Kundtänkande och resultatorientering i skolan och den högre utbildningen

Efter tre avsnitt av Jesper Rönndahls TV-serie "Vem mördade den svenska skolan" kämpar jag mot uppgivenheten. Skolan och den högre utbildningen är tunga utgiftsposter i budgeten så när politikerna lovar väljarna att man ska sänka skatten är det självklart dit som blickarna girigt riktas. Det började med Göran Persson som flyttade ansvaret för skolan till kommunerna, vilket var ett trollerinummer av episka mått som gjorde det möjligt att sprida ut nedskärningarna på många små poster, och det fortsatte sedan med Jan Björklund som var stor i orden men ynkligt liten när det handlade om att återupprätta den svenska skolans rykte. Istället för att tillföra nödvändiga medel skyllde han på en flumskola som bara existerade i hans huvud och trollade på det sättet bort väljarnas fokus. Och idag har skolpolitiken reducerats till en fråga om valfrihet och disciplin. Det är plågsamt länge sedan någon politiker på allvar engagerade sig i kampen för kunskapen. Idag är det NATO-frågan som dominerar debatten, vilket gör att politikerna som ansvarar för sjukvården som också drabbats av enorma nedskärningar undgår kritik för vanskötseln av det allmänna. Både försvaret, skolan och sjukvården är utgiftsposter som politikerna skurit ner på eftersom valt att se på det som tjänster som fungerar som gigekonomins just-in-time-logik. Som det ser ut kommer NATO-frågan att dominera valrörelsen, på skolans, vårdens och klimatets bekostnad, vilket är symptomatiskt för ett land som är mitt uppe i en förödande kunskapskris som oundvikligen kommer att förvärras. Fast det var inte detta jag tänkte skriva om, men det hänger ihop med ämnet för veckans bloggpost, som kan sägas vara en konsekvens av de senaste 30 årens skol- och utbildningspolitik och den underliggande kunskapssyn som politiken mer eller mindre medvetet bygger på.

När utbildning handlar mer om vilken skola man ska välja än vad man ska lära sig, vilket är fallet idag, växer det oundvikligen fram ett kundtänkande i skolan. Om eleverna ser lärande som en tjänst och lärarna som servicepersonal kommer fokus att ligga på hur man med minsta möjliga ansträngning får så bra betyg som möjligt, och det är sedan med denna inställning till lärande man kommer till högskolan. Och eftersom högskolans ekonomi bygger på genomströmning och ledningen domineras av resultatorienterade ekonomiskt drivna representanter från näringslivet finns ingen möjlighet för lärarna på högskolan att försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten eftersom ingen uppskattar deras strävan. Studenterna känner sig svikna, avdelningsledarna och prefekterna ser sina budgetar spricka och högskolans ledning tvingas se sina ekonomiska mål gå om intet. Och det krävs verkligen att lärarna som försvarar kunskapen är engagerade, för det innebär obetalt merarbete att underkänna studenter. Ur denna mylla växer en ny kunskapskultur fram, som nya kullar av studenter med en annan syn på kunskap och lärande fostras i. Och det är den och dess konsekvenser som oroar mig eftersom den banar väg för mer av typ av åtgärder och beslut samma som försatt oss i den situation vi befinner oss i (och som många skyller invandringen i allmänhet och muslimer i synnerhet för).

Problemen förvärras av att högskolan fungerar som vilken myndighet som helst, utan någon som helt hänsyn till lärandet och den akademiska kvaliteten. Vad vinner samhället och kunskapen i vårt land på att studenternas tentor och andra inlämningar (observera att jag inte tänker på godkända uppsatser här, vilka måste kunna spridas och granskas av alla) betraktas som allmänna handlingar som kan begäras ut av vem som helst. Enda anledningen till att en student begär ut andra studenters godkända tentasvar är att hen tänker sig att det är en bra genväg till godkännande av sina egna inlämningar. Undervisning handlar dock inte att om att ge studenterna de rätta svaren så att de kan upprepa dessa under tentan, och det är inte förmågan att utforma ett godkänt svar som bedöms, utan studentens individuella kunskaper och personliga förmågor. Att och när lärarnas oro över att detta får fortgå med motiveringen att högskolan är en statlig myndighet, som om det vore en oundviklighet, skrämmer mig, för det visar hur lite kunskapen anses vara värd idag. Och därifrån är steget inte långt till nya och långt mer drastiska nedskärningar av verksamheten.  

