onsdag 20 mars 2019

Handledning, av vad?

När jag var student var det si och så med handledning, vilket det ofta är idag också. Oklart om det fanns en tid mellan där det fungerade, men så vill jag nog se det. Som nydisputerad arbetade jag på ett kulturvetenskapligt utbildningsprogram och där skrev studenterna inte bara uppsats, det fanns dessutom tid för oss lärare att faktiskt handleda. När jag var student var det lärarna som brast i engagemang och det ansågs allmänt som ett tecken på osjälvständighet om man som student behövde handledning. På sin höjd fick man (jag) hjälp mot slutet med korrekturläsning och de allra värsta missarna påpekades. Mina lärare fick tid för handledning, men jag bad sällan om det. Kulturen var riktigt sådan. Vi studenter talade mycket om hur lite våra handledare brydde sig. Jag minns ingen som klagade dock. Vi tog på oss ansvaret för arbetet och kämpade på egen hand tills vi var klara.

Idag är det si och så med många studenters engagemang för handledning. Vissa hör av sig hela tiden medan andra ser det som ett frivilligt moment som man av olika anledningar skippar. En stor och viktig skillnad är att det idag finns massor med metodböcker och anvisningar att tillgå. Även böcker som bara handlar om hur man skriver uppsatser och rapporter. Många program har dessutom metodkurser, vilket inte fanns när jag skrev mina B- och C-uppsatser. Jag förstår därför studenterna som väljer att inte ta emot handledning. Det finns så många sätt att få hjälp och stöd på. Är man bara självgående, tar ansvar för uppgiften och lägger ner den tid som krävs går det utmärkt att skriva en bra uppsats även utan handledning. Gör man däremot INTE det. Om man ser uppsatsen som en inlämning bland andra, som något man kan vänta med till slutet av kursen och sedan arbeta fokuserat med för att ha något att lämna in vid deadline, går det inte alls. Och det gör tyvärr väldigt många studenter idag. Jag tror det delvis handlar om manualerna och de allt tydligare anvisningarna, där det vetenskapliga hantverket presenteras som eller i alla fall lätt kan uppfattas som ett slags recept.

Det var inte bättre när jag var student. Jag klarade mig för att jag var enormt motiverad och det ska inte krävas av en, det tycker jag inte. Jag förordar något slags mellanting. Uppsatsen måste vara ett GEMENSAMT projekt, vilket det i hög grad var när jag började arbeta som lärare. Det blev så eftersom studenterna många gånger var ovana och skrämda (men intresserade och verkligen ville lära), metodböckerna få och vi hade ingen metodundervisning, istället hade vi lärare mer tid. Dels fick vi fler timmar per uppsats, dels handledde vi färre studenter. Arbetsbördan för både oss lärare och studenterna var alltså mindre pressad. Inte lika många studenter arbetade (heltid) vid sidan av studierna. Vi arbetade TILLSAMMANS och studenterna tog sitt ansvar. Jag minns särskilt en student som jag träffade gång på gång för att diskutera samma sak, vad en analys är. Hen fick inte till det, men försökte och försökte igen. Så plötsligt, vid en av handledningarna mot slutet, skrek studenten rakt ut: Nu fattar jag! Äntligen trillade poletten ner. Uppsatsen fick ett fint omdöme av examinatorn på seminariet och efteråt fick jag en kram av tacksamhet. Det var dock inte MIN förtjänst, det var resultatet av samverkan. Jag fanns där bara som ett slags katalysator. Det var mina frågor till texten som styrde processen framåt, inte några svar eller förklaringar.

Idag undrar jag allt mer vad det är som handleds i arbetet med uppsatser? Är det textens innehåll och utformning, eller är det undersökningen vars resultat presenteras i uppsatsen? Det borde vara det förra men är idag handlar det allt oftare om det senare. Jag har fått höra av studenter att man inte förstår vad det är jag vill ha. Det är en indikation på en fatal förskjutning av ansvar, den som säger och tänker så har verkligen inte förstått vad uppsatsskrivande handlar om. Jag som lärare vill ingenting, det är inte jag som förväntas undersöka något och presentera ett självständigt resultat som håller för vetenskaplig granskning. Handledaruppdraget går ut på att stötta, vägleda och granska. Det är inte jag som bestämmer hur det ska organiseras eller vad som ska stå i uppsatsen. Det handlar om ett självständigt arbete. Formfrågan hamnar dessutom allt mer i förgrunden, och det är inte bara studenternas fel. Problemet finns inbyggt i högskolesektorns organiserings- och finansieringsmodell, där produktion av resultat står i fokus. Genomströmning var inte en faktor när jag var student. Det var helt upp till mig att bli färdig. På C-kursen hade vi inte ens ett slutdatum. När uppsatsen var klar ordnades ett seminarium bara. Innehållet och kunskapen stod i fokus på ett helt annat sätt.

Det sägs ibland att uppsatserna är bättre idag än på 1990-talet, och det stämmer till viss del. Många uppsatser som seminariebehandlas idag är mer gedigna än de flesta uppsatserna som lades fram när jag var student. Samtidigt är uppsatserna mycket mer homogena idag. När jag tittar på min C-uppsats och jämför den med uppsatserna jag handleder är det en ENORM skillnad i hur avsnittet teori- och tidigare forskning ser ut. Mina studenter har läst långt fler artiklar och böcker än jag, dessutom på en bråkdel av tiden. Å andra sidan var materialet som jag samlade in mer omfattande, och analysen av det var mer självständig. Jag fick som sagt nästan ingen handledning. Och jag hade inga manualer eller anvisningar att utgå från. Bara gamla uppsatser, som handlade om helt andra saker än det jag skrev om. Jag hade ingen att fråga och de enda anvisningarna jag fick (på B-uppsatsen) var att jag skulle göra 10 intervjuer. Det enda jag visste var ATT jag skulle undersöka något och komma fram till ett resultat som skulle hålla för en vetenskaplig granskning. HUR jag skulle göra var helt upp till mig. Jag var livrädd och osäker, men jag ville verkligen skriva en uppsats och ta mig an nya utmaningar. Det största värdet med mina uppsatser är därför allt som jag lärde mig under processen och som jag sedan kunde implementera i nästa uppsats, på nästa nivå. Det är så jag tänker fortfarande; att nästa arbete ska bli bättre. Jag lär mig hela tiden, mest av mina misstag.

