torsdag 17 januari 2019

Linjär produktion av mätbara resultat vs dynamisk utveckling av kritiskt tänkande

Igår när jag var ute på min morgonpromenad lyssnade jag på ett gammalt avsnitt av Filosofiska rummet, om nonsensforskning. Mats Alvesson varnade där för att kunskapen håller på att tunnas ut när allt fler producerar allt mer under allt kortare tid och dessutom för allt färre. När mätbara resultat är vad som ligger till grund för meritering och kraven på prestation är höga är det som upplagt för att forskningen resulterar i nonsens. Ingen kan tycka att det är bra; ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Märkligt nog talade man inte om betygsinflation, vilket är värre än att forskarnas resultat inte leder till särskilt mycket ny och användbar kunskap. En doktorsavhandling antogs representera samma mängd kunskap och kvalitet över tid och fler examinerade doktorer antogs automatiskt leda till ökad kunskap och kompetens i samhället. Så är det naturligtvis inte. Elefanten i rummet, både i programmet och på högskolan är kravet på GENOMSTRÖMNING.

Om kvalitet mäts i ANTALET examina eller publikationer, citeringar och så vidare, kommer kvaliteten oundvikligen att påverkas negativt. Anledningen till det är att antal är ett tydligt mått medan kvalitet är vagt. Man kan tycka vad man vill om detta, men det är så verkligheten är beskaffad och försöker man inbilla sig att det är på något annat sätt och skapar ett system för kunskapsproduktion med utgångspunkt i den villfarelsen är det inte forskning eller utbildning man ägnar sig åt utan produktion av mätbara resultat. Enda sättet att värna kvaliteten i akademin är att sätta kvaliteten i första rummet. Kunskapskvalitet är liksom konst något ömtåligt. Jämför en unik tavla av någon av mästarna med den konst som säljs i massupplagor på marknader. Jämför kvaliteten på verken som belönas med Nobelpris och de ändlösa serierna med deckare som handlar om försupna kriminalare som bor och verkar i en småstad och som lyssnar på opera och löser mordgåtor på sitt eget unika sätt. I produktionen av bilar, telefoner och andra STANDARDISERADE varor och tjänster handlar kvalitet om att varje produktionsenhet lever upp till kraven och om avsaknad av variation. Inom konst, litteratur och vetenskap är det precis tvärtom; där handlar kvalitet om det unika.

Kunskapskvalitet går aldrig att tvinga eller stressa fram och lärande är en komplex process som inte går att effektivisera. Produktion av nyckeltal och genomströmning går däremot att kontrollera och skynda på med olika medel. Om rådande utveckling INTE ledde till betygsinflation, kunskapsförflackning och nonsensforskning vore det märkligt. I programmet sa Tapio Salonen, som försvarade nuvarande system, att bredden är viktig eftersom det inte går att veta på förhand vem som kommer att blomma ut som excellent forskare. Så är det naturligtvis och jag är en vän av ambitionen att hälften av varje generation ska beredas plats på landets högskolor. Jag tror inte att en återgång till hur det var förr löser problemen som Alvesson pekar på. Jag kan inte för mitt liv begripa hur vi hamnade här, i det val mellan pest eller kolera som programmet och utbildningspolitiken handlar om. Varför inte tänka utanför boxen och släppa kravet på genomströmning för att på det sättet låta lärarna ägna sig åt lärande och bedömning av kunskapskvalitet? På det sättet skulle ansvaret för lärandet läggas där det hör hemma: hos eleverna och studenterna, vilka i dagens utbildningssystem betraktas och agerar som KUNDER.

Jag vill se en skola och en högre utbildning samt forskning som sätter KUNSKAPEN i centrum och där allt annat anpassas efter strävan efter att skapa så bra förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskarna att forska och för elever och studenter att lära. Dagens fokus på produktion av MÄTBARA resultat, vilket kunskap inte är, tar tid, fokus, resurser och energi från det som är verksamhetens kärna och själva mening. Varför anses det vara oförenligt med statens uppdrag att hushålla med offentliga utgifter att LITA på lärare och forskare som ägnat år av sina liv åt studier och kunskapsutveckling? Varför anses det bättre och mer effektivt att tvinga skolor och forskningsinstitut producera nonsens? I forsknings- och utbildningssammanhang gäller samma regel som överallt annars; man får vad man betalar för, inte vad man vill och önskar sig. Finns inte tiden eller förutsättningarna att lära eller forska kan verksamheten inte resultera i kunskap, bara i nyckeltal. Fortsätter vi på den inslagna vägen är det tomheten som triumferar.

Jag ska snart avsluta här och ägnar resten av dagen åt annat skrivande. Tankarna som just nu finslipas i det bokmanus jag arbetar med har jag levt med i långt över tio år nu, och de har stötts och blötts, formulerats, reviderats och uttryckts på nytt, med hjälp av nya och bättre, mer talande exempel och i takt med att samhället och kulturen förändrats. Texten är ingen redovisning av ett projekt och innehållet bygger inte på någon analys av insamlad och väl definierad empiri. Jag skriver om kulturen som både formas av oss och som vi formas av. Kunskapen om kultur kan inte fångas eller kontrolleras. Resultatet av min forskning kan inte sammanfattas. Därför skriver jag böcker, för att det är enda sättet att leva upp till de kvalitetskrav jag tror på och utgår från i min verksamhet. Därför har jag även brutit mot konventionen och den vetenskapliga praxisen och valt att utgå från tankeexempel och välkända händelser och företeelser som alla kan relatera till, istället för att göra som man förväntas, det vill säga köra en enkät eller utföra semistrukturerade intervjuer för att samla in empiri enligt gällande regler och konventioner. Jag leder inget i bevis, jag uppmanar till kritisk analys av vardagen och tillvaron som vi alla delar och är del av.

