fredag 22 februari 2019

Predator journals och den förödande jakten på mertier

Olika människor drivs av olika saker. Pengar, makt eller anseende, till exempel. Andra drivkrafter är kunskap, möjligheten att få vara delaktig i inspirerande gemenskaper och önskan att göra gott och bidra till arbetet med långsiktig hållbarhet. Det finns egoistiska drivkrafter och altruistiska. Jag tror det är olyckligt att idealisera, för de allra flesta handlar det troligen om blandformer och det är heller inte upp till individen att avgöra vad som driver hen. För att diskussionen om dessa saker ska kunna leda till ökad förståelse för vad som FAKTISKT driver kvalitet måste man hitta andra sätt att tala om drivkrafter och incitament än att jämföra vem som är mest ädel i sitt uppsåt. Det jag är intresserad av handlar om vilka olika kulturer som utvecklas beroende på åt vilket håll utvecklingen drar, åt egoism eller altruism.

Vad vinner samhället, akademin och kunskapen på att acceptera och underblåsa enskilda individers strävan efter anseende, pengar och makt? Om kunskap är uppdraget, är det måste man ställa sig frågan om det är lämpligt att bygga karriärvägar på bibliometriska data eller använda pengar som drivkraft för utvecklingen? Jag har inga givna svar och inser att frågan är komplex, men just därför menar jag att det är viktigt att ta frågorna på största allvar och diskutera dem så förutsättningslöst och frikopplat från dagens akademi som möjligt. Jag saknar ett seriöst samtal där tankar kan tänkas till slut om den viktiga frågan: Hur skapas de bästa förutsättningarna för utvecklande av så bra, ny och användbar kunskap som möjligt? Det är naturligtvis omöjligt att skapa ett perfekt system, men jag menar ändå att det finns en viktig poäng, dels att försöka, dels att aldrig slå sig till ro med vad man har; särskilt viktigt är det att ägna sig åt frågan om vi menar allvar med ambitionen att bygga ett kunskapssamhälle.

Jag slås av hur mycket av diskussionen om meritering och användningen av bibliometiska idag handlar om att finna argument för status quo,som om dagens system hade anor långt tillbaka i tiden när det i själva verket hänt massor på mycket kort tid. Bara sedan jag disputerade 2003 har synen på vad som är meriterande i akademin förändrats radikalt, vilket gör att jag idag forskar på helt annorlunda premisser än när jag var nydisputerad. Jag blev till exempel docent enligt regler och på meriter som 2009 ansågs giltiga men som idag inte alls räknas. Premisserna för kunskapssökande har dock inte förändras, bara synen på vad som ska räknas som en merit. Konsekvensen av detta är att jag, efter att jag på skattebetalarnas bekostnad genomgått landets dyraste utbildning och skaffat mig kunskaper och erfarenheter av forskning, förhindras att forska. Sluta forska och söka kunskap kommer jag aldrig att göra, men jag vill vara till nytta för samhället. Jag vill betala tillbaka till samhället, jag vill att investeringen som gjorts i mig, ska betala sig. Ytterst lite av det jag gör med stöd i min utbildning och erfarenhet anses dock meriterande, trots att arbetet leder till bättre kunskaper idag än för 10 år sedan när jag fortfarande var ny och osäker.

Forskare ska jaga kunskap, inte meriter; det är i korthet vad jag vill säga. Samhället tjänar ingenting på att forskare fokuserar på att jaga pengar, makt och anseende. Baksidan av dagens system för vetenskaplig meritering, vilket bygger mer på bibliometri än på kvalificerad BEDÖMNING av forskningens kunskapsbidrag, har skapat en situation där man varnar för så kallade predator journal som parasiterar på människans och vetenskapssamhällets fåfänga och girighet. I en värld och en akademi där KUNSKAPEN verkligen står i centrum spelar det ingen roll VAR man publicerar sina resultat, det enda som betyder något är VAD man publicerar och vilken kvalitet som kunskapen har. Idag litar man blint på att systemet för peer-review fungerar på samma sätt överallt, trots att det hela tiden rapporteras om oredlighet i forskningen, vilket inte borde förvåna någon givet hur mycket pengar som är i omlopp i den vetenskapliga tidskriftsvärlden.

Ingen som vet något om hur människor fungerar borde bli förvånad över att skrupelfria lycksökare söker sig till en ekonomisk marknad där och när man kan nå vinstmarginaler på upp till 40%, vilket ytterst få företag på andra marknader lyckas med. Tidskriftssystemet är akademins motsvarighet till friskolorna. Inget av företagen tar någon som helst risk. Förlagshusen som ger ut journalerna tjänar pengar på att sälja artiklar som skrivits av forskare som dels arbetar för allmänna medel, dels ofta får betala för att bli publicerade (jag är osäker på om det är sant, det låter i mina öron som ren galenskap, men jag talade med en klimatforskare som sa att man inom hens område fick betala 30000:- för att få artiklar publicerade). Och man säljer artiklarna till bibliotek som bekostas av allmänna medel. Granskningen av artiklarna görs gratis av andra forskare. Och eftersom det anses meriterande att vara redaktör får de flesta inget betalt för det arbetet heller. Det enda förlagen gör är att tjäna pengar åt ägarna. Givet vad vi vet om hur människor fungerar vore det närmast ett mirakel om ett sådant system INTE utnyttjades. Tragiskt nog är det utbildningssystemet och forskningen som drabbats, och anledningen till det är att KUNSKAPEN inte placerats i centrum utan ekonomin och jakten på meriter och anseende.

Vad tjänar samhället på och hur gynnas kunskapsutvecklingen av att det inte är meriterande att publicera och tillgängliggöra kunskap på andra sätt än de idag normerade. Hur kan man kategoriskt hävda att peer-review-systemet alltid är bättre, till allt. Och varför räknas inte längre boken? När jag var doktorand fanns det inget finare än att få en bok antagen på ett förlag som gav ut högkvalitativa böcker. Få saker har gjort mig så stolt som när jag fick min alkoholbok antagen på Daidalos. Den bokens kunskapsbidrag håller jag högt, men ur meriteringshänseende betyder den INGENTING; trots att boken utgör det viktigaste underlaget för min docenttitel.

Vad får samhället för pengarna? På vilket sätt bidrar dagens sätt att tillgängliggöra forskning och sprida kunskaper till allmänheten? Och hur stödjer systemet kunskapsutvecklingen? Betänk att siffrorna ovan handlar om ansedda tidskrifter. Det finns som sagt även predatory journals som inte bryr sig det minsta om vad man publicerar.

Jag förstår att forskare som byggt hela sin akademiska karriär och auktoritet på nuvarande system försvarar det, men varför ska samhället understödja systemet? Forskare är som alla andra människor, de är inte mer ädla och drivs inte självklart av andra drivkrafter än andra. Ingen torde därför förvånas över att dagens system, som bygger på konkurrens och på jakt efter meriter, har skapat en guldsits för förlagen som ger ut tidskrifterna. Vill vi på allvar bygga ett system som genererar kunskap måste vi kunna prata om drivkrafterna bakom många forskares försvar av nuvarande system. Så länge forskarna inte reagerar blir det svårt för politikerna att verka för förändring; politiker som i sin tur dessutom är beroende av forskarna för att få legitimitet för sin politik. Det som hände på Karolinska Institutet borde få varningsklockorna att ringa.

För vem forskar man? Varför forskar man? Hur granskas vetenskapliga resultat? Det är allt annat än triviala frågor. Jag har inga svar och jag förstår också att mina tankar och kritiken jag för fram kan uppfattas lite som räven i den berömda fabeln, men jag tycker inte det känns surt. Jag står vid sidan av förundras över naiviteten och oförmågan, dels att förstå att kunskapen är satt på undantag, dels att skapa ett så bra system som möjligt för bedömning av kunskap. Liksom ifråga om demokratin finns det inget bästa system, men utan insikt om, förståelse för och inte minst respekt för människan kan och kommer inget kunskapsdrivande system att kunna skapas.

torsdag 21 februari 2019

Bibliometri och vetenskaplig kvalitet

Vänersborg. Vid Göta älv. På internat med jobbet. Igår lyssnade vi på Gustav Nelhans som talade utifrån följande rubrik: Vetenskaplig kvalitet och bibliometri -- en paradox? Väldigt intressant och mycket lärorikt. Det är detta som akademin kommit att handla om, MÄTANDE av kunskap, kvalitet och så vidare. Nelhans är bibliometriker, och det viktigaste jag tar med mig från dagens föreläsningar och diskussionsövningar är hans ord att även om mycket går att mäta kommer man ändå inte undan den kvalitativa bedömningen, det vill säga den mänskliga förmågan att avgöra vad som är bra. Det finns inga helt igenom objektiva mått, och framförallt, alla bibliometriska data kan manipuleras.

Impact factor och H-värde talades det om. Är det lämpligt att sätta ut det i sitt CV? Värdet får man fram om man dividerar antalet citeringar under två år med antalet artiklar man skrivit under samma tid. Fast olika databaser räknar med olika typer av artiklar så vilket värde man får beror på vart man vänder sig. Även om vetenskapssamhället under rådande mätregim försöker finna en standard som ska gälla alla så är det inte så det ser ut. Nelhans pekade på en rad kritiska frågor man kan och bör ställa sig för att få fram ett rättvisande värde: Ska man ta bort citeringar som är kritiska, egna citeringar och referenser som finns där för att redaktörer och vetenskapliga förlag som är måna om tidskriftens impact factor kräver det av den som vill få sin artikel publicerad? Det finns fler frågor: Vad mäter man? En tankes spridning i kunskapssamhället, eller en människas förmåga att skapa uppmärksamhet för sin egen person? Det är den avgörande frågan, menar jag är följande: Utvecklas kunskapen genom mätning? Och är det kunskap man efterfrågar i mätningarna? Efter att lyssnat på Nelhans stärks jag i min uppfattning att mätandet handlar om något annat, om människans eviga strävan efter framgång i det sociala spelet; det handlar om makt, inte om kunskap.

I kölvattnet av att bibliometri och mätande blir viktigare och viktigare har det på senare tid dykt upp så kallade Predator journals, som kan ses som ett slags rovdjur som riktar lystna blickar mot den kunskapskropp som äldre tiders forskare mödosamt byggt upp, och som idag, när pengar allt mer blir en faktor och ekonomi blir viktigare än kunskapskvalitet och innehåll, håller på att offras. Där och när mätandet blir viktigare än kunskapen som mäts och det dessutom finns pengar dyker det självklart upp lycksökare, på den akademiska marknaden liksom alla andra marknader. Forskare är lika lite idealister som andra och är det publicerade artiklar och citeringar som räknas är det vad som kommer att produceras.

Vetenskapens normsystem, talade Nelhans om, uppstår i kontinumet mellan: Robert Mertons tankar om: Communalism, Universalism, Disinterested, Organized Scepticism som är ledord i den vetenskapliga etiken. Och följande ord, som är resultatet av studier av hur det faktiskt ser ut på många håll: Proprietary, Local, Authoritarian, Commissioned, Expert. Teori och praktik skiljer sig åt inom vetenskapen likväl som på andra områden. Det är därför jag är kritisk till MÄTANDET, för det riktar fokus mot annat än kunskapen. Det finns inga genvägar till verkligt, viktigt vetande, bidning och vishet! Kunskapen måste vara i centrum för att systemen för mätning ska vara ändamålsenliga, det vill säga driva kunskapsutvecklingen framåt och inte leda till att skapa karriärvägar för förslagna individer som knäcker koden och spelar spelet. Olika kunskapsmål kräver olika typer av kanaler att sprida resultaten i och tidskrifter används på olika sätt inom olika områden. One size fits all kan aldrig vara vägen fram, inte om det är kunskap vi söker.

Varför citerar man? Alla som skrivit en vetenskaplig text vet att det görs på en lång rad olika sätt och av olika skäl. Ett system som inte tar hänsyn till olika sätt att citera och olika avsikter med citeringen kan aldrig bli kunskaps- och kvalitetsdrivande. Bilbliometri ska vara ett verktyg för forskare och kunskapsintresserade, inte för administration och ledning av universitetens verksamhet. Att sätta upp mål för citering och efterfråga strategier för publicering fokuserar på fel saker och skapar förutsättningar för den som vill hacka systemet. Nelhans var tydlig genom hela sin föreläsnig. Han påpekade till exempel att redan Eugene Garfield som skapade det metriska system som används idag varnade för att systemet kunde leda till risker och problem. Han lär ha sagt att: Impact is not the same as importance and sigificance!

Fast nu har vi trots allt det system vi har, och det finns även fördelar med mätande. Det är heller inte bibliometrin och mätandet i sig jag är kritisk till. Jag pekar på och värjer mig mot farorna jag ser och aningslösheten som driver förändringen av akademin. Systemet för mätning kan aldrig bli mer kvalitetsdrivande och kunskapsutvecklande än vi människor tillåter det vara. Och utan hänsyn till och förståelse för svårigheten med och komplexiteten i kvalitativa analyser som bygger på människans förmåga att bedöma, riskerar systemet att leda till utarmning av kunskapen. Det finns INGA genvägar till verkligt, användbart och viktigt vetande samt kunskapskvalitet.

Nelhans presenterar resultatet av en undersökning han gjort, där han analyserade sätten att citera i tidskrifter inom naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Naturvetenskapens kunskapsbyggande är kumulativ och man bygger vidare på andras forskning. Därför följs i princip alla meningar av citeringar som visar vem man hämtar stöd från. Samhällsvetenskapens kunskapsmål är ett annat. Här handlar det ofta om analyser av kunskapens mångfald. Här citerar man delvis för att visa att man lutar sig mot andra forskares resultat, delvis citerar man för att kritisera andras forskning, delvis för att visa att det finns olika sätt att tänka kring och forska om ämnet man undersöker. Humaniora slutligen. Här citerar man inte als lika mycket. Och ofta citerar man för att diskutera andras tankar och resultat. Här bygger resultaten mycket mer på argument. Vetenskap är med andra ord ett allt annat än entydigt begrepp.

En annan sak Nelhans tar upp är referensspannet: Hur länge är en artikel aktuell och anses vara relevant att citera till; det avgör så klart hur många citeringar artikeln får. Här skiljer det sig också stort mellan områdena. Samhällsvetenskap har kortats spann, medan humaniora och naturvetenskap har längre, beroende på olika kunskapssyn. Naturen förändras långsamt och det påverkar kunskapen, och kulturella mönster går djupare än samhällsförändring. Den bilbliometriska analysen handlar alltså inte bara om mätningsmetoder, den handlar också om akademisk kultur.

Människor har i alla tider varit upptagna med att skapa idealiserade bilder av det perfekta (Gud, Sanningen och så vidare); det vill säga det som människan aldrig kan eller kommer att kunna mäta sig mot. Det fiktiva behovet av metrik accentuerar denna utveckling och eftersom datorer är överlägsna människorna på att ta fram relevanta data, snabbt och kostnadseffektivt, finns en uppenbar risk att digitaliseringen leder till datorerna upphör att vara ett hjälpmedel och förvandlas till normen som människor och kunskap mäts mot. När det sägs att vi måste mäta mer är därför den naturliga följdfrågan: Vad händer med människorna, med våra mänskliga värden och den MÄNSKLIGA kompetensen att göra bedömningar? Vad händer med kunskapens kvalitet?

onsdag 20 februari 2019

Utan inlevelse, ingen kunskap

Fångade upp en artikel i flödet. Den handlar om olika sätt att läsa, om en avhandling som undersökt just läsande: Den kroppsliga läsningen. Bildningsperspektiv på litteraturundervisning. Det är Djamila Fatheddine som skrivit avhandlingen. Den presenteras på följande sätt på forskning.se, och jag låter mig inspireras av orden och tankarna.
Vad avgör om barn och unga blir litteraturläsare? Hur gör man som lärare för att undervisa i litteratur när läroplanen är fylld av motstridiga krav? I avhandlingen Den kroppsliga läsningen – bildningsperspektiv på litteraturundervisning undersöker Djamila Fatheddine grundskolans litteraturundervisning med fokus på läsning, kropp och bildning.
Tänker att det blir svårt att främja läsning och undervisa om vad det betyder att läsa med inlevelse i en skola som bara får fler och fler uppgifter att leva upp till, samtidigt som förståelsen och stödet från föräldrarna blir sämre och verksamheten hela tiden drabbas av nedskärningar. Tänker vidare att få saker är viktigare än förmågan, dels att kunna, dels att förstå betydelsen av inlevelsefull läsning i grundskolan. Hur ska man annars senare i livet, på högskolan till exempel, där vi talar om abstraktioner och komplexitet som kräver att man förställa sig det som inte kan iakttas direkt, kunna klara sig. Och vad händer när visioner för en bättre framtid ska formuleras, om fantasiförmågan saknas? Dagens ekonomiska logik är platt, linjär och saknar förmågan att räkna med virtuella alternativkostnader, det vill säga kostnader som kräver fantasi och föreställningsförmåga.
Avhandlingen behandlar grundskolans litteraturundervisning med fokus på kroppslighet och bildningsaspekter. Den bygger vidare på idén om litteraturläsning som något som kan utveckla människor och fördjupa insikter om vad det innebär att vara människa.
Till människans storhet hör förmågan att föreställa sig saker och att vara kreativ, att tänka förbi det givna och bokstavliga. Läsningen av skönlitteratur främjar en sådan utveckling och öppnar dörrar. Det finns en kroppslig aspekt av detta och en intellektuell och båda binds samman av boken där orden triggar fantasin. Det är så bildning utvecklas, det är så människan, mänskligheten och både kunskap och vishet utvecklas. Det är ingen liten sak alltså, ingen detalj i sammanhanget. Förmågan att läsa är så mycket mer än att bara kunna sätta samman ord till meningar som förmedla ett innehåll. Förmågan att läsa med inlevelse är en ovärderlig, hållbarhetsfrämjande och samhällsbyggande nyckelegenskap.

Motsägelsefull läroplan

Djamila Fatheddine har följt några lärares undervisning i klassrummet och dokumenterat elevers egna erfarenheter av litteraturläsning. Hon har även gjort en genomgång av den nuvarande läroplanen för grundskolan (Lgr 11) och konstaterar att den står i skarp kontrast till såväl lärarnas undervisningspraktik som till elevernas egna berättelser.
– Läroplanens skrivningar om litteraturläsning ger en splittrad syn, där beskrivning av syftet och det centrala innehållet helt motsägs av kunskapskraven. Detta kan innebära att de möjligheter till bildning som litteraturen ger, inte når alla elever, menar Djamila Fatheddine.
Förmågan att föreställa sig saker, som utvecklas av inlevelsefull läsning av skönlitteratur (och även filosofi) hjälper en också att se mönster och skapa mening i det som är motstridigt. Verkligheten är inte logiskt stringent, den är som den är. Kunskapen om livet, samhället och verkligheten kan inte vara bokstavlig för då handlar kunskapen om något annat än det man vill veta något om. Att läroplanen inte visar medvetenhet om detta är ett allvarligt tecken på vilka problem vi har att brottas med idag. Betygshets och prestationskrav, kontroll, styrning och ständiga utvärderingar av måluppfyllelsen i lärarnas och elevernas arbete stressar och pressar fram en helt annan läsart.

Jag är oändligt tacksam för att jag gick i den skola jag gick i, framförallt för att det där fanns tid att tänka tankar till slut. Även om jag kände leda, var skoltrött redan i mellanstadiet och aldrig riktigt förstod vad jag jag gjorde där fick jag med mig insikter och förmågor som jag fortfarande har nytta av idag som lektor på högskolan. Jag brottades och har fortfarande problem med dyslexi. Min son läser till exempel fortare än jag. Den hårda vägen har jag fått lära mig att det kommer inte an på hastigheten eller bokstavligheten. Kunskap är inte en linjär process, den kräver föreställningsförmåga, kreativitet och inlevelse. Bildning är vad som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Allt det där underkommuniceras och bortrationaliseras i skolan idag.

Tänker tillbaka på hur det var när jag höll på att lära mig läsa på egen hand. Det var en kamp. Tacksam för att mina föräldrar inte tjatade på mig utan uppmuntrade mig. Mamma som arbetade på bibliotek tog med sig nya böcker varje dag för att fånga mina föränderliga intressen. Och de läste båda högt för mig. Jag lyssnade även på radio. Högläsningen framkallade bilder och tog mig till levande, fantasifulla platser. Jag hade aldrig vågat söka mig till högskolan om de där dörrarna inte öppnats för mig tidigt i livet. Problemet för mig var att min egen läsning, där i början, inte öppnade dörrarna, inte tog mig till de där världarna. Jag minns det som det var igår hur mamma läste halva Skattkammarön och sedan lät mig läsa resten själv. Skillnaden i bildkvalitet inne i huvudet när hon läste och när jag läste på egen hand var som att gå från en 3D-film på Biopalatsets största duk med surround-sound till en suddig, rullande, svart-vit TV bild på en stökig pub. Jag tror alla kan förstå besvikelsen. Jag sattes i klinik (som det hette då) för mina läs- och skrivproblem, men där fick jag ingen hjälp. Fast jag tror i och för sig inte att det finns någon hjälp att få. Nyckeln till min akademiska karriär var att jag aldrig gav upp drömmen om att på egen hand kunna frammana och ta mig in i de där underbara världarna. Hade jag fått ljudböcker hade jag troligen gett upp. Dyslexi handlar om problem med LÄSNINGEN och skrivandet, det är inte ett intellektuellt handikapp! Jag kämpade med läsningen i min egen takt och på mina egna sätt. Betygen blev därefter och lärarna betraktade mig som ett hopplöst fall, men jag visste vad jag visste och har idag bevisat det för alla. Med åren och eftersom jag inte gav upp lyckades jag sakta bygga upp förmågan att läsa med inlevelse. Det var på KomVux jag upptäckte att jag läser med öronen, och det blev uppenbart när jag läste högt för mina barn när de var små. När jag HÖRDE mina ord dök det upp bilder och förflyttades jag till fantasivärldarna som beskrevs i böckerna.

Inser plötsligt att bloggandet och bokskrivandet skänker samma lustkänslor som läsandet av riktigt bra skönlitteratur. Fritt skapande är inte arbete för mig, och det är därför jag har så fruktansvärt svårt för rigida regler, kontroll och styrning; allt det där som hindrade mig att nå min fulla potential som människa under skolåren och som ung vuxen. Det är också därför jag blir så frustrerad när jag tvingas hantera studenternas efterfrågan på manualer, instuderingsfrågor och tydliga anvisningar. Jag vill ge dem frihet, men tyvärr har de lärt sig följa regler och har svårt att ta eget ansvar.

Läslust och lustfylld läsning

I begreppet bildning utgår hon från inlevelseläsning, en läslust som får läsaren att stiga in i fiktionens värld och med alla sinnen förnimma spänning, sorg, glädje och alla de känslor som kan rymmas i litteraturen. Som läsare går man in i berättelsen – och kliver ur denna litterära värld med ett annat perspektiv på sig själv och sin omgivning.
– När jag intervjuade elever som gillar att läsa, beskrev de tydligt läsningens kroppsliga och rumsliga dimensioner. Eleverna väljer med omsorg ut läsvänliga miljöer och skapar goda förutsättningar för att stiga in i olika skönlitterära världar. Var de läser någonstans påverkar alltså hur de upplever läsningen. De lever sig in i fiktionens värld och beskriver kroppsliga förnimmelser som om de själva vore med i berättelsen. Denna lustfyllda upplevelseläsning har tidigare i undervisningssammanhang haft en negativ klang, men är i hög grad en del i bildningsaspekten. Detta är viktigt att lyfta fram när det gäller barn och läsning, där fokus i litteraturundervisningen idag i så hög grad handlar om att mäta läsförmåga och läsförståelse, menar Djamila Fatheddine.
Jag kan bara instämma! Det har tagit mig ett liv att inse detta, men jag vet med hela kroppen att det är sant och riktigt det Fatheddine skriver. Därför bloggar jag om det, för att försöka bidra till spridningen av hennes viktiga och värdefulla forskning. Det går inte att bygga ett hållbart, humant, kunskapssamhälle utan en väl utvecklad förmåga i HELA befolkningen att läsa med inlevelse. Och en skol- och utbildningspolitik som inte förstår detta, som premierar mätbara resultat framför strävan efter bildning och vishet är slöseri med skattemedel, oavsett hur stora nedskärningar man tvingar fram.

Går via lust

Slutsatsen i avhandlingen är att grunden för att bli en litteraturläsare går via lust. För att sedan kunna utveckla en läsaridentitet – se sig själv som läsare – behöver barn och unga aktiva insatser och goda förutsättningar. Att stiga in i läsningens rum går via kroppen, något som är viktigt att komma ihåg i diskussioner om litteraturläsning och undervisning. 
Det är gott och väl detta, men min poäng är att förmågan att läsa med lust och inlevelse handlar om så oändligt mycket mer. Tyvärr krävs det fantasi, kompetens att läsa med inlevelse samt förmåga till abstrakt, kritiskt tänkande för att inse detta. Ett slags kunskapens Moment 22 alltså, om nu någon idag kan relatera till det begreppet, hämtat från skönlitteraturens underbara värld.

Vill stanna kvar i denna tanke, men hinner tyvärr inte skriva mer. Det akademiska arbetslivets krav på prestation stressar mig och jag måste sluta. Kampen för bildning, läsning och intellektuell utveckling kan och kommer ingen att kunna hindra mig från att ägna mig åt med liv och lust. För mig handlar det om ren överlevnad.

tisdag 19 februari 2019

Makt och kunskap, kunskap och makt

Viljan att veta är svår att skilja från viljan till makt. Kunskap innebär kontroll och innebär makt i många sammanhang, men det omvända gäller också; den som har makten kontrollerar även till dels kunskapen. Vad som ska räknas som kunskap är nämligen aldrig givet, dels finns det olika uppfattningar, till exempel om vad sanning är och hur den ska definieras, dels talar inga vetenskapliga resultat för sig själva, det krävs alltid tolkning för att rena data ska blir till kunskap. Problemet är att insikten om dessa sakernas tillstånd uppfattas som kritik mot vetenskapen, vilket det av uppenbara skäl inte handlar om, tvärtom är insikten ett resultat av forskning och den uttrycks av omsorg om kunskapen. Där och när viljan att veta inte hålls åtskild från viljan till makt, i avsaknad av förståelse för skillnaden, kommer makten att övertrumfa kunskapen och vetandet förlora sitt värde. Meningen med forskningen har då gått förlorad, för vägen till kunskap är alltid en snårig omväg medan vägen till makten, i alla fall för den som bara söker makt och inflytande, är rak och bred.

Forskning som bara handlar om att följa metoden till punkt och pricka oavsett vart den tar en och vilka resultat forskningen än leder fram till, banar väg för en akademi där det är viktigare att tänka rätt än att tänka fritt. Där finns en uppenbar risk att man förr eller senare lyssnar mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs. Regelföljande och disciplin kan och får aldrig bli viktigare än nyfikenhet och kritisk analys, i alla fall inte om det är kunskap man söker.

Utbildning brukar lanseras med slagordet att kunskap är makt, men i dagens hårt reglerade, strikt kontrollerade och nyckeltalsfixerade utbildningssystem där elever och studenter representerar en summa pengar som utbildningsföretag konkurrerar om att locka till sig är risken uppenbar att det bara blir en reklamslogan, helt utan mening. Bara i ett samhälle där kunskap har ett egenvärde blir vetande makt. I ett samhälle och ett utbildningssystem där GENOMSTRÖMNING mäts och avgör hur mycket pengar man drar in, där skolor konkurrerar med varandra och där man aldrig slutar effektivisera, kommer den som bryr sig mer om makt än om kunskap att bli vinnare.

Inom forskningen har kvalitet kommit att bli synonymt med kvantitet. Därmed handlar forskning idag mer om att jaga citeringar och samla publiceringar, samt om att jämföra storleken på forskningsanslagen man lyckas landa i konkurrens med andra. Den synen på kunskap banar väg för egoism eftersom framgång i det systemet handlar om att bevaka MINA resultat, MIN kunskap. Det är inte den enskildes fel att viljan till makt blandas samman med viljan att veta, det är en konsekvens av sammanhanget man verkar inom. Fast är det ett kunskapssamhälle man vill bygga är detta saker man måste beakta, för om tanken på att den som PRODUCERAR mest anses vara klokast blir kunskap en fråga om att hävda sig i konkurrensen om mätbara resultat. Mål och medel blandas samman på ett sätt som INTE gynnar kunskapsutvecklingen.

Vetenskapen bevisar ingenting. Forskning handlar om att lägga fram väl underbyggda resultat för granskning, och så länge rönen håller för granskning kan man hålla förslagen till svar på frågorna för sanna. Utan beredskap och villighet att släppa taget om gamla sanningar som visat sig problematiska kan kunskapen inte utvecklas, bara makten och kontrollen. Därför är dessa tankar så viktiga att förstå och vara medveten om. Förmågan till kritisk granskning och värdering är dels avgörande för kunskapens vitalitet och användbarhet, dels är den samhällsbyggande och befrämjar långsiktig hållbarhet.

Forskningen behöver inte bara vara korrekt och pålitlig, den måste även betyda något. Meningslösa svar på meningslösa frågor må vara hur korrekta som helst, men om resultatet inte betyder något, om det bara publiceras för att få en publikation antagen i en tidskrift som tjänar pengar på att publicera vetenskapliga resultat, om forskning endast handlar om meritering och jakt på konkurrensfördelar, om det handlar om att bli bäst (istället för att bli bra och sträva efter att bli bättre) har kunskapen lämnat walk over till makten. Viljan att veta är en samvetsfråga, just eftersom det är så svårt att skilja strävan efter kunskap från strävan efter makt. Det krävs väl en utvecklad analytisk förmåga och djup insikt om hur människor samt saker och ting fungerar för att kunna avgöra vad som är vad och hur dessa saker hänger ihop.

Kunskap handlar inte om rätt eller fel, sökandet efter vetande är en långt mer komplex och grannlaga uppgift än så, än vad många tror och idag uppfattar som skolans och forskningens utgångspunkt. Vill man veta något bör man börja i vetenskapen, för att se om det går att nå ett svar. Och om det går ska man självklart söka och kritiskt granska det. Går det inte att finna ett entydigt svar på frågan man har måste man söka sig mot en mer hermeneutiskt tolkande ansats. Trots att svaret inte kan bli lika säkert är det den i många fall så säker kunskap som går att få, och det måste man acceptera. Det är så verkligheten och följaktligen även kunskapen är beskaffad. Finner man inte det man söker där kan man hitta vägar fram för tänkandet i trons värld. Jag ser det som ringar eller som ett slags kunskapspyramid, där vetenskapen utgör basen och tolkning befinner sig mellan. Trons sfär ligger bortom det vetbara och kräver att man närmar sig frågan på andra sätt än inom vetenskapen. Poängen är att ingen eller inget ersätter det andra, alla tre vägarna mot insikt behövs för att fånga och förstå livets komplexitet och för att leva livet fullt ut. Är det mening man söker har vetenskapen mycket lite att bidra med, mening handlar om att skapa kollektivt bestämda, föränderliga svar på frågor om vad som faktiskt betyder något. Att tro är en kompetens, och andlig utveckling är en förvärvad förmåga.

Det avgörande är att veta vad som är vad, när vilken kompetens är användbar och till vad. Det finns fundamentalism i alla tre ”lägren” och inget område är fritt från inslag av vilja till makt. Nyckeln till hållbarhet och utveckling är att kunna röra sig mellan och att motverka alla former av okritisk, dogmatisk fundamentalism.

måndag 18 februari 2019

Kreativitet är en ovärderlig kraft som aldrig kan säkras

För att klara av att hantera nya problem och utmaningar krävs en väl utvecklad förmåga att tänka nytt, och nyckeln till nytänkande är kreativitet. Detta tror jag alla förstår och kan enas kring, men vad är kreativitet egentligen? Kreativitet är per definition något som inte går att beordra fram eller måttbeställa, för vet man vad man letar efter handlar det inte om nytänkande. Kreativitet är en egenskap som antingen finns där, eller också inte. Till saken hör även att allt resultat av kreativt arbete inte är användbart. På pappret och utifrån ser det kanske ut som om kreativitet är en mänsklig egenskap som skänker den kreative evig lycka, rikedom och ära. I praktiken kan det lika gärna vara en förbannelse, för den som verkligen är kreativ är det hela tiden, inte bara när där och när förmågan efterfrågas.

