. Skattebetalarna investerar i studenternas möjlighet att bedriva självständiga studier och har rätt att förvänta sig ett högkvalitativt kunskapsresultat, och det är mitt ansvar som lärare att skapa förutsättningar för det.

För att kunna utvärdera kurser på ett sätt som faktiskt gör att det är kunskapskvaliteten som mäts måste man först bilda sig en uppfattning om vad kvalitet i en kurs på högskolan är, samt var och hur den uppstår. Om studenterna är nöjda ser jag det som en bonus, men det går aldrig att ta för givet att nöjdhet leder till bättre kunskap. Allt handlar om vilka förväntningar man har på studierna och högskolan. En underhållande lärare som ger studenterna roliga uppgifter, letar efter enkla texter och ställer låga krav uppskattas nämligen mer än lärare som ställer höga krav och som utformar uppgifterna och väljer kurslitteratur med fokus på kunskapen och kvaliteten i lärandet. Mäter man kundnöjdhet kommer det alltså oundvikligen att gå ut över kunskapen, vilket gör att värdet av samhällets investering i högre utbildning minskar. Den typen av utvärdering får det nämligen att framstå som höga krav och krävande lärare är ett problem, när det i själva verket är grundförutsättningen för att kunna uppnå kunskapskvalitet.

Ytterst handlar det om validitet, det vill säga att man faktiskt mäter det som leder till bättre kunskapskvalitet. Men det handlar också om legitimitet. Om högskolan utvärderar sina kurser på samma sätt som kommersiella aktörer, alltså agerar som om det är viktigare vad studenterna tycker om kursen än att de faktiskt lär sig något av studierna som den skapar förutsättningar för, finns en uppenbar risk att synen på och värdet av kunskap förändras i samhället. Mäter man studenternas åsikter om kursen (deras upplevelser av och åsikter om lärarna, känslorna inför mängden text och språket som böckerna är skrivna på, och så vidare) legitimeras synen på studenter som kunder, vilket försvårar lärarnas arbete med att hålla uppe kursernas akademiska kvalitet. Kundnöjdhet som mått på kvalitet motarbetar alltså hela syftet med högre utbildning.

Vilka frågor kan och bör man då ställa i utvärderingarna? Det är svårt, men jag ska ändå försöka formulera några förslag.

Först och främst behöver man inledningsvis ställa kontrollfrågor som handlar om vilken ambitionsnivå studenten har och hur många timmar man lägger ner per dag eller vecka på sina studier. Läser man enbart för att få en examen och lägger ner minsta möjliga tid och ansträngning på sina studier är ens svar ingenting värda i ett kvalitetssammanhang. Jämställs den studentgruppens åsikter med ambitiösa studenter som studerar för kunskapens skull och som lägger ner minst 40 timmar per vecka, finns en uppenbar risk att utvärderingen av kurserna på sikt leder till att kravnivån sänks och kunskapskvaliteten sjunker, vilket är förödande och drabbar både samhället och framtida studentkullar som söker sig till högskolan för att bedriva högre studier och för att utvecklas intellektuellt. Bara synpunkterna från de studenter som verkligen bryr sig om kvaliteten och som tar sina studier på allvar kan och ska tas hänsyn till. Och det måste man förvissa sig om när man utformar utvärderingen och analyserar resultatet. Det kanske låter elitistiskt, men dels är det frivilligt att studera på högskolan i Sverige, dels är det gratis. Det handlar alltså om att värna investeringen som skattebetalarna gör i högskolesystemet.

En annan lämplig kontrollfråga är vilka förväntningar studenten hade innan kursen påbörjades, vilket är viktig information eftersom den säger något om hur kursen marknadsförts. En förutsättning för att kursen ska kunna fungera som det är tänkt och faktiskt leda till ett bra resultat är att studenterna som söker den har rätt förväntningar. Högt söktryck är och kan aldrig vara ett självändamål. Man kan också tänka sig frågor som rör studentens syn på kvalitet, eftersom det avgör hur svaren ska tolkas. Om lärarna och studenterna har olika uppfattningar, dels om vad kvalitet är, dels om vad som är kursens syfte, kommer utvärderingens resultat aldrig att kunna användas för att höja kvaliteten på kursen. Akademisk kvalitet kräver akademisk kompetens, och därför är det så problematiskt att lärarnas makt över arbetet minskar till förmån för administrationen och linjeorganisationen.