Den kulturforskning jag ägnat mig åt under se senaste 10 åren har bedrivits på fritiden och på delar av den oreglerade kompetensutvecklingstid jag har i tjänsten. Jag har åkt på konferenser och presenterat tankar och fått respons, men produktionen av resultat är skral. Jag har lagt all energi på kunskapen och kvaliteten, trots att jag är medveten om att det leder till att min akademiska karriär går om intet och jag får se mig passerad av andra som gör som man ska och producerar artiklar i enlighet med reglerna. Jag önskar dem all lycka och är på inget sätt bitter, men jag är besviken på alla som är ansvariga för den politik och de beslut som tagits och som tas och som leder oss bort från allt det jag tror på och menar att vi behöver för att Sverige ska utvecklas till en stolt kunskapsnation.

onsdag 16 januari 2019

Objektivitet, subjektivitet och partiskhet

Snubblade över en krönika av Mikael Parkvall i SvD som väckte en del tankar om ett ämne som börjat diskuteras allt oftare på senare tid. Objektivitet i forskningen. Jag ser nästan dagligen inlägg där forskare, särskilt inom hum/sam anklagas för partiskhet eller confirmation bias. Som om det vore en nyhet, och som om det vore möjligt att uppnå fullkomlig objektivitet och total opartiskhet i något forskningsprojekt. All kunskap är förmedlad och kräver tolkning. Ingen har DIREKT tillgång sanningen. Det i sig är oproblematiskt, allt handlar om hur man hanterar saken. Och det ser olika ut i olika ämnen. Nåväl, Parkvall skriver: 
Jag kommer inte ihåg hur frågan dök upp, men på en konferens jag bevistade härförleden diskuterades inslaget av politiska ställningstaganden i språkforskningen. Jag uttryckte farhågor för en ökad politisering, och blev en smula förvånad över hur många som inte höll med. Det var inte bara det att min oro inte delades, utan man tyckte tvärtom att den egna verksamheten i högre grad skulle ta politisk ställning. Motiveringarna jag minns var dels att som världen ser ut nu vore det fel att inte agera, och dels att motståndarsidan knappast skulle hålla sig till liknande inskränkningar av sin verksamhet, och därmed vore det lika bra att svara med samma mynt.
Jag håller med om att forskningen inte ska politiseras och att forskare inte ska ta ställning. Som forskare har man ett ansvar att vara tydlig. Fast forskare är också människor och som medborgare i ett samhälle man bryr sig om är det naturligtvis omöjligt att inte ta ställning, och varför skulle forskare inte också få uttala sig om politiska frågor? Det avgörande är om och hur väl man lyckas hålla isär dessa båda aspekter.
Det är inte svårt att sympatisera med grundinställningen om man inte stödjer de politiska krafter som för ögonblicket växer mest. Förra gången det var 1930-tal hann som bekant en hel del obehagligheter inträffa innan vindarna vände. Man kan mycket väl hävda att vi har en plikt att kämpa för allas lika värde och annat som borde vara självklarheter.

Men en sådan plikt har vi i så fall som medborgare, och inte i egenskap av forskare. Kampen bör inte bedrivas under vetenskaplig täckmantel, och det finns flera goda skäl till det. Ett är att om vi som upplever oss stå på den "goda" sidan får göra avsteg från vetenskapliga principer, då måste rimligen andra också få göra det – vi kan inte gärna ha olika regler beroende på var man står politiskt, och inte heller bör spelplanen ritas om vid regimskifte.
Exakt! Avsteg från vetenskapligheten för den goda sakens skull är ALDRIG tillåtet. Fast även förment objektiv forskning som endast pekar på siffror och oklanderlig evidens kan vara partisk, och som sagt tolkningen av resultaten är alltid mer eller mindre subjektiv. Tänker närmast på forskare som ensidigt och utan att avslöja sina politiska ståndpunkter forskar, till exempel, om invandringens KOSTNADER eller undersöker brottslingars etnicitet utan att motivera varför just den aspekten är viktig att forska om (givet att rasbiologin falsifierats). Där går det inte att peka på några brister ifråga om resultatens vetenskapliga stöd, men projektets fokus kan mycket väl vara vinklat på ett sätt som leder till partiska resultat. Vissa frågor går inte att bryta loss från helheten de ingår i och kausalitet är svårt att bevisa. Invandringen genererar även kostnader och vissa etniciteter må vara överrepresenterade på fängelserna, men det beror på andra faktorer än deras etniska tillhörighet.

Jag ser ingen annan väg ut ur problemet än att öka transparensen genom att kanske låta forskare redogöra för sina visioner om ett gott liv och en klok samhällsförvaltning. Subjektivitet är bara ett problem om man lever i förvissningen om att objektivitet är möjligt att uppnå, vilket mycket talar för inte är fallet. Forskning är ett mäktigt vapen och ingen forskare är neutral, men om man tvingas motivera VARFÖR man valt att forska om det man forskar om skulle den kritiska granskaren av resultaten kunna blida sig en mer grundad förståelse för hur forskningen ska användas. Jag menar att det behövs olika typer av granskning; dels av forskningens syfte och inriktning, dels av dess genomförande och resultat, dels av tolkningen och användningen av slutsatserna. Idag antar man att allt som passerar genom peer-review-systemets nålsöga är oklanderligt och otvetydigt sant, vilket är en potentiellt livsfarlig och helt okritisk hållning.
Ett annat är att problem nog åtgärdas bättre ju klarare bild man har av dem, och därmed skulle en politiskt färgad forskning rentav kunna stå i vägen för deras lösning.
Ja, för igen vet vad som kommer att hända i framtiden. Kampen för demokratin, öppenheten och kunskapen måste hållas levande. Medlen får aldrig helga målen, oavsett vilka dessa är.
Ett argument som ofta dyker upp är att det ändå inte står i mänsklig makt att vara helt opartisk. Till och med själva valet av studieobjekt påverkas av ens bakgrund och erfarenheter, och i det läget är det lika bra att vara ärlig och spela med öppna kort. Något finns det väl i argumentet, men det är inte självklart att man bör kapitulera inför problem som förefaller olösliga. Ingen av oss lär få uppleva en värld utan brottslighet, miljöförstöring eller ens allmän tarvlighet. Ändå drar få slutsatsen att det bästa är att ge tappt.
Det är vanligt att tänka så, att man ska sträva efter det perfekta även om det är svårt och ibland omöjligt. Jag tror dock som sagt att det finns en annan väg, och det handlar om synen på granskningen av forskarnas resultat. Problemen kommer inte att kunna lösas på något enkelt sätt; men utan en intresserad, engagerad och kunnig befolkning som förstår komplexitet och tar livets och tillvarons förutsättningar på allvar, kommer problemen inte att kunna hanteras. Valet står inte mellan att kapitulera inför problemen eller att lita blint på forskarna. Ökad transparens och kollektiv omsorg om kunskapen samt en kritiskt granskande förmåga som är spridd i samhället skulle ta udden av den infekterade debatt som nu råder och som bottnar i att fysiken anses vara en mönstervetenskap och därför gjorts till norm, även inom hum/sam där det är omöjligt.  
På samma sätt bör forskaren försöka vara så opartisk som det nu alls går, även med insikten att det aldrig kommer att lyckas fullt ut. Det är endast då vi kan kräva att allmänheten ska ha förtroende för vetenskapen, och detta sviktar som bekant på många håll.
Fast blint förtroende och okritiskt lyssnade på auktoriteter är djupt problematiskt. Jag tror som sagt inte att det går att vara opartisk och objektiv, och därför ser jag transparens och tydlighet, samt en mer verklighetsanpassad kunskapssyn som en bättre väg fram. Jag menar att det är dyrkan av Sanningen och övertygelsen om att objektivitet är möjligt samt tron att forskare endast forskar för kunskapens skull, är roten till problemen som diskuteras.
Inom vänsterorienterade akademikerkretsar får detta mig att framstå som högeravvikare, samtidigt som jag av konservativa utanför universitetsvärlden (inte minst bland SvD:s läsare) beskylls för "kunskapsförakt" och "vänsterflum". Goda dagar försöker jag intala mig att man åtminstone har lyckats med något om man drar på sig ogillande från båda håll.
Ja, alltid är det något. Ingen kan i alla fall anklaga Parkvall för att vara partisk om alla riktar kritik mot honom.
Hur som helst: i ett samhälle där polariseringen tycks öka och tonläget i det offentliga samtalet är högt, är det knappast en gapigare vetenskap som behövs. Och upplysningstidens förnuftsdyrkan är inte ett sämre skydd mot stollerier än vad känslovurm är.
Jag håller som sagt med om problembeskrivningen, men inte om lösningarna (som jag har lite svårt att se i texten). Polariseringen och det högt uppdrivna tonläget i den offentliga debatten vill jag se som problemet och löser vi det kommer problemen inom forskningen att undanröjas också. För forskningen står inte utanför resten av samhället och är inte fri. Mitt förslag på åtgärd är att att värna bildningen och låta lärare vara LÄRARE. Avbryt omgående det destruktiva och kunskapsvidriga NPM-försöket att kontrollera forskning och utbildning. Först när kunskapen har ett egenvärde och alla inser att ingen äger kunskapen, att den är ett verktyg för att skapa något klokt och hållbart av, (inte ett vapen i kampen för en viss politik) kommer problemen som lyfts i krönikan att minska. Vi har alltså ALLA ett ansvar och vi får den forskning och utbildning vi förtjänar, inte den vi önskar oss.

