onsdag 18 oktober 2017

Stadens mediterade, relationella tillblivelse

Barbara Czarniawska, professor vid GRI, Göteborgs Universitet, inledde FEKIS i Malmö. Titeln för hennes key-note var: Den medialiserade staden. Intressant på väldigt många olika sätt, men ju mer jag lär mig och ju fler erfarenheter jag får i kraft av ålder och år i akademin blir det allt svårare att hålla kvar uppmärksamheten på det som sägs. Tankarna far lätt iväg och idag tänker allt oftare mindre på innehållet i det som sägs än med den som talar och det som lyfts. Inser att detta var exakt vad jag gjorde i grundskolan också, jag satt och dagdrömde men jag var ändå närvarande. Mina tankar vandrade inte till något annan ämne eller någon plats. Jag längtade inte bort, jag var där och jag tänkte intensivt, fast på annat än det som talades om. Därför blev betygen som de blev, liksom kunskaperna. Jag var mästare på oförberedda läxförhör och kunskaperna jag fick med mig har jag nytta av än idag. Utan att veta det lärde och har jag alltid lärt för livet, inte för betygen eller karriären.

Czarniawska talar om bilderna av staden i medierna, företrädesvis traditionella medier, och det är intressant, men jag tänker på staden och medier/mediering på lite andra sätt. Jag fattar grejen och när det sker finns allt utrymme för att tänka med och bortom det som sägs. Det är så jag fokuserar, och får jag en fråga av någon som handlar om det som sagts nyss låter jag helt bortkommen och framstår som en tok. Fast det som händer är att jag tappar min koncentration och slits brutalt ut ur min tankebubbla. Det är plågsamt och jag blir ledsen av att uppfattas som någon som inte lyssnar, för det är ju exakt det jag gör; bara på ett annorlunda sätt än de festa. Jag lyssnar associativt och genom att tänka själv för att kunna lära mig mer, inte bokstavligen och instrumentellt för att kunna upprepa vad som blivit sagt.

Visst är det intressant med medier och exemplen som presenteras är tankeväckande, men jag menar att det är problematiskt att byta loss en aspekt av stadens komplexa helhet och detaljstudera den delen. Kunskapen om staden intresserar mig och jag vill därför mycket mer uppmärksamma mellanrummen och det som händer där. Jag ser staden som ett komplext fenomen och ska man kunna förstå STADEN går det inte att dela upp den i mindre delar som studeras var för sig. Kunskapen om staden (som är en dynamisk helhet) finns i helheten, i både dess delar och i kommunikationen mellan. Dit, i den riktningen rör sig mina tankar i samma stund som jag fattar grejen med föreläsningen. Och för att bevisa att jag inte är ointresserad eller sitter och tänker på annat bloggar jag om mina tankar för att på det sättet både utveckla innehållet och sprida tankarna till en vidare publik.

Medierna (tidningar, TV och radio) må vara viktiga aktörer i skapandet av bilden av staden, men det går inte, menar jag, att prioritera ett medium framför andra. Som sagt, kunskapen om staden finns och förändras i helheten och det som händer mellan delarna. Inte på en plats eller i ett medium. Staden är komplex, relationell och i ständig tillblivelse. Det är i samverkan mellan olika medier som bilden av staden växer fram. Talar man isolerat om ett medium blir kunskapen anekdotisk och tagen ur sitt sammanhang. Inte ointressant eller meningslös, men jag är mer intresserad av staden som helhet och förutsättningarna för förändring. Jag är intresserad av hållbarhet och kultur som är andra komplexa problem. Allt och alla hänger ihop och måste ÄVEN förstås i relation till varandra, som delar i en helhet där även mellanrummen och det som händer där beaktas. Därför är medier en viktig ingång, men det finns fler medier än tidningar, radio och TV.

Tidningar, radio och TV är medierna par excellens, och det är dessa man ofta tänker på först. Självklart är det viktiga, deras roll ska inte underskattas, men det finns andra medier också. Språk, till exempel, är ett annat viktigt medium. Talet om minnen av och från, tankar om och visioner för; drömmar, upplevelser och vardagliga reflektioner som det samtalas om, mellan människor. Det är ett medium som jag vill uppmärksamma. Det är ett viktigare medium för det utgör förutsättningen även för övriga medier. Hur man talar, var man talar, när man talar, om vad man talar liksom varför. Här finns en massa aspekter att lära sig förstå. Alla aspekter av ett komplext fenomen kan aldrig fångas och beskrivas i detalj, men en god förståelse för komplexitetens oöverblickbarhet är avgörande för förståelsen för staden.

Det finns fler medier, och jag ska här försöka lista och reflektera över några av dem utan att resa några anspråk på att ha fångat och beskrivit alla. Sociala medier tas inte upp i föreläsningen för projektet genomfördes innan de introducerades, men idag är dessa medier troligen viktigare för bilden av städer än traditionella medier. Och de flesta tror jag faktiskt når och läser traditionella medier via sociala, genom länkar som blir virala och diskuteras i olika forum. Till dels styr alltså sociala medier vad som läses av utbudet av traditionella medier, vilket är en intressant aspekt i sig.

Reklam är ett medium, ett allt viktigare medium. Med reklam sprider man den bild av staden man vill ge av den, men liksom med så mycket annat som rör kultur går det inte att styra bilden av en stad. Och den mest kända och framgångsrikaste reklamkampanjen för en stad visar just det att, framgång till stor del handlar om slump och komplexa samband och medveten samverkan. När New York var på dekis på 1970-talet startades kampanjen, i liten och blygsam skala först. Man hade helt enkelt inte råd att spridande mer än till närområdet. Resten är historia. Nycken till framgång i just den kampanjen verkar ha varit att man avstod i början från att varumärkesskydda den idag ikoniska loggan: I Love NY. På det sättet tjänade staden miljarder indirekt i form av fler besökare som spenderar mer. Reklamen har nått enorm spridning i och med att företagare från hela världen trycker loggan på snart sagt allt. Ett verkligt win-win-arrangemang. Valet att avstå från att varumärkesskydda kampanjen verkar vara nyckeln till framgång i fallet New York. Poängen är att ingen kan styra processen eller räkna med framgång.

Film är ett medium som verkligen är med om att skapa bilder. När jag kom till New York kände jag igen mig, för jag har sett stadens alla landmärken på bio och TV. Frågan är om man åker till staden för att man set filmen eller om man ser filmen för att man varit i staden. Ännu en av alla frågor som mitt ämne kulturvetenskap rymmer och som saknar givna svar, som kräver ödmjukhet och kreativitet samt samtal för att nå fördjupad förståelse för. Det går inte att avgöra vad som är vad eller vilka aspekter som är viktiga, det är en komplex helhet som förändras dynamiskt. Best practice är en god tanke, men den har lett till fler problem än den löst.

Konst är ett medium. Här tänker jag på Borås, som använt spektakulära konstsatsningar som ett led i marknadsföringen. Och talet om statyn av Pinocchio visar hur olika medier samverkar. Det är inte den enda statyn som finns i Borås. Staden är fylld av konstverk som väcker tankar och känslor och ger upphov till diskussioner, vilket för mig till nästa medium: Turisterna och deras möten med stadens medborgare, liksom medborgarnas möten med varandra. Konferensen är i Malmö, och om den enda kunskapen man har om Malmö bygger på mediernas rapportering kanske man kan få för sig att det är en farlig stad. Fast jag som vuxit upp i Malmö och som ständigt återkommer till staden vet att det inte stämmer. Här finns inte så mycket konst, men gott om spektakulära byggnader, som väcker känslor och som ger upphov till diskussioner. Det som händer mellan människor kan än mindre än reklam och informationskampanjer målstyras och det finns inga garantier. Det handlar om samspel och samverkan, komplexitet och dynamisk förändring driven av slump. Kulturen finns och förändras mellan.

Fast bilden av en stad påverkas inte bara av medier och medborgare samt turister: Politiker (och här tänker jag på lokalpolitiker, på landstingspolitiker, rikspolitiker och politiker i andra länder också) påverkar bilden dels genom olika beslut som tas, dels genom uttalanden som görs och får spridning i medier (både traditionella och nya, sociala), samt genom samtal som väcks av känslorna som olika beslut ger upphov till och som behöver bearbetas. Många SD-politiker och sympatisörer har flyttat till Ungern till exempel, och jag liksom många med mig är tveksam till att åka dit, på grund av politiken som förs i det landet. Det påverkar synen på städerna, trots att folket som helhet aldrig är synonymt med ledaren som valts. I USA har Donald Trump förklarat krig mot medierna som han menar sprider falska nyheter om honom och hans politik. Det finns massor av andra exempel, men poängen är som sagt inte att lista alla. Här väcker jag bara tankar och sätter ord på mina tankar om det jag upplever på FEKIS 2017 på Malmö högskola.

Företag som väljer att etablera sig eller flytta sätter sin prägel på staden. Konferensen hålls delvis i Kockums lokaler och den del av staden där konferensen hålls och hotellet vi sover i ligger var stängt för mig som barn, för då var det ett fabriksområde. Företag väljer ibland att etablera sig där andra liknande företag finns; tänker på Silicon Valley eller Kista utanför Stockholm, vilket också bidrar till och är viktiga aktörer i stadens tillblivelse, som alltså pågår på enormt många platser samtidigt.

Arkitekter, är ett sista slags mediatör. Snart börjar nästa session. Tror det räcker att säga: Turning torso, operahuset i Sidney eller Empire State Building, för att alla ska förstå vilket roll arkitekter har för bilden av staden. Det är heller inte självklart att man lyckas eller kan bestämma utfallet i förväg. Arkitekturhistorien är fylld av exempel på misslyckade satsningar, fast även misslyckanden kan ge upphov till känslor och lust att diskutera. Lutade tornet i Pisa är ett fint exempel på det. Och så vidare. Bilden av staden växer fram och förändras i möten mellan en lång rad av olika aktörer och genom utbyten av tankar och erfarenheter.

Det är detta jag forskar om: Förändring, förutsättningar för förändring, kultur, komplexitet och långsiktig hållbarhet. Och det var detta jag satt och tänkte på medan Barbara Czarniawska höll sin högintressanta föreläsning om mediernas helt olika sätt att rapportera om trafikolyckor i Rom och Stockholm på 1990-talet. Hon talade inte om det jag skrivit om här, men jag hade inte kunnat skriva detta om jag inte lyssnat på henne, och det hon sa kommer med tiden att sjunka in och kanske, vem vet, dyker det upp i en annan bloggpost, som skrivs på en annan konferens när någon annan talar om något annat. Det får framtiden utvisa, och framtiden är öppen, om den vet ingen någonting.

Humanistisk vård av människor 1

Vaknar på ett hotell i Malmö, staden som jag nästan känner mer för än Göteborg där jag bor. Malmö är staden jag växte upp i, den första staden jag upptäckte på egen hand, under ändlösa promenader som ung tonåring. Min mormor bodde här och hos henne trivdes jag väldigt mycket. Även om Malmö förändrats enormt sedan jag var här som barn är känslan fortfarande den samma. Höghusen har blivit fler (och högre), tempot snabbare och det händer mer, men känslan finns kvar. Närheten till Köpenhamn bidrar till och förstärker allt det där. När jag åker till Malmö åker jag inte bort, trots att jag inte bor här. Denna gång är jag här på konferens: Fekis, den årliga konferensen i Företagsekonomi. Brukar vara intressant och det kan nog bli en och annan bloggpost på det temat, vi får se.

Här ska det dock handla om vården, med utgångspunkt i en artikel publicerad på Under Strecket, av Johan Eriksson (Privatpraktiserande psykoanalytiker, legitimerad psykoterapeut och fil dr i teoretisk filosofi). Jag ser det som ett slags fortsättning på texten från igår om framväxten av en allt mer instrumentell och människoföraktande kultur. Utgångspunkten för understreckaren är en ny bok av filosofen Fredrik Svenaeus som dyker upp i nästa post i serien. Inledningsvis handlar det om fenomenologin som är en värdefull men ifrågasatt vetenskaplig inriktning.