I många utvärderingar ställs det frågor om läraren och pedagogiken, men det typen av åsikter hör inte hemma i ett system som sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i centrum. Vad studenterna tycker om läraren eller undervisningsformerna och examinationen är meningslös information. Det är högskolans ansvar att se till att lärarna är kompetenta, och om studenterna är missnöjda får de driva frågan på eget initiativ via kåren. Som lärare kan man dra på sig beröm eller kritik av en lång rad olika anledningar, men inget av detta har med kvaliteten på kursen att göra. Kvalitet kan bara värnas i ett öppet och kritiskt samtal som bygger på goda argument.

Det spelar en avgörande roll hur frågorna formuleras och i vilken ordning de ställs, och utan en tydlig motivering blir svaren dessutom meningslösa. Det måste ställas krav på den som ska lämna synpunkter, annars riskerar utvärderingen att påverka kvaliteten negativt. Orkar eller vill studenterna inte engagera sig i utvärderingen genom att verkligen tänka igenom sina synpunkter kommer svaren inte att kunna bidra till att höja kursens akademiska kvalitet. En vanlig invändning mot allt för omfattande frågor och ett problem som brukar diskuteras är att studenterna inte engagerar sig och tar vara på chansen, och det brukar lösas genom att LÄRARNA anmodas att ta ett större ansvar för att få in svar, vilket inte kan vara en lösning, i alla fall inte om utvärderingens syfte är att värna den akademiska kvaliteten. Är studenterna inte engagerade eller intresserade är det inte en fråga för lärarna utan för kåren. Vad är annars kårens syfte? 

Tycker du att kursen har fungerat, är en bra fråga att börja med. Men för att svaren på frågan ska kunna användas i kvalitetsarbetet måste den som svarar motivera svaret. Vad är det som fungerat bra eller dåligt? På vilket sätt, och varför? Vilka förändringar anser du vara motiverade, givet kursens mål, är en annan bra fråga. Men den fungerar bara i kvalitetsarbetet om alla svar som handlar om eller leder till att kraven sänks sorteras bort. Vill studenterna driva opinion för sänkta krav är det en fråga för kåren, en sådan förändring kan och får inte implementeras med stöd i anonyma, omotiverade åsikter.

Överlag läggs lite för stor vikt vid frågorna. Eftersom det inte är en attitydundersökning utan en utvärdering av kursens kvalitet behövs egentligen inte så många frågor. Egentligen behövs bara en enda fråga: Vilka förslag till FÖRBÄTTRINGAR har du? Gör man klart att svar utan tydlig motivering inte kommer att beaktas kommer svaren man får att kunna användas för att värna den akademiska kvaliteten i kurserna.

Hur står det till med kunskapsnationen Sverige?

Under pandemin har kunskapens värde devalverats på ett oroväckande sätt och den växande skara människor som bryr sig mer om hur det känns än vad man på goda grunder kan anses veta har flyttat fram sina positioner. Ett antal forskare har i ett års tid nu drivit en kampanj mot Folkhälsomyndigheten, som saknar stöd i tidigare forskning om virus och smittbekämpning. Trots att forskarna fått hur mycket uppmärksamhet som helst i medierna anser de sig ändå vara tystade och den som dristar sig till att bemöta deras uttalanden utsätter sig för risken att överösas med hat från deras trollsvans på nätet.

På allt fler områden jagas syndabockar. Trots att det sällan stämmer antas alltid någon vara skyldig, och denne någon måste till varje pris ställas till svar. Gängkriminalitet och skjutningar är ett växande problem, men det är också ett ohyggligt komplext problem som inte går att lasta regeringen för. Ändå står indignerade oppositionspolitiker i TV och framställer sig själva som Messias som sitter inne med lösningen. Så kan man agera eftersom efterfrågan på en populistisk politik som bygger på omöjliga löften ökar. Sossarna, genusforskningen och Islam är tacksamma mål för kritiken, men eftersom lösningarna på den här typen av problem är minst lika komplex som problemen kommer populismen bara att bidra till att problemen förvärras. Politiker som säger sig vara vänner till vårt land men som konspirerar med andra så kallade nationalister om vems land som är sämst behöver plockas fram i ljuset och utsättas för en verklig granskning, eller i alla fall tvingas svara på kritiska frågor om uttalanden som företrädare för partiet gjort, deras syn på demokrati och människosynen som politiken bygger på.

