torsdag 18 april 2019

Problemdiskussioner och skrivarmödor

Problemdiskussionen i uppsatsen är den plats i uppsatsen där ni övertygar läsaren om att er UNDERSÖKNING och de resultat den KAN ge (ni ska inte utlova något) är viktig och behövs. Det är svårt att förklara vad argumentera betyder, om ni inte förstår ordet. Det handlar om självständighet och om att inte ta för något för givet. Att påstå att någon annan menar eller hävdar si eller så är inte att argumentera, men man kan hämta stöd i sin argumentation från andras studie. Det finns inte ett sätt att göra detta på och ingen annan kan göra det åt er, bara ni kan veta varför ni anser att er undersökning är viktig. Och detta måste ni kunna visa för att man ska kunna förstå syftet (vad som ska undersökas), för att kunna avgöra relevansen i/med den teoretiska referensramen och era metodval. Hela uppsatsen är en helhet som måste hänga ihop, och allt utgår från syftet.
Syftet måste vara undersökningsbart. Ledningen, är ett väldigt vad begrepp: Vilken ledning? Alla ledningar överallt alltid? Det behöver bli tydligare. Tänk på att tona ner kunskapsanspråken så att de passar för era förutsättningar (10 veckors heltidsarbete). Frågor som kan besvaras med Ja/Nej fungerar heller inte, för det är inte den typen av undersökning ni förväntas göra, och det är YTTERST få frågor som går att besvara på det sättet.

Att skriva uppsats handlar om att ständigt revidera. Inte ens när uppsatsen är klar och godkänd kommer den att att vara invändningsfri och perfekt. Ingen text är det, så detta måste ni vara medvetna om och inte se som något problem. Jag sitter just nu och skriver på en lärobok som ska ges ut på Studentlitteratur till hösten, och den texten har skrivits om många gånger redan och jag vet att den måste skrivas om flera gånger till, och ändå vet jag att jag kommer att få kritik på den slutgiltiga versionen. Det är så livet och vardagen ser ut och fungerar för oss författare, och det är lika för alla. Tänk på det.

Slår ett slag för grundforskning

Viljan att veta är ett slags mänsklig urkraft som tar sig en lång rad olika uttryck. Sökandet efter kunskap är bara ett av dem. Ibland och för vissa handlar det om strävan efter makt, som är en aspekt av vetande. Strävan efter betyg är en annan variant, som både studenter, politiker och ledningen för många läroanstalter misstar för kunskap. Betyg och makt går att mäta och i viss mån kontrollera. Ingen äger dock kunskapen, den måste alla som söker insikt och förståelse anpassa sig till.

Vad handlar forskning om, egentligen? Svaret på frågan beror på vem man är och vad man strävar efter. Spontant tänker många kunskap, men det är långt ifrån alltid fallet. Viljan att veta är som sagt mångfacetterad och eftersom kunskapen är komplex, föränderlig och vag till sin natur, är det svårt att avgöra om den som säger sig veta verkligen lutar sig mot kunskap eller om man bara söker makt och/eller pengar. Där och när effektivitet anses vara lösningen riktar fokus mot kontroll, styrning och konkurrens. Det mäts, räknas och jämförs och den som har mest och snabbast når målen vinner både pengar, ära, makt och inflytande. Och eftersom viljan att veta är så stark och det samtidigt är så svårt att avgöra vad någon annan faktiskt vet blir det svårt för den som bara har kunskap att luta sig mot och argumentera med att vinna gehör för eventuell kritik.

Grundforskning handlar om sökande efter kunskap. Viljan att veta är motorn i sökandet, men det är inte makt och pengar som söks. Möjligen ära; men framförallt kunskap. Annars handlar det inte om grundforskning. Det finns inga som helst garantier för att nå några på förhand uppgjorda mål om man ägnar sig åt grundforskning. Verksamheten är vidare allt annat än effektiv och det kostar pengar, i alla fall om det krävs laboratorier eller teknisk utrustning. På pappret och för den som har svårt att förstå skillnaden som jag försökt visa på här, eller om man fokuserar på pengar, makt, framgång och måluppfyllelse, framstår grundforskning som slöseri med pengar. Varför ge pengar och tid till forskare som inte ens vet vad de söker efter? Det är där vi står idag. Forskning och utbildning kostar pengar och är en stor post i politikernas, på grund av effektivitetskrav, krympande budget. Det krävs allt fler och allt tydligare och dessutom allt mer ihärdigt framförda argument och hårda armbågar för att erhålla forskningsmedel idag. Ofta krävs det makt, pengar och inflytande för att lyckas i konkurrensen, vilket gör att det växer fram ett akademiskt landskap som både på individ, grupp och lärosätesnivå präglas av tanken om att åt den som har skall vara givet.

