torsdag 19 juli 2018

Berättelsers förförande makt över tanken

Det framstår som allt viktigare att förstå berättelsers betydelse för den kultur som utgör klangbotten till samhället och allt som tas för givet i vardagen. När allt förändras allt snabbare och det sällan finns tid att tänka efter blir det svårare att minnas och förstå alla narrativa fragment som flimrar förbi, särskilt om dessa fragment passar in i en större berättelse som man känner igen och begriper. Det som skaver kan då uppfattas som ett problem, trots att det är sant och fungerar, om än inte inom ramen för den övergripande berättelsen som tas för givet av majoriteten.

Ett sätt att se på och förstå populismens framgångar är att inse att det handlar om att underblåsa olika berättelser som finns ute i samhället; berättelser som ofta handlar, dels om hur dåligt det är i vårt land, dels om varifrån hotet kommer, dels om ett idealt folkhem som fanns en gång och som ska återupprättas. När berättelsen lanserats och fått fäste ute i samhället bland medborgare som av olika anledningar faller för lockelsen och ansluter sig till rörelsen blir berättelsen självgående och skaparna kan ta ett steg tillbaka, om de nu inte, vilket är vanligare, knyter an till äldre berättelser. Populism handlar det om eftersom det inte spelar någon roll ifall berättelsen är sann eller ej, upphovsmännen vet att när den väl etablerats och blivit del av det allmänna medvetandet kommer den att tas på allvar och ställas mot andra berättelser.

Striden står inte mellan berättare och sanningssägare. Religioner är i grund och botten berättelser, liksom för övrigt även vetenskapen. Det handlar ytterst om att övertyga andra om att man har rätt och bör lyssnas på, det handlar om makt, och den insikten behöver uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag. Sanningen är ett slags berättelse om sakernas tillstånd som ateister ställer mot bibelns berättelser. Objektivitet är ett ideal, men framförallt eftersom subjektivitet är mer problematiskt. Objektivitet är väldigt svårt att uppnå i realiteten och ännu svårare att garantera och kontrollera. Utan förståelse för berättelsers förförande kraft och dolda makt blir det svårt att bekämpa populism och fundamentalism, som jag menar är de verkliga hoten. Om allt ses som berättelser tvingas alla närma sig varandras verklighetsbeskrivningar och narrativa grundstrukturer på ett mer analytiskt och kritiskt sätt än idag. Kampen om kunskapen och den långsiktiga hållbarheten handlar inte om hur man uppnår neutralitet och objektivitet, utan om vilka berättelser som fungerar och vilka som inte gör det. Hur man än tänker och agerar kommer det ytterst att vara olika berättelser som ställs mot varandra. Och det räcker därför inte att bara hoppas på att sanningen ska utkristallisera sig, det kommer den inte att göra eftersom även sanningen är ett narrativt element i en grundläggande berättelse om vetenskap.

Kunskap inte samma sak som sanning eftersom alla fakta går att tolka på fler än ett sätt. Realister är inte mer förankrade i verklighetens realiteter än någon annan, det är ofta bara ett retoriskt knep för att framställa sin egen berättelse i bättre dager än motståndarens. Problemet är således inte själva berättelserna utan maktanspråken som knyts till berättelserna och kampen om tolkningsföreträde. Den vars grundläggande narrativ får genomslag kommer att FRAMSTÅ som mer trovärdig eftersom hens berättelse ser ut att dels hänga samma mer, dels passar nya bitar som efter hand adderas till berättelsen bättre in i grundstrukturen än element som skaver, även om delarna var för sig fungerar. Verkligheten är komplex, inte kompliceras. Det är detta man måste förstå och bli bättre på att hantera.

Kultur är i grund och botten berättelser vars grundton och underliggande logik tilltalar olika människor olika mycket. Utan förståelse för detta blir det svårt att förstå värdet med samtal om komplexiteten på övergripande nivå, vilket banar väg för debatter om detaljer. Vissa berättelser är mer framgångsrika än andra, men framgången bygger alltid mer på känsla än på fakta.

Några exempel på narrativa element i en väldigt framgångsrik berättelse är den amerikanska konstitutionen som tillsammans med den amerikanska flaggan och nationalsången Star spangled banner tillsammans bygger upp en lockande berättelse om The land of the free. Den berättelsen bygger på känsla och drömmar och den övertrumfar enkelt alla fakta som säger något annat. Därför kan Trump agera som han gör utan att förlora makten om ämbetet. Människor vill drömma och offrar ibland inte bara sanningen, utan även sin egen och sina barns hälsa och samhällets långsiktiga hållbarhet för att slippa överge drömmen om hur man anser att det borde vara. Trumps framgångar handlar om att han förstått detta och agerar i enlighet med den logiken.

Det är inte berättelserna eller drömmarna som är problemet, eftersom även vetenskapen är ett slags berättelse handlar det egentligen heller inte om vad som är sant eller ej utan om vad som fungerar. Och det har visat sig att människor de facto, ensamma likväl som tillsammans, kan leva länge på förhoppningar, drömmar och även rena lögner. Vägen mot en väl fungerande demokrati och långsiktig hållbarhet måste därför byggas på förståelse för kraften i och kompetens att hantera berättelser.

Det som oroar mig är att helt andra berättelser idag vinner mark och sprids; berättelser som talar mer till egot än till gruppen eller mänskligheten. Att bli rik är en egoistisk dröm, inte en allmängiltig vision som fungerar som grund för långsiktigt hållbar samhällsförvaltning. Problemet är att det inte spelar någon roll att den drömmen faller på sin egen orimlighet eftersom bara ett yttest begränsat fåtal kan bli rika. Det ligger i sakens natur att rikedom är ett relativt mått. Den drömmen och berättelserna som bygger på den blir därför till ett slags gift som förstör chanserna att arbeta långsiktigt med hållbarhet och för att värna demokratin. Under sommarens VM i fotboll och annars också översköljs vi av en aldrig sinande ström av ny reklam för olika nätkasinon, för Trisslotter och inte minst Postkodmiljonären, som cyniskt nog försöker sälja in sitt budskap om att just du kan bli ofantligt rik genom att skapa en berättelse om att verksamhetens mål är välgörenhet. Att påpeka att berättelsen är osann är inte ett verksamt vapen mot den här typen av berättelse, det visar Trumps och SDs framgångar tydligt.

Även om aktörerna bakom Postkodmiljonären försöker går det inte eller är det i alla fall svårt att skapa verkligt framgångsrika berättelser, berättelserna som berör och mobiliserar skapades oftast för länge sedan, eller växte fram ut äldre berättelsekomplex. Det finns ett slags inbyggd fördröjning i alla berättelser. Det handlar INTE om storytelling eller paketering och vägen fram är inte att lära sig hantera berättelserna eftersom det är ett tveeggat svärd som lika gärna kan riktas mot en själv eller det goda man försöker åstadkomma med kunskapen och kompetensen. Sanningen och källkritiskt granskade fakta biter inte på känslor och alternativa fakta av den enkla anledningen att det i båda fallen handlar om BERÄTTELSER. Först när vi förstår detta kan vi försöka finna andra sätt att arbeta med och försöka förstå hur ett HÅLLBART samhälle skulle kunna byggas från grunden och med utgångspunkt i en berättelse som fungerar och leder till det samhället behöver.

Berättelser inspirerar och får människor att skapa något större än sig själva, tillsammans. På gott och på ont. Det går inte att komma ifrån. Berättelserna kommer inte att försvinna och vi gör därför bäst i att inte förneka dem och deras betydelse. Vad som behövs är förståelse, dels för berättelsernas existens, dels för dess funktion i vardagen och deras roll i skapandet av kultur. Om det ska satsas på något är det på utveckling av kompetens att analysera och möjlighet att samtala. Det behövs kollektiv förmåga till kritisk granskning och förståelse för komplexitet; eller, kort sagt, mer humaniora. För att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle behövs en skola och en utbildningspolitik som har bildning som mål istället för olika typer av mätbara resultat. En skola som säljs in med hjälp av andra berättelser än dagens, som talar till individens egoistiska önskan om valfrihet och höga betyg. Kunskapen måste placeras i centrum. Det är inte effektivitet som leder till insikterna som krävs, utan samtal, kritisk analys och tid att tänka efter. Det är inte svar och lösningar som behövs, utan andra sätt att närma sig problem och nya sätt att ställa frågor och arbeta för hållbarhet.

onsdag 18 juli 2018

Normer om mat (och annat)

Förra hösten började jag ändra mina matvanor på ett mer systematiskt och genomtänkt sätt, med stöd i ny forskning om tarmbakteriernas betydelse för kroppen och hälsan. Det verkar allt mer uppenbart att mikrobiomet samverkar med kroppens eget DNA på fler och mer genomgripande sätt än man tidigare trott; därför bestämde jag mig för att ta hand om och vårda bakterierna i tarmsystemet. Det är ett antal år sedan nu som jag drog ner på min köttkonsumtion, dels av rent egoistiska hälsoskäl, dels av etiska och miljömässiga skäl; men det var när jag läste en artikel om resistent stärkelse, provade att äta detta (först åt jag rå potatis om dagen, men sedan började jag blanda en tesked i vatten, vilket smakar bättre och är lättare att få i sig) som jag verkligen märkte en tydlig förbättring. På bara några dagar upplevde jag ett lugn i magen, som sedan dess hållit i sig. Förr åt jag ofta Losec, men det har jag helt slutat med. Den omedelbara och tydliga effekten peppade mig att fortsätta, dels att läsa mer, dels att experimentera med maten.

