torsdag 14 december 2017

Icke verifierbara hypoteser

Naturvetenskapen arbetar med och har som mål att nå säker kunskap. Den metod man använder inom naturvetenskapen kallas ibland den vetenskapliga metoden. I den engelskspråkiga världen var det också länge så att ordet science var reserverat för naturvetenskapen; humaniora heter humanities. Säkra svar är bra, men bara för att det är säkert betyder inte nödvändigtvis att det är användbart, relevant eller svar på frågan. All kunskap är inte säker, men det är viktigt att sträva efter så säker kunskap som möjligt.

Mångfald är bättre än enfald, i alla lägen. Att göra naturvetskapens metod och dess kunskapssyn till norm för all kunskap reducerar mångfalden i den akademiska världen och det drivs in en kil mellan forskargemenskaper och allt mer fokus och energi riktas mot och ägnas åt att vara på rätt sida av demarkationslinjen och liera sig med rätt människor. Forskares mål är kunskap, alltid så säker kunskap som möjligt, men om BARA absolut säker kunskap erkänns i samhället och akademin blir den enögd; och då talar vi inte om en sådan enögdhet som Asaguden Oden "led" av. Han offrade sitt ena öga för visheten. I en enögd akademi är det inte vishet som växer fram, utan enfald. Dikotomin banar väg för debatt, som accentuerar och plockar fram det absolut sämsta hos oss människor. Antingen är du med, eller mot, mig. Om bara en kan ha rätt gäller det att jag mobiliserar det tunga artilleriet för att vara säker på att VINNA?! Så byggs ingen kunskap, bara makt. Bara för att du har rätt betyder inte att jag har fel. Världen, livet och tillvaron är sällan entydig, den är mångtydig och för att kunna skapa användbar kunskap som främjar en hållbar utveckling måste vi lära oss se och förstå samt bli bättre på att hantera, mångfald.

Att sätta likhetstecken mellan vetenskap och en enda metod: positivismen, är olyckligt. Mänskligheten behöver kunskap och förståelse, även för det som inte går att nå säker kunskap om. Kultur, till exempel. Så säker kunskap som möjligt är nyckelordet. Kräver man säkrare svar än så av forskare får man svar på helt andra frågor än dem man söker kunskap om och förståelse för, och då är det ju inte vetenskap man ägnar sig åt längre. Det finns ett ord för problemet som idealiseringen av "den vetenskapliga" metoden leder till: Scientism. Övertro på en enda metod, ett enda mål (Sanningen) och ett enda sätt att arbeta, gränsar till religion. Och den enda rätta och accepterade läran måste försvaras, för den äger man och den ger de rättrogna makt. Kunskap äger ingen, den måste alla vara ödmjuka inför. Om Sanningen är målet är debatten enda vägen fram, men om det är kunskap man söker är samtalet ett mycket mer konstruktivt sätt att mötas. I ett samtal lyssnar man och utbyter tankar och erfarenheter. Man måste inte komma överens och till varje pris enas om vad som är bäst och måste göras i ett samtal, man kan och bör istället försöka förstå hur den andre tänker och tillsammans vända och vrida på olika argument för och emot. Ofta upptäcker man att båda har rätt, att det går att se på olika sätt på de flesta frågor som rör livet så som det levs. Samtal plockar fram det bästa hos människor och gör dem visare, och det är enda sättet att hantera mångfald.

Om jag skulle ge mig på att reflektera över kulturvetenskapens kunskapsobjekt skulle jag vilja hävda att kulturvetare arbetar med icke verifierbara hypoteser. Det är i alla fall så jag vill se på mitt ämne och den kompetens jag utvecklat genom åren. Hypoteser som inte går att verifiera kräver ett annat angreppssätt än hypoteser som kan och ska förkastas eller verifieras. Eftersom det man inte kan verifiera heller inte kan avfärdas, är debatten en värdelös metod. Det krävs samtal och förståelse för komplexitet för att lära sig hantera kulturens mångfald. Och för att uppnå detta måste man förstå att teorier inte är samma sak som utgångspunkter; teorier för kulturvetare är verktyg för analys, eller icke verifierbara hypoteser. Patriarkatet, till exempel, som är ett rött skynke för många och som går att genusvetenskapen väcker så enormt starka känslor, är en tanke om hur det skulle kunna vara. Förenklat går den tanken ut på följande: Forskarens som ska undersöka relationer mellan män och kvinnor och som utgår från ett genusperspektiv ställer sig frågan: Låt oss säga att det finns något sådant som ett patriarkat, det vill säga en struktur (som är ett annat ord som väcker starka känslor, en annan icke verifierbar hypotes) som ger män och manlighet makt över kvinnor och kvinnlighet. Patriarkatet är ett slags antagande, men det är inte ett påstående om verkligheten som går att leda i bevis eller förkasta. Det är ett analytiskt redskap som hjälper forskaren förstå den data som analyseras. Empirin som analyseras är hämtad från verkligheten, den är inte hittepå. Men eftersom verkligheten är mångtydig kan den förstås på olika sätt och det finns bra och dåliga tolkningar, men vad som är vad går inte att avgöra en gång för alla, det kan man bara samtala om och reflektera över.

Genusvetenskapens mål är att undersöka förutsättningar för jämställdhet, men det är inte en vetenskap som hävdar att man MÅSTE arbeta för jämställdhet, det är i sämsta fall förtal och i bästa fall ett missförstånd. Anklagelsen om att det handlar om aktivism är fel. Genusvetenskap är en VETENSKAP eftersom den liksom alla andra vetenskaper aldrig hävdar något med bestämdhet som det inte finns stöd för i empiri. Genusvetenskap en annan typ av vetenskap, med andra kunskapsmål än naturvetenskapen, den bevisar inte hur det är; den presenterar tolkningar av det vi vet och det som går att iaktta och förslag på förklaringar och förståelse. Vill man arbeta med jämställdhet utgör resultatet av genusforskningen ett slags verktygslåda att hämta inspiration från. Genusvetare är människor liksom alla andra forskare, och människor har åsikter, övertygelser och drivkrafter som påverkar hur man ser på världen och tolkar verkligheten. och eftersom genusvetenskap arbetar med icke verifierbara hypoteser är det viktigt att vara tydlig med vad man vill, hur man tänker och vilka visioner för samhället man har. Det handlar om TRANSPARENS, inte om aktivism. Den som inte vill ha jämställdhet behöver inte lyssna. Genusvetenskapen hävdar inte att man ska arbeta för jämställdhet, den erbjuder bara förslag på hur man kan göra och vad man bör tänka på om man vill göra det.