Lärandet gynnas inte på något sätt av att man kan begära ut andra studenters svar. För det första handlar lärande inte om att upprepa saker, utan om att utvecklas som kritiskt tänkande människa. För det andra offras studenternas integritet beslutet att inte göra ett undantag för tentor och andra inlämningar, och vetskapen om att andra studenter kan läsas deras svar och inlämningar kan mycket väl hämma kreativiteten i arbetet som lämnas in för bedömning, vilket går ut över den akademiska kvaliteten i såväl deras egna arbeten som högskolans verksamhet och kunskapen i vårt land. Dessutom innebär hanteringen av de växande antalet ärenden av detta slag att högskolans redan stora administrativa börda ökar ännu mer. Öppenhet och transparens är självklart en viktig demokratisk princip, liksom granskningen av lärarnas bedömningar, men det går att lösa detta inom ramen för sekretess. Och det är en självklarhet i alla verkliga kunskapssamhällen ... 

Den fria viljans villkor

Så här i påsktider är det skönt att inte känna några krav på prestation, men jag vill ändå hålla igång bloggen, så jag kastar ut några tankar om en fråga jag funderat på läge, utan några anspråk på att sitta inne med ett svar.

Existerar det något sådant som en fri vilja? Den frågan har debatterats i flera hundra år. Just nu verkar forskarna vara överens om att människan inte är fri, fast jag tror inte man kommit fram till något tydligt svar på vad eller vem som styr våra tankar och handlingar. Jag undrar om det inte snarare är resultatet av ett vanligt och utbrett tankefel. Debatten om den fria viljan, liksom så många andra, bygger på utgångspunkten att det är en fråga som har ett enda givet svar som går att nå med hjälp av den så kallade vetenskapliga metoden. Antingen är människan fri och kan ställas till svars för sina tankar och handlingar, eller också inte. Som jag förstår det har man bara lyckats visa att viljan inte styrs av medvetna tankar, men det betyder inte nödvändigtvis att viljan kontrolleras av någon annan eller något annat.

Tankefelet tror jag bottnar i oförmågan att förstå att frågan om människans vilja inte är en fråga om antingen eller, utan en effekt som uppstår i ett komplext sammanhang där det mänskliga medvetandet bara är en liten del. Viljan kan mycket väl föregå tanken, den kan liksom många andra system i kroppen vara autonomt. Viljan, tänker jag mig, är vad som håller oss vid liv och får oss att göra saker och ting. Den kan styras, eller snarare påverkas, men bara på marginalen. Eftersom viljan uppstår i våra kroppar är det ingen annan än vi själva som styr den, men eftersom jaget är en sammansatt helhet bestående av en lång rad olika komponenter, både biologiska och tekniska samt reella och virtuella, är viljan snarare en effekt av helheten än en konsekvens av viljan.

Upplevelsen av viljan går att undersöka eftersom den är medveten och går att koppla till neurologiska processer i hjärnan, men det är just upplevelsen som undersöks, inte viljan i sig. Och jag känner mig alltså allt mer övertygad om att viljan inte har ett enda ursprung i medvetandet, att det handlar om en konsekvens av den existentiella önskan att vara vid liv. Viljan får oss att göra olika saker, men vi är snarare slavar under den än kungar över den. Vi blir människor, skulle man kunna säga, mellan viljan och medvetandet, som både påverkar och påverkas av de sammanhang vi lever i tillsammans med andra människor. Viljan är med andra ord inte ett binärt förhållande av antingen eller, utan en analog konsekvens av den mänskliga biologin och dess förmåga att överleva.

Jag är inte färdig med dessa tankar, men det är så här jag tänker just nu. Reagera gärna, annars önskar jag er en Glad Påsk!