Vetenskapen står på minst två ben, ett kvantitativt och ett kvalitativt. Båda behövs för om bara det ena benet ges omsorg och tillåts växa blir det svårt att röra sig som människa. Kunskapen är skapad av och för människan, det är viktigt. Vetenskapen har ett uppdrag att bidra till hela samhällets utveckling. Båda benen behövs för att värna livets alla aspekter och samhällets långsiktiga hållbarhet.
Det finns förstås olika sätt att tänka kring det faktum att våra liv är ändliga, att vi ska dö. Vi kan till exempel tänka på det i termer av att vara just ett faktum: det är ett empiriskt faktum att vi människor oundvikligen vid någon tidpunkt kommer att dö, något som ytterst har sin grund i fysiologiska och ­biologiska förhållanden. Betraktad utifrån vetenskapens karaktäristiska tredjepersonsperspektiv är döden den faktiska händelse som avslutar livet och är därmed ­någonting som står i motsatsförhållande till livet.
Vetenskapen är aldrig perspektivlös och dess resultat är aldrig neutralt eller värderingsfritt, även om målet med all vetenskap är att vara så objektiv det bara går. Döden är väldigt mycket mer än bara avsaknad av liv, i alla fall om man utgår från människornas perspektiv. Att vara människa är att vara vid liv, inte att vara död; alltså spelar frågan om liv och död en avgörande roll. Livet upptas till dels av tankar på döden. Liv och död hänger samman och det ena förutsätter det andra. Om ingen dog, om det bara föddes nya människor skulle jorden snabbt överbefolkas. Kulturen och kunskapen, livet och allt skulle förändras i grunden om döden inte existerade. Ett liv värt att leva är ett liv värt att dö för, har någon sagt. Och så är det. Vill man leva ett vackert och värdigt liv måste man på ett eller annat sätt förhålla sig till döden och man måste framförallt inse att liv inte bara är avsaknad av död. Livet är så mycket mer, och det är detta som utgör fenomenologins studieobjekt.
Ett annat sätt att tänka kring vår dödlighet är att ta ­utgångspunkt i vår medvetenhet om att våra liv är begränsade. Betraktad härifrån – om vi liksom reflexivt sänker oss ned i vårt erfarenhetsliv – kan vår dödlighet inte reduceras till att blott vara ett empiriskt faktum. Vetskapen om att vi ska dö är snarare den yttersta horisont mot ­bakgrund av vilken vi kan erfara oss själva som unika ­individer som lever ett liv som har en riktning och vars inneboende möjligheter är något som angår oss. Döden står inte i motsatsförhållande till livet utan är en central konstitutiv del i själva uppöppnandet av ett liv och en värld inom vilken saker och ting har mening, laddning, värde.
Livet handlar inte bara om att hålla döden stången så länge som möjligt. Livet är en värdefull kvalitet som behöver värnas och genom att läsa sig förstå upplevelsen av både världen och detta att vara vid liv kan ett mänskligare och mer humanistiskt utvecklat samhälle växa fram. Fenomenologin är vetenskapen om människans upplevelser av världen. Det ligger i sakens natur att en sådan vetenskap aldrig kan leda fram till lika säker och verifierbar kunskap som naturvetenskapen, men varifrån kommer föreställningen om att kunskap bara är värd något om den är säker och replikerar? Från kulturen och människorna så klart. Självklart måste vetenskapen vara vetenskaplig, och så länge kunskapen som presenteras är så säker som förutsättningarna tillåter och framställningen är transparent nog att läsaren själv kan avgöra hur rimliga tolkningarna som presenteras är förstår jag inte problemet. Delar av kritiken mot humaniora och fenomenologi ser jag som kritik för kritikens skull. Om endast säker kunskap och upprepningsbara resultat accepteras, om bara naturvetenskapen erkänns som riktig vetenskap och om sådan kunskap är den enda som satsas på får samhället och slagsida och kulturen riskerar att utvecklas i en människoföraktande riktning där människan blir ett problem som måste hanteras eller i värsta fall elimineras. Betänk dock att utan människor finns ingen vetenskap. Fenomenologin är vetenskapen om människan.
Samma sak gäller när det handlar om ett grundläggande ­fenomen som minnet. Betraktat från ett tredjepersonsperspektiv utgör minnet blott en förmåga, en separat ”kognitiv funktion”, som vi människor råkar vara utrustade med. Om vi i stället reflexivt tar vår utgångspunkt i vårt levda förstapersonsperspektiv framträder minnet snarare som konstitutivt för vad vi lägger i själva begreppet om ett mänskligt liv. Vår förmåga att registrera och ”hålla i minne” förankrar oss i tiden och fungerar därmed som ett organisatoriskt möjlighetsvillkor för att vi ska kunna leva ett liv som har karaktären av ett tidsligt och historiskt sammanhang, och inte ett sammelsurium av frikopplade upplevelser.
Här, i synen på minnet, visar sig än en gång skillnaden mellan komplext och komplicerat, och naturvetenskapens och kulturvetenskapens olika utgångspunkter blottläggs. Många naturvetare utgår från att alla problem är komplicerade, det vill säga kan delas upp i mindre delar som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet. Visst går det att studera minnet som sådant, frikopplat från helheten det ingår i, men det går inte att bara addera kunskaper från olika håll till kunskap om helheten. Kunskapen om minnet som en isolerad företeelse säger ingenting om människans UPPLEVELSE av att ha ett minne, eller hur minnet interagerar med och påverkar andra delar av kroppen och upplevelsen av att uppleva världen. Det finns ingen motsättning mellan humaniora och naturvetenskap och båda behövs och är lika viktiga, men synen på kunskap är inte den samma. Det är viktigt att lägga märke till.
Eller ta den mänskliga kroppen. För den empiriska forskningen är kroppen ett objekt i världen som har vissa egenskaper och som fungerar på det ena eller andra ­sättet. Den inifrån upplevda kroppen – den kropp som inte får plats i biologiböcker och anatomiska scheman, den kropp som jag ”är” i stället för ”har” – är snarare ­medbestämmande för hur världen meningsmässigt struktureras. Våra upplevda kroppsliga behov, förmågor och begränsningar bildar den referenspunkt runt vilken saker och ting organiserar sig i termer av att, till exempel, vara närvarande eller frånvarande, uppe eller nere, i förgrunden eller i bakgrunden, vara funktionella, otillgängliga, klumpiga, hotande, önskvärda, och så vidare.
Detta är aspekter som behöver förstås och kunskaper som behövs för att kunna bygga ett värdigare och mer mänskligt samhälle där en levande kultur kan växa fram och utvecklas i harmoni med livet. Människan består av delar, men om man bara har tillgång till kunskap om delarnas egna, unika egenskaper och om den kunskapen är den enda kunskap som accepteras som KUNSKAP, blir förståelsen för det unikt mänskliga lidande. Människan är liksom kulturen en komplex HELHET och kunskapen om helheten handlar bara delvis om delarna tagna för sig. Delarnas samverkan och sammansättningen av delarna måste också undersökas och förstås för att kunskap om människans upplevelser av sig själv, av världen, samhället, kulturen och kunskapen, ska kunna utvecklas och användas i vardagen och samhällsbygget.
Den filosofiska strömning under 1900-talet som har gjort det inifrån levda erfarenhetslivet till själva optiken för det filosofiska undersökandet kallas fenomenologi. ­Fenomenologin som filosofisk metod och förhållningssätt skapades av Edmund Husserl och utvecklades under det förra seklet av tänkare som Martin Heidegger, Jean-Paul Sartre, Maurice Merleau-Ponty, Hans-George Gadamer, Paul Ricœur, Emmanuel Levinas och Hans Jonas. Arvet efter dessa tänkare har inte bara kommit att bestämma stora delar av den fortsatta kontinentala filosofin, utan har också starkt påverkat olika discipliner inom human- och samhällsvetenskaperna.
Fenomenologin öppnar upp ett rum, en dimension, ett vetandefält som kulturvetare utvecklat metoder för att studera. Det är så jag ser på saken, efter att ha läst Husserl. Och jag håller därför med Stefan Carlshamre när han skriver följande, i avslutningen till en introduktion till Fenomenologin som finns på nätet,
det är bara de ”sammansatta” företeelserna vi någonsin stöter på i vår erfarenhet. Och hur naturligt det än kan verka att analysera vardagens ting och företeelser som sammansatta på det här viset, så är det också ett faktum att det är just detta som ger oss alla de riktigt krångliga filosofiska problemen: skepticismen, problemet om sambandet mellan kropp och själ. Är det inte dags att försöka den omvända metoden? – undrar Merleau-Ponty. Är det inte dags att uppfatta ”gränsytorna” som de grundläggande fenomenen, medan medvetandet och materien bara är abstraktionsprodukter – någonting man får fram genom att bortse ifrån vissa aspekter på det verkliga, men som inte själva kan göra anspråk på självständig realitet?
Kulturvetenskapen har hittills varit ganska dålig på att ta tillvara denna tanke om gränsytorna, att det är dessa som bör studeras och identifieras. Istället har man mot bättre vetande försökt anpassa sig efter metoderna och kunskapssynen som finns och används inom naturvetenskaperna. Man har allt för ofta sneglat mot makten och krälat i stoffet för att få några smulor av de forskningsmedel som finns att tillgå. Det har man gjort när man istället borde samla sig och slipa på sina egna metoder och förvalta de tanketraditioner som finns. Det är högst olyckligt att det blivit på det sättet, och det bör åtgärdas. Det ser jag som en spännande utmaning, detta att vara med och utforma nya sätt att tänka kring och studera kultur. Det är vad jag ska ägna min återstående tid inom akademin åt.

För det arbetet passar Husserl som hand i handske. Hans bok Fenomenologins idé är fylld av konstruktiva tankar, och även om den inte är helt lättillgänglig är den kort och har man bara en aning om grunderna i tanketraditionen, vilket många har eftersom detta är en bok som var med och grundade den kontinentala filosofin som utgör stommen inom Cultural Studies, så går det att hitta guldkorn att reflektera vidare kring på egen hand.

Till att börja med skiljer Husserl mellan Naturligt tänkande och Filosofiskt tänkande. Det är en central och viktig distinktion. Skillnaden mellan dessa olika tänkesätt går inte, som man kanske skulle kunna tro, mellan akademin och det omgivande samhället. Nej, den finns överallt och den handlar om graden av kritiskt reflekterande förmåga. Naturligt tänkande är det vanligaste, och det utgår från att världen och verkligheten finns oproblematiskt, att det inte existerar någon meningsfull skillnad mellan upplevelsen av världen och världen i sig. Den ståndpunkten är naiv och den blir djupt problematisk om den får finnas och verka inom akademin. Och den finns och lever i högönsklig välmåga på väldigt många ställen. Filosofiskt tänkande är det tänkande som Husserl utvecklar. Det är kritiskt reflekterande och tar så lite som möjligt för givet.

Detta att dela upp verkligheten, och att erkänna att det överhuvudtaget finns en gränsyta mellan det som upplevs och den eller det som upplever går ytterst tillbaka på Kant (men det finns en gräns för hur långt tillbaka i filosofihistorien det är meningsfullt att söka sig i en bloggpost). Det är en central insikt för att förstå hur man kan studera kultur. Denna tankemanöver öppnar upp det fält eller område som kulturvetaren sedan kan studera. Förnekandet av gränsytan och av behovet av kunskap om båda aspekter är olyckligt och potentiellt farligt.