De journalister och ledarskribenter som ägnar sig åt att försöka smutskasta och ifrågasätta genusvetenskapen och som anklagar genusforskarna för vad universitetsledningar och politiker gör med kunskapen som forskningen resulterar i ägnar sig däremot åt aktivism, och man gör det i namn av objektivitet och hävdar att man står på sanningens sida. Det är allvarligt att journalister frångår uppdraget att granska makten och istället säljer sig och offrar sin integritet för uppmärksamhet, politiska poänger och gillande från evolutionsbiologer som på fullt allvar menar att människor går att reducera till sina gener och sin biologi och att allt som görs och tänks i samhället är ett resultat av evolutionen och därför i princip av Gud givet. Det är okej att tycka så, att män ska vara män och kvinnor kvinnor, det vill säga att allt ska vara som det alltid har varit, men det är inte okej att anklaga genusvetare för saker som inte stämmer och själv hänge sig åt falsk varudeklaration. genusvetenskapen utgör inget hot mot kunskapssamhället och sprider inga alternativa fakta, men journalister och ledarskribenter som med hjälp av anekdotisk bevisföring och känsloargument försöker misstänkliggöra vetenskapliga discipliner som man anser utgör hinder för den politik man anslutit sig till är däremot ett allvarligt hot mot kunskapen, den högre utbildningen och i förlängningen samhällets långsiktiga hållbarhet.

Om det är så att teorin om patriarkatet, det sätt att tolka empiriskt fastställda löneskillnader mellan könen och kvinnors usla representation på maktpositioner i samhället, inte fungerar, om det visar sig att det finns en bättre förklaring till det som alla kan se om de bara vill och inte försöker spela bort korten, byta ämne eller misstänkliggöra budbäraren, vad spelar det för roll? Ingen har hävdat att det är så, det är bara en förklaringsmodell, en tänkvärd och användbar men icke verifierbar hypotes,  Alltså en teori som varken kan falsifieras eller ledas i bevis, eftersom verkligheten är mer mångtydig än människans önskningar om hur det borde vara. Tänk om vi byggde en bättre värld, helt i onödan. Tänk om jämställdheten, jämlikheten och medmänskligheten ökar och vi får ett humanare samhälle utan att det finns evidens och otvetydiga, naturvetenskapliga bevis för att det är så vi måste tänka och arbeta. Tänk om!

onsdag 13 december 2017

Tid är inget man har, det är något man gör

Stanna upp en stund och tänk efter. Hur ser det ut i ditt liv, din vardag? Har du eller finns det ...
Tid att tänka, tid att läsa och samtala? 
Tid att inte bara mötas i vardagen utan även stanna kvar i närheten av varandra tillräckligt länge för att kunna utbyta tankar och erfarenheter? 
Tid att sova tillräckligt, tid för vila och återhämtning i vardagen? 
Tid att planera för, inhandla, tillaga och äta bra mat i sällskap med människor du bryr dig om? 
Tid för reflektion och eftertanke?
Jag har inte det, inte riktigt och inte i den omfattning jag önskar och egentligen behöver för att må bra och utvecklas som lärare och forskare. Tror inte jag är ensam om att ständigt leva med en känsla av att tiden inte räcker till. Enda sättet att effektivisera verksamheter som utförs av människor är att minska tiden uppgifterna får ta, och när lärare ska göra mer på mindre tid samtidigt som kvaliteten inte får bli lidande går det ut över lärarna. Samma i sjukvården: lärande och tillfrisknande går inte fortare för att budgetansvariga kräver mer arbeta och ger mindre tid. Ingen äger tiden och tid inget man saknar, det är en föreställning, något människor fått för sig och accepterat som en sanning. Det man inte har kan man heller inte sakna; tid är det man gör. Livet är tiden man lever och det är vad man fyller livet med som räknas. Vi lever i en kultur idag där vi håller oss med en syn på tid och prestation som är osund för oss och inte långsiktigt hållbar, men vi väljer ändå att underkasta oss den heliga tillväxtens krav.

Det talas om brist på tid när det egentligen är ambitionerna och önskemålen som accepteras som självklara som inte anpassats efter verkligheten och rådande förutsättningar. Ambitionerna och önskemålen som blir allt svårare att hantera kommer från det där parallella universumet (som jag skrev om i förra bloggposten), tillvarons virtuella sida (eller kulturens mörka materia som jag skrev om för någon vecka sedan). Redan i mitt huvud finns ett överflöd av saker och sådant som jag skulle vilja göra men som aldrig kommer att kunna realiseras eftersom önskelistan är lång och livet är kort. Och är vi två eller flera som ska samverka växer överflödet närmast exponentiellt och pressen som läggs på individerna som försöker få den omöjliga ekvationen att gå ihop blir förr eller senare omänskligt och en efter en faller ifrån; först de svaga, sedan övriga och till slut finns bara supermänniskorna kvar, som säger: kan jag kan du och alla andra, man måste bara skärpa sig och fokusera.

När politikerna lovar sänkt skatt och ökade offentliga utgifter, det vill säga mer trygghet och valfrihet, bättre sjukvård och skola, forskning i världsklass och högre pension, är det kulturens virtuella sida man riktar in sig på för att vinna kampen om makt och fortsatt förtroende; en kamp som utkämpas med andra som också lovar saker. Den som lovar mest vinner valet, och får sedan ta emot väljarnas och oppositionens kritik när det omöjliga visar sig vara just omöjligt. Den underliggande tanken som reglerar processen bygger på att allt förskjuts till framtiden som är en del av det virtuella. Där och då kommer mindre pengar att räcka längre och till mer. I det virtuella är alla vinnare och ingen förlorare; där blir ett plus ett tre, fem eller mera. Bara fantasin sätter gränserna, så varför nöja sig med mindre än man kan förmå sig att drömma om.

När tiden inte räcker, när sjukskrivningarna ökar, kunskapen utarmas och skolkoncernerna dikterar villkoren för landets lärare och tvingar dem att arbeta fortare, utan att klaga för att inte ägarnas vinst ska riskeras, är det inte invandrarnas, konjunkturens eller någon annans fel, det är vårt eget fel. Det är en konsekvens av att vi valt att leva mer i det virtuella än det reella. Nej, jag är inte realist, jag är en romantisk drömmare liksom alla andra, men jag är i alla fall medveten om det. Jag tänker inte sluta drömma och jag råder ingen annan att göra det heller. Virtualiteten är en vital och nödvändig del av alla dynamiska och levande samhällen, en oundviklig aspekt av mänskligt liv och kultur. Men det är alltid konsekvenserna i det reella som räknas. Det håller inte att tala om brist på tid eller undra varför sjuktalen ökar och kunskapen minskar. För att samhället ska bli hållbart måste vi gå från ord till handling, och det fina med tid är att vi kan börja göra det omgående. Vi kan liksom i #MeToo-rörelsen sätta ord på det som händer i vardagen. Och vi kan redan imorgon välja att stanna upp, ta oss tid att samtala med varandra och reflektera över skillnaden mellan virtuell och reell. När klockan ringer kan vi sova vidare och lunchen måste inte ätas i fast vid skrivbordet, om man nu är så lyckligt lottad att man har ett arbete att gå till och inte hotas av utvisning. Eftersom det är vi själva som tvingar oss och varandra att prestera mer på kortare tid och för mindre resurser kan vi tänka om och agera på andra sätt.