Av inkompetens, ointresse eller rädsla för att välja sida normaliserar förment objektiva journalister rasism, faktaresistens och kunskapsförnekelse och får forskare som pekar på vetenskapliga studier att framstå som företrädare för särintressen. Den kritiska granskningen av samhället och makthavarna måste riktas mot och bygga på argument och kunskap, annars utsätts demokratin för påfrestningar den inte är skapad för att hantera. Och resultatet av forskningen är inte politiskt. Möjligen kan frågorna som forskningen bygger på vara det, men en vetenskaplig studie kommer fram till den den kommer fram till. Finns det inget stöd i forskningen för att hårdare straff leder till minskad kriminalitet är det inte forskningen det är fel på utan politikerna som framhärdar i att deras åsikter och känslor ska tillmätas lika mycket trovärdighet som forskarna. Och bara för att det finns en studie som ger stöd för ett beslut betyder det inte att forskningen som helhet visar att beslutet är rimligt.

Kunskapen håller på olika sätt och i allt fler sammanhang på att reducerats till en åsikt, vilket upphöjer känslan till auktoritet och gör det omöjligt att föra ett intellektuellt samtal med målet att lära sig något om världen och verkligheten. Alla tycker och känner något, men det går inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på känslor och åsikter. Kriminaliteten minskar inte för att man indignerat står i TV och kräver hårdare straff eller för att man anklagar sossarna för att göra för lite försent i alla frågor. Bara för att någon annan har fel betyder heller inte att man själv har rätt, och bara för att det inte är bra idag betyder varken att det var bättre förr eller att det finns en enkel lösning på problemen.

På högskolan betraktas lärarna idag av allt fler studenter som ett hinder på vägen mot en utlovad examen. Det blir så när kunskapen förvandlas till en måttbeställd vara eller en tjänst upphandlad i konkurrens. Jakten på effektiviseringar och kostnadssänkningar gör att fler vill få examen snabbare, det vill säga att tiden man befinner sig i studier ska kortas. Men kunskap går inte att tvinga fram. Kvaliteten i lärandet står i direkt relation till den tid som faktiskt läggs ner på studierna. Tyvärr bryr sig allt fler allt mindre om dessa saker, kanske eftersom högskolans verksamhet så tydligt fokuserar på betyg, examen och genomströmning.

Vi får helt enkelt den kunskap vi förtjänar, alltså den kunskap vi bryr oss om, tar oss tid att utveckla och vårda samt betalar för. Det finns inga genvägar till verkligt viktigt och användbart vetande; bara hårt, gemensamt arbete och respekt för det faktum att ingen äger kunskapen.

Studenten är ingen kund, tvärtom

Studier på högskolan är inget man får utan något man gör, det är en självständig verksamhet som utförs både på skattebetalarnas uppdrag och bekostnad. Om studenter börjar se sig som kunder har vi alla ett ansvar att göra upp med den villfarelsen, annars är både kunskapen och demokratin hotad. Delar av näringslivet ser sig ibland som ett slags beställare av kunskap och många menar att högskolan ska anpassa sig efter företagens behov, vilket är en minst lika problematisk syn på forskning och högre utbildning. Den typen av kortsiktighet och marknadstänkande går på tvärs mot universitetets själva idé, det är inte så kunskap fungerar. 

Ska ett kunskapssamhälle inte bara kunna växa fram utan även utvecklas måste alla bidra. Föräldrar till barn i skolan måste förstå att lärarna i grundskolan inte delar ut betyg utan skapar förutsättningar för lärande. Och studenterna som kommer till högskolan måste inse att högskolan är en plats där man bedriver studier, på egen hand och tillsammans med lärare och kurskamrater. Näringslivet måste å sin sina inse att deras uppgift i ett öppet och demokratiskt samhälle är att använda kunskapen som forskningen resulterar i för att skapa varor och tjänster. När alla förstår förutsättningarna och bidrar med skattemedel som investeras i akademin kan den utvecklas tillsammans med resten av samhället.

Kundtänkandet bygger på idén att det är någon annan som ska göra det man vill få gjort, och på tanken att man ska pressa kostnaderna och öka inkomsterna i alla verksamheter, vilket är förödande för utvecklingen av det egna ansvar som är förutsättningen för att demokratin ska kunna värnas, vilken är förutsättningen för utvecklingen av kunskap som är förutsättningen för ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle där så många som möjligt kan leva ett så bra liv som möjligt under så lång tid som möjligt. Kundtänkandet är med andra ord en ond cirkel som måste brytas för att samhället investeringar i högre utbildning inte ska förvandlas till en dyr och ineffektiv arbetsmarknadsmässig åtgärd.

Vi får helt enkelt den kunskap vi förtjänar.