tisdag 19 juni 2018

Kulturanalyser av avloppsvatten

Ett av anförandena på kulturkonferensen förra veckan handlade om fettberget som upptäcktes i Londons avloppssystem 2017 och som uppmärksammades stort i medierna. Det är ett lysande exempel på vad kulturvetare kan göra med sina verktyg och sin kritiskt analyserande blick. Presentationen handlade om mediefenomenet och dess konnotationer, men jag fångades av en graf, som jag letat förgäves efter på nätet, som visade vad fettklumpen -- som kallas fettberg just för att det likt ett isberg döljer mer än det visar -- innehöll. Grafen jag hittade var mer detaljerad, men det finns en artikel i The Guardian som tar sig an samma fråga: Vad går att säga om människors liv och kultur med utgångspunkt i en analys av avloppsvatten?

Det finns en massa frågetecken kring analysresultatet och jag försöker inte här peka på något annat än att det finns massor av intressant kunskap att nå i mötet mellan olika vetenskaper. Sanningen om kulturen är omöjlig att nå, men det betyder inte att kunskapen som forskningen resulterar i är värdelös eller problematisk. Allt handlar om med hur stor säkerhet man uttalar sig om resultaten och till vad de används. Kulturvetare söker förståelse för livet som levs och det som händer mellan människor samt undersöker förutsättningar för förändring, och för dessa ändamål passar ett fettberg som upptäcks i avloppssystemet under Whitehall som är ett av Londons finare kvarter perfekt.

Livet och kulturen lämnar hela tiden avtryck som går att analysera. Det jag minns från presentationen är att substanserna paracetamol och acetylsalicylsyra stack ut och var höga, och det satte igång min fantasi. I artikeln fokuserar man på mer spektakulära substanser som droger och steroider. Medierna är ute efter uppmärksamhet, men jag söker förståelse för vardagslivet och det som händer mellan människor, och de där staplarna med smärtstillande medicin fångade mitt intresse. Vad säger det om våra liv att så många äter så mycket smärtstillande medel?

När man gör intervjuer och ställer frågor får man kontrollerade svar som ligger mer eller mindre i linje med rådande kulturella normer, vilket så klart rymmer mycket användbar och viktig kunskap, men inte kunskap om det människor inte är medvetna om eller vill dölja. En psykoanalytiker som byggt upp förtroende och som går på djupet på allvar avslöja mer, men hinner inte träffa tillräckligt många människor för att kunna säga något allmängiltigt (och etiskt skulle ett sådant projekt dessutom vara tvivelaktigt). Och handlar intervjuerna om ett specifikt ämne, som till exempel sex går det att nå kunskap om sådant som få annars talar om (kan varmt rekommendera filmen Kinsey). För att nå den typen av kunskap måste man dock veta vad man letar efter, och det gör man inte alltid. Det behövs både tillämpade studier av bestämda aspekter av livet, och mer explortaiv, nyfikenhetsdriven grundforskning; kunskapen om kultur finns mellan och är alltid osäker eftersom kultur, till sin natur, är ett vagt studieobjekt.

En KULTURanalys av grafen med substanser är något annat än en naturvetenskapligt medicinsk analys. Kulturvetare är intresserad av andra aspekter av materialet och ställer helt andra frågor och kommer också fram till helt andra typer av svar. Att det finns förhållandevis mycket smärtstillande medel i fettet som avlagras i avloppssystemen säger något om det liv som levs, men vad? Här behöver naturvetarna, som man gör i artikeln ovan, först utröna varifrån substanserna kommer. För den kulturvetenskapliga analysen spelar det naturligtvis roll om molekylerna som fångats upp av de känsliga instrumenten filtrerats genom kroppen eller om de spolats ut direkt i vattnet. I artikeln skriver man om ett ämne som gör att aptiten minskar, vilket skulle kunna säga något om kulturen, men det visar sig att just den substansen nog troligare är en restprodukt som bildas i kroppen när öl bryts ner, vilket ger en helt annan betydelse. Fast ändå, när naturvetarna är klara med sina tekniska och statistiska analyser och den fakta som avslöjats ligger där på bordet är det viktigt att kulturvetarna tar över, för det krävs en annan typ av analys för att säga något om kultur än om natur.