Kreativitet är en egenskap som uppskattas och idealiseras. Alla resultat av kreativitet faller emellertid inte i god jord, vilket många har svårt att förstå. Kreativitet handlar i hög grad om överflöd, om att ösa ur sig idéer och förslag genom att inte låta sig hindras av några kulturella ramar. I en miljö där man inte förstår detta kan kreativiteten lika gärna kan vändas mot den som för fram kreativa förslag (som går för mycket på tvärs mot normen). Kreativitet och galenskap ligger mycket nära varandra. Skillnaden mellan den kreative och galningen är dock tydlig; galningen tror att allt hen säger är klokt medan den som är kreativ förstår att de flesta idéerna som dyker upp är oanvändbara. Det krävs därför en god portion tur och timing samt en tillmötesgående, öppen, nyfiken och förändringsbenägen miljö för att människans kreativa förmåga ska kunna komma samhället eller verksamheten till godo.

Både enskilda individer och samhällen kan vara mer eller mindre kreativa. Kreativitet är dels en mänsklig egenskap, dels ett sätt att se på kunskap. Hur många goda och användbara uppslag och idéer har kvävts i sin linda på grund av majoritetens rädsla för det annorlunda, av motvilja mot den som är kreativ på fel sätt eller i fel miljö? Det får vi aldrig veta, för det krävs som sagt en tillåtande och förstående miljö för att ta tillvara på kreativitet. Den som är kreativ måste få både tid och möjlighet att släppa lös sin förmåga och det krävs även att miljön där kreativiteten förväntas frodas präglas av hög grad av tillit.

Kreativitet är som frön, som fiskyngel. Och alla vet att det krävs massor av yngel, det vill säga potentiella fiskar, för att arten ska reproducera sig. Miljön slipar arvsmassan och bara de mest livskraftiga exemplaren överlever till vuxen ålder. Att behandla människor så är cyniskt. Socialdarwinismen var en återvändsgränd, en missuppfattning. Ändå är det precis så som många kreativa människor behandlas idag, eftersom man har svårt att skilja på don och person. Idéerna bör ses som fiskyngel eller frön, inte den som frambringar dem. Och det är i samspelet mellan förslagen som lämnar kreatören och den omgivande miljön som kreativiteten får sitt värde. Ingen idé eller människa är ond eller god i kraft av sig själv, det är i samspelet mellan som värdet eller problemen uppstår.

Idag mer än kanske någonsin förr är mänskligheten i behov av nytänkande och kreativitet. Våra nuvarande system är inte hållbara, och mer av samma leder inte till några lösningar. Ju mer vi gör av det vi redan gjort desto större och allvarligare blir problemen. Idealiseringen av jaget, individen och den enskilde är en viktig del av förklaringen till problemen, i kombination med rädslan för det annorlunda och strävan efter kontroll, kvalitetssäkring och målstyrning. Sammantaget gör allt detta att kreatörerna tvingas till tystnad och till att förslag som hade kunnat fungera aldrig testas. Rädslan för det okända och begäret efter att veta på förhand liksom önskan att förutsäga och kontrollera framtiden har försatt samtiden och oss alla i ett slag låsning som är förödande på väldigt många olika sätt. Och ju mer kvalitetsarbete och målsäkringsåtgärder som införs i samhället desto större blir problemen, för allt sådant leder till mer av samma.

Det krävs nytänkande och (förståelse för) kreativitet för att komma upp med idéer som ännu inte sett dagens ljus. Det krävs värme och uppmuntran samt en kollektiv förståelse för mångfaldens värde och lite mindre ljus på individen. Det vi tillsammans som bygger världen och kreativitet kräver samverkan och gemensamma ansträngningar. Det krävs en förståelse för och uppskattning av misslyckanden. Att misslyckas och att få misslyckas, utan att det ses som ett misslyckande, är en förutsättning för att kloka kreatörer ska våga öppna sig och börja släppa ut sina tankar. Ingen äger sina idéer, det gör gruppen där arbetet utförs. Kunskap är en kollektiv verksamhet. Därför är integration och samverkan så oerhört viktigt. Utan tillit sprider sig rädsla och rädslan är också en miljö, men det är en miljö där mörkrets krafter gror. För att utveckla kunskap krävs att samhällets samlade, generella kunskapsnivå och kvaliteten på det vetande som faktiskt används i vardagen är utvecklat. Ju fler som engagerar sig i kunskapsprojektet desto bättre och mer hållbart blir det. Ju fler som har förmågan till kritiskt tänkande desto bättre för alla. Ju fler som lyssnar på varandra och vet och förstår hur viktigt det är att kritiskt reflektera över vad som faktiskt sägs, desto bättre och mer pålitlig blir kunskapen som används i byggandet av samhället. Och om alla vet att deras tankar och ord är lika mycket värda kommer fler att våga engagera sig och söka kontakt med sina inre kreativa egenskaper. Genom att lyssna på vad som sägs, istället för vem som talar, är inget givet på förhand. Och genom att tygla girigheten och otåligheten samt öka gemenskapen engageras fler människor med olika egenskaper och kompetenser i sökandet på den kunskap som samhället och mänskligheten behöver för sin långsiktiga överlevnad.

Kunskap kräver samverkan och förståelse för det faktum att människan är en kollektiv varelse; människa blir man tillsammans. Människor kompletterar varandra. Därför borde vi bejaka olikhet, för allas skull, för däri finns potential till ett mer hållbart samhälle. Tänker på begreppet gemensam sårbarhet, som är vad som förenar oss människor. Vi är sårbara och behöver varandra för att överleva. Med ett sådant sätt att se på samhället och kunskapen är inte kulturella skillnader och neuropsykiatriska diagnoser problemet, problemet är att samhället, det gemensamma inte förmår uppskatta och dra nytta av egenskaperna. Vi inser inte hur viktiga de är för vår gemensamma överlevnad. Mångfald har relativt lite med hudfärg att göra, och mer med tankar, egenskaper och samverkan. Strävandet efter likhet, upprätthållandet av normen, önskan om att alla ska uppfylla snittypens egenskaper riskerar i förlängningen att leda till framväxten av en obehaglig monokultur av likar, modellerade efter samma form. Det vore inte bara tråkigt, det vore förödande för kreativiteten och nytänkandet; framförallt är det riskfyllt och obehagligt.

Kreativitet är omöjligt utan möjlighet att visa sårbarhet, utan förståelse för vikten av öppenhet och en väl utvecklad, kollektiv insikt om tillvarons oförutsägbarhet. Utan ödmjukhet, frihet, tillit, tålamod och väl tilltagna marginaler kvävs kreativiteten i sin linda och hämmas allt vad nytänkande heter. Strävan efter effektivitet och försöken att kvalitetssäkra högre utbildning och forskning går på tvärs mot allt som främjar utvecklingen av kreativitet och tar dessutom död på lusten att lära. Givet vad vi vet, hur kunde vi får för oss att en så pass befängd idé som New Public Management skulle kunna vara lösningen på någonting?

söndag 17 februari 2019

Bildning är en överlevnadsfråga

Bildning handlar dels om att röra sig i ett växande kunskapslandskap i jakten på kloka insikter och svar som fungerar, dels om att utveckla förmågan att hålla ihop den samlade, föränderliga kunskapsmassa som ackumuleras över tid och vars dynamik ständigt förändras. Det handlar alltså både om att lära och lära om, samt om att lägga till, dra ifrån och hela tiden modifiera. Vidare handlar det både om det man vet och om allt det som inte går att veta något om.

Tror jag har skrivit om detta tidigare, men det behöver upprepas. Bildning är en värdefull kvalitet som aldrig går att låsa fast och kontrollera. Bildning går bara att skapa förutsättningar för, sedan kan man bara vänta och hoppas. Dagens prestationsinriktade, hårt styrda och strikt kontrollerade skola har utvecklats till en maskin för effektiv överföring av fakta. Det talas om kunskap, men skolan rör sig snabbt neråt i den vetandets hierarki vars steg utgörs, först av information (allt är information, även meningslösa ljud och rena lögner), sedan fakta (som är kontrollerad information), därefter kunskap (som är är vetande som satts i relation till andra insikter). Efter kunskap kommer bildning (som är kunskap placerad i ett historiskt sammanhang). Längst upp i toppen av hierarkin finns vishet, som inte går att nå, som man bara kan sträva mot och vara ödmjuk inför.

För att en kunskapsskola ska kunna växa fram måste alla inblandade dels förstå hur vetandets hierarki fungerar, dels inse att vetande inte är ett mål man kan styra någon annan mot. Det krävs gemensamt arbete och ömsesidig omsorg i hela samhället om kunskapen. Bara där och när kunskapen har ett egenvärde och skolan och den högre utbildningen handlar om lärande för livet (och inte som idag för betygen och genomströmningens skull) kan vetandet UTVECKLAS och samhället röra sig uppåt i vetandets hierarki. Idag finns tydliga tecken på att vi rör oss neråt, och det är inte så konstigt eftersom graden av kontroll och styrning, samt kundnöjdhet anses vara relevanta mått på kvalitet.

Kunskap är som sagt inte ett resultat utan en värdefull och ömtålig kvalitet. Därför är det så viktigt att inte sätta upp mål, men att ständigt sträva uppåt i hierarkin. Bildning kan ses som ett slags riktning, och den måste sättas i verket, måste användas och avsätta spår i världen, för att bli meningsfull. Det är i alla fall min fasta övertygelse. Bildning får inte bli ett självändamål. Den måste kunna försvaras på en rad olika sätt. Bildning riskerar annars att bli ett slags grädde på moset. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Just därför måste alla som säger sig värna och försvara bildningen kunna presentera hållbara argument för varför man ska satsa resurser på bildning. Vill man ha bildning måste man kunna argumentera för dess nytta, även om man har aldrig så goda argument för att vara kritisk till nyttobegreppet i sig.

Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare handlar om att tillhandahålla användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Där finns bildningens nytta.

Bildning är nyttigt, både här och nu och på sikt! Genom att tillägna sig bildning får man förmågan att tänka kritiskt och man lär sig hantera och bringa reda i komplexa frågeställningar och problem. Det är i högsta grad samhällsnyttiga egenskaper. Utan dessa egenskaper, utan kritiskt tänkande och analytisk förmåga, faller samhället ihop som ett korthus. Bildning är med andra ord avgörande för livet och samhället som vi känner dem. Detta måste alla vi som ser oss som bildningsföreträdare inse, formulera och kommunicera till resten av samhället. Att lägga sig i fosterställning och vagga kommer inte att lösa finansieringen som är det fundament som bildningens framtid utgår från i dagens ekonomistyrda samhälle. Att fjärma sig på sin kammare och odla drömmen om ett svunnet förr i tiden, då bildningen uppskattades och allmänt ansågs ha ett värde i sig, löser inga problem. En bildning som är i otakt med tiden är per definition ingen bildning. Ingen kommer att satsa på bildning av barmärtighet. Det är upp till oss som ser värdet och förstår nyttan att försvara bildningens ställning och visa på dess nytta.

Mina argument för bildningens nytta handlar om att uppmärksamma singulariteten, det vill säga den punkt i historien (men låt oss hoppas att vi aldrig når den) när datorerna och teknologin utvecklats så pass att den kan mäta sig med och till och med bli bättre än människan. Den utvecklingen handlar lika mycket om teknikens utveckling som om människans och om synen på bildning. Kunskap är ett ord som idag allt oftare görs synonymt med fakta, men i samma stund som den tanken slår rot är människan och det mänskliga hotad. Fakta man kvalitetssäkras och granskas med hjälp av logaritmer, och faktaprocesser kan målstyras. Detta är datorer redan idag bättre på än människor, vilket gör människor överflödiga på område efter område. Den utvecklingen accelererar när ekonomin blir en parameter och kraven på effektivitet växer. Därför ser jag bildning som ett slags motstånd, eller nödvärn. Bildning handlar om att försvara människan och det mänskliga mot den tekniska instrumentalitet som håller på att invadera samhället. Bildning är ett försvar för livet och allt som är LEVANDE. Fakta är död och stelnad kunskap och om det är vad man lär sig i skolan fostras man till att lägga sig platt inför tekniken och allt fler vågar allt mer sällan tänka själva och ta strid för det man tror på och drömmer om.