tisdag 15 januari 2019

Framtiden är metafysisk

Det talas mycket om vikten av evidens och vetenskaplighet. Beslut ska vila på en stabil grund av verifierbar kunskap. Replikerbarhet talas det om, att studiers resultat måste kunna upprepas för att anses giltiga. Är det verkligen vetenskapligt bevisat, är en vanlig fråga när beslut ska tas. Postmodernism i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet kritiseras för att vara pseudovetenskap. Och religion avfärdas som metafysik. Man skulle kunna tro att vi lever i en tid där kunskapen står i centrum, men skrapar man bara lite på ytan finner man att så inte är fallet. Bildning betraktas som onödigt och utbildningssystemet tvingas hantera ständiga nedskärningar för att kunna hålla skatten nere. Både forskning och högre utbildning effektiviseras och utsätts för allt hårdare krav på målstyrning och rigorös kontroll. För att få möjlighet att forska måste man i princip veta vad man ska komma fram till, annars anses ansökan om medel inte hålla måttet.

Nej, det är inte kunskapen som står i centrum; det är viljan att veta och begäret efter kontroll. Frihet, nyfikenhet och ansvar ses i dagens akademi som problematiska inslag som hotar vetenskapens strävan efter samhällsnytta, det vill säga ekonomisk nytta. Näringslivets jakt på konkurrensfördelar och försök att undvika överraskningar påverkar allt fler aspekter av samhället, i takt med ekonomiseringen av alt fler sektorer. Forskare som försökt hitta logiken som styr börsens upp- och nedgångar har gått bet, men viljan att veta vad som ska hända övertrumfar kunskapen alla dagar i veckan. Begäret efter kunskap om FRAMTIDEN ökar därför hela tiden i takt med att ekonomins betydelse ökar. Och framtiden är METAFYSIK, som beskrivs på följande sätt på Wikipedia:
Metafysik är den gren inom filosofin som behandlar frågan om verklighetens grundläggande natur och försöker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande. Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska, men detta är inte en tillräcklig definition. Från att ursprungligen ha varit ett mer väldefinierat ämne – som kan sägas ha haft "varande i sig" eller "första orsaker" som sitt studieämne – har det idag kommit att inkludera frågor som exempelvis viljans frihet, som förr inte skulle ha betraktats som en metafysisk fråga. Andra frågor som har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet. Denna utveckling av ämnet har gjort att det numera är mycket svårdefinierbart. Metafysiken är ingen vetenskap; där vetenskapen slutar börjar metafysiken.
Den där sista meningen håller jag inte med om. Jag är forskare och jag sysslar med metafysik; det vill säga med frågor utan GIVNA svar. Min forskning handlar också om framtiden, men den gör det på ett sätt som skiljer sig mot normalvetenskapens. Jag forskar inte om hur det kommer att bli, min forskning handlar om det som skulle kunna bli. Skillnaden är avgörande. Jag undersöker förutsättningar för förändring och säger inget säkert om det som ligger i framtiden, av det enkla och självklara skälet att uttalanden om framtiden aldrig går att falsifiera. Säkra påståenden om vad som kommer att hända i samhället och kulturen i framtiden är ovetenskapliga. Faktum är att ingen vet och att det är omöjligt att veta någonting säkert om framtiden eftersom den existerar och kan kontrolleras först efter att den realiserats, och då är det inte framtiden vi talar om längre utan samtiden.

Jag håller inte med om att metafysik inte är en vetenskap. Det är en allt för snäv definition av vetenskap, som jag vill se som en undersökande och kunskapsorienterad verksamhet; inte som en leverantör av säkra svar. Vetenskap för mig handlar om att aldrig säga mer än man har täckning för, och håller man sig bara till den principen ryms även frågorna som nämns i citatet inom begreppet vetenskap. Säger man att frågan om människans fria vila eller frågan om människans plats i universum är metafysik och att vetenskapens uppgift är att söka och presentera bevis för att saker och ting är på ett bestämt sätt blir det svårt för att inte säga omöjligt att skilja dagens forskare från medeltidens prästerskap. Forskare ska inte försvara sina resultat, de ska lägga fram dem för allmänheten och utsätta dem för kritisk granskning. Bara så kan ett kunskapssamhälle byggas från grunden.

