fredag 30 september 2016

Flyttade gränser och förändrade uppfattningar

Gränser är mer eller mindre flytande och transparenta. Var gränsen går för olika typer av fenomen bestäms inom ramen för rådande kultur och mellan människorna som lever där, beroende på intresse, grad av engagemang och tidsanda. Av olika anledningar har jag fått anledning att reflektera över detta med gränser i allmänhet och gränser som förskjuts i synnerhet. Det som får mig att blogga om saken är Björn Wimans krönika i DN, som tar sin utgångspunkt i bokmässans och SVTs hanterande av Nya Tider förra veckan.
Har vi inte sett allt detta förr? Jo, givetvis har vi det. Det är samma typ av reaktionsmönster som när Sverigedemokraterna normaliserades och vann acceptans för sin uppfattning om människors olika värde. Journalisterna reducerar sig till moderatorer i friska ”debatter”, en oskicklig hantering av en reklamfilm blir till en propagandatriumf, trollen växer i strålkastarnas sken.
Kultur är förändring mer än något annat. Fast det är inte så det känns när man lever mitt i den. Kulturen befinner sig dock i rörelse, förändras och blir hela tiden till. Och saker som demokrati och jämställdhet är kulturella fenomen eller ett slags kollektiv överenskommelse som hela tiden är under ett slags förhandling. Därför går det inte att tala om framsteg, demokrati, jämställdhet och många andra liknade frågor, som till exempel mänskliga rättigheter, befinner sig ständigt i en process av tillblivelse. När många tänker samma och agerar i enlighet med sin övertygelse, i vardagen, är det så det blir, men när en känsla av tvivel smyger sig på hotas det som tillf rör bara ett tag sedan ansågs självklart. Kvinnorörelsen har således genom åren, sedan den franska revolutionen tvingats kämpa i motvind och framstegen har ständigt utsatts för olika typer av bakslag. Kultur fungerar så. Man kan tycka vad man vill om det, men kultur är inget i sig själv, den uppstår och förändras mellan människor som är fullt upptagna med sitt livspussel (som det heter idag, men kanske inte i morgon).
Under tiden förskjuts gränsen för vad som kan sägas offentligt i realtid. En plågsam illustration till fenomenet fanns i det programinslag i Aktuellt som föregick onsdagskvällens uppmärksammade uppgörelse mellan SVT:s Jan Helin och Janne Josefsson.
Gränser förskjuts hela tiden. Rasismen har aldrig varit en vetenskap, inte på riktigt. Rasismen är och har alltid varit ett uttryck för människans längtan efter tillhörighet och rädsla för det okända, ett kulturellt fenomen vars legitimitet har förändrats under olika perioder i historien. Efter Andra världskriget såg det länge ut som om rasismen var död. Efter nazisternas brott mot mänskligheten skakades alla om och fokus riktades mot det som förenar människor istället för det som skiljer dem åt. Och det man letar efter brukar man finna, förr eller senare och mer eller mindre tydligt. Framgångarna för ekonomi, demokrati, fred och frihet efter Andra världskriget är exempellösa i människans historia. "Alla" fick det bättre, och den rörelsen fortsatte fram till runt 1980. Sedan, i kölvattnet av oljekriser, krisande ekonomi och begynnande hot mot miljö och klimat, växte ett tvivel och en misstänksamhet fram mellan människor. Först fick egoismen ett uppsving med initiala uppgångar på börsen. Sedan, efter att bubblorna i ekonomin och på bostadsmarknaden spruckit kom krisen som sedan dess varit mer eller mindre permanent, följd av kriget på Balkan och olika flyktingströmmar. Som ett slags reaktion på detta uppstod Ny Demokrati som var en rumsren gren av den främlingsfientlighet som alltid finns där under ytan i alla samhällen. Efter några år imploderade partiet och ekonomin hämtade sig. Skinnskallarna försvann från gator och torg och många trodde att allt återgått till det normala (även om det är ett olyckligt ord, men tanke på kulturens föränderlighet).

Sverigedemokraterna bildades där någon gång och samlade många av de som saknar förmåga att hantera sin rädsla och osäkerhet inför det okända. Man lät håret växa och anlade ett städat yttre. Man formerade sig och lade grunden för det som vi nu ser växa fram och vinna mark. Ett parti som alla andra … eller? Framgångarna för SD bygger på att man lyckats flytta gränsen för vad som anses normalt. Man säger sig värna det svenska, vad det nu är. Och man är för mångfald, men bara om grupper av människor hålls åtskilda. Sedan starten har man upprepat mantrat att Sverige, med de etablerade partiernas goda minne, invaderats av en massinvandring. Även om det aldrig stämt med fakta har ordet massinvandring upprepats igen och igen. En lögn alltså som i samband med kriget i Syrien som tvingat iväg en massa människor på flykt uppfattas som en sanning. Plötsligt framstå SD som ett framsynt parti och opinionssiffrorna ökar i takt med rädslan bland befolkningen, för hur det ska bli. Efter år av nedskärningar som "finansierat" skattesänkningarna, med eftersatt underhåll av snart sagt allt, ser det ut som om SD haft rätt och de andra partierna mörkat sanningen och fört befolkningen bakom ljuset. I själva verket är det gränsen för anständighet och normalitet som flyttats. SD är inget vanligt parti, det visar man gång på gång, på gång. Fast rädslan tar över och det är som hotet inifrån överskuggas av rädslan för det okända som kommer utifrån och då framstår SD som ett stabilt part eftersom de har förändrat sin politik minst. Och det är klart, de var ju rasister redan från början ... En klocka (en analog klocka får väl tilläggas) som står stilla visar rätt tid två gånger per dygn, och så är det med rasismen också. Den utgår och hämtar stöd från känslor som ligger djupt inbäddade i den mänskliga biologin och som kulturens fernissa inte alltid förmår hålla i schack.

Åter till Aktuelltstudion, till själva sinnebilden för svensk normalitet. Vad var det som hände egentligen och vad kan man säga idag utan att bli motsagd och mötas av kritik?
Här mötte Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson Centerns Anders W Jonsson i en diskussion om säkerhetsrutinerna i riksdagen, aktualiserad av att SD haft en Putinanknuten propagandist och desinformatör anställd i sitt kansli. Mot slutet av ”debatten” anklagar Mattias Karlsson Centern och övriga partier för att inte bry sig om Sveriges säkerhet. I förbifarten säger han: 
”Ni släppte in tiotusentals potentiella sexförbrytare och terrorister som inte hade giltiga ID-handlingar.” 
Vänta! Vad sade just gruppledaren för Sveriges tredje största parti, oemotsagd av både programledaren i SVT och sin kontrahent? Jo, att en betydande del av de flyktingar som har kommit till Sverige under senare år är ”sexförbrytare och terrorister”. Att det rentav är ”tiotusentals” av dem som är det. 
Där går gränsen för det normala i dag. Var går den i morgon?
Lögnen om massinvandring har nu byggts på, och gränsen för det normala har flyttats. Idag accepterar kanske inte alla lögnen som Karlsson förmedlar, men man reagerar inte. Den får passera, liksom många andra lögner. Även gränsen för vad som uppfattas sant förskjuts och uppfattningen dels vad vetenskap är, dels vad forskning handlar om, förändras. Det spelar roll var gränsen dras, för det får konsekvenser. Kultur är inte att harmlöst inslag i vardagen, kultur är arenan där livet utspelar sig och den upprätthåller gränser och skapar möjligheter samt utgör förutsättningen för det som blir. Donald Trump är inte bara en galning, han är ett tecken i tiden. Han normaliserar lögnen, gör det med högburet huvud och vinner folkets uppskattning. Det är inte första gången kloka människor litat på förnuftet och tänkt att sanningen alltid vinner, och det är heller inte första gången världshistorien som etablerade, demokratiska partier lierar sig med populistiska politiker för att vinna makt och inflytande, i tron om att man kan plocka russinen ur kakan. Det kan komma att visas sig bli en dyrköpt kunskap, vilket ligger helt i linje med historievetenskapens insikter om att det enda vi läår oss av historien är att vi inte lär oss av historien.