Kontinental filosofi kritiseras ibland för att den är för kritisk. Husserl menar dock att det får finnas måtta på hur kritisk man är. Det är galet att tvivla på allt. Det måste finnas en gräns för när det inte är meningsfullt att tvivla längre. För att kunna bedriva vetenskap måste man lita på en hel massa påståenden och iakttagelser, men, och det är viktigt, aldrig blint. Det är den blinda tilliten på auktoriteter som är problemet, och mot den måste man förhålla sig kritisk. Men på den kunskap som är väl underbyggd och som förs fram med adekvata argument måste man lita. Här ser jag en öppning till dialog mellan företrädare för olika kompetenser, om ett långsiktigt hållbart samhälle och en mer mänsklig kultur, och vilket fortsättningen på ska handla mer om: en mer humanistisk vård.

Nu frukost, sedan konferens.

tisdag 17 oktober 2017

Refränger 6

Tar tag i Deleuze igen. Återvänder till filosofin. Svårt att finna ro för det i vardagens larmande fokus på prestation och måluppfyllelse. Det går inte att tänka bra om det inte finns tid, om man inte får misslyckas och om det saknas förståelse för det analytiskt reflekterande tänkandets förutsättningar. Det oroar mig att prestation och måluppfyllelse idag anses viktigare än utveckling och framåtskridande.
From chaos, Milieus and Rhythms are born. This is the concern of very ancient cosmogonies.
Kaos och oordning är ett slags början; ur intet träder världen och ordningen fram. Totalitär, rigid, strikt kontrollerad ordning är det samma som död. Kaos bär på frön till liv, rörelse och förändring. Territorialisering är död. Fast i kaos kan lika lite leva som i sammanhållningens fastlåsta dödläge. Livet är kraft och rörelse, förändring och tillblivelse. Viljan att fortsätta vara vid liv, livsviljan, är stark och utbredd. Ur kaos, av viljan att vara vid liv, skapas ordning. Det märks först genom ljuset, och skillnaden mellan himmel och jord. Bibelns skapelseberättelse är en berättelse om uppkomsten av en miljö, och människans livscykel, åstidens och klimatets växlingar, är ett slags rytm.
Chaos is not without its own directional components, which are its own ecstasies. We have seen elsewhere how all kinds of milieus, each defined by a component, slide in relation to one another, over one another.
Livet på jorden och jorden som sådan är ett slags helhet. Allt och alla; delarna som helheten utgör, påverkar varandra mer eller mindre och på olika sätt. Hur, var, när går inte att veta. Slupens roll kan och får aldrig underskattas. Evolutionen är en förändringsprocess, eller ett slags miljö, för att tala med Deleuze och Guattari. Evolutionen är ingenting i sig, den är ett föränderligt sammanhang där överflöd av föränderliga komponenter kastas ut och där de för tillfället bäst lämpade överlever och därför får ansvar för det fortsatta utkastandet. Det viktiga är inte miljön eller komponenterna utan det som händer mellan, inom ramen för helhetens möjligheter och begränsningar. Inom ramen för helheten uppstår ibland relationer som ökar båda parters chans till ökad överlevnad. Getingen och Orkidén är ett berömt exempel på a-parrallella block av tillblivelse. Getingen och Orkidén samarbetar inte, de utgör ömsesidigt varandras förutsättning för att fortsätta vara vid liv.

Livet består av parallella rytmer. Dagen avlöser natten som avlöser dagen. Man andas in och andas ut. Sover och är vaken. Äter och går på toaletten. Lyssnar och talar. Älskar och hatar, tränar och vilar, njuter och våndas. Årstiderna växlar, fåglarna flyttar fram och tillbaka. Ebb och flod. Ingenting är, allt förändras. Livet fortskrider i en komplex process av ömsesidiga tillblivelser.

Det gäller även forskningen. Paradigm utmanar och avlöser varandra. Genombrott och upptäckter på ett område påverkar förutsättningarna för kunskapsproduktion på andra. Kunskap är ingen linjär som rör sig från mindre mot mer; vetandet svänger mer eller mindre väl i takt med tillvaron som undersöks. Vetenskapen bevisar ingenting, den producerar svar som stämmer överens eller inte med hur det är, som fungerar mer eller mindre bra för att hantera tillvarons olika aspekter. Forskningsresultat kan ses som ett slags refränger som måste harmoniera med verserna som omger dem för att ljuv musik ska uppstå. Kunskapen är aldrig frikopplad från omgivningen, den står alltid i relation till världen som påverkas av den och människorna som använder insikterna.
Every milieu is vibratory, in other words, a block of space-time constituted by the periodic repetition of the component. Thus the living thing has an exterior milieu of materials, an interior milieu of composing elements and composed substances, an intermediary milieu of membranes and limits, and an annexed milieu of energy sources and actions-perceptions.
Delarnas roller varierar och påverkan är alltid dubbelriktad men ingenting är fristående från någonting annat. Allting rör sig fast hastigheterna varierar. Därav komplexiteten. Beroende på tillgången av energi, miljöns utformning och övriga delars interaktioner uppstår olika melodier. Jag talade en gång med en blind resenär på besök i min hemstad, hen sa att varje stad har sin tonart, sitt tempo och sin melodi; eller det är jag som tolkar det som hen sa på det sättet. Refräng är ett verktyg och jag använder det verktyget, på det sätt som jag förstår det. Jag hävdar inte att jag sitter inne med den rätta tolkningen av Deleuze och Guattari, och de säger själva att det inte finns någon rätt tolkning, alla försök som fungerar är bra och kan användas. Så vill jag se på kunskap. Kamper om vem som har rätt är förödande och handlar sällan om föreliggande fakta, mycket oftare handlar kampen om hur fakta ska tolkas. Debatten är en destruktiv kamp om makt och inflytande som har mycket lite med kunskap att göra.
Every milieu is coded, a code being defined by periodic repetition; but each code is in a perpetual state of transcoding or transduction. Transcoding or transduction is the manner in which one milieu serves as the basis for another, or conversely is established atop another milieu, dissipates in it or is constituted in it.
Olika refränger som upprepas på olika nivåer ger upphov till olika melodier som övergår i och påverkar varandra. Zooma in zooma ut. Det som låter som brus på en nivå blir en symfoni på en annan. Två kroppar som möts och hjärtan som slår i takt kan sätta igång processer som påverkar perception och kognition. Kärleken gör att man ser något annat än vad man gjorde i individen man kommit nära. Jag och du, före och efter; hela tiden händer något i mötet mellan. En relation är sig aldrig lik, den både förändrar och förändras. Alla relationer har dock komponenter, utspelar sig i en miljö och har sin unika rytm, sina verser och refränger och samspelet mellan.
The notion of the milieu is not unitary: not only does the living thing continually pass from one milieu to another, but the milieus pass into one another, they are essentially communicating.
Skillnaden mellan komplex och komplicerad är ett slags mantra jag upprepar. Den skillnaden är viktig. Orden är inte synonymer. Vad som är vad kan diskuteras, men SKILLNADEN är avgörande. Försöker man förstå och hantera ett komplext som om det vore komplicerat kommer det aldrig att leda till att problemet löses, eller ännu eller upplöses. Ett komplext problem kan aldrig delas upp i delproblem som löses var för sig, det måste göras större för att man ska se vari problemet består. Zooma ut, skaffa perspektiv, reflektera, relatera och våga försöka. Iaktta och utvärdera; upprepa, tills problemet inte längre är ett problem. Bara så kan komplexa problem hanteras. Med komplicerade problem är det helt annorlunda, de kan och bör delas upp i mindre problem som löses var för sig och sättas samman till en fungerande helhet. Komplexa miljöer är dynamiska och påverkas av miljöer i närheten. Jag vet inte säkert (har ingen forskning att luta mig mot), men närmar mig kultur som ett komplext problem. Anledningen till det är att kultur brukar betraktas som komplicerat, och lösningarna som bygger på den tanken (till exempel New Public Management) fungerar inte bara dåligt, de skapar nya problem.
The milieus are open to chaos, which threatens them with exhaustion or intrusion. Rhythm is the milieus' answer to chaos. What chaos and rhythm have in common is the in-between—between two milieus, rhythm-chaos or the chaosmos: "Between night and day, between that which is constructed and that which grows naturally, between mutations from the inorganic to the organic, from plant to animal, from animal to humankind, yet without this series constituting a progression ..."
Delarna i en helhet reagerar på miljön. Stressen som lärare och sjuksköterskor upplever och vittnar om kan ses som ett slags svar på rådande kaos i helheten man ingår, lever och verkar i. Och en stressad människa påverkar flera andra, vilka i sin tur påverkar miljön i ett slutet kretslopp inom ramen för helheten. En kultur där allt drivits till sin spets är ett system långt från jämvikt och det är känsligare för störningar än system nära jämvikt. Och i känsliga system blir människor känsligare, vilket påverkar systemet, som påverkar människorna. Komplexitet fungerar så.
In this in-between, chaos becomes rhythm, not inexorably, but it has a chance to. Chaos is not the opposite of rhythm, but the milieu of all milieus.
Ordning och kaos är inte motsatser; det handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av det ena eller det andra. Hela tiden pågår ett spel mellan miljön och delarna. En miljö nära jämvikt kan hantera mer kaos och oordning inom och bland individerna. Och är individerna harmoniska kan de fungera och prestera även i miljöer präglade av kaos. Rytmen uppstår och förändras mellan, den går inte att kontrollera, bara påverka på marginalen.
There is rhythm whenever there is a transcoded passage from one milieu to another, a communication of milieus, coordination between heterogeneous space-times. Drying up, death, intrusion have rhythm. It is well known that rhythm is not meter or cadence, even irregular meter or cadence: there is nothing less rhythmic than a military march. The tom-tom is not 1 -2, the waltz is not 1, 2, 3, music is not binary or ternary, but rather forty-seven basic meters, as in Turkish music. Meter, whether regular or not, assumes a coded form whose unit of measure may vary, but in a noncommunicating milieu, whereas rhythm is the Unequal or the Incommensurable that is always undergoing transcoding.
Rytm och meter. Deleuze och Guattari hittar nya begreppspar överallt, som kan användas för att förstå skillnaden mellan olika typer av ordningar. Rytmen är dynamisk och levande, den uppstår mellan och består av både och inom ramen för en helhet. Meter är binär, linjär och handlar om an ringen eller. Samtalet är levande, ömsesidigt och dynamiskt utbyte av tanker mellan människor. Varje samtal har sin föränderliga rytm. Debatten är binär och dogmatisk, liksom musikens meter.
Meter is dogmatic, but rhythm is critical; it ties together critical moments, or ties itself together in passing from one milieu to another. It does not operate in a homogeneous space-time, but by heterogeneous blocks. It changes direction.
Kulturer har sina rytmer. Människor rör sig tillsammans på olika sätt i olika städer och sammanhang. New Public Management försöker införa en rigid ordning som visat sig fungera på en plats, inte bara i ett nytt sammanhang, utan i alla sammanhang. NPM är en totalisolerande, dogmatisk kraft som behöver balanseras upp och utmanas av kulturens mångfald av rytmer, annars förvandlas skolan, sjukhuset eller vad det nu är för sammanhang man försöker påtvinga en dogmatisk ordning och blir något annat. Organiseringen måste svänga i takt med sammanhanget som helhet betraktat. Ordning kan aldrig påtvingas delarna uppifrån eller utifrån, inte med mindre än att risken är överhängande att allt kollapsar.
Bachelard is right to say that "the link between truly active moments (rhythm) is always effected on a different plane from the one upon which the action is carried out." Rhythm is never on the same plane as that which has rhythm. Action occurs in a milieu, whereas rhythm is located between two milieus, or between two intermilieus, on the fence, between night and day, at dusk, twilight or Zwielicht, Haecceity.
Var gränsen mellan ett sammanhang, en miljö oh ett eller en annan, är svårt att uttala sig om. Därför är det så olyckligt att konstruera gränser mellan. När Afrika delades upp mellan Europas länder vid Berlinkonferensen i slutet av 1800-talet drog man linjer på en karta och skapade gränser som bröt upp  miljöer och skapade nya vars respektive rytmer fortfarande påverkar människorna som lever på respektive sida av gränsen. Som sagt, komplexitet går inte att hantera genom att dela upp helheten i mindre delar. Genom att lägga örat till marken kan man dock lära sig urskilja och förstå respektive sammanhangs unika rytm och skapa refränger som harmonierar med helgerna som på det sättet kan påverkas.
To change milieus, taking them as you find them: Such is rhythm. Landing, splashdown, takeoff.. . This easily avoids an aporia that threatened to introduce meter into rhythm, despite all the declarations of intent to the contrary: How can one proclaim the constituent inequality of rhythm while at the same time admitting implied vibrations, periodic repetitions of components?
Kultur kan bara förändras genom att lyssna till dess rytm, genom att känna in, samtala och försöka förstå varandra. Forskning visar, är aldrig en inledning som öppnar upp för ett samtal. Best practice må fungera där den skapades, men ingen kan på förhand veta hur den kommer att fungera där den införs med våld eller hot om repressalier. En refräng som inte harmonierar med melodin och versen kommer aldrig att kunna ge upphov till ljuv musik. Det spelar inget roll hur framgångsrik den varit i en annan låt. Alla sammanhang har sin unika miljö, delar och rytm.
A milieu does in fact exist by virtue of a periodic repetition, but one whose only effect is to produce a difference by which the milieu passes into another milieu. It is the difference that is rhythmic, not the repetition, which nevertheless produces it: productive repetition has nothing to do with reproductive meter. This is the "critical solution of the antinomy."
Det är skillnad som upprepas när kultur förändras från en harmoni till en annan och om skillnaden som upprepas inte harmonierar med miljön och delarna uppstår disharmoni, som påverkar både delarna, miljön och rytmen. Kultur är en komplex helhet, och musik fungerar som verktyg för att förstå.