Framtiden är en viktig fråga, men om man närmar sig den med utgångspunkten att den redan är bestämd och att den går att skåda in i säger man mer än man har täckning för. Det är den mest bedrägliga formen av pseudovetenskap, för den erbjuder människor (bedräglig) trygghet och ger politiker och företagsledare otillbörlig och makt över samhället, vilket sätter demokratin ur spel. Framtiden skapas och vetenskapens roll är att bidra med kunskap om förutsättningarna som finns för att hantera utfallet av tillblivelsen som alltid påverkas mer eller mindre av slumpen. Ett annat samhälle är alltid möjligt, men vad som helst kan inte realiseras. Viljan till makt och strävan efter kontroll är en mäktig och samhällsförändrande kraft, men samhället och den kulturella utvecklingen går inte att styra.

Nästa gång någon säger sig veta vad som kommer att hända, tänk då på att INGEN kan veta och minns att det inte finns någon vetenskaplig metod att verifiera resultatet. Tids nog får vi svaret, men det skapas alltid i högre eller mindre grad, eftersom kultur inte är utan blir till i samspel. Framtiden är aldrig någonsin GIVEN, den är alltid mer eller mindre öppen. Det säger jag med stöd i vetenskap, det påståendet är inte metafysik ens i den betydelse av ordet som lanseras i citatet.

måndag 14 januari 2019

Styrkan i #MeToo

Det är svårt att lära sig förstå kulturen, delvis beroende på att den liksom skogen är svår att se för alla träd. Kultur är emergens, ett fenomen som existerar på en annan skalnivå än människorna och alla andra delar av den komplexa helhet som samtidigt både påverkas av och påverkar kulturen, som hela tiden befinner sig i tillblivelse och förändras i takt med att delar läggs till och dras ifrån. Kultur är med andra ord ett slags problem som inte går att förstå genom att man plockar isär helheten för att detaljstudera delarna, vilka kan vara både fysiskt reella och icke-materiellt virtuella. För att förstå kulturen måste man skaffa sig distans och få perspektiv genom att göra problemet större; först då kan man se rörelsen och förstå dynamiken.

Den mänskliga hjärnan har både format och formats av kultur, och den processen fortsätter att forma människor och samhällen. I takt med att nya delar läggs till och dras ifrån förändras dynamiken, och delarna kan som sagt vara både ting och tankar. Kultur är ett sammanhållet och undflyende fenomen som försvinner ur blickfånget om man försöker fokusera, vilket betyder att kultur bara kan studeras indirekt. På samma sätt och av samma skäl kan ingen bli expert på kultur, därtill är kunskapsobjektet allt för undflyende och diffust. Kunskapen om kultur måste därför spridas bland många ute i samhället, inte koncentreras hos ett fåtal; det är så kulturvetenskapliga insikter får sitt värde och kan påverka samhället och människors vardag.

Kultur är bland annat vardagens alla normer, värderingar och grundläggande antaganden som styr handlandet och synen på det som görs och händer mellan människor. Kultur reglerar tillvaron men den styr aldrig. Och ju större medvetenhet om kulturens karaktär som finns i ett sammanhang desto mindre blir kulturens makt över människors handlingar. Ju fler som förstår att kultur fungerar som gravitation och att den inte går att peka på, att dess verkan är indirekt, desto större är chansen att kulturellt relaterade problem kan undvikas och ibland till och med bekämpas. Om kulturförnekarna istället får makten, om tolkningsföreträde ges till de som kräver hårda bevis på kulturens existens (vilket inte går att få), ökar risken att problemen förvärras. Ingen kommer nämligen undan kulturen, även förnekelse upprätthålls kulturellt.

Nu har det gått över ett år sedan #MeToo växte fram och jag tänker att det är på tiden att vi börjar samtala om rörelsen och dess styrkor. Problemen har diskuterats i det oändliga. Det har handlat om att inte alla män begår övergrepp, vilket ingen hävdat. Det har handlat om att #MeToo skulle vara ett sätt att skuldbelägga gruppen män, vilket bara visar att vi lever i ett samhälle och ett kulturellt sammanhang där mannen är norm. Med rätta har kritiken handlat om mediernas, uppmärksamhetssökande, sensationslystna agerande och dess fokusering på kända mäns agerande mot namngivna kvinnor, vilket är en strategi som bygger på just den kulturförnekande logik jag försökt beskriva ovan. Kritiken har överskuggat styrkan i rörelsen och nära på fått kraften i den att avta. Med lite distans till det högt uppdrivna tonläget, och nu när Lasse Kronér fått upprättelse och Jean Claude Arnolt har dömts för sexuella övergrepp och sitter i fängelse, kanske vi kan stanna upp lite och reflektera över positiva aspekter av #MeToo.

Som jag ser det ligger styrka i rörelsen att det handlar om anonyma berättelser om övergrepp riktade mot anonyma offer. Styrkan ligger i MÄNGDEN vittnesmål och VIDDEN av berättelser. #MeToo uppmärksammar det faktum att sexuella övergrepp pågår hela tiden och överallt och visar hur integrerat och normaliserat agerandet är i den kultur vi alla delar och både påverkar och påverkas av. Alla män är inte och har aldrig varit våldtäktsmän, det handlar alltid om en minoritet. Men vad som UPPFATTAS som ett övergrepp är ofta två helt olika saker i förövarens och offrens ögon, och #MeToo tvingade oss alla att tänka efter och börja tala, dels om vad som är okej och inte, dels om vem som har tolkningsföreträdet. Problemet är att övergreppen tidigare tystades ner eller viftades bort som undantag, vilket är omöjligt att göra i ljuset av alla anonyma vittnesmål som lämnades under hösten 2017 och våren 2018.

#MeToo kan ses som ett slags kulturanalys och nu ligger alla korten på bordet. Nu är det upp till oss alla att göra något konstruktivt av insikten. Den som väljer att skylla på budbäraren anklagar indirekt alla kvinnor som vittnat om sina upplevelser. Varför skulle kvinnorna ljuga? Vad har någon att vinna på att berätta om vad man varit med om? Nu när hypen lagt sig och de mest flagranta övergreppen från de mest välkända kändisarna tappat nyhetsvärde tvingas alla män som tror på alla människors lika värde att rannsaka sig själva och sitt agerande i vardagen. #MeToo tvingas oss alla att fundera över tillvaron och det som tas för givet i det mellanmänskliga spelet. Den som inte överträder gränser och är lyhörd är inte anklagad för något, av det enkla skälet att INGEN enskild är anklagad, eftersom berättelserna handlar om övergreppen inte om männen. Kanske är det en ny situation för en del män, att inte vara i centrum för allas uppmärksamhet? Det är i så fall bra, tänker jag. För i ett jämställt samhälle är ingen grupp överordnad någon annan; där handlar det om individuella egenskaper och kompetenser.