Det är inte så man värnar kunskap. Och det är olyckligt att det blivit så här. Viljan att veta är som sagt en mänsklig urkraft som lätt förväxlas med kunskap, och kunskap anses fint och ädelt, vilket strävan efter makt, pengar och inflytande inte gör. Därför ser det ut som det gör i samhället idag. Kunskapen utarmas allt mer och det blir allt svårare för allt fler att se och förstå skillnaden. Grundforskningen, den akademiska friheten och forskningens möjligheter att söka kunskap kringskärs. Varje år varnar Nobelpristagare som ofta belönas just för sin grundforskning för denna utveckling. När Jan Björklund var ansvarig minister för forskning och utbildning var hans mål med politiken att Sverige skulle få ett Nobelpris. Han satte upp ett mål och pekade ut en riktning, precis som man gör i näringslivet (och i allt fler sammanhang idag). Som om han eller någon annan skulle kunna veta var kunskapen som belönas med Nobelpris finns. Visste vi behövdes ingen FORSKNING. Vem är det som slösar med pengar egentligen? Är det som dem verkligen söker kunskap eller är det den som delar ut pengar i form av riktade, strikt konkurrerade och målstyrda projekt?

Jag ägnar mig åt grundforskning och mina ord här kan säkert uppfattas som uttryck för bitterhet över uteblivna medel, men jag värnar kunskapen och söker varken pengar eller makt. Min belöning är människors tacksamhet över hjälpen som mitt arbete ibland, vid vissa lyckliga tillfällen, kan resultera i och fungera som. Jag ägnar mig åt grundforskning och drivs av viljan att veta. Det är kunskap och förståelse jag söker. Och som kulturforskare är jag lyckligt lottad. Det enda jag behöver är egentligen tid. Humanister och många samhällsvetare behöver inga labb och ingen dyr utrustning för att bedriva forskning, bara tid att tänka, skriva och samtala. Det är så kunskap om det som finns och förändras mellan människor, det som både påverkar och påverkas, uppstår. Kunskap om kultur kan inte tvingas fram, den måste man anpassa sig efter och acceptera som den är och fungerar. Det kan ingen med aldrig så mycket makt, pengar och inflytande ändra på.

onsdag 17 april 2019

Vad är en avgränsning, ett syfte och resultatens överförbarhet?

Handledning idag. Många frågor. Förbereder mig här och ger även andra studenter en chans att ta del av tankarna som ständigt återkommer och vars svar det är min uppgift som lärare att upprepa på olika sätt. Än har studenterna inte riktigt kommit igång med sina arbeten på allvar. Några veckor till är det hyfsat lugnt, innan vi går in i slutfasen. Fick en fråga igår som handlade om studiens avgränsningar, vilket föranleder denna post.

Det står i anvisningarna att studiens avgränsningar ska anges i anslutning till syftet, men mitt råd är alltid att man ska tänka mer på vad som är syftet än vilka avgränsningar som är lämpliga. Av erfarenhet vet jag nämligen att många har svårt att förstå vad det är som ska undersökas i ett examensarbete i företagsekonomi; nämligen ett fenomen eller en fråga av principiell karaktär. Det är INTE en specifik organisation eller position. Syftet är något annat än empirin som samlas in för att analyseras för att komma fram till resultatet, vilket ska vara ny kunskap med någon form av överförbarhet.

Uppsatsen består inte av ett antal delar som man kan behandla var för sig eller förklara separat, allt hänger ihop i en helhet där det ena beror på det andra. Eventuella avgränsningar kan (och bör man) vänta med att formulera tills slutredigeringen av texten och den sista genomgången av uppsatsen; om det finns anledning till det. Avgränsningar handlar nämligen inte om vilken organisation man väljer att skicka sina enkäter till eller vem/vilka man intervjuar. Som handledare kan jag inte avgöra vad som är en lämplig avgränsning eller om undersökningen ska ha någon avgränsning över huvudtaget, i alla fall inte förrän jag vet vad som är syftet, det vill säga vad undersökningen handlar om och vilken kunskap man söker.