Gränser förskjuts även på andra sätt. I kölvattnet av den (politiskt skapade) krisen i skolan har det uppstått ett läge där privatisering framstår som en klok åtgärd där man både "sparar" pengar och effektiviserar, samtidigt som man kan locka väljare genom att erbjuda valfrihet. Engelska skolan rusar på börsen, läser jag. När gränsen väl passerats kan synen på vad som är normalt förändras snabbt, och med tiden är det allt färre som minns hur det var en gång, när Sverige låg i toppen av kunskapspyramiden. Det som idag kallas New Public Management och debatteras ihärdigt kan snart komma att uppfattas som det nya normala. När skolan privatiseras och ekonomiseras är det ju inte längre en offentlig verksamhet som drivs enligt managementprinciper hämtade från näringslivet, det är en privat verksamhet som drivs med vinsten och ekonomin i fokus. Kunskap är en allt för vag och svårmätbar kvalitet för att kunna stå emot marknadens brutala krafter. NPM kan snabbt förvandlas till bara M (management). Och när kunskapen allt mer försvinner ut i periferin kommer begrepp som bildning, reflektion och kritisk granskning att bli allt mer obsoleta. Då kan man göra som man gjorde för några år sedan när man lade ner kulturvetarutbildningen på högskolan där jag jobbar. Som sagt, gränser förflyttas hela tiden och det får konsekvenser. Idag är det till exempel få som verkar minnas att elpriserna var lägre för alla innan elmarknaden avreglerades som ett led i strävan efter ett erbjuda människor valfrihet. Ökade kostnader är en sak, men vad händer med kunskapen om den faller i glömska på samma sätt, vad händer med samhället?

Vad är ett människoliv värt, och vad är viktigast; ekonomin eller andra värden? Det finns ingen givet svar på dessa frågor, svaret förändras över tid och beroende på kontext. Kulturen och dess inflytande kan förnekas, men dess effekter kommer ingen undan.

torsdag 29 september 2016

Sju akademiska dödssynder 2

Läser Stefan Einhorns högintressanta betraktelse över den akademiska världens sju dödssynder, i Tidningen Curie, och får en hel massa ingångar till förståelse för den akademiska världen som jag lever och verkar i. Einhorn ställer frågan: "varför är det viktigt att vi gräver ner oss i våra dåliga egenskaper? Jo, för att om vi känner igen våra mörka sidor har vi möjlighet att hantera dem. Och annars – ja, då blir vi hjälplösa offer för dem, till gagn för ingen." Håller med. Ska kunskap kunna utvecklas krävs att den akademiska miljön främjar utvecklingen av kunskap, istället för följande egenskaper som hotar en sådan utveckling.
6) Rädsla. I en omgivning där man inte är värd mer än sin senaste publikation och sitt nyaste anslag är det lätt hänt att man blir rädd och oroar sig för framtiden. Men rädsla urholkar själen och får oss att fatta dåliga beslut. Och vi behöver känna tillit för att prestera och må bra.
Den som är rädd kan aldrig prestera på toppen av sin förmåga. Den som ständigt måste hålla koll på andra och som behöver oroa sig för än det ena än det andra kommer aldrig att kunna bedriva högkvalitativ forskning. Det var inte för inte man inrättade professorsstolar där innehavaren garanterades anställning som forskare och vetenskaplig ledare fram till pensionen. Just för att forskaren inte skulle behöva oroa sig över andra forskares reaktioner, för att befria kunskapen från alla småsint mänskliga band som ständigt hotar den som försöker bryta ny mark. Idag försvinner de där tjänsterna en efter en. De anses omoderna och hotar även i viss mån linjechefernas makt över organisationen. Idag anses det viktigare att den administrativa ledningen kan ta strategiska (det vill säga ibland för personalen obekväma) beslut, än att forskare, med hänvisning till kunskap, själva bestämmer över forskningens innehåll, utformning och publiceringen av resultaten. Självklart har inget av detta införts i akademin för att ingjuta rädsla bland forskare och lärare, men eftersom fokus allt mer flyttas från kunskap till ekonomi ökar risken att medarbetare trots allt känner sig osäkra, vilket är en känsla som ligger farligt nära rädslan och i praktiken får den samma effekt på forskarens frihet att följa kunskapen dit kunskapen tar hen. Eftersom prestationsgraden spelar roll och den som inte presterar (artiklar, citeringar, pengar) inte kan räkna med fortsatt anställning för ett moment av rädsla in i akademin. Effektiviteten ökar säkert, men till vilket pris och med vilka (kunskaps)konsekvenser?

I dessa dagar där ANTALET artiklar och citeringar samt storleken på forskningsanslagen som landas, blir allt viktigare och när prestation anses vara ett legitimt kvalitetsmått, är det lätt att en rädsla växer fram och sprider sig i kollegiet. Särskilt som forskarna lyder under och har att anpassa sig efter linjens chefer och måste leva upp till och genomföra de strategiska beslut som tas. Antagandet att skolor, avdelningar, utbildningar och lärare/forskare PRESTERAR, samt att prestationer kan och bör mätas, jämföras, utvärderas och ska ligga till grund för tilldelning av nya medel, flyttar fokus från ett abstrakt kunskapsbegrepp till ett konkret prestationsmått. Insikten om den avgörande skillnaden mellan komplex och komplicerad håller på att lösas upp, och när ingen längre förstår skillnaden kan kunskapen om och förmågan att hantera komplexa problem avfärdas som flum.

Den som är rädd tar andra hänsyn än den som är fri, som får ta eget ansvar och känner sig litad på. Forskning som avslöjar obehagliga samband eller som går på tvärs mot rådande syn på vad som är sant och riktigt presenteras bara av den som är trygg, och det gäller även forskning som är nytänkande och därför utmanar företrädarna för rådande paradigm. Verkligt viktiga frågor handlar nästan alltid om att utmana rådande paradigm. Relationen mellan kunskap och makt är enormt viktig att uppmärksamma och insikten måste hållas vid liv och till exempel klimatkrisen ska kunna hanteras, för det är enormt stora ekonomiska intressen som står på spel. Mäktiga, multinationella företag kan utöva inflytande över pengarna som läggs på forskning, direkt eller indirekt. Vi ser också att Svenskt Näringsliv på olika sätt utmanar forskarnas frihet genom olika lobbyinsatser. Ett lönsamt företag som tjänar pengar på saker som utgör en diffus risk eller som eventuellt kan innebära negativa konsekvenser i framtiden kommer att göra allt som står i organisationens makt att motarbeta forskare som vill undersöka saken. Företag prioriterar vinst, det är deras uppdrag och inget konstigt med det. Forskning är dock något annat och dessa logiker måste i möjligaste mål hållas åtskilda.

En forskare som hotas av indragna forskningsmedel kan skrämmas att modifiera forskningens inriktning. Forskningsfinansiärerna har på det sättet alltid makt över kunskapen, och rädslan är en faktor att räkna med i forskningen. Paulo Macciarini visar hur rädslan för att avslöjas som fuskare förfärande lätt övertrumfas av möjligheten att göra ekonomisk vinst och vinna ära och berömmelse. Det är det enda skäl jag behöver för att hålla isär kunskapen och pengarna. Forskare ska forska, det vill säga undersöka och kritiskt granska. Forskare ska endast ta kunskapsrelaterade hänsyn och effektivitet är ett förödande mått på verksamheten, som endast går att motivera ekonomiskt. Om det inte vore så att fokus på ekonomi och effektivitet i akademin riskerade att leda till ökad rädsla bland forskare vore det oproblematiskt, men nu är det inte så. Det går att skrämma forskare att prestera mätbara resultat, men det går aldrig att tvinga fram högkvalitativ kunskap. Därför är rädsla en av akademins dödssynder.