Skillnaden mellan naturvetenskaplig och kulturvetenskaplig kunskap och kompetens uppmärksammas sällan och tas för lätt på i den kunskapskultur som vuxit fram i samhället idag. Naturvetare äger inte analysrätten till sitt material och kan inte kontrollera kunskapen. Vad analysen resulterar i för fakta är inte uppe för diskussion, men vad datan BETYDER för mänskligt vardagsliv är en fråga som kräver kulturanalytisk kompetens och därför är det så viktigt med tvärvetenskap och samtal över ämnesgränser. Naturvetarna kan säga hur substanserna hamnar i avloppet och kulturvetarna kan presentera tolkningar av resultaten. Båda kompetenserna behövs och kunskapen som uppstår mellan är en annan än den som finns i respektive område.

Den här typen av saker funderar jag på när jag är på konferens. Ett bra och intressant anförande inspirerar mer än det informerar och i mötet mellan utvecklas jag som tänkare och får uppslag till texter där kunskapen kan fördjupas. Även om jag är trött så här i slutet av terminen ger den här typen av upplevelser mer än de tar i form av tid och kraft.

måndag 18 juni 2018

Nyfikenhet i forskning och utbildning

Vad hände med nyfikenheten i akademin? Den finns nog kvar hos väldigt många, annars, föreställer jag mig, skulle forskningsverksamheten inte fungera, men som motiv för att erhålla medel till forskning räcker det inte att hänvisa till nyfikenhet, trots att det är en avgörande drivkraft för skapande av ny kunskap. Det spelar roll för kvaliteten i resultatet av arbetet, för utfallet i verksamheten vilken drivkraft som för verksamheten framåt. Det är skillnad på nyfikenhet och girighet, till exempel. Olika människor har olika drivkrater och drivkrafterna leder i sin tur till olika hänsyn och prioriteringar. Jag har naturligtvis ingen aning om det finns någon korrelation, men jag förställer mig att den som drivs av nyfikenhet inte fuskar i samma utsträckning som den som drivs av girighet. Och där det är viktigare vilka formella resultat man kan uppvisa än vad man faktiskt kan hamnar kunskapen lätt i skymundan.

Dagens prestationstänkande och fokus på produktion av mätbara resultat leder till att nyfikenhet ibland (allt oftare) betraktas med misstänksamhet. Idag ska kunskapsluckor identifieras och fyllas med innehåll och sedan förväntas forskaren dra vidare. Svårt att uttala sig om vad som är hönan och vad som är ägget, men jag ser en förskjutning i synen på både kunskap och verkligheten. Idag uppfattas verkligheten och det som vetenskapen undersöker som ett pussel där det finns ett bestämt antal bitar som bara kan fogas samman på ett enda sätt, vilket är en föreställning som passar som hand i handske med de drivkrafter som idag för forskningen framåt. Jag drivs av nyfikenhet och ser på verkligheten mer som en mosaik som måste skapas, och jag menar att det är forskarnas uppgift att producera bitarna som medborgarna sedan fogar samman till en (föränderlig) helhet.Jag ser på kunskap och kultur som ett föränderligt och mångtydigt resultat av samverkan.

Presentationer av forskning kan vara kontrollerade och informerande, eller prövande och intresseväckande. Är det girighet och ärelystnad som utgör drivkraften är det förra vanligare att man känner sig hemma i och drivs forskningen av nyfikenhet känner man sig ofta mer hemma i det senare. Forskning kan vidare vara riktad bakåt, mot det som hänt och varit eller framåt mot det som skulle kunna bli. Historien är lättare att nå kontroll över och som auktoritet lägga ut texten om, medan framtiden är osäker och en öppen fråga. Fast båda drivkrafterna kan så klart användas, om än på olika sätt och med skilda resultat, för både historisk och mer visionärt prövande forskning. Det som oroar mig med nuvarande misstänksamma syn på nyfikenhet är att forskning riskerar att utvecklas till mekanisk produktion av information och fakta; jag värnar kunskapen och den är något annat och strävar efter bildning och vishet som aldrig kan produceras, bara nås genom hårt och motiverat eget och nyfikenhetsdrivet arbete.

Nyfikenhet går till skillnad från girighet inte att styra mot på förhand uppgjorda mål. Kanske är det därför nyfikenheten betraktas med misstänksamhet? Den uppfattas som en nyckfull, opålitlig och därför problematisk kraft, ett hinder mot den idag närmast heliga måluppfyllelsen. Fast forskning med kunskap som mål handlar inte om produktion av det som är känt, utan om att röra sig bortom gränsen för det vi vet, om att orientera sig i okänd terräng. Jag vill inte ställa det ena mot det andra, nyfikenhet är inte motsatsen till girighet och ärelystnad, det är kombinationen mellan de båda jag reagerar på. Utan nyfikenhet tror jag det blir svårt att nå ny och banbrytande kunskap, just för att den alltid är ett osäkert kort som det kräver tålamod och kreativitet för att nå, snarare än planering och målfokus. Varje år i Nobelpristider brukar forskarna som får priserna betona vikten av grundforskning, som drivs av just nyfikenhet. Vi borde lyssna mer på dem än på politiker och företrädare för näringslivet som ser forskning som ett medel, inte som ett mål i sig.

Även i skolan är det relevant att diskutera frågan om och förekomsten av nyfikenhet. Om man inte finner ämnet intressant är det svårt att engagera sig på allvar, vilket går ut över kvaliteten. Läser man för betygen och inte för att man verkligen vill lära sig kommer det bli svårt att utveckla kunskap. Nyfikenheten blir viktigare och viktigare ju högre upp i utbildningssystemet man kommer, för högre utbildning är ett självständigt projekt, liksom forskning. Tron på att det skulle gå att styra utbildning eller att det är lärarnas och (hög)skolornas ansvar att producera resultat, det vill säga betyg, går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskapsutveckling; därför försvarar jag nyfikenheten.

söndag 17 juni 2018

Konsten att aldrig bli färdig

Kulturvetenskap, i alla fall den kulturvetenskap jag sysslar mer och försöker utveckla, handlar om att vara i rörelse och om att i realtid försöka bli bättre på att förstå och hantera förändring. Kulturen jag forskar om har ingen början och heller inget slut, den går inte att avgränsa eller fånga in, och därför kan man heller inte beskriva den på något definitivt och slutgiltigt sätt. Som forskare måste man sätta punkt och bestämma sig för vad som ska ingå i och vad som ska lämnas utanför undersökningen, men kulturen känner inga gränser och den stannar heller inte upp. Därför handlar kulturvetenskap om att lära sig hantera konsten att aldrig bli färdig. Kulturforskaren tar bara paus och gör det med medvetenhet om att det som studeras kommer att vara förändrat när man lyfter blicken från texten och riktar den mot studieobjektet.

Kulturen blir aldrig färdig, den bara blir ständigt till. Den är sig mestadels lik, men när som helst kommer det ett skov som på kort tid förändrar förhållanden som tidigare tagits för givna från grunden och ställer allt i ett helt nytt ljus. Det är like lite som den mänskliga faktorn ett problem för kulturforskaren; det är själva förutsättningen för forskningen och något man måste acceptera och anpassa sig och sin kunskapssyn efter. Liksom ifråga om alla ämnen är det forskaren som måste anpassa sina frågor, metoder och förutfattade meningar efter kunskapsmålet och inte tvärtom.

Detta är en av många anledningar till att jag bloggar, för att jag funnit att det är bästa sättet att lära sig förstå, nå kunskap om och även sprida insikter om kulturen som vi alla lever i och tillsammans är med om att i realtid förändra. Det var inte anledningen till att jag började blogga, det är en tanke som vuxit fram över tid och i takt med att jag inser potentialen i verktyget. Kunskapen som skrivandet resulterar i uppstår verkligen mellan, i så många olika betydelser av det begreppet och den tanken. Dels tänker jag när jag skriver, och jag får syn på mina tankar när jag läser. Dels ser jag vilka poster som når ut och lär mig massor av reaktioner och kommentarer, här likväl som i olika sociala nätverk och via mail och synpunkter in real life. Det blir som ett kretslopp av kunskap som liksom kulturen aldrig tar slut och jag blir följaktligen aldrig färdig med Flyktlinjer, jag tar paus ibland och en dag kanske jag känner att jag inte har mer att tillföra, då slutar jag. Men kulturen blir aldrig färdig, den förändras bara hela tiden.

