Kulturvetares dilemman

De senaste två veckorna har jag arbetat intensivt med den slutgiltiga versionen av manuset till boken om mellanrummen. I början av nästa vecka ska jag sända det till ett av förlagen jag tror på, vilket gör det lite mer laddat, för om inte något av dessa förlag antar det måste jag ju erkänna att mina tankar kanske inte är så viktiga och allmängiltiga som jag tror. Jag sticker ut hakan, men jag kan samtidigt ta smällen om det skulle bli så. Kritiken handlar i så fall om texten, inte om mig som person. Eftersom jag inte har kunnat fokusera på något annat delar jag denna veckan med mig av några tankar (om kulturvetenskap) från inledningen av boken.

Kultur är ett expressivt flöde av teknologier och socialt upprätthållna regler och konventioner. Flödet är både naturligt och artificiellt, både skapat/bestämt och givet, samtidigt. Kulturvetarens studieobjekt är komplext och många gånger motsägelsefullt, forskningen handlar om relationer, processuell tillblivelse och förutsättningar för förändring, vilket i sig är en stor utmaning. Tyvärr är det inte det enda problemet som kulturvetare har att brottas med. Orsaken till att både förståelsen och respekten för mellanrummen är så dåligt utvecklad står paradoxalt nog att finna i samtidskulturen och den rådande kunskapssynen, vilket blir ett Moment 22 för alla som studerar kultur vetenskapligt. Kunskap är i hög grad kultur, och så länge det tas för givet att endast det som går att bevisa eller i alla fall belägga empiriskt kan och ska räknas som kunskap och att allt annat är att betrakta som subjektiva åsikter, kommer det tänkande som krävs för att uppnå och utveckla förståelse för kultur att ifrågasättas. Tyvärr lever vi i en kultur som till stor del förnekar sin egen existens, vilket kräver kulturell medvetenhet för att inse och lära sig hantera.

Problemen som beskrivs här bottnar i att kulturforskningen handlar om vardagen som alla människor har en egenupplevelse av, och i vardagen kan inte allt problematiseras hela tiden eftersom tillvaron inte skulle fungera då. Men vill man förstå kultur och förutsättningar för förändring på ett vetenskapligt sätt kan man inte tänka och agera så. Det räcker dock inte att lyssna på forskningen, vilket man ofta hör sägas. Just eftersom alla har lika nära till och sin egen syn på kulturen är det helt avgörande att man inser och accepterar att kulturforskaren vet mer och förstår saker och ting på andra sätt än någon som bara utgår från sin egen vardag och personliga uppfattning. Allt för enkelt och allt för ofta skjuts det tragiskt nog på budbäraren när budskapet uppfattas gå på tvärs mot det man anser sig veta eller håller för sant. Det är alltså allmänhetens förväntningar på hur forskning bedrivs och vetenskapliga resultat ska se ut som ställer till det för kulturvetarna. Dilemmat är att människans längtan efter trygghet är ett grundläggande behov som ofta är starkare än och sätter det kritiska tänkandet ur spel. Som tur är kan förväntningar och uppfattningar förändras, och den här boken är fylld av verktyg som kan användas för det ändamålet. Utan ödmjukhet och kritisk medvetenhet går det dock inte, man måste vilja utmana sina fördomar för att först få upp ögonen för dem, sedan reflektera över dem och slutligen ändra uppfattning.

Viljan att veta är djupt mänsklig och utgör en inte oansenlig kraft som påverkar samhällen, kultur och tänkande. Idealt sett handlar kraften om strävan efter kunskap, men det är inte alltid enkelt att avgöra vad som sant, och viljan är dessutom en känsla som inte självklart styrs av förnuftet. Ofta kan ett tydligt och säkert svar, särskilt om det lämnas av någon man har förtroende för, tillfredsställa begäret efter att få en förklaring som fungerar bättre än ett otydligt svar som bygger på aktuell forskning. I avsaknad av insikt om och respekt för både detta och det faktum att kultur är ett komplext problem framstår resultaten som obskyra. Kulturforskningens påstådda obegriplighet blir på det sättet lätt en självuppfyllande profetia. Alla försök att fixera betydelsen av kultur leder oundvikligen till att forskningsresultaten kommer att handla om något annat än det som undersöks. Det man kan fånga och beskriva säger nämligen lika lite om kulturen som enskilda träd säger något om skogen de växer i. Tyvärr offras ämnets och kunskapens vitalitet och angelägenhetsgrad idag för en orimlig önskan om att få tydliga svar på frågor om något så pass vagt och dynamiskt som kultur.

Begäret efter sanning och tydliga svar på alla frågor leder till efterfrågan på experter, som i den bästa av världar är kunniga och kompetenta människor. Men det är inget som kan tas för givet. Forskare har naturligtvis i kraft av sin långa utbildning gedigna kunskaper, men det är olyckligt om forskare uppfattas som en synonym till expert. Det kan tyckas vara hårklyveri men inga ord är neutrala och allt som tas för givet påverkar synen på kunskap. När det växer fram en profession i samhället som på förhand antas veta mer och bättre än allmänheten skapas ett slags prästerskap som utövar makt över människors föreställningar om hur världen och verkligheten ska förstås. Problemet med att betrakta expert som en personlig egenskap frikopplad från ämnet man forskat om är att auktoriteten tenderar att häfta vid personen i fråga även när hen talar om saker som ligger utanför dennes forskningsområde. Det fenomen som av psykologer beskrivs med termen haloeffekten (som är en vetenskaplig fackuttryck för det skimmer som omger människor som i andras ögon betraktas som kunniga och pålitliga) är viktigt att uppmärksamma och påminna sig om när man lyssnar på någon som säger sig veta något eller påstår att det är på ett bestämt sätt. Eftersom kultur är föränderlig och relationellt upprätthållen kommer alla uttalanden att påverka synen på och uppfattningarna om den, och ju mer prestige och anseende den som uttalar sig har, desto större påverkansgrad laddas uttalandet med. Kunskap och makt hänger på det här sättet ihop, speciellt i sökandet efter kunskap om kultur som alla har sin egen uppfattning om. Forskning är helt enkelt en mänsklig verksamhet med allt vad det innebär, vilket lätt glöms bort eller bortses från eftersom begäret efter tydliga svar är så starkt. Vad man än säger kommer någon oundvikligen att bli förnärmad, och ifråga om sanningshalten i resultaten finns det alltid minst en expert som anmäler avvikande åsikt.

För att kunna avslöja svagheter i argumentationer och felaktigheter i samhällsdebatten behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Det är min förhoppning att boken och tankarnaska nå ut i samhället och läsas av just allmänheten, eftersom det är där som kunskapen behövs. Jag har försökt skriva utan allt för många akademiska termer och med ett ledigt och levande språk, men inser att det ändå finns en risk att innehållet uppfattas som allt för abstrakt för allmänheten och för trivialt för forskare, vilket är kulturvetenskapens kanske största dilemman.