Styrkan i #MeToo är att den har potential att göra feminismen överspelad och obsolet, eftersom berättelserna gör det uppenbart för alla tänkande människor att vi levt i en kultur som trivialiserat och normaliserat förekomsten av sexuella övergrepp. #MeToo är en kollektiv förändringsrörelse som handlar om att gruppen kvinnor har fått nog. Det är ett helt nytt sätt att kämpa på, ett icke-konfrontativt sätt att uppmärksamma kulturella problem. Tidigare tvingades kvinnor utsätta sig för risken att anklagas för att vara lögnare som riktar falska anklagelser mot enskilda män, som i ett rättssamhälle alltid måste betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats. Och det är fruktansvärt svårt att BEVISA att ett sexuellt övergrepp begåtts, särskilt om händelsen inte anmäls direkt. Här handlar det dock om ANONYMA vittnesmål som fokuserar på övergreppen och dess frekvens och spridning i samhället. Män sin INTE begår övergrepp har inget att frukta, tvärtom finns en chans att #MeToo leder till att normen förändras och att vi får ett annat klimat där män och kvinnor kan mötas som likar, vilket alla tjänar på i längden.

söndag 13 januari 2019

Skrivande är skapande

Språket är ett medium som liksom alla medier påverkar budskapet på olika sätt. Medier är aldrig neutrala. Exakt samma innebörd och mening kan uttryckas på lika många sätt som det finns författare och möjligheter att sprida budskap på. Alla skrivande människor möts och förenas i språket samtidigt som sättet att använda språket är individuellt och unikt för var och en. Språket både påverkar och påverkas genom bruket av det.

Förra veckan inledde jag arbetet med nästa bok, som jag har ambitionen att få antaget på ett etablerat förlag. Det är en bok jag betraktas som mitt Magnum Opus, mitt bidrag till humaniora i allmänhet och till kulturvetenskap i synnerhet. Bokens innehåll utgörs av essensen av de tre böcker som publicerats open access på nätet (sök på DIVA, där finns länkar). Jag vet sedan långe vad jag vill säga, men budskapet är inte färdigt. Mina tankar ändras i redigeringsarbetet, som en konsekvens av att jag läser det jag skrivit och ser det i ett nytt sammanhang. Jag leder med andra ord inte arbetet mot ett mål, utan följer med och påverkar innehållet på marginalen genom att väga orden på guldväg. De tre första böckerna ser jag som ett slags skisser eller förarbeten till den bok jag redigerar och korrekturläser nu. Det som slagit mig här under inledningen av processen är hur mycket av skapande skrivandet är.

Liksom kulturen som jag forskar om går språket inte att kontrollera, det behöver vara levande och föränderligt för att bli meningsfullt. Det spelar roll vilka ord som väljs och vilken språkdräkt som tankarna kläs i, fast det går inte att målstyra hur budskapet tas emot. Texten utgör det på det sättet ett slags mellanrum där författaren och läsarna kan mötas. Mening uppstår i mötet och den är alltid preliminär. Ju mer jag lär mig och forskar om kultur desto viktigare blir den insikten. Det är därför jag bloggar och skriver böcker och det är därför jag gör det på det sätt jag valt att arbeta på. Det är för kunskapens skull.

Skillnaden mellan kod och språk är viktig att uppmärksamma, liksom mellan ratio och intellectus samt frekvens och resonans. Inte för att det ena är bättre än det andra utan för att samhället och kulturen präglas av mer eller mindre av antingen eller och respektive uppsättning egenskaper leder till olika förutsättningar att skapa kunskap. I boken jag arbetar med skriver jag om helhetens och mellanrummens betydelse. Jag tänjer på språket och målar abstrakta konstverk med ord för att sätta igång resonanser som kan tolkas med hjälp av intellektet. Bokens innehåll är en omväg till startpunkten och läsaren förväntas vara lika förvirrade efter att ha tagit sig igenom boken som innan, men på ett högre plan och med bättre överblick. Det är så jag ser på bildning, som första steget mot den vishet som ingen kan nå men som alla har ett ansvar att sträva mot. Det är också därför jag är så kritisk mot försöken att effektivisera skolan och den högre utbildningen.

Av samma skäl är jag kritisk till de allt mer uttalade kraven på produktion av standardiserade artiklar. Jag vänder mig mot och är starkt kritisk till kurserna som finns på nätet där man får tips på hur man genom att följa ett antal regler kan skynda på produktionen av artiklar och öka graden av acceptans. Skrivande och kunskapsutveckling handlar inte om att knäcka någon kod. Det sättet att se på författande leder inte till kunskap, bara till produktion av mätbara resultat som i en snar framtid mycket väl kan komma att delegeras till datorer. Då behövs inga forskare längre, och i förlängningen behövs ingen skola heller, och snart betraktas människor som ett problem som ska elimineras. Det finns i alla fall ingen mekanism inbyggd i systemet som hindrar en sådan utveckling. Redan idag anses pengar och ekonomisk vinst vara viktigare än människor, så den som hävdar att det aldrig kommer att bli så har ett ansvar att övertyga. Istället viftas kritiken bort och man skrattar åt den som uttrycker oro.

Trots att vi vet att människor inte processar data rationellt utan skapar kunskap tillsammans med andra människor och sedan förhåller sig till den kultur och de normer som uppstår mellan envisas vi med att välja kartan framför terrängen i strävan efter att uppnå det omöjliga. Och ju mindre tid det finns att läsa eftertänksamt och samtala om olika innebörder av texters innehåll, ju mindre utvecklad den kollektiva förmågan att uppskatta ett varierat och vacker språk är, desto mer rör vi oss bort ifrån humanismens ideal. Det är inte datorerna som tar makten, det är människorna som överlämnar sig till och underordnar sig maskinerna genom att ge upp allt fler av sina unika egenskaper och kvaliteter.