Avlutar med att inget av det jag sagt ovan strider mot det vi vet, det vetenskapen visat. Jag hävdar inte att jag har rätt, att min tolkning är den enda rätta. Jag debatterar inte, jag slår an en stämgaffel till miljön jag står inför och lever i och lyssnar till tonen för att stämma mina vetenskapliga instrument i rätt tonart, för att undvika disharmoni och för att försöka finna en rytm som svänger i takt med människorna som lever i sammanhanget tillsammans med mig. Kulturvetenskap är en vetenskap som verkar på insidan och som rör sig i takt med sina studieobjekt.

En människoföraktande kultur

Jag ser med oro på hur det växer fram en allt mer människoföraktande kultur, tillsammans med allt kallare och mer instrumentellt samhälle. Inte så att man talar om människor med förakt, så är det inte och just det gör det så förrädiskt. Det jag ser och tänker på är att man talar allt mer om annat och allt mindre om människorna bakom alla siffror och system. Människans värde håller på att devalveras, så att säga med människans goda minne. Jag drabbas naturligtvis inte, tänker många; allt fler. Och eftersom jag klarar mig kan det ju inte vara fel på systemet, folk får väl skärpa till sig, tänker förfärande många. Sverige kan inte ta hand om alla flyktingar, säger några. Nordiska Motståndsrörelsen marscherar och delar ut dödsdomar till alla som bjuder motstånd och de man inte gillar kallar man landsförrädare. Moderaterna vill stoppa människor i nöd från att söka asyl i Sverige, och partikamraterna (eller i alla fall nätmobbaren Hanif Bali) jublar och skriker: Äntligen. Krona för krona antas länder och kunskapsnationer byggas av i dessa dagar och allt fler och alt mer intrikata tekniska system antas kunna rädda oss från den hotfulla mänskliga faktorn som ligger på lur och hotar tryggheten, min trygghet. Jaglojaliteten sprider sig; What's in it for me?

Allt ska gå snabbt och effektivt. Kvalitetstid ersätter vardaglig, socialt utvecklande samvaro. Studenter på högskolan läser strategiskt, det vill säga bara det som kommer på tentan eller gynnar den egna karriären. Luckor och mellanrum, marginaler och andhämtningspauser bevakas girigt av ekonomerna vars uppgift är att värna verksamhetens EKONOMISKA resultat. Människorna får anpassa sig, och över allt finns ett hot om att tekniska system tar över. Förr gick man till sina kollegor  och bad om hjälp eller ringde för att beställa resor, hotell och annat man behöver i vardagen och på arbetet. Idag får man i vissa fall inte tala med någon: Vi har (ständigt nya) system för det. Varför då? För kvalitetens skull. Sedan undrar vi varför det inte är tyst på biblioteken, varför studenters saknar förkunskaper eller väljer att utebli från allt som inte ger poäng.

Jag förfasar mig inte över utvecklingen. Jag söker mönster och vill förstå. Ett sätt att göra det på är att tala om strukturer. Fast gör man det kan man få höra att strukturer är hittepå. Det låter som elallergi, var det någon som sa på Twitter igår. Strukturer finns inte för de går inte att belägga vetenskapligt, sägs det. Fast jag hävdar att det handlar om hur man TOLKAR resultaten. Skillnaden mellan postmodernism och positivism är synen på tolkningen av resultaten och förståelsen av makt. Erkänner man bara sådant som går att belägga med statistik och accepterar man inte tanken på makt ser man inte strukturerna. Bryr man sig inte om människorna bakom blir siffrorna viktigare. Då kan man så klart inte förstå ett sådant koncept som struktur, då blir det en anekdotisk metafor eller poesi. Bara hårda data man förklara, sägs det. Okej då; igår svämmade flödet på FB över av kvinnor som vittnade om #metoo. En FÖRKROSSANDE majoritet av mina kvinnliga bekanta talade på det sättet om att de någon gång utsatts för sexuella trakasserier. Den som bara tror på hårda data svarar: Det är deras berättelser, det är anekdoter, det är inte vetenskap. Det är cynismen som talar. Varför skulle kvinnorna ljuga? Vad har de att vinna på det? Så kan bara den tänka som inte bryr sig om människor, som bara ser det man vill se och som använder sin makt och sitt inflytande för att hävda tolkningsföreträde.

#metoo ser jag som Big data, och min analys av alla data är att vi lever i en människoföraktande kultur som lyssnar mer på män än på kvinnor. Kulturen normaliserar eller bagatelliserar övergrepp på kvinnor genom att betrakta övergreppen som enskilda isolerade händelser som måste förklaras var och en för sig. Det är samma strategi som stora företag använder när de till varje pris försöker undvika att drabbas av en grupptalan. Erkänner man strukturer blir det svårt att kontrollera kulturen och försvara rådande normer och maktordningar. Genom att vara tyst, genom att inte säga ifrån eller avstå får att diskutera saken; genom att inte vilja förstå fenomenet som sådant; genom att anse det vara viktigare att försvara själv; genom att skrika: Inte alla män; försvarar man strukturen samtidigt som man förnekar den. Och precis så komplex och motsägelsefull är vi människor. Talet om den mänskliga faktorn är ett utryck för människoförakt, menar jag. Varför inte försöka förstå oss själva och anpassa samhället efter människan, istället för att göra tvärtom? Varför inte? För att det kostar pengar? För att det är jobbigt? Vad är din ursäkt; vad är en giltig ursäkt? Hur ser vi på människan, det vill säga andra människor idag. Hur presidenten i USA ser på sig själv vet vi. Han bryr sig bara om sig själv, och vi ser hur det går när den tanken upphöjs till allmän lag. Vi får ett iskallt samhälle och en människoföraktande kultur.

Återvänder till #metoo, som inte var en nyhet. Jag blev inte förvånad av mängden vittnesbörd. I princip alla kvinnor jag kommit nära i mitt liv har vittnat om just detta. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte accepterades i den manliga normen som ung. Jag var inte tillräckligt tuff och hård. Fast jag har aldrig förstått varför man ska vara det, tuff och hård. Jag är alldeles för känslosam för det. Jag såg det länge som en svaghet att jag saknar förmågan att hata, men idag ser jag det som en styrka. Vid tidigt 1990-tal fann jag feminismen och det var som att komma hem. Där fanns det förklaringsmodeller och verktyg att förstå min uppväxt med hjälp av. Jag skrev min avhandling om maskulinitet för att jag ville förstå och sprida insikt om det faktum att den klassiska manligheten bär på fröet till sin egen undergång. Nedan följer en berättelse från min uppväxt. Jag delar den i solidaritet med alla kvinnor som vittnat om övergrepp från män, och jag gör det för att visa att jag skäms över att vara man. Även om jag forskat i ämnet i många år reser jag inga anspråk på att ha rätt. Jag kan inte bevisa att män är svin, och alla män hannar det bevisligen inte om. Jag vill bara samtala om en angelägen fråga. För det är viktigt, för alla! Det är så jag ser på kunskap också. Data kan aldrig diskuteras, men tolkningarna av dem. Lika lite som jag kan hävda att strukturer finns kan någon annan hävda att de inte existerar. Struktur är dock en giltig förklaring till ett fenomen som framstår som obegripligt utan den förklaringen.

Strukturer består av enskilda händelser som knyts samman och behandlas som en helhet eller ett kulturellt mönster. Vi män har alla sett och några har själva utsatt kvinnor för övergrepp. Kanske även jag, även om jag inte vill tro det. Fast det är inte upp till mig att avgöra. Livet är långt och fyllt av tvetydiga händelser och jag kan kan inte ärligt säga att jag aldrig hamnat i någon enda situation där mina handlingar inte kunnat uppfattas som i alla fall på gränsen. För några år sedan fanns en annan hashtag, #talaomdet, tror jag den hette. Där lyftes alla möjliga olika typer av händelser, just för att skapa utrymme för samtal om var gränsen går. Det är första steget till förändring, att tala om det man varit med om och att lyssna på varandra utan att känna sig hotad. Det är svårt i en människoföraktande kultur, och i en kultur där mannen är norm kommer kvinnors berättelser och vittnesbörd att betraktas som mindre värda. Vi ser det hela tiden. Vad hade offret för kläder på sig, frågar försvarsadvokaten som ett led i strävan efter att rädda sin manliga klients heder och ära. Kvinnans vandel anses inte viktig, inte i jakten på sanningen och rättvisan. Därför anses det vara okej att utsätta henne för kränkande frågor i rätten, för sanningens skull. Vems sanning? Jag är feminist för att jag tror på och vill vara med och värna ALLA människors lika värde. Och jag forskar om kultur och makt och hållbarhet för att jag vill vara med och bygga ett bättre samhälle. För att bidra med det jag kan och för att jag så länge jag minns har tyckt att jämställdhet och jämlikhet är viktigt, viktigare än allt annat. Jag vill inte leva i ett människoföraktande samhälle, även om jag trots allt lyckats bra i det.

Avslutar med en berättelse från när jag var ung, från tonåren och ett svunnet 1970-tal. Det är bara en bland många händelser av samma karaktär som jag minns från mitt liv. Jag saxar texten som den är från det skönlitterära bokprojekt som ligger där hemma i byrålådan. Litterärt saknar den kvaliteter, men berättelsen berör mig än idag. Jag vill dela med mig för att jag tror på strukturer och för att jag står bakom alla kvinnor som kämpar för förändring, för att accepteras som lika värdefulla människor som jag och alla andra män. I kraft av mitt manliga kön har jag ett ansvar för att visa att jag tar avstånd från denna typ av händelser. Då kunde jag inte, men idag kan jag. Så här skrev jag och jag minns det som sagt än idag.

