Mitt försök att gjuta lite hopp i den region där jag jobbar och lever. Får se om TTELA publicerar debattartikeln... Svår genre, men skam den som ger sig!

Högskolan Västs arbetsintegrerade lärande bär på hopp om framtiden för VG-regionen.

I dessa dagar då Trollhättans innevånare kastas mellan hopp och förtvivlan är det lätt att drabbas av handlingsförlamning och måla allt i svart. Men det finns faktiskt en resurs i närområdet som bara väntar på att utnyttjas, ett konstruktivt verktyg för problemlösning som inte kostar något men som bär på en ansenlig utvecklingspotential. Jag tänker på Högskolan Västs (HV) regeringsuppdrag att utveckla metoder för Arbetsintegrerat lärande (AIL).

AIL är ett nytt sätt att tänka kring samverkan mellan akademi, arbetsliv och det omgivande samhället och det händer väldigt mycket på området just nu. Själv arbetar jag med ett projekt där teorier och former för samverkan håller på att utvecklas. Och till våren startar en seminarieserie på HV som förhoppningsvis kan samla så många representanter som möjligt från regionen, inte bara akademiker från olika discipliner. Målet med AIL-arbetet och seminarieserien är att försöka komma till insikt om hur man på bästa sätt kan utnyttja den samlade kompetens som finns i Västra Götaland. Akademin behöver få inblick i arbetslivets vardag och ökad förståelse för den kompetens som finns där. Och arbetslivet har mycket att vinna på att snabbare och enklare få tillgång till aktuell vetenskaplig kunskap. Kan vi bara få tillstånd kreativa möten mellan parterna ökar möjligheten att hitta nya och konstruktiva lösningar som kan få VG-regionen att andas morgonluft igen innan kompetensen försvinner någon annstans. Jag tror detta är möjligt, om än inte helt enkelt.

AIL-inriktade samtal är ingen revolutionerande lösning på de akuta problem som Trollhättan och VG-regionen står inför, men det är ett konstruktivt förslag på något man kan göra omgående med hjälp av resurser som redan finns i närområdet. Fördelen med att samtala är vidare att det enda som krävs är tid, engagemang och en förståelse för vikten av att parterna möts förutsättningslöst. Vad som kommer ur dessa samtal vet nämligen ingen. Och det är precis det som är poängen och innovationen med AIL. Det vanliga är annars att man startar ett handlingsinriktat diskussionsforum med krav och förväntningar på (snabba och) konkreta resultat. Men det är ett svårt och ofta ineffektivt sätt att arbeta på. Det visar inte minst klimatmötet i Köpenhamn. Diskussioner som har det uttalade syftet att komma fram till något bestämt utvecklas allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt. Samtal eller konversationer däremot är per definition förutsättningslösa. I ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket är precis vad som krävs för att nya idéer och konstruktiva lösningar ska uppstå. Och det är precis vad som behövs just nu.

Chansen att hitta nya och långsiktigt hållbara lösningar skulle mångfaldigas om vi bara kunde få till stånd förutsättningslösa möten mellan aktörer med skilda kompetenser och erfarenheter, och möjligheterna att lyckas ökas ytterligare om dessa möten kan ske inom ramen för samtal där ingen styr utfallet eller riktningen på konversationen. Det är kärnan i det AIL-arbete som jag har privilegiet att få vara med och utveckla, och det är ambitionen i den seminarieserie som startar inom kort på Högskolan Väst.

Nyckeln till en blomstrande VG-region kan alltså finnas närmare än man tror. Och den består i något så enkelt (och samtidigt svårt) som en plats för möten där representanter för arbetslivet, akademin och samhället kontinuerligt kan föra förutsättningslösa samtal kring hur man bäst utnyttjar resurserna och kompetenserna som man sammantaget förfogar över. Jag vill därför på detta sätt bjuda in alla som är intresserade, och som liksom jag tror att vi som finns och verkar i VG-regionen tillsammans kan hitta lösningar på de utmaningar vi står inför. 2010 kan bli början på något nytt!

Det drar ihop sig!

Under 2010 är tanken att det här skall växa fram ett arkiv som speglar en akademikers vedermödor under arbetet med att meritera sig till Docent. Just idag är jag emellertid lite för trött för att skriva något annat än peppande ord till mig, för att garantera att det blir just så, att jag verkligen kommer igång med bloggandet. Lätt att lova sådana saker sig själv, men lite svårare att hålla och genomföra. Fast jag har bestämt mig.

2010 fyller jag 45. Det är nu eller aldrig! Tiden finns, liksom kompetensen, erfarenheten och viljan. Barnen är så pass stora att de börjar klara sig själva, och tomheten det ger upphov till måste fyllas med något. Inte mycket att fundera på alltså. Skrivande föder skrivande, det vet jag sedan tidigare. Och bloggformatet verkar vara ett bra sätt att testa tankar, uppslag och olika lösningar på. Jag ser fram emot detta!

Men nu skall de sista julklapparna inhandlas!

Inlednade tankar

Svårt att börja. Det sammanfattar väl känslan just nu. Dags att dra igång bara, så tänker jag. Känns angeläget. Jag behöver verkligen en plats för reflektion, fräsmt för mig själv men tanken är givetvis att inläggen skall ha någon form av allmängiltighet. Kanske räcker så? Hellre några få ord för att komma igång än resultatlös skrivkramp. Hellre sikta mot stärnorna och nå trädtopparna an att aldrig försöka.

Gott så! Nu kör vi.