tisdag 25 september 2018

Bildning, mångfald och hållbarhet

Återvänder till frågan om bildning, till den ständigt aktuella frågan om vad vad man ska lära sig och hur man ska hantera kunskap. Till tankarna på en mer kunskapsintensiv högskola. Utvecklingen i dagens samhälle oroar. Bildning är bra, det ska vi ha; sägs det i högtidstal och i samband med utnämningar. Fast egentligen bara där. Fortfarande finns trots allt en lockande, guldskimrande glans över detta med bildning och ingen ifrågasätter den. Paradoxalt nog tvingas man samtidigt konstatera att väldigt få satsningar görs på bildning. I tider av kris och neddragningar är det bildningsinnehållet som först får stryka på foten. Det är kurser med högt bildningsinnehåll som har lägst söktryck och följaktligen blir det dessa som läggs ner först. Tänkte försöka bringa lite reda i detta paradoxala förhållande. Frågan och problemet handlar om många olika saker. Först, vad är bildning? Sedan, vad ska vi ha den till. Därefter, vem ska utveckla och förvalta den?

Vad är bildning, till att börja med? Om det råder det ingen riktig enighet, men det går i alla fall att se två tydliga aspekter eller spår i resonemanget. Bildning som innehåll, ett slags kanon av klassiska texter som anses fånga innebörden i det man benämner bildning. Listan på texter är dynamiskt föränderlig och det förs en ständig debatt om vilka verk som kan anses kvala in på listan. Tyvärr och olyckligtvis stannar det ofta där. Det blir sällan mer än just en evig diskussion om vilka författare och verk som ska ingå i kanon. Det andra spåret eller aspekten av bildning handlar om form. Här förknippas bildning inte primärt med ett speciellt innehåll, utan anses mer vara en teknik för att organisera tänkande och värdera utfallet av olika tankestilar. Kritiskt tänkande är denna bildningsaspekts adelsmärke. Det är den definition av begreppet som jag själv förfäktar. Kanon har sina poänger, men tänker man så tenderar bildning att bli något man försvarar mer än använder.

Bildning måste sättas i verket, måste användas och avsätta spår i världen för att bli meningsfull. Det är i alla fall min fasta övertygelse. Och det leder över till frågan om vad vi ska ha bildning till, som är den viktigaste aspekten av bildning. För om man inte kan svara på den frågan kan man heller inte försvara bildningens roll på universiteten och högskolorna. Bildning får inte bli ett självändamål, någon som per definition anses gott, i sig. Den måste kunna försvaras på en rad olika sätt. Bildning riskerar annars att bli ett slags grädde på moset. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Just därför måste alla som säger sig värna och försvara bildningen kunna presentera hållbara argument för varför man ska satsa resurser på bildning. Vill man ha bildning måste man kunna argumentera för dess nytta, även om man har aldrig så goda argument för att vara kritisk till nyttobegreppet i sig.

Om humanvetenskaplig kunskap ställs mot annan kunskap och om all kunskap jämställs riskerar kunskapen som humaniora bidrar med att framstå som obegriplig, och humanisterna får lägga en massa tid och resurser på att värja sig mot fördomar, förklara missförstånd och kämpa mot illvilja och okunskap. Det är därför jag ser diskussionen om bildning som så oerhört viktig. Den behövs för att samhället ska kunna uppskatta och ta till sig all den värdefulla kunskap som humanister kan bidra med i samhällsbygget. Behovet av bildning har som jag ser det uppstått just för att forskning allt mer kommit att förknippas med enkla lösningar på temat: Forskning visar. Bildning utgör en betydelsefull motpol till ekonomiseringen, snuttifieringen och förenklingen av kunskapen.

Ett exempel från mitt liv på hur svårt det är för bildning att nå igenom i bruset av röster: För några år sedan satt jag i 20 minuter i en studio på radiohuset i Göteborg och svarade på frågor om alkohol och droger. Det var en journalist på P3 som intervjuade mig, och jag vinnlade mig verkligen att tala om resultatet av min forskning på ett enkelt och tydligt sätt, för att passa den lite yngre publiken. Tyckte även att jag fick möjlighet att uttrycka mig på ett nyanserat sätt om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och där jag humanist tycker att jag har massor att tillföra, inte som alternativ till annan forskning utan som komplement. Jag kände mig nöjd med intervjun och det kändes som väl investerad tid att offra en förmiddag på den så kallade tredje, folkbildande, uppgiften. Jag visste att intervjun skulle redigeras till ett fem minuter långt inslag, och jag fick frågan om jag fått med allt och tyckte jag var tydlig med vad som var viktigast. Besviken tvingades jag sedan lyssna på mig själv uttrycka självklarheter under tre minuter (för på P3 ska det ju spelas lika mycket musik som det talas) som bara bekräftade fördomarna, som jag var tydlig med att jag med min forskning ville motverka. Jag känner spelreglerna och kan ta det, men det är ju för att synen på kunskap ser ut som den gör som humanister ständigt hamnar i den där situationen. Jag är hjärtinnerligt trött på det! Talet om bildning är dock inte ett hinder för humaniora utan en förutsättning för framväxten av ett mer hållbart kunskapssamhälle där humaniora erbjuds plats på egna meriter, istället för som idag blir inbjuden med armbågen och på naturvetenskapens premisser. Humaniora behövs, menar jag eftersom få andra (mer direkt "nyttiga" och tillämpbara) ämnen verkar bry sig om akademisk mångfald. Humaniora och bildning är två sidor av samma mynt, inte två saker som utesluter varandra. Värdet med humaniora är inte bara bildningen, men bildningen är en betydelsefull del av värdet.

