torsdag 25 augusti 2016

Fråga Lund ... Varför då?

Fråga Lund återkommer i rutan, men i en helt ny utformning. Sven-Erik Liedman och Ida Östenberg sätter i ett inlägg i SvD ord på sin oro över vad detta kan tänkas betyda. Och efter att ha sett programmet med egna ögon i går tvingas jag konstatera att deras oro är befogad. Jag har vigt mitt liv åt kunskapssökande och forskning, och så kommer Kristian Luuk (som gör en bra och folkbildande insats i På spåret) och förstör allt det jag försökt bygga upp genom åren genom att göra om det klassiska bildningsprogrammet Fråga Lund till ett humorprogram. Vetenskap är det roligaste jag vet, men det är så långt ifrån humor man kan komma, särskilt som dagens humor allt mer sällan är intellektuell på det sätt den var på Hasse & Tages tid. Sorg och förtvivlan var känslorna som kom för mig hemma i soffan och jag orkade inte se hela programmet till slut. Liedman och Östenberg skriver:
På onsdag sänds första delen i en ny serie av ”Fråga Lund”. Programledaren Kristian Luuk försäkrar att vi ska få se en kraftfullt moderniserad variant av det klassiska Lundaprogrammet, som visades under 38 års tid (1962–2000). Gamla ”Fråga Lund” har blivit dammigt. ”Då, för ett halvsekel sedan, var frågemagasinet nära nog komiskt knastertorrt”, sägs det i en nylig intervju med Luuk. För att lätta upp expertsvaren (”Blir det för torrt och akademiskt så rinner det in genom ena örat och ut genom andra”) utlovas högt tempo och blinkande lampor. Programledaren själv ska utsättas för allehanda experiment som att bli instängd i en bur med en thaiboxare. Vardagsfrågorna står i centrum, och man betonar att ”Fråga Lund” 2016 är till för alla. ”Det är inte för eliten, det här”, försäkrar Luuk.
Humorn som trots allt finns i vetenskapen ligger i just knastertorrheten och den uppstår i mötet mellan forskaren och publiken. Det är i kontrasten som uppstår mellan forskarens kunskaper och allvar, och publikens förundran som glädjen i kunskapen skapas och kan växa. Om man däremot, vilket är vad programmet handlar om, gör humor av vetenskapen reduceras kunskapen till ren underhållning. Det höga tempot och bristen på fördjupning och reflektion tilltalar kanske en rastlös generation med koncentrationssvårigheter, men jag ställer mig tveksam till att det leder till något annat än förströelse för stunden. Det klassiska programmet Fråga Lund, vars varumärke man fullkomligt trashar, handlade om att företrädare för landets mest kunniga forskarelit fick möta vanliga människor, utan att tvingas slå knut på sig själva för att vara lustiga. Fråga Lund var aldrig ett program för eliten! Det var ett program där eliten mötte folket och där kunskapen sattes i centrum. Ett samhälle som inte förmår uppskatta det kan aldrig bli en kunskapsnation. Det spelar ingen roll hur mycket svaren lättas upp och hur högt tempot blir.
Jo, tittar man i dag på de äldsta avsnitten av ”Fråga Lund” blir det förstås uppenbart att programmet spelades in i en annan tid. Men komiskt knastertorrt? Absolut inte. Det var tvärtom kombinationen lärdom och humor som gjorde ”Fråga Lund” till en långlivad tittarsuccé. Genom att förmedla bred och djup kunskap i slagfärdig samtalsform lyckades programmet, sprunget ur Lundatraditionens dubbla fundament akademi och spex, gå hem runt om i Sverige. I de mest skilda miljöer uttryckte människor sin glädje över ”Fråga Lund”, förundrades över allt intressant som förmedlades där och hade sina personliga favoriter bland de lärda. Programmet personifierades av ciceronen Jan-Öjvind Swahn, folklivsforskaren som blev folkkär genom sitt stora kunnande och lågmälda humor.
Att akademisk kunskap anses så torr och mossig att den ständigt måste dammas av, plojas till och omvandlas till lattjo-lajbanunderhållning är oerhört tröttsamt. Många minns säkert valvakan 2010, där samme Luuk hade uppgiften att göra SVT:s bevakning till en fniss- och tramsfest. Uppenbarligen gick både programmakare och Luuk för långt den gången. 2014 var det åter statsvetare som, förutom politikerna, fick sätta sin prägel på vakan.
Jag håller med, och tänker på Vi i femman. Jag skrev för något år sedan en bloggpost om det programmet och Smartare än en femteklassare. Synen på kunskap i samhället och kulturen har förändrats enormt sedan början av 1970-talet då Vi i femman var ett prime-time-program. Finalen i 1972 års upplaga, där barn alltså tävlar mot varandra, innehåller mer kunskap och tar vetenskapen på större allvar än gårdagens Fråga Lund. Till och med Smartare än en femteklassare, det infantila namnet till trots, är mer kunskapsfokuserat än Fråga Lund i 2016 års upplaga. Pisaraset och kunskapskrisen får här ett ansikte. Om detta är vad svenska folket efterfrågar, om förväntningarna på forskare och vetenskapen ser ut som Fråga Lund, ja då kan vi sluta fundera på orsaken till skolans sjuknade resultat. Fråga Lund är inte lösningen, det är en del av problemet. Människan måste anpassa sig och sin kultur efter kunskapen, inte tvärtom. I alla fall inte om det är en kunskapsnation man vill bygga. Förenklingar och festliga experiment, humor och snabba klipp leder dels till att potentiella studenter som kommer till högskolan blir besvikna, dels till att vetenskapens värde reduceras till graden av underhållning. Jag har svårt att tänka mig att något går från den här typen av TV-program till biblioteket och lånar böcker för att läsa mer. Risken är mycket större att man ställer ännu tydligare krav på sina lärare i skolan att de ska förenkla och vara roligare, vilket skyndar på den tragiska utvecklingen i det svenska utbildningssystemet.
Men när det gäller ett rent folkbildande program måste tydligen kunskaper sockras med tjo och tjim. Än värre är att Luuk ger uttryck för åsikten att djuplodande program är för ”eliten”, medan allmänheten kräver förenkling och förströelse. Att människor inte skulle mäkta med den slags lärda humoristiska kunskapsförmedling som varit ”Fråga Lunds” signum vittnar om ett förakt inte bara för akademi och bildning utan även för tittarna.
Det nya ”Fråga Lund” är inte bara ett tv-program. Det är ett samhällssymptom. Vår tids ökade populism hämtar näring ur en konstruerad motsättning mellan elit och vanliga människor. Komplexa samhällsresonemang och djuplodande samtal göre sig inte besvär i Trumps och brexits nya sköna värld. I en samtid där faktaresistensen ökar och seriösa röster avfärdas såsom tillhörande en politiskt korrekt ”elit”, borde public service satsa mindre på lättsam underhållning (och aggressiv debatt) och mer på flamsfri folkbildning.
Detta är kloka och enormt viktiga ord. Främlingsfientligheten och näthatet växer ur föreställningen om att det finns en skillnad mellan en elit och vanligt folk, och vill man vända den utvecklingen måste man minska klyftan och hitta platser att mötas mellan. Den så kallade PK-eliten utgår ofta från forskning och beprövad erfarenhet, medan Jimmie Åkesson och Kent Ekeroth talar till människornas känslor och odlar sitt bildningsförakt. Luuk ger omedvetet stöd till den föreställningen. Det är allvarligt, för när föreställningen om att det finns en elit väl slagit rot förlorar kunskapen sitt värde och förvandlas paradoxalt nog till ett vapen i kampen för stängda gränser. Ju mer man vet i ett samhälle där faktaresistensen växer och ignoransen och egoismen ökar, desto mindre gehör får kunskapen. Insikten om detta gör mig trött. Nästa vecka börjar det nya läsåret och en ny årskull studenter kommer till högskolan. Vad händer om vi lärare förväntas leva upp till förväntningarna som Luuk och Fråga Lund skapar på vetenskapen? Hur ska vi orka kämpa emot och hinna övertyga studenterna om kunskapens egenvärde och makten som finns i den kritiska analysens? 