Tommy, min barndomskompis, hade precis blivit ihop med Ulrika som jag visste att han älskade och gjorde allt för. [Jag är tacksam för att jag och mina närmaste kompisar faktiskt talade om känslor med varandra, inte om erövringar. Ingen står utanför sammanhangen man ingår i. Hade jag vuxit upp med andra killar, i en annan miljö hade jag kunnat förakta kvinnor. Det vet jag. Alla män, alla människor, kan det. Ingen människa är en ö, vi är alla del av kulturen som vi både påverkar och påverkas av.] Vi var på väg till skoldans och var på förfest. Dit kom även killen vars namn jag förträngt, en som bytte tjejer varje vecka. Han var en av dem som alla, både killar och tjejer, såg upp till på skolan; en av dem som väl fanns och finns på alla skolor och som kan linda resten av flocken runt sitt finger, en vars gester alltid blir åtlydda, en som definierar kulturen och reglerar normen. Han var också en av dem som ansåg att jag skulle sättas på plats för att jag inte passade in, för att jag avvek från den manliga normen. Nu har det visat sig att han även var en av alla dem som det av någon outgrundlig anledning aldrig blir något av senare i livet, kanske för att man redan fått sina 15 minuter i ramljuset. Fast det visste jag ju inte då. Nu ville han som den något äldre killen, han som var alfahannen, mäta sin mandom med Tommy. Det visade sig att han också varit ihop med Ulrika (så klart). Orden och tillfället minns jag som det var igår. Det var mörkt ute. Vi satt och drack folköl på den gamla stationen. En bil körs fram och ställer sig och gasar på parkeringen. Runt bilen flockas tonårskillar som ser upp till ledaren. Det är han. Rutan på passagerarsidan vevas ner, och han, svinet, ropar till sig Tommy som lite avvaktande går bort till dem. Och säger överlägset:

– Hörde du blivit ihop med Ulrika.

– Ja, det blev ju så på festen hos Freddan i helgen. Vi vaknade bredvid varandra och på den vägen är det. Jag minns inte mycket av kvällen.

– Har ni knullat än?

– Nej, men …

– E du bög eller? Sätt på henne för helvete. Hon är djävligt bra i sängen. Och här ska du få ett gott råd. Först lägger du satsen på magen och sen ber du henne suga av kuken. Hon är suverän! Hon gör precis vad man vill. 

Det smärtade mig att se hur Tommys goda humör försvann. Det var hans älskade flickvän som omtalades på det sättet. Han däckade efter några timmar och vi fick släpa hem honom. Han och Ulrika var ihop i över ett år. Tror aldrig att han kom över henne riktigt. De älskade verkligen varandra och deras förhållande var av en helt annan karaktär än den där okänsliga idioten någonsin skulle kunna fatta. Fast tonårsförälskelser tar ju slut, det hör ju lite till sakens natur. Vi talade aldrig om den där händelsen, men jag vet att Tommy påverkades av den. Jag påverkades också av dem. Och idag är jag enormt tacksam för att jag där och då inte var en integrerad del av den manliga gemenskapen. Hade jag varit det hade jag kanske också sett upp till svinet och alla andra manliga svin jag stött på i olika sammanhang genom livet. Då var jag inte tacksam, jag var hela tiden hotad och ständigt bevakad. 

Och den där idioten förresten, hörde jag för några år sedan, tog livet av sig. Han kastade sig framför tåget. Jag blev nästan rädd för mig själv när jag insåg vilket som var den första tanken som dök upp i huvudet på mig: ”Gott åt honom.” Det kom från hjärtat. Han föraktade mig och jag föraktade honom för hans okänslighet. I samma stund jag tänkte som jag gjorde fylldes jag av skam. Det är inte så jag ser på människor och det har jag aldrig gjort. Men å andra sidan, det enda jag minns av honom är alla hans gliringar, alla uttalade och dolda hot, alla föraktfulla kommentarer riktade mot mig som aldrig överhuvudtaget gjort honom något och alla de tjejer som han arrogant förbrukade. Varför ska jag tycka synd om honom? Varför ska jag ens ha dåligt samvete för att jag reagerade på dödsbudet som jag gjorde? Varför i helvete kan jag inte få känna som jag gör, när han så länge jag bodde i Förortsidyllen oprovocerat trakasserade och mobbade mig? Fast jag skäms. Jag vill inte vara som honom och sådana som han. Jag har högre tankar om mig själv och mina medmänniskor. Jag vill inte leva i ett samhälle byggt påg förakt och misstänksamhet.

Sensmoral och avslutande reflektion: Vi måste börja uppmärksamma helheten mycket mer, inte bara utvalda sekvenser och delar av kulturen som behandlas var för sig. Strukturer finns, om vi väljer att se enskildheter som del av en helhet, vilket jag menar att vi bör, för det är enda sättet att faktiskt komma till rätta med problemen. Svinet som tog livet av både drabbades och gynnades av kulturen. Även män är offer. Därför är det så viktigt att motarbeta alla tendenser till framväxt av en människoföraktande kultur. Vi måste börja samtala om viktiga frågor där det inte finns några enkla och givna svar. Att samtala är att handla, att göra, att bli till. Ett samtalande samhälle är ett samhälle där man lyssnar på varandra och där man vill och försöker förstå. 

måndag 16 oktober 2017

Bloggpost 3300

2011 började jag blogga på allvar. Vid tredje försöket föll bitarna på plats, projektet fick luft under vingarna och ett momentum byggdes upp. Jag hade en del gamla texter på USB-minnen och på hårdisken som under det första halvåret publicerades parallellt med nya texter. Det var en omtumlande tid i livet på väldigt många olika sätt. Visst hoppades jag att skrivlusten skulle hålla i sig, men mer än så kan man aldrig göra. Det finns aldrig några garantier för någonting. Detta blir bloggpost nummer 3300. Flyktlinjer har hittat sin form och jag gör som jag brukar, stannar upp lite för att reflektera över projektets status. Detta gång tänkte jag blicka tillbaka till den där första tiden, och återknyta kontakten med den första milstolpen, bloggpost 100 för att se hur bloggen står sig relation till tankarna jag hade då.
Bloggpost nummer 100 sedan starten. Har sett fram emot och tänkt på den ett tag. När jag började på allvar vid årsskiftet hade jag ingen aning om det skulle bära så här långt. Visste inte om jag hade så mycket inom mig att det skulle räcka ända hit. Men det gjorde det. Och det finns mer. Faktum är att varje post väcker nya tankar, framförallt utifrån kommentarerna men även genom det faktum att tankarna sätts på pränt och släpps iväg.
Med skrivande är det nu inte så mycket något man har inom sig som det är något man skapar i relation till världen man lever i. Flyktlinjer vill jag idag likna vid ett slags stämgaffel, eller om det är jag som är stämgaffeln och bloggen resonanslådan som ger upphov till ljud. Det är inte en radiokanal som sänder per frekvens. Jag har inget budskap som kablas ut. Flyktlinjer följer son egen logik och även om det är jag som driver projektet är jag lika mycket en resenär som jag är en skapare. Jag har idéer, passioner och återkommer till vissa teman oftare än andra, men det är lika mycket en upptäcktsfärd. Jag lever och reagerar, skriver, tänker och tar en dag i sänder. Det enda jag bestämt mig för är att skriva minst en text om dagen, alla dagar, utom på semestern. Oftast lyckas jag, men ibland fungerar det inte. Det får inte kännas som ett tvång, det är enormt viktigt för mig, för att hålla lusten och projektet igång. Fast jag har aldrig enbart skrivit av lust. Skrivande må vara tillfredställande, men det handlar aldrig enbart om lust och jag skriver absolut inte endast på inspiration, så jag det varit sedan starten.
En post om dagen, minst. Det är målet. Det ger mitt liv stadga. Och det hjälper mig att hålla igång skrivandet och tankeverksamheten. Den självpåtagna uppgiften stärker även iakttagelseförmågan. Att tvinga sig att hitta något att reflektera över, antingen i medierna eller i arkivet av halvtänkta tankar. Det är nyttigt. Vi får se hur länge det håller i sig.
Då visste jag inte. Idag, snart sju år senare, vet jag att det fortfarande bär. Hur länge till det kommer göra det har jag ingen aning om och det är inget jag tänker på heller. En dag i sänder lever jag mitt liv och så förhåller jag mig till skrivandet också. En ny text i taget och jag vet aldrig långt i förväg exakt vad jag ska skriva om. På morgonen vet jag, eller senast när jag öppnar datorn. Vissa dagar flyter det som en forsande fjällbäck, andra dagar går det trögare. Skrivandet är som livet, aldrig något man kan ta för givet, vilket för övrigt gäller läsarna. Att bli läst är en ynnest. Även om jag skriver främst för min egen skull vill jag så klart också nå ut, det ena ger det andra. Hade jag inte begåvats med läsare som återkommer hade jag troligen inte orkat, men det har jag och det gör jag, och så har det varit sedan starten. Det är jag ENORMT tacksam för!
Vill passa på att tacka alla som läser, och ni är fler än jag vågat drömma om. Särskilt vill jag tacka er som kommenterat, och vill uppmuntra fler att lämna synpunkter. Kom gärna med uppslag till vad man kan skriva om. Jag ser detta som ett kollektivt projekt. Skriver inte bara för mig själv, utan även för alla som tror på ämnet Kulturvetenskap och dess samhällsnytta. Och med samhällsnytta vill jag påpeka att det är ett ord/begrepp som kan förstås på olika sätt. Ibland får man höra att ämnet motiveras med att, ”det måste få kosta pengar.” Men det ställer jag inte upp på. Varför måste det få kosta pengar? Det tycker jag är en fråga som alla som sysslar med Kulturvetenskap har ett ansvar att besvara. Vad tillför vi samhället?
Jag vet så klart inte om jag tillför något, men med ledning av reaktionerna på det jag skriver känns det som mina tankar tas emot med intresse. Jag vill dela med mig. Sedan jag började på högskolan 1991 har jag på statens bekostnad fått ynnesten att lära mig enormt mycket. Att blogga är ett sätt att betala tillbaka, att visa tacksamhet och försöka vara med och förändra samhället och synen på kunskap. Jag kommer inte att kunna förändra världen med Flyktlinjer, men jag känner att jag kan göra viss skillnad. Jag når verkligen ut, det märker jag. Texten om den genomadministrerade skolan som jag skrev i lördags har lästs (eller i alla fall klickats på) 1424 gånger hittills. Dem mest lästa posten har klickats på över 8000 gånger. Jag vet aldrig vad som kommer fungera, och det är en del av tjusningen. Texter jag själv tycker att jag lyckats med faller ibland platt medan andra som jag tvekat kring sprids och delas i rasande takt. Det gör skrivandet spännande. Kultur angår alla och mer kunskap om kulturens inneboende logik och om förutsättningarna för förändring av kulturen behövs, menar jag. Därför bloggar jag vidare.
Mitt svar på frågan om ämnets nytta är att vi tillför ett nödvändigt moment av kritiskt tänkande. Och det föranleder mig att även påpeka att jag inte driver någon egen linje här. Flyktlinjer är uttalat politisk, men den har ingen annan agenda än att föra fram ett makt- och normkritiskt perspektiv. Jag aktar mig noga för att torgföra egna åsikter. Självklart står jag alltid på de svaga och diskriminerades sida. Men eftersom det alltid är svårt att avgöra i stunden vem som överordnad och vem som är offer, försöker jag koncentrera inläggen på att identifiera uttrycken för makt och uppmärksamma dess konsekvenser. Jag försvarar ingen, utan vill synliggöra maktordningarna. Det är agendan. Det är uppgiften. Verktyget är kritiskt tänkande. Påpeka mer än gärna om jag briser i detta uppsåt!
Lätt att skriva så, men svårare att leva upp till det. Ambitionen är fortfarande den samma, men visst har det blivit en del politik. Jag är dock aldrig partipolitisk. Jag har och kommer aldrig att ansluta mig till en bestämd linje och är inte lojal med något parti. Det kritiska perspektivet riktas mot allt och alla som jag reagerar på. Jag försöker akta mig för att kritisera; den skillnaden är viktig. Att vara kritisk är ett perspektiv, medan kritik är en åsikt. Sverigedemokraterna och Nordiska Motståndsrörelsen är jag dock både kritiskt till och kritiserar. Alla antidemokratiska strömningar, liksom rasism, sexism och hat samt hot, tar jag TYDLIGT avstånd från. Jag är för mångfald och alla människors lika värde. Demokratin måste värnas, för den är liksom kulturen ingenting i kraft av sig själv, den blir till i möten mellan människor, i vardagen, ofta medan man är upptagen med annat.
Ett annat tema är långsiktig hållbarhet. Vad det är, det har jag ingen uppfattning om. Men att det behövs, det är jag övertygad om. Men det är inget som en isolerad tänkare kan formulera, en gång för alla. Frågan om långsiktig hållbarhet är komplex och den måste drivas på olika sätt och på olika ställen. Den går inte att styra, utan måste få leva sitt eget liv. Det är ett självorganiserande projekt som bara kan korrigeras under vägs. Vi får se vart det tar vägen. Jag försöker dra mitt strå till stacken.
Då hade jag bara börjat nosa på frågan om hållbarhet. Idag har de tankarna utvecklats och jag har fått flera olika uppdrag som handlar om det. Jag driver en kurs och har varit på konferenser. Och så har jag skrivit två böcker i en serie om tre med undertiteln: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Tankarna har stötts och blötts, bland annat här på bloggen. De två böckerna, liksom den tredje som kommer nästa år, påbörjades här. Sedan jag har lagt till och dragit ifrån, läst och ändrat. Jobbat med språket och redigerat innehållet. Att skriva är för mig att tänka, och när jag läser det jag skriver lär jag mig förstå det jag läst bättre. Jag har aldrig varit en taktiker och det vägrar jag också bli. Jag har ingen strategi, jag tror på närvaron i stunden. Mitt liv är en enda lång förberedelse, för vad vet jag inte, men jag har aldrig kunnat planera. Detta gör att jag av vissa uppfattas som en slarver, men jag har aldrig missat en deadline och jag har genom Flyktlinjer visat att jag är plikttrogen och uthållig, om jag bara får gör saker och ting på mitt sätt.
Jag väntar fortfarande på besked om min Docentansökan. Ett positivt utlåtande till behövs. Om jag får det står skrivet i stjärnorna, och som jag förstått saken lär det dröja. Jag har fått ett positivt besked men väntar fortfarande på det andra. Att vänta är inte min starkaste gren. Jag är värdelös på det! Men att skriva av sig lite gör bördan lite lättare att bära. Nu är det ju inte så att mitt liv står och hänger på det där beskedet. Det jag tycker om och vill göra, den riktning jag önskar att akademin skall utvecklas i, den går lite på tvärs mot vad som premieras om man vill göra karriär. Har svårt att göra det man borde, bara för att man borde. När det gäller Docentfrågan hoppas jag på det bästa, men är inställd på det "värsta." Det som är mest frustrerande ifråga om just denna väntan, det är att jag under året som gått sedan jag lämnade in ansökan har publicerat en del, vilket innebär att om jag får ett negativt besked då sänder jag omgående in en ny ansökan. Och får då, i värsta fall, vänta ett år till på besked. That’s life!
Väntan har jag alltid varit dålig på, men jag kan vara uthållig. Det där andra positiva beskedet kom till slut, på arbetsårets allra sista dag. Jag tog emot det i badet på hotell Hilton i Philadelphia där jag var på konferens. Senare det året, i augusti, höll jag min docentföreläsning. Där peakade det på något sätt. Strax efter lades kulturvetarutbildningen ner och svensk högre utbildning kastades in i en omvandlingsperiod som den fortfarande befinner sig i. Jag är inte nöjd med utvecklingen, den orar mig för den verkar drivas av helt andra mål än de jag sökte mig till högskolan för. Paradoxalt nog har jag sedan jag blev docent fått mindre och mindre användning för min kompetens. Det är annat som premieras idag. Kunskap flyttas i rasande fart från individer med insikt, vana och kompetens, till system. Utbildning håller på att bli instrumentell och akademin håller på att avakademiseras. Visst sporrar det till skrivande, men det är samtidigt oerhört tragiskt. Ett resursslöseri av gigantiska mått!
En sak är fullkomligt klar dock, och det är att jag, Eddy Nehls, på inget sätt kommer att förändras, vare sig av ett negativt eller positivt docentbesked. Jag gör inte det jag gör, och är inte där jag är, för att göra karriär. Jag ägnar mig åt Kulturvetenskap för att det är mitt liv, och alldeles oavsett om det jag gör uppskattas eller ej av dem som innehar makten inom akademin eller ämnet. För den akademiska karriären handlar om makt, inget annat. Som kandidat är man fullkomligt utlämnad, och det går inte att överklaga. Nåväl, bara man vet spelreglerna. Å andra sidan får man makt om man passerar nålsögat. Och den vill jag i så fall använda klokt. Därför behöver jag kritiska läsare. Docenttiteln är personlig, men arbetet som leder fram till den är kollektivt. Bara en av alla tillvarons paradoxer.
Så tänker jag fortfarande. Titlar är personliga men kunskap, kompetens och utveckling är alltid kollektiv. Kritiska läsare kan jag inte säga att det dräller av här på bloggen. Jag får frågor om det ibland och tänker själv en hel del på saken. varför är det så förhållandevis få som kommenterar. Jag ser ju att jag blir läst, att mina tankar når ut och får mer uppskattning än jag riktigt kan hantera på sociala nätverk. Jag är mer van vid och bättre på att hantera kritik och invändningar, så länge det handlar om det jag skriver. Kritik mot mig som person kan jag inte riktigt hantera, därtill har jag allt för många dåliga minnen och erfarenheter av utsatthet och mobbing. Kritik mot det jag skriver tar jag dock tacksamt emot och försöker svara efter bästa förmåga. Det är så man utvecklas som tänkare, och jag är enormt tacksam för alla synpunkterna jag fått genom åren.
Ett besked har jag i alla fall fått. Jag kommer inte att tillbringa hösten på Drexel University i Philadelphia. Synd på många sätt, men också skönt på en hel massa andra. Nu vet jag, och kan ägna tiden och energin åt att utveckla de två kurser jag jobbar med som skall gå till hösten. Och sommaren kan ägnas uteslutande till återhämtning. Till USA kommer jag hur som helst, för jag skall tala på en AIL-konferens i just Philadelphia i juni. Och då blir det även en vecka i New York. Just nu är livet gott att leva, och det finns mycket spännande att se fram emot. Fenomenologin skall undersökas, med kritisk blick. Det längtar jag efter. Och uttryck för makt skall undersökas.
Tänk om jag visste då, i början av 2011, hur mycket olika saker som skulle hända. Att jag bara några veckor senare skulle ligga på Östra sjukhusets hjärtavdelning i en vecka för observation efter en misstänkt hjärtinfarkt. Tur man inte vet vad som kommer att hända. Ännu en påminnelse om hur viktigt det är att ta en dag i sänder och vara närvarande i nuet. Det som händer händer ändå, och planer har en tendens att förändras. Jag har genom livet allt mer stärkt i min övertygelse om hur viktigt det är att FÖRBEREDA sig på allt man kan förbereda sig på. Det är det enda man kan göra, vid sidan av att vara närvarande i nuet.
Flyktlinjer börjar hitta sin form, och det är inte bara min förtjänst. Bloggen lever sitt eget liv. Det som det skall. Det ligger i sakens natur. Flyktlinjer är som rhizom, de hittar alltid en väg. Men sällan den man trodde i förväg. Och jag följer med. Jag gör vad jag kan för att styra, men samtidigt är det spännande att följa med också. Det är så jag ser på kunskap. Den kan inte beställas, den måste få växa fritt. Bara så kommer lösningar på problem som hindrar världens och samhällets långsiktiga hållbarhet att kunna hittas. Och problem skall som sagt inte lösas, de skall upplösas. Flyktlinjer söker problem, och försöker upplösa dem. Tänk om det var så inom akademin. Att man fick utnyttja sin kompetens maximalt, och att alla fick göra det. Tänk om man kunde rikta om bedömningsgrunderna och lägga mer vikt vid resultat och mindre vid utfästelserna. Tänk om man kunde få arbeta i lugn och ro. Vad mycket bättre allt skulle vara om man slapp ansvariga som slår sig för bröstet och utropar: Vi ska bli bäst i världen. Universitetet är ingen biltillverkare. Man kan inte bli bäst i världen på kunskap. Det fungerar helt enkelt inte så. Nobelpris är en utmärkelse. Det delas ut till dem som man är överens om har utfört viktiga insatser för mänskligheten. Men man glömmer att priset delas ut inom ett på förhand bestämt antal och högst rigida kategorier. Och dessa bestämdes av Alfred Nobel, för över 100 år sedan. Mycket har hänt sedan dess! Som utövare av ett ämne som enligt Nobelkommittén inte anses värt att uppmärksamma hamnar man i skymundan, men betyder det att det vi kulturvetare gör är mindre värt eller viktigt? Tror jag låter den frågan vara öppen …
Så där tänker jag fortfarande. Vissa saker förändras, annat är konsistent över tid. Det enda man kan göra är att försöka lära sig förstå. Ingen äger kunskapen, den kan bara användas mer eller mindre klokt. Det blir viktigare och viktigare märker jag att ta till sig, utveckla och sprida den tanken. Vetande är aldrig absolut; kunskap handlar om sökande och man blir aldrig färdig. Det är som det ska. Förändring är kulturens enda konstant. En öppen förändring som aldrig går att styra mot mål.
Världen befinner sig i ständig rörelse, liksom kunskapen om den samma. Inget är beständigt. Skillnad är vad som upprepas. Alltid. Överallt! Därför är det bättre att leta efter Flyktlinjer, mer konstruktivt att följa flödet, än att försöka låsa fast. Ta det som fungerar, och lämna det andra därhän. Spill ingen energi på det som inte fungerar. Bygg där det går. Kalla det vad du vill: Nomadologi, Minor Science eller Schizoanalys, det viktiga är inte namnet. Det viktiga är vad man gör. Resultatet. Framtiden är det enda som går att förändra!
New Public Management är en kunskapsvidrig organisationsprincip och ledningsideologi som under åren jag bloggat fått fäste och fult genomslag i den akademiska världen. Det är det mest sorgliga, och även om larmrapporterna duggar allt tätare och alla ser och vet vad som händer fortsätter processen. Kunskapen i samhället som helhet utarmas förfärande fort, vilket gör att processen accelererar och förfallet ökar. Det oroar och inspirerar till skrivande, men innebär också en kamp mot uppgivenheten.
Tillsammans når man alltid längre än på egen hand, oavsett hur kompetent man är. Flyktlinjer tillhör inte mig, den tillhör oss!
Det mesta av det jag skrev där i början gäller än, vilket känns bra. Flyktlinjer är ett slags dagbok och när jag blickar tillbaka och bläddrar bland texterna känner jag en enorm stolthet över vad jag åstadkommit här. Skaran av läsare ökar fortfarande och tacksamheten över att jag kan och får fortsätta är lika stor nu som då. 3300 bloggposter har det blivit hittills. 4000 känns inte omöjligt, men jag lovar ingenting. Över 600 000 klick har det blivit sedan starten. Hinner det bli en miljon innan jag tröttnar eller tvingas sluta av någon anledning? Det står skrivet i stjärnorna. Det går så länge det går och jag tycker att jag kan känna mig nöjd med det som blivit gjort hittills också.

Nu ska jag föreläsa på engelska för en grupp nyantagna doktorander, om vetenskaplighet, vetenskapshistoria och förutsättningar för kunskapsutveckling. Även om jag är kritisk över mycket i akademin är jag oerhört tacksam för att jag får vara del av den.

söndag 15 oktober 2017

Det är frågorna som visar vad man kan, inte svaren

Som lärare på högskolan skulle jag vilja bedöma studenternas egenhändigt formulerade frågor, istället för deras svar på mina frågor. Tänk om jag kunde be dem formulera vilka frågor läsningen av litteraturen gav upphov till för att på det sättet och med ledning av deras egna tankar, dels om innehållet, dels om betydelsen och värdet av kunskapen, bedöma vad de kan och förstår. Med ett sådant upplägg skulle jag slippa svara på frågor av typen: Kommer det här på tentan? Kan du förklara vad du menar? Vad vill du ha egentligen? Jag vill inte ha något; jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad studenterna svarar, det viktiga för mig är att få möjlighet att lära mig mer och utvecklas som tänkare och detta vill jag göra TILLSAMMANS med studenterna eftersom jag är övertygad om att det ökar deras chanser att faktiskt lära sig mer och bättre. Chansen att den högre utbildning faktiskt främjar självständigt, kritiskt lärande ökar om studenterna formulerade frågorna de vill jobba med, istället för att passivt vänta på att jag ska ställa frågor som de kan svara på med utgångspunkt i innehållet i böckerna de läst. Dagens organisering av högre utbildning passiviserar studenterna och främjar utvecklingen av en köp-sälj-inställning till lärande. 

Vad är det för typ av frågor jag får i min roll som lärare på högskolan? Det kan vara allt möjligt: "Vilken sal ska vi vara i", är tyvärr en variant av den vanligaste frågan. "Missade jag något på föreläsningen igår", är en typ av fråga. Vad svarar man? Nej, jag gick igenom lite anekdoter, drog några vitsar och fördrev mest tid; så du missade inget. Så vill jag svara ibland, men det skulle innebära att jag drog på mig kritik. Min uppgift, har jag fått höra (det stod i en utvärdering en gång), är att hjälpa studenterna att få godkänt. Om studenterna fick formulera egna frågor istället för svara på mina frågor, som är svåra att omformulera i den omfattning som behövs för att få studenterna att läsa böckerna istället för att försöka få godkänt på tentan (kåren driver på för att gamla tentafrågor ska finnas tillgängligt så att studenterna ska kunna plugga strategiskt). Självständigheten skulle främjas på ett helt annat sätt. Jag skulle slippa svara på frågor som handlar om att jag ska tala om hur lite man måste göra för att få godkänt på tentan eller kursen, vilket är en fråga jag får varje år när det drar ihop sig till uppsats. "Hur få intervjuer måste man göra? Räcker det med fyra?" Eller: "Måste man verkligen läsa tio artiklar?".

Vilka frågor skulle jag vilja ställa till studenterna? Varför läser ni på högskolan, för kunskapen eller betygen? Hur tror ni att ovanstående frågor och inställningen till studier som frågorna speglar hjälper er att klara av att leva upp till arbetsgivarnas förväntningar på er som högskolestudenter? Varför kommer ni till seminariet om ni bara sitter tysta? Hur tänkte ni när ni mailade mig uppsatsen som jag ska läsa och kommentera inför handledningen, klockan nio på kvällen innan; när tänker ni att ska jag kunna läsa texten? Det typen av frågor snurrar alldeles för ofta i huvudet på mig, men det är inga frågor man kan eller får ställa, inte inom nuvarande högskolesystem. Jag ser med oro på utvecklingen, för ingen gynnas av att det är så här vi ser på utbildning. På sikt utarmas långsamt kunskapen i samhället, tyvärr går utvecklingen så pass långsamt att man märker det först i ett längre perspektiv. Förändringen är dessutom svår att belägga, och det finns alldeles för många och starka krafter som försvarar nuvarande läge för att det ska gå att samtala om dessa saker. Det blir därför alldeles för lätt till en förödande debatt där målet är att vinna genom att förgöra motståndaren. Jag vill inte förgöra något; jag bryr mig om både samhällets långsiktiga hållbarhet, demokratin, studenterna och kunskapen. Det av omsorg jag skriver detta, för att jag oroas över vart vi är på väg. Inte av nostalgiska skäl, för att jag tycker det var bättre förr.

Förmågan att formulera bra frågor är mycket mera avslöjande för vad man faktiskt kan än förmågan att svara på frågor. Det är lättare att reproducera och upprepa än att skapa något själv. Om uppgiften är att själv formulera frågor tvingas man på ett helt annat sätt att själv reflektera över vad som är viktigt i boken. Studenterna skulle tvingas motivera både för sig själva och för läraren varför det man väljer att fokusera på är viktigt. Ett sådant kunskapsmål går dock inte att formulera i förväg, det är helt och hållet upp till studenterna att själva ta ansvar för sitt eget lärande. Motorn i en frågedriven högre utbildning är studenterna, och lärarna fungerar som bränsle. I dagens högskola är lärarna både log, vagn och bränsle, och studenterna är resenärer som bekvämt färdas genom ett magiskt landskap som påfallande många inte verkar intressera sig särskilt mycket för; man är mest intresserad av när man är framme. Visst raljererar jag en del, men tankarna bygger på egen och andras erfarenheter. Jag vill vara tydlig med att jag inte klagar på studenterna, det är systemet och den rådande kunskapssynen jag kritiserar, det är den målstyrda och kvalitetssäkrade högskolan jag vänder mig mot. Jag blev lärare för att jag ville lära och utvecklas intellektuellt, och jag är ledsen för att arbetet som lektor idag innehåller allt mindre av sådana inslag. Om studenterna själva fick formulera frågor och tydligare uppmuntrades att ta ansvar för sina egna studier; om de inte sågs och såg sig själva som kunder utan mer som gymbesökare som söker hjälp av en personlig tränare, tror jag utvecklingen snabbt skulle kunna vända och landets arbetsmiljön för lektorer skulle förbättras dramatiskt. Det skulle innebära att fokus i verksamheten riktades mer mot kunskapen och innehållet, än mot formen och examen. Vägen skulle bli målet och utbildning skulle inte betraktas som en transportsträcka som man så snabbt som möjligt vill få avklarad.

En frågedriven och kunskapsfokuserad högskola skulle göra studenterna mycket bättre rustade för uppsatserna och examensarbetena, vilket i sin tur skulle öka chanserna dramatiskt att studenterna faktiskt vet vad de skriver om. Jag misstänker nämligen starkt att många av dagens studenter snarare följer lärarnas, anvisningarnas och böckernas instruktioner, än tänker själva och tar eget ansvar för resultaten man kommer fram till. Till exempel är man ofta mycket bättre på att opponera på andra än försvara det man själv skrivit. "Handledaren har sagt att man ska skriva så här", är inget försvar, det är möjligen en förklaring. "Det står i anvisningarna", är heller inte något försvar. Om jag funderar över tidfördelningen och innehållet i handledningarna jag genomför så talar jag under en oproportionerligt stor andel av tiden om hur man ska tolka anvisningarna, och på tok för lite om tankarna som faktiskt satts på pränt. Det är inte så mycket gnäll över dagens studenter som det är ett personligt uttryck för oro över vart Utbildningssverige är på väg.

Det är New Public Management jag är kritiskt till, inte något annat. Jag ser studenterna som offer och det är kunskapen och samhällets långsiktiga hållbarhet som är i fara. Problemet är att ett sådant upplägg som jag här drar upp konturerna för är att det inte går att målstyra. Som jag ser det är det målstyrningen (och den kunskapssyn som gör den möjlig) som utgör hotet. Kunskap är en ömtålig kvalitet, inte hårda fakta. Bildning kan bara nåt genom eget hårt arbete och personligt intresse. Man kan svara hjälpligt på någon annans frågor och klara tentan även om man inte riktigt bryr sig, men man kan aldrig formulera en bra och intellektuellt stimulerande fråga om intresset för utbildningens faktiska innehåll saknas.

lördag 14 oktober 2017

Lena Anderssons postmodernism tar även jag avstånd från

Lusten att blogga lite mer väcktes av Lena Anderssons Kolumn i DN idag, där hon skapar en helt egen postmodernism som hon sedan pedagogiskt plockar isär och tar ära och redlighet av. Den postmodernismen tar jag också självklart avstånd från. Problemet är att Lena Anderssons postmodernism är ett hjärnspöke och bara för att hon inte är ensam om att anfäktas av det, är det lika fullt ett spöke hon ger sig på. Antingen vet hon inte vad hon talar om eller också hittar hon på och det är lika illa vilket som, för hennes och andras korståg mot en postmodernism som inte existerar gynnar inte kunskapsutvecklingen i vårt land.
Två gånger på sistone har jag beställt råbiff på respektabla restauranger, i Stockholm och Göteborg. Båda gångerna har jag serverats något annat än råbiff, nämligen över hela tallriken utspridda köttsmulor av rå färs med någon emulsion blandat med en bladgrönsak. 
Andra gången det skedde förstod jag att jag stod inför en trend grundad i en världsåskådning. Jag frågade servitören varför de kallade denna rätt för råbiff. Han sa att de inte serverade traditionell råbiff på den här restaurangen, med äggula, lök, kapris och inlagd rödbeta, utan det här var en fusion, [fju:schen], vilket framgick av att det stod råbiff med kimchi. 
Här hade särskrivning varit på sin plats. Rå biff med kimchi hade gett mer precision. Råbiff är en rätt, rå biff tillståndet på kött.
Här håller jag med Andersson. En råbiff är något annat än en rå biff, eller det är i alla fall så det brukat vara i Sverige. Fast råbiff är nu inte en namnskyddad maträtt, som falukorv eller champagne. Det står restaurangerna fritt att tillaga och namnge rätten precis som de vill, sedan får Lena Andersson tycka vad hon vill. På samma sätt både kan och får Lena Andersson hysa vilken åsikt hon vill om postmodernism. Fast hon kan inte hävda att hon har tolkningsföreträde, varken över råbiffens utseende eller postmodernismens innebörd.
Denna hantering är ett exempel på postmodernism i vardagen.
Nej, det är det inte. Det är ett exempel på Stockholmskögarnas kreativitet, ingenting annat. Postmodernism handlar om att undersöka sanningen om världen, om att kritiskt granska sanningsanspråk; inte om att hitta på eller relativisisera sådant som inte är relativt. Postmodernistisk vetenskap handlar om att undersöka tillvarons kontingenser, det vill säga undersöka sådant som är möjligt men inte nödvändigt. Det är möjligt att kalla den rätt som Andersson serverades för råbiff (även man man kan tycka att den borde benämnas rå biff), eftersom råbiff inte är en namnskyddad rätt är den kontingent och vill man vara säker på att man får det man tror att man beställer måste man fråga servitören hur man tillagar rätten på den restaurang där man beställer den på. Det är ingenting som jag har hittat på, det är så det fungerar i verkligheten. Därför har Andersson fel, hennes beskrivning av postmodernismen stämmer inte överens med hur postmodernism praktiseras.
Enligt denna lära kan ingen slå fast vad rätten råbiff är. Ty inget är, allt blir. Tingen äger inte kärna eller essens. Allt flyter. För egen del är jag av uppfattningen att när ett fenomen med klara kriterier omtolkas och ges andra essentiella kriterier, då bör man införa ett nytt begrepp i stället för att tömma det förra på innebörd. Orden speglar världen, de skapar den inte.
Just ordet råbiff är illa valt. Falukorv är ett exempel som fungerar för ändamålet, för ordet falukorv speglar verkligheten på ett helt annat sätt än ordet råbiff som de facto kan betyda lite vad som helst. Och det är just detta som postmodernismen sysslar med, man undersöker ordens relation till verkligheten, och gör man det finner man att vissa ord faktiskt skapar världen, eller att det i alla fall fins en utbredd föreställning om att det är så. Varför försökte man annars kalla städare för hygientekniker. Ordet städare var belastat och gav yrket dålig status och genom att ändra benämningen tänkte man sig att statusen skulle ändras.

Maskulinitet är ett begrepp som genom historien betytt olika och ibland motsägelsefulla saker. det ordet har aldrig speglat något annat än människors föränderliga föreställningar om manlighet. Maskulinitet har aldrig varit en beskrivning av mannens biologi, det har alltid varit en beskrivning av attribut som med språkets hjälp fästs till män. Genusforskning, som är en postmodernistisk vetenskap, har undersökt ordens förändrade innebörd. Maskulinitet är något kontingent, något möjligt men aldrig nödvändigt. Det är en godtycklig beskrivning av en kulturell föreställning, vilket inte betyder att enskilda kan kalla det vad de vill. Alla ord är godtyckliga. En stol hade lika gärna kunnat heta korv, om alla bara kommit överens om att det var giltigt.

Postmodernismen undersöker strukturer, vilket är ett skällsord för liberaler och andra som tror på individens autonomi och som vill förklara allt med hänvisning till individualitet. Kanske är det därför vissa har så svårt att förstå postmodernismen? Ser man inte strukturer och förstår man inte att olika människa upplever kulturen och tillvaron olika förstår man nog inte hur ett ord kan betyda något annat än det gör för en själv. Handlar det om narcissism? När jag rör mig i det offentliga rummet upplever jag det annorlunda än mina färgade vänner upplever det, för jag får aldrig ropat neger efter mig eller att jag ska åka hem. Som man får jag inga hatmail sända till mig om jag uttalar mig offentligt, vilket väldigt många kvinnor får. Vems verklighet är den sanna, min eller deras? Lena Anderssons, eller någon annas? Sanningen är att verkligheten är som den är men den UPPFATTAS på olika sätt, och det är helt i sin ordning och inget hittepå. En som däremot hittar på är Lena Andersson.
Postmodernism är följaktligen inte ett skällsord, som det brukar påstås, utan en term som motsvarar en evig idéströmning, vilken utgår från att kategorier är godtyckliga konstruktioner och att ingenting därför behöver vara vad det är. Således kan man fylla begreppen med de betydelser som passar en själv. Råbiff är inte, den skapas.
Som sagt detta stämmer inte. Det är skillnad på vad en enskild individ kan göra och vad som är möjligt att göra i ett kulturellt sammanhang. Godtyckligheten är inte individuell, den är kollektiv och strukturell.
Och så är det väl, på något sätt. Evolutionen pågår, allt rör sig, födelse leder till död. Men om man ska vara uppriktig är det mesta sig kolossalt likt hela tiden. Hur skulle vi annars kunna känna igen oss så väl i Platons och Sokrates filosofiska strider med sin samtids postmodernister, som då hette sofister. Människan är helt enkelt som hon är, men får ständigt nya apparater och mediciner som förleder henne att tro att även hon själv utvecklas.
Visst går förändringarna långsamt, även om allt förändras evolutionärt. Självklart känner man igen sig, men varken sofisterna eller postmodernisterna har hävdat något annat, och det handlar inte om att förändra innebörder efter tycke och smak. Postmodernism handlar om att undersöka vad som är relativt och möjligt att förändra och vad som inte är det. Dygnet har 24 timmar och utsätts man för HIV-virus blir man sjuk. Palme är död och utanför mitt fönster lyser solen. Inget av detta är godtyckligt eller kontingent, men råbiffen som Andersson skriver om är det, liksom maskulinitet. Beställer man in en Falukorv vet man vad man får, men inte om man beställer in en råbiff. Så är det och det är bara att gilla läget. Det har ingenting med postmodernism att göra.
Postmodernismens tänkesätt är inte bara rådande på våra restauranger och i vårt offentliga samtal, utan än mer på universiteten. Besynnerligt nog har det gått den strängt sanningssökande och faktabaserade positivismen till mötes på halva vägen, i en fusion lika olycklig som råbiffens möte med koreansk surkål.
Var finns beläggen för detta påstående? Det stämmer inte, det Andersson säger om postmodernismen på landets högskolor och universitet är hittepå. Vem är det som är postmodernist (i Lena Anderssons högst personliga tolkning av begreppet) egentligen? Visst finns det postmodernism på svenska högskolor, men verksamheten som bedrivs i namn av postmodernism är något helt annat än det Anderson skriver om. Vill hon kritisera postmodernisterna och samtidigt vara konsekvent i sitt försvar av sanningen måste hon hålla sig till fakta i målet, inte till ogrundade föreställningar.
Den positivistiska idén, att endast det som ovedersägligen går att belägga med siffror efter mätningar och enligt omsorgsfull metodologi ska räknas som sant, verkar i förstone inte passa ihop med en kategoriupplösande filosofi som säger att det sanna inte finns. Men det är mer logiskt än det låter. Skillnaden blir hårfin mellan att anse att endast det vi har datapunkter för är sant, tills vidare, och att inget är sant.
Ingen postmodernist, i alla fall ingen av förgrundsfigurerna (tomtar finns det gott om, överallt, inte bara inom postmodernismen. Positivismen som Andersson ansluter sig till går inte att kritisera med stöd i Paulo Macciarinis vedervärdiga "forskning") säger att "inget är sant", eller att sanningen (den vedertagna innebörden i ordet) inte finns. Det är förtal av en gren av vetenskapen som sysslar med saker Andersson och många med henne inte förstår.
Den stumhet i synen på verkligheten som blir följden må vara vetenskapligt nödvändig, men passar vissa ämnen avgjort bättre än andra, nämligen naturvetenskapen. Där behöver man inte fånga upp och förstå andemeningar, processer i mänskligt liv, språklekar, humor och sådant som kräver tolkning och livserfarenhet. Överförd på ämnen som grundar sig i argumentation, inlevelse och förståelse av sammanhang blir positivismen en fundamentalism. Och som sådan otjänlig.
Och, vad betyder det? Vem är det som kritiseras? Förstår inte. Gör hon sig här till talesperson för postmodernismen? Oavsett är det fel. Postmodernismen har aldrig kritiserat naturvetenskapen, bara undersökt dess resultat och metoder. Det är vad alla forskare sysslar med: UNDERSÖKER saker och ting. Det försvar av vissa typer av vetenskapliga resultat som Andersson och andra ägnar sig åt är ovetenskapliga försök till maktutövning, det vill säga försök att påverka allmänhetens syn på olika vetenskapsgrenar. Ingen vetenskap är bättre än någon annan, det går i alla fall aldrig att avgöra detta på förhand. Att med stöd i svepande formuleringar skapa ut ett helt fält är oärligt och djupt problematiskt, ett slags alternativa fakta som snarare underminerar vetenskapen än stärker den.
Denna kvasiempiristiska men i grunden upplösta världsåskådning smyger sig in överallt, och det är inte alltid enkelt att urskilja dess tankemässiga ursprung. Ett exempel var när Svenska Dagbladets språkspalt förra veckan (7/10) skrev att en ny europeisk dialekt av engelskan kommer att uppstå med Brexit. Denna euro english (med gemener) kan äntligen få blomstra i Europa nu när man snart ”slipper den språkkonservativa bromsklossen Storbritannien”. 
Ett exempel på euro english var att européer ofta anger härstamning i pågående form: I am coming from. (Europé var i detta fall att inte ha engelska som modersmål). Enligt bromsklossen, britter som behärskar engelska, är detta fel, men språkforskaren menade att ”det borde vara okej att säga så”. Den mätbara empirin här är att folk säger så. Mätdata är allt vi får luta oss mot. Alltså är det sant i betydelsen rätt.
Har det gått Andersson förbi att Svenska Akademin inte är språkpoliser och att Svenska Akademins Ordlista inte är lagen om det svenska språket? Språkforskare följer språket  och beskriver det med stöd i tillgängliga data, de bestämmer inte hur det heter eller vad man får säga.
Självklart är det okej att säga: I am coming from Sweden (ungefär: ”jag kom nyss från Sverige”), om det är det man menar. Menar man i stället ”jag härstammar från Sverige” finns klara fördelar med att inte använda pågående form och goda skäl att kalla meningen felaktig. I am coming from speglar helt enkelt ett annat fenomen än I come from.
Självklart är det viktigt att människor förstår varandra, att språket fungerar. Men så länge det fungerar kan man faktisk säga vad som helst, så länge man inte är ensam. Andersson kan tycka vad hon vill, men mot språkets föränderlighet är hon maktlös, oavsett hur rätt hon anser sig ha och hur mycket det ligger i hennes åsikt. Jag tror det är här hon går vilse, hon förstår inte att kulturer och språk förändras och att orden och verkligheten speglar varandra. Hon tänker sig att allt är som det alltid varit och att språket är en spegling av tingens gudomliga ordning. Fast alla som studerat språk och kultur vet att det inte stämmer, att förändring är tillvarons enda konstant och att alla ord i grunden är godtyckliga även om orden inte är det i praktiken. Postmodernismen undersöker innebörderna som Andersson försöker bestämma och försöker förstå vad som är kontingent och vad som inte är det. Postmodernismen handlar inte om propaganda, utan om vetenskapliga undersökningar av leva verklighet, människors vardagliga praktiker och kollektiva upplevelser och föreställningar.
I de inföddas engelska har denna eleganta distinktion för länge sedan uppstått, och det inom ett konsekvent, nyanserat och finkalibrerat språkligt ekosystem där allt hänger ihop som en struktur. Att försöka lära sig hur detta ekosystem fungerar, och mäta sin egen engelska mot det, verkar onekligen klokare än att göra dygd av sina språkbrister. Att kalla dem som känner språkets nyanser för bromskloss är en akt av låtsasjämlikhet lika desperat som oförskämd.
Har det gått Andersson förbi att det finns Brittisk engelska, Amerikansk engelska och Australiensisk engelska. Varför skulle det inte kunna finnas en Europeisk engelska? För att Andersson tycker att allt var bättre förr och att så som det var när hon var ung ska det alltid förbli? Jag är heller inte nöjd med alla nyordningar och många saker förändras enligt mig i helt fel riktning, men det vore mig främmande att skylla på någon annan för att allt inte är och ser ut som jag önskar. Jag försöker som kulturforskare förstå förutsättningarna för förändring och undersöker vad som går att förändra och vad som är svårt eller omöjligt att förändra. Min forskning hannar om det som skulle kunna bli, men det är aldrig jag som bestämmer vad eller hur. Jag kan uttrycka åsikter och driva opinion, men det gör jag som privatperson, inte som forskare.
Tanken att det torftiga jag säger på engelska är rätt bara för att ingen kan visa inför vilken gudomlig språkdomstol det är fel, innebär inte att det är bra. Och varför nöja sig med halvmesyrer när man kan sträva mot fulländning.
Exakt, Andersson, även här är vi överens: Varför välja att kritisera en vanföreställning av postmodernismen när det finns verkliga postmodernister att samtala med och forskningsresultat att granska kritiskt? Varför inte vara konsekvent i synen på sanning och hålla sig till den uppfattning man säger sig företräda? Varför hitta på saker som sedan kritiseras? Varför göra precis det man kritiserar andra för?

Att framställa postmodernister som illvilliga intrigmakare och företrädare för alternativa fakta är ett uttryck för just den postmodernism som Lena Andersson säger sig ta avstånd från, men som hon i praktiken ansluter sig till. Jag förstår inte vad som hänt med den Andersson jag hörde första gången i ett sommarprogram för många år sedan, där hon dekonstruerade berättelsen om Jesus på ett lysande sätt. Jag saknar henne, men antar att även jag förändras med åren, liksom språket, kulturen och kunskapen.