En relevant avgränsning skulle kunna vara att man undersöker ett specifikt fenomen under en speciell tidsperiod, till exempel effekterna av en viss ledarskapsstil mellan tidpunkten x till y, eftersom det fanns en viss lagstiftning just då. Då är det ett ett relevant fenomen som undersöks under vissa förhållanden. Liksom syftet måste även avgränsningen diskuteras i problemformuleringen. Alla beslut som tas måste utgå från och bottna i goda, det vill säga kontrollerbara, argument. Därför kan jag som handledare inte uttala om om avgränsningen är lämplig förrän jag vet vad som ska undersökas.

Allt i en vetenskaplig studie går tillbaka till och utgår från SYFTET. Vad är det som ska undersökas? Vilka frågor kommer att besvaras? Och varför det just detta viktigt att undersöka? För att kunna besvara dessa frågor behöver man läsa tidigare studier om liknande frågor och sätta sig in i vad forskarsamhället redan vet, och när man studerar tidigare forskning får man även en inblick i vilka metoder som skulle kunna vara tillämpbara. Man kan även finna goda argument för den studie man vill genomföra.

När syftet formulerats och man gjort klart för sig själv vad som ska undersökas är det dags att välja en lämplig metod som faktiskt ger en ett material som, efter analys, kan leda till den kunskap som eftersöks. Syftet måste därför vara så pass tydligt och klart formulerat att det med ledning av skrivningen (och i viss mån den förtydligande argumentationen för studiens relevans som formulerats i problemdiskussionen) går att bilda sig en uppfattning om ifall det är en kvalitativ eller en kvantitativ studie som är lämplig. Här är det dock viktigt att påpeka att valet inte står mellan DEN kvalitativa eller DEN kvantitativa metoden, liksom att semistrukturerade intervjuer INTE är en metod. Metod i vetenskapliga sammanhang är det sätt man samlar in lämplig empiri på, och även detta måste man resonera kring och argumentera för. Det går inte att ta något för givet, och det handlar aldrig om att enbart informera om vad man gjort. Målet är att nå full transparens i alla led, samt att få HELA uppsatsen dels att hänga ihop, dels cirkulera kring syftet.

Arbetar man kvantitativt uppnås överförbarhet genom att man samlar in ett tillräckligt stort material för att göra statistiskt säkerställda analyser, alltså genom att visa med siffror att det man hävdar är relevant och går att överföra även till andra liknande fall och fenomen. Arbetar man kvalitativt uppnås överförbarhet genom att relatera resultaten (det vill säga analysen/tolkningarna av empirin) till andra forskares arbeten och deras resultat. Empirin talar aldrig för sig själv och även resultaten måste diskuteras och bottna i kontrollerbara argument.

Svaren på frågorna som samlas in med hjälp av intervjuer är INTE resultatet av undersökningen, därför är det viktigt att man tänker noga igenom vilka frågor man ska ställa så att materialet man samlar in och ska analysera faktiskt kan användas för att belysa det man vill undersöka. Är det till exempel relationen mellan ledarskap och kultur man vill undersöka kan man inte ställa några frågor om detta, för då är det informanterna som besvarar forskningsfrågan och det är ovetenskapligt. Kunskapen växer alltid fram ur analysen av materialet som aldrig talar för sig självt. Det är forskaren som presenterar SINA resultat och överlämnar dem till opponenterna och andra (kritiska) läsare för granskning, vilket resultaten måste hålla för om de ska kunna sägas vara relevanta.

Många studenter har svårt att förstå skillnaden mellan teori och tidigare forskning och det verkar inte hjälpa särskilt mycket att jag säger att teori är relevanta TANKAR om det man ska undersöka och tidigare forskning är aktuella resultat av forskning som handlar om liknande saker. Teorin bevisar inget, den BELYSER frågan och ger perspektiv. Teorin utgör ett slags fond mot vilket ens egna resultat speglas. När man läser in sig på lämpliga teorier för att fördjupa sin egen förståelse för ämnet som ska undersökas får man samtidigt uppslag till frågor man kan ställa; inte för att bekräfta eller förkasta teorin, utan för att skapa ett material som täcker in så många olika aspekter av ämnet för undersökningen som möjligt. Teorin ger en möjliga och mer eller mindre rimliga förklaringar, vilket är viktig kunskap som behövs i både problemdiskussionen, utformningen av intervjufrågor och analysen.