Naturligtvis kan vår kritik inte gälla tv-avsnitt vi ännu inte sett. Men Luuks uttalanden inför premiären är illavarslande. I programmet ska den nyligen avlidne Swahns glasögon visas i en monter, som ett hommage till föregångaren. Ett bättre sätt att hedra Swahn och ta ”Fråga Lunds” tittare på allvar vore att lita på att kunskap inte kräver blinkande lampor för att vara intressant och att bildning är till för alla.
Faktum är att Liedman och Östenberg på goda grunder kunde ana hur det skulle bli, för de liksom jag och alla andra har ju tillgång till medierna och lever mitt i kulturen och den förändrade synen på kunskap och forskning. Och en annan skribent, som sett programmet skriver följande i Sydsvenska Dagbladet.
”Det blir hisnande experiment, oceaner av intressanta fakta – och ikväll ska jag bli full på havets botten!” Nej, det är inte MTV-showen Jackass, det är Fråga Lund: programmet från 1962 som under decennier folkbildade Sverige och som nu återupplivats.
Jag associerar till Kiviks marknad. Det klassiska bildningsprogrammet Fråga Lund har inte återupplivats, det har brutalt mördats. Filip och Fredrik, som gjorde Boston Tea Party som var ett liknade program, hade i alla fall den goda smaken att ge programmet en ny titel. Här snyltar man på ett varumärke och jag kan inte låta bli att fundera på vad de lärde i Lund tycker om bilden som lanseras av forskarna vid det anrika universitet? Jag tror programmet gör mer skada än nytta för bildningen i Sverige. Det som tog generationer att bygga upp kan förfärande snabbt raseras. Kunskap tar tid, och ger man sken av något annat återstår bara lättsam underhållning och förströelse för stunden. 
De kostymklädda professorerna från 1960-talets svartvita program är borta 2016. Istället är det hoppsan hejsan med KRISTIAN! – ja, programledarens förnamn står textat med versaler över hela studioväggen under ingångsmusiken. Det är skojsigt intimt! Eller inte.
”Di lärde” kallades forskarna i gamla Fråga Lund. Men lärdom är ju så 1962. Hållningen nu är allt annat än intellektuell. Stridsropet är ett obekymrat ”Det finns inga dumma frågor!” 
De lärda har 2016 uppgraderats till universitetets X-men, ett superhjältegäng med olika akademiska förmågor. Likt en cirkusdirektör ropar Kristian Luuk upp dem på podiet: ”historieböckernas häxmääästare” och ”evolutionens egen kriminalkommissaaaarie”. Vad hände med akademiska titlar? Nej, lektor eller professor eller vahettere, nu ska vi ju ha skoj!
Igår firade jag fem år som docent. Jag är stolt och tacksam för mina studier resulterat i den fina titeln, men det är ytterst sällan jag har användning för den. Det tycker jag är oproblematiskt för jag har inget behov av att bli tilltalad som docent, men det gör mig ledsen å kunskapens vägnar att få verkar veta vad som krävs och hur mycket arbete som ligger bakom titeln. Dagens studenter ser och gör ingen skillnad på adjunkter och lektorer. I deras ögon är vi alla mer eller mindre underhållande lärare. Att det skiljer åtta år av akademiska heltidsstudier mellan en adjunkt och en docent antas inte spela någon avgörande roll i dagens akademi. Den uppfattningen förändras inte med TV-program som Fråga Lund, i 2016 års upplaga måste tilläggas. Vem vill bli docent eller professor när man kan bli programledare, artist eller kändis?
Fråga Lund aktar sig helt enkelt väldigt noga för att vara svårt eller för att loda på djupet. Fråga Lund 2016 är programmet som ”kopplar grepp om vetenskapen och sen bara kramas och myser och har det trevligt i en timme”. Fråga Lund är programmet där den som på frågan ”Hur vet du det?”, svarar ”För det har jag läst i en bok” möts med ett gapskratt. 
Formatet reducerar vetenskap till programledarens tokroliga fråga till en expert som blir ganska pressad att leverera ett ja- eller nej-svar. Långt borta är forskaren som en tankens gigant, den analytiskt reflekterande filosofen i seminariediskussionens skärpa. Gunnar Wetterberg, samhällsvetare och historiker, är också ensam representant i panelen för de historisk-filosofiska ämnena, där en sådan tradition är stark.
Forskning tar tid, kunskap är aldrig enkel och vetande borde vara underhållande i sig, utan att programledaren behöver stängas in i en tryckkammare för att visa att man blir "full" om man tar sig ner till 40 meters djup. Fråga Lund plockar russinen ur kakan och kastar det andra på sophögen, vilket är ett enormt resursslöseri som dessutom ger en falsk bild av vetenskap som hotar återväxten av nya forskare. I det klassiska Fråga Lund skrattade forskarna med publiken och man möttes i kunskapen. Idag skattar man åt forskare och kunskapen förvandlas till humor. Det är tragiskt och ovärdigt och leder inte på något sätt till att lärare eller forskare blir ett mer attraktivt jobb, tvärtom. Vem vill bli skrattad åt? Ingen, men det är vad man tvingas till om man ska kunna nå ut med (skärvor och fragment av) kunskapen man skaffat sig genom åren.
För faktum är att forskarna sällan talar med varandra. Bara med programledaren. Och kanske är detta huvudproblemet: det vetenskapliga samtalet infinner sig aldrig. Programmet vågar inte lita på att publikens intresse varar mer än några minuter per fråga. Här finns ingen tid för prövandet, dryftandet och utbytet, den kunskapsbyggande dialogen. I Fråga Lund är vetenskap istället vardagens tokiga specialeffekt, forskarna en ”magisk panel, som får IQ-nivån i rummet att skjuta i höjden som en scud-missiiiil!”
Vi lever i ett debattsamtal så det är inte förvånande alls. Förmågan att dels lyssna på vad som faktiskt sägs, dels hålla sig till ämnet under mer än några sekunder, utarmas och försvinner förfärande snabbt i dagens samhälle. Fråga Lund är ett tecken i tiden och kanske är det idag omöjligt att sända ett program som liknar det klassiska programmet, men i så fall borde det vara en varningsklocka. Menar vi allvar med att Sverige ska vara en kunskapsnation måste problemen, som Fråga Lund är ett symptom på, tas på största allvar. 
Visst finns det tittarfrågor, men stor energi läggs på programledarens egna inspel om kiss, fortplantning, svett och fylla. Forskarna kämpar för att hitta vetenskapliga aspekter på dessa ämnen med hög flamsighetsnivå. Eller med viss bristande teoretisk stringens, tror jag en forskare skulle ha kallat det. Men att uttrycka sig så i Fråga Lund – nej det går förstås fetbort, som Kristian Luuk skulle ha sagt.
Sorg och uppgivenhet är känslan jag bär på. Försöker repa mod. Idag jobbar jag hemma. Jagar en artikeldeadline och hoppas kunna fortsätta korrekturläsningen av min bok (ber om ursäkt för mitt tjat), som handlar om just samtal och behovet av en annan syn på kunskap och som ska publiceras här på bloggen i form av en länk till en pdf, eftersom förlagsbranschen dras med samma problem som resten av medievärlden.