Uppsatsen är ett moment av LÄRANDE, eller det är så det borde vara. Enda sättet att utvecklas som kritisk och självständig tänkare är att tvingas ta eget ansvar och sedan försvara resultatet. Dagens produktionstänkande på högskolan och det fokus på den färdiga produkten som kommit att utvecklas leder bort från självständighet. I förlängningen är den helt avgörande forskningsfriheten hotad, för tyvärr gäller mycket av det jag skrivit här även produktionen av vetenskapliga artiklar.

tisdag 19 mars 2019

Intellektuell tyngdlyftning

Ska man klara av att lyfta sin egen kroppsvikt i bänkpress går det inte att som otränad bara att väga sig och sedan hänga på vikterna på stången och lägga sig under den. Risken är att man skadar sig allvarligt. Ingen vettig människa utsätter sig för något sådant. Alla förstår detta, ifråga om fysiska prestationer går det varken att lura sig själv eller andra. Handlar det däremot om intellektuella prestationer kommer saken tyvärr i ett helt annat läge. Tråkigt nog händer det varje år att man som lärare stöter på en eller flera studenter som försatt sig i den prekära situation det innebär att ligga där på bänken med en alldeles för stor tyngd över sig. Om man som högskolestudent kommer till utbildningsprogrammets avslutande uppsatskurs, oförberedd och utan en verklighetsförankrad uppfattning om vad det innebär att skriva ett examensarbete, och framförallt om man kommer dit utan en realistisk uppfattning om vad som krävs av en själv för att klara uppgiften, är det för sent att reparera skadan. När man väl befinner sig i den situationen finns det två typer av studenter. Den ena inser sitt misstag men försöker på olika sätt dölja det ända tills det är uppenbart att det inte går längre, och den andra skyller allt på lärarna. Ingen pedagogik i världen kan råda bot på detta problem som bottnar i bristande förståelse för skillnaden mellan vad det innebär att vara elev och student samt i oförmåga (eller ointresse, kanske) att ta eget ansvar för sitt eget lärande.

Tänk om högskolan var ett gym och det var vikter vi jobbade med, istället för böcker, texter och tankar. Tänk om kunskap var något konkret och fysiskt påtagligt. Det skulle i och för sig fortfarande gå att fuska. Särskilt i tyngdlyftning är doping ett problem. Men som lärare känner man studenterna och ser ofta (men så klart inte alltid) tecknen på att allt inte står rätt till. Fusk är tack och lov ett förhållandevis litet problem. Om högskolan var ett gym skulle det vara lättare att som lärare få studenterna att förstå vad som krävs av dem för att klara av sina tentor, kurser och examina. Nyblivna studenter skulle kunna känna på vikterna och lätt inse hur långt ifrån målet de är i början. Antingen klarar man av att lyfta sin kroppsvikt i bänkpress, eller också inte. Ifråga om tyngdlyftning är det inte en förhandlingsfråga om man får G eller U, det är uppenbart för alla och den som försöker resa invändningar gör sig till åtlöje. Så är det inte riktigt på högskolan idag, vilket skapar en hel del onödiga problem. Som lärare måste jag lägga en stor del av min dyrbara tid åt att förklara för studenter, saker som är uppenbara för alla som inser vad som krävs av en själv för att klara kraven. Tänk om studenterna såg sig själva som atleter och sina lärare som personliga tränare. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma tillsammans om det var så.

Många studenter på högskolan idag säger: Vad ska jag med detta till; trots att man själv sökt sig till utbildningen? Och därifrån är steget inte långt till: Tala om för mig vad jag ska göra för att få godkänt. Om högskolan fungerade mer som ett gym skulle den inställningen till studierna aldrig kunna leta sig in i akademin. Inser man hur lite man vet (och hur lite som faktiskt går att veta) blir man ödmjuk och förstår man dessutom hur mycket arbete som ligger bakom lärande och kunskapsutveckling, hur mycket som krävs av den som vill bli bildad, skulle energin riktas dit den behövs för att lära och utvecklas istället för mot annat. Otålighet och rastlöshet är inga muskelbyggande egenskaper. Det finns inga genvägar till verklig styrka, det gäller samma för den fysiska och den intellektuella kraften. Fortsätter man reflektera över liknelsen kan man tänka på det bränsle som krävs för att kunna träna och lägga märke till skillnaden mellan tomma kalorier och kostfibrer. Information kan man enkelt och snabbt tillgodogöra sig, liksom socker och fett, men är det vishet man söker krävs tålamod och intellektuell råkost samt fibrer.

Har man en gång smakat kunskapens frukt och insett att det finns mer i världen och tillvaron än jakten på pengar för den omedelbara överlevnadens skull inser man bildningens värde och förstår att belöningen kommer sedan och är väl värd att vänta på. Allt fler förväxlar pengar med mening, och det gör att bildning uppfattas som meningslöst när det i själva verket är tvärtom. Pengar och guld har i alla tider förvridit synen på människor, fattig som rik, om än på olika sätt. Tänk om jag som lärare på högskolan sågs som en personlig tränare och fick måla upp en utmanande vision för studenterna istället för att skriva kursplaner, KursPM och syssla med administration och kontrollera närvaro. Tänk om både jag och studenterna kunde fokusera all vår kraft på lärande och kunskapsutveckling. Tänk om jag fick bedöma resultatet utifrån en vetenskaplig måttstock och förmedla mina tankar om deras prestationer i en dialog där vi diskuterar och utvärderar resultatet tillsammans. Tänk jag slapp sätta betyg och det var helt och hållet upp till studenterna att visa vad de kan, sedan, efter utbildningen, för potentiella arbetsgivare. Jag vill och kan jobba mycket mer än jag gör, men jag vill att arbetet ska kännas meningsfullt. Jag vill utmanas och utmana. Idag fungerar det inte så, varken för mig eller för studenterna. Utom i vissa få men oerhört värdefulla tillfällen, vilka jag lever för och gör att hoppet om en förändring hålls levande.

Kunskap kan bara nås genom att överskrida målen, och det kan endast uppnås om man får misslyckas. Dagens hårt resultatstyrda och mål- samt effektivitetsfixerade skola satsar mer på hjälp, stöd och instruktioner än på att utmana eleverna att sträcka sig bortom gränsen för sin förmåga. Det är så kunskap och verkligt lärande händer, genom att man presterar på toppen av sin förmåga, just vid gränsen för det möjliga. Det kan man bara om man får misslyckas och misslyckas igen. Bara så kan jag veta var just min gräns går. Det behövs nytänkande och fler utmaningar. Ansvaret för det livslånga lärandet måste ligga på studenterna, inte på lärarna, för ingen kan ansvara för någon annans kunskaper. Lärarna ska utmana, uppmuntra och finnas där som stöd och hjälp, inte administrera betyg. Kunskap syns liksom intellektuella handikapp inte på utsidan, men fungerar precis som en muskel.
Gränser förskjuts sakta. Grundläggande antaganden förändras. Det som var normalt igår är något annat än det som är normalt idag. För att se förändringen och för att kunna värdera dess konsekvenser krävs perspektiv och kritiskt tänkande. När jag talar om dessa saker med dagens studenter är det många gånger för döva öron jag talar, och invändningarna som ibland kommer visar tydligt vad studenterna tar för så pass självklart att det jag säger uppfattas som felaktigt, trots att jag pekar på forskning och noga går igenom argumentationen steg får steg. Ofta, alldeles för ofta, känns det som jag är den enda som befinner mig i undervisningssalen för att LÄRA mig något. Förfärande många studenter är där för att få betyg som ska användas för att optimera chanserna att lyckas i konkurrensen om att få en anställning. Idag är det få som tänker på att det viktiga inte är att bli anställd, utan att klara av arbetet och behålla anställningen. Om högskolan sågs som ett gym skulle det vara lättare att förklara och förstå att det krävs träning för att lyckas på tävling och att man aldrig kan skylla på någon annan om resultaten uteblir. 