Insikten om kolhydraternas koppling till låggradig inflammation i kroppen, vilket i sin tur kan kopplas till en lång rad välfärdssjukdomar -- metabolt syndrom, hjärt- kärlsjukdom, demens liksom tarmproblem och allergier -- öppnade upp en helt ny värld. Jag har alltid varit intresserad av och hängt med i forskningens rön och har tänkt på vad jag ätit, men suget efter vissa saker har ständigt satt käppar i hjulet, jag har aldrig varit är inte heller idag någon fanatiker och följer inte någon diet. Jag söker kunskap och testar insikter i praktiken, liksom jag alltid gjort. Det är bara det att ifråga om maten har det inneburit så mycket positivt på så många olika håll. Och det kommer ny kunskap hela tiden.

Länge var jag en hängiven köttätare och tanken på att aldrig få äta korv och bacon kändes omöjlig. Sedan unga år har tanken på chips fått det att vattnas i munnen på mig, och så fort det lanserades en ny sort eller smak var jag tvungen att prova. Pasta var min absoluta älsklingsrätt som jag fortsatte äta tills magen sa stopp, trots att jag fortfarande var sugen. Socker och sötsaker jag visserligen ätit, men sällan varit sugen på. En nybakad fralla med smör och ost däremot, fick mig att känna lycka. Idag undviker jag bröd och håller nere konsumtionen av kolhydrater. Jag trodde det skulle vara en uppoffring, men det är det inte. Att undvika socker var enkelt och kändes bra redan från första stund, medan suget efter chips och pasta klingat av successivt.

Idag är jag varken sugen på korv eller bacon, chips äter jag allt mer sällan och bara lite åt gången. Gränslösheten ifråga om intag av, till exempel pasta har klingat av och hungern har även förändrats. Jag har upptäckt att det finns två olika sorters hunger och lärt mig skilja dem åt: hedonistisk hunger och homeostatisk hunger. Hedonistisk hunger handlar om det oemotståndliga sug efter viss mat (pasta, chips och godis) som jag känt av men som tur är alltid kunnat kontrollera. Homeostatisk hunger handlar om vad kroppen behöver och är en mycket mer smygande känsla, som går att leva med. Omläggningen av kosten fick den effekten att den hedonistiska hungern i princip försvann, vilket gör det enklare att kontrollera vad jag stoppar i mig. Jag har slutat småäta. Några gånger i veckan kör jag periodisk fasta genom att äta innan fyra på eftermiddagen och sedan vänta till närmare 12 dagen efter innan jag äter igen. Det är bra för bakterierna och tarmslemhinnan. Utan kaffe går det inte, men jag känner dock ingen nämnvärd eller i alla fall ingen plågsam hunger. Jag mår väldigt mycket bättre på en hel massa olika och ibland oväntade sätt. Magen är stabilare, jag drabbas av färre och lindrigare förkylningar, humöret är stabilare och idag är jag dessutom mycket mer stresstålig än tidigare.

Utan att tänka särskilt mycket på det och helt utan uppoffring avstår jag idag helt från socker och undviker bröd, pasta och ris. Jag äter bara kött i undantagsfall och försöker dra ner på kolhydraterna. Jag äter mycket bönor, linser och olika sorters grönsaker. Vegan kanske jag blir med tiden, men än så länge äter jag ägg och unnar mig ost och smör, även om olivolja är det jag använder mest. Det verkar inte finnas någon forskning som ger stöd åt hypotesen att fett är farligt -- tvärtom verkar det finnas välgrundade misstankar om att dagens kostråd leder till ökad fetma och försämrad folkhälsa -- så jag snålar inte med smör eller majonäs, vilket bidrar till ökad mättnadskänsla och minskat sug. Just det är vad jag egentligen ville skriva om, föreställningarna om mat och dess effekter. Så länge jag minns har jag fått höra att fett är farligt och socker är onyttigt, vilket det inte verkar finns något vetenskapligt stöd för. Däremot finns det gott om studier som indikerar att socker är farligt och (allt för mycket) kolhydrater är skadligt för hälsan eftersom det ger upphov till och eldar på inflammationer i kroppen. Föreställningen om att fett är farligt var det största hindret att övervinna i min omställning av maten, och även om jag omgående kände hur mycket bättre mådde och dessutom, som en bonus såg hur kilona rasade (sedan i julas har jag långsamt men stadigt tappat närmare sju kilo). Kulturens makt är stor, det visste jag, ändå förvånas jag över dess verkan.

Min förändring av kosten är liten, men den har fått konsekvenser även för mitt sociala liv. Normernas makt är liksom kulturens stor. Vi människor påverkar varandra genom att leva i enlighet med det vi lärt oss ta för givet. Även små förändringar i det tysta, som att lägga om kosten och sluta äta sådant som utgör norm i dagens matutbud, går inte obemärkt förbi. När man avstår från vissa saker ger det upphov till frågor och ibland misstänksamhet; som om jag utgjorde något slags hot bara genom min närvaro. Jag har fått vänja mig redan tidigt i livet vid att uppfattas som konstig, så det är inget stort problem. Fast jag förstår hur svårt det kan vara att ändra sina matvanor, även om hälsovinsterna är snabba och tydliga och suget efter onyttigheter minskar.

Mat handlar inte bara om individuell överlevnad. Mat är kultur och det finns tydliga normer för vad, hur och när man ska äta. Kollektivets tysta makt är stor. Dessutom är maten del av det ekonomiska systemet. Jag vet inte hur stor reell makt socker- eller köttindustrin faktist har, men i kombination med rådande normer och inom ramen för vår västerländska kultur leder allt sammantaget till att det växer fram hinder som den som vill värna sin hälsa eller leva mer etiskt och klimatanpassat måste övervinna. Dessutom tjänar läkemedelsindustrin enorma summor på välfärdssjukdomarna, så utifrån deras perspektiv finns inga incitament att sprida kunskap om förebyggande åtgärder. Lägg därtill insikten om att det är svårt att driva poltik med utgångspunkt i alternativkostnader, så blir det uppenbart vilka utmaningar samhället står inför.

tisdag 17 juli 2018

Min ledare vs Vår demokrati

Efterfrågan på stark och handlingskraftig ledare som skapar resultat som ligger i linje med hur jag tänker och vad jag anser behövs är en kollektiv variant av egoism och girighet. Innan Donald Trump valdes till president var det många som ansåg att en företagsledare skulle passa som president; eftersom företagsledare är bra på att generera vinst och att få saker och ting gjorda. Efter två år med Trump kan man utvärdera hans insatser. Han är och har alltid varit bra på att lova runt och hålla tunt, vilket präglat hans presidentskap. Och han producerar resultat, han: twittrar, skriver presidentordrar, avskedar medarbetare, jagar immigranter och håller osammanhängande, självförhärligande tal, samt har dragit igång ett handelskrig med Asien och Europa; men särskilt mycket POLITISKA resultat åstadkommer han inte, om man inte räknar försöken att bryta upp det som Obama genomförde. Jag vet inte hur många amerikaner som idag är nöjda med sin president, men de rika som får skattesänkningar och företagen som gynnas av hans poltik har mer att vinna på att vara tysta än på att höja sina röster. Man kanske inte tycker om Trump och man är möjligen kritisk till hans uttalanden, men eftersom han är deras ledare sitter man stilla i båten.

Det är en riskabel utveckling. Om och när synen på politik allt mer liknar synen på aktier som går upp eller ner och som genererar vinst eller inte, kommer efterfrågan på en stark ledare som för MIN talan att öka. Om och när politikens uppgift anses vara att ge mig det JAG vill ha och anser mig behöva, ger man efter för människans inneboende egoism och girighet. Om den dominerande bilden av samhället är att det består av ett avgränsat VI med nedärvda eller förtjänade och villkorade privilegier som ska skyddas mot en hotfull, diffus och obestämbar massa av alla andra som kommer utifrån och vill snylta på VÅR välfärd, växer behovet av en stark ledare fram. Min ledare, som värnar mina intressen och som skyddar mig mot hoten som jag upplever. Poltik handlar mer än de flesta om psykologi, och en annan effekt som också går att iaktta är att om man skäms för att man valde en ledare som inte lever upp till förväntningarna är det lätt att man döljer skammen genom att offentligt agera med ännu mer entusiasm.

Det är så som demokratin undermineras; genom att medborgarna använder sina demokratiska rättigheter för att få det man vill ha, istället för att höja blicken, vidga perspektivet och reflektera över vad SAMHÄLLET behöver, idag och på lite längre sikt. Samhället är vårt att förvalta GEMENSAMT, vilket företagsledare som endast ansvarar inför aktieägarna är dåliga på. Det är egoismen och girigheten som utgör hotet och som behöver belysas och diskuteras. När Miljöpartiet lägger fram förslag vars syfte är att värna miljön för framtida generationer behöver förslagen bemötas med intellektuella argument, inte med känsloargument som förklätts till "vetenskap". Man kan och får tycka vad man vill om förslag som värnar demokratin och samhällets långsiktiga överlevnad, men om magkänslan tillåts styra poltiken är vi ute på ett sluttande plan.

Vår gemensamma demokrati behöver värnas kollektivt, annars löses den upp i atomer och försvinner; därmed försvinner även allt det vi vant oss vid att ta för givet. Vår demokrati skapar förutsättningar för fler och olika människor att leva sina liv i enlighet med sina drömmar och sina respektive olika sätt att tänka. Vår demokrati kräver kollektiv omsorg om det som är gemensamt. Mångfald är en förutsättning för hållbarhet, och därför är alla tankar som bottnar och går att härleda till individers egoism och girighet, alla tankar på vi och dem, att utgöra ett hot mot samhället som vi lärt känna det. Hotet mot vår demokrati kommer inte utifrån, det kommer inifrån, dels människor, dels grupper. Egoism och girighet anses med rätta vara dödssynder, inte bara för dig och för mig, utan för alla och även för demokratin.

När Jimmi Åkesson, som lanserar sig själv som din och min ledare, som en sverigevän, säger att det är känslan som räknas, eller när han ställer pensionärer mot invandrare, söker han stöd för sin politik i människors psykologiska och allt annat än rationella inre. Han säger att han tar oron på allvar, din och min oro. Han lanserar sig själv som din och min ledare. Vår demokrati och den livsnödvändiga mångfalden vill SD att vi ska se som ett problem eftersom det ökar deras chanser att likt Trump eller företrädarna för Brexit, få makten. En poltik som bygger på känslor är per definition kortsiktig och eftersom känslor inte syns på utsidan både bygger den på och banar väg för egoism och girighet. Det vore en katastrof för demokratin.

Det är skillnad mellan politiker som TALAR om ansvar, och politiker som faktiskt försöker ta ansvar. Skillnaden handlar om hur man ser på demokrati. Den politiker som lanserar sig själv som handlingskraftig och ansvarsfull talar till DIG och till MIG, det är oss hen söker stöd från, i sin personliga jakt på ära och makt. Den politiker som går till val på förslag som sätter demokratin och den långsiktiga hållbarheten före den personliga egoismen och den kortsiktiga girigheten, söker mandat för en ansvarsfull POLITIK som bottnar i humanism, ödmjukhet och solidaritet med andra och med livet på jorden.

Inget samhälle kommer att vara perfekt för alla, det kommer alltid att finnas massor av problem; fast det innebär inte att det råder undantagstillstånd som kräver extraordinära åtgärder och en stark ledare. Vår demokrati och mångfalt är den enda garanten som finns för öppenhet och långsiktig hållbarhet. Det är vår egen egoism och girighet vi alla måste göra upp med och diskutera, liksom våra föreställningar om människor som kommer utifrån. Om vi låter känslorna räknas får vi ett samhälle som är motsatsen till dagens, och vi kan glömma alla ambitioner om att bygga ett kunskapssamhälle. Demokratin och öppenheten kommer liksom sanningen att vara det första offret, om säger om vi slår in på den vägen. Ingen talade om alternativa fakta innan Donald Trumps ego hotades av jämförelsen mellan antalet besökare på hans ceremoni jämfört med Obamas ...

måndag 16 juli 2018

Kunskapskontrollens paradox

Om bildning, som man brukar säga (och jag gillar verkligen den definitionen), är det man har kvar när man glömt det man lärt sig framstår dagens fixering vid styrning och kontroll av just kunskaper som ett fatalt, utbildningspolitiskt feltänk. Snacka om slöseri med skattemedel, särskilt som en ansenlig det av pengarna som samhället lägger på utbildning hamnar hos aktieägare, inte sällan utomlands.

En skola där fokus riktas mot allt fler prov och kontroller rörande allt mer detaljerade och specificerade kunskapsmål kan inte vara och kan heller aldrig fostra elever och studenter till att bli bildade medborgare. Där betygen och det man kan göra med hjälp av dessa är allt hamnar kunskapen i skymundan och förståelsen för relationer mellan olika ämneskunskaper och komplexa samband går förlorad. Vad har man då kvar när man glömt det; om man inte ens har lärt sig något, om både lärarnas och elevernas fokus riktats mot provresultaten och betygen? Ingenting. Några siffror eller bokstäver på ett papper.

Bildning är något djupt personligt, samtidigt som det är något man delar med andra. Bildning är ett förhållningssätt till både kunskap (det man redan vet) och lärande (det man ännu inte kan), inte en lista över viktig information och avgörande fakta. Bildning är ett mångfacetterat och öppet begrepp, inte en allmän kanon. Därför är bildning mer en riktning för utbildning än ett mål, och därför kan ingen annan än en själv styra eller leda processen. Lärare är inte ledare som producerar resultat, utan skapare av förutsättningar för lärande. Lärare visar vägen, men bildad blir man på egen hand och med utgångspunkt i sina egna, högst personliga intressen.

En bildningsinriktad skola är ett sammanhang där KUNSKAPEN står i centrum. Kunskapen är vägen fram, inte målet för resan. Den kunskapssyn som New Public Management bygger på är motsatsen till bildning; det är en resultatorienterad kunskapssyn. NPM-skolan är målfixerad och resultatorienterad; det är en standardiserad och strikt kontrollerad verksamhet. Att kalla det skola är missvisande, i alla fall för alla som värnar bildning. Det enda man har kvar när man glömt vad lärarna talade om på lektionerna i NPM-skolan är målfixeringen, resultatorienteringen och förmågan att följa order. NPM-skolan fostrar eleverna till rättänkande, effektiva kuggar i ett ekonomiskt system inriktat på vinst.

Det går inte att mäta graden av bildning. Det finns ingen standard. Bildning handlar mer om hur man ser på kunskap och de sammanhang man lever och verkar i, än om vad man kan. Eftersom bildning handlar lika mycket om det man kan och vet som om det man glömt och det man ska lära sig i framtiden är det ett flytande och föränderligt begrepp som passar synnerligen dåligt att upphandla i konkurrens. Utan omsorg om innehållet och ödmjukhet inför komplexiteten kan ingen bildning utvecklas. Det krävs tid och marginaler, analys och eftertänksamhet. Utan generösa möjligheter att börja om och överseende med misslyckanden rinner bildningen som sand mellan fingrarna och det spelar ingen roll hur fina resultat man kan visa upp. Bildningen finns alltid någon annanstans, den går bara att närma sig indirekt.

En bildningsskola kan man paradoxalt nog bara få genom att släppa på kontrollen och sluta tänka på mål och fokusera på mätbara resultat. Valfrihet är viktigt, men det handlar om vilka vägar man tar, inte om vilken skola man går i. Elever och studenter som söker bildning måste arbeta självständigt, vilket dagens NPM-skola förhindrar dem att göra. Lärare som söker bildning är där för att lära, inte för att producera resultat. Alla med genuint intresse för kunskap och lärande inser att ju mer man satsar på dagens skola, ju mer och bättre resultat man kan visa upp, desto mindre och mer utarmad blir bildningen i samhället.

söndag 15 juli 2018

Vuxenutbildning, en kärleksförklaring

På sommaren finns det tid att bara vara, utan krav. I vardagen ligger man ständigt steget efter och känslan av att vara jagad stressar; där finns varken tid att reflektera eller möjlighet att återkalla minnen som man skulle kunna dra lärdom av. Kanske är det därför kravet på evidens utvecklats till standardsvar när någon säger något som känns fel? Det har alltid varit så, men idag när det inte finns tid att analysera, när säkra svar anses viktigare än analyser och elaborerade frågeställningar, kommer magkänslan att påverka samhällsdebatten och styra vetenskapen. Det är olyckligt och förenat med risker.

Tillvaron, min och alla andras, (föreställer jag mig), handlar allt mer om att nå mål och producera resultat. Kraven på effektivisering gör att ingen är nöjd. Alla producerar alltid mindre än de kunde och borde, av det enkla skälet att allt och alla alltid kan bli bättre; fast inte av några objektiva skäl utan enbart för att det är så det är bestämt. Detta sätt att tänka och agera leder till att en tunnelseende och allt mer historielös kultur växer fram. Bara kunskaper som anses lönsamma och som går att motivera med hänvisning till legitima, uttalade behov satsas det på; fast ingen verksamhet får full kostnadstäckning. Effektivitet är något som tvingas fram, något man räknar med. Människorna och verksamheterna, kunskapen och kvaliteten från anpassa sig, inte tvärtom. Även om det är en villfarelse att motsatsen till effektivitet är ineffektivitet eller slöseri med skattemedel är det den tanken som styr; kanske eftersom det inte finns tid att tänka efter.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag för en stund sedan gick förbi skolan där jag som vuxen läste in mina gymnasiebetyg. Huvudet fylldes av positiva minnen från de två år jag studerade på KomVux.  Om fler, oftare i vardagen, kunde stanna upp och tänka efter; återkalla minnen och reflektera över tillvaron utan krav på resultat och prestation, skulle kulturen och samhället bli mer hållbart. Tunnelseendet och den växande historielösheten skulle enklare kunna brytas om det fanns tid för samtal. Fler huvudlösa beslut skulle kunna undvikas och förhoppningsvis skulle den populism som nu växer sig allt starkare kunna bjudas motstånd. KomVux är dock ingen lösning; det är fel sätt att att närma sig problemet. KomVux är en möjlighet som kan skapa förutsättningar för att färre problem uppstår. KomVux är en del av ett hållbart utbildningssystem och som i sin tur är en viktig del i försvaret för demokratin, mångfalden och det öppna samhället.

KomVux och landets folkhögskolor är försummade men helt centrala inslag i utbildningssystemet. Om och när utbildning ses som en kostnad blir det svårt att motivera just detta. Folkhögskolorna och KomVux är komplement till andra skolformer. Bredden en förutsättning för att skapa spets. Ju fler som får chansen desto färre misslyckas, och det är en långsiktig investering i samhället som helhet. Jag sa upp mig från min fasta anställning som bagare i samband med att jag sökte mig till KomVux. Jag hade nått vägs ände i bagerivärlden och kom till skolan som en desillusionerad 24-åring utan självförtroende på kunskapens arena. Min hunger efter kunskap och mitt behov av intellektuell stimulans var enorm. Det var därför jag läste, för att få kunskap och för att utvecklas som människa. Inte för att få betyg och öka mina chanser att göra karriär. Jag läste inte för att få högre lön. KomVux såg jag som en långsiktig investering, inte som en kostnad. Jag levde på studiebidraget och arbetade extra. Fast jag läste på heltid fanns det under KomVux-tiden tid att läsa skönlitteratur. Aha, kanske någon tänker; då skulle du alltså kunna läsa in dina betyg snabbare. Ja, kanske. Om det bara var betygen jag läste för, men nu var det inte så. Målet med mina studier var och är fortfarande bildning, och det vad just avsaknaden av mål- och prestationstänkandet som gjorde det möjligt för mig att bygga upp både kunskaperna och ett intellektuellt självförtroende. Utan de två åren på KomVux hade jag aldrig vågat söka mig till universitetet.

Min tacksamhet för åren på KomVux (i den form den hade runt 1990) är enorm. Och jag har på senare år även insett att folkhögskolorna fyller samma funktion. Därför gör det mig bedrövad att se hur ansvariga politiker behandlar både den vanliga skolan och vuxenutbildningen, och som lärare på högskolan märker jag hur förkunskaperna utarmas för varje ny kull som söker sig till högre utbildning samt hur illa rustade studenterna är för självständiga studier. Det är inte deras fel, det är en konsekvens av den syn på kunskap som dagens utbildningspolitik bygger på. Det är ekonomiseriringen, målstyrningen och kontrollen av skolan som gör att KomVux och Folkhögskolorna inte längre är vad de en gång var samt att förståelsen för vad bildning är och behövs för utarmats. Under de två år då jag läste in gymnasiet på KomVux växte jag som människa och fick perspektiv på tillvaron. Det viktigaste jag lärde mig var hur lite jag visste, vilket fortfarande idag är den mest värdefulla insikten som studierna gett mig.

Utan åren på KomVux är risken stor att jag inte varit lika ödmjuk som jag är idag, just för att jag vet hur lite jag vet och hur svårt det är att säga något säkert om det som rör människor i samverkan. Jag lärde mig förstå, dels att jag var, dels vad det innebär att vara, humanist. Utan att veta att det var detta jag gjorde så bildade jag mig på KomVux, jag insåg vidare att jag led av samt lärde mig hantera min dyslexi. Kunskaperna jag skaffade mig har jag antingen glömt eller omvärderat i ljuset av ny och bättre kunskap, och det ser jag som den viktigaste lärdomen, detta att OMVÄRDERA insikter. Fixeringen vid mål, styrning och resultat, som dagens utbildningssystem bygger på är närmast motsatsen till det jag lärde mig och idag inser är nyckeln till bildning och personlig utveckling. Det gör mig så ledsen, men samtidigt inspirerar det mig att kämpa vidare.

Återvänder i minnet till de där formativa åren. Tar vara på tiden och njuter av ledighet och kravlöshet. Med små medel skulle så mycket kunna bli så mycket bättre i skolans värld. Utan krav på styrning och effektivisering, med mer marginaler, ökad frihet och minskade kraft på prestation och mätbara resultat skulle läraryrket inte bara kunna locka till sig fler och mer motiverade studenter, det skulle dessutom kunna främja bildningen och samhällets långsiktiga hållbarhet.

fredag 13 juli 2018

Skolan är lika bräcklig som demokratin

Att lyssna på och ta människors oro på allvar kan och får inte AUTOMATISKT leda till att man ger efter för oron och realiserar allas önskningar. Demokrati handlar inte om att ge människor vad de vill ha, utan om att skapa förutsättningar för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle där så många människor som möjligt kan få och skaffa sig vad de behöver. Demokrati är inte en marknad där varor och tjänster bjuds ut och poltik handlar inte om marknadsföring av budskap vars syfte är att locka väljare. Bara för att många tror att det är så betyder inte att det stämmer, på samma sätt som det inte existerar någon åsiktskorridor eller censur bara för att just jag eller någon annan inte blir lyssnad på eller tagen på allvar. Strunt är strunt, om än i gyllne dosor.

Alla kommer aldrig att få det precis som de vill och det allmänna kräver gemensam omsorg; det är därför inte demokratins fel att samhället inte ser ut som jag tycker att det borde se ut och det är heller inte enbart regeringens fel om vallöftena inte infrias eller resultaten uteblir. Demokratin är inte det bästa styrelseskicket utan det minst dåliga. Drömmen om en stark ledare som levererar det han lovat är en omöjlig dröm om något som inte går att få.

Skolans misslyckande ligger i att det saknas förutsättningar för lärare att skapa insikt om vad demokrati är och hur den fungerar samt vilka insikter och egenskaper som krävs för att kunna förvalta ansvaret för samhället och kunskapsutvecklingen på bästa sätt. Om inte medborgarna förstår dels vad som krävs av folket som helhet, dels att ansvaret för både samhället och kunskapen är jämnt fördelat på alla, löses demokratin upp och skingras för vinden. Jag ser skolan som en nyckelaktör i samhället och arbetet med hållbarhet och det faktum att skoldebatten handlar mer om valfrihet och (försvar för) privata aktörers rätt att ta ut vinst som ett tragiskt misslyckande både för utbildningspolitiken och för utvecklingen av demokratin. Skolan är lika bräcklig och ömtålig som demokratin och kraven på resultat är lika förödande för båda.