Språket måste användas och värnas för att utvecklas och överleva. Fritt skapande av texter som inte följer någon mall är en kulturgärning. Det är i alla fall så jag ser på det, och jag är enormt tacksam för att jag har en kanal att nå ut med mina tankar och att det finns människor som läser och reflekterar över det jag har att säga.

lördag 12 januari 2019

Tankar föregår handling

Här återvänder jag till en artikel jag skrev och fick publicerad för ganska många år sedan nu, men som jag fortfarande finner aktuell, inte bara för att förstå (bruk och missbruk av) alkohol och droger. Det handlar om kulturens försummade roll i samhällets tillblivelse och betydelsen av kunskap om detta. Vi lever på många sätt i ett kulturförnekande samhälle, vilket är ett kulturellt upprätthållet antagande. Det går att lägga ner ämnen på högskolan och pengarna till forskning kan ransoneras, men ingen kommer undan kulturen. Jag menar att vi behöver kulturvetenskapen mer än kulturvetenskapen behöver oss. Ju fler ingångar, perspektiv, uppslag och analytiska verktyg man förfogar över, desto bättre och mer användbar blir kunskapen om fenomenet som undersöks. Tankarna nedan handlar som sagt om alkohol och droger, men teorierna och resonemangen är tillämpbara på andra områden också.
Utgångspunkten för detta projekt är att alkohol och droger finns i kulturen, men att kulturen också finns i drogerna och alkoholen och att båda aspekterna förändras ömsesidigt och processuellt. Och just eftersom kulturen och drogerna ständigt samproduceras går det inte att förstå det ena utan att beakta det andra. Droger är, med en sådan förståelse, inte något. Droger blir ständigt till, i och genom processer och sammanhang. Svaret på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemet bör därför även sökas i analyser av hur och var innebörder och föreställningar uppstår och sprids. Ingen blir missbrukare över en natt, hur biologiskt predestinerad man än är för detta. Riskbruk och missbruk bör snarare betraktas som ytterlighetsaspekter av ett i samhället och kulturen djupt inneboende och utbrett intresse för alkohol och droger. Om man vill nå ut till den stora gruppen medborgare som inte anser sig ha några problem, men ur vilken missbrukare och problemkonsumenter med tiden emanerar, bör sådana aspekter av problemet beaktas i mycket högre grad än vad som är fallet idag. Därför behövs också kulturvetenskaplig alkohol- och drogforskning.

Metod och teoretiska utgångspunkter

Kulturvetenskaplig forskning handlar i mångt och mycket om att skapa förutsättningar för människor att frigöra sig från invanda mönster. Aktör-nätverksteori (ANT, som i detta sammanhang inte bör förväxlas med Alkohol, Narkotika och Tobak) vilket är det analytiska redskap som används i projektet, är framförallt en metod för att lära sig se på och förstå det vardagliga på nya sätt. Både kulturellt immateriella och fysiskt materiella aspekter av helheten, både människor, tankar, ord och saker kan göra skillnad, och kan följaktligen i analysen betraktas som aktörer, utan att man gör våld på verkligheten. Strategin motiveras med att man inte på förhand, innan själva undersökningen påbörjats, bör slå fast att det finns någon kvalitativt avgörande skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins). Alla fenomen kan förstås som enheter vilka är uppbyggda av mindre element eller som aktörer sammankopplade i nätverk. Förutom att identifiera aktörer går analysen därför ut på att även uppmärksamma det som håller storheterna samman, det vill säga förbindelserna som bygger upp nätverket/kulturen.

Den franske vetenskapsteoretikern Bruno Latour, en av studiens nyckelreferenser och den som utvecklat ovanstående tankegångar, har ett motto som enkelt kan sägas fånga arbetets metodiska grundprincip: ”don’t fill in the blanks”, det vill säga hänvisa inte till något som inte går att belägga empiriskt. Ledordet för arbetet inom projektet är strävan efter transparens och tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri forskaren utgår från som de analytiska mått och steg han eller hon finner lämpliga öppet redovisas. Kultur kan aldrig vara en förklaring till något, tvärt om är det kulturen som ska förklaras, med hjälp av redogörelser för dels spåren som handlingarna lämnar efter sig, dels genom att identifiera förbindelserna som finns mellan enskilda element inom helheten. En vanlig vardagsförklaring till många fenomen är att: ”det sitter i kulturen.” Men om forskare utgår från och underblåser sådana föreställningar blir det en form av maktutövning genom att uttalandet i kraft av sin status som vetenskap så att säga sanktionerar kulturen som förklaringsgrund. Alkohol dricks, med detta perspektiv, inte av kulturella skäl. Det är alkoholkultur man är med om att iscensätta när man dricker alkohol tillsammans med kräftorna eller sillen.

Två andra franska filosofer, Gilles Deleuze och Felix Guattari, är också viktiga i projektet. Deras analysmodell bygger på att sammanhanget/nätverket (eller kulturen om man så vill) hålls ihop av ett slags kraft som går att liknas vid ett begär. Begäret som här omtalas skapas i och genom interaktion mellan delarna och uppstår i mellanrummen. Det finns varken före eller kan sägas vara frikopplat från de ingående delarna och det kan således bara iakttas via kopplingarna det effektuerar, när dessa utförs. Begäret växer, för att tala med Deleuze och Guattari, fram tillsammans med och mellan de ingående delarna och är positivt i betydelsen en egen verkande kraft, fristående från delarna. Människor har, med en sådan förståelse, inte begär. Drogbegär bör snare förstås som ett slags gravitation, som är eller i alla fall kan förstås i termer av begär. Gravitation är en kraft som verkar ömsesidigt mellan entiteter, inte en egenskap inuti någon av dem. Att alkohol och droger i allmänhet och heroin i synnerhet förknippas med begär är självklart, men betänker man att det är en sanning som gäller först efter att kroppen satts i förbindelse med drogen förlorar påståendet en del av sitt förklaringsvärde eftersom det inte kan användas för att förstå varför man börjar använda droger första gången. För att förstå detta viktiga steg i missbrukarkarriären kan en framkomlig väg vara att uppmärksamma och undersöka det kulturella intresse som föregår bruket. Om begär förstås som något enbart och exklusivt förknippat med kroppsligt sug (hos missbrukare) efter en speciell substans riskerar man att hänföra både problemet och lösningen på det till enskilda subjekt som redan är utsatta, och man får dessutom svårt att nå den som inte identifierar sig som missbrukare eller problemkonsument.