Så länge vi väljer att leva vidare i en kulturförnekande kultur och tror att alla frågor har ett och ett enda givet svar; så länge vi väljer högre inkomst, lägre skatt och billigare varor och tjänster kommer det virtuella att fortsätta gäcka oss och sprida missnöje och misstänksamhet. Det man inte förstår skrämmer en. Därför behövs det fler kulturvetare, mer bildning och kunskap, och det behövs mindre konkurrens och jakt på vinnare. Samtalet tar tid och det är upp till oss att ta oss den tiden. Vem läser dikter idag? Jag försöker ta mig tid, men det konkurrerar med alt annat jag vill om den krympande tid som finns att tillgå. Dikter läser man inte på samma sätt som man läser deckare. Dikter läser man för att få något att tänka på, inte för att underhållas. Dikter läser man för att bli mer närvarande, inte för att förströs och fly. Hittade en av Wislawa Szymborska: Tre högst besynnerliga ord, (ur Stunden), som hjälper mig sätta ord på tillvarons och kulturens komplexitet och mångtydighet.
Medan jag säger ordet Framtid blir den första stavelsen förfluten.

Medan jag säger ordet Tystnad gör jag den om intet.

Medan jag säger ordet Ingenting skapar jag någonting som inte ryms i nåt intet.
Sådär, nu gör jag kväll. Återkommer imorgon, om tiden finns och jag hinner tänka och skriva.

Virtuell kultur och reell vardagsverklighet

Det finns naturvetare som försöker göra gällande kultur är hittepå och att all relevant kunskap som rör människor finns i generna och biologin och att den går att härleda till evolutionen. Jag ser det som ett uttryck för scientism, eller naturvetenskaplig hybris. Självklart behövs kunskap om biologi och det finns absolut många viktiga insikter att hämta och ta hänsyn till från sådan forskning: om frågorna man söker svar på rör kroppen och biologin; vill man förstå vad det innebär att vara människa måste man göra mer än att bara läsa av den genetiska koden.

Jag har fortfarande inte riktigt kommit över känslan av trötthet och sjaskighet från i måndags. Att hamna i diskussioner på Twitter är vanskligt, för risken finns alltid att man fastnar i destruktiva debatter som inte har någonting med kunskap och förståelse att göra. Jag gjorde vad jag kunde för att förklara genusvetenskapens syn och hävda ämnets vetenskaplighet, men för döva öron. De ignoranta naturvetarna vägrade förstå och avfärdade allt jag sa med hänvisning till genietik och evolution. Det går inte att förneka biologin, sa man; som om någon faktiskt gör det. Att de själva förnekar kulturen som kropparna lever och verkar i upphöjdes närmast till vetenskapligt ideal. För mig blev diskussionen ytterligare ett bevis på hur viktigt det är med bildning, det vill säga bred kunskap om olika ämnen och ett historiskt perspektiv att relatera till. Ett samhälle byggt på fackidioter som inte kan se längre än näsan räcker och som anser sig ha direkt tillgång till otvetydig kunskap om verkligheten kan aldrig bli ett hållbart samhälle. Det blir ett iskallt och människoföraktande samhälle, för människa är så oändligt mycket med än evolution, bilogi och genetisk kod. Djävulen finns i detaljerna, brukar man säga, och det var så det kändes i Twitterflödet i måndags.

Igår vaknade jag med en känsla av tomhet i kroppen. Självförtroendet var nedtryckt i botten. Jag fick verkligen kämpa med känslan av uppgivenhet. Om det är dit vi är på väg, om det är den typen av oresonliga forskare som jag mötte på Twitter och den synen på kunskap som gäller i den akademiska världen är vi alla illa ute. De kommer snart ha smulat sönder och malt ner kunskapen om världen och mänskligheten som byggt upp under århundradena. Kvar finns bara en destruktiv kamp om vem som har rätt, vilket jag ser alldeles för många tecken på för att kunna känna mig trygg. Fast under dagen repade jag mod och arbetade med mitt bokmanus. Genom att läsa vad jag skrivit under bättre dagar och när jag var inspirerad hittade jag tillbaka till och återknöt kontakten med kunskaperna som jag faktiskt har. Och sedan på kvällen var jag med i ett podcastavsnitt i serien 50 meter från byggnaden, vilket utgjorde en enorm kontrast till diskussionen på Twitter och som definitivt fick mig tillbaka på banan igen. Jag fick delta som objuden gäst i ett intellektuellt SAMTAL om vetenskap, där man lyssnar på varandra och vill förstå. Vi var inte överens om allt, men det är aldrig aningen att man ska bli det i ett kunskapsutvecklande samtal. Tack Jesper och Niklas!

Kontrasten mellan hur jag kände mig när jag vaknade igår efter att ha blivit hårt ansatt, ifrågasatt och avfärdad som idiot av några besserwissrar på Twitter och hur jag känner mig efter det intellektuellt utmanande och respektfullt intresserade samtalet igår är slående. En akademi och ett samhälle byggt på debattens logik är ett kallt samhälle där man misstror varandra och där allt handlar om att vinna; det är ett egoistiskt och oresonligt samhälle. Ett samhälle byggt på samtalets logik är mänskligt, öppet, demokratiskt och långsiktigt hållbart. Där hjälper man varandra att tänka istället för att försöka  sätta dit och misskreditera andra.

Efter debatten i måndags snurrade tankarna i huvudet kring frågan: Var är jag, och orkar jag verkligen arbeta med kunskap vara kvar i den akademiska världen? Efter samtalet igår snurrar helt andra tankar i huvudet och självförtroendet är tillbaka. Jag vaknar pigg och utvilad och vill omgående börja skriva om frågan: Vad är kultur? Svaret på frågan är att kultur kan ses som ett slags kollektivt överflöd av tankar och föreställningar. Vardagsverkligheten, den reala verklighet vi människor lever i är per definition och av nöden en mellanmänsklig kompromiss. Kulturen är resultatet av en nödvändig sortering av tankeöverflödet och en anpassning till verklighetens och sammanhangens begränsade förutsättningar.

Kultur är en abstrakt summa av allas tankar och drömmar som alltid vida överstiger verklighetens givna förutsättningar, kulturen både påverkar och påverkas av det som är konkret och reellt. Kulturen går bara att studera indirekt, för den finns dels i huvudet på människor, dels mellan människor och den uppstår och förändras i dynamiken som präglar alla mellanmänskliga möten just eftersom kulturen existerar parallellt med och är större än den högst begränsade, konkreta verkligheten. Tankefelet som rabiata positivister begår är att man bortser från allt som inte går att fånga med hjälp naturvetenskapliga metoder. Kulturen blir på det sättet en elefant i rummet som man inte kan eller får tala om, trots att både människor, djur, natur, klimat och samhällsbyggande i högsta grad påverkas av den. Paradoxalt nog är kulturförnekande kulturer också kulturer. Kulturförnekande kulturer är bildningsfientliga, inhumana och kunskapsförnekande kulturer där bara fakta och det som kan ledas i bevis erkänns. Kulturen kommer aldrig att kunna ledas i bevis, för den förändras hela tiden.

Summan av tankarna och fantasin hos var och en av oss är ett slags abstrakt, parallellt universum som rymmer mer än vad som går att realisera i verkligheten. Om jag förstår den kognitionsforskning(?) som ägnats åt studier av fri vilja, indikerar den att det inte finns något sådant som fri vilja. Tydligen är det så att när man scannar av hjärnan med magnetröntgen så visar det sig att medvetna handlingar föregås av impulser i hjärnan. Ändå gör människor hela tiden olika typer av val som inte går att härleda till något annat, till någon yttersta punkt. Människan är inte enbart sin hjärna eller sin biologi, enbart. Människa blir man tillsammans med andra och kulturen är det som skiljer oss människor från djuren. Visst finns det andra sociala djur, men bara människan har en kollektiv föreställningsvärld och utbyter abstrakta tankar med varandra.