Bildning är inte en lösning, men det sättet att se på skolan främjar även demokratin. Bildning är en allmän angelägenhet och inget man blir färdig med. Bildning kräver utbyte av tankar och erfarenheter mellan människor för att hållas vital och levande, för att utvecklas i takt med kulturen som både håller människor samman och som människor håller samman.

Grundproblemet i samhället idag, som jag ser det, är att förståelsen för skillnaden mellan komplex och komplicerad gått förlorad. Samhället är inte summan av ett antal delaspekter som kan behandlas separat, samhället är resultatet av komplexa samspel mellan delar som ofta inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig påverkar varandra. Det är i ödmjukheten det brister. Arroganta och självsäkra ledare ställer till med mer skada än nytta och ju längre tid som den utvecklingen får fortsätta, desto svårare blir det att stanna upp, tänka efter, och värna demokratin och bildningen.

Insikten om okunskapen och förståelse för vad som är möjligt att veta något om behöver öka. Och det krävs mindre av tvärsäkerhet och mer av intresse för dem och det som är annorlunda. Vägen mot kunskap och en vital demokrati är en omväg mot ett mångtydigt och föränderligt mål som ligger dolt bakom den horisont som nuet utgör. Det som inte görs idag kommer att påverka morgondagen lika mycket som det som tänks och görs, och allt och alla räknas.

ADHD-dagboken: Livet, ett mixerbord

Livet fascinerar mig; dess mångfald, föränderlighet och alla toppar och dalar. När jag tror att jag fattar inser jag att jag har fel och av misstagen lär jag mig massor. Jag har inte kontroll, men för varje år som går blir jag bättre på att hantera den jag är det som som händer. Mitt liv handlar om att sortera intryck och sträva efter att skapa harmoni och balans mellan det som händer på insidan och det som sker utanför. Livet har lärt och lär mig fortfarande massor, både om mig själv och om mänskligheten och samhället jag lever i. Kultur är mer än summan av delarna eftersom den inte är, den blir och förändras dynamiskt.

Innan jag insåg dels att det var kaos jag bar på inombords, dels att inte alla fungerar som jag, bara levde jag, fullt upptagen med att hålla ihop dagarna. Skolan blev lidande och jag uppfattades som en anomali som behövde korrigeras. Kulturen är hänsynslös och den kräver rättning i leden; om man förnekar den och släpper dess krafter lösa. Kanske är det därför jag fann mig så väl tillrätta på universitetet och i forskningen? När jag studerar omgivningen förstår jag mig själv bättre och vise versa; fast jag aktar mig noga för att göra mig själv till norm. Att jag är annorlunda har jag genom livet i olika sammanhang fått inpräntat i mig med våld och på andra sätt. Lika fult är jag människa, liksom alla andra och mina upplevelser och det jag ser säger något om mänskligheten och kulturen som skapas mellan och som både påverkar och påverkas.

Igår, under en promenad, kom tanken till mig; att livet, mitt liv, fungerar som ett slags mixerbord där jag är producent. Jag kan inte spela musik, men jag kan arrangera för harmoni och balans. Det är ju detta jag sysslat med i hela mitt liv, att skruva på rattar och höja och sänka reglage samt lyssna på och ta in nyansskillnader. Jag tror inte på mål, men jag tror på moderering. Livet och kulturen är inte, de BLIR. Och små förändringar på marginalen får över tid konsekvenser för helheten och förändringsrörelsens riktning. Det är inte genom stora reformer som samhället förändras varaktigt, det är i vardagen och med små medel som verkar över tid.

Det är inte komplicerade lösningar, genier och excellens vi behöver, utan en ökad generell förståelse för livets och verklighetens mångfald och komplexitet. Det är inte fler experter, utan ökat kollektivt intresse och engagemang. Samtal modererar det som uttrycks mellan människor och inget vet vad som händer med kunskapen eller ens själv om och när man engagera sig i en dialog som bygger på ömsesidigt intresse för VARANDRA.

Kulturen kan ses som ett mixerbord där varje ratt och reglage styr olika personlighetstyper och förutsättningar, och producenten kommer alltid in mitt i och har att hantera det som finns och det som händer. Lyhördhet och förståelse för processen är därför viktigare än något annat. Allt och alla kan alltid bli bättre och det handlar om att skapa harmoni och uppnå balans genom att undvika rundgång eller att någon del eller aspekt tar över. Kulturen är producenten och vi människor är tillsammans med allt annat reglagen och rattarna i livets mixerbord.

Jag säger inte att det är så och jag kan inte peka på någon evidens; jag kan inte bevisa att jag har rätt. Fast det fungerar inte som grund för kritik av det jag säger, det gäller alla påståenden om det som händer i det oöverblickbara mellanrum som både skiljer och förenar oss människor.