Alkohol, en mångfacetterad och snart sagt allestädes närvarande aktör

Alla har någon gång träffat personer som genomgått personlighetsförändring på grund av alkohol. Det är ett exempel så gott som något på alkoholens förmåga att göra skillnad inom ett kulturellt sammanhang, men ANT-perspektivet används som sagt inte uteslutande för att undersöka förbindelser mellan människor och alkohol/droger. Alkoholen i sig, betraktad med ett ANT-perspektiv, uppvisar en fantastisk förmåga att nå spridning i rummet. Alkoholen som aktör betraktad har, genom att ingå i en rad olika föreningar, kommit att anpassas till snart sagt alla typer av smakriktningar. (Det bör påpekas att analysen är fokuserad på empiriskt iakttagbara företeelser och frågan om vem som gör vad därför är ointressant). Campari som är bitter är en ytterlighet och den sockerstinna bananlikören en annan. Glögg dricker man varm och Jägermeister iskall. Öl finns i en massa olika alkoholstyrkor och smakvarianter i den svagare delen av registret och Stroh rom med sina 80 % finns i den starkare änden. Däremellan finns en uppsjö av varianter på temat vin. Enkla lantviner säljs till ett lågt pris och förpackas företrädesvis i så kallade bag-in-box. Men vin kan också, genom att lagras på ekfat i exklusiva franska slottskällare, betinga ett i princip hur högt pris som helst. Genom att blandas med humle, malt och källvatten når alkoholen spridning hos vissa kategorier av människor, och genom att ingå förening med druvsaft attraheras andra grupper. Öl, vin och starksprit har emellertid den egenheten att dess smak inte är direkt tillgänglig för alla, vilket innebär ett initialt motstånd. Men när man väl lärt sig uppskatta smaken finns ett i det närmaste oändligt utbud att välja från. Om man till detta lägger det populära fenomenet alkoläsk och söta cidervarianter visar alkoholen sin exceptionella förmåga att nå spridning, för i dessa produkter finns inget som helst inneboende motstånd. Alkoläsk och cider smakar samma som de alkoholfria varianterna av samma drycker som säljs i livsmedelsaffärerna. Betraktat på detta sätt kan man inte annat än imponeras av aktören alkohols spridningsförmåga. Den som gillade alkoholfri cider som barn kan enkelt byta ut denna till en variant med alkohol, utan att behöva utveckla smakpreferenserna nämnvärt, och när man väl lärt sig uppskatta alkoholens verkningar är det enkelt att söka sig vidare. Det varierade utbudet gör också att det finns en alkoholsort för alla typer av humör och stämningar liksom för alla tillfällen. Sådana aspekter av alkoholen både kan och bör uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag, och ANT är ett verktyg som passar som hand i handske för det arbetet.

Olika smakvariationer av alkoholhaltiga drycker är nu inte det enda sättet för aktören alkohol att nå spridning i rummet. Det på senare år allt populärare fenomenet single malt är en annan ”strategi” med samma resultat. Genom att man tidigare lade sig vinn om att whiskyn skulle smaka på samma sätt varje år och därför blandade olika sorter av single malt och tappade resultatet på flaska begränsades utbudet av förklarliga skäl. Men genom att tappa varje single malt whisky på en egen flaska mångdubblas utbudet av sorter i ett slag. Oavsett vilka intentioner producenterna har och oberoende av vilken aktör i nätverket som utför de praktiskt nödvändiga handlingarna, så blir resultatet av operationerna att förekomsten av alkohol ökar i sammanhanget som allt och alla delar.

För att vidga förståelsen för problemet uppmärksammas i projektet även det faktum att alkohol och droger inte bara existerar i form av drycker och sinnespåverkande substanser. Var man än rör sig i det offentliga rummet i Sverige stöter man på alkohol, i en eller annan form. Alkohol finns i princip överallt, inte bara på krogen och på systembolaget, utan även i Pressbyråns tidningshylla, i bokhandeln, resebranschen och på bio där filmer med alkohol- och drogrelaterad handling är vanliga. Pressbyrån, TV-soffan och biografsalongen är några av alla de platser och sammanhang där alkohol och droger så att säga laddas med kulturella innebörder och skillnaden mellan de olika framträdelseformerna är ingen artskillnad utan en gradskillnad.

Alkohol och droger blir med en sådan förståelse sammanhållna fenomen bestående av både immateriella och materiella aspekter. Det populärkulturella fenomenet rockbiografier blir därför högintressant att analysera. Rockbiografier är en bokgenre som i det närmaste exploderat på senare år, inte minst efter försäljningsframgångarna med boken The Dirt som handlar om rockgruppen Mötley Crüe. Om man lyfter ut passagerna och berättelserna som har med alkohol och droger att göra hade detta inte blivit mycket till bok. (Om man dessutom lyft ut alla sexistiska skildringar av kvinnor återstår nästan ingenting). Boken The Dirt är inte en isolerad företeelse, tvärt om öppnar sig här en närmast outtömlig källa att hämta empiri från för att fördjupa förståelsen för alkoholens och drogernas immateriella aspekter, dess kulturella innebörder.

Lejonparten av rockbiografierna på bokmarknaden handlar om en speciell kategori av artister, nämligen de som levt mest utsvävande och som varit kända för att vara mest notoriska ifråga om alkohol och droger (och sex). Det blir därför uppenbart att drogbeskrivningar hjälper till att sälja böcker, och att böcker kanaliserar begär efter alkohol och droger. Följande artistbiografier har i samband med projektet studerats: Keith Richards, som är den kanske mest kände av alla? Jim Morrison, som dog av en överdos i Paris 1971. Lemmy från Motörhead, vars självbiografi fått namnet White line fever. Iggy Pop, Shane MacGowan, Kurt Cobain och den förhållandevis unge artisten Pete Doherty är andra exempel. Förhållningssättet till droger som beskrivs i böckerna brukar förknippas med manlighet, men det finns också böcker om kvinnor. Talande nog är att de enda tre biografierna om kvinnliga artister som jag funnit (fast det bör påpekas att några anspråk inte reses på att ha hittat allt som finns, bara ett signifikant urval) handlar om Billie Holiday, Edith Piaf och Janis Joplin, vilka alla är kända för sitt bruk av alkohol och droger. Det finns även böcker om svenska artister, eller det finns i alla fall en bok, som talande nog handlar om Sveriges kanske tydligaste motsvarighet till de internationella rockikoner som presenterats ovan, Freddie Wadling. Berättelserna om droger som finns i boken kan uppfattas som sökta, nästan som om de är införda i efterhand. Intrycket man får är att författaren har skrivit in drogtemat utifrån ett ganska tunt underlag som ett slags genreeftergift. Att det finns tydliga förväntningar på vissa inslag (läs drogskildringar) i genren märks även i en biografi om Frank Sinatra, som visserligen handlar mycket mer om musik, vänner och relationer än övriga böcker i uppräkningen. Men beskrivningar av Sinatras förhållande till alkohol finns med här och där, fast inte alls i samma utsträckning som det utlovas på baksidan av boken där innehållet beskrivs och där sådant lyfts fram som antas appellera till möjliga köpare av boken.

Försäljningsframgångarna med sådana böcker och med filmer där alkohol och droger spelar en framträdande roll kan betraktas som uttryck för ett kulturellt begär efter droger. Detta begär kan inte sägas vara helt frikopplat från det kroppsliga begär som får vissa människor att missbruka och därför bör båda begären ses som olika sidor av samma fenomen.

Avslutande konklusion och tankar om projektets samhällsrelevans

Kunskapsmålet med projektet är att öka medvetenheten om vilken makt över människors ”mentala kartor” som kulturellt immateriella uttryck har. Det finns emellertid inte något ett-till-ett-förhållande mellan bilder av alkohol och konsumtion av dryckerna. Men sådant som man inte tänker på, sådant som inte går på tvärs mot allmänna värderingar och djupt rotade vanor, mot det är alla öppna för influenser. Dryckesvanor är något man kanske inte tänker så mycket på som en vana. Men när man till exempel ser en film där vindruvan Pinot Noir nämns som ett mantra genom hela filmen, och där druvan används som metafor för livet, då, det visar försäljningssiffrorna, påverkas många att köpa vin av den druvan. Medvetenhet om sådana aspekter kan och bör ökas, spridas och diskuteras mycket mer än vad som är fallet idag. Där finns nyckeln till förståelse för det dåligt utforskade men helt centrala ledet mellan tankar på och bruk av droger. En ny och annorlunda alkohol- och drogpraktik finns hela tiden som en immanent potentialitet i sammanhanget som alla lever i och med. Men den kan bara realiseras om tillräckligt många inser att enskilda aktörer, mänskliga såväl som icke-mänskliga, varken är eller kan vara suveräna. Vad som är möjligt att göra och vad som blir utfallet av den process som världen skapas i och genom bestäms av sammanhanget som helhet. Kulturvetenskapens bidrag till missbruksforskningen handlar om att förmedla förståelse för logiken som styr dessa processer.

fredag 11 januari 2019

När datorerna blir norm, vad händer då med människorna?

Fortsätter på det tankespår jag plockade upp igår, för det väckte fler frågor. Vill bara inleda med att än en gång påpeka att jag inte är teknikfientlig, vilket jag bevisar genom bloggen och mitt engagemang i olika sociala nätverk. Jag är en hängiven användare av digitala verktyg och finner det stimulerande att utveckla kurser som ges via nätet, vilket kräver ett helt annat upplägg och andra undervisningsmetoder än campuskurser. Det är antingen-eller-tänkandet jag vänder mig mot. Liksom ifråga om pappersbokens relation till digitala texter ser jag nätkurser som ett KOMPLEMENT till campuskurserna, som jag menar utgör själva fundamentet i den högre utbildningen. Den dag som campus överges och högskolorna flyttar ut på nätet, är jag övertygad om att universitetet har spelat ut sin roll, för då har utbildningen förvandlats till något helt annat.

Oxford, Cambridge, Harvard och andra berömda universitet må vara välkända och prestigefulla varumärken, men det som gör ett universitet unikt är dess plats, dess fysiska byggnader och den kulturella atmosfär och traditionerna som vårdas och upprätthålls där, vilket inte går att överföra till nätet. Hur ekonomiskt lockande det än kan framstå som för en styrelse som ser till verksamhetens lönsamhet, menar jag på goda grunder att det finns en gräns för hur långt digitaliseringen kan drivas innan den undergräver verksamheten. Påminner om det stålbad som musikindustrin tvingades gå igenom när man trodde att det var MUSIK man tjänade pengar på och att LP-skivan och senare, men i mycket mindre grad, CDn, endast var ett neutralt medium som ledde till onödiga kostnader. Utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv kan det framstå som en genialisk lösning att sälja filer med musik istället för otympliga LP-skivor; men det visade sig omgående att även om kostnaderna för att framställa och distribuera LP-skivor och CD-skivor, stod för merparten av priset på skivan som såldes, reducerades ökade inte vinsten för musikbolagen; tvärtom. Kunderna betalade för HELHETEN som musiken ingick i, inte bara för ljudet. Idag har Spotify tagit över och förändrat hela branschen i grunden, på gott och ont.

Teknik, datorer och digitala system har potential att bli och göra snart sagt allt man önskar sig. Det är både deras styrka och svaghet och däri ligger även risken med en allt för snabb och obetänksam digitalisering av samhället. Människor kommer nämligen aldrig att kunna mäta sig med sina drömmar och fantasier, vilket tvingar oss och samhället som helhet in i en underordnad position gentemot tekniken som oftast införs med de bästa av intentioner. Liksom i frågan om droger är problemet att det initialt är så himla kul och omvälvande, och man märker därför inte om och när man förvandlats till slav. Det är också företagsledningarnas ansvar att se över och värna verksamhetens ekonomiska situation. I det korta loppet och utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det rationellt att digitalisera, men utifrån ett längre perspektiv och med hänsyn tagen till mänskliga värden, är det potentiellt förödande. Det gäller samma i dagens allt mer digitaliserade värld som under påvens och den katolska kyrkans regim på medeltiden. Människan är inte Guds avbild, det är i själva verket Gud som är människans bild av sina egna drömmar om en perfektion som man aldrig kan eller kommer att leva upp till och som man därför blir slav under, om man inte lyckas bli framgångsrik i organisationen och får en ledande position, vilket dock bara gäller ett fåtal. Den stora massan förslavas och utsätts för umbäranden; det är priset man får betala för att vara del av samhället som är omöjligt utan normer och regler.

Min poäng är att både Gud och tekniken är mänskliga skapelser som ger upphov till maktordningar  eftersom det är oundvikligt att det uppstår normer inom alla sammanhang. I samma stund som drömmen om den perfekta roboten slår rot, inte bara i några ingenjörers och teknikentusiasters huvuden, utan bland ekonomer och företagsledare, har företagets och längre fram samhällets normer förändrats. Plötsligt är det inte längre människan som är norm och utgångspunkt, utan tekniken som idag är överlägsen människan på område efter område. Och ju mer överlägsna maskinerna blir och ju mer pengar man kan tjäna på digitaliseringen, desto starkare blir normeringens tvingande kraft som kastar ut allt fler i arbetslöshet. Om effektiviseringsvinