Bättre och bättre dag för dag, eller?

Förra helgen läste jag en krönika i Aftonbladet, av Karin Pettersson. Rubriken var: Vi människor är större än politiker påstår. Den där texten har hjälpt mig både att hålla Trumps galenskap på avstånd och att hitta tillbaka till min egen tro på ämnet jag disputerat i. Jag skriver verkligen under på krönikans andemening och budskap, vilket är att bristande förståelse för kulturens värde utgör en fara. Arbetet med min bok om mellanrummen, mitt magnum opus, är nu inne på sista vändan. Innan jul gick det dock trögt, delvis på grund av besvikelsen över att jag inte ens var nära att få tjänsten som (vikarierande) lektor i kulturvetenskap. Efter välbehövlig vila under helgerna, och framförallt när jag läste följande ord, hittade jag tillbaka till lusten att skriva, läsa och lära.

Själv längtar jag efter en kultursyn – i ordets bredaste bemärkelse – som utgår från både ett demokratiskt, optimistiskt medborgarideal och ett brett kulturbegrepp. Som ser människan som en skapande, nyfiken varelse. Som utgår från att de flesta människor bär på samma längtan. Att de söker mening, frihet och expansion. Att de vill lära sig saker.

När jag sökte mig till högskolan och fann ämnet etnologi var det en livaktig kulturvetenskap, men här under 2000-talet har disciplinen som jag är docent i fört en tynande tillvaro. Skälen är många. Det handlar dels om att fristående kurser i princip försvunnit från högskolornas utbud. Av ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska skäl får studenterna inte ta eget ansvar för sin egen utbildnings innehåll, de ska bindas upp på program för att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå. Även om man fortfarande talar om betydelsen av bildning är det ett faktum att humaniora inte lämpar sig för massproduktion av poäng och examina och därför är det den typen av utbildningar som läggs ner när ledningarna tvingas göra nedskärningar. När Högskolan Väst fick en ny rektor 2011 var ett av de första besluten som togs att lägga ner utbildningsprogrammet Kultur- och samhällsanalys som jag arbetade på, trots (eller kanske just därför) att rektorn var professor i litteraturvetskap. 

Ett tecken i tiden är att Svenskt näringsliv samma år som den utbildningen lades ner publicerade texten: Konsten att strula till ett liv, som gick till hårt angrepp mot humaniora i allmänhet och fristående, kulturvetenskapliga, kurser i synnerhet. I den vevan förändrades kulturen på högskolan. Antalet chefer och administratörer ökade på kort tid och avdelningsledarna bytte symptomatiskt titel till avdelningschef. Och när vi kom tillbaka efter pandemin blev det uppenbart att kunskapen inte längre stod i centrum och att högskolan styrdes enligt en intellektuellt förödande produktionslogik. Efter att den kulturella förändringen fullbordats är det idag linjens chefer som enligt principen chain of comand ("tala med din närmaste chef") styr verksamheten genom order uppifrån. Det finns inga kollegiala organ längre, de har i alla fall inget som helst reellt inflytande. Det en en gång i tiden var en akademisk kultur är idag en företagskultur där lektorer reducerats till orderföljande knegare.

Runt 2015 hände även en hel del i samhället och politiken som gjorde att den kulturella förändringstakten ökade. Strömmen av flyktingar från Syrien och Afghanistan gav högerpopulistiska och nationaliståska rörelser luft under vingarna. Och efter att Donald Trump svors in som president i januari 2017 förändrades allt på kort tid. Kunskapsrelativismen och kulturföraktet normaliserades och när känslorna tilläts övertrumfa vetenskapen underminerades demokratin. Fyra år med Biden blev bara en kort andhämtningspaus, för när Trump kom tillbaka blev det uppenbart att vi nu lever i en ny världsordning där den starkes rätt råder och ingenting betyder något. NATO som vi skulle gå med i för att bli trygga innebär att Sverige idag är en bricka i maktspelet mellan Trump och Putin, vilket gör oss mer sårbara än någonsin. Osäkerheten förvärras av att världens (än så länge) mäktigaste administration öppet föraktar både kunskapen och folkrätten, och betraktar företrädare för vetenskapen som fiender.