Jag är lika mycket en producent som en medskapare och intresserad följare av det som händer här, och jag skriver lika mycket för att lära som för att sprida kunskap, och för att ge min syn på saker för att locka fram reaktioner. Flyktlinjer är en kulturvetenskaplig forskarblogg, vilket ställer sina speciella krav på form och innehåll; den liknar inte en konventionell blogg, just för att kultur är det ämne som bloggen handlar om och behandlar.

lördag 16 juni 2018

Beskriver forskningen verkligheten eller påverkar den förändringsprocesser?

Vad handlar forskning om? Vad sysslar forskare med när de forskar och hur påverkas resultatet av olika strategier? Vaknar med huvudet fullt av tankar. Det som är det brukar efter några intensiva konferensdagar, och det är därför jag trivs så bra med just konferenser, även om det är tröttande för mig att vara social och dessutom bombarderas med intryck som pockar på uppmärksamhet. Reflektion och tänkande ger mitt liv mening och efter alla år av osäkerhet och känsla av bristande förmåga och otillräckliga kunskaper och märker jag såhär mitt i livet att jag kan börja skörda frukterna av min utbildning och verkligen använda erfarenheterna av forskning till att skapa något. Forskning handlar som jag ser det inte om reproduktion eller imitation, utan om nyproduktion av kunskap, alltså om att förändra synen på världen och vetandet.

Även om man som forskare anser sig avslöja sanningen om världen och trots att man ser det som att man söker kunskap som finns nedlagd i världen, är hela poängen med forskning att påverka; varför skulle man annars forska, om det inte vore för att bli lyssnad på? Fast ordet påverka är belastat och lägger man otillbörlig framför blir det uppenbart att det inte längre har med forskning att göra. Vill vara tydlig med att jag verkligen inte menar att forskning är en åsikt bland andra, och jag är heller inte relativist. Kunskapsresistens och alternativa fakta är ett allvarligt problem i dagens samhälle. Fast det går inte att komma ifrån att forskningens syfte är att påverka. Resultatet som presenteras i namn av forskning och som ny kunskap är ju tänkt att användas för att ta bättre beslut och för att förstå olika aspekter av världen på nya sätt. Utan intentionen att påverka blir forskningen meningslös. Det är med andra ord inte påverkan som är problemet, utan hur man ser på kunskap och sin roll som forskare.

Flugan på väggen, att det skulle kunna gå att studera något utan att påverka det som studeras, tror ingen på; ändå anses objektiva beskrivningar av världen/kulturen vara möjliga att göra och ses som det enda sant vetenskapliga sättet att bedriva forskning. Inom kulturforskningen är metoderna som leder till objektiva beskrivningar av verkligheten själva adelsmärket för etnografin. Och så lägger man på analyser för att uppnå förståelse och citeringar för att visa att ens resultat ligger i linje med tidigare forskning. Jag säger inte att det är fel att forska på det sättet men jag tror man missar något viktigt om man tänker och agerar så, det vill säga om man slarvar med forskningens elementa och underlåter att kritiskt granska vetenskapens grundläggande antaganden och självklara utgångspunkter. Om det inte går att studera något som har med människor att göra utan att påverka borde det vara omöjligt att hävda att man bara beskriver verkligheten. Även analysen påverkas naturligtvis av det faktum att både dem och det man studerar och forskaren själv är människa: antingen är objektivitet möjligt och då är den det i alla led, eller också är det ett omöjligt mål som man måste ta hänsyn till i alla led av forskningsprocessen. Att kalla den här typen av resonemang för relativism är bara ett subjektivt sätt att försöka utöva makt genom att skylla på budbäraren.