Kulturen är resultatet av öppen och dynamisk tillblivelse. Jag har ingen anledning att betvivla kognitionsforskarna och neurovetenskapen (varför skulle jag det? Jag är forskare och sökte mig till akademin för att lära mig veta mer, inte för att tävla och vinna), men de undersöker isolerade hjärnor; jag undersöker kulturen, det som händer MELLAN människors hjärnor och det är kunskap som inte går att fånga med hjälp av röntgenapparater. Fria vilja eller elektriska impulser i hjärnan, det är inte viktigt VAD det är, eftersom det är som det är. Vi människor är både skapare av kultur och slavar under den. Vill man förstå vad det innebär att vara och leva som människa är det inte ett mikroskop man ska studera världen genom, där finns massor av viktig kunskap, ingen tvekan om det, men människa är ett kollektivt fenomen som bara går att studera indirekt. Och kulturens roll för människoblivande och samhällsbyggande måste beaktas och forskas om, ifall vi verkligen vill förstå levt liv och förutsättningar för förändring.

Gilles Deleuze tanke om virtualitet är ett förslag på förklaring, ett verktyg att tänka med för att försöka förstå kultur. Virtuell går hand i hand med reell och verkligheten är båda aspekterna tagna tillsammans. Det virtuella är det parallella, abstrakta universum varifrån det som realiseras hämtas. Liksom handlingsimpulser först uppstår i hjärnans synapser föregås det reala av förhandlingar och kompromisser i människors hjärnor, som sedan förverkligas. Om du och jag ska göra något tillsammans måste båda vara med, och för att handlingen ska kunna sägas vara gemensam måste vi komma överens och det kräver ofta kompromiss. Om jag i min ensamhet har svårt att realisera allt jag vill göra kommer vi två få det ännu svårare att realisera våra drömmar. I mötet mellan människor uppstår dessutom inte sällan nya drömmar. Och ju fler som lever tillsammans desto större blir det parallella, virtuella universum varifrån impulserna till handlingarnas innehåll och riktning kommer.

Att anklaga kulturvetare för att deras resultat inte går att ledas i bevis eller kontrolleras är en lika befängd och ovetenskaplig tanke som att anklaga färgen blå för att den är just det, blå.

tisdag 12 december 2017

Starka, målfokuserade forskningsmiljöer, eller kunskapssökande?

Lyssnar på radion. Det talas om en satsning om 50 miljoner på en ny stark forskningsmiljö. Det låter som ett reklaminslag inför sjösättningen av ett utvecklingsprojekt inom näringslivet. Mycket pengar, fokusering på ett ambitiöst mål, och några få lyckliga vinnare. Teamet är samlat; nu jävlar kör vi! Må bäste man vinna! Vi har hört det förr. Så många projekt och satsningar som lanserats med buller och bång och med högt ställda förväntningar. Internationell expertis rekryteras och känslan av att resultatet är i hamn, att det nu bara är en formalitet, sprider sig. Sedan blir det tyst. Pengarna tar slut, och forskarna sprider sig för vinden; några rekryteras till nästa satsning. Resultaten hör man sällan något om. Förhoppningar och drömmar är människans paradgren, medan hårt och envist arbete under lång tid, utan garantier att nå framgång, vilket är vad som krävs för att verkligen lyckas, är svårt. Hopplöst svårt,

Ställ projekt- och miljöbyggaridéns underliggande syn på kunskap i relation till Nobelpristagarna soc fick sina pris i söndags och som utförde sin banbrytande forskning på 1970-talet. Deras livshistorier är talande. Ytterst sällan är genombrotten och upptäckterna resultatet av målfokuserade satsningar av konkurrensinriktade människor som under en kort tid arbetar fokuserat för att nå mätbara resultat. Tvärtom visar pristagarna ofta prov på helt andra kvaliteter. Inte sällan är de öppna, ödmjuka, samarbetsvilliga och framförallt nyfikna och uthålliga. Till dels kräver forskningen som belönas med Nobelpris dyr utrustning, men nyckeln till kunskapsutvecklande forskning är som jag förstår det framförallt tid och frihet att tänka vilka tankar man vill utan krav på specificerade resultat, annat än mer, djupare och bättre kunskap. Nobelprisen handlar om och belönar kunskap, i mänsklighetens tjänst, inte vinnare i en någon tävling.

Vad ger samhället mest kunskap för pengarna? Att göra koncentrerade engångssatsningar riktade till några få konkurrensutsatta team där toppnamn rekryterats utifrån, som kämpar mot ett tydligt och på förhand definierat mål; eller tid och möjlighet för många uthålliga, ödmjuka och samarbetsvilliga forskare som arbetar under längre tid, i lugn och ro med vad de är intresserade av och verkligen vill veta mer om? Resultatbaserad ersättning initialt och byggt på förhoppningar om framgång, eller belöning och ära för troget arbete i kunskapens och mänsklighetens tjänst? Och vad är samhället bäst betjänt av för typ av kunskap: smal och djup kunskap om ytterst specialiserade områden, eller breda kunskaper och förståelse för helhetens komplexitet? Är det säker kunskap man vill ha går det bara att få det inom högst avgränsade områden, och är det användbar kunskap man söker krävs dels överblick, dels tolkningsförmåga. Kunskap är något annat än fakta, och bildning kräver ett historiskt perspektiv och förståelse för förändringens dynamik. Kunskap är en komplex helhet och den går inte att beställa fram och heller inte delegeras till eller ges i uppdrag att plocka fram av några få experter. Kunskapssamhällen växer underifrån och i mötet mellan forskare och en intresserad allmänhet.

Ödmjukheten och respekten har på senare tid effektivt städats bort både från akademin och den allmänna samhällsdebatten. I vissa sammanhang ses det som ett tecken på svaghet eller dumhet att erkänna att man har fel, och anfall uppfattas som bästa försvar. Det sättet att tänka passar som hand i handske med storsatsningar, konkurrensutsättning och fokus på att vinna en plats i det prestigefyllda och eftertraktade laget. Kunskapsutveckling kräver att forskare visar upp helt andra egenskaper, till exempel en beredvillighet att tänka om och överge även sådant man länge hållit för sant, om man möter ett bättre argument eller konfronteras med insikter som gör det ohållbart att hålla fast vid det man tidigare trodde på. Respekt är också viktigt, vilket i forskning handlar om att man inte bara lyssnar utan även vill förstå den man samtalar med. När allt mer av forskningen handlar om att nå mätbara resultat och så länge konkurrens anses vara kungsvägen till kvalitet kommer klassiska akademiska värden att få svårt att hävda sin rätt. Möjligen går det, än så länge, att försvara akademiska traditioner och intellektuella kvaliteter i Lund och Uppsala där traditionens makt är stor, men om forsknings- och utbildningspolitiken inte riktas om och kunskapen värnas mer i hela samhället kommer den typen av forskning som legat till grund för det moderna, välfärdssamhället snart att vara ett minne blott. Kvar finns bara de fåtal starka forskningsmiljöer som bränner pengar i hiskelig fart för att stå sig i konkurrensen med andra och vinna fördelar i kampen om ära och berömmelse för ett fåtal hjältar, men som ofta löses upp när flödet av pengar sinar.