Bildningsignorans är skadlig för alla, för bara på en stabil grund av kunskap kan ett välmående och hållbart land byggas. Ett land behöver självklart företag och en fungerande ekonomi också, it goes without saying, men om allt reduceras till pengar rasar förr eller senare även marknaden ihop, när människorna vänder sig mot varandra i sin egoistiska jakt på personliga fördelar. Bildning är DELAD kunskap och den växer och blir mer värdefull ju mer den delas och sprids. Ett bildningsinriktat utbildningssystem handlar INTE om att finna den kortaste vägen mellan antagning och examen, utan en omväg eller en tid, ett utrymme som fylls med mesta möjliga mångfald av innehåll. Talet om att vara taktisk i utbildningssammanhang är motsatsen till bildning. En bildningsinriktad skola bygger på överflöd, omvägar och nyfikenhet. En målinriktad utbildning stänger in, låser fast och passiviserar; fråntar individen ansvar för kunskapen och utarmar reflektionsförmågan. Bildningsskolan är öppen och ett universitet med bildningsambitioner är en plats och ett sammanhang där individen själv ansvarar för sina kunskaper, i samverkan med lärarna som har gott om tid för fortbildning i tjänsten.

Tänker på ett citat från Sven-Erik Liedman, som i alla fall för mig visar varför bildning är så viktigt: "Vi är alltid på väg mot det hem vi aldrig har varit". Jag associerar till etik, som aldrig går att lära sig exakt vad det är, för det är liksom bildning inte en fastställd lista utan handlar mer om kompetensen att ta kloka och hållbara beslut. Om bildning är en resa mot ett hem vi aldrig varit i är det viktigt att känna igen hemmet när man finner det, tänker jag. I dagens skola lär man sig vad man ska svara, inte hur man avgör vad som är en lämplig fråga och ett bra svar. Därför har vi en lång väg kvar och massor av hårt arbete innan vi ens kan börja hoppas på en bildningsskola. Fakta kan mötas med alternativa fakta och den som har tillräckligt med makt och pengar kan välja att ignorera fakta. I ett kunskapssamhälle med bildningsambitioner är man dödsdömd om man väljer den vägen.

lördag 16 februari 2019

Det generella och det unika

Stannar kvar i tankarna om pedanter. Tycker det är ett bra begrepp. Ingen behöver känna sig utpekad eller skyldig, men alla manas till eftertanke. Vad gör jag som bidrar till att pedanteriet får makt och inflytande över samhällsutvecklingen, arbetslivet och vardagen? Jonna Bornemarks analys av samtiden visar tydligt att vi slagit in på en väg som ytterst leder till banal ondska. Alla förstår att ett samhälle av okritiska regelföljare är potentiellt livsfarligt för alla; därför är det viktigt att diskussionerna om frågan förs på en allmän nivå och att ingen känner sig anklagad.

Ingen är helt igenom, antingen pedant eller kritiskt sinnad intellektuell. På samma sätt finns det heller inte en homogen svensk identitet och invandrare är absolut inte en kategori med entydiga kännetecken. Vi rör oss i samhällsdebatten med generaliseringar. Det är stereotypa och förenklade bilder av oss själva och de andra som diskuteras, vilket riskerar leda till fördumning och till att potentiellt riskabla beslut rörande framtiden tas.

På samma sätt som alla invandrare är unika individer med personliga förutsättningar och drömmar samt definitioner om ett gott liv är alla patienter som söker sig till sjukhusen i vårt land tänkande, kännande och upplevande personer av kött och blod. Det är kravet på kontroll, effektivisering och dagens fokus på ekonomi som tvingar fram stereotypiseringen och den inhumana människosynen som leder till utvecklingen av banal ondska.

Enskilda ledare, administratörer och väljare som lockas av SDs förenklade problembeskrivningar är lika unika och komplext sammansatta som alla andra. Hur mycket man än önskar sig att så vore fallet går det inte att dela in mänskligheten i onda och goda, och försöker man mot bättre vetande ändå driva igenom en politik som bygger på en sådan föreställning tvingas man ta till alternativa fakta för att få bilden att gå ihop. Och det är precis vad som håller på att ske idag. Bornemark lanserade förra åren nyordet Förpappring som på ett träffande sätt beskriver samtidens uppdelning i en levande verklighet där du och jag kämpar med att få livspusslet att gå ihop, och en alternativ, parallell verklighet bestående av siffror, manualer och kalkyler. Förpappringen är kartan och det tragiska är att vi tvingas och tvingar oss själva att följa och anpassa verkligheten efter kartan istället för tvärtom.

Den banala ondskan består i och underblåses av att förmågan till kritisk analys och förståelsen för dels det unika, dels allt det som vi saknar kunskap om betraktas som onödig och i vissa fall samhällsomstörtande (eftersom budskapet går på tvärs mot pedanternas världsbild, eftersom verkligheten inte stämmer överens med kartan som bestämts ska gälla). Kritisk är inte samma sak som kritiserande, men det anses av företrädarna för den banala ondskan vara meningslös semantik. Allt som inte ger stöd åt världsbilden avfärdas som fake news, eftersom det är enda sättet att hålla fast vid en verklighetsfrämmande och kunskapsförnekande uppfattning. Och när dumheten blivit norm anses det inte längre vara något problem att bygga luftslott av alternativa fakta.

Problemet är att det går så länge det går. En tid kan man leta efter evidens som ger stöd åt den egna uppfattningen och när det inte går längre kan man förneka och förbjuda människor att anmäla avvikande åsikter. Titta bara på hur Greta Thunberg behandlas i sociala medier. Hon gör som det lilla barnet i H C Andersens saga Kejsarens nya kläder, säger som det är: Kejsaren är naken. Jonna Bornemark säger samma sak när hon klar av pedanterna och visar på konsekvenserna av deras tänkande och agerande. Hon utgår från verkligheten och människors levda liv och letar sedan efter kartor att orientera sig efter för att inte hamna fel. Pedanterna, klimatförnekarna och företrädarna för främlingsfientliga rörelser gör tvärtom.

Greta Thunberg och Jonna Bornemark visar vägen och erbjuder inga enkla lösningar. Båda ber oss öppna ögonen eller lyfta blicken och hjälper oss se vart vi är på väg. De är inga ledare med anspråk på makt, de drivs av medkänsla och omsorg om livet på jorden och människorna som lever i och utgör samhällets ryggrad. Därför finns ingen anledning för någon att känna sig anklagad eller hotad. Vi är alla mer eller mindre av både och, inte antingen pedanter eller företrädare för en godhetsknarkande PK-maffia. Var och en av oss har ett ansvar att se oss själva utifrån. Det är enda sättet att rannsaka sig själv. Vem vill du vara? Vilket samhälle bidrar du i din vardag? Vilka beslut och livsregler tar du till dig och lever efter?

Låt oss alla stanna upp och tänka efter. Sverige, vart är vi på väg? Vad är klokast och mest hållbart, att bygga samhället på kunskap eller på känsla?