Tänk om forskare såg sig mer som medskapare av liv och förändring, med sikte på en bättre och mer hållbar framtid. Tänk om alla som lever och verkar i ett land såg sig som samhällsmedborgare med olika men kompletterande kompetenser, som arbetar tillsammans för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle där så många som möjligt kan finna sig tillrätta och bidra med sina respektive specialkompetenser. Forskningens uppgift skulle där och då inte vara att avgöra om olika påståenden är sanna eller ej utan att producera kunskap som fungerar och som kan användas för att förändra samhället. Objektivitet är ett ord och en syn på kunskap som är kulturellt skapad och mycket talar för att det är ett ord som är för stort för människor att kunna hantera. Objektivitet är liksom evighetsmaskinen en omöjlig dröm som jag menar att vi gör bäst i att överge. 

Vad handlar forskning om egentligen? Presentera resultat, eller hjälpa människor att se och förstå saker och olika aspekter samt få upp ögonen för konsekvenser av det liv som levs och utvecklas mellan människor som är fullt upptagna med vardagen. Jag väljer det senare, och därför bloggar jag, för transparensens skull och för att bjuda in läsaren i processen som kunskapen skapas genom. Det är mitt sätt att leva upp till kraven som finns inom forskningen och mitt sätt att hantera drömmen om objektivitet. Jag forskar om kultur och det som händer mellan människor, vilket gör det omöjligt att anamma en syn på forskning som bygger på att jag är en passiv observatör som beskriver oundvikliga skeenden. Ett annat samhälle är alltid möjligt och förändringen är oundviklig. Människor är tänkande varelser som läser och reflekterar. Humaniora handlar om att studera och försöka förstå detta, samt om att vara med och påverka förändringsprocessen. Forskare kan och ska inte STYRA förändringen eller påverka beslutsprocesser, det är inte det jag menar. Forskare behöver dock bli mer delaktiga; framförallt behöver allmänheten och politikerna samt företrädare för näringslivet LYSSNA såväl mer som på andra sätt än idag på forskare. Och forskare måste också bli mer ödmjuka inför (särskilt den sociala) verklighetens oöverblickbarhet, mångfald och föränderlighet.

Kulturen som både påverkar och påverkas behöver därför uppmärksammas mer. Kultur kan aldrig någonsin beskrivas objektivt, så vill man skapa kunskap om den måste man engagera sig i dess tillblivelse, inte för att styra eller med stöd i sina resultat påverka tillblivelsens riktning, utan för att öka medvetenheten om sakernas tillstånd och olika förutsättningar för förändring. Det är här jag landar när jag reflekterar över forskningen och dess förutsättningar och samhällsuppgift, och det är detta som utgör mitt huvudargument för att återupprätta humaniora.

fredag 15 juni 2018

Från empiri och material till kunskap

En av frågorna som studenterna har störst problem med och som handledningen av uppsatser allt mer handlar om är empiri, och det är en fråga som inte ens forskare är överens om. Det är en av många olika saker som blir särskilt tydligt när jag rör mig mellan konferenser i olika ämnen. Vissa ser materialet som samlas in som information som kan vara mer eller mindre sann, andra ser det som fakta och lägger ner stor tid på att kontrollera dess korrekthet och tänker och arbetar man som forskare på detta sätt blir sammanställningen av det empiriska materialet liktydigt med studiens resultat. Empirin antas tala för sig själv. Det är vanligast i kvantitativa studier där man använder statistiska metoder men det finns också samhällsvetare och humanister som tänker och agerar på detta sätt. Och så finns det de som betraktar empirin som ett underlag för analys och som ser analysen som resultatet av forskningen. Genom åren har jag glidit lite på skalan; jag började som empirifokuserad forskare som inte riktigt förstod vad analysen gick ut på och vad som var resultatet egentligen, för att sedan bli allt mer intresserad av analyser och teorier som verktyg för analys (av kultur). Jag kan mycket väl komma att samla in empiri i framtiden och ser absolut poängen med det sättet att bedriva forskning, men för mig är analysen alltid viktigast. Det är där jag ser humanioras särart, styrka och värde.