Kunskapsnationen Sverige, vart är vi på väg?

onsdag 24 augusti 2016

Nytta 3

Avslutar här, på tågen mellan Stockholm och Göteborg, tänkarna om nytta, med utgångspunkt i dagens Under Strecket: Nyttans evangelium urholkar själen. Det är lätt att tänka att det var bättre förr, fast det nyttar inget till att tänka så, för oavsett om det var bättre, sämre eller samma är det här och nu vi lever, med sikte på framtiden. Genom att studera historien kan vi lära oss massor, dock inget om vad som ska hända. Det är inte för att läsa sig förutse eller räkna på framtiden man ska studera historien, utan för att lära sig hur människan tänker och agerar och vilka konsekvenser som olika sätt att leva kan ge upphov till. Ingen vet förrän efteråt om kunskapen är nyttig, och det går naturligtvis inte att veta något om allt det man inte studerat. Därför ser det ut som en onödig kostnad eller som slöseri med tid att skaffa sig kunskaper för kunskapens skull. Kulturen är fylld av denna typ av paradoxer. Kulturstudiers nytta kan sägas handla om det, att man förstår tillvaron bättre, utan att för den skull lära sig ta kontroll över den. Kultur kan inte kontrolleras. Bara den som saknar kunskap om kultur kan leva i villfarelsen om att kultur går att styra. Nyttan med kunskapen om kultur är därför indirekt och kräver förståelse för kunskapens karaktär, möjligheter och begränsningar för att bli användbar. Fast det blev en utvikning. Åter till historien.
Också i bokens andra del radar Ordine upp vittnesbörd från förr. Så citerar han ett tal som Victor Hugo höll inför den konstituerande församlingen den 10 november 1848. Hugo varnade: ”Jag säger till er, mina herrar, att de föreslagna nedskärningarna i specialbudgeten för vetenskap, litteratur och konst är dubbelt farliga: de är obetydliga ur finansiell synvinkel och skadliga från alla andra synpunkter.” Det skulle vara absurt att ifrågasätta vikten av att blivande läkare, ingenjörer och advokater får en gedigen utbildning i sina gebit. ”Men /.../ att exklusivt gynna de studerandes skolning till yrkesmän”, skriver Nuccio Ordine, ”vore liktydigt med att förlora ur sikte utbildningsfunktionens universalistiska dimension: inget yrke kan utövas med gott samvete om den tekniska kompetens som det fordrar inte underordnas en bred allmänkulturell utbildning som ensamt är i stånd att stimulera studenterna att ge fritt utlopp åt sin curiositas.” Och vidare: ”Utan denna pedagogiska dimension på betryggande avstånd från varje form av nyttotänkande vore det svårt att i framtiden kunna föreställa sig ansvarsmedvetna medborgare som kan övervinna sin egoism, visa solidaritet, bruka tolerans, hävda sin frihet, skydda naturen och stå upp för rättvisan.”
Precis där brister det i dagens samhälle. Egoismen och jaglojaliteten växer. Förmågan att verkligen ta ansvar håller förfärande snabbt på att urholkas. Solidaritet betraktas närmast som ett tecken på svaghet och att betala skatt ses som stöld trots att alla vet att sjukvård, skola, polis- och rättsväsende samt infrastruktur och system för att skydda samhället från det oväntat oväntade kostar pengar. Toleransen minskar och främlingsfientligheten ökar i samhället, vilket banar väg för odemokratiska politiska partier vars enda drivkraft är att hindra flyktingar och invandrare från att påverka innebörden i det som benämns svenskhet (men som i praktiken, när saker som är svenska ska räknas upp brukar landa i trivialiteter som "Kalle Anka på julafton"). Frihet är både en möjlighet och en skyldighet, och min frihet måste balanseras från din. Det kräver kunskap om och förmåga att hantera komplexitet, vilket man får man man studerar ämnen som anses onyttiga utifrån ett strikt ekonomiskt nyttoperspektiv. Ska man kunna skydda naturen och värna juridiken måste man ha breda och djupa kunskaper om livets mångfald och tillvarons komplexitet. Det räcker inte att bara kunna räkna, läsa och skriva. Och om skolan och den högre utbildningen anpassas till företagens syn på nytta är risken överhängande att livsnödvändiga kunskaper offras för kortsiktiga ekonomiska vinster.
Bokens tredje del, ”Det är förgörande att äga”, inleder författaren med ett citat av Montaigne: ”Det är avnjutandet och inte ägandet som gör oss lyckliga.” Här i den avslutande delen vidgas fältet, ty Ordine visar att det inte bara är det omåttliga begäret efter rikedomar som är förgörande för dignitas hominis. Begäret efter att äga sanningen och kärleken förnedrar och skadar människan lika mycket. Även här tar Ordine klassikerna till sin hjälp: citat av Montaigne, men också av Seneca, Pico della Mirandola, Leon Battista Alberti, Ariosto, Bruno, Milton och Lessing illustrerar att människan handlar klokt om hon föredrar varat framför ägandet. Faran med att tro sig äga sanningen visar Ordine genom att citera ur Sebastian Castellios ”Contra libellum Calvini”, där denne skriver om avrättningen av Miguel Serveto. Hur kärleken, uppfattad som ägande, förgör både den älskande och den älskade ser vi hos både Ariosto och Cervantes.
Livet kan bara levas, aldrig kontrolleras. Och både kärlek och kunskap växer genom att användas och delas. Ägande, kontroll och målstyrning tar dör på kreativiteten, stänger in och hindrar. Den som har makten bestämmer över kunskapen, över vad som ska räknas som kunskap. Och när något en gång fått smaka på makt är det lätt att vänja sig och vilja ha mer. Därför finns inga goda despoter. Makt kan bara försvaras med makt, kontroll, regler och bestraffning av oliktänkande. Demokrati och öppenhet är som kunskap och kärlek, inget man kan kontrollera. Det enda man kan göra är att njuta i av stunden och dela med sig i from förhoppning om att medmänniskorna agerar på samma sätt. Fast det krävs kunskap för det, och tillit. Många kloka tänkare genom historien har insett detta och formulerat tankar om det. Läser vi inte deras texter, anser vi den kunskapen vara onyttig utarmas demokratin och skyddet mot allt det vi vant oss vid att ta givet. Man brukar säga att utbildning må vara dyrt, men den kostnaden är ingenting i jämförelse med ingen utbildning alls. Kunskap, kärlek, frihet och demokrati är ömtåliga kvaliteter som kräver omsorg och måste värnas för att inte lösas upp i atomer.
Till sin bok fogade Ordine en liten gästtext från 1939. ”The usefulness of useless knowledge” är skriven av ­Abraham Flexner och stod att läsa i Harper’s Magazine. Det är ett lyckat val, ty också denna skrift är en lovsång till det ”intresselösa” och det till synes onyttiga. Flexner visar hur viktiga uppfinningar hade varit omöjliga utan rön av vetenskapsmän och geniala tankar av teoretiker, människor som bedrev grundforskning utan att tänka på användning eller nytta – och absolut inte på egna fördelar. Radion uppfanns av Marconi, men utan Maxwell och Hertz, som inte brydde sig ett ögonblick om nyttan av sitt arbete, hade radion inte funnits.
Grundforskningen anses vara en lyx vi inte har råd med eftersom skattebetalarna har rätt att kräva insikt i hur de allmänna medlen används. Tros att det finns enorma mängder evidens och övertygande kunskap som talar för att det inte finns några genvägar till verkligt användbar och nyttig kunskap försöker klåfingriga politiker, som en eftergift för mäktiga ekonomiska intressen, göra precis tvärtom. Kunskapen som finns används inte, för den stämmer inte överens med kartan som lovar guld och gröna skogar. Att man väljer kartan och försöker förändra verkligheten är ett tecken på allvaret i kunsksapskrisen som på inget sätt är begränsad till skolan.
Det är inte otänkbart att läsningen av Ordines bok får mången oförsonlig gisslare av vår tids frånstötande företeelser – och de är i sanning inte så få – på tanken att det var bättre förr. Motståndare till neoliberalismen, och mera allmänt till nyttoprincipen och roffarmentaliteten, kan peka ut källan till allt elände: kapitalismen. Har dessa företeelser inte fått en blomstringstid under kapitalismen? Likväl får man fråga sig om nyckeln till att nyttoprincipen har fått övertag över det ”intresselösa” beteendet inte får sökas på annat håll, nämligen i människosläktets extrema tillväxt, i det faktum att vi redan i november 2011 var sju miljarder individer här på jorden.
Det är lätt att skylla på kapitalismen. Men vad är hönan och vad är ägget här? Kanske är det bristen på förståelse för kunskapens egenvärde som banat väg för nyliberalism, avregleringar och föreställningen om att skatt är stöld? Kapitalismen bygger på en logik som förvandlar människor till en kostnad. Därför anses det vara klokt att avskeda människor när konjunkturen går ner och att undvika anställa när vinsten stiger. Och företag som tjänar pengar på (människans begär efter) pengar är de som går bäst och hyllas mest samt betraktas vara värdefullast, trots att det är företagen som anställer flest och som ser värdet av en kunnig personal som är mest samhällsnyttiga.

Det var inte bättre förr, men framtiden kan bli bättre både än historien och samtiden. Fast ska vi ens kunna hoppas på en framtid behövs kunskap, bred och djup kunskap som är väl spridd i samhället. Och förmåga att hantera insikter och verktygen som finns för kritisk analys. Gör vi oss av med detta och avskaffar grundforskning eller betraktar bildning som en lyx vi inte har råd med är risken stor att det kostar mer än det smakar.

Sådär, berätta nu för mig vad nyttan med samhällets neddragningar är? Jag är idel öra!