Kunskap är en mänsklig kvalitet, med allt vad det innebär, och utan tolkning finns inget vetande värt namnet. Resultat är måhända entydiga, men dess betydelse och implikationer för samhället och kulturen är aldrig någonsin entydiga. Det krävs samverkan mellan olika egenskaper, kunskaper och kompetenser för att producera säkra resultat och bygga upp användbar kunskap. Konkurrens och debatt leder möjligen till säkrare resultat, men är det användbar kunskap man vill ha krävs tolkning, reflektion, ödmjukhet och samtal.

Den instrumentella rationalitetens iskalla värld

När kunskap och kompetenser formaliseras och standardiseras samt flyttas från människor till system, det vill säga när bedömningskompetens inte längre handlar om att ta självständiga beslut som förankras i goda (det vill säga kontrollerbara) argument, har vi lämnat kunskapens och den intellektuella hederlighetens domäner där man möts för att lyssna, lära och utbyta erfarenheter i akt och mening att tillsammans utveckla mänsklighetens förståelse för liv och samhällets långsiktiga hållbarhet, och istället anträtt den instrumentella rationalitetens iskallt, cyniska och beräknande värld. Det är en värld där kunskap i kombination med ärlig vilja att veta väger lätt som en fjäder mot fakta i kombination med känslomässig övertygelse om att man står på det rätta sidan och försvarar den enda Sanningen.

Det goda och ömsesidigt utvecklande, lyssnande och inkännande samtalet förpassas genom implementeringen av New Public Management till historiens skräphög och ersätts med (ekonomiskt) effektiva metoder att avgöra alla typer av kontroverser, även kring högst komplexa problem där det inte finns några givna svar, en gång för alla. Istället för att se det som att forskares uppgift är att skapa förståelse för världens och mänsklighetens mångtydighet och olika ståndpunkters respektive problem och förtjänster utgår man från att konkurrens alltid driver kvalitet, vilket har blivit ett sanning som inte får ifrågasättas trotts att tecknen på att allt inte står rätt till i kunskapsnationen Sverige hopar sig.

Visheten avfärdas som flum; bildning förlöjligas; kunskap ifrågasätts och samhällsdebatten handlar om att till varje pris vinna makt och inflytande med hjälp av fakta som inte sällan ryckts ur sitt sammanhang; både den fakta man lutar sig mot och den som kritiseras. Kunskap är alltid förkroppsligad och relaterad till ett sammanhang, medan fakta flyter fritt och kan användas av alla. Därför anses det i den instrumentella rationalitetens iskalla värld inte vara något problem att man ställer en ledarskribent mot en en professor, för att debattera en infekterad fråga. Ledarskribenten representerar ett INTRESSE medan professorn representerar KUNSKAPEN, men det spelar ingen roll, det anses vara fair play, för debatten är en konkurrenssituation som per definition alltid driver kvalitet. Information kontrolleras, gränser bevakas och människor möts allt mer sällan för att lyssna på varandra. Den som tvekar det minsta och som försöker förstå och lära sig något av utbytet, den som är naiv nog att tro på kraften i goda argument och som ändrar åsikt i mötet med starkare och bättre argument, hånas och förlöjligas. Vetenskapen har förvandlats till en skolgård där man mobbar varandra, istället för att vara en plats där nyfikenheten och intresset bubblar och där man möts för att lyssna. Argument och samtal har ersatts av en inkrementell tävlan om vem som har flest artiklar och citeringar, egalt om vad. Forskning visar är i en kunskapskultur början på ett samtal, i ett faktasamhälle är det slutet på utbytet av tankar. Vetenskap handlar idag om att täppa till truten på motståndaren, inte om att försöka förstå varandra bättre för att kunna tjäna samhället och mänskligheten på bästa sätt.

Ända sedan jag började på högskolan på 1990-talet har jag låtit nyfikenheten och viljan att veta styrt mig i sökandet efter kunskap, bildning och vishet. Jag vill förstå och har aldrig slagit mig till ro med något jag vet. Jag har aldrig pinkat in ett revir och byggt allianser, jag har lyssnat och lärt och hela tiden skaffat mig kunskaper om alla möjliga och omöjliga områden, för att lära mig mer och för att bli bättre på mitt eget område. Kunskapen har varit ledstjärnan för mig. När min nyfikenhet och breda erfarenhet idag allt oftare möts av stängda dörrar, misstänksamhet och krav på rättning i ledet, just för att jag inte pinkat revir och byggt allianser, blir jag ledsen. När mina meriter inte längre godkänns som meriter, inte för att kunskapen är mindre giltig, utan för att spelreglerna (det vill säga kulturen, som är mitt studieobjekt) har förändrats, dör något inom mig. När tiden för samtal, seminarier och sökande efter breddad kunskap för att bli en bättre forskare, bortrationaliseras av ekonomiska skäl och den som vill forska tvingas specialisera sig och liera sig med mäktiga vänner samt konkurrera på helt hopplösa villkor, blir jag besviken på akademin. Varför kan vi inte bara erkänna att kunskap och bildning var något vi ägnade oss åt förr i tiden, idag gäller andra regler?

Anledningen till att jag skriver denna uppgivna bloggtext är att jag dristade mig till att försvara genusvetenskapen vetenskapligt och att jag därför drogs in i en destruktiv och kunskapsfientlig kamp om makt på Twitter, som inte hade något med kunskap att göra och där snart sagt vad som helst kunde sägas av vem som helst och passera som vetenskapligt giltiga påståenden: SÅ LÄNGE GENUSVETENSKAPEN KRITISERADES. Min text, med utgångspunkt i #MeToo, om hegemonisk maskulinitet drogs upp och allt jag gjort som forskare avfärdades med hänvisnings till att jag skrivit om R W Connell teori. Kritikern var evolutionsbiolog och menade att all kunskap om allt som rör människan finns i generna och kan förklaras evolutionärt och med utgångspunkt i studier av djurbeteende. Att Connell teori är just en TEORI, det vill säga ett analytiskt redskap och inte en hypotes, spelar ingen som helst roll för kritikerna av genusvetenskapen. Att de därmed blottar en ocean av okunskap och öppet visar hur ignoranta man är spelar ingen som helst roll, så länge man står på den rätta sidan och försvarar Sanningen. Det faktum att forskare som använder teorier för att förstå och försöka förklara vad som händer mellan människor och i sociala sammanhang inte bevisar någonting, bara erbjuder en förklaringsmodell, spelar ingen roll: Hen ska förgöras, till varje pris och helt utan hänsyn tagen till någon kunskap. Att det finns evolutionsbiologer som öppet väjer att lämna vetenskapens och sitt eget expertområde för att med stöd i känsloargument eller med hänvisning till studier ryckta ur sitt sammanhang, som dessutom handlar om andra saker än det som är uppe för diskussion, kritisera forskare verksamma inom ett område som man inte tycker om, säger en del om synen på kunskap i samhället idag. Kultur existerar inte enligt biologerna, för bara svar som grundar sig i biologi erkänns som vetenskapliga. Genusvetare anklagas för att vara aktivister bara för att de öppet söker kunskap om kulturella hinder för jämställdhet, medan biologernas känslomässiga försvar för den enda, okränkbara Sanningen antas vara ett tecken på objektivitet. Och alla som ansluter sig till den rätta läran och är lojala med och försvarar tron på att biologin rymmer allt man behöver veta om människan erkänns som auktoriteter på området. 

Det är ett kallt samhälle som växer fram. Ett samhälle där det är viktigare att angripa motståndare än att utveckla den egna kunskapen, utsätta den för granskning och samtala om vad forskningen som helhet vet, vart samhället är på väg och vad som kännetecknar en varm och konstruktiv kultur byggd på ömsesidig respekt. Den enda vägen leder fel, om det är kunskap och förståelse man söker. Är det däremot Sanningen som är målet finns det bara en väg, den rätta vägen. Och den vägen får bara anträdas av den som visat sig värdig och som avlagt trohetslöfte och är lojal med den rätta läran och dess auktoriteter. Forskare eller inte, spelar ingen roll: debatten handlar liksom alla debatter om makt. Kritiken som riktas mot genusvetenskapen har aldrig handlat om kunskap, och det blev uppenbart känslorna styr i diskussionstråden på Twitter igår. Genusvetare är varken mer eller mindre vetenskapliga, generellt sätt, än forskare inom andra områden. Och det faktum att det anses okej att gå LÅNGT utanför sitt eget expertområde och även upphöja journalister och allmänna tyckare till experter, så länge man är lojal med kampen om den rätta läran och ansluter sig till kritiken mot genusvetare, säger allt om den vetenskapliga grunden för kritiken och vad det är som faktiskt försvaras. Searc an destroy, verkar vara mottot och är du inte med är du mot. 

Genusvetenskapen anklagas för att vara aktivism, bara för att genusvetare är öppna med att man forskar om förutsättningar för jämställdhet, vilket man gör för att uppnå kravet om transparens. Om det påverkade resultaten och det som sägs i namn av vetenskap hade kritikerna, Sanningens härförare, ljusets och den enda rätta lärans försvarare, en poäng, fast det är inte detta kritiken handlar om. Genusforskarna är guilt by association och dömda på förhand, utan granskning, för sitt val av studieobjekt. Välkommen till kunskapens underbara värld. Den instrumentella rationalitetens värld är inte iskall, inser jag, det är en ny "skön" värld FYLLD av känslor och driven av affekter. Något dog i mig igår. Ännu en spik drevs in i den kista som håller på att byggas upp av alla tecken på att något är allvarligt fel i akademin som jag älskat sedan första stund och kunskapsnationen Sverige som är mitt hem och som jag vill ska vara öppet, varmt och humant.

måndag 11 december 2017

Utan intellektuell hederlighet, ingen kunskap

Den intellektuella hederligheten utarmas allt mer i dagens samhällsdebatt. Debattens logik tar över och tränger ut samtalet. Ingen lyssnar längre, eller låt mig uttrycka det så här: att lyssna har kommit att uppfattas som ett tecken på svaghet. Att försöka förstå den man talar med vinner man inga poäng på idag. Allt färre vill verkligen lära sig saker och förstå på riktigt, men desto vill få betyg och examen. Idag handlar det om att snabbt och effektivt vinna debatter. Och i krig (och kärlek) är som bekant allt tillåtet. Det som fungerar för ändamålet och som går hem hos de edsvurna vännerna som kämpar för samma sak anses bra. Ändamålen helgar medlen. Målet är makt och ökat inflytande för det man tror på. Kunskapen plockas bara fram när den ger stöd för det man redan är övertygad om. Vetenskap används i allt fler sammanhang på ett ovetenskapligt sätt för att kritisera forskning som går på tvärs mot ideologin man anslutit sig till.

Lärarna i skolan dignar under tyngden av ökande administrativa bördor och hårdare krav på produktion av mätbara resultat. Betyg blir allt mer en belöning för väl utfört arbete och allt mindre en professionell bedömning av vad man faktiskt kan. På vissa skolor är det en förhandlingsfråga. Kunskapens status är hotad och den intellektuella hederligheten offras för några minuter i ramljuset. Det tar tid och är mödosamt att skaffa sig KUNSKAP, fakta kan man googla fram på ett ögonblick. Kraven på prestation och effektivitet får konsekvenser. När det enda som betyder något är att vinna debatten blir hastighet en faktor att räkna med, vilket går ut över intresset för hur det faktiskt är och viljan att förstå andra människor. Granskar man sina egna utgångspunkter, vilket man måste göra om man vill vara intellektuellt hederlig, finns alltid en risk att man måste ändra uppfattning, och gör man det förlorar man debatten och betraktas som förlorare. Kunskapssamhället bygger inte på fakta som tas ur sitt sammanhang och används som vapen. Kunskap växer mellan människor som gemensamt värnar vetenskapliga kvaliteter, håller den intellektuella hederlighet högt och är ödmjuka inför tillvarons komplexitet samt förstår svårigheterna med att uttrycka sig säkert om något som rör människor.

Debattens logik banar väg för en hel massa problem. Den driver in kilar mellan människor och reducerar kunskap till en fråga om antingen eller: rätt eller fel. Helt följdriktigt väljer debattörer på högerkanten som har problem med feminism och som inte förstår genusforskning att peka på sådan biologisk forskning som visar att det finns skillnader mellan män och kvinnor och använder det som argument för att hävda att socialt skillnadsskapande helt kan bortses från. Alla legitima svar antas (felaktigt) finnas i biologin och alla som talar om kultur och sociala aspekter anses diskvalificerande för vetenskap av folkviljans domstol. Genusforskare har dock övertygande visat att det går utmärkt att undersöka sociala aspekter av kön utan att diskutera biologi, av det enkla och vetenskapliga skälet att bara det som spelar roll för ämnet som undersöks ska beaktas. Det är lika ovetenskapligt att som biolog bortse från relevanta sociala aspekter som att som genusvetare bortse från biologiska aspekter, om, säger om, det påverkar slutsatserna som forskningen resulterar i. Forskningens mål är nämligen kunskap, inte makt och inflytande eller att vinna en debatt.

När oegentligheterna kring rekryteringen av Paulo Macchiarini och forskningsfusket han ägnade sig åt avslöjades var det en journalist som som kom med uppgifterna som främst lede till att hela historien rullades upp. Det var en grävande journalist som gjort gedigen research och som verkligen gick till botten med ett fall av stort allmänintresse, där människor faktiskt dött och där kunskapen blivit satt på undantag i jakt på pengar, makt och prestige. När några högerdebattörer nu försöker göra något liknande genom att ifrågasätta genusforskningen faller projektet platt till marken för att man gapar efter alldeles för mycket, dessutom med hänvisning till godtyckligt valda källor. Det går inte att med bibehållen intellektuell hederlighet att med utgångspunkt i några utvalda forskningsartiklar som ger stöd åt ens egna åsikter och några andra som som visar på problem inom genusvetenskapen avfärda ett helt fält av forskare och all deras forskning. Debattörerna har drabbats av hybris och grandiost storhetsvansinne, och man kastar sig ut i debatten ivrigt påhejade av svansen av följare i den sociala-mediebubbla de lever och verkar i. Bara för att andra håller med och man är många betyder inte att man har rätt, oavsett hur många debatter man anser sig ha vunnit.

Det är en deprimerande rapport av vardagen i kunskapsnationen Sverige. Att på det sätt som nu görs, på ledarsidor och i debattartiklar där man svepande misstänkliggör hela vetenskapsområden och alla forskare som verkar i och har verkat inom dem, är inte bara ohederligt utan även ett angrepp på själva grunden för kunskapen och vetenskapen som samhällsinstitutioner. Debattens logik utmanar demokratin och offrar den långsiktiga hållbarheten för snabb uppmärksamhet och enkla politiska poänger. Det är inte genusvetenskapen som utgör hotet, utan den växande bristen på intellektuell hederlighet och avsaknaden av tid och förståelse för samtal och reflektion med KUNSKAP och förståelse som mål.

Ett försök till vetenskapligt försvar för genusvetenskapen

Under rubriken "Genusvetenskapen är Sveriges egen kreationism" skriver Ivar Arpi i SvD om det ämne jag disputerat i, genusvetenskap. Det fanns dock inte som eget ämne då, jag är etnolog; men jag skrev om kulturella aspekter av kön. Min avhandling handlar om förutsättningar för jämställdhet och mångfald i den svenska åkerinäringen. I helgen har jag varit indragen i ett antal diskussioner om mitt ämnes vetenskaplighet, delvis med utgångspunkt i Arpis granskning av genusvetenskapen. Av någon outgrundlig anledning har en ledarskribent kommit att betraktas som auktoritet på ett vetenskapligt område och han använder den makt och det inflytande han har som ledarskribent för att driva politik i namn av vetenskap, trots att han inte är forskare. En helt absurd situation som jag känner att jag måste skriva av mig om för att försöka komma fram till hur jag ska hantera.

Arpi anklagar i sin ledare genusvetenskapen för att likna kreationism, och han gör det med utgångspunkt i en hemmasnickrad föreställning (som bygger på enstaka artiklar hämta från biologer) och polariserad utgångspunkt som med hans eget sätt att uttrycka sig svepande om en hel vetenskaplig disciplin skulle kunna kallas rasistisk. Arpi har rätt att TYCKA som han vill och som ledarskribent behöver han inte ta några vetenskapliga hänsyn. Det är helt i sin ordning. Men när han påstår en massa saker om det ämne som jag forskat i har jag med amma logik rätt att försvara mig. Artikeln är lång och jag kan inte gå igenom allt, men han sammanfattar tankarna i slutet, vilket får bilda utgångspunkt för mina reflektioner.
Så varför tar inte genusforskningen biologin i beaktande?
Genusforskning handlar om kultur och sociala aspekter av kön. Därför tar genusvetenskapen inte biologin i beaktande. Varför beaktar Arpi inte vänsterperspektivet? För att han är höger, så klart. Han har valt att fokusera på ett perspektiv. Det så man gör i politiken. Genusvetenskap handlar om kultur och vill Arpi inte acceptera det som vetenskapligt är det upp till honom, men hans åsikter i frågan blir inte vetenskapliga bara för att Arpi hänvisar till biologisk forskning som pekar på skillnader mellan könen. Det är en god-dag-yxskaft-inställning. Han skulle lika gärna kunnat fråga: Varför tar inte ingenjörer psykologi i beaktande? Inom medicinsk vetenskap, som handlar om biologiska aspekter av människan förnekade man länge att det fanns skillnader mellan den manliga och den kvinnliga kroppen, vilket fortfarande resulterar i att kvinnor dör i hjärtinfarkt eftersom deras symptom ofta inte liknar symptomen som mäns kroppar uppvisar. Kön är inte ensidigt det ena eller det andra. Att försöka göra något sådant gällande är ovetenskapligt och helt orimligt, och att förvänta sig att bli tagen på allvar när man hävdar det är befängt.

Jag har forskat om genus och jag skulle aldrig drömma om att bortse från biologin om den spelade roll för eller motsade något av det jag hävdar. I min avhandling, som alltså handlar om sociala och kulturella hinder för jämställdhet och mångfald, spelar biologin en central roll. Jag lägger till exempel märke till att lastbilsföraryrket som är starkt manligt dominerat inte alls är beroende av musklerna, vilket ofta förs fram som ett argument till mansdominansen inom yrket. När jag ställde frågan till förarna jag intervjuade om vilken egenskap som är viktigast för att lyckas i yrket svarade man: Social smidighet. Det brukar man säga är en kvinnlig egenskap. Min forskning visar att biologin inte är en aspekt som bör tas i beaktande inom det område jag befolkar. Jag är forskare, och DÄRFÖR tänker och agerar jag som jag gör. Och det spelar inget roll att Arpi och andra hänvisar till forskning som visar att det finns biologiska skillnader mellan könen. Allt handlar om vad det är för skillnader och vilken roll dessa skillnader spelar samt om skillnaderna är relevanta i det aktuella sammanhanget. Arpis påstående är alltså insinuant och ovetenskapligt.
Om gener och biologi påverkar människor sätter det också vissa gränser för vad man med politik kan hoppas uppnå. Om det finns biologisk grund för flera observerbara skillnader mellan könen kan man inte reducera allt till en fråga om diskriminering eller makt. Då äventyras det radikalfeministiska projektet. Ett projekt som genomsyrar den jämställdhetsintegrering som nu pågår inom svenska universitet, med stöd av Nationella sekretariatet för genusforskning.
Att gener och bilogi påverkar människan är det INGEN som förnekar. Och Arpis förnekande av kultur och sociala aspekter finner inget stöd i någon forskning. Man brukar säga att människan är 100 procent arv och 100 procent miljö, och det är den utgångspunkt som alla forskare utgår från. Vilka aspekter som spelar roll var och när måste avgöras från fall till fall och går inte att slå fast en gång för alla. Det gäller för både genusforskare och biologer, men det gäller inte för ledarskribenter. I ett kunskapssamhälle kan och får alla ha en åsikten ska man argumentera med stöd i vetenskap går det inte bara att plocka artiklar och resultat som stöder den tes man driver.

Jämställdhet är liksom jämlikhet mänskliga rättigheter. Det är ett politiskt projekt att främja jämställdhet, inte ett vetenskapligt projekt. Bara för att politiker hämtar stöd i genusforskning betyder inte att genusforskning är politisk, i alla fall inte mer politisk än någon annan vetenskap. Arpi försöker framställa det som att genusvetenskap är konspiratorisk, att det är en religiös sekt som försöker indoktrinera folket. Genusvetenskap är en VETENSKAP och allt som sägs i namn av vetenskap måste hålla för en vetenskaplig granskning. Det gäller dock inte för politiska ledarskribenter och därför gäller andra spelregler för Arpi som journalist och mig som forskare. Och detta utnyttjar Arpi och andra på ett bedrägligt sätt genom att anklaga genusvetenskapen (ett helt vetenskapligt fält alltså, men tusentals aktiva forskare) för att göra det som Arpi gör. Om Arpi vill göra gällande att genusvetenskap är ovetenskapligt, att det handlar om kreationism måste han peka på genusvetenskapliga studier och visa på vilket sätt resultaten inte håller för en vetenskaplig granskning. Att bara hävda att genusvetenskap är ovetenskapligt för att man inte tar hänsyn till aspekter som Arpi TYCKER att genusforskare ska ta hänsyn till räcker inte som argument.
Det politiska syftet tillåts skymma vetenskapliga landvinningar inom andra forskningsfält. Genuskonstruktionismen är i grunden ett politiskt projekt, där man ignorerar biologisk forskning och vetenskaplig komplexitet. Kanske finns här en förklaring till varför Cordelia Fine – i strid med vad forskningen faktiskt visar – påstår att de biologiska skillnaderna är försumbara.
Ingen kan hävda att biologiska skillnader är försumbara, inte generellt, överallt alltid. Men på samma sätt kan ingen heller hävda att biologiska skillnader överallt och alltid spelar roll. Allt handlar om vilket sammanhang som forskningen handlar om. Ifråga om diagnoser för hjärtinfakt spelar biologiska skillnader mellan män och kvinnor en avgörande roll, vilket läkarvetenskapen länge förnekade, till exempel. I min egen forskning spelar de skillnader som Arpi pekar på och finner stöd för i biologisk forskning ingen som helst roll, men jag har aldrig hävdat och känner heller ingen genusforskare som hävdar att det inte finns några biologiska skillnader. Arpi skapar alltså en halmgubbe som han sedan bekämpar, vilket är ett klassiskt debattknep, men det hör inte hemma i en granskning som gör anspråk på att vara vetenskaplig.
Forskningsresultat kan inte ignoreras bara för att de är politiskt eller religiöst obekväma.
Just det Arpi, det gäller även resultaten som du bortser för att ro din argumentation i land.
Faktaresistens i fråga om biologiska skillnader mellan könen, till och med inom forskningen, är en fråga om politik. Precis som religiös kreationism inte hör hemma inom akademin, gör inte extrem genusvetenskaplig konstruktionism det heller. Därför är hyllningarna av ”Testosterone Rex” så olyckliga. Inget samhälle i världen, varken nu eller tidigare i historien, har varit jämställt i bemärkelsen att män och kvinnor har betett sig likadant. Att skillnader är så konstanta över tid och kulturgränser antyder att det finns åtminstone någon biologisk grund. Man kan ta det ett steg längre: varenda däggdjursart har skillnader i både beteende och utseende mellan könen. Varför skulle människor vara annorlunda?
Faktaresistens ifråga om sociala och kulturella aspeter av kön är helt okej i det politisks spelet, vilket Arpi spelar. Men jag är forskare och måste utgå från vetenskapliga regler. Arpi borde dock vara så pass intellektuellt hederlig att han är tydlig med vad det är för spel han spelar. Hans fråga: Varför skulle människor vara annorlunda? Är just den fråga som humanister och sociologer undersökt i alla år. Arpi försöker få det att framstå som att han väcker en ny och angelägen fråga. Det är OMÖJLIGT att besvara frågan, för var ska man börja? Arpi bortser från så mycket forskning som handlar om kultur och sociala aspeter av mänskligt liv att det inte går att bemöta uttalandet, men det betyder inte att Arpi har rätt. Och han har dessutom inte bevisat att det ligger något i det han hävdar, att det går att sluta sig till något om människa genom att studera djuren. Hela hans argumentation bygger på att han är ledarskribent och att han med stod en journalistik etik kan ta sig vilka friheter han vill, medan forskarna han debatterar med måste hålla sig till vetenskapens etik.
Men man behöver knappast sluta vara feminist för att erkänna att det finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor. Att det förhåller sig så innebär inget färdigt recept på hur vårt samhälle och våra mellanmänskliga relationer bör ser ut. Det är sant att påstådda biologiska skillnader historiskt har använts för att diskriminera kvinnor. Men om de senaste hundra åren har visat något så är det att kvinnor kan göra allt som män kan.
Här motsäger han dessutom sig själv och tar udden av hela kritiken. Om kvinnor kan göra allt som män kan är det ju knappast bilogisk forskning som kan ge oss några svar på frågor som rör samhälle och kultur. Och om det är som Arpi själv hävdar, att män och kvinnor kan göra samma saker, är det ju kunskap om varför samhället trots det är så ojämlikt som vi behöver; det vill säga alltså just den social- och humanvetenskapliga forskning som Arip i sina artiklar försöker ta all ära och redlighet av. Givet naturligtvis att jämställdhet är ett mål värt att sträva efter. På vilket sätt menar Arpi att kunskap om biologiska skillnader mellan män och kvinnor förklarar den urusla representationen av kvinnor i storföretagens styrelser?
Det finns ingenting i forskningen om biologiska skillnader mellan män och kvinnor som nödvändigtvis leder till diskriminerande politik. Man bör inte politisera biologin, men man bör inte heller ignorera forskningsresultat bara för att de är politiskt obekväma.
Just det Arpi. Vad i den socialvetenskapliga forskningen och humaniora går på tvärs mot biologiska forskning? Vilka signifikanta skillnader bortser genusvetare från? Uttalandena är svepande och jag ser bara att Arpi säger att genusvetare bortser från biologi, inte vilka genusvetare han menar och vilka studier han hänvisar till. Det är en stor uppgift han tagit på sig; att leda i bevis att genusvetenskapen är ovetenskaplig låter sig inte göras med hänvisning till några studier som visar att det finns biologiska skillnader, vilket ingen seriös genusforskare heller hävdat.
Det är en vanlig föreställning att socialkonstruktionism innebär en mildare och mer human syn på människan, men historien har visat att det kan vara precis tvärtom. Om utgångspunkten är att människan föds som ett tomt ark, om hon är oändligt formbar, så öppnar det upp för brutala politiska omskolningsprojekt som, förutom att de riskerar att göra våld på den enskilde individen, också är dömda att misslyckas.
Vilka genusforskare hävdar att människan är ett blankt ark. Stephen Pinker hävdar att genusforskare hävdar detta, men jag känner ingen genusforskare som gör det. Genusforskning handlar inte om den typen av frågor. Bara för att man forskar om sociala aspekter av kön betyder inte att man hävdar att det inte finns en biologi i botten. Det är ett logiskt felslut och att hävda det i en artikel som utger sig för att vara vetenskaplig är minst sagt bedrägligt. Fet låter sig göras på ledarplats och är okej inom journalistiken, men det inte förenligt med vetenskaplig etik. Jag håller med Arpi om att farorna han pekar på finns, men när han försöker få det att framstå som att det är utgångspunkten för genusvetenskapen far han med osanning och försöker smutskasta ett helt forskningsfält. Dessutom finns det lika stora risker, om de nu inte är ännu större, att söka alla svar i biologin. Rasbiologi var en återvändsgränd för vetenskapen som övergavs för länge sedan.
Erkännandet av biologiska skillnader medför förhoppningsvis en ödmjukhet inför utsikterna att omforma människan efter en idealbild.
Eftersom ingen förnekat eller förnekar att det finns biologiska skillnader faller hela Arpis artikel här på slutet samman som ett korhus. Hans halmgubbe är nedgjord och han är söker stolt, men han har inte fört vetenskapen framåt en millimeter, tvärtom har han bidragit till misstänkliggörandet av vetenskapen och flyttat fram politikens positioner än mer. Eftersom ingen förnekar biologin finns heller inget behov av ödmjukhet inför den, men Arpi och andra förnekare av kultur och sociala aspekter har en del att jobba på.