Den avgörande frågan är var man menar att kunskapen finns; den som samlar information eller söker fakta i världen utanför, varifrån materialet samlas in, tänker att materialets kvalitet och sanningshalt är avgörande för kunskapen som forskningen resulterar i. Forskare som tänker och arbetar på detta sätt ställer frågor av karaktärer: Vad ser du i ditt material? Och man vinnlägger sig om att samla in korrekta svar och presenterar dessa så obarbetat som möjligt, för att undanröja så många möjliga källor för bias som möjligt och för att nå så säker kunskap som möjligt. Materialet antas tala för sig själv och presentationerna av forskningen handlar om att visa upp det: läsa citat från intervjuer, visa bilder och presentera urklipp. Ofta handlar det om att avslöja perifera fenomen och dolda förhållanden och oväntade samband. Forskaren som arbetar på detta sätt ser sig som en förmedlare av kunskap, en budbärare. Forskarkompetensen handlar om att finna empiriska guldkorn och intressanta samband som man delar med sig av.

Jag ser absolut värdet med denna typ av forskning och dess resultat; all forskning som leder till mer kunskap och bättre förståelse är viktigt. Detta är ingen debatterande, polemisk text. Jag skriver för att förstå och dela med mig av tankar, inte för att argumentera för mitt sätt att tänka och arbeta. Kunskap menar jag dock är något som uppstår och förändras i mellanrum och därför bryr jag mig inte så mycket om empirins sanningshalt, av erfarenhet vet jag att lögner och tveksamheter, tystnader och undflyende svar på frågor ofta bär på mer och viktigare kunskaper än de säkra svar man får under intervjuer. Och kvalitativa material ska man akta sig för att dra generaliserande slutsatser utifrån för man kan aldrig veta om de man intervjuar eller det material man samlat in är representativt. Min forskning handlar heller inte om att förmedla information och jag ser mig inte som en budbärare. Jag leder inget i bevis, jag vill väcka frågor, peka på alternativ och främja kritisk reflektion över vardagen och det som tas för givet; jag forskar och skriver för att själv förstå och jag vill bidra till förståelse av kulturen som alla delar och är delar av. Min forskning går därför ut på att skapa kunskap genom att tänka kritiskt och analysera olika typer av material, även sådant material som jag inte samlat in och har kontroll över. Därför är det viktigt att påpeka att den forskning jag bedriver inte handlar om att tala om hur det är utan om att presentera mer eller mindre genomtänkta analyser av kultur som kan diskuteras av människorna som lever i och är medskapare av den dynamiska, mångtydiga och föränderliga kultur som är mitt forskningsobjekt. Resultatet av min forskning handlar inte om vad som är sant, utan om vilka framtider som är möjliga och önskvärda och vad som fungerar, vilket är saker jag som forskare aktar mig för att uttala mig om. Jag påstår mycket och hävdar saker hela tiden, den är en vanlig synpunkt jag får när människor kommenterar bloggens innehåll, därför vill jag vara tydlig med att jag ser mina uttalanden som förslag och underlag till samtal, inte som debattinlägg. Jag vill övertygas om att jag har fel för jag forskar för kunskapens skull, inte för pengar eller karriär.

Även analys kan betyda olika saker, det kan ses som en teknik att avslöja kärnan av sanning som ligger dold under ytan, eller så kan man se analysen som en bearbetning av materialet, som ett sätt att skapa alternativa innebörder och nya sätt att se på empirin, som ett sätt att tillföra mening och vidga betydelsen av det omedelbart givna. Jag ser ett behov i akademin av samtal om dessa saker eftersom det på konferenser blir uppenbart att forskare ofta menar olika saker och inte sällan talar förbi varandra. Den akademiska kultur som växer fram mellan forskare idag betonar säkerhet och effektivitet, men verkligheten och kunskapen låter sig inte tämjas på det sättet. Vill vi verkligen veta och förstå måste vi samtala mer och oftare, utan krav på konsensus. Jag ser ett skriande behov av ämnesövergripande och tvärdisciplinära samtal vars syfte är ökad ömsesidig förståelse för både världen, kunskapen, forskningen och varandra.

Tänker man att empiri är en representation av verkligheten leder det till att man får en syn på forskning som passivt beskrivande av världen och verkligheten. Det är inte så jag ser på saken, jag ser det istället som att forskare, liksom alla andra, är medskapare av den kultur som alla både påverkas av och påverkar, samtidigt som man är fullt upptagen av vardagens krav och livets förutsättningar. Försök gärna övertyga mig om att jag har fel, jag är idel öra, för kunskapen ger mitt liv mening och jag är, trots alla problem, oerhört tacksam för att jag får vara och verka i den akademiska världen.