måndag 18 mars 2019

Om behovet av humaniora 2

Fortsätter här tänka högt om humaniora med utgångspunkt i en text publicerad i DN och skriven av Magnus Bremmer (som är mediehistoriker, kritiker i DN och driver det digitala bildningsmagasinet Anekdot.se), som fortsätter så här:
Jag tror vi måste lyfta blicken. Det är uppenbart att mycket av situationen beror på den radikala omstöpning som medielandskapet utsatts för. Den har påverkat såväl synen på kunskap som hur kunskap sprids, liksom ökat konkurrensen om utrymmet. Det är en kommunikationsrevolution som mediebranschen fortfarande kämpar för att överleva, men som även universitetsvärlden haft svårigheter att förhålla sig till.
Jag tror det ligger väldigt mycket i detta. Kunskap är svårt och kräver tid och ödmjukhet för att kunna ta till sig, samtidigt som kunskap lätt förväxlas med fakta. Viljan att veta säkert är är en stark kraft som lätt tar överhanden. VILJAN att veta är en känsla och kunskap är resultatet av intellektuellt arbete, vilket i sin tur är något annat än rationellt kalkylerande. Blandas dessa saker samman och det dessutom saknas tid och förståelse för skillnaden kommer alla insikter att bedömas på samma sätt och forskning som leder till tydliga svar som är antingen rätt eller fel kommer att få lättare att spridas i samhället än forskning som mer har som mål att skapa förståelse för tillvarons komplexitet. Marshall McLuhan lär inte ha sagt att mediet är budskapet, men hans forskning visar tydligt att mediet som budskapet förmedlas med påverkar innehållet.
Det är lätt att bli förbannad på hur nedskärningar inom mediebranschen i så hög grad tillåtits påverka villkoren för just kultur- och vetenskapsjournalistiken. Seriöst journalistiskt arbete är resurskrävande. Och resurserna har på många håll strypts till en ohållbar nivå på redaktionerna. På kultursidor debatteras kritikens kris med osviklig regelbundenhet, men vem drar i dag en lans för en folkbildande kulturjournalistik värd namnet?
Alla har ett ansvar för kunskapen och dess status i samhället. Det är inte någon enskilds fel humaniora och bildning har svårt att nå ut och tränga igenom bruset. Samtiden svämmar över av information och eftersom det är svårt att skilja fakta från alternativa fakta är det i avsaknad av tid än svårare att utröna vad som är och hur man ska förstå kunskap. Bildning och vishet kräver ännu mer tid och ännu djupare förståelse, samt djupa förkunskaper. Med insikt om dessa saker är det enkelt att förstå humanioras svårigheter i samtiden.
Det finns inget egenvärde för en kulturredaktion att göra plats för forskare, men i dag är möjligheterna ytterligt begränsade till att faktiskt sondera den akademiska terrängen eller få tid att hjälpa de som kan mest om ett ämne att också formulera det bäst.
I universitetsvärlden och särskilt inom humanioran har man i gengäld för ofta lagt frågan om den så kallade tredje uppgiften – uppdraget att sprida kunskap till allmänheten, utöver att utbilda och forska – i den enskilde forskarens knä.
Viljan att veta är som sagt en kraft, och den styr efterfrågan på kunskap. Beroende på vad allmänheten vill veta och hur man ser på kunskap kommer efterfrågan på olika forskares arbete att påverkas. Idag är det statsvetare, medicinare och terrorforskare som bäst svarar mot människors vilja att veta. Forskare från andra discipliner må ha viktiga och gedigna kunskaper, men om dessa inte svarar mot behovet av kunskap kommer ingen att lyssna. Det finns ingen rättvisa, och vi får det kunskapssamhälle vi förtjänar, inte det vi önskar oss.
Uppförsbacken är förstås monumental för den forskare som inte redan har naturliga ingångar till offentligheten. Då blir kommunikationsstöd i form av skrivarkurser, medieträning och digitala kanalstrategier i många fall mest en sorts konstgjord andning.
Det är dags för universitetsledningar, forskningsfinansiärer och andra tunga spelare inom högskolevärlden att på allvar inse att man har ett folkbildningsmandat, ett slags public service-ansvar att sprida kunskap. Just nu behövs den mer än någonsin.
Tanken på att kunskap är något man kan PRODUCERA och mäta behöver överges. Kunskap kräver samverkan och hindras av konkurrens. Idag bekrigar olika forsknings- och utbildningsinstitutioner varandra. Det handlar inte om något slags olycksfall i arbetet, det är en högst medveten strategi. Det sägs driva kvalitet och främja effektivitet, vilket återstår att bevisa. Konkurrens sänker kostnader och är förödande för utvecklingen av förståelse för komplexitet. Det kan inga enkla lösningar i världen ändra på. Kunskap växer och förvaltas mellan människor som bryr sig om och som verkligen vill veta och förstå.
Universiteten har haft en tendens att kommunicera i konkurrens med varandra. Nu måste mer av de statliga kommunikationsmedlen gå till att också bygga gemensamma infrastrukturer för oberoende kunskapsförmedling till hela offentligheten. Det måste skapas fler och större redaktionella miljöer där akademiska kunskapsförmedlare (redaktörer) och kunskapsproducenter (forskare) tillsammans kan hjälpas åt att lyfta den unika kunskapen ut till en bred allmänhet.
Jag håller så klart med, men så länge allmänheten inte efterfrågar humaniora, bildning och lärda samtal över akademiska discipliner. Idag vill allt för många bli underhållna, även av forskare. Så länge den dominerande frågan i samhället är Vem som är smartare (!?) än en femteklassare kommer lekprogram alltid att locka fler tittare/lyssnare än program som tar publiken på allvar att få svårt att nå ut till fler än de närmast sörjande. Akademin ansvarar för skapandet av ny kunskap och förvaltning av äldre vetande, men det är samhället som driver utvecklingen uppåt eller nedåt i vetandets hierarki. Idag rör vi oss neråt, mot fakta och bort från allt vad bildning heter. Då kommer humaniora att få det svårt och först när den trenden bryts kan en förändring komma till stånd.
Sådana miljöer är inte bara ett medel till ett mål. De blir också plantskolor för och skyltfönster mot den bredare offentligheten, ungefär som det rika utbudet av kulturtidskrifter en gång var. En plats där forskare både kan träna och visa upp sina förmågor att nå ut.
Ja, det tror jag med. Kvalitet betalar sig alltid i längden, och det finns alltid människor som inser behovet av och som efterfrågar verkligt, viktigt vetande.
Kanske är det så att allt kokas ned till behovet av att driva fram en kulturförändring. Att ingjuta tro på att humanistisk kunskap verkligen behövs utanför campus, även i de fall där inga säkra svar kan ges. Det handlar trots allt om att göra världen mer begriplig. Nog så viktigt i en tid som kämpar så med att förstå sig själv.
Har skrivit om detta med nytta och humaniora många gånger tidigare. Och det behövs skrivas om och uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet. Frågan/ämnet är på inget sätt enkel, men just därför. Det ideal av enkelhet som lovsjungs överallt är en viktig orsak till humanioras kris. För den kanske viktigaste insikten som studier i humaniora -- om samhället, kultur och människornas värld -- ger, är att det inte finns några enkla svar. Svårigheten är bara ett problem om man accepterar den och lägger sig platt inför den, om man duckar för eller ännu värre osynliggör den aspekten. Det är svårt, för att det inte kan vara något annat. Det är den spännande utmaningen, inte en anledning att resignera! Humanister måste, just för att det vi sysslar med är svårt, tro på oss själva, på vår förmåga och på att den kompetens vi har kan tillföra samhället något.

Vad är nytta, och vad är nyttan med nyttan? Och vilken nytta har nuvarande ekonomiska nyttobegrepp? Det är så klart inte alldeles givet att ekonomisk nytta nödvändigtvis är långsiktigt hållbart. Mer pengar, snabbare, till fler, oftare, det leder varken studier i humaniora, eller humanistisk forskning till. Det är fullkomligt klart, ingen tvekan om det. Men är mer pengar, och pengar för pengarnas skull nyttigt, egentligen? Den frågan borde diskuteras mycket mer i samhället. Varför görs inte det, kan man undra. Är det verkligen så att den ekonomiska nyttan är nyttig i sig? Är det självklart att ett ständigt ökande BNP är nyttigt? På vilket sätt i så fall? Det skulle jag vilja se paneldebatter om, men den frågan debatteras aldrig. Bara (den eventuella) nyttan med humaniora. Idag är det företrädarna för humaniora som ställs mot väggen, som måste försvara sin verksamhet. Nytta är ett alldeles för komplext begrepp för att reduceras till pengar, och insikt om detta finns inom humaniora. Därför är det en aspekt av och ett argument för humanioras nytta.

Varför, kan man undra, avkrävs inte företagen samma argument. Vilken nytta gör dessa i samhället? Vattenfall som bryter brunkol i Tyskland, vilken nytta bidrar man med? Eller Volkswagen(s ledning) som fifflade med utsläppen? Eller produktionsbolagen bakom triviala lekprogram på TV. Vilken nytta tillför dessa företag samhället? Pengar, självklart, men vad, om något, utöver det? Är det nyttigt att underlåta att vara kritisk till verksamheter som går med vinst? Leder det till ett hållbart samhälle, att bara gynna och hylla företag som går med vinst, oavsett vad man producerar? 

Humaniora borde inte ensam tvingas motivera sin roll och samhällsnytta, det är ett rimligt krav att ställa till alla företag och organisationer. Bara så kan nyttodebatten fördjupas och talet om behovet av humaniora leda till något viktigt.

söndag 17 mars 2019

Om behovet av humaniora 1


Det var länge sedan jag bloggade med utgångspunkt i en artikel, länge sedan jag samtalade med eller låt mig inspireras att tänka själv av någon annans tankar om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag planerar inte bloggandet, mitt skrivande och tänkande följer ingen plan och har inget annat mål än kunskapsutveckling. Projektet drivs framåt av lust, inspiration och ständigt nya frågor. Jag bloggar mer för att visa på tillvarons komplexitet och vikten av frågekompetens än för att ge svar. Här bjuds läsaren snarare in i min egen värld av förundran. Texten jag har för avsikt att tänka med, men som jag nog kommer dela upp i fler än en post är publicerad i DN och är skriven av Magnus Bremmer (som är mediehistoriker, kritiker i DN och driver det digitala bildningsmagasinet Anekdot.se, vilket är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Kungl. Vitterhetsakademien). Inlägget börjar så här:
”Det slår mig hur fruktansvärt frånvarande (men efterlängtade) många historiker, forskare och vetenskapsmän är i den allmänna debatten”, skriver Johan Croneman i en krönika ( DN 5/3). Det kryllar av statsvetare i rutan, konstaterar han – men var är alla andra? Arkeologer, historiker, litteraturvetare, filosofer, arkitekter, språkvetare?
Jag ser frånvaron som en konsekvens av den kunskapssyn som dominerar samtiden, där allt måste beläggas med evidens och där lärares och forskares egna kunskaper och personliga erfarenheter betraktas med misstänksamhet. Humaniora skapar en annan typ av kunskap än mainstream-forskningen. Vi kommer sällan fram till något och våra resultat går inte enkelt att sammanfatta i ett abstract. Inom mitt ämne etnologi brukar vi dessutom mötas i frågan: Vad sysslar vi med egentligen; vad är etnologi? Klart man inte blir inbjuden till Aktuellt eller Agenda då. Kan man inte leverera klara och entydiga svar på frågan: hur är det egentligen, kommer man att betraktas som problematisk. Och dristar man sig att svara att det är komplext eller beror på perspektiv kommer man oundvikligen att anklagas för att vara relativist; trots att svaret bygger på gedigen forskning. Att tänka fritt är stort, men att tänka RÄTT är större. Där står vi idag, och det är ett problem som behöver lyftas.
Inger Enkvist gör en liknande poäng när hon i SvD (7/3) påpekar bristen på intellektuella, kunskapsbaserade samtal med forskare i public service. 
Efter att ha arbetat i gränslandet mellan journalistik och forskning i över ett decennium kan jag inte annat än känna igen mig. Även en bra bit bortom samhällsdebattens rampljus är intrycket att särskilt humanioraforskaren blir alltmer osynlig. Det gäller inte bara tv och radio, det gäller också kultursidor, sakprosautgivning och lokala scensamtal.
Så visst är frågan motiverad: Varför är humanistiska forskare så sällsynta i den svenska offentligheten?
Samtalsklimatet är polariserat idag och det finns sällan tid att tänka efter och reflektera. Kompetensen att hantera komplexitet kräver ömsesidig respekt och ödmjukhet inför verklighetens verkliga natur. Humanioraforskare och deras kunskaper och kompetenser behövs, det verkar många vara överens om, men det räcker inte. Utan förståelse för vilket klimat som krävs för att kunskapen ska kunna presenteras utan att den som står bakom resultaten förlöjligas kommer humanisterna att akta sig för att sticka ut hakan.
Synlighetsproblemet gäller givetvis forskare generellt, men det är inte svårt att se att humanioraforskarens situation är mer komplicerad. Och då handlar det inte bara om att dagens medielogik har en särskild smak för tvärsäkra statsvetare och mytdödande naturvetare. 
I grunden handlar det om att humanistisk kunskap värderas annorlunda än övrig akademisk kunskap. Till och med när Sveriges Radio förra veckan bjöd in till ett spännande, perspektivrikt samtal om vetenskap och journalistik var det slående att humaniora aldrig hade ägnats en seriös tanke. När det talas om forskningskommunikation utgår man nästan alltid från en naturvetenskaplig ”rön”-logik, även på universiteten. 
Humanioraforskaren konkurrerar också i mycket högre grad än andra forskare med andra sorters sakkunniga – journalister, kritiker, författare. En strid om utrymmet de som regel förlorar i offentligheten i dag. Lotta Olsson surnade till rejält häromdagen i en kommentar ( DN 9/3) om hur litteraturprogrammet Babel debatterade barnlitteraturens påstådda politisering, utan att bjuda in en enda barnlitteraturforskare.
Som kulturforskare studerar jag människors vardag, det vill säga det alla lever mitt i. Därför kan vem som helst som bara är tillräckligt säker uttrycka en åsikt om det jag forskar om. Och det är svårt att avgöra vem som verkligen vet. Det menar jag bidrar till att humanioraforskare marginaliseras. Som kulturvetare står jag vid sidan av och iakttar förundrat det som sker. Det borde vara en gyllene tidsålder för mig som kulturforskare, fast så är det inte, tvärtom.

Överallt där människor möts och interagerar med något slags kontinuitet uppstår kultur, som är den struktur som ger stadga åt allt det som annars skulle vara helt oförutsägbart. Kultur är det som får människor att fungera i grupp, skulle man kunna säga. Märkligt kan man därför tycka, att inte mer intresse riktas mot kulturen. Fast det är å andra sidan också ett resultat av kultur, för den blir vad vi gör den till. Fast vi och blir, är problematiska ord. Ingen kontrollerar kulturen, alternativt: kulturen kontrolleras av alla, tillsammans. Även inom vetenskapen och politiken finns kultur. Där är ointresset och kulturförnekelsen om möjligt ännu starkare. Inte påverkas politik av kultur, och hur skulle det se ut om vetenskapen styrdes av sådant som kultur? Den tanken är allt för skrämmande för att tänkas till slut, och tänk om det var en uppfattning som spred sig?! Det får bara inte ske, för det skulle underminera förtroendet för dessa båda samhällsbärande institutioner. Och då hotar kaos och anarki, då finns ingen eller inget att lita på. Så kan vi inte ha det, det kan människor bestämma sig för. Faktum kvarstår dock, att ingen kommer undan kulturen. Varken du, jag, politiken eller vetenskapen.
När jag pratar med forskare och journalister möter jag ofta en ömsesidig frustration över kommunikationen. Journalister talar om forskare som inte vågar ta sig utanför sina specialistsrevir och resonera fritt mot bakgrund av sin kunskap. Och som då hellre avböjer. Forskare vittnar om att särskilt journalister på etermedier blivit betydligt sämre på att skilja intervjuer från researcharbete. I jakten på formuleringar missar de att ge rättvist utrymme och kredd för den ofta unika, hårt framarbetade kunskap forskaren delar med sig av.
Tänker av någon outgrundlig anledning på Philippa Reinfeldt (är det någon som minns henne?) som lanserade uttalandet: "Jag delar inte den bilden", vilket slog an en ton, pekade ut en kulturell möjlighet som harmonierade med politikens längtan efter ett sätt att undgå kritik. Plötsligt blev detta uttalande vardag och "alla" nyttjade tekniken och avfärdade all kritik på det sättet: Jag delar inte din bild. Så var saken i hamn och striden om väljarna och makten förändrades till just en strid om väljarna. Politiker som vill bygga ett hållbart samhälle, från grunden, tillsammans med resten av medborgarna, förvandlades till en anekdot, till något man sysslade med förr i tiden. Jag delar inte den bilden är själva sinnebilden för en kulturförnekande kultur. Och fram växer en kultur som talar om utbildningssatsningar när man skjuter till en bråkdel av pengarna som behövs för att upprätthålla verksamheten. En kultur som betraktar investeringar som onödiga kostnader och skatt som stöld. En kultur byggd på en omöjlig dröm om en kaka som kan ätas och ha kvar, på en längtan om evighetsmaskinen som ska lösa alla problem.

Uttryck för kultur kan ta sig oändligt många olika former, men det betyder inte att kultur kan vara vad som helst. Kultur är som kulturen är. Kultur går att studera och lära sig förstå, men den går aldrig att kontrollera. Det är något av det första man lör sig och måste acceptera som kulturforskare. Att förneka kulturen är en dålig idé, lite som att kissa i byxorna för att bli varm. Det är en dålig strategi. Ändå är det en allt för vanlig väg att försöka sig på när kulturens konsekvenser tränger sig på. En dator kan startas om, ett företag kan gå i konkurs, men kultur fungerar inte så. Kultur kan förnekas, men ingen kommer undan den.
Ingenting är förstås lättare i den här diskussionen än att lägga ansvaret på den enskilde. Det är också de vanligaste argumenten. Forskare måste bli bättre på att kommunicera! Journalister måste bli bättre på att ”dammsuga universiteten”, som Croneman uttrycker det, i stället för att förlita sig på sina forskarstammisar.
Ansvaret för den uppkomna situationen är delad. När kulturvetare talar om sin forskning och lägger fram sina kunskaper avfärdas innehållet inte sällan som flum. Man skjuter på budbäraren eftersom det som sägs inte stämmer överens med hur det känns eller hur man anser att det borde vara. "Jag delar inte din bild", är den arrogantes och ignorantes inställning till allt och alla. Det är populismens försvar och en psykologisk skyddsmekanism. För att kunskapen ska kunna placeras i centrum krävs ödmjukhet och insikt om att ingen äger kunskapen. Inför vederhäftiga fakta är alla lika, fattig som rik, välutbildade och oskolade. Kunskapen är demokratisk, det är därför den går hand i hand med demokrati och hållbarhet. Ödmjukhet kräver kunskap och kunskap kräver ödmjukhet, och för att ändra åsikt måste man vara prestigelös. En skola och en skolpolitik som lovar framgångar och resultat, lovar saker ingen kan lova. Den benhårda konkurrensen som sägs gynna kvalitet tvingas skolorna locka eleverna till sig genom olika knep och lister. Och den skola som lovar hårt arbete, mycket läxor, eget ansvar riskerar, i alla fall i ett samhälle där kunskapen inte är i centrum, att tappa konkurrenskraft i förhållande till en skola som lovar egen dator och höga betyg. Populism är lockande, men den är ett hot mot både kunskapen och demokratin eftersom den tvingar fram arroganta ledare som har svårt att acceptera sina egna och politikens brister.

Kunskapen i centrum är en tanke jag ofta återkommer till. Den handlar inte om en strävan efter att låta människans inneboende förmåga till rationalitet styra, för det vore paradoxalt inte särskilt rationellt. Den tron och det sättet att tänka och agera har skapat fler problem än lösningar. Människan har utan tvekan rationell förmåga, men den förmågan är förkroppsligad och samsas därigenom med andra, mer automatiserade (primitiva) system som är starkare och som så att säga skymmer den intellektuella blicken. Därför krävs det först och främst insikt om detta sakernas tillstånd, och sedan även ödmjukhet och olika strategier för att hantera situationerna som uppstår som en konsekvens av att det är som det är. Påpekandet att människan är komplex och i hög grad styrd av affekter och annat som inte har med intellekt och rationalitet att göra, att dessa irrationella inslag påverkar beslutsfattandet och våra åsikter i olika frågor är kontroversiellt, men varför är det det? För att det är ett påstående som går på tvärs mot människan självbild, som rationell och helt igenom logisk. Vad vi har att göra med här är med andra ord en reaktion som bekräftar relevansen i påståendet som kritiseras. Att acceptera detta, menar jag är att sätta kunskapen i centrum, men det kräver ödmjukhet..

Söker man kunskap är det inte självklart att man kommer att tycka om vad man hittar. Att sätta kunskapen i centrum kommer att tvinga en att överge tankar och insikter som man trott på länge, vilket kan vara plågsamt ibland. Att sätta kunskapen i centrum är jobbigt och det kan leda till att den som gör det försvagas, i relation till den som utan närmare reflektion låter sig styras av sina känslor. Att under en debatt erkänna att man av kritiken man får inser att man har fel i vissa bitar av sin argumentation är lika med självmord. Då förlorar man debatten. Detta visar att debatter, som idag anses vara det bästa sättet att nå fram till de bästa besluten, i själva verket främjar affekter mer än kunskap och arrogans framför ödmjukhet.

Ett annat samhälle är möjligt. Ett mer ödmjukt samhälle och mer ödmjuka ledare. Om kunskapen placeras i centrum tvingas samhället till andra prioriteringar. Jag tror det är vad som krävs för att humaniora ska kunna utvecklas och forskarna ska våga sig ut ur sina dammiga kontor fyllda av böcker som ingen har tid att läsa längre. Som lärare och forskare har jag ett ansvar att veta mer än studenterna och allmänheten, men om vi inte möts och ömsesidigt arbetar med problemen vi har att lösa, var och en från sitt håll och i enlighet med respektive parts förutsättningar och mål, uppstår ingen kunskap. I bästa fall kan information överföras, men det är inte det vi lärare och forskare sysslar med. Information kan man googla sig fram till, men utan kritisk förmåga uppstår ingen kunskap. Kunskap kräver arbete, ömsesidigt arbete, med kunskap kräver också ödmjukhet. Utan förståelse för det tror jag humaniora kommer att få svårt att överleva.

Återkommer inom kort med fler tankar kring fortsättningen av Bremmers artikel.

lördag 16 mars 2019

Intellektuella stjärnkrogar och standardiserad snabbmatskunskap

Till en stjärnkrog går man för att få en unik upplevelse att njuta av i stunden och sedan minnas, kanske för livet. Priset är inte en faktor (när man väl bestämt sig) och man väntar självklart på maten som tillagats av just den kock som driver just den specifika restaurang man valt för att man vill fira sin 50-årsdag eller något annat betydelsefullt tillfälle i livet, eller också går man dit för den unika kulinariska matupplevelsen i sig. Till McDonalds däremot går man för att snabbt och effektivt bli serverad en så billig och standardiserad måltid som möjligt. Där är alla dröjsmål och överraskningar, det vill säga avvikelser från planen, från det man beställt, problematiska. Vad vill jag säga med detta? Jo, att jag tror att alla förstår att snabbmatskedjornas verksamhet och utbud går att kvalitetssäkra och målstyra, men inte stjärnkrogarnas. Och när det gäller mat accepterar vi detta och förväntar oss inget annat, men när det handlar om utbildning och annan offentligt finansierad verksamhet kräver många stjärnkrogskvalitet trots att man bara betalar och skapar förutsättningar för standardiserad snabbmat.

Vill man kunna upprepa en prestation kan man inte samtidigt skapa något unikt, det ligger i sakens natur att man måste välja mellan det ena aller andra. Jo, jag vet att kända stjärnkockar ofta driver många restauranger, men de har åtminstone skapat menyn själva och de övervakar som jag förstår saken arbetet på de olika restaurangerna personligen och minutiöst. Och skulle stjärnkocken få för sig att skapa en franchise-kedja och sälja ett koncept och sprida det över världen skulle deras varumärke snart minska drastiskt i värde. Det unika har i restaurangvärlden och inom många andra sammanhang ett värde i sig, men så ser det inte av någon outgrundlig anledning ut i skolans värld. Utbildning har under en lång rad av år standardiserats och effektiviserats, eller man har i alla fall försökt. Med hjälp av strategier och verktyg hämtade från näringslivet har man försökt marknadsföra den svenska skolan och vi viss mån även den högre utbildningen som en intellektuell stjärnkrog, samtidigt som ansvariga skolpolitiker behandlar rektorer och lärare som (utbytbara) anställda på en snabbmatsrestaurang genom att förvänta sig att skolorna levererar standardiserade, kvalitetssäkrade och mätbara resultat, så billigt som möjligt.

På samma sätt som det inte finns några genvägar till kunskap och intellektuell kvalitet, just eftersom det handlar om ömtåliga, unika och ovärderliga egenskaper, finns det ingen möjlighet att standardisera, effektivisera eller pressa priset på en matupplevelse av världsklass. Ifråga om maten förstår alla detta, men ifråga om skolan och den högre utbildningen är det svårt att övertyga allmänheten om att det är omöjligt att skapa världens bästa skola om man inte betalar vad det kostar och skapar förutsättningar för intellektuell utveckling. Vad kan det bero på? Jag tror och tänker så här: Kulinariska upplevelser tvingas man betala priset för och det är tillgång och efterfråga som oundvikligen styr priset; dessutom kan man skryta om upplevelsen för sina vänner och på det sättet öka sitt sociala anseende. Såg man på samma sätt på kunskap, om kunskapen hade ett egenvärde och det ansågs värdefullt att veta, skulle skolan kunna representera ett liknande värde. Fast nu är det en gång så att pengar är det enda som har ett egenvärde i vårt moderna samhälle. Och alla sätt att snabbt få mer pengar i plånboken accepteras okritiskt. Politiker som lovar sänkt skatt OCH vård, skola och omsorg i världsklass, kan räkna med att vinna väljare, särskilt som det idag anses helt okej att hävda att det är känslan som räknas. Därför är vi där vi är och tvingas hantera de problem vi har att brottas med. Det går inte att anställa fler poliser samtidigt som man drar ner på ersättningen till polismyndigheten. Och det går inte att både ha ett starkt försvar och samtidigt spara in på försvarets utgifter. Den politiska retoriken fjärmar sig allt mer från den verklighet som medborgarna lever i; tillsammans med medierna och aktiviteten i de sociala nätverkens kommentatorsfält skapas en illusion och när kartan inte stämmer överens med verkligheten är det verkligheten som pekas ut som boven i dramat.

Jag har ett gesällbrev för bageriyrket hängande på väggen därhemma. Mina lärare, bagerimästarna, sa att man bara fick göra provet en gång i livet. Misslyckades man fick man inte försöka igen. Jag minns hur vi övade en hel termin och hur spänd stämningen vad den där dagen när vi bakade bröd, bullar och småkakor som sedan bedömdes av den kritiskt granskande samlingen grånade herrar. Ett halvår senare fick jag ta emot brevet vid en högtidlig ceremoni på Börshuset i Göteborg. Jag jobbade natten då, på ett stort och halvindustrialiserat bageri i Gårda. Det var jag och en galen tysk som bakade allt bröd, han körde degarna och jag ansvarade för ugnen. När jag berättade för honom att jag fått mitt gesällbrev fnös han och sa föraktfullt att det vi sysslade med i Sverige var väsenskilt från hur det var i Tyskland, att kraven där var mycket högre och att jag aldrig skulle lyckats om jag försökte göra mitt prov där. Och jag tror det var helt riktigt. Det räcker att åka till Danmark så ser jag skillnad i hantverkskvalitet. Skillnaden är markant, och den är det för att konsumenterna där kräver mer än konsumenterna här. Man är också beredd att betala mer, för man accepterar inte att leva i en illusion av att man kan få lyxkvalitet samtidigt som man betalar för skräp. Jag ser en tydlig parallell till mitt arbete som lektor och min titel docent. Ingen tjänar på att det delas ut titlar på lösa grunder bara för att högskolornas ledningar vill visa resultat och hävda sig i konkurrensen om vem som producerar bäst nyckeltal. Ändå är det så vi tänker och agerar, vi förväntar oss intellektuella stjärnkrogsupplevelser trots att vi betalar och skapar förutsättningar för standardiserad snabbmatskunskap. Det går att leva i illusionen om att det fungerar, ända till behovet av kunskap blir akut, men då är det försent. Det går att tala om behovet av fler poliser och bättre försvar, men man får oundvikligen vad man betalar för. Det finns inga genvägar! Ju förr vi förstår det desto bättre.

fredag 15 mars 2019

Ansvar för sina studier

Mitt tålamod som lärare är både kort och oändligt långt, allt handlar om vilken typ av frågor jag får. Så länge frågorna är ställda med en ärlig vilja att faktiskt veta och förstå känns det som mitt tålamod aldrig tar slut, även studenter som återkommer gång på gång för att de inte förstår har jag tåla mod med och svarar så fort jag bara kan. Jag trivs som lärare, så länge det är lärande jag kan och får arbeta med. Där, i arbetet med allt som har med kunskapsutveckling att göra, känner jag mig levande. Frågor däremot, som handlar om att jag i princip ska tala om för studenterna vad de ska skriva eller säga, så att de kan upprepa detta i tentan eller på seminariet, i trygg förvissning om att inte bli underkända, har jag inget tålamod alls med. Den typen av frågor gör mig lika trött som kraven från högskolans administrativa system som bara handlar om resultat och ekonomi. Det var för kunskapen, lärandet och möjligheten att utvecklas jag sökte mig till universitetet, och det är detta som fått mig att stanna kvar. I kunskapen och på gränsen till det jag inte vet eller kan känner jag mig som allra mest levande, och än mer levande känner jag mig när jag inte är ensam i det möjligheternas mellanrum som jag ser resan mot bättre vetande och djupare förståelse som.

Vägen som leder från okunskap till insikt tar aldrig slut och har inget mål. När man väl anträder den vägen inser man att man redan är framme och att lärande liksom livet handlar om att vara i rörelse, öppen och nyfiken samt beredd att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap. Lärande handlar om att veta mer och bättre men det är inte en kumulativ process. Jag vill snarare se det som förmågan att hålla fler och fler bollar i luften samtidigt. Bildning är det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig, brukar man säga, och det ligger mycket i den tanken. Bildning skulle kunna ses som förmågan att hantera komplexitet. Hjärnan och kroppen glömmer inte, därför är det så viktigt att hålla sig i rörelse och fortsätta läsa även om man inte förstår och trots att man inte kan minnas allt man läser. Vägen till kunskap är en omväg och det man vinner i tid på att ta genvägar förlorar man oundvikligen i kvalitet.

På högskolan måste man agera som student och inse att det är KUNSKAPEN som står i fokus, alla är där för att lära. Alla är lärare i akademin, brukar jag tänka och säga. Och lärande kräver eget ansvar, både för vad man läser och hur man läser. Man har även ansvar för vad man säger och gör, och framförallt, man är inte på högskolan för någon annans skull. Lärarna är där för studenternas skull, för att skapa förutsättningar för lärande. Något av det jobbigaste jag upplever i min vardag som lektor är när jag misstänker att jag har att göra med studenter som försöker göra mig glad, som ser det som att de lyckats om jag blir engagerad. Få saker gör mig så besviken och beklämd som när jag i ögonvrån ser att studenten som ställde frågan high-fivar med sina kamrater när jag tackar för en bra fråga och och vänder mig om för att utveckla tankarna genom att skriva eller rita på tavlan. Det som gör mig ledsen är att jag känner mig lurad. Jag är VERKLIGEN på högskolan för kunskapen och lärandets skull, och jag antar att alla studenter och kolleger känner samma. Erfarenheten säger tyvärr något annat. Och det är alltid studenterna som inte tar sitt ansvar som är förlorarna. Det gör mig besviken och ledsen, men framförallt beklämd. Kommer man till högskolan för att göra sin lärare glad, det vill säga tror man att det är en framgångsfaktor i studierna och livet har man gruvligen misstagit sig.

Rädslan för att göra fel som så många studenter ger uttryck för förbryllar mig mer. Det ser jag snarare som en utmaning, för kan jag få studenterna att inse faktum, att följer man reglerna och manualerna till punkt och pricka blir det fel. Enda sättet att lära för livet och utveckla ny kunskap är att försöka och försöka igen, även om man misslyckas. För att vara och agera som student och ta eget ansvar för sina studier kan och får man aldrig slå sig till ro med att bara acceptera vad som står i böckerna, man har ett ansvar att läsa kritiskt. Och det handlar inte om att ifrågasätta innehållet utan om att lära sig se skillnaderna mellan olika texter och det som påstås. Det handlar om att sluta läsa i jakt på resultat och istället leta efter och värdera argument, empiri och olika tolkningar. Ansvar för sina studier handlar om att läsa aktivt och engagera sig på seminarierna, inte för lärarnas skull eller för att få närvaron inrapporterad, utan för kunskapens och lärandets skull.

Lutar man sig tillbaka och förväntar sig att läraren ska tillhandahålla allt man behöver för att klara sig genom kursen med godkänt betyg agerar man som elev och gör sig själv till lydig följare, vilket är motsatsen till innebörden i begreppet student. Om högskolan examinerar lydiga följare som okritiskt följer regler och anpassar sig efter manualer hotas demokratin och undergrävs samhällets långsiktiga hållbarhet, i alla fall på sikt. Samhället investerar i högre utbildning för att fostra kritiskt tänkande, självständiga och ansvarstagande medborgare som kan förvalta det demokratiska arvet och göra vårt land till ett föredöme i världen. Högre utbildning handlar inte om att förmedla fakta eller överföra information.

Ingen student ska behöva vara rädd för att utsättas för slamkrypare av illvilliga lärare. Ingen LÄRARE utsätter sina studenter för något sådant. Därför bör man inte läsa frågorna på hemtentor bokstavligen och ordagrant. För att lyckas nå upp till kursens examenskrav gäller det att inte referera eller upprepa vad som står i böckerna. Alla inlämningar bedöms med utgångspunkt i vad som står där och hur det presenteras, i kraft av sig själv. Lärare på högskolan rättar inte tentor eller uppsatser. På högskolan blir resultatet av ens arbete BEDÖMT. Det finns inget facit, i alla fall inte inom humaniora och samhällsvetenskap. Lärarna använder ingen rättningsmall. Alla texter man lämnar ifrån sig på högskolan måste stå för sig själv och fungera även utanför kursen och för någon som inte vet var den hör hemma. Jag brukar säga att en bra text, och det gäller alla texter, ger läsaren all information som läsaren behöver för att förstå vad det är för text och vad den som skrivit den vill säga. Skriver man till sin lärare och tar för givet ett hen vet vem, vad, hur och varför blir det fel, även om innehållet inte går på tvärs mot det som sagt på föreläsningarna eller innehållet i boken. Är inlämningen inte självständig kan och kommer den aldrig att kunna få VG och i många fall inte ens G.

Tar man som student inte eget ansvar blir högskolestudierna en förlängning av gymnasiet, vilket ingen tjänar på. Och det spelar ingen roll hur många högskolepedagogiska kurser lärarna tvingas gå eller hur pedagogiskt skickliga lärarna är. Det som gör högre studier HÖGRE är individens förmåga att ta eget ansvar.

torsdag 14 mars 2019

Konsekvenser av människors möjlighet att verka inom ramen för en roll

När man går till en läkare vill man, och har även rätt att kräva att, bli behandlad av någon som har den kunskap och erfarenhet som krävs för att utöva yrket. Läkare arbetar med frågor om liv och död och är man riktigt sjuk lägger man bokstavligen sitt liv i läkaren och sjuksköterskornas händer. Därför skapades systemet med legitimation, som naturligtvis inte är någon absolut garanti men i alla fall något slags trygghet; om systemet fungerar som det ska naturligtvis. Om läkare som missköter sig inte blir av med sin legitimation och rätten att uttala sig i namn av att vara läkare finns en risk att förtroendet för systemet urholkas, vilket är allvarligt eftersom det öppnar upp för vem som helst att säga vad som helst och utsätta andra för fara. Lika problematiskt är det om legitimationen används för att stänga ute kompetenta och utbildade, kunniga människor som bygger sina utlåtanden på gedigen forskning, bara för att deras metoder omdiskuterade och deras förslag inte ligger i linje med hur man traditionellt brukat göra, eftersom det riskerar leda till att värdefull kunskap inte når ut och används i samhället.

Det finns inga perfekta system, det är utgångspunkten för dagens bloggpost, men i fallet med läkarlegitimationen överväger fördelarna, och även om det finns risker är de värda att ta. Ifråga om jurister, som också har ett slags legitimationssystem i form av medlemskap i advokatsamfundet, handlar det mer om makt och prestige. Där fyller "legitimationen" inte samma roll. Det är rollerna jag vill reflektera över, och vad de gör med den för demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet fullkomligt nödvändiga, mellanmänskliga tilliten. En parallell till dagens politiker, som visserligen inte är legitimerade men som ändå verkar inom ramen för en roll som ger individer makt och som går att skydda sig bakom, får illustrera min poäng. Förtroendet för våra folkvalda politiker håller på att luckras upp, och den utvecklingen kommer att fortsätta om inte politikerna tar sitt ansvar och visar i HANDLING att de lever upp till förtroendet. Min poäng är dock att det är rollen och möjligheten att dölja sig bakom ämbetets skyddande murar som är problemet, inte väljarnas bristande tillit eller politikernas agerande.

Det är bekvämt och dessutom attraktivt att gå in och dölja sig bakom en roll och kan men dessutom visa upp en legitimation som är prestigefull och ger en makt ökar värdet av rollen. Det finns dock en baksida, det finns det alltid. Perfekta lösningar på komplexa problem existerar bara i fantasin. Tyvärr håller samhället och kulturen på att klyvas i två delar, en perfekt förpapprad föreställningsvärld och så den vardagsrealitet som alla lever och verkar i. Politiker som avslöjas som rasister, bidragsfuskare eller tafsare befinner sig i gränssnittet mellan de där båda världarna. Om möjligheten att gå in i och dölja sig bakom en roll inte fanns, om vi anpassade våra system efter människornas reella, unika, kontextbundna vardag och endast accepterade en enda, imperfekt verklighet, skulle vi tvingas brottas med andra typer av problem. Ingen system är som sagt perfekt. Men arbetet med den typen av problem för åtminstone människor närmare varandra och leder till bättre förståelse för det unikt mänskliga. Om vi såg till individen och hen fick stå till svars för vad hen gör och tvingades motivera sina handlingar med hänvisning till egna argument, istället för till uppdraget, regelverket, rutinerna eller sekretess. Om det inte fanns någon roll att söka skydd bakom skulle alla inse hur utsatta, rädda och imperfekta alla vi människor är.

Det har gått inflation i legitimationer idag, och arbetslivet organiseras allt mer utifrån yrkesroller som bygger på standardiserade kvalifikationer och typsituationer. Människorna bakom rollerna och det mänskliga betraktas allt mer som ett problem, och enskilda offras på löpande band för att hålla illusionen om att legitimationer, rutiner, regler och system för ledning och styrning utgör en garanti för kvalitet. Det är SYSTEMET det är fel på, inte människorna. Problemet är att systemet bygger på orimliga förväntningar och felaktiga föreställningar. Det är lätt att förstå lockelsen i att kliva in i en roll som ger en makt och som höjer en som individ över den gråa massan av helt vanliga människor. Alla inser att prestigen som det innebär att kunna visa upp en legitimation är attraktiv. Faran jag vill peka på är att pengarna, prestigen och makten som systemet ger den som accepterar att vara del av det leder till att SYSTEMET kommer att försvaras med alla till buds stående medel, vilket underblåser illusionen om att allt är som det ska.

Särskilt allvarligt är det att läraryrket sedan ett antal år är ett legitimationsyrke, för om det är någonstans man måste lyssna uppmärksamt på VAD som sägs , istället för VEM som talar är det i skolan. Om man som ung dels lär sig lita blint på lärarprofessionen, dels lär sig att oktiskt följa regler, kommer kunskapen och förmågan till självständigt, kritiskt tänkande att utarmas och demokratin att hotas. För demokratin och samhällets långsiktig hållbarhet står ock faller med befolkningens individuella kunskaper och kollektivets samlade kritiska förmåga. Elever ska möta lärare som vet vad de talar om och som tar PERSONLIGT ansvar för vad som sägs och sker i klassrummet. Om lärare betraktas som företrädare för en standardiserad roll eller en prestigefull profession, vilket är poängen med legitimationen, kommer lärarna som liksom politikerna befinner sig i gränssnittet mellan den förpapprade idealvärlden och vardagsverklighetens oöverblickbara kaos och komplexitet att kunna gömma sig bakom rollen, reglerna och rutinerna. Där och då tar ingen ansvar för kunskapen eller lärandet, allt fokus ritas mot mätbara resultat, nyckeltal och systemets verklighetsfrämmande krav.

Om människor utsätts för högre krav än vad som är möjligt att leva upp till och det finns en roll att gömma sig bakom, regler att hänvisa till och rutiner man kan lova att se över, är det inte individernas fel att möjligheterna utnyttjas. Och finns det dessutom pengar med i spelet, och makt samt prestige ökar risken att den som söker sig till yrket gör det av andra skäl än att bota sjuka, förvalta samhället och skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Människan och det mänskliga behöver uppvärderas, men det går inte så länge vi förnekar kulturen och väljer att leva i en perfekt idealvärld. Humaniora behövs idag mer än någonsin.