Allt hänger som sagt samman i en dynamisk helhet och ändrar man något på ett ställe i uppsatsen får det återverkningar på andra ställen. Därför går det inte att säga hur man skriver en avgränsning, ett syfte eller ett metodavsnitt innan man vet vad som ska undersökas, vilken kunskap studien skapats för att söka.

tisdag 16 april 2019

Notre Dame, hotet inifrån och vikten av att skynda att älska

Bränder har i alla tider utgjort en risk, men i vårt allt mer kontrollerade samhälle har risker kommit att förknippas nästan enbart med terrorism. Så när nyheten om branden i Notre Dame nådde mig igår blev det en påminnelse om hur bräckligt livet och tillvaron är. Än en gång påmindes jag om att det aldrig finns några garantier för något.

Den vackra medeltidskyrkan har stått där det står i över 800 år och klarade sig genom två världskrig. Nu är den totalförstörd. Och det var en helt vanlig brand, inte någon bomb eller någon hämndaktion som förödde kyrkan.

För mindre än ett år sedan satt jag och åt frukost i dess skugga. Och sommaren mellan nian och gymnasiet var jag inne i kyrkan. Det jag slogs av förra året var hur mycket mer turismen blivit en industri och det jag tänker på idag, när vidden av katastrofen allt mer går upp för mig, är hur lätt det är att ta det vackra och värdefulla som finns runtomkring oss för givet. När all oro riktas mot ett diffust, utifrån kommande hot från terrorister är det lätt att glömma att tillvaron är och alltid har varit fylld av hot.

Det är ett ovärderligt kulturellt världsarv som nu förötts. Jag vill se katastrofen som en påminnelse om hur viktigt det är att ta vara på och vårda arvet av tidigare generationers arbetsinsatser och tankemöda. Idag är vi så fixerade vid säkerhet och mål som ska nås i framtiden att vi inte tar oss tid att stanna upp och tänka efter. Det är vårt eget fel, inte någon annans. Vi är och har alltid varit våra egna värsta fiender.

Klimatförändringarna är inte lika dramatiska som branden i den gamla, välkända och älskade kyrkan i Paris, men konsekvenserna av vårt sätt att leva och tänka är potentiellt lika förödande. Vi lever idag i en allt mer kulturförnekande kultur där evidens, styrning och kvalitetssäkringssystem sprider en falsk föreställning om att trygghet och måluppfyllelse är möjligt och att det enda hotet kommer utifrån. Tänk om vi kunde ta tillfället i akt och stanna upp och reflektera kring mer än bara sorgen över förlusten av en historisk byggnad.

Branden i Notre Dame skulle kunna fungera som en metafor för vårt sätt att leva och konsekvenserna av våra prioriteringar i livet. En textrad kommer för mig, som jag inte tänkt eller tänker särskilt mycket på i vanliga fall, men den är också älskad och del av vårt gemensamma kulturarv. Ute spirar våren men det är Tove Janssons Höstvisa som dyker upp i huvudet idag:
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunde vinna.
Du kommer kanske nån gång, förr'n skymmningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är försent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre, än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
Hotet kommer inte utifrån. Notre Dame överlevde 800 år av krig, svält och annat elände. Slarv och försummelse (som det verkar är det orsaken till katastrofen) är lika förödande som terrorhandlingarna som är lika svåra att skydda sig mot. Det är inte mer säkerhet vi behöver, det är närvaro och gemenskap. Upplever vi inte och tar vara på det vi har kan det snart vara försent att göra något. Livet och tillvaron är bräcklig, så skynda att ÄLSKA. Det är nära till natten. EN ENDA SAK ÄR VIKTIG: Hjärtats lust och att få vara samman med varandra.

Ni gör som ni vill, men detta är i alla fall vad jag tänker på idag.

måndag 15 april 2019

Världsledande forskare, och kunskap för mänsklighetens och livets på jorden skull

Varför ska alla forskare göra internationell karriär? Vad vinner samhället och allmänheten på att forskarutbildade människor konkurrerar om den typen av framgångar? Att vara världsledande är ytterst få förunnat, och vad betyder det ens? Är det ett värde i sig, för samhället? Jag vill placera KUNSKAPEN i centrum, liksom samverkan. Inte enskilda forskare och konkurrens. Det är ur bredden och djupet som framgångar växer och det är omöjligt att på förhand veta vem som kommer att nå ett genombrott.

Varför organiseras inte forskarutbildningarna och karriärvägarna på så sätt att man först gör en lokal, sedan en nationell och därefter en internationell karriär som bygger på uppnådda resultat och dess relevans för samhället och mänskligheten? Varför stressa doktorander att satsa på att bli världsledande? Det i sig har inget som helst kunskapsvärde, det leder bara till framväxten av allt smalare och allt mer differentierade ämnen som får allt svårare att kommunicera med varandra. Alla forskare kan inte bli världsledande, det är omöjligt. Därför fungerar det inte som kvalitetsindikator. Alla kan dock bli duktiga och bidra i arbetet med att skapa användbar kunskap, men för det krävs samverkan och möten över ämnesgränser.

För KUNSKAPENS skull är det viktigt att skilja mellan forskares karriärer och kunskapens utveckling. I den bästa av världar hänger dessa saker ihop, men vi lever i den värld vi lever i och där är det långt ifrån självklart. Och som den vetenskapliga journalvärlden ser ut idag -- just eftersom fokus för forskningspolitiken ligger på enskilda forskares karriärer, inte på kunskapen som arbetet faktiskt leder till -- är det en oöverblickbar djungel av artiklar med varierande kvalitet som stadigt växer. Förlagen tjänar massor med pengar och är några av världens mest lönsamma företag; de tjänar helt klart på nuvarande syn på vad som främjar kunskapsutveckling, men det är inte givet att samhället och skattebetalarna gör det.

En annan aspekt av jakten på internationella framgångar är alla resorna som forskare gör till konferenser där resultaten presenteras och diskuteras. Det är en industri och många städer konkurrerar om att locka till sig dessa konferenser som gynnar den lokala ekonomin, men på bekostnad av klimatet. Vissa konferenser är meriterande bara att få ett paper antaget till. En del forskare åker till andra sidan jordklotet för att presentera en poster ... För den enskilde forskaren är det lätt att se värdet av att får resa, men gynnar det verkligen kunskapsutvecklingen? Och är det bra för miljön att alla forskare inom alla ämnen träffas på exotiska resmål för att utbyta erfarenheter inom sina allt smalare och allt mer specialiserade ämnesområden? Jag tror inte det.

Forskare har i alla tider läst varandras arbeten och tagit del av auktoriteters arbeten, vilka översatts och spridits på grund av innehållets relevans. Idag har man vänt på den kunskapens pyramid som förr i tiden pressade den bästa kunskapen upp mot toppen. Idag konkurrerar alla om framgång, vilket gör att verkligt viktiga resultat riskerar att försvinna i mängden när fokus riktas mer mot forskarnas position i hierarkin än mot kunskapen.

För att främja kunskapsutveckling behövs lugn och ro mer än någonting annat. Tid att tänka och möjlighet till kritisk reflektion tillsammans med kollegor man känner och som bryr sig om, både varandra och kunskapen som all forskning alltid ytterst handlar om. Jakten efter världsledarskap och den stenhårda konkurrensen om framgång i publiceringsracet i kombination med den framväxande konferensindustrin gör att forskare blir protektionistiska och leder till att det byggs murar och bevakas gränser. För att inte tala om vad jakten på erforderliga medel gör med forskarna som människor. Akademisk konkurrens driver inte kunskapskvalitet och gynnar inte mänskligheten och livet på jorden, den skapar bara karriärvägar för enskilda individer och spelar dessutom ut länder mot varandra.

söndag 14 april 2019

På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen av ...

Anledningen till att samhället investerar i skola, utbildning och forskning är att det behövs kunskap för att förvalta arvet av tidigare generationers arbete och för att skapa förutsättningar för framtida generationer att leva ett minst lika gott liv som vi som lever här gör. Det är en stor kostnad, en av de största i budgeten. Därför är frågan om vad som gynnar kunskapsutvecklingen viktig. För om skolan och den högre utbildningen inte gynnar lärande och kunskapsutveckling handlar det om ett gigantiskt slöseri med allmänna medel. Därför ställer jag frågan: På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i vårt land av ...

Att studenterna kan hämta ut och studera gamla tentor?

Vad är poängen med att tillåta studenter att se gamla tentor? Jag vet att det räknas som allmänna handlingar, men förstår inte varför. Antingen kan man eller också inte och kunskapsutvecklingen gynnas inte av att man lärt sig svara på en viss typ av frågor. Jag är osäker på om det stämmer men har hört att det finns kåraktiva som driver frågan att även svaren ska finnas tillgängliga. Fast då är det inte längre utbildning vi sysslar med på högskolan.


Att studenterna i utvärderingar av kurserna frågas vad de tycker om utbildningen (istället för att ge dem tillfälle att framföra välgrundad kritik)?

Kundnöjdhet lever inte till kunskapsutveckling. I alla fall inte utan en noggrann analys av vari nöjdheten består. Ambitiösa studenter som är på högskolan för kunskapens skull och som verkligen vill lära blir nöjda av andra skäl än den som kommer dit enbart för att få betyg och examen. Ambitiösa studenter uppskattar höga krav och svåra uppgifter, medan de som vill bli klara så fort och enkelt som möjligt ser lärarna som ett hinder på vägen. Alla kan uttryck en åsikt, men för att värna kunskapsutvecklingen är det bara åsikter som rör det ämnet som är relevanta.


Att rättssäkerhet sätts före lärande och kunskapskvalitet?

Självklart ska verksamheten som bedrivs på landets högskolan vara transparent, men talet om rättssäkerhet har jag aldrig förstått. Om bedömningar av tentor görs till en juridisk fråga förändras hela verksamheten i grunden. Lärande handlar om vad man kan, inte om vilka regler som följs. Enligt lagen måste vi lärare tillämpa regeln om positivt myndighetsbesked ifall vi gör fel i inrapporteringen av betyg, vilket kan innebära att någon som inte kan ändå får godkänt betyg. Bara misstag som begås åt andra hållet kan och får ändras till studentens fördel. På vilket sätt gör det att studenterna lär sig mer och bättre?

Att genomströmning är en faktor som kopplats till högskolans ekonomi?

Om jag underkänner inlämningar som kommer till mig för bedömning innebär det att jag bestraffas dubbelt eftersom jag dels måste göra om arbetet utan att få betalt för det, dels minskar kursens lönsamhet, vilket bevakas av högskolans ekonomer. Det sägs att systemet inte påverkar kvaliteten och stödet för det påståendet är att ingen lärare säger att man tar hänsyn till ekonomin i sin bedömning. Det finns dock massivt forskningsstöd för insikten om att det som mäts påverkar, och är det genomströmning ledningen vill ha så kommer ledningen att få just det. Eftersom ansvaret för att lära ligger på studenten kommer kunskapskvaliteten att påverkas menligt om lärarna också har ekonomiskt ansvar för verksamheten.

Att administrationen, dokumentationen och förpappringen av högskolan ökar?

All tid som lärare lägger på att sitta i möten eller åt dokumentation och administration eller utvärdering av verksamheten är tid som tas från lärande och arbete med kunskapsutveckling. Och den tiden ökar för varje år som går. På vilket sätt blir en gris fetare av att den vägs stup i kvarten, och hur har vi kunnat få för oss att kunskapskvaliteten gynnas av extern kontroll och ekonomistyrning av verksamheten.

För att kunna arbeta fokuserat med lärande måste lärarna kunna rikta sitt fulla fokus mot studenterna och kunskapsutvecklingen, men idag tvingas lärarna allt mer fokusera på annat, vilket i kombination med övriga punkter på denna inkompletta lista över saker som riskerar att sänka kunskapskvaliteten i den högre utbildningen leder till framväxten av en allt mer splittrad och fragmentiserad akademi.

På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i högskolesektorn och vårt land av detta? Jag har inga svar, bara aningar och egna åsikter. Jag ställer frågan för jag menar att vi måste diskutera dessa saker, med kunskapen i centrum; annars kan och kommer den högre utbildningen inte att kunna vara högre särskilt länge till.

lördag 13 april 2019

Bloggpost 3900

Lite över åtta år har jag hållit igång Flyktlinjer med dagliga uppdateringar. Detta blir post nummer 3900. Inte så att jag räknar egentligen. Jag har inget annat mål än att skriva något varje dag. Jag brukar dock stanna upp vid var hundrade post för att reflektera över vart jag är, vad jag vill och hur jag ser på det som blivit gjort.

Det hände något med skrivandet i samband med valet i höstas. Något dog inom mig och jag tappade lite av den kraft och entusiasm som drivit mig framåt genom åren. Det var som jag nådde något slags mättnad och tappade den del av inspirationen. Devis berodde det på att jag ägnar allt mer tid åt annat skrivande vid sidan av; längre och mer genomarbetade texter. Kreativitet är en begränsad kraft, uppenbarligen. Just nu håller jag på med två böcker. Den ena är en lärobok och den andra är mitt livsverk, mitt teoretiska bidrag till kulturforskningen. Fast det är bara en delförklaring till att Flyktlinjer lite ändrat karaktär, den viktigaste anledningen är att politiken och samhällsdebatten stod och fortfarande står mig upp i halsen. Jag orkar helt enkelt inte lyssna och än mindre reagera på ännu ett idiotiskt utspel. Det jag tror på och brinner för, forskar om och har insikt i och förståelse för går allt mer på tvärs med samtiden. Känslan av hopplöshet som drabbade mig i höstas tror jag var nyttig för den tvingade mig att tänka till om varför jag gör det jag gör.

Jag befinner mig i okänd terräng och är i full färd med att skriva mig ut ur känslan av meningslöshet. Det är en ny känsla, och jag lär mig massor. Flyktlinjer är lika viktig nu som den här platsen för fria tankar och kreativa förslag samt språkliga experiment som den alltid varit. Så länge jag tänker behöver jag skriva och jag kommer fortsätta sprida tankar om det jag tror och menar behövs, så länge jag lever. I ett eller annat forum. Just nu känns böckerna lite viktigare och det påverkar så klart innehållet på Flyktlinjer, men det är ändå här allt börjar för mig. När jag läser det jag skriver ser jag möjligheter och föds nya idéer. Lite känns det som samtiden också är inne i en omställningsfas. Alla talar om framtiden men ingen vet vad som faktiskt kommer att hända och det går heller inte att veta något annat än att det troligtvis INTE blir som experterna hävdar.

Hållbarhet är lika viktigt som kunskap och dessa saker hänger ihop. Det är där jag befinner mig och ibland känner jag att jag upprepar mig. Det har också bidragit till att bokskrivandet upptar med av min tid och tankekraft, för där är det lättare att se och det går att ändra och förtydliga. Mellanrummet är vad som upptar mina tankar och det är svårt att skriva om det på bloggen. Kanske är det ett tecken på utveckling. Kanske jag tog ett steg upp eller fram i höstas? Jag vet inte, men jag känner mig tryggare och har en annan överblick. Med årens rätt ser jag att även kulturen upprepar sig. Idag debatteras mycket som redan debatterats flera gånger tidigare. Det bidrar också till tröttheten. Allt oftare ställer jag mig frågan om jag orkar förklara samma sak en gång till. Genus, mångfald, utbildningspolitik och expertmakt.

Jag går i väntans tider och ser med spänning fram emot vart jag är på väg och vad som kommer att hända. Det är en ny känsla för mig, den jag försöker sätta ord på här, och därför är den i sig inspirerande. Inget som är ohållbart eller som utgår från okunskap eller dumhet kan och kommer att överleva på sikt. Jag finner tröst och kan vila i den insikten. Förr eller senare måste även politiken se behovet av verkliga insikter och faktiskt ta ansvar, annars kommer någon annan att göra det. Även om uppskattningen av kunskapen går i vågor och just nu mest ses som ett hinder på vägen mot naiva mål och önsketänkande är och kommer den alltid att behövas. Flyktlinjer är mitt vattenhål och jag skriver för att hålla tankarna vid liv och intellektet i trim. Plötsligt händer det. Jag tror faktiskt det, på riktigt.

Återkommer inom kort med nya tankar om något som jag själv undrar över eller som engagerar mig.