Jag kanske ska vara tacksam mot mina chefer som här i februari kastar ut mig från högskolevärlden? Även om jag blir arbetslös slipper jag i alla fall vara del av den djupt problematiska förändringen av akademin. Som kulturforskare är det dock plågsamt att se hur högskolevärlden i allt snabbare takt avakademiseras. Den produktionslogik som idag dikterar villkoren för undervisningen och forskningen handlar bara i liten grad om kunskap. Samtidigt är det plågsamt att tvingas konstatera att jag blir av med den position jag som lektor trots allt har. Jag har aldrig eftersträvat makt och inflytande, det var inte därför jag meriterade mig till docent; men kunskaperna och kompetenserna jag genom åren i den akademiska världen har skaffat mig behövs idag mer än någonsin. Utan förståelse för kultur och respekt för kulturens makt över tanken blir det svårt att arbeta för den typen av förändring som krävs för att försvara demokratin och bjuda motstånd mot nationalism och totalitarism.

När jag kom till universitetet i början av 1990-talet stod kunskapen i centrum och det var högt i tak. Då var det lektorerna och professorerna som hade makten, både över arbetets form, innehåll och utförande. Den akademisk frihet som högskolornas ledningar kämpar för idag handlar om att slippa krav från politiker, inte om att försvara forskares möjlighet att följa kunskapen dit den tar dem. Idag är det högskolans ledning som via marknadsföringsavdelningar och informationsansvariga bestämmer vad som får sägas i namn av vetenskap och som avgör vad en högskola är. Och eftersom det bara är forskare och lärare som tyst och lydigt följer chefernas strategiska beslut som tillåts göra karriär förstärks den tystnadskultur som blir resultatet av att alla som liksom jag öppet kämpar för akademisk frihet och kvalitet – och som hänvisar till högskolelagens paragraf 6 när jag får frågan om varför jag inte söker externa medel och väljer att skriva böcker på svenska istället för artiklar på engelska – riskerar avsked. 

Högskolan liknar allt mer vilket företag som helst, där man ser lektorerna som knegare som ska serva kunderna och där det satsas mer på marknadsföring än på kunskapsspridning och kritisk analys av samtiden. Alla högskolor har idag en slogan som används för att bevaka eller helst öka den egna organisationens marknadsandelar. Samverkan handlar inte primärt om att forskare möts för att utveckla kunskap tillsammans med externa organisationer utan om att representanter för högskolornas ledningar ska ingå avtal med chefer för andra företag och organisationer. Det klipps band, tas kort, skrivs letters of intent och man skickar administratörer kors och tvärs över jorden. Eftersom högskolan bara får skattemedel för forskning och undervisning ökar på det här sättet over-head-kostnaderna hela tiden.

Om kultur och humaniora hade värderats högre än vad som är fallet, om strävan efter bildning hade handlat om att faktiskt läsa och begrunda konsten och litteraturen hade det varit möjligt att dra lärdom av sagorna och sägnerna som innan Twitter och andra sociala nätverk stal all tid och allt fokus existerade i allmänhetens föreställningsvärd. Jag återvänder ofta till H C Andersens saga: Kejsarens nya kläder, som säger allt som behöver sägas om det som händer i USA just nu. Och jag tänker ibland på sägnen om Kung Midas, som fick det han önskade sig, men som tvingades inse att det inte var vad han ville ha. Ikaros är en annan sedelärande myt. Drömmen om evig tillväxt är lätt att förföras av, men den som är bildad vet att det är en omöjlig dröm, vilket följande sagor och mytiska företeelser visar: Särimner, Ymnighetshornet och Pojken med guldbyxorna. Den som vet vet, annars är det enkelt att googla.

Bättre och bättre dag för dag, sjöng Ernst Rolf 1924, och den drömmen lever fortfarande. Politiken både här hemma och i andra länder säljs idag med mördande reklam och allt orimligare löften, och allt fler låter sig förföras av budskapet om att det är möjligt att få allt man önskar sig utan att göra något annat än att sluta bry sig om kunskapen och ge upp sina demokratiska rättigheter. Det är en sorglig utveckling, som kräver kunskap, kritisk förmåga och engagemang för att kunna vändas, vilket blir svårt när högskolan avakademiseras, läsande och skrivande ersätts med AI och den mellanmänskliga kommunikationen handlar mer om att skaffa sig konkurrensfördelar för egen del än om att söka kunskap och förståelse tillsammans.