Varför uppskattar inte samhället kunskapen som humaniora förvaltar mer? Varför ser inte politiker och arbetsgivare värdet av humaniora? Jag ser bildning som en förutsättning för arbetet med integration. Utan självinsikt kan samhället inte bli hållbart, och där finns en stor del av nyttan med humaniora. Nyttan med humaniora handlar om kunskaperna och kompetenserna att skapa självinsikt. Humaniora handlar om människan, om oss själva. Humaniora är den enda vetenskapliga disciplin som inte bara problematiserar den andre utan lika mycket normen, makten och det som tas för givet. Humaniora handlar om kultur och det som finns mellan människor. Vi har som jag ser det inget migrationsproblem, vi har ett samhällsproblem som bara kan lösas gemensamt. Där spelar kombinationen humaniora och bildning en viktig roll. Det är olyckligt om vi accepterar föreställningen att det skulle handla om antingen eller, när det så väldigt ofta handlar om både och. Just det där både-och, förmågan att hantera komplexitet, är en annan av humanioras förtjänster.

Lika viktigt som det är att humaniora och bildning finns på högskolan är det att allmänheten får del av insikterna. Samhället skapas inte uppifrån och ner, utan nerifrån och upp. Det är ur folkdjupet politik, kunskapssyn och mångfald skapas och det är först när kunskapen når dit som samhället kan bli hållbart. Humaniora och bildning handlar om demokrati och samhällets intellektuella klimat. Jag ser ett stort behov av en annan syn på forskaren, inte som en expert utan som en utbildad medmänniska som lever i samhället tillsammans med alla andra och vars kunskaper integreras i vardagen, ute på arbetsplatser, på gator och torg samt i vardagen. En viktig poäng med bildning är att det handlar om hur kunskapen omsätts i vardagen och kommer till nytta i samhället. Sanningen är ju den att vi inte bara behöver ny kunskap, lika viktigt är det att kunskapen vi redan har kan användas på ett klokt sätt. Humanioras värde handlar om det, om att kritiskt granska även synen på kunskap. Likställs humaniora med annan forskning riskerar särarten i ämnet och mångfalden i akademin att gå förlorad.

Vad vi behöver är en annan och mindre instrumentell syn på kunskap, och en annan syn på utbildning. Livslångt lärande handlar inte om att samla på sig kunskaper, utan om att ständigt vara öppen för att lära nytt och lära om. En annan syn på misslyckande behövs också, inte som slutet på något utan som början. Behovet av flexibilitet talas det ofta om, men inte i termer av rörlighet. Flexibiliteten som efterlyses av näringslivet handlar allt som oftast om arbetsgivarnas rätt att välja och vraka bland de arbetssökande . Mångfald handlar inte om hudfärg eller kön, utan om alla aspekter av begreppet och kanske framförallt om olikhet i tänkandet. Här har humaniora en central roll att spela. Mångfald och hållbarhet är utmaningar som ständigt måste hanteras, inte problem som kan lösas med hjälp av riktade forskningsinsatser. Vi behöver en mer öppen och generös akademi som inte dignar under orimliga krav på prestation eller som måste visa ekonomiskt resultat.

Varför skiljer sig det önskade läget så mycket från hur det ser ut? Tyvärr misstänker jag att det inte handlar om okunskap eller bristande intresse. Jag misstänker starkt att det handlar om informerat ointresse. Problemet är inte att man inte vet eller förstår, utan att man aktivt valt bort humaniora eftersom ämnet uppfattas som besvärligt. Därför behöver politikerna inte bli mer medvetna, samhället behöver istället en annan syn på kunskap. Bildning är en annan syn på kunskap, och med bildning följer förmågan att uppskatta humaniora. Inte minst därför tycker jag det är olyckligt att ställa bildning mot humaniora. För mig handlar kampen för bildning inte om att föra fram humanioras förträfflighet. Jag ser bildning som en förutsättning för humaniora. Utan en utbredd förmåga i samhället att uppskatta bildning kommer humaniora att få svårt att hävda sitt värde. Humaniora kan inte reduceras till bildning, det är viktigt, men minst lika viktigt är att vara medveten om att bildning inte bara handlar om humaniora. Jag tror faktiskt att humaniora behöver bildningen mer än bildningen behöver humaniora.

Mångfald är inte ett mål, det är utgångspunkten för liv. Därför måste mångfalden värnas, och det är omöjligt utan motstånd mot enhetstänkandet och strävan efter att hitta den eller det enda och den eller det bästa. Humanioras och bildningen värde finns som jag ser det där, i förmågan att förstå värdet av mångfald och i kunskaperna och verktygen som behövs för att skapa förutsättningar för mångfald i ordets vidaste bemärkelse.

måndag 24 september 2018

Rätar ut några missförstånd angående yttrandefrihet

I ett öppet och demokratiskt samhälle måste alla garanteras rätten att utrycka sina åsikter. Om rätten till yttrandefrihet används för att sprida lögner utmanas dock demokratin på ett otillbörligt sätt. Misstankar och rykten som florerar och sprids med motiveringen att man får tycka vad man vill och att ordet är fritt är uppenbart demokratifientliga handlingar och måste därför fördömmas. När Voltaire tillsammans med andra upplysningsfilosofer på 1700-talet drog upp riktlinjerna för friheten, jämlikheten och den medmänskliga gemenskapen var han tydlig med att rätten att ha och uttrycka ÅSIKTER är viktigare än att vara överens. Demokratin bygger inte på att man tycker lika, utan på att man förstår varandra och gemensamt värnar samhällets öppenhet, att man lär sig respektera varandras olika åsikter. Kanske eftersom det moderna samhället inte var så utvecklat som det är idag anslöt sig Voltaire dock inte till demokratin, trots att han var kritisk till och motarbetade religiös intolerans, politiskt förtryck och okunnighet och fördomar på alla områden. Eller kanske just därför; han insåg att demokrati utan ansvar, anständighet och i avsaknad av kollektiv respekt för KUNSKAPEN aldrig kommer att kunna fungera.

För att demokratin inte ska lösas upp i ett allas krig mot alla och öppenheten förvandlas till ett förödande slagfält krävs att man håller sig till vissa grundläggande regler. Kunskapen måste respekteras och lögner samt missförstånd bekämpas. Om kunskap och fakta jämställs med och används som synonymer för åsikter, om allt fler anser det vara deras rättighet att tycka vad de vill även om sådant som går på tvärs mot vetenskap och beprövad erfarenhet, om känslan tillåts övertrumfa vetandet, segrar dumheten. Och därifrån leder vägen snabbt utför. Dilemmat är att alla försök att kontrollera människors tankar och åsikter förr eller senare också leder till förödande konsekvenser och hotar demokratin.

Hur gör man då? Yttrandefriheten är dubbelriktad och därför har alla ett ansvar för att värna den. Om inte vi som tror på och kämpar för demokratin och det öppna samhället försvarar kunskapen och använder vår rätt att yttra oss för att påpeka för den som sprider lögner att det är just vad hen gör, blir vi medlöpare till de antidemokratiska rörelser som försöker skrämma oss till tystnad och som använder demokratin och öppenheten för att underblåsa ogrundade känslor av hot och för att sprida lögner och åsikter som inte är förenliga med deklarationen om mänskliga rättigheter, som demokratin ytterst vilar på. Falska påståenden är lögner, inte åsikter. Tummar man på den skillnaden är man ute på ett sluttande plan alternativa som förr eller senare slår tillbaka på en själv. Titta på Donald Trump, på hur man allt mer målar in sig i ett hörn och allt hetsigare måste försvara sig för alla lögner, halvsanningar och problematiska åsikter han utryckt.

Man kan tycka att straffet för våldtäkt ska höjas och att asylsökande som döms för brott ska utvisas. Det är legitima åsikter som fritt måste kunna uttryckas. Men hävdar man att våldsbrotten ökat i Sverige fast statistik och forskning talar mot är det påståendet är det inte en åsikt längre, i bästa fall är det ett missförstånd. Självklart måste man tillåtas ha fel, men den som använder sin grundlagsskyddade rätt att uttrycka åsikter för att sprida lögner och falska anklagelser måste vara beredd  på att utsättas för kritik. Och det är då inte personens åsikter som kritiseras, utan felaktigheterna och missförstånden som torgförs. Om världens samlade forskare hävdar att klimatet förändras av människans sätt att leva är det inte ett uttalande man kan anmäla avvikande åsikt om. Påståendet är underbyggt av empiri som granskats kritiskt, det är inte bara något som några TYCKER. Samma gäller våldsstatistiken i Sverige. Om en ensam polis hävdar att läget är katastrofalt i förorterna är det en åsikt, och om den åsikten går på tvärs mot aktuell forskning och polismyndighetens samlade bild av läget bör åsikten inte spridas vidare. Inte av någon som säger sig värna demokratin och öppenheten i alla fall, och yttrandefriheten skapades inte för att vem som helst ska garanteras rätten att säga vad som helst om vilka företeelser man önskar. Bara för att man kan betyder inte att det är rätt och att man bör.

Av rätten att yttra åsikter följer heller inte någon rätt att bli lyssnad på eller tagen på allvar. Väljer man att outa sin egen dumhet och sitt ointresse för demokrati och öppenhet får man stå sitt kast och finna sig i att bli kallad både det ena och andra, utan att kunna hävda att det är en kränkning. Kritikern uttrycker en legitim och grundlagsskyddad ÅSIK. Yttrandefriheten handlar som sagt om allas rätt att uttrycka sina åsikter och tycker man att någon är korkad eller delar med sig av vidriga åsikter garanterar yttrandefriheten även kritikerns rätt att uttrycka sin ärliga åsikt om idiotin. Där och när åsikter betraktas som synonymer med fakta och kunskap kommer demokratin förr eller senare att lösas upp och yttrandefriheten kommer då snart att begränsas eller avskaffas helt. Därför är det så viktigt att ta ansvar för och försvara den värdefulla rätten, samt att kritisera alla som inte förstår eller bryr sig om vad som är vad.

Konstens ovärderliga kompetens


Utan en väl utvecklad, kollektiv förmåga, i samhället som helhet, att skapa samt utveckla och använda fantasi går mänskligheten under. Konst handlar om fantasi, om att tänka och göra det som ingen annan tidigare tänkt, om att tänja på ramarna och undersöka gränserna för det som går att föreställa sig. Konst handlar inte om att tänka utanför någon box (det är en pinsam floskel), utan om att tänka utan hänsyn tagen till boxar och konventioner och om att gestalta helt nya uttryck. Anledningen till att mänskligheten går under om denna förmåga utarmas är att om allt reducerats till siffror och kända fakta och om utvecklingen styrs mot förment realistiska och klart formulerade mål har tillvaron berövats sin vitalitet och livet upphört att vara levande. Att vara människa är att hantera det okända och utmana gränserna för tillvaron. Meningen med livet finns inte, den måste SKAPAS. Och det är en av konstens uppgifter.


Under valrörelsen talade SDs kulturpolitiska talesman om att partiet vill förbjuda alla konstnärliga uttryck som inte stämmer överens med partiets bild av Sverige och de värderingar SD menar är svenska. Om en sådan politik drivs igenom vore det förödande för samhällets vitalitet och långsiktiga hållbarhet. Kultur är förändring mer än något annat och alla försök att hindra eller styra förändringen i en speciell riktning som hittills genomförts i mänsklighetens historia har ändat i katastrof. Lika illa är det att driva en politik som går ut på att konsten inte ska få stöd av det allmänna, att utlämna den till marknadskrafterna. Konst är inte uppbygglig och heller ingen vara; utan något HELT annat. Det oroar mig att förståelsen för konstens roll i samhället utmanas och att så många bryr sig så lite om den. Exemplen på försök att förlöjliga konstnärer och konstnärliga utryck är oroväckande många och vore det inte så allvarligt skulle man kunna le åt dumheten.

Det som får mig att aktualisera dessa tankar, som tangerats många gånger här på bloggen, är helgens besök på Louisiana, Humlebaek, Danmark. Dit återvänder jag ständigt. Första gången jag var där var jag 10 år, och sedan har det blivit många, många besök. Bara byggnaderna är värt ett besök; oerhört inspirerande plats. Den aktuella utställningen handlade om månen. Nästa år är det 50 år sedan Armstrong tog sitt lilla steg, och mänskligheten sitt gigantiska kliv. Månlandningen var en triumf för vetenskapen och ingenjörskonsten.


Bilderna är tagna av den dräkt som Armstrong använde när han tog sina steg på månen. Insikten om att kläderna varit på månen fångar i alla fall min fantasi.
















Handsken på bilden användes av Eugene Cernan som reste med Apollo 17, 1972, och han var den senaste människan som satt sin fot på månen. Idag vet jag inte hur man tänker och om det finns något intresse av att resa till månen, men dess förmåga att trigga fantasin är fortfarande stor, stark och högra grad levande.

Utställningen visar hur länge månen på olika sätt fångat människors fantasi och triggat kreativitet hos både forskare och konstnärer. Galilei och Johannes Kepler (vars texter och bilder visas på Louisiana) riktade sina blickar mot månen, vilket fick dem att inse att jorden inte var universums centrum. Månen har alltid funnits där och konstnärer har fascinerats av den, dess ljus och olika faser. Det är nästan omöjligt att inte börja fantisera när man ser månen. Kreativitet är dock inget som bara kommer av sig själv, det är en kompetens som kan utvecklas och som behövs för att samhället inte ska stagnera. Månresornas historia började till exempel inte med rymdkapplöpningen och Kennedys berömda ord från den 25e maj 1961, om att USA inom 10 år skulle placera en människa på månen. Den kreativa processen som kröntes av Apollo 11 påbörjades långt före det. Jules Verne skrev sin bok Resan till månen redan vid slutet av 1800-talet, och filmen med samma namn hade premiär 1902. Och så där är det med allt, det börjar sällan där och när man tror. Det finns åtminstone alltid en förhistoria.

Fantasin är en urkraft och den kan inte tyglas utan problem. Utarmas förmågan eller om den till och med fördöms eller utsätts för restriktioner går det ut över samhällets långsiktiga hållbarhet. Kreativitet är vitalitet och utan den finns inget liv. Tänk på det nästa gång du skrattar åt ett konstprojekt du inte förstår. Det är inte självklart att det är konstnären eller konstverket som är problematiskt, det kan mycket väl vara du som väljer att ställa dig på fel sida och senare kommer att skrattas åt. Förhoppningsvis blir det enklare att förstå konsten om man tänker så och om inser att det handlar mer om en kompetens än om enskilda uttrycks estetiska värde.

Konsten är en upptäcktsresa som ständigt rör sig i alla möjliga och omöjliga riktningar. Den dag konsten INTE utmanar gränser eller trotsar fantasin är den död, och förr eller senare kommer samhället och kultren som låter det bli så eller som tvingar fram den utvecklingen också att vara dött.

söndag 23 september 2018

En kunskapsintensiv högskola

Sitter på ett tåg och utanför fönstret passerar det halländska landskapet revy. Det är helg. Tänker, som så ofta, på mitt arbete. Som lärare är jag aldrig ledig, jag tar bara paus ibland. Arbetar man med kunskap måste man dels vara i arbete, dels få distans till arbetet. Kunskapen utvecklas i mellanrummen. Växlingarna är viktigare än vad som händer i arbetet och på fritiden. Lärande är en dynamisk och ömsesidig process. Vi får den kunskap vi förtjänar och det lärande vi skapar förutsättningar för. Det finns inga genvägar. Just därför är det lätt att bli dyster över utvecklingen. Jag vet att många av mina texter om skola och utbildning andas pessimism, men det blir så eftersom jag bryr mig så mycket. Kunskap och lärande ger mitt liv mening och riktning; är mitt liv.

Detta är nu inte en dystopisk post. Denna text skriver jag för att jag av en slump fann en text som fyller mig med hopp. Det är professor Lars Strannegård på Handelshögskolan i Stockholm som skriver på DNs sida för kulturdebatt om ett brev som några studenter skrivit till Handelshögskolan, där man klagar på att man inte får tillräckligt med kunskaper om klimatfrågan och ekonomisk ojämlikhet. Hans svar och sätt att tänka, liksom studenternas krav, fyller mig med hopp. Han skriver till exempel (jag citerar inte hela inlägget, bara delarna som fångar dess andemening och det som gör mig glad):
Sedan ett antal år har vi ökat inslagen av konst och humaniora i miljön med syftet att göra Handelshögskolan än mer kunskapsintensiv. Vi vill inte berätta för våra studenter vad de skall tycka, utan stimulera dem till att tänka. Vi vill att de skall få djupa kunskaper inom våra kärnämnen och öka sin kritiska förmåga och sin kulturella förståelse. Målet är att de skall se världen ur många olika perspektiv, reflektera över sin egen roll i världen och höja sin medvetenhet om vem som styr deras attityder, preferenser och livsval.
Högskolan ska vara kunskapsintensiv och studierna måste vara självständiga, annars är det inte HÖGRE utbildning man bedriver. Innehållet på kurserna måste också ha bredd och djup. Förmågan att tänka kritiskt måste utvecklas på egen hand, den kan man inte undervisa om eller förmedla med hjälp av instruktioner. Kunskap och kompetens är aldrig isolerade företeelser. Mening uppstår alltid i och relaterar alltid till ett sammanhang. Kvaliteten i den högre utbildningen är ett resultat av samverkan mellan ledning, lärare och studenter. På högskolan förväntas man bedriva SJÄLVSTÄNDIGA studier och det innehåll som erbjuds måste man själv sätta sig in i och arbeta kritiskt med. Att vara och verka på högskolan som student handlar om att ta eget ansvar för sitt eget lärande och de kunskaper man väljer att fördjupa sig i. Det spelar ingen roll hur engagerade lärarna är eftersom studenterna alltid är fler och kulturen som skapas är ömsesidig. Jag kan inte dra mig till minnes att jag mött några studenter som ställt den här typen av krav på mig som lärare; studenter som vill ha MER kunskap, FLER uppgifter och HÅRDARE krav. Det är ovanligt, men också väldigt hoppingivande.
När nu en grupp studenter i DN skriver att de vill ha mer av detta så är det en mycket tydlig signal till oss som försöker göra utbildningen så relevant som möjligt. Vi anser inte att vi på något sätt är färdiga eller att vi ens har nått ett delmål. Världen står inför nästintill oöverblickbara utmaningar och Handelshögskolan utbildar individer som ofta får beslutande positioner i samhället. Därför har vi ett ansvar att ständigt utveckla och förbättra våra utbildningar för att förbereda våra studenter att möta och förändra den värld de går ut.
När studenterna kräver mer och visar att de vill öka sitt engagemang väcks lusten att lära hos alla verkliga lärare. Jag har inget som helst intresse av att göra mindre, jag vill göra mer. Antingen gör jag på eget initiativ och med utgångspunkt i mina personliga intressen, eller också gör jag det på studenternas initiativ. Det senare är mer givande eftersom krävande studenter tvingar mig upp på tårna och hjälper mig inse var gränsen för mina kunskaper går. Det är där jag vill vara, vid gränsen. Det är när jag inser att jag har fel och när jag befinner mig i okänd terräng och inte riktigt vet som jag känner mig som mest levande. Jag vill utmanas och blir ledsen när jag tvingas hantera önskemål om mindre text och sänkta krav. Därför fyller Strannegårds text mig med tillförsikt och glädje.
Vår tids utmaningar sätter stora krav på hur vi skall bedriva utbildning. Vi på Handelshögskolan vill ta ansvar för vilken typ av värld som våra utexaminerade studenter är med och skapar. Därför behöver vi, precis som alla andra utbildningsinstitutioner, få ständig återkoppling om vi gör rätt eller inte. Så när jag söker efter det ord som bäst fångar vad jag vill säga till de fem studenterna är svaret enkelt. Ordet är tack.
Jag instämmer och säger också TACK, till både Strannegård och till alla studenter som ställer krav på sin utbildning, till alla som vill utmanas och leva upp till mer än bara minsta godtagbara standard. Tänker på bildning och letar bland posterna på bloggen. Det jag skrev 2011 om ämnet är lika aktuellt idag, och kanske (förhoppningsvis) håller saker och ting på att förändras i rätt riktning.

Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är detta att tillhandahålla användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Det är i linje med den typen av resonemang som jag argumenterar för bildningens nytta. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar.

Användbarhetsaspekten har tyvärr underkommunicerats av bildningens förespråkare, om den inte har ignorerats helt. Det är frustrerande att se hur många försvarare av bildning som håller sig med en föraktfull inställning till dem som inte ser nyttan med bildning. Ännu värre är det att själva frågan om nyttan med bildning, av en del, anses handla om att sälja sin själ till djävulen. Men med en sådan inställning till det egna arbetet och de kompetenser man har gräver man sin egen grav. Varför skall samhället satsa medel på bildning om inte ens de som förvaltar bildningen kan tala om till vad den kan användas? Det går över mitt förstånd hur den som gör anspråk på att vara bildad kan hålla sig med en sådan inskränkt och världsfrånvänd inställning. Det är hög tid att kliva ner från elfenbenstornen, ta på sig arbetshandskarna och delta i byggande av samhället. Våra kompetenser behövs och är viktiga. Dags att visa det, i handling!

Bildning är nyttigt, både här och nu och på sikt! Genom att tillägna sig bildning får man förmågan att tänka kritiskt och man lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem. Det är i högsta grad samhällsnyttiga egenskaper. Utan dessa egenskaper, utan kritiskt tänkande och analytisk förmåga, faller samhället ihop som ett korthus. Bildning är därför inte nyttigt, det är livsavgörande för livet som vi känner det. Detta måste alla vi som ser oss som bildningsföreträdare inse, formulera och kommunicera till resten av sammhället. Att lägga sig i fosterställning och vagga kommer inte att lösa finansieringen som är det fundament som bildningens framtid vilar på, i det samhälle som vi lever och verkar i här och nu. Att fjärma sig på sin kammare och odla drömmen om förr i tiden, då bildningen uppskattades och allmänt ansågs ha ett värde i sig. Tyvärr, den tiden är förbi. En bildning som är i otakt med tiden är per definition ingen bildning, om ni frågar mig. Ingen kommer att satsa på bildning av barmärtighet. Det är upp till oss att försvara vår ställning och bevisa vår nytta.

Slutligen vem ska utveckla och förvalta bildningen? Ska bildning förmedlas i speciella kurspaket på universiteten, eller ska det spridas brett och genomsyra hela samhället? Svårt att uttala sig om detta. Frågan är komplex, och det ena förutsätter delvis det andra. Vem ska utbilda dem som ska sprida bildningen, till exempel? Är bildning ett ämne i eget namn, eller ett inslag i och en aspekt av kunskap? Tänk om det var det vi talade om, om det var sådana frågor som debatten om skolan och den högre utbildningen fokuserade på. Tänk om! Utan engagerade studenter som inser att de spelar i samma lag som sina lärare och som ställer höga krav och har ett eget intresse och personligt driv kan den högre utbildning aldrig bli högre. Låt oss aldrig glömma det.

lördag 22 september 2018

Vad uppskattar man egentligen, och vad kostar det?

Kan man uppskatta ett lågt bensinpris? Blir man glad och tillfredsställd av sänkt skatt? Nej, jag tror inte det, inte på riktigt eller på djupet. Det är andra känslor än strävan efter lycka som kickar in och driver samhällsutvecklingen i den riktningen. Ingen vill se sig som eller erkänna att man är girig, men talar man om att skatt är stöld när man bor i en fungerande demokrati är det precis vad man är, girig och egoistisk. Dessutom far man med osanning eftersom skatten man betalar går till förvaltning av det gemensamma. Forskning om lycka visar att rikedom möjligen ger en lyckokick, men på sikt leder inte mer pengar, i alla fall inte mer pengar över en viss, relativ, gräns, till ökad tillfredsställelse. Det är helt enkelt andra saker än sänkt skatt, låga priser och mer i lön som leder till lycka och ger livet mening.

Jag har sett listor som visar vad människor svarar i stora statistiska undersökningar där man försöker ta reda på vad människor generellt uppskattar allra mest. Pengar kommer långt ner på listorna, liksom väldigt mycket annat som många strävar efter och antar gör dem lyckliga. Att kasta ut alla utlänningar från Sverige till exempel, eller att bygga murar och investera i ett starkt försvar som skyddar medborgarna och samhället från utifrån kommande hot är saker som ofta nämns i samhällsdebatten och inte minst här i valrörelsen. Jämför man resultatet av undersökningarna som gjorts och som visar vad majoriteten faktiskt menar gör dem lyckliga på riktigt, vad man VERKLIGEN vill ha, med vad man strider för på sociala medier och vilka partiers program man röstar på är skillnaden slående.

Sex, vill jag minnas, toppade listan. Kärlek, vänner och god mat. Trygghet. Och så vidare ... En del av det som hamnat på listan kan man indirekt få med hjälp av pengar, så är det; men poängen är att det inte KRÄVS pengar för att uppnå verklig lycka. Inte minst i dessa dagar av oro och hot om klimatförändringar är det viktigt att påminna sig om skillnaden mellan vad man behöver och vad man vill ha, vad man vet gör en lycklig på riktigt och vad man önskar sig. Lyckoundersökningarna handlar dessutom om statistiska resultat som visar vad som förenar oss människor. Kunskapen vi har om varandra talar sitt tydliga språk; hotet kommer inifrån. Det är vi som inte vet vårt eget bästa och som önskar oss sådant som går på tvärs mot vad vi och alla andra faktiskt behöver. Det är inte invandrarnas fel att samhället brottas med problemen som bidar till oron som många känner. Alla människor vill ha och behöver i princip samma saker, och majoriteten av världens befolkning värdesätter sådant som inte påverkar klimatet. Det behöver man påminna sig om.

Forskningen om lycka handlar, som jag förstår saken, om att mäta vad som gör människor lyckliga, om att analysera beskrivningar av lycka och om att sprida dessa tankar i akt och mening att hjälpa människor att förstå sig själva och hur de skall kunna arrangera sina liv för att uppnå varaktig lycka. Andra resultat som framträder i forskningen är möjligheten att kunna fokusera på det som är här och nu, liksom förmågan att vara nöjd och kunna finna sig i det som är. Närvaro i nuet, oavsett hur det ser ut. Vardaglig förnöjsamhet verkar vara en av nycklarna till verklig lycka. Det kan knappast sägas vara några banbrytande resultat. Och så är det ofta, det enkla är det svåra. Vi krånglar till det och letar på fel ställen, vi tänker oss kanske att något så pass viktigt inte kan vara så enkelt; men det är det. Det är ju egentligen bara att öka närvaron och vara nöjd. Stanna upp och reflektera över vad man har istället för att jaga en förrädisk dröm, som ändå nästan alltid, efter en tid, visar sig vara ungefär som det man har.

Å andra sidan. Om alla vore lyckliga, tillfreds och närvarande. Då skulle samhället förändras. Jakten på lycka är en central drivkraft i det samhälle vi lever i. Jakten på det som människor önskar sig driver tillväxt, vilket är en förutsättning för dagens samhälle (samtidigt som tillväxten påverkar klimatet och leder till en rad problem). Pengar måste flöda för att uppnå tillväxt, och ju snabbare och mer intensivt flödet är, desto bättre är det FÖR EKONOMIN. Så ser logiken ut, själva det fundament som samhället vilar på. Äkta lycka är med andra ord inte riktigt förenligt med rådande samhällsorganisation. I samma stund som befolkningen (hypotetiskt) uppnår lycka, äkta lycka, förändras alltså själva den grund på vilken allt annat vilar. Ännu en flygresa till Thailand eller en ny bil, båt eller sommarstuga leder inte till LYCKA.

En väg att nå lycka skulle däremot kunna vara att skaffa sig kunskaper om olika typer av samband. Kunskap om hur världen hänger ihop och vad som påverkar vad; vad som förenar oss människor. Hur uppstår och sprids idéer om lycka (falsk lycka, det som marknadsförs som vägar till lycka)? Varför lyssnar människor på och låter sig påverkas av sådant som uppenbart går på tvärs mot vad som är bra för dem, och för samhällets långsiktiga hållbarhet? Hur fungerar samhället, och kultur? Det är viktiga frågor som bär på potential att öka andelen lyckliga människor i världen eftersom kunskap leder till förståelse som leder till att man kan ta klokare och mer långsiktigt hållbara beslut.

Kulturvetenskap handlar om att förstå komplexitet och paradoxer, i vardagen. Kulturvetenskap handlar om grunden för livet och vardagen, om det som människor delar, utan att på förhand definiera vad som är vad och hur det hänger ihop. Kulturvetenskap går ut på att söka kunskap, förutsättningslöst. Men arbetet är inte bara förutsättningslöst, det bedrivs också utan något tydligt definierat mål. Förutsättningslöst sökande, för ökad förståelse och därmed även lycka. Kulturvetenskaplig forskning kan faktiskt sägas uppvisa likheter med det som undersökningar visat faktiskt leder till lycka. Kulturvetenskap är riktad mot det som sker här och nu, och handlar om att förstå vad som räknas och gör skillnad för att kunna skapa ett drägligt och hållbart liv och samhälle för så många som möjligt. Vet man hur kultur fungerar förstår man vad som krävs för att skapa hållbarhet. Och i ett hållbart samhälle ökar möjligheterna för fler att finna sig till rätta och få det man behöver för att verkligen bli lycklig.

Kulturvetenskap är lyckovetenskap, följaktligen. Har inte tänkt på det på det sättet, men det känns självklart. Klart det är så. Och just därför blir jag så ledsen. För de som styr och har makt över samhällets kunskapsproduktion motarbetar kulturforskningen och humaniora. Sågar av den gren man sitter på, mot bättre vetande. I sin jakt efter lycka. Det var ju det jag sa. Kultur är komplext och många gånger frustrerande paradoxalt och motsägelsefullt.

fredag 21 september 2018

Religion förenar, eller kan i alla fall göra det

Samhällsklimatet idag är polariserat och högt uppdrivet. På nätet accelererar hastigheten i utbytet av tankar och känslor och det som in real life händer mellan två eller några få människor kan på sociala medier växlas upp och på några sekunder spridas till och påverka tusentals aktörer. På nätet reagerar inte bara människor av kött och blod, där finns även botar och trollkonton som lever på att sprida och underblåsa aggressioner. Vi lever i en reaktiv kultur där känslor går före intellekt, eftersom tankar tar tid och kräver reflektion.

Särskilt högt uppdrivet är tonläget ifråga om religion. Icketroende agerar idag allt oftare lika fundamentalistiskt som de religiösa företrädare de går till storms mot. Tro är en fråga som saknar GIVNA svar, annars är det inte TRO. Man kan tro på Gud eller på att det inte finns någon gud, men det är i båda fallen en fråga om tro. Och trosfrågor lämpar sig synnerligen illa för att debatteras. Det är dömt att sluta i konflikt eftersom tro talar mer till känslan än till förnuftet. Tro är en intellektuell verksamhet, inte en rationell. Det krävs ödmjukhet för att tro och hantera trosfrågor.

Tankefröet till den här bloggposten planterades bland utkasten i somras, under resan till Österrike, närmare bestämt i Zell am Zee. När vi kom dit var det en sak som stack ut. Bland människorna som rörde sig i det lilla samhället fanns väldigt många muslimer. Jag trodde först att Österrike tagit emot många flyktingar och att de placerats där, men efter ett tag insåg jag dels att det inte var flyktingar, dels att det inte bara var muslimer, där fanns även många ortodoxa judar. Österrike är känt för att vara främlingsfientligt, vilket är så himla svårt att förstå eftersom alla man möter är så himla trevliga. Jag inser så klart att det kan handla om att jag liknar dem jag möter, men det är ändå svårt att förstå hur en befolkning som är så artig och som alltid hälsar när man möter dem, kan odla en sådan misstänksamhet. Jag såg dock inget av detta i Zell am Zee, den kunskapen har jag fått genom att läsa och ta del av nyheter. Hur kan man förstå detta, och vad har det med de inledande tankarna att göra? Låt mig förklara.

En sak slår en omgående när man kommer till Österrike, och det är att befolkningen generellt sett är djupt troende. Österrike är ett katolskt land och det syns överallt. Statyer av Jungfru Maria och krucifix och målningar finns överallt. Och allt kretsar kring kyrkan mitt i byn. Österrike är ett land och österrikarna en befolkning som generellt sett är mycket mer religiösa än vi i Sverige. Det finns undersökningar som visar att Sverige i en internationell jämförelse är ett extremt land ifråga om hur vi här ser på religion; det är alltså vi som är undantaget, inte se andra. Reaktionen på religiositeten i Österrike handlar inte om att österrikarna är annorlunda och att jag är normal, tvärtom är det jag som kommer från en extrem kultur.

Om det nu vore så att Islam är en invasiv religion som måste hållas kort, vilket islamofoberna hävdar. Om det vore så att människor med olika religion inte kan leva i harmoni sida vid sida, eller att religion måste vara en privatsak för att undvika konflikter. Hur kan man då förklara det faktum att Zell an Zee blivit ett resmål som lockar religiösa turister från mellanöstern samt att judar, muslimer och katoliker kan umgås utan att det leder till konflikter? En plausibel förklaring fick jag i höstas, för ett år sedan, under en av föreläsningarna i den serie seminarier jag ansvarar för. Det var när Zana Muhammad talade om sina erfarenheter av att vara svensk muslim. Han berättade då om sin syn på halalkött och han sa då att när han åker till USA, som han betraktar som ett religiöst land så betraktar han köttet han äter som halal. Med reservation för att jag kan ha blandat ihop det, möjligen var det inte USA han talade om, så menade han att i ett religiöst land, oavsett vilken religion befolkningen praktiserar, är maten för honom som muslim halal. Kanske, eller jag skulle säga, troligen, är det så man ska se på och förklara det faktum att mixen av turister i Zell am Zee såg ut som den gjorde och att andelen djupt troende var påtagligt mycket större där än på alla andra turistmål jag besökt under mitt liv.

Kanske är det svenskarnas hårdföra och i vissa läger närmast militanta ateism och fundamentalistiska syn på religion som provocerar fram de konflikter mellan religiösa och sekulariserade? Om katolikerna i Österrike välkomnar muslimska och judiska turister och kan leva i harmoni borde vi kunna göra det här också. Fast då krävs det nog att vi visar mer förståelse för religion och religiositet. Det betyder inte att Sverige ska införa sharialagar och slöjtvång, det är en illvillig villfarelse som sprids av företrädare för antidemokratiska rörelser som inte vill vårt land och vårt samhälle väl. Religiösa människor vill mötas med förståelse på samma sätt som alla människor vill det, och i Österrike är man djupt religiösa och verkar därför ha mycket lättare än vi här i Sverige att förstå och acceptera människor, både troende och icke-troende. Jag vet som sagt att det inte gäller överallt i Österrike, men i Zell am Zee är det så, vilket var en mycket hoppingivande upplevelse som jag bär med mig och hämtar stöd och inspiration från.

torsdag 20 september 2018

Att lära är som att andas

Lärande handlar mer om växlingarna mellan lyssna, läsa och tänka samt förklara och utbyta erfarenheter med andra. Lärande uppstår i möten och kunskapsutveckling sker mellan människor, när man talar om det man vet och bemöter kritik. Att lära är som att andas: lära in lära ut. Lära vad, att och hur, men lika mycket om att avlära, om att överge även kunskaper som man byggt sitt liv och sin tillvaro på. Kunskapsutveckling är en en komplex process som i bästa fall leder till ökad förståelse. Framgång och upplysning är en myt; kunskap är inte en kumulativ process, frikopplad från människorna som lyssnar på varandra, som lär tillsammans och har att hantera samhället som skapas av gemensamma ansträngningar och demokratiska beslut.

Jag läser en bok och får nya kunskaper, men tvingas samtidigt överge några sanningar som väglett mig och som jag verkligen trott harmonierade med verkligheten. Vill man veta och är det KUNSKAP man söker måste man vara ödmjuk; liksom inför livets bräcklighet tvingas man acceptera det man måste, samtidigt som man försöker förändra det man kan. Människan är inget blankt blad, inget autonomt subjekt med en helt igenom egen och fri vilja som kan ställa sig vid sidan av och studera samhället objektivt. Kunskap är skapat vetande, av och för människor. Kunskap är ingenting i sig själv, den finns mellan och påverkar dynamiken i helheterna den ingår i och är del av. Liksom kulturen både påverkar och påverkas kunskapen av sammanhangen den ingår i.

Viljan att veta kan liknas vid ett begär efter kunskap och finns det inte tid att tänka efter, saknas tiden och förståelsen för vikten av kritisk analys; är man inte vaksam kan viljan ta över och förväxlas med vetande. Är det mycket som står på spel. Om det innebär att jag förlorar något som är värdefullt för mig eller som jag håller heligt ifall jag följer kunskapen och överger gamla sanningar vill det verkligen till att man är konsekvent, att man inte utnyttjar sig makt och sitt inflytande över andra för att mörka, relativisera, bortse från eller förneka kunskapen. Det är inte bara Jimmie Åkesson som säger att det är känslan som räknas och det är inte bara Donald Trump som talar om alternativa fakta, allt fler gör det allt oftare. Ju rikare och mäktigare man är desto mer har man att förlora på att vara konsekvent och följa kunskapens väg. Det håller på att segla upp som ett av vårt moderna samhälles mest allvarliga problem; detta att rika och mäktiga människor och organisationer använder sin makt för att påverka opinionen eller för att försöka påverka eller ifrågasätta forskningsresultat som missgynnar deras intressen eller hotar deras makt och inflytande. 

Har man pengar och makt kan man följa kartan även om verkligheten inte stämmer överens med föreställningarna man orienterar sig i världen med hjälp av. Även om alla de facto är lika inför kunskapen är det inte så det fungerar i realiteten. Kunskapen blir nämligen aldrig starkare eller mer användbar än vi människor tillåter den att bli. Det är en av mänsklighetens största och mest allvarliga tragedier detta att kunskap inte är makt, att makten och viljan så gott som alltid övertrumfar vetandet. Inför verklighetens krassas realiteter är dock även de rika och mäktiga lika hjälplösa som alla andra. Ska demokratin kunna värnas och klimatförändringarna hanteras krävs insikt om dessa saker och ödmjukhet inför kunskapens karaktär. Man kan tro vad man vill, men när havsytan stiger och ens hus och hem riskerar att hamna under vatten kan ingen vilja i världen förändra det faktum att det som händer faktiskt sker. När antidemokratiska krafter tillåtits nästla sig in i det demokratiska systemet, kanske för att något eller några vanligtvis demokratiskt sinnade partier anser sig kunna dra nytta av partiets framgångar, och sedan tar makten, driver igenom sin politik och avskaffar demokratin; då är det för sent att krypa till korset och lyssna på kunskapens röst.

Ingen vet något, varken om framtiden eller vilka kunskaper som kommer att behövas där och då. Därför är en marknadsanpassad, målstyrd och kortsiktig forsknings- och utbildningspolitik potentiellt förödande. Det kanske inte blir som man på goda grunder kan befara, men, som man brukar säga, som Murphys lag postulerar: Finns det en risk att det kan gå år skogen, ja då kommer det att göra det. Det är ett obestridligt faktum och inget som styrs av vilja eller önsketänkande, förhoppningar eller en optimistisk inställning till livets hinder och utmaningar. Friskt vågat må vara hälften vunnet, men idag är det förfärande många som på allvar tror att viljan faktiskt kan trotsa verkligheten och utmana världens samlade klimat- och demokratiforskares resultat.

Hotet kommer här liksom i så många andra fall, inifrån. När det handlar om kunskapsresistens och relativism kommer hotet dessutom inifrån oss själva. Det finns ingen annan man kan skylla på om man bortser från fakta, beprövad erfarenhet och kunskap om livet och verkligheten (i hela sin vidd och komplexitet). Att lära är som att andas, och kunskap är lika viktigt som syre. Därför är skolan och den högre utbildningen så viktig, därför återkommer jag ständigt till och upprepar dessa tankar. Inte för att få uppmärksamhet eller makt, utan för att göra vad jag kan för att verka för samhällets långsiktiga hållbarhet.