Kanske borde graden av rädsla bland forskare och lärare mätas? Om det är kunskap vi vill ha är det ett mått som i högsta grad är relevant. Att pengarna rullar in och texter publiceras betyder inte automatiskt att resultaten är relevanta, tvärtom finns en uppenbar risk att dagens mått på kvalitet innebär att vi spelar rysk roulett med förutsättningarna för samhället och livet på jorden, på sikt. Rädsla är en mäktig, mänsklig urkraft som liksom egoism, vinner över intellektet alla dagar i veckan. Rädsla påverkar tankeförmågan negativt och sätter den kritiska analysen ur spel. Eftersom rädda forskare inte kan forska är det en aspekt att noga beakta, för prestationsgraden påverkas inte, bara kvaliteten. Det spelar roll vad man mäter!

onsdag 28 september 2016

Sju akademiska dödssynder 1

Läser Stefan Einhorns högintressanta betraktelse över den akademiska världens sju dödssynder, i Tidningen Curie, och får en hel massa ingångar till förståelse för den akademiska världen som jag lever och verkar i. Einhorn ställer frågan: "varför är det viktigt att vi gräver ner oss i våra dåliga egenskaper? Jo, för att om vi känner igen våra mörka sidor har vi möjlighet att hantera dem. Och annars – ja, då blir vi hjälplösa offer för dem, till gagn för ingen." Håller med. Ska kunskap kunna utvecklas krävs att den akademiska miljön främjar utvecklingen av kunskap, istället för följande egenskap(er) som hotar en sådan utveckling.
7) Egoism. I en miljö där konkurrensen är hård och ett fåtal lyckas göra akademisk karriär vore det märkligt om egoismen inte frodades. Mot det vill jag ställa min erfarenhet att verkligt framgångsrika akademiker arbetar för att andra ska lyckas.
Ingen äger kunskap, den är allas. För att kunskapen ska kunna komma samhället till del och kunna användas för att göra det bättre, inte bara för ett fåtal utan för så många som möjligt är det viktigt att vara kollektivt vaksam på alla uttryck för egoism. Växer det fram en kultur och en miljö där egoism undanhållande av information blir vardag kommer det att påverka kunskapskvaliteten menligt. Det ligger alltså i allas intresse att uttryck för egoism motarbetas. Kunskapen borde vara viktigare för mänskligheten och livet på jorden än enskilda individers karriärambitioner.

Tyvärr är det snarare så att egoismen idag underblåses. Konkurrens anses främja kvalitet. Därför skapas system och regler som främjar konkurrens. Lärosäten rankas och placeringen på listan följs upp, jämförs och alla förväntas bidra till att man klättrar. Det främjar inte samverkan mellan forskare på olika lärosäten eller mellan olika länder. Forskarlag som konkurrerar med varandra kan så klart peppa sig sig själva och varandra att anstränga sig lite mer och därigenom nå lite längre, men det fungerar bara kvalitetsfrämjande så länge konkurrensen är sund. Om det utvecklas till en kamp på liv och om vinsten anses viktigare än kunskapen motverkar det kunskapsutvecklingen på sikt.

Tjänster ska sökas i konkurrens för att den bästa sökande vid varje givet tillfälle ska få tjänsten. I teorin är det det fin tanke som verkligen sätter kunskapen och kompetensen i främsta rummet. Om det nu inte vore för människorna som var och en för sig är en komplex helhet sammansatt av olika egenskaper och förutsättningar. Vad eller vem som är den bästa är dessutom oerhört svårt att avgöra, och minst lika viktigt för utvecklingen är att forskaren eller läraren fungerar tillsammans med kollegorna. Forskning och undervisning är ett lagarbete, något man gör tillsammans. Det är eftertraktat att få en tjänst i konkurrens, men det är tjänsten som lockar, inte konkurrensen. Därför räcker det att det ser ut som att tjänsten sökts i konkurrens, vilket öppnar upp för trixande och fixande. I den akademiska världen finns gott om exempel på problem av det slaget.

Egoismen vinner förfärande lätt över kunskapen eftersom egoism är en mänsklig och förkroppsligad egenskap medan kunskapen är ett kollektivt och dessutom svårbedömt resultat av vetenskapligt arbete, både individuellt och gemensamt. Just detta är en sak jag lagt märke till och reflekterat över sedan jag gick på högstadiet. Kanske är det just här förklaringen till mitt livslånga intresse för kultur står att finna. Jag har hur som helst aldrig förstått varför även kloka människor (och ibland just kloka människor) har så lätt att falla i fällan att utgå från idealbilder om hur det borde vara istället för att acceptera människans natur, det vill säga förhålla sig både till problemen och förtjänsterna. Ska kunskapen och kvaliteten, verkligen kunna placeras i centrum krävs att man accepterar, förstår och skapar system för att hantera egoismen som alla har men som ytterst få vill kännas vid. Även akademiker söker trygghet, behöver mat på bordet och tak över huvudet. Ska konkurrens verkligen kunna leda till bättre kunskaper och högre kvalitet måste dessa behov tillgodoses först. Om alla som klarat disputationen, (och om det verkligen var ett kunskapens nålsöga, istället för som idag allt mer ett slags formalitet. I all välmening har vi idag ett system som garanterar doktoranden lön i fyra år, vilket är den tid en doktorandutbildning formellt tar, men vad händer sedan, när tiden är ute och avhandlingen kanske ändå inte riktigt lever upp till kunskapskraven … Som sagt, ingen är mer än människa, och människor är sammansatta) garanterades en tjänst och okej villkor, fast bara inte var, skulle man kunna tänka sig att man skapat ett system där kunskapen och kvaliteten står i centrum, men det är inte så det ser ut. Egoismen är ett slags urkraft och över den rår inte riktigt intellektet. Att borttränga det leder inte till bättre kunskaper, tvärtom.

Lägg därtill ekonomiseringen av akademin. Idag handlar forskning och utbildning inte om att förvalta pengarna som det allmänna ger till högskolan, utan allt mer om att växla upp dessa medel. Det handlar inte om att bedriva forskning och ge undervisning, i första hand, utan om att förmera kapital genom att tvinga forskare att lägga en ansenlig del av tiden som pengarna räcker till på att skriva ansökningar till större anslag som söks i konkurrens. Uppdrag söks också med ljus och lykta och idag är det i princip omöjligt att hitta anslagsgivare som inte kräver medfinansiering. Allt mer fokus riktas mot ekonomin, och är det något vi vet om den mänskliga naturen så är det att pengar är det bästa sättet att skapa konflikter, just eftersom pengar gör människan egoistisk, vilket Kahneman visat. Konkurrensen handlar idag alltså om pengar, inte om kunskap. Visst är pengar en förutsättning för forskning och kvalitet, men genom att det är pengarna man konkurrerar om, det vill säga förutsättningarna för att bedriva forskning, inte om resultatet leder det snarare till att egoismen underblåses och förvandlas till något gott (jfr Gordon Geckos ord i 90-talsfilmen Wall Street: Greed is good, vilket kanske stämmer i finansvärlden, men absolut inte i forskningen).

Ekonomiseringen av akademin leder inte bara till att tendenser till egoism underblåses, det leder också till en effektiviseringsiver som säger att snabbare är bättre, vilket i sin tur leder till ett växande behov av mål- och kvalitetssäkringssystem som också kostar pengar (vilket ökar behovet av uppväxling av medlen som samhället lägger på forskning och högre utbildning). Det talas allt oftare om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning måste minska, samtidigt som det talas om vikten av att kvaliteten ökar. Det är en ekvation som inte går ihop, det är samma falska matematik som ledde världen in i finanskrisen 2008, vilket vi inte hämtat oss från än. Forskning och utbildning kan inte effektiviseras. Det är en OMÖJLIG dröm som avslöjar vad man prioriterar, och det är inte kunskapen och kvaliteten, utan pengarna. Det går att hålla illusionen vid liv ett tag, men nu kommer allt fler och allt tydligare signaler om att något är ALLVARLIGT fel i det svenska utbildningssystemet.