Nytta 2

Fortsätter tänka med dagens Under Strecket: Nyttans evangelium urholkar själen. Nyttan med nyttotänkandet är temat för reflektion där som här.
Folkbildare i 1800-talets Europa tänkte i samma banor. Först skulle kraft och energi ägnas åt att skaffa fram det nödvändiga och det nyttiga: förbättra de materiella villkoren och avskaffa de skriande orättvisorna. När det var gjort skulle människorna låta sin tid upptas av det till synes onyttiga, hänge sig åt sysslor som John Adams skrev om i sitt brev.
Det var måhända väl så optimistiskt tänkt. I stället för själsodling (cultura animi, Ciceros ord i ”Samtal i Tusculum”) har vi fått nyttoprincipens och penningens allmakt (onnipotenza del denaro e dell’utilitarismo), som Nuccio Ordine beskriver tillståndet i våra samhällen.
Idag har skolan och utbildning kommit att allt mer betraktas som ett slags service till företagen. Bara kunskaper som är direkt användbara på dagens arbetsmarknad anses vara värda att satsa på och det är skolans uppgift att kontrollera att elever och studenter lever upp till näringslivets förväntningar. Utbildning är dock en långsiktig investering för både individen och samhället. Skolan och den högre utbildningen menar jag ska utveckla kompetenta, kritiskt drivna och kunniga samhällsmedborgare som har en väl utvecklad förmåga att ta ansvar. Anpassas skolan efter näringslivets strikt ekonomiska och mycket snäva, organisationsspecifika, nyttosyn på kunskap urholkas grunden för samhället sakta. Detta brys sig varken politiker eller bonusrusiga företagsledare om, för värdet av kunskap och utbildning ligger bortom deras horisonter. Konsekvenserna av dagens beslut får politikerna som har makten under nästa mandatperiod ta ansvar för och hanteras i nästa kvartalsrapport. Här och nu är det tillväxt och ökad omsättning som är prioritet nummer ett. Jag har egentligen inga synpunkter på det, men om den logiken överförs till skolan eller om skolan anpassas efter sådana premisser är vi alla illa ute, för livet går vidare och även i framtiden kommer samhället och medborgarna att behöva kunskaperna som skolan utvecklar och förvaltar. Det faktum att börsen går upp när Volvo meddelar att 1500 anställda ska avskedas säger allt som behöver sägas om risken med att anpassa skolan efter näringslivets krav. Kunskapens värde övertrumfar pengarnas många gånger om, för till skillnad från pengar har kunskap ett egenvärde.
Med titeln ”L’utilità dell inutile” publicerade Ordine för tre år sedan ett manifest för detta onyttiga – konst, litteratur (inte minst från förr), en från strikt nyttotänkande och marknadsanpassning fri undervisning. Nuccio Ordine är professor i italiensk litteratur vid Università della Calabria och han har undervisat vid flera av världens mest ansedda ­universitet. Nuccio är författare till ett högt prisat arbete om Giordano Bruno. ”L’utilità dell’inutile” har mötts av översvallande lovord, översatts till en rad språk och blivit en bästsäljare, vilket tyder på att fler än han har fått nog av det kortsiktiga nyttotänkandets och profitens diktatur.
Vi är många. Missnöjet gror under ytan och även om (förfärande) många håller god min i elakt spel och anpassar sig efter samtidsandan är det ytterst få som är nöjda med sakernas tillstånd. Skolan måste vara visionär och röra sig bortom det givna. Skolan kan och får inte anpassas efter rådande maktförhållanden, för att kunna bidra till samhällets långsiktiga hållbarhet behöver skolans syn på nytta förändras och dess tidsperspektiv sträckas ut. Det kanske ser onyttigt ut, men eftersom ingen vet någonting om framtiden är enda sättet att skapa förutsättningar för hållbarhet att inte anpassa utbildning efter dagsaktuella förhållanden eller ekonomiska särintressen. Nuccios tankar låter som ljuv musik i mina öron. Äntligen!
Vad är då denna lovordade bok? En stridsskrift, förvisso. Den består av tre delar. Första delen innehåller en rik samling lovsånger till det ”intresse­lösa”, från Aristoteles och Ovidius, genom Dante, Montaigne, Gautier, Baudelaire, Leopardi och and­ra, till Ionesco och Calvino, vittnesbörd om nyttan av det onyttiga. ”Inget vackert är oumbärligt för ­livet. Om man kunde få blommorna att försvinna skulle inte världen lida materiell skada. Men vem skulle vilja att det inte fanns blommor mer? Jag skulle hellre avstå från potatis än från rosor”, skriver Théophile Gautier på 1830-talet. Drygt hundra år senare skriver Eugène Ionesco: ”Om man inte förstår nyttan av det onyttiga och onyttan av det nyttiga, då står man främmande inför konsten, och ett land där man står främmande inför konsten är ett land av slavar och robotar, ett land av olyckliga människor, av folk som varken skrattar eller ler, och i ett sådant land utan själ, humor och skratt råder ilska och hat.”
Om lärarna görs till slavar och tvingas agera som robotar, vilket är konsekvensen av ett tvingande och fyrkantigt styr- och kontrollsystem, hur ska då elever och studenter kunna fostras till kritiska och självständiga samhällsmedborgare. Eller är det just vad de INTE ska, för det kanske inte gynnas näringslivets kortsiktiga och strikt ekonomiska intressen? Nyttan med det onyttiga är att det handlar om allt som är oumbärligt i livet. Utan estetiska upplevelser och glädje, finns inget att leva för och om tillvaron saknar mening kan inga pengar i världen råda bot på hopplösheten som växer ur den känslan. Här under sommaren har vi alla tvingats att maktlöst se på hur hatet växer, och saknas fantasi och kunskap om människan och det mänskliga (humanioras förment onyttiga kunskapsområde) är det lätt att få för sig att våld kan lösas med mer våld. Sanningen är den motsatta. Våld kan aldrig lösa någonting. Kärlek och kunskap är samma andas barn. Båda har med livet att göra och ju mer man ger och delar med sig av dessa kvaliteter desto mer får man tillbaka. Därför har kunskapen ett eget värde, och det värdet växer ju mer kunskapen används och till ju fler den sprids.
I bokens andra del (”Universitetsföretag och studentkunder”) avhandlas förhållanden som är mer än välbekanta för svenska läsare, även om Ordine i första hand skriver om utvecklingen i sitt eget land. Ämnet är den pågående förvandlingen av skolor (mest universitet) från fria utbildnings- och forskningsanstalter till profitjagande affärsföretag (aziende commerciali).
Forskares av högskolan betalda arbetstid används i väldigt hög grad åt att skriva forskningsansökningar för att få tid och möjlighet att göra det som deras långa och av samhället bekostade utbildning förberett dem för. Och i tider av neddragningar ägnas en stor del av högskoleledningarnas fokus på att dra in externa medel. Grundskolan har förvandlats till en ekonomisk marknad där riskkapitalbolag tjänar miljarder på skattepengarna som samhället satsar på utbildning. Sakta förändras kulturen i skolan och hela utbildningssystemet, från att vara en miljö där kunskapen och lärandet (vägen fram) stod i centrum, till att vara en produktionsenhet bland andra, som styrs mot på förhand uppgjorda mål och som utvärderas med fokus på mät- och jämförbara prestationer som betyg, examina, genomströmning och så vidare. Nytta blir i en sådan kultur något annat än i en kultur där kunskapen och vetandet anses ha ett egenvärde.
Parallellt sker en annan förändring: ju mer utbildningen målinriktas för att motsvara marknadens behov, desto mer förvandlas de studerande till kunder. Eftersom studenterna lägger ut stora (ja, väldiga) belopp på sina universitetsstudier, förväntar de sig en utbildning som leder till välavlönade anställningar, helst direkt efter ­examen.
I Sverige är utbildning, även högre utbildning, gratis. Ändå talar landets studentkårer om hur studenterna lägger ner tid och pengar på utbildningen och att man därför kan förvänta sig att få något. I en kunskapsskola och den högre utbildningen får man MÖJLIGHET att studera, för att med hjälp av kunskaperna som studierna leder till kunna förverkliga sin potential. Studielån ser kanske ut som en kostnad, men även det är en samhällsinvestering. Lånet är förmånligt och återbetalningen knuten till inkomsten. Utbildning och kostnaderna för studier är INVESTERINGAR, långsiktiga investeringar både för individerna och samhället som helhet. När elever och studenter betraktar sig och agerar som kunder påverkar det förutsättningarna för lärarna att göra sitt jobb och värna kunskapen. Synen på kunskap, utbildning och nytta har förvandlats till en vagn som spänts framför hästen i stället för tvärtom.
Inriktningen på nytta och minskade åtaganden från det allmänna (i klara verba: statens ­stigande ovilja att finansiera de områden av universitetsutbildningen som bara kostar utan att alstra handfast och direkt nytta) resulterar i vad Ordine kallar clientelismo, en sorts tyst paktum, ge och ta: studenten betalar, universitet står för lätta examina och ger (säljer, säger Ordine) diplom. I stället för studier som främjar studenternas utveckling har vi fått nyttoprincipens och penningens allmakt.
Drivs detta utveckling till sin spets kan man lika gärna sälja examina på nätet till lägsta möjliga pris, utan motprestation. Det inser alla, går inte. Ändå är det i den riktningen utbildningskulturen rör sig. Synen på nytta driver på den utvecklingen. Ingen vill ha det så, men det räcker inte att önska sig en annan värld, det krävs handling för att få till stånd en förändring. Kvalitet kostar och man får inte det man vill ha utan det man betalar för och förtjänar. Det finns inga genvägar till kunskap.
När nyttoprincipen bemäktigar sig svältfödda universitet söker dessa att bättra på sina finanser med marknadsmässiga metoder och råkar då lätt i en osund konkurrens med varandra, vilket leder till att studierna hamnar på ett sluttande plan. För att stå sig i denna jakt på medel ser sig universiteten tvingade att erbjuda upphämtningskurser, mera exakt: göra det som borde ha gjorts på gymnasienivå ­(liceificazione), minska och förenkla kursinnehållet och låta studenter ”strömma igenom” så snabbt som möjligt.
Genomströmningen styr ekonomin och det gör den för att pengar anses ha ett egenvärde. Kunskap betraktas som en kostnad, ett hinder för ekonomin och effektiviteten. För att dölja detta talas det allt mer om kvalitet, kvalitetssyrning och målsäkring. Kvalitet går dock inte att tala om, den kan bara värnas och praktiseras. Kunskap är en kvalitet. Pengar är det inte. Så länge vi tänker och agerar som vi gör kommer krisen i skolan att leva kvar och läget riskerar att förvärras.
Men det effektivaste sättet är att stänga olönsamma institutioner. Då drabbas grekiskan, latinet och andra så kallade udda språk, filologin, paleografin och andra liknande ämnen allra först. Italo Calvino (död 1985), brinnande försvarare av en ”intresselös” kunskap, skulle ha ansett en sådan utveckling som tragisk. Han skrev: ”Man läser klassikerna för den glädje man får av läsningen, för nöjet att resa med dem, livad av vetgirighet och viljan att lära känna sig själv.” Ordine själv drar sig inte för att beteckna förändringar av ovan beskrivna slag som en kopernikansk revolution.
Vi sågar av gren efter gren på kunskapens träd och skördar frukterna utan att tänka på återväxten. På samma sätt som regnskogens mångfald skövlas för att ge snabba ekonomiska vinster och ersätts med palmer som producerar en enda produkt: olja, skapas en kunskapens sårbara monokultur när utbildning drivs enligt en ekonomisk logik istället för en hållbarhetslogik. Vi rör oss förfärande snabbt ut på ett sluttande plan och förväxlar ljudet av sågen som sågar av grenen vi sitter på och är beroende av med klirret av en kassapparat. Pengar förblindar och fördummar. Kunskap öppnar upp och ger perspektiv som gör det möjligt att se den stora bilden, vilket behövs för att kunna ta långsiktigt hållbara beslut.

Nytta 1

Vaknar i Stockholm. Igår var jag på seminarium om hållbarhet på Södertörns högskola. Idag ska jag korrekturläsa bokmanus. Publiceringen närmar sig, och jag känner mig peppad. Ute lyser solen. Inspirerande. Det blir bra detta. Terminen har kickats igång och även om jag inte är uppe i full kapacitet är jag på god väg dit och tycker jag har koll. Ser fram emot den här dagen, liksom mot fortsättningen.

Vill vara i kunskapen, utan andra krav än kunskapen själv. Kunskapen har ett egenvärde. Den som inte förstår hur eller varför närmar sig vetandet på fel premisser. Kunskapen är grunden för allt. Däri ligger dess värde, i dess förmåga att skapa möjligheter. Ingen vet vad man kan göra med kunskapen. Det är som det ska, det är inget problem. Utan kunskap kan man inte göra något. Så även om det inte går att definiera vad som är värdet av kunskap så har den ett värde. Den synen på kunskap försökte jag beskriva i gårdagens bloggpost. Tror inte riktigt det framgick. Lätt att det uppstår missförstånd. Kunskap är svårt. Svårare än något annat. Det måste vara utgångspunkten, att det är svårt, men inte omöjligt. Det är skolans uppdrag, att visa det. Att det går och att kunskapen har ett egenvärde. Annars blir skolan allt det som skolan inte kan eller får vara i en nation som aspirerar på att bli en kunskapsnation. Kunskapsprocesser kan inte kontrolleras. Därför kan och ska inte läraryrket kontrolleras. Lärande är en individuell rörelse som utförs tillsammans. Skolan har har liksom kunskapen ett egenvärde och allt tal om nytta, alla krav på prestation och alla försök att kontrollera utbildning är därför kontraproduktivt. Nyttan med skolan och kunskapen kan bara skapas någon annanstans, och av andra. Nyttan uppstår mellan och när kunskapen sätts i verket. Kanske kan man säga att kunskapen är ett slags motsvarighet till stamceller som kan omvandlas till vilka andra celler som helst. Fast det krävs hårt arbete och det arbetet måste utföras av den som vill dra nytta av kunskapen. Ingen annan kan göra det åt en, och att ålägga skolan att leverera nytta är galet.

Hittar en text på detta tema, som jag tänker återkomma till under dagen. För att inte tappa fokus i korrekturläsandet behöver jag omväxling. Däri ligger en viktig del av nyttan med bloggandet för mig. Att tänka högt och publicera resultatet frigör utrymme för nya tankar och skärper intellektet. Nytta är komplext och ingen vet med säkerhet på förhand vad, om eller hur. Bara att. Det är det enda man kan veta. Texten som jag tänker med är dagens Under Strecket och rubriken är Nyttans evangelium urholkar själen. Den är skriven av Ervin Rosenberg och handlar om nyttotänkandets diktatur som är en tanke hämtad från litteraturprofessorn Nuccio Ordine. Vi får se vart detta tar vägen.
Trakta efter mer, som Platon i ”Staten” kallar pleonexi, har tänkare ända sedan antiken ansett som föraktligt. Lika skarp som Platon är Aristoteles som i ”Politiken” fördömer manin att samla pengar på hög (krematistik). En bestämd maning att inte oroa sig för sitt timliga väl möter man hos evangelisten. Det finns de som ­tänker så också idag. Mot nyttotänkandet, mot idén att en oupphörlig förbättring av de materiella villkoren (den egna nyttan) kan öka graden av tillfredsställelse, har filosofer, författare och konstnärer förfäktat en syn enligt vilken det till synes onyttiga är omistligt för ett gott liv, ett liv som håller dignitas hominis före allt annat. Filosofer med höga tankar om människan har trott på hennes förmåga att fullkomnas, höja sig över det nyttiga och ägna sig åt det ”intresselösa”: filosofin, litteraturen, konsten och vetenskapen.
Vad är meningen med livet? Är det att samla prylar och pengar som bara har ett mängdvärde och endast betyder något i jämförelse med vad andra har? Ett torftigt värde i så fall. En illusion av en illusion. En växande tomhet som skramlar mer ju större den blir. Företagsekonomi som är ämnet jag undervisar i sägs handla om att hushålla med begränsade resurser. Så ser det tyvärr inte ut överallt. Allt för många ser på ekonomi som optimering av vinst. Ingen talar om nyttan med det. Kuluren vi skapat tar nyttan med pengar för given och granskar allt annat kritiskt, trots att alla vet att meningen med livet är något annat. Oklart vad. Sökandet efter svar, kanske? Eller kunskap och utbildning. Inte betyg, inte examina. Möjligheter. Att utbilda sig, läsa böcker, lyssna och lära handlar om att skapa möjligheter och öka chanserna att bli lycklig. Däri ligger nyttan. Någonstans i framtiden. Inte i det man har gjort och kan visa för och jämföra med andra, utan i möjligheterna som öppnas. Så vill jag se på hållbarhet också, och bildning, inte på listor som kontrolleras, utan på möjligheter med potential att realiseras. Ju fler desto bättre.
Ett gott exempel på föreställningen om människans möjlighet att fullkomnas är det brev från 1780 som John Adams – han skulle med tiden bli USA:s andra president – skrev till sin fru:
”Jag måste studera statskonst och krigskonst på det att våra söner må vara fria att studera matematik och filosofi. Våra söner bör studera matematik och filosofi, geografi, naturhistoria och skeppsbyggnad, navigation, handel och jordbruk för att ge sina barn rätten att studera måleri, poesi, musik, arkitektur, bildhuggeri, gobelängvävnad och porslinstillverkning.”
Meningen och nyttan med kunskap och utbildning är möjligheterna det ger att fullkomnas och bli bättre. Att utvärdera, kontrollera eller ännu värre, försöka målstyra lärande är helt förkastligt, för resultatet blir oundvikligen något annat än det man säger sig vilja uppnå. Vi får en skola som fungerar perfekt, men inte för att skapa kunskap, bara för ett producera så bra betyg och så många examina så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt. Det är inte klokt investerade skattepengar. Det är resursslöseri av gigantiska mått. Ingen ifrågasätter det. Nyttan med ekonomiseringen kan och får inte ifrågasättas, den är närmast helig.

Nyttan med nyttan i rådande sätt att definiera begreppet, vari ligger den? Sanningen är att ingen vet. Och så länge landets skol- och utbildningspolitik bygger på den tanken kommer kunskapskrisen att bestå. Vi behöver tänka nytt och tänka annorlunda. Om kunskapens värde, skolans uppdrag och organiseringen av verksamheten samt vad samhällets uppgift är egentligen.

tisdag 23 augusti 2016

Lärare är inget jobb, det är en livshållning

Läraryrket förändras ständigt och har en dynamisk relation till rådande kultur och strömningarna i det omgivande samhället. Just nu är yrket inne i en fas av professionalisering, helt i linje med hur det ser ut på andra håll i samhället. Konkurrens anses driva kvalitet, ekonomiseringen av skolan garanterar effektivt resursutnyttjande och genom att skapa en hierarkisk organisation antas allas kunskaper, intresse och förutsättningar på ett närmast magiskt sätt fördelas optimalt. Detta synsätt har kommit att bli en sanning, dessutom en sanning som inte får ifrågasätta. Alla förslag till förändring av skolan måste utgå från gällande paradigm. Vore Svensk skola i topp och om allt fungerade som det var tänkt hade vi inga problem. Fast så är det ju inte. Inte på långa vägar. Svensk skola befinner sig i kris på många olika sätt. Ändå får rådande paradigm inte ifrågasättas. Ju sämre det går desto hårdare regleras skolan, så till den milda grad att det svenska utbildningssystemet riskerar att gå i baklås och implodera.

Vill vi ha en skola i världsklass måste vi tänka om, särskilt ifråga om hur vi ser på läraryrket. Som jag ser det är lärare inte ett yrke, det är en livshållning. Att lära är inget man någonsin blir färdig med, det är en förändringsprocess, en kollektiv och individuell rörelse. Den tanken önskar jag satte tydligare prägel på skolan. Problemet ligger inte i kunskapssynen, organiseringen eller i uppfattningen om vad en lärare är och vad som är möjligt att uppnå med hjälp av pedagogiska verktyg. Problemet är inte ett enda utan består av en komplex sammansättning av olika kombinationer av problem som var och ett taget för sig inte ser särskilt allvarligt ut. Det finns därför och bör alltid finnas många olika sätt att tänka och agera i skolan. Krisen i skolan bottnar i bristande förståelse för just det. Jakten på LÖSNINGEN, den enda, bästa lösningen, som ser ut att vara heroisk och avgörande, mer en del av problemet än av lösningen.

Eftersom världen förändras och kulturen aldrig är den samma måste skolan för ligga i takt med omgivningen vara flexibel och kunna hantera komplexitet. Tänker man best practice kommer man alltid  att ligga ett steg efter. Vad som är bäst vet man först i efterhand. Det är en lärandets naturlag och utgör en gräns som aldrig kan överträdas. Förnekelsen av premissens existens är utbredd och verkar vara en effekt av människans kognition. Det måste man förstå och ta hänsyn till. Skolan är en kollektiv utmaning och det finns som sagt en massa olika problem och lösningar. Förståelsen för komplexiteten är avgörande för framgången i arbetet med att förändra skolan. Kände att jag behövde påpeka detta innan jag börjar resonera kring bloggpostens huvudtanke: Synen på vad en lärare är och vad jobbet handlar om.

Jag ser en tydlig trend och den rör sig i riktning mot ökad professionalisering, mer utbredd kontroll och större fokus på dokumentation och administration. Den kunskap och erfarenhet som varje lärare förkroppsligade håller nu på att flyttas från lärarna till systemet de verkar i. Rörelsen rör sig i skov men över tid är den tydlig. Varje ny generation lärare flyttar gränsen steg för steg. Tänker vi tanken till slut är det på inget sätt otänkbart att skolan slutar vila på individer med intresse för lärande och förvandlas till ett slags löpande band som snabbt och effektivt överför kunskap och beprövad erfarenhet, från systemet till elever och studenter. One size fits all, endast det bästa är gott nog. I likvärdighetens namn likriktas skolan, men inte bara skolan utan även samhället och befolkningen. Faran för det är kanske inte överhängande, inte än, men det finns ingen inbyggd spärr som förhindrar en sådan utveckling. Därför är det viktigt att reflektera över dessa saker, innan det är för sent.

Vad är det att vara lärare? Är det ett yrke, eller handlar det om en livshållning? Frågan är ledande. Jag menar att lärare inte bör vara ett yrke, att professionaliseringen gör mer skada än nytta. Livet, samhället och kultur är allt för komplexa och föränderliga helheter för att skolan ska kunna standardiseras och för att bryta den utvecklingen behövs en annan syn på lärare. Mitt förslag är följande: Lärare är den som lär, och lärande är en förändringsprocess utan slut. Lärare är något man ständigt blir, det är inget man blir färdig med. Alla kan alltid bli bättre, och själva rörelsen, förändringen, utvecklingen är de avgjort viktigaste aspekterna av lärarrollen. Professionaliseringen leder paradoxalt nog lärarna bort från lärandet. Förmågan att lära handlar om att vara öppen för förändring och om att vara flexibel. Lärande handlar om att hantera och vara i rörelse. Därför är det snarare en livshållning än ett yrke.

En lärare som slutar lära och fokuserar på att undervisa stelnar i sin form och reproducerar kontrollerad och kvalitetssäkrad kunskap. Tyvärr är just kontrollen och reproducerbarheten samt följsamhet förutsättningar för kvalitetskontrollen av skolan. Att detta tänkande går ut över kunskapen anses vara ett nödvändigt offer på vägen mot världens bästa skola. Jag tror att vi behöver göra precis tvärt om. Lärare ska lära och bli så bra de bara kan på att lära. Det är kärnan i lärarrollen, lärandet. Och lärande handlar om att vara öppen, flexibel, osentimental och prestigelös. Lärande och följaktligen även lärare handlar om rörelse och förändring och är en resa utan slut.

Poängen med denna syn på lärare är att alla redan är det, i större eller mindre utsträckning. Eleverna är också lärare, liksom studenterna på högskolan och befolkningen som helhet. Kunskapsutvecklingen är på inget sätt isolerad till skolans strikt kontrollerade och avskilda system. Skolan måste intregreras med resten av samhället och lärarna ska inte avskiljas från övriga och bara umgås med kollegor. Alla kan vara lärare, alla kan alltid bli bättre. Vore det så man såg på lärare fick den som vill undervisa en flygande start genom att man redan från dag ett i skolan betraktades som en lärare bland andra. Erfarenhet skulle bli en viktigare parameter än formella meriter och specifika tjänster. Dessutom skulle samspelet och dialogen om innehållet accentueras och fler skulle engageras i samhällsutvecklingen. Professionaliseringen leder skolan i motsatt riktning och riktar fokus mot formen, vilket gör att dokumentation, uppföljning, kontroll och standardisering framstår som det högsta goda.

Jag vet så klart inte, men jag tror och menar att det vore värt att försöka. Vad har vi att förlora?

måndag 22 augusti 2016

Forskningsanknytning, kunskap och kvalitet i högre utbildning 2

Fortsätter tänka högt kring begreppet forskningsanknytning, med utgångspunkt artikeln som publicerades i Universitetsläraren. Det är Nikos Macheridis, (studierektor på företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet) som skriver:
Jag anser att  utbildningens forskningsanknytning kan stärkas på ett antal olika sätt. För det första är det viktigt att definiera institutionella ramar för att kvalitetssäkra forskningsanknytning. Det handlar inte bara om rekrytering av disputerade lärare eller om det i kursplaner finns stycken som borgar för forskningsanknytning.
Kvalitet kan aldrig säkras, av det enkla skälet att kvalitet är ett mångfacetterat och till sin natur vagt begrepp vars syfte är att försöka fånga en dynamiskt föränderlig egenskap. Kvalitet är inget i sig själv. Därför kan kvalitet aldrig säkras. Alla försök att skapa system som garanterar en på förhand definierad kvalitet är dömda att misslyckas. Detta talar dem som utformar och säljer kvalitetssäkringssystemen tyst om, de talar bara om fördelarna med just deras system. Jag anklagar inte Macheridis för något av detta, men lägger märke till att han, liksom så många andra, uppenbarligen köpt konsulternas budskap med hull och hår. Det behövs inget system för att anställa disputerade forskare, det behövs resurser och förståelse för kunskapsvärdet av en forskarutbildning. Att kursplanerna är tydliga och beskriver kursens innehåll och mål behövs heller inga system för, det borde vara en självklarhet, en hederssak inom akademin. Och ger man lärarna mandat att arbeta med utgångspunkt i sina kunskaper och erfarenheter, samt frihet att utforma undervisningen efter eget huvud, med stöd i (egen och andras) forskning, kommer utbildningen att forskningsanknytas genom självorganisering, underifrån och mellan berörda parter vilket är mer hållbart än rigida regler och pålagor uppifrån.
Finns det en strategi för forskningsanknytning?
Vilka incitament ges för att stödja utbildningens forskningsanknytning?
Har alla lärosäten en bredd i sin forskning för att skapa forskningsanknytning i den utbildningsbredd som ges?
Hur kopplas utbildning och forskning till varandra?
Känner igen frågorna. Det är så här vi förväntas tänka kring utbildning idag. Målet är kontroll, kvalitetssäkring och (ekonomi)styrning. Frågan vi borde ställa oss är varför det plötsligt uppstått ett behov att forskningsanknyta den högre utbildningen. Handlar det inte om att nuvarande sätt att organisera högre utbildning bygger på att forskning och utbildning separerats, och om att det ansetts vara ett sätt att uppnå kvalitet? Lärare ska meritera sig sig och fokusera på pedagogik och forskare ska skriva artiklar och söka pengar, för det är vad UKÄ kräver i sina utvärderingar. Man saknar kon först när båset är tomt, så nu ska vi knyta samman en verksamhet som aldrig borde separerats. Man blir en bättre forskare av att undervisa, och en bättre högskolelärare av att forska. Varför inte se över anställningsformen för lektorer istället för att skapa ännu en administrativ pålaga som tar tid och fokus från både forskningen och undervisningen? Att gå över ån för att hämta vatten är knappast effektivt.
Det är olika logiker som styr utbildning och forskning vilket inte alltid underlättar ett konstruktivt samspel. Utbildningens forskningsanknytning beror på forskningens utbildningsanknytning.
Håller med om att problemet står att finna där, i försöket att förena det oförenliga. Jag tror att vägen fram är att främja konstruktivt samspel, men det måste växa fram underifrån och med hänsyn tagen till respektive ämne, kurs, lärare och även studenter. Det går inte att standardisera en sådan sak som forskning och följaktligen går det heller inte att skapa en mall för forskningsanknytning. Låter man lärare forska och om forskare får undervisa skapas en forskningsanknuten pedagogik där kunskapen och utvecklingen står i centrum, inte administrationen och utvärderingen av verksamheten.
För det andra måste utbildningens forskningsanknytning och lärarens kompetensutveckling knytas till varandra. Det handlar inte bara om hur stor andel av tjänsten som är avsatt för forskning utan också hur kompetensutveckling ska borga för utbildningens forskningsanknytning.
Som jag ser det är detta två sidor av samma sak, och det är också detta jag far efter. Bara genom att göra det till en självklarhet i vardagen, för både lektorer och studenter kan verklig forskningsanknytning uppnås. För att bli konstruktiv och värdefull kan det inte ske upp- eller utifrån, det måste växa fram organiskt mellan berörda parter, i vardagen. Därför går det inte att definiera vad forskningsankytning är eller skapa modeller för det, processen måste vara självorganiserande och bygga på tillit och intresse.
I dagens system för meritering väger forskningsmeriter tyngre än pedagogiska meriter och forskningens finansiering kan leda till att viss personal får möjligheter att uteslutande forska. Detta kan leda till att tillgång av forskningsaktiva lärare minskar i utbildningen och därmed äventyras forskningsanknytningen. Pedagogiken är central i lärarens kompetensutveckling. Den ska fokusera inte bara på ämneskunskaper utan också på att läraren utvecklar en pedagogik i syfte att stödja studenten att nå forskningsanknytning.
Så länge vi gör skillnad och håller isär verksamheterna, eller de olika aspekterna av samma verksamhet, kommer problemen att leva vidare. Talet om behovet av forskningsanknytning är ett symptom, inte en lösning. En högskola värd namnet talar inte om sådana behov, man bara gör det som krävs, för att man ser behovet och är intresserad av att göra ett bra jobb. Litar man inte på lärare och forskare skapas en annan profession, ett slags avakademiserad lektorsroll som bygger mer på regelföljande än självständigt, kritiskt tänkande. Och då uppstår behovet av forskningsanknytning. Med andra ord är det inte forskningsanknytning som behövs, utan en annan syn på kunskap och mer av frihet för och tillit till lektorerna.
För det tredje måste progression tydliggöras i forskningsanknytningen. Därmed är svaret på frågan när det ska forskningsanknytas given: löpande under utbildningens gång. Hur ska forskningsanknytning tillämpas på olika utbildningsnivåer? Progression i forskningsanknytning ställer krav både på forskningens bredd och djup. Det ställer krav på att lärare har goda ämneskunskaper och goda kunskaper i aktuell forskning och i forskningsprocessens steg och vedermödor.
Med andra ord finns det inga genvägar till en högre utbildning som verkligen lever upp till förväntningarna. Är det kunskap man vill ha finns inga quick fix att ta till, den kan bara växa fram mellan och underifrån.
Avslutningsvis måste det även betonas att det är en akademisk utbildning som ges. Yrkesexamina ökar påfrestningen vad gäller forskningsanknytning. För att stärka ”anställningsbarheten” ställs beprövad erfarenhet och praktisk kunskap i centrum. Teoretisk kunskap anses värdelös om den inte kopplas till praktisk erfarenhet. Läraren ska i sin pedagogik uttala vilken teoretisk utgångspunkt man har i olika illustrationer och berättelser samt lyfta fram vilka teorier som åsyftas. Därigenom kan studenten förstå varför och hur teoretiska kunskaper är relevanta i praktiken och varför kritiskt tänkande och akademisk metodträning är viktigt. Detta höjer i sin tur utbildningens kvalitet i allmänhet och studentens ”anställningsbarhet” i synnerhet.
En högre utbildning är bara högre om den inte leds mot ett på förhand definierat mål. Det är också en aspekt av verksamheten som måste beaktas om undervisningen på allvar ska bli akademisk, vilket väl är vad man far efter när man talar om behovet av forskningsanknytning. Akademisk och högre kan undervisningen på högskolan bara bli genom att placera kunskapen i centrum. Ett sätt att göra det är att fokusera på bildning. Det är inte en lösning, men ett konstruktivt förslag på hur man kan tänka för att uppnå det man vill uppnå genom att forskningsanknyta undervisningen. En mer sammanhållen BILDNINGSpolitik är vad som behövs, liksom ett stort kliv i riktning bort från den instrumentella syn på lärande och kunskap som banat väg för rigid kontroll, målstyrning och en själlöshet i skolan. Vad det svenska utbildningssystemet behöver är mer av liv och lust. Vetande behöver en motpol för att kunskapen ska bli dynamisk och användbar, för att kunskapen ska kunna omsättas i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle.

Bildning är inget som går att kontrollera, det är en (utbildnings)kvalitet som bara kan växa i frihet, utan mål, utan styrning, ur djupet av en kunskapstörstande befolkning. Bildningens nytta ligger just i att den inte ger direkt ekonomisk avkastning. Utbildning en långsiktig samhällsinvestering, det får vi aldrig glömma!

Vem är bäst på skola?

Alla vill vara bäst på skola. Stefan Löfven och Gustav Fridolin talade om skolan igår, liksom Jonas Sjöstedt och Jan Björklund. S och MP vill bygga ut lärarutbildningen, V vill satsa på studentbostäder och L tvinga etablerade lärare att fortbilda sig. Alla partier sneglar avundsjukt på Finland som ligger i topp i Pisamätningarna. Och de vet hur slipstenen ska dras. Det är problemet, att politikerna talar över huvudet på lärarna och debatterar åtgärder, istället för att lita på och skapa förutsättningar för lärarna och rektorerna att själva utforma verksamheten.

Problemet med skolan är synen på kunskap som odlas i samhället. En skola värd namnet kan aldrig växa fram underifrån (vilket all verklig kunskap gör) i ett samhälle där utbildningssystemet är toppstyrt, detaljreglerat och där utbildning betraktas som ett slags tjänst och kunskap ses som en vara att upphandla till lägsta möjliga pris i konkurrens. Så länge politikerna vet hur och vad som ska göras, om uppdraget till lärarna är allt för detaljerat och om ansvaret för resultatet läggs på skolor som jämför utifrån prestation, rör vi oss bort från den kunskapsskola alla säger sig vilja ha.

Ansvaret för utvecklingen av kunskap måste vara individen. Ansvaret för utformningen av pedagogiken och organiseringen av processen måste vara lärarens. Ansvaret för respektive skolans organisation, av arbetet och terminen måste vara rektorn. Politikernas ansvar är att värna förutsättningarna för lärande och att främja framväxten av ett samhälle där kunskapen placeras i centrum. En kunskapsskola kan aldrig växa fram i ett samhälle där kunskap inte har ett egenvärde. Kunskapen är skolans ENDA uppdrag och all fokus som tar från det uppdraget stjäl tid, resurser och koncentration från kunskapen som politiker och företagsledare så hett eftertraktar. Problemet är att makten anser sig veta både vad som behövs och hur det ska göras, vilket leder till att alla gör fel saker på fel sätt. Där finns roten till problemen i skolan, i samhällets ledning.  

Kunskap är inte lösningen, det är vägen, målet och belöningen. Så länge politikerna slåss om att vara bäst på skolan och så länge företagsledarna tillåts utöva inflytande över utbildningssystemets utformning kan ingen skola värd namnet växa fram! Vet vi på förhand är det inte kunskap, då är det något annat som produceras i skolan. En kunskapsskola kan bara växa fram om förväntningarna på skolan ligger i linje med vad som är möjligt att göra. Idag har vi fel fokus och en ansvarsfördelning hämtad från näringslivet i allmänhet och produktionsindustrin i synnerhet. Där finns problemet, i synen på och sättet att tänka kring kunskap. Det är inte eleverna, studenterna, föräldrarna, lärarna, rektorerna, eller skolformen som är problemet, utan kunskapssynen i samhället och de orimliga förväntningarna på skolan.

Vill vi bygga ett kunskapssamhälle vore det en god idé och väl investerade pengar att skicka politikerna och Svenskt Näringsliv på en kurs i kunskaps- och vetenskapsteori. Vet man inte vad kunskap är eller hur kunskap utvecklas, förändras och fungerar. Vill man inte lyssna kan skolan aldrig leva upp till förväntningarna. Och om man gör som man gör i företagsvärden för att få det man vill ha -- det vill säga lägger ansvaret för resultatet på ledningen (som belönas med bonusar, hög lön och avgångsvederlag om målen inte nås), detaljreglerar verksamheten (alltså styr den mot på förhand formulerade mål, enligt externt utarbetade metoder vilka utvärderas och kontrolleras) och tvingar lärarna att följa order (det vill säga betraktar lärarna som utbytbara utförare av order som inte ska tänka själva, bara göra som ledningen säger) samt förvandlar elever och studenter till kunder (utan ansvar) och låter skolorna konkurrera med varandra -- skapas en gigantisk maskin som producerar mätbara, jämförbara och utvärderingsbara resultat som inte har någonting med kunskap att göra. Så länge politiker ser sig själva som beställare, vilka förväntar sig att få en tjänst utförd, effektivt och till lägsta möjliga pris, kommer debatten om skolan att fortsätta tills Sverige fullkomligt dränerats på kunskapen som behövs för att vända utvecklingen.

Vad är kunskap? Det finns en massa olika definitioner av begreppet. Det är inget problem. Där, i osäkerheten, finns läsningen på skolans problem. Kunskap vill jag se som allt det som går att veta men som vi ännu inte vet. Och skolans uppdrag är att utveckla förmågan i samhället att lyssna, lära och förstå samt att värna utvecklingen av ny kunskap. Kunskap är inte en bestämd lista på kunskaper, färdigheter och värderingar som ska uppfyllas enligt en mall. Politikerna och Svenskt Näringsliv betraktar kunskap som något vi redan vet vad det är, och målet för verksamheten vill man ska vara den kunskap de bestämt. Vi lever i ett land där yttrandefrihet och demokrati anses värdefullt, så självklart har alla sin fulla rätt att anse vad man vill om skolan. En kunskapsskola kan dock aldrig växa fram på det sättet.

Kunskap växer ut viljan att veta och ett genuint intresse, mellan människor som är nyfikna, ödmjuka och som lyssnar på varandra. Kunskap är en nåd att stilla bedja om, inte en order som kan ges eller ett mål man kan tvinga någon annan att uppfylla. Vi får den kunskap vi förtjänar. Uteblir resultatet eller om Sverige halkar efter i jämförelse med andra länder står problemet att finna dels i förväntningarna på verksamheten och organiseringen av skolan, dels (och framförallt) i samhällets syn på kunskap. Opinionssiffror och årsredovisningar går att manipulera för att i viss mån påverka bilden av verksamheten, men kunskapen och Pisamätningen är brutalt ärlig. Att skylla ifrån sig eller komma med undanflykter, att fly från ansvar eller fejka resultat är dömt att misslyckas. Vi får inte den skola vi vill ha, vi får den skola och det utbildningssystem samt den kunskap vi förtjänar. Det finns inga genvägar.

Vi måste förstå att det finns lika många vägar till kunskap som det finns människor som söker den. Därför leder nuvarande utbildningspolitik, oavsett om det är S, V, MP, L, C, M eller KD som har makten (fick SD makten, som har en kunskapssyn som bygger på tanken om att ju mindre man vet desto bättre, det är ändå känslan som räknas, hade vi snart ingen skola alls), inte till mer och bättre kunskap, utan till att vägar mot vetande stängs och utvecklingen hindras. Där den och det bästa är målet kommer kunskapen oundvikligen att bli lidande eftersom kunskap handlar om det man inte vet och om kontinuerligt sökandet efter bättre vetande. Bara när den som ska lära är fri gå sin egen väg och där man litar på lärarna kan en skola värd namnet växa fram, ur eget ansvar. Men utan en fast grund att stå på, i form av en intresserad allmänhet som förstår komplexiteten i frågan, som verkligen vill veta och som värnar nyfikenhet, öppenhet och viljan att veta mer än kunskapen, är det ett omöjligt uppdrag.

Detaljregleringen klåfingrigheten, oförmågan eller oviljan att lita på lärarna och rädslan för att låta elever och studenter ta ansvar för resultatet av sia egna studier, samt bristen på förståelse för vad kunskap är och vad som verkligen främjar utveckling av kunskap. Där finns roten till problemen med den svenska skolan. Det är politikernas debatter om skolan och näringslivets vilja till makt över utbildningen samt behandlingen av lärarna, som dignar under administrativa arbetsuppgifter som bestämts över deras huvuden och som kontrolleras i detalj, som är problemet. Först när vi förstår det och inte förrän den tanken genomsyrar talet om skolan kan vi hoppas på en vändning. Allt kan snabbt bli bättre, Björklunds tal om att skolan är en Atlantångare är bara politiskt mumbo jumbo vars syfte är att vinna tid och dölja det faktum att åtgärderna man föreslår är värdelösa. Kunskap är som kärlek, ju mer den delas desto snabbare växer den!

Vad Sverige behöver är en skolpolitik som bygger på kärleken till vishet. Mer filosofi är inte lösningen, men där finns vägen fram. Ingen är bäst på skola, men alla kan alltid bli bättre!