Analoga tekniker blir aldrig omoderna, det blir bara ny, digital teknik

Samhällets digitalisering upplevs av många som en oundviklig och utifrån kommande kraft, alltså något som vi måste anpassa oss till och förbereda oss på för att inte halka efter i utvecklingen. Förändringsprocessen bygger dock helt och hållet på mänskliga beslut och drivs uteslutande av människors önskningar och drömmar. Tänk om ... Eller i framtiden, då ... Det är lätt att förstå lockelsen och övertygelsen, men det gör inte uppfattningen mindre problematisk. Evolutionen har främjat lathet och gjort oss till dem vi är, på gott och ont. Det är inget problem, det är själva förutsättningen för allt. Kunskapen bryr sig dock föga om vår genetik, den måste alla som vill lära sig saker och utveckla förståelse anpassa sig efter samt inte minst hitta sätt att övervinna. Ingen vilja i världen kan nämligen övertrumfa det faktum att det inte existerar några genvägar till kunskap.

På 60-talet föreställde många sig att att människor i framtiden skulle äta piller istället för mat, alltså att måltiderna skulle bortrationaliseras. Jag minns fortfarande tydligt de tvärsäkra auktoriteterna som med gravallvarlig min föreläste om hur det det skulle bli i framtiden. Idag är många övertygade om att datorer kommer att ersätta böcker, pennor och papper samt mänskliga möten där man samtalar om det man läst för att lära av varandra och utveckla ny kunskap tillsammans. Det tror jag är ett lika fundamentalt tankefel som det där pillret som skulle ersätta måltiderna. Vissa saker kan helt enkelt och bör heller inte ersättas med teknik, eftersom något essentiellt därmed går förlorat. Bilden nedan får illustrera hur jag tänker. Den föråldrade artefakten lanserades för mindre än tio år sedan som det nya: Framtidens klassrum. Idag är den ett plågsamt minne över människans drömmar och hopplösa tillkortakommanden.

Ny teknik i utbildningen ERSÄTTER inte äldre verktyg av den enkla anledningen att lärande är något som uppstår i och mellan människors kroppar samt inom ramen för kulturella sammanhang. I bästa fall kan datorer och annan teknisk utrustning komplettera böckerna, pennan och pappret samt möten face-to-face, som varit kunskapens och bildningens fundament i över 2000 år. Böcker som skrevs under antiken kan läsas med behållning än idag, och böcker som trycktes på 1600-talet ser ut och fungerar på exakt samma sätt som böckerna som ges ut idag. Filerna som innehåller mina första studentarbeten har jag inte kunnat öppna på flera år, men arbetena jag skrev för hand på Komvux och B-uppsatsen som skrevs på maskin finns i en pärm i hyllan bredvid skrivbordet, lika tillgänglig idag som på 1990-talet. Jag har tappat räkningen på hur många nya datorer jag fått som varit snabbare och mer avancerade än den jag redan hade, som sedan antingen kraschat eller ersatts med nya och ännu snabbare maskiner. Hade jag lagt pengarna jag lagt på inköp av böcker istället hade jag i och för sig inte fått plats i min lägenhet, som redan är fylld till brädden med böcker, men poängen är böckerna finns kvar och att deras innehåll är lika lätt att komma åt nu som när de inhandlades. Böcker blir aldrig omoderna, till skillnad från digitala verktyg, som under sitt korta "liv" ständigt måste uppdateras för att fungera och dessutom som är beroende av en uppkoppling som aldrig går att lita på till 100 procent. 

Framtidens klassrum där alla sitter uppkopplade mot all världens vetande är en befängd drömbild skapad av teknikbolagens marknadsförare. Digitaliseringen är en evig ökenvandring som bygger på löften om ett lyckorike som hela tiden ligger just bakom hörnet men som aldrig nås eftersom det skulle innebära att företagen skulle upphöra att generera vinst till ägarna. Tekniken blir hela tiden bättre, men bra blir den aldrig eftersom den ständigt är på väg någon annanstans. Löftena som digitaliseringen bygger på kan och kommer helt enkelt aldrig att kunna förverkligas. Utbildning som bygger på den tanken är ett evigt provisorium och blir lite som Becketts, "I väntan på Godot". Digitala lösningar är med andra ord aldrig aktuella, av den enkla anledningen att digitaliseringen bygger på att det hela tiden utvecklas ny och "bättre" teknik, vilket kräver snabbare nät och ständigt nya uppdateringar. Framtidens klassrum kan alltså per definition, eftersom det är så digital tekning fungerar, bara vara nästan eller snart aktuella och det är alltid ett provisoriskt tillstånd. Digitaliseringen är ett svart hål i ekonomin som aldrig kommer att fyllas för ju mer pengar som sugs in i det desto större blir hålet. Och det är ändå bara några av skälen som talar för att digitaliseringen av skolan bör stoppas. 

Digitaliseringen drivs på av ett fåtal privata aktörer som i princip har monopol och som via hemliga algoritmer samlar på sig allt mer insynsskyddad kunskap om allt mer intima detaljer oss som individer, som används för att göra oss ännu mer beroende av monopolföretagens nästan helt färdiga system, som tenderar att växa och som kräver enorma och ständigt ökande resurser. Övervakningskapitalismen är själva sinnebilden av ett totalitärt samhälle byggt på kontroll av allt fler aspekter av mänskligt liv. Den nya och "smarta" tekniken som via nätet kopplas samman är, för att tala med filosoferna Deleuze och Guattari, ett hårt räfflat rum, som i princip kontrolleras av jordens fyra eller fem rikaste män, vilka därigenom har makt att påverka mänsklighetens drömmar och önskningar. Vems framtid är det som förverkligas när skolan och hela samhället digitaliseras? Frågan är så klart retorisk, för svaret borde vara uppenbart för alla som äger förmågan att lyfta blicken från sin speldator eller smarta telefon. För att förstå vilka risker vi utsätter oss och livet på jorden för, och för att kunna ta informerade och välgrundade beslut som framtiden, krävs dels tid att tänka över alternativen, dels kompetens att analysera digitaliseringens risker och möjligheter. Skolan och lärandet behöver därför återanalogiseras, eller, återigen för att tala med Deleuze och Guattari, reterritorialiseras. För att utbildning ska kunna leda till lärande behöver skolan och den högre utbildningen organiseras som ett slätt rum befolkat av följsamma nomader som samtalar med varandra istället för förfasa sig över varandras utspel på sociala nätverk eller googla efter information och förströelse.

Lärande handlar inte om att gå från okunskap till insikt, det är inte en uppdatering som går från ett statiskt tillstånd till ett annat, utan en sömlös, dynamisk utvecklingsprocess som drivs av viljan att veta och förstå, som påverkas av hur mycket man redan vet och förstår och som utspelar sig mellan människor inom ramen för såväl ett psykologiskt som ett socialt samspel. Digitaliseringen bygger på en binär kunskapssyn vilken reducerar vetande till fakta som är antingen rätt eller fel och som man antingen tar till sig eller avvisar oavsett om man förstår eller ej. Ser man kunskapen som analog istället tvingas man ta den på ett helt annat allvar och intressera sig mycket mer för dess tillkomst och konsekvenser, alltså hur den skapas och används av människor och för människor. Digitaliseringen av samhället och skolan reducerar istället kunskapen till en fråga om sant eller falskt, vilket förvandlar lärande till informationsöverföring, kritiskt analys till källkritik och forskning till en fråga om insamling av evidens. Om det är så framtidens skola ser ut utsätter vi både oss själva och samhället för enorma risker eftersom vi offrar essentiella kunskaper och kompetenser som behövs för att värna demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Allt för att få tillgång till snabba svar och ny teknisk utrustning (vilket utsätter den globala miljön för enorma påfrestningar). De enda som gynnas av en sådan utveckling är de ytterst få och superrika ägarna till techbolagen som i princip har monopol på sina respektive områden, vilka successivt skaffat sig allt mer insyn i och kontroll över allt fler aspekter av allt fler människors liv och tänkande.

När förändringens vindar blåser hårt blir det svårt att se och lätt att glömma det faktum att analoga system såsom böcker av papper, pennor och samtal mellan människor aldrig varit och heller aldrig blir oanvändbara. Analoga verktyg för lärande och kunskapsutveckling är lika aktuella idag som de varit i över tusen år. Nytt är aldrig självklart bättre och det som redan fungerar perfekt blir ofta sämre om man försöker förändra och "uppdatera" tekniken, vilket blir nästan smärtsamt tydligt ifråga om digitala lösningar, som kräver ständigt uppdateringar för att leva upp till löftena som tekniken säljs in med. Pennor och papper liksom fysiska böcker bygger på fungerande och väl integrerad teknik som i princip aldrig strular, vilket gör att användaren kan rikta sin fulla uppmärksamhet på uppgiften, istället för att oroa sig över nya hotfulla virus, strömförsörjning och nätuppkopplingens kvalitet eller om datorn ska sätta igång ännu en uppdatering just när man startat datorn för att fånga en tanke eller delta i ett viktigt Zoom-möte. För att digital teknik ska kunna fungera krävs att användarna anpassar sig, det vill säga utrustar sig med tålamod och har en hög acceptans för att det aldrig fullt ut går att lita på tekniken. Datorerna och uppkopplingarna må vara snabba, men räknar man in tiden av väntan som uppstår varje gång man öppnar ett program eller ett dokument, tiden det tar att leta efter en fungerande nätuppkoppling eller när datorn uppdaterar sig äts tidsvinsten snabbt upp. Och väger man dessutom in frustrationen över att inte kunna fånga tankarna som dyker upp i huvudet i farten, liksom oron som också stjäl tid och energi, är det långt ifrån självklart att ens den (idag) snabbaste datorn i kombination med det (idag) snabbaste nätet, är snabbare och mer effektivt än analoga och sömlöst följsamma verktyg, skapade av och anpassade efter människor och mänskliga förutsättningar. Och hur som helst finns inga kunskapsvinster att göra på digitaliseringen eftersom lärande är något som uppstår i människors kroppar och mellan individer som vill lära av och tillsammans med varandra.

Varför fungerar inte läroböcker som referens?

Nu går arbetsåret in i sin allra mest intensiva fas och många studenter är fyllda av frågor. Och eftersom alla studenter befinner sig i ungefär samma situation och dessutom håller på med liknande uppgifter samtidigt som jag som lärare är fullt upptagen med handledning är det både passande och tacksamt att blogga om en fråga som väldigt många undrar över och har svårt att förstå: Varför "får" man inte använda läroböcker som referens i uppsatser? En liknande fråga är varför det som sägs på föreläsningar inte fungerar som referens.

För att förstå behöver man stanna upp lite och reflektera över vad en referens eller källa är. Det är en hänvisning till en text, film eller något annat där det förekommer uppgifter som går att kontrollera, och kontrollerbarheten är det centrala här. Finns det som hänvisas till inte dokumenterat och går det inte att kontrollera fungerar det inte som KÄLLA. Det som förmedlas på föreläsningarna är inte fakta utan kunskap, och lärarens uppgift är inte att tala om hur det är utan att skapa förutsättningar för lärande. Det jag säger på mina föreläsningar säger jag för att hjälpa studenterna att tänka själva och utveckla egen kunskap om ämnet jag talar om, inte för att de ska upprepa vad jag sagt. Dessutom bygger det jag säger antingen på innehållet i böcker eller artiklar eller på egen forskning, som också publicerats någonstans -- och då är det dessa källor som utgör referensen man ska hänvisa till om man vill använda uppgifterna i ett annat sammanhang. Man refererar inte för att tala om att någon sagt eller skrivit något, utan för att visa varifrån man hämtat uppgifterna som ligger till grund för det egna kritiskt, självständiga och reflekterande svar man skriver ner och lämnar in till sin lärare (för att visa vad man lärt sig och kan) eller publicerar någonstans. Och bedömningen av alla inlämningar och texter handlar om den kunskap författaren till texten visar att hen har, inget annat.

Kritisk och självständig är nyckelorden i och målet med all högre utbildning. Det räcker alltså inte att bara visa att man kan läsa eller lyssna uppmärksamt och sedan upprepa vad man hört, sett eller läst. Det som bedöms i alla inlämningar och som ligger till grund för betyg och examina är de kunskaper, färdigheter och förmågor man kan visa att man har. Om man i sina uppsatser eller hemtentor bara skriver att ens lärare sagt si eller så på en föreläsning eller berättar vad som står i någon av böckerna man läst visar man bara att man kan lyssna och läsa, och det räcker inte, för då upprepar man bara vad andra sagt eller skrivit. Man måste göra något eget av det man läser eller lyssnar till, först då går det att bedöma vad man kan och avgöra hur utvecklade kunskaperna man tillägnat sig är. Och det är DETTA som både studier och forskning handlar om. Därför är det av yttersta vikt att man noga tänker igenom både vilka källor man hänvisar till och framförallt vad man gör med dem. 

Det är en avgörande skillnad mellan referenser och källor, och allt beror på hur man använder dem i texten man skriver. Påstår man att det är på ett speciellt sätt vill det till att källan man hänvisar till är kontrollerad och stämmer, annars far man med osanning. Tänk på att det alltid är författaren till texten som skrivits som ansvarar för innehållet. Använder man källor som bygger på felaktiga uppgifter eller uppgifter som inte går att kontrollera går det inte att skylla ifrån sig. Att ange källor är inte att friskriva sig från ansvar. Vill man ge sin lärare cred för något klokt som blivit sagt på en föreläsning eller om man hört något på TV eller sett något i en film som man vill resonera vidare om kan man självklart referera till detta, men det som bedöms är vad man själv gör med det man refererar till. Läroböcker, liksom för övrigt Wikipedia och liknande sajter på nätet, fungerar inte som KÄLLA av den enkla anledningen att de bygger på vetenskapliga referenser (och det är dessa man ska hänvisa till). Läroböcker ger en förklaringar av fenomen och företeelser och är tänka som hjälp i arbetet med att lära sig saker. Som hjälpmedel i arbetet med att utveckla kunskap och förståelse är allt som fungerar bra och ska användas.

När det gäller läroböcker skulle man kunna tänka sig att man använder dessa som medium eller verktyg i arbetet med att utveckla egen kunskap. Självklart ska man läsa noga och lita på det som står i läroböckerna, men inget blir sant bara för att det står i en bok och uppgifter kan dessutom skilja sig åt mellan olika texter. Kunskapen uppstår i arbetet med olika böckers innehåll och ju fler böcker man läser desto djupare och bredare blir en kunskap. Lämnar man in en hemtenta fylld av länkar och referenser spelar det ingen roll att själva refererandet är korrekt utfört, för det som bedöms är ens egna kunskaper, inte förmågan att googla eller läsa innantill. Det finns med andra ord inga genvägar till kunskap. 

För att den högre utbildningen verkligen ska kunna sägas vara högre behöver man kunna läsa olika typer av vetenskapliga texter, både böcker och artiklar. Ju närmare själva källan till kunskapen man kan komma desto bättre är det, men av någon anledning uppskattar inte alla studenter detta, och därmed blir det svårt för lärarna att driva på och framhärda. Studenterna är många och lärarna är i minoritet, så lärarnas makt över innehållet i och utformningen av kurserna är begränsad. Därför används fler och fler, och mer och mer pedagogiskt upplagda, läroböcker på högskolan. Människan är till naturen lat och det är en viktig orsak till innovationer och mänsklighetens framåtskridande, men i undervisningssammanhang är det problematiskt att söka efter genvägar eller följa minsta motståndets lag. Vill man utvecklas som TÄNKANDE och KUNNANDE människa är det extra viktigt att man som student -- i alla fall om man verkligen vill lära sig något för livet på kurserna man går, och inte bara studerar för att få en examen -- förstår detta och själv läser vetenskapliga texter och inte bara tillrättalagda läroböcker. Missförstå mig inte, de flesta läroböckerna är väldigt bra, men de är just LÄROBÖCKER som förklara hur man kan tänka för att utveckla kunskap, som behövs bland annat för att kunna avgöra vad som är en bra referens och bygga upp förståelse för hur man kan använda källor för att utforma självständigt kritiska samt välgrundade och logiskt koherenta resonemang som håller för vetenskaplig granskning.

Svaret på frågan om varför läroböcker inte fungerar som referens är med andra ord och i korthet detta: Läroböcker skrivs med utgångspunkt i och med hänvisning till vetenskapliga referenser, och det är dessa man ska hänvisa till för att texten ska hålla för en vetenskaplig granskning.