Konkurrens leder inte till bättre kvalitet, det leder bara till att egoismen underblåses, vilket i sin tur leder till att alla verkliga framgångar i akademin förhindras, och till att förekomsten av skenbara framgångar främjas. Verklig kunskapsutveckling kan bara ske genom kollektiva ansträngningar, genom att alla inblandade arbetar för att andra ska lyckas. Utan att ge går det inte att få, i alla fall inte bättre kunskaper. Forskning och utbildning är något man gör tillsammans, och egoismen är ett lika allvarligt hot mot kunskapen som svartsjuka är det för kärleken.

tisdag 27 september 2016

Trump, Åkesson och andra hot mot demokratin 2

I helgen publicerades en viktig artikel i DN. Det är Erik Åsard (professor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet och författare till bl a ”Den sårbara supermakten – USA:s väg från John F Kennedy till Barack Obama”) som skriver, och jag som reflekterar vidare med hjälp av hans ord och tankar. Det är inte bara ett val i USA där en ny president ska väljas, det handlar om så mycket mer. Vilket samhälle vill vi ha? Vad menar vi med demokrati och hur förvaltas samhället på ett hållbart sätt? Vad är basen, det som allt ytterst först tillbaka på; kunskap eller känslor? Fakta eller önsketänkande? Om olika ledare inte delar varandras bild av verkligheten, hur avgör man då vad som är rätt och riktigt? Vad är ett demokratiskt, hållbart samhälle egentligen?
Trumps försvarare i offentligheten tillhör inte eliten. Många av dem var tidigare helt okända men får genom denna valkampanj sina femton minuter av berömmelse. De brukar anföra tre försvarsargument närhelst de känner sig manade att rycka ut för att mildra eller bortförklara kandidatens senaste lögn eller förolämpning. Det första är att Trump i själva verket inte menar vad han säger – han tycker egentligen mycket bra om kvinnor, heter det med en blinkning, och han har nog inget emot mexikaner eller muslimer. Problemet är att Trump har gjort mängder av utfall i precis motsatt riktning, och om historien lärt oss något är det att vi ska ta ledande politikers ord på allvar och tro på att de tror på vad de säger, allt annat vore galenskap.
Trump är de utstöttas kandidat. Han får röster från många av dem som inte längre känner sig delaktiga i samhället, dem vars röst aldrig räknas. Hans väljare och liknande partiers väljare här hemma bryr sig inte om ifall Trump eller någon av företrädarna för SD ljuger. De röstar inte på den kandidat de tror ska leda landet till en bättre framtid. De röstar på motkandidaten, på den som säger sig vilja skapa en nyordning. Och för den som inget har att förlora spelar det ingen roll vem som vinner. Alla förändringar är bra för läget kan inte bli sämre. Det är i alla fall vad jag tror. Jag vägrar tro att människor är korkade och vill illa. Framgångarna för Trump och SD är en indikation på graden av desperation, ett uttryck för längtan efter enkla lösningar på komplexa problem. Framgångarna för SD och Trump är ett underkännande av nuvarande system som sliter isär samhället och gör de rika rikare och de fattiga fattigare, och får de som befinner sig mellan att vända sig mot varandra i förödande debatter, eller till förströelser, renoveringar, surdegsbakande och friluftsliv. Jag vet inte detta, men jag tror. Framförallt är jag övertygad om att vi som ser Trump och SD som ett hot behöver närma oss frågan och angripa problemet på nya sätt. Mer av samma löser ingenting, tvärtom.
Ett andra försvarsargument är att en president Trump kommer att ha en rad kloka rådgivare omkring sig som vid behov kan rycka in och avstyra tokiga beslut. Men det argumentet baseras på önsketänkande och förbiser att i det amerikanska presidentsystemet utser innehavaren själv sina närmaste medarbetare (utom de som måste godkännas av senaten), och att statschefen starkt påverkar det interna debattklimatet och fattar de avgörande besluten. Det är oklart vilka utnämningar en president Trump skulle göra, men en god gissning är att obrottslig lojalitet med chefen skulle vara ett avgörande kriterium.
Det ser lite annorlunda ut i Sverige, men även vårt land påverkas av utfallet i det amerikanska presidentvalet. Därför är det viktigt att hålla sig informerad, även om man ingenting kan göra. Fast med insikt om vad som sker ökar kunskapen och analyserna av vad som händer här hemma blir bättre. Det är två olika länder, men vi lever alla i samma värld och allt och alla påverkar varandra. Trumps väljare må vara till stor del desperata och utstötta, men hans lierade tillhör den ekonomiska eliten och hans politik kommer att gynna dem. Cynismen känner inga gränser. Trump är inte en politiker som kommer att omfördela rikedom, han kommer att göra de rika rikare. Kosta vad de kosta vill. Han offrar sanningen, klimatet och väljarbasen som han behöver för att nå makten. Och han offrar USAs kontakter med omvärlden. Han politik kanske inte är desperat, men hans väljarstöd växer på kvadraten av desperationen som finns i Amerika. Även här hemma pyr det och i takt med att infrastrukturen vittrar samman, vården sakta försämras och skolresultaten sjunker, samtidigt som de enda "lösningar" som förs fram är sänkta skatter, mer effektivitet och nedskärningar, nedskärningar, nedskärningar, växer uppgivenheten. Och ur desperationen växer längtan på snabba, enkla lösningar fram. Kosta vad det kosta vill. Ett land får inte de ledare landet behöver, det får de ledare folket som helhet förtjänar. Politikerna har inte makten, de lånar den från folket. Inte ens Barack Obama klarade under sina åtta år av att vända utvecklingen till det bättre. Han hindrade dock fallet och byggde en grund att bygga vidare på. Trump vill bygga en mur istället, och kasta ut alla som inte ser ut som han själv. Han och andra politiker som hämtar stöd från människors lägsta drifter, som inte talar till eller utgår från, utan som föraktar, förnuftet, tvingas lova sådana saker för att få makten. Och de blir ju rikligen belönade, så det är klart att det inte är deras fel. Det är ingens fel. Desperation är inget man väljer, det är något man drabbas av.
Med kännedom om vilka personer Trump utsett att leda sin valkampanj finns det all anledning tro att rådgivarna kommer att vara devota jasägare som skulle ha svårt för (och inget intresse av) att argumentera emot den manhaftige presidenten. Argumentets förespråkare tycks inte heller inse det egendomliga i att de stödjer en kandidat som efter en valvinst skulle behöva en armé av medarbetare för att skydda omgivningen från potentiellt katastrofala beslut.
Det finns inga argument för Trump, och inte för SD heller. Deras politik bygger inte på någon ideologi, något sammanhållet system av tankar. Politiken man söker mandat för handlar om att göra skillnad på människor utifrån olika föränderliga och delvis hemliga kriterier. Vi ställs mot dem, och det är de andra som anses vara problemet. Om vi bara bygger den där muren och kastar ut alla illegalt invandrade mexikaner, om vi bara hjälper flyktingarna på plats. Om bara ... Det är den enda grund man har att stå på, för övrigt byter man åsikt så fort det gynnar opinionssiffrorna. Sverige behöver inte SD för det enda unika med partiet, det enda de tillför är en oresonlig syn på människor med ursprung utanför Sverige. Att delar av Alliansen är otydliga med var man står talar sitt tydliga språk. Makten hägrar. Den är viktigare än hedern. Kanske tror man att det går att styra de krafter som Trump och SD kanaliserar. Det kan man inte, för det är inte förnuftet som talar, det är känslan. Känns det rätt är det rätt, är inte en samhällsbyggande ideologi.
Ett tredje försvarsargument handlar om det amerikanska maktdelningssystemet, som visat sig förvånansvärt robust och klarat sig i stort sett intakt genom flera förödande krig och kriser. Det är en garanti, menar somliga, för att statsorganen skulle fungera modererande och vara motståndskraftiga även under en president Trump. Men en president som verkligen vill begränsa friheterna eller snöpa yttrandefriheten kan piska upp en stämning som gör sådana inskränkningar möjliga, det visar flera historiska exempel.
Det har hänt förr i historien att ett "perfekt" system kopplats ur och demokratin satts ur spel. Det är demokratins dilemma, att den inte är den bästa ordningen utan den minst dåliga. Demokratin blir aldrig bättre eller starkare, mer funktionsduglig än vad folket låter den vara. Och Trumps och Sds väljare är ju inte intresserade av demokrati, de vill ha vad de åtrår NU. Alla som bryr sig det minsta om demokratin, öppenheten och yttrandefriheten, allt det som kännetecknar ett hållbart samhälle borde veta bättre än att ens fundera på att rösta eller liera sig med den typen av politiker. Det finns gott om uttalanden från Trump och från många höga företrädare för SD som visar var de står och vad de anser demokratin vara värd. Inget system i världen kan stå emot folkets makt. Därför är desperationen som framkallats av växande klyftor och ökad press livsfarlig, för den skyr inga medel. När fler och fler inser att det inte kan bli värre ökar risken att ledare som Trump och Åkesson lyfts fram som hjältar.
Fast det är svårare att åstadkomma skador i inrikes- än i utrikespolitiken. Inrikespolitiskt är presidentens makt kringskuren av kongressen och domstolarna. I utrikes- och försvarspolitiken däremot har exekutiven avsevärt större maktbefogenheter, och det är presidenten som i sista hand ensam avgör om man ska sätta in kärnvapen. Det finns ingen maktdelning i USA vad gäller bruket av det ultimata vapnet. 
Trumps uppfattning om kärnvapnen, liksom den han lagt i dagen om Nato, Baltikum och Vladimir Putin, röjer en okunskap och naivitet som borde få omvärlden att bäva. Nyligen avslöjades det att Trump i en briefing tre gånger frågade en utrikespolitisk rådgivare varför inte USA kan sätta in kärnvapen vid militära konflikter. Han har vidare lovat att som president överväga att erkänna Rysslands annektering av Krim, och att avsluta de ekonomiska sanktionerna mot landet. Allt följdriktigt av en kandidat som funnit en själsfrände i Moskva.
Hur ser det ut i Ryssland? Är det så vi vill ha det här? Just i den frågan verkar SD inte dela Trumps syn, men deras syn på homosexuella är otydlig, minst sagt. Och även andra grupper, som ligger en bit från normen verkar många i partiet hysa en tveksam inställning till. Alla tecken på att man säger en sak offentligt och en annan bland sina likar oroar, eller borde i alla fall oroa alla som värnar demokratin. Den här typen av partier har gång genom historien visat sig tala med kluven tunga. Man går till val på en sak, men när man väl fått makten: "smäller det". Jag håller inte med övriga partier i riksdagen om allt, men inget av dem skrämmer mig på det sätt som SD gör. Den fasad utåt som Åkesson, Karlsson, Jomshof, Ekerot och Söder utgör ger mig kalla kårar. Det är en homogen grupp som håller ihop och skyddar varandra, och under dem råder kaos. Uteslutningarna av medlemmar, otaliga polisanmälningar och alla vämjeliga kommentarer på Avpixlat skrämmer minst lika mycket som Donald Trumps uttalanden i talarstolarna under valrörelsen i USA.
Mot den bakgrunden finns det all anledning att instämma i Washington Posts omdömen och låta varningen genljuda över världen: Donald Trump är ett akut hot mot USA:s demokratiska institutioner och mot den globala freden och säkerheten.
SD utgör inget globalt hot, men om Trump banar väg för en ny syn på politik och alternativa sätt att leda ett land kan allt snabbt förändras här hemma och på andra håll. Kulturella förändringar går ofta trögt, men ibland kan allt förändras på ett ögonblick. Det finns inga garantier. Ingen kan veta vad som kommer att hända, men alla som har ögon att se med och basala kunskaper samt grundläggande analysförmåga inser att läget är allvarligt och riskerna stora.

Kände att jag behövde skriva av mig lite av frustrationen som bubblar inombords. Nu är det dock kväll och imorgon är en ny dag. Arbetet med att värna demokratin och vårda kunskapen fortsätter.

Hur gick det i debatten?

I natt debatterade Donald Trump och Hillary Clinton. Vaknar och undrar febrigt hur det gick. Egentligen skiter jag högaktningsfullt i hur det gick i DEBATTEN. Fast nu är det trots allt så att USA kan få en president som jag och många andra på goda grunder tror kan bli en KATASTROF. Vad jag än anser spelar den där debatten och många, många andra debatter roll. Det skrämmer mig mer än det faktum att Trump kan bli USAs nästa president eller att SD kan komma att få mer inflytande över politiken i Sverige. Debatter är ett effektivt sätt att avgöra frågor, men det är också det enda de är; effektiva. Hur kommer det sig, undrar jag, att effektivitet blivit viktigare än att besluten som tas är kloka och att politikerna är bra på att FÖRVALTA samhället på långsiktigt hållbara sätt? Hur hamnade vi här?

Ett annat uttryck för effektivitetens primat är det faktum att det inte längre är upp till befolkningen att på egen hand avgöra vem som vann debatten, hur nu någon kan anses vara vinnare i det läge som vi befinner oss i?! Idag är det experter som avgör. Debatterna i Aktuellt hinner knappt avslutas innan ordet går till Mats Knutson eller Margit Silberstein, som avgör vad som blev sagt, hur det ska förstås och vilka konsekvenserna nu blir.

Jag ser en avgrundsdjup klyfta öppna upp sig, mellan ett fåtal experter och resten av samhället. Experterna på att debattera möts i dueller på liv och död, och deras drabbning analyseras av analysexperter. Forskares forskarkompetens reduceras till ett slags universalexperter som svarar på frågor, ju snabbare och klarare svar desto bättre. Liksom debatten ska frågan AVGÖRAS. Svara, nu! I näringslivet avlöser ledarna, experterna på att göra vinst och ta strategiska beslut, varandra och arbetarna matas med mantrat: BESPARINGAR! Och experterna på att leda belönas med bonus för att göra sitt redan välbetalda jobb "bättre" och får avgångsvederlag när de misslyckas med att nå upp till aktieägarnas (orimliga, verklighetsfrånvända) förväntningar. Samma logik som i politiken alltså, där ledarna spelar i en egen liga, på andra sidan den där klyftan. Även politikernas budskap till folket är: BESPARINGAR. Åt dem som har ska vara givet, och de som inget har trampar man på och utelämnar åt sitt eget öde.

Experterna på underhållning kallas in för att gjuta olja på vågorna när spänningarna i samhället riskerar att explodera. Prime Time i lördags: Gissa låten! Skillnaden mellan det programmet och Fråga Lund är att man där skriker: SVARA! Publiken är lika entusiastisk och balanserar på gränsen till det hysteriska. Vem vann? Svara! Snabbt, effektivt! Experter, överallt experter. Så blir det i ett samhälle, en kultur där EFFEKTIVITET är svaret på alla frågor.

Vi får de ledare, politiker och experter vi förtjänar, inte de vi behöver. Vi får det vi önskar oss, för makten kommer alltid underifrån. Det är folket som bestämmer, även över sin egen underordning. Inte så att folket får skylla sig själv. Jag är också del av folket, liksom alla andra. Och det är inte experterna det är fel på, eller politikerna, ledarna. Donald Trump är det kanske största offret. Det är honom det är synd om, för han verkar tragiskt nog tro att han är en värdig efterföljare till Barack Obama. Han har lockats att förkroppsliga samhällets längtan efter effektivitet, lönsamhet och ansvarsfrihet.

Det dansas kring guldkalvar, utses syndabockar och offras en massa lamm. Hur långt har mänskligheten kommit egentligen? Hur gick det till när eftertanken avskaffades i vardagen? När bildningen övergavs som mål för skolan och samhället? När och varför slutade företagen hushålla med de knappa resurser de har till sitt förfogande?

Under tiden som vi väntar på att valet i USA ska avgöras förändras klimatet, läggs allt fler tillverkningsföretag ner för att värna den heliga vinsten, kriget i Syrien fortsätter och kastar ut allt fler människor i desperationen som flyktingstillvaron innebär. Här hemma debatteras frågan om vi ska förbjuda tiggeriet, för att slippa se eländet. Snart är det Melodifestival. Skönt att slippa ta ansvar. Går det åt skogen skyller vi på experterna och ersätter de gamla med nya, bättre. Snabbt, smärtfritt, effektivt.

Är det hållbart? Knappast!

måndag 26 september 2016

Trump, Åkesson och andra hot mot demokratin 1

Igår publicerades en viktig artikel i DN. Det är Erik Åsard (professor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet och författare till bl a ”Den sårbara supermakten – USA:s väg från John F Kennedy till Barack Obama”) som skriver, och jag som reflekterar vidare med hjälp av hans ord och tankar.
Den 22 juli, dagen efter att det republikanska partikonventet avslutades, publicerade Washington Post en ledarartikel om Donald Trump. Tidningen, som är mittenorienterad i inrikesfrågorna och konservativ i utrikes- och säkerhetspolitiken, tog till de stora orden och varnade för vad en president Trump skulle innebära. Trump är ”unikt okvalificerad” för att inneha presidentposten, hette det med tillägget att han varken har erfarenheten eller det rätta temperamentet för jobbet. Trumps kampanj bygger på ärekränkningar och på att splittra landet, inte att ena det. Hans åsikter utgår från en felaktig analys av USA:s problem, och de lösningar han föreslår är farliga. Hans förakt för konstitutionen kan avslöja att nationens drygt tvåhundraåriga maktdelningssystem är bräckligare än vad någon velat tro.
Donald Trump är en postmodern politiker. Han utgår från det som KÄNNS rätt och skapar sina egna sanningar. Om det han säger hänger ihop eller inte skiter han högaktningsfullt i, och det gör hans anhängare också. Det handlar om makt. Trumps kampanj är en uppvisning av känslor och saknar helt koppling till vetenskap och beprövad erfarenhet. Han väljer själv vilka fakta han ska lyssna på och vilka han avfärdar, och finner han inget annat hittar han på. Här hemma står Jimmie Åkesson och säger att det är känslan som räknas. SD är också postmoderna och för att få rätt drar man sin inte för att sprida lögner. En riksdagsledamot har till exempel skrivit debattartiklar och där utgett sig för att vara någon annan. Läser i SvD om hans agerande:
Mannen ska även ha velat jobba hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som han kontaktat under falskt namn. MSB skulle starta en grupp som arbetade med rysk desinformation.
Jan Sjunnesson agerar på samma sätt. För att misstänkliggöra och även hota mig ljög han om vad jag sagt och står för, offentligt och hörde även av sig till min arbetsgivare. Jimmie Åkesson säger att KÄNSLAN räknas, och när känslan räknas har gränsen mellan fakta och fiktion lösts upp. Då ligger fältet fritt och det går att skapa vilka bilder man vill, om massinvandring och ökad brottslighet. Donald Trump förnekar klimatförändringarna som vetenskapen enhälligt står bakom. Och den som hänvisar till vetenskapen eller den som arbetar med vetenskap förkastas som PK. När denna typ av politiker möts av protester och presenteras fakta som talar mot deras fantasier skriker man ÅSIKTSKORRIDOR och vägrar debattera. Ändå vill man bli bemött och betraktat som som ett parti liksom andra. Framgångarna för dessa politiker bygger på växande förakt mot allt som andas etablissemang.

En klyfta har vuxit upp i samhället, som sliter det isär och vänder människor mot varandra. Inte vara de hotfulla andra som kommer utifrån, även bland svenskarna som man säger sig vara vänner till, finns vi och dem. Donald Trump tar alla chanser han får att anklaga Clinton för att vara lögnare och skurk. Och visst, hon har en hel del lik i garderoben och hon står långt från den vanlige amerikanen, men den verklige skurken och lögnaren är Donald Trump, som undgår kritik från det för ingen väntar sig något annat av honom. Att han ljuger och anklagar etablissemanget för att vara korrupt är vad som ger honom framgång. Anledningen till att det kommit att bli så är att förståelsen för vad vetenskap är och hur kunskap fungerar håller på att förändras. Jag vet inte, men misstänker att det hänger ihop med kunskapsraset i skolan. Känslan är starkare och vinner över kunskapen, liksom toleransen och det öppna samhället alltid hotas eftersom det saknar skydd mot intolerans och antidemokratiska handlingar. Både SD och Trump bygger sin politik just på intolerans att utmaningar och sabotage riktade mot den demokratiska processen. Det krävs kunskap, intresse, engagemang och förståelse för komplexitet för att värna demokratin som är oerhört bräcklig. Framgångarna för partier och politiker som Trump och SD är  tydliga tecken på krisen för demokratin och hoten mot det öppna samhället.
Var för sig skulle dessa karaktäristika enligt tidningen vara direkt diskvalificerande; sammantagna representerar de en akut fara. En Trump i Vita huset skulle kort sagt vara ”farlig för nationen och för världen”. Washington Post är inte ensamt om att ha kommit till denna slutsats. Men det skarpa ordvalet är anmärkningsvärt liksom tidpunkten för ledaren. Det normala ett valår är att dagstidningarna väntar med sina rekommendationer till senare under hösten. Men detta är inget normalt år. För att förstå det unika hot som Trump utgör måste man ha klart för sig vem han är och vad som format honom.
Lika viktigt är det att förstå kulturen som öppnar upp möjligheter för honom och andra, liknande politiker att få makt och inflytande. Det är inte Trump eller Åkesson som är problemet egentligen. Det har alltid funnits människor med förvridna uppfattningar som hungrar efter makt. Problemet finns i samhället och kulturen, bland medborgarna som av olika anledningar kan tänka sig att rösta på dessa postmoderna politiker, vilka antingen vill "röra om i grytan" eller förförs av "sanningarna" som politikerna presenterar. Kunskapens status och vetenskapens inflytande i samhället spelar roll och får effekter. När kunskapen inte är i centrum är det något annat som är det (pengar, rädsla, drömmar) och då kommer kunskapen att få stryka på foten. Kunskapen kräver också mångas engagemang för att hållas levande. Vetandet i ett samhälle, liksom demokratin är aldrig starkare än medborgarnas samlade engagemang. Därför spelar det en avgörande roll vilken kunskapssyn man har och hur man ser på lärande och skolas status.Kulturen är en helhet. Allt och alla hänger ihop. Samhället uppstår mellan och är resultatet av alla tankar, handlingar och händelser.
De flesta vet vid det här laget att Trump är vd för ett fastighetsbolag som bär hans namn och att han är välbärgad (om än inte så rik som han påstår). Mindre känt är vilka som varit hans förebilder och främsta inspiratörer. Tre personer sticker ut, alla auktoritära män.
Vad ser man upp till, vem är ens förebild? Det avgör så klart inte, men påverkar, hur man tänger och agerar. Normer skapas på det sättet. Normalitet är ett resultat av människors samlade idealiseringar. Därför spelar det roll vad man önskar och längtar efter. Inte så mycket vad man säger, utan vad man verkligen idealiserar spelar roll. Så är det med kultur, den handlar inte om vad man försöker ge skev av utan om den man verkligen gör och tänker. För att veta vad som kan hända om SD eller Trump får makten räcker det alltså inte att bara lyssna på vad de säger eller läsa partiprogrammet. Det krävs en mer ingående analys och kritiskt tänkande för att förstå vilka risker vi har att göra med. Så, hur ser Trumps ideal ut?
Mest betydelsefull är fadern Fred Trump, från vilken han inte bara ärvde en förmögenhet utan också en hel livsfilosofi präglad av materialism, manipulationer och fördomar gentemot minoriteter. För pappan var det allt överskuggande att nå framgång i arbetslivet, och för att maximera vinsten och vinna nya kontrakt tänjde han reglerna till det yttersta och agerade hänsynslöst mot konkurrenterna.

Faderns fejder med politiker och ständiga manövrer för att skaffa sig favörer på skattebetalarnas bekostnad för tankarna till Thomas Hobbes beskrivning av naturtillståndet som ett ”allas krig mot alla” – livet är en ständig strid där djungelns lag råder och där bara en sak räknas: att vinna. Det var en åskådning som övertogs av sonen och som förstärktes när denne som oregerlig 12-åring flyttades till en militärakademi i norra New York. Skolan var helmanlig, strikt hierarkisk och präglad av mobbning och fysiskt våld utövat av både studenter och lärare.
Homogena miljöer, hierarki och våld som riktar sig mot meningsfränder och de som inte ser ut som vi. Känns tankegången igen? Lögner om massinvandring och en dröm om ett Sverige bebott av etniska svenskar. SD har ändrat i sitt partiprogram, men för bara några år sedan stod där tydligt att mångfalden skulle värnas genom att hålla grupper av människor åtskilda. Vi mot dem och hårda tag mot brottslingar, särskilt om de är flyktingar. Åkesson och Trump är samma andas barn och de hämtar stöd från samma typ av människor. Kunskap och bildning är ingen garanti för något, men den som förstår kultur och har lärt sig hantera komplexitet, den som verkligen vill veta, kommer att få svårt att inom sig härbärgera alla lögner och motsägelser som Trump och SD sprider på olika sätt och i olika forum. Den som vet hur bräcklig demokratin och det öppna samhället är, men ändå vill värna dessa humana värden, inser vilka risker det innebär att rösta på populistiska politiker.
I denna auktoritära miljö fann unge Trump en ny mentor, en sergeant och krigsveteran vid namn Theodore Dobias, som var än mer krävande än fadern. Dobias tränade skolans basebollag och hade inget förbarmande med dem som inte höll måttet eller gav intryck av att inte helt instämma i hans credo om att vinsten betydde allt. Trump var en av dem som periodvis utsattes för tränarens raseri. Pojkar som inte stod ut med behandlingen rymde, men Trump drog fördel av att vara duktig med basebollträet och kom att identifiera sig med den tuffe coachen.

En minst lika viktig inspiratör för Trump är Roy Cohn, som föddes i New York och redan i 20-årsåldern tog en juristexamen vid Columbia. Cohn inledde sin karriär under kalla kriget och var som åklagare med om att väcka åtal mot misstänkta kommunister i den federala förvaltningen. Därefter spelade han en ledande roll i rättegången mot Julius och Ethel Rosenberg, vilka dömdes till döden för spioneri 1951. Cohn uppmärksammades av FBI-chefen J. Edgar Hoover som rekommenderade honom till den tidens främste kommunistjägare, senator Joe McCarthy. Cohn anställdes som McCarthys chefsjurist och innehade posten ända fram till den bullrige senatorns fall i mitten av 50-talet.

Trump och Cohn träffades första gången 1973, då Cohn var en inflytelserik och fruktad New York-advokat med mängder av klienter bland stadens mäktiga politiker, affärsmän och maffiabossar. Trump berättade att justitiedepartementet hade stämt honom och fadern eftersom de vägrade hyra ut bostäder till svarta. Cohns råd var att ta målet till domstol och stämma departementet på den nätta summan av 100 miljoner dollar. Så skedde, och under processen visade Cohn prov på sin hänsynslöshet och totala likgiltighet för hyfs och konventioner. Målet gjordes efter flera års förhandlingar upp i godo, men utan att far och son Trump erkände att de hade agerat felaktigt.

Det är svårt att finna en mer osympatisk person i amerikansk efterkrigshistoria än Roy Cohn. Från 1973 fram till sin död 1986 var han Donald Trumps advokat, mentor och rådgivare i såväl personliga som affärsmässiga frågor. Cohns kontakter, brutala stil och oförsonlighet mot rivaler passade Trump som hand i handske. Cohn var både jude och homosexuell, men det hindrade honom inte från att när det passade göra grova antisemitiska och homofoba uttalanden. Trump uppskattade särskilt Cohns lojalitet och har tagit efter dennes motto, som på engelska lyder: ”Always attack, never apologize”. Den maximen har vi sett Trump praktisera åtskilliga gånger under årets valrörelse. Att erkänna fel eller brister vore att visa svaghet och ge motståndarna rätt, vilket är otänkbart för Trump.
Jan Sjunnesson attackerade och har inte bett om ursäkt för sin lögn om mig. Och hur går hem, brukar man säga. Järnrörsskandaler, uteslutningar och samröre med kända nazister rinner av SD som en gås. Doland Trump säger att han skulle kunna skjuta människor på femte avenyn i New York utan att det skulle påverka hans popularitet. Det säger något om vad det för krafter som denna typ av politiker hämtar stöd från och ger makt åt. Inget gott kan komma ur en politik som vilar på sådan kunskapsfientlig, fördomsfull och även motsägelsefull grund. Att Alliansen ens funderar på att samarbeta med SD visar hur korrumperande makten är. Det ger dessutom legitimitet åt SD, deras politik och den människosyn som partiet utgår från.
Det säger åtskilligt om Trump att han under så lång tid, och särskilt under perioden då han etablerade sig som fastighetsmagnat, hade Cohn som sin närmaste vän och förtrogne. När de inte träffades talade de med varandra flera gånger på telefon varje dag. Sommaren 1986, då det blev känt att Cohn var döende i aids, bröt Trump förbindelsen med honom och bytte juridiskt biträde. Kort innan Cohn avled kom beskedet att han hade avstängts som advokat på grund av ett oetiskt, oprofessionellt och ”särskilt klandervärt” beteende.
Partiledningen hos SD är etniskt, åldersmässigt och ur könshänseende mycket homogen. Det är en liten grupp män som känt varandra länge som syns och hörs. De har valt en annan framtoning än Donald Trump, men i grund och botten är de samma skrot och korn. Läser till exempel om de som finns bakom, de som anställs och som gör grovjobbet. Ingen vacker läsning.

Återkommer inom kort med fler tankar, i en del två.

Mikropolitik och segmenteringar 19


Uppdelningar av samhället, rummet, kulturen. Gränsdragningar och tankar vi och dem, inne och ute, vän eller fiende. Det är djupt mänskligt att tänka så, men det är inhumant (i den betydelse man brukar lägga i begreppet mänsklig) att agera i enlighet med tankarna och känslorna som finns där inne. Samhället blir till och förändras i dynamiken som uppstår mellan människor, och människor agerar antingen utifrån intellektet eller på affekter. Alla är olika, men det som skiljer dem åt är inte antingen eller utan mer eller mindre av både och. Det krävs kunskap och förståelse samt tålamod att agera med utgångspunkt i intellekt, medan den som agerar utifrån affekt bara behöver känna efter i magen. Här finns en av samhällets allra största utmaningar: Hur balansera affekt och intellekt.

Populistiska politiker spelar på affekter. Minns Jimmie Åkessons ord från Almedalen: Det är känslan som räknas! Är det verkligen så? Är det inte i själva verket så att den dagen då politiken utgår enbart från känslan är vi alla utlämnade till ett pöbelvälde som INGEN kan kontrollera. Känslor har en förmåga att fortplanta sig mellan människor. När känslan av rädsla, avsky eller glädje för den delen väckts går det inte riktigt att heja sig, och när många människor känner på samma sätt kopplas intellektet ut och massan sätts i rörelse.

Därför är skolan så oerhört viktig. Därför är befolkningens bildningsnivå den grund som allt annat vilar på. Bildning har inget med intelligens att göra, det handlar om kunskap och lärande. Alla kan alltid lära sig mer och bli bättre på att tänka. Bildning är inget man blir färdig med, och det handlar inte om att plugga in en lista eller om att bara läsa klassiker eller lyssna på musik av mästare. Bildning handlar om att tillägna sig och utveckla de mänskliga egenskaperna. Bildning handlar om att lära sig hantera och kontrollera känslorna. Det gäller samma på individnivå som på samhällsnivå. Ett bildat samhälle agerar analytiskt och balanserar olika känslor mot olika kunskaper, det vill säga hanterar komplexiteten som uppstår överallt, i alla samhällen.
This way of presenting things still has the disadvantage of making it seem as though primitive societies came first. In truth, codes are never separable from the movement of decoding, nor are territories from the vectors of deterritorialization traversing them. And overcoding and reterritorialization do not come after. It would be more accurate to say that there is a space in which the three kinds of closely intermingled lines coexist, tribes, empires, and war machines.
Segmenteringar är sätt att dela upp och göra skillnad, ordna och reglera. Liksom det mesta som rör människor görs få framsteg. Mänskligheten rör sig inte från mörker till ljus, det blir inte bättre och bättre dag för dag. Allt finns och samverkar, samtidigt. Linjära, cirkulära och mer abstrakta segmenteringar samexisterar, sida vid sida och beroende på kontext. Klansamhällen, imperier och IT-samhällen avlöser inte varandra, de samproduceras och påverkas ömsesidigt. Det handlar om hur man delar upp, drar gränser och gör skillnad, och det handlar om relationen mellan affekt och intellekt.  
We could also put it this way: lines of flight are primary, or the already-rigid segments are, and supple segmentations swing between the two. Take a proposition like the following one by the historian Pirenne about barbarian tribes: "The Barbarians did not spontaneously hurl themselves upon the Empire. They were pushed forward by the flood of the Hunnish advance, which in this way caused the whole series of invasions." On one side, we have the rigid segmentarity of the Roman Empire, with its center of resonance and periphery, its State, its pax romana, its geometry, its camps, its limes (boundary lines). Then, on the horizon, there is an entirely different kind of line, the line of the nomads who come in off the steppes, venture a fluid and active escape, sow deterritorialization everywhere, launch flows whose quanta heat up and are swept along by a Stateless war machine.
En historisk ögonblicksbild. Mötet mellan det romerska imperiet och barbarerna. Vad var det som möttes och hur hanterades situationen. Om det var så att antingen eller var en möjlig lösning på mellanmänskliga problem skulle en sida avgå med den fullständiga segern, men så är det aldrig. Ingen sida VINNER ett krig, alla förlorar. Barbarerna integrerades i imperiet och en ny samhällsordning uppstod, en mer rörlig och flexibel ordning som banade väg för nya, mäktigare, större och mer rörligare sammanslutningar. Mellan den romerska arméns ordning och nomadernas friare organisering uppstår krigsmaskinen, som ingen kan kontrollera, som lever sitt eget liv.  
The migrant barbarians are indeed between the two: they come and go, cross and recross frontiers, pillage and ransom, but also integrate themselves and reterritorialize. At times they will subside into the empire, assigning themselves a segment of it, becoming mercenaries or confederates, settling down, occupying land or carving out their own State (the wise Visigoths). At other times, they will go over to the nomads, allying with them, becoming indiscernible (the brilliant Ostrogoths).
Det handlar inte om grupper som möts utan om ordningar som uppstår genom olika kombinationer av sätt att dra gränser och organiseringstyper. Jag och du är individer, och det är som finns mellan påverkar oss båda, men på olika sätt. Om jag är en känslomänniska och du en intellektuell ser vi olika på och agerar olika i relation till kulturen uppstår mellan oss och som vi både påverkar och påverkas av. Samhället består dock inte bara av dig och mig, samhället är alltid fler än några få men färre än alla. Något slags uppdelning måste utföras, och det finns ett begränsat antal olika sätt att dela upp och ordna. Vad som kommer att känneteckna just vårt samhälle är relationen och dynamiken som uppstår mellan just oss som lever just här, just nu. Styrs kulturen som finns här av intellekt eller affekt? Det bestämmer ingen enskild, det är något som händer mellan. Spelet mellan territorialisering och deterritorialisering, sammanhållning och kontroll samt upplösning och oordning pågår överallt. Segmenteringar skapas och utmanas, överkodas och förändras. Ingen kontrollerar förändringsprocessen, i alla fall inte fullt ut och definitivt inte över tid.  
Perhaps because they were constantly being defeated by the Huns and Visigoths, the Vandals ("zone-two Goths") drew a line of flight that made them as strong as their masters; they were the only band or mass to cross the Mediterranean. But they were also the ones who produced the most startling reterritorialization: an empire in Africa.
Vissa ordningar och sätt att organisera visar sig mer livs- och motståndskraftiga än andra. Vad som fungerar, var det fungerar och hur länge det fungerar går aldrig att veta eller räkna på och än mindre kontrollera. Ibland är kontroll och sammanhållning framgångsrikt, ibland frihet och upplösning. Det handlar aldrig om antingen eller utan alltid om mer eller mindre av både och. Dock kan man se att samhällen där det råder balans mellan affekt och intellekt förändras långsammare, kan hantera komplexitet och mångfald bättre samt blir mer hållbara. Genom att makten är spridd och verkar mellan medvetna människor som reflekterar innan de agerar, som samtalar och försöker förstå helheten istället för att fokusera på att vinna just den debatt de för tillfället är indragen i, blir samhället mer hållbart. Samhällen där affekter styr är snabbrörliga och föränderliga. Mycket kan hända på kort tid, men inget varar. Hitler drömde om ett tusenårigt rike, men makten och organisationen som gjorde honom till fürer byggde på ohållbara principer. Det tredje riket flammade upp och brann intensivt, som känslor tenderar att göra, men slocknade lika snabbt och lämnade bara aska efter sig. Tusenåriga riken kan aldrig planeras för, de uppstår mellan människor som samverkar, som ser varandra och som lyssnar och lär tillsammans. Människor som förstår att det krävs en viss ordning och att gränser är bra, men bara om de inte är rigida.
Thus it seems that the three lines do not only coexist, but transform themselves into one another, cross over into one another. Again, we have taken a summary example in which the lines are illustrated by different groups. What we have said applies all the more to cases in which all of the lines are in a single group, a single individual.
Individer, grupper, samhällen, länder, imperier ... Vad som är vad och hur det fungerar bestämmer ingen över, det avgörs mellan och beror på hur man ser på och hantera flyktlinjerna som uppstår som ett resultat av slumpen. Jag kan välja att utveckla och försöka utgå från intellektet när beslut tas och handlingar utförs, men jag kan inte kontrollera hur du gör. Samhället uppstår och förändras dynamiskt mellan dig och mig och alla andra. Vi bestämmer tillsammans vilket samhälle vi ska ha. Just nu vinner känslorna oftare än intellektet, men vad som händer imorgon står skrivet i stjärnorna.