Tyngden av tröttheten vid slutet av läsåret

Varje år vid denna tid drabbas jag av en obeskrivlig trötthet; det är som om hela årets små vardagliga ”tyngder” mot slutet av året adderas till en enda stor sten som man inte bara kastar av sig i en handvändning, därtill är den allt för tung och otymplig. Den här tröttheten är en konsekvens av den resultat- och produktionsfixering som NPM bygger på och som inte tar några som helst mänskliga hänsyn. Jag ser det som en varningsklocka och skriver om detta för att inte lida i tysthet; jag är inte ensam, vi är många som delar känslan. Det märker jag både på jobbet och här på konferensen i Uppsala. Kanske har humanister särskilt svårt att hantera kraven på prestation och resultat som systemet bygger på, för humanister skapar en typ av kunskap som svårligen går att pressa in i och bedöma inom ramen för det standardiserade kontrollsystem som NPM är.

Känslan jag bär på är kluven, för konferensdagarna har gett mig enormt mycket inspiration. Huvudet är fullt av tankar och jag har närmare 20 utkast till bloggposter som kommer att bearbetas och publiceras här under de närmaste dagarna. Jag älskar mitt arbete och brinner för det jag gör och är enormt tacksam för att jag får chansen att åka iväg på konferenser som denna: Nordic Ethnology and Folklore Conference 2018, där jag hade äran att tillsammans med en av mina gamla doktorandkollegor från Umeå arrangera och leda en session på följande tema:

The Humanities as Field of Culture: Making, transferring, andchallenging knowledge

What is the valueand identity of the Humanities? And how can we understand the Humanities as a cultural field, theoretically and empirically, in a post-factual world?
The state of the Humanities as field of knowledge has been debated over the past years, not only in media, but also within academia, battling over research and teaching resources and cuts. The Humanities as a field of knowledge includes a heterogenic group of disciplines, yet often defined as a single homogenous unit, and sometimes described as not “useful” or to be unaccustomed into the current market of higher education. 
How can the Humanities as field ofknowledge be understood from a cultural perspective? The aim of our panel is to broaden the understanding of theHumanities in relation to changing cultures within academia and also to theoretically problematize the Humanities from an epistemological perspective. How do different discourses and practices affect identity, knowledge making/narratives, and working conditions within the Humanities? 
From an ethnological perspective, we take on a reflexive approach through theoretical analysis, empirical cases, studies of transdisciplinarity, and debates of pros and cons of the Humanities as field of knowledge.
Jag brukar sällan vara nervös, men detta var första gången på länge som jag talade om min forskning och det jag brinner för tror på och anser är viktigt för mina peer, för mina etnologkollegor. Jag har talat om mina tre böcker och min syn på forskning och organisering av högre utbildning i olika andra sammanhang, men då har jag gjort det som outsider. Här befann jag mig bland forskare som gått samma grundutbildning som jag och som fostrats till forskare inom samma vetenskapliga disciplin. Det kändes högtidligt och ansvarsfullt, och jag är nöjd och glad för gensvaret. Inte så att jag hyllades som hjälte, därtill är jag nog allt för mycket en outsider, även bland mina kollegor. Så har det alltid varit; ska jag göra något bra måste jag få göra det på mitt sätt. Och det fick jag.

Åker hem till två dagar med möten på jobbet, och sedan nästan två veckor med skrivande. Har ett slags vetenskapligt manifest att redigera som ska publiceras innan sommaren, och tre artiklar att färdigställa. Just nu är jag som sagt trött, och därför är det så frustrerande att känna av den där mördande tröttheten. Även om jag inte känner någon press behöver jag vara pigg och känna glädje i skrivandet för att artiklarna ska bli bra, och det är inte riktigt så jag känner just nu tyvärr. Förhoppningsvis känns det bättre efter helgen.

Det jag tar med mig från konferensen är följande: Värdet med etnologin och en konferens som denna är helheten, det faktum att jag fick möjlighet att återupptäcka och se mitt ämne i ljuset av andra konferenser arrangerade av forskare från andra discipliner, vilket gör det så uppenbart och tydligt att etnologin verkligen kännetecknas av bredd, djup och en rik mångfald. Under sessionerna och key-nots och i samtal med kollegor på fikaraster har jag fått insikt om mitt ämnes möjligheter, vilket inspirerar och ger mig kraft. Och den analytiska kompetens jag mött under konferensen är imponerande. Jag har verkligen lärt mig massor. Det är en skandal att etnologi inte lockar fler studenter och att ämnet behandlas styvmoderligt av ledningarna för landets högskolor och universitet, vi borde vara fler och tas om hand bättre och professurerna borde inte tillåtas försvinna. Nu är det inte så, och det tjänar ingenting till att gnälla. Jag repar mod, vilar ut och kommer tillbaka, stärkt av intrycken och alla minnena.

torsdag 14 juni 2018

Förändra utan att styra, undervisa utan att påverka

Lärande handlar om förändring. Inte om att styra eller påverka. Den som lär sig något och verkligen tar till sig kunskapen, det vill säga integrerar insikterna i det tankesystem som ligger till grund för individens handlingar och sätt att se på världen, kommer att förändras. Den människa finns inte som går genom livet utan att påverkas och dra lärdom av erfarenheter och andras insikter. Detta behöver vi tala mycket mer om än vi gör idag, särskilt när skolan diskuteras. Det spelar roll vilken syn på kunskap och människor man har.

Undervisningens dolda agenda talas det ibland om. Mer sällan talas det om elevers/studenters och lärares, skolledningars, politikers samt utbildningssystemets grundläggande antaganden som måste förändras för att utbildning och lärande ska kunna leda till varaktig förändring av människors sätt att tänka och se på världen och varandra. I dessa dagar när målstyrning, kontroll, mätande och produktionstänkande blivit norm, eller för att tala om och tänka på detta med kulturvetenskapliga verktyg, ett grundläggande antagande. Det som tas för givet utan att det ägnas en tanke är ett grundläggande antagande, som i alla tider har påverkat synen på skolan och kunskapen samt förutsättningarna för lärande. Jag tror inte det går att ändra sina egna och samhällets grundläggande antaganden bara genom att tala om dem och försöka få syn på dem eftersom det ligger i sakens natur att antagandena är just grundläggande och därför dolda. Man måste tänka på och förhålla sig till detta på andra sätt och möta problemet med andra strategier. Och där spelar skolan en enormt viktig roll.

Dagens skola har anammat en syn på kunskap som blandar samman fakta med kunskap, vilket inte är så konstigt eftersom den tanken är vanlig även i samhället och den högre utbildningen. Jag ser på kunskap som första steget till bildning och vishet, medan man i skolan agerar som om kunskap var synonymt med fakta som kan överföras från läraren till eleverna snabbt och effektivt och utan förlust av mening. Skol- och utbildningssystemets grundläggande antagande gör det möjligt att tala om lärande som produktion och kunskap som resultat, och det gör det i sin tur möjligt att skapa en struktur för produktion av standardiserade och mätbara produkter vilka kan upphandlas i konkurrens, till lägsta möjliga pris. Hur ändrar man på dessa kunskapsfrämmande och (hållbar)utvecklingshämmande antaganden?

Jag tänker så här: Skolan behöver göras till en omväg, istället för idag som en rak transportsträcka. Det finns inga genvägar till verklig kunskap, bildning tar tid och kräver en väl utvecklad förmåga att hantera komplexitet och olika perspektiv som ibland går på tvärs mot varandra. Vishet kan man bara hoppas på, för egen del och utifrån ett samhällsperspektiv. Om skolan blev en omväg där det mer handlade om vad man gör medan man är där, än om att få godkänt på proven och belönas med höga betyg, skulle resultatet bli ett annat och kunskaperna som sprids i samhället förändras. Vi skulle kanske kunna få ett bildningssamhälle; chanserna för det är i alla fall högre om om man skapar en skola på antagandet att vägen till kunskap är en omväg, men om det blir så kan ingen veta. Det finns inget sätt att styra utvecklingen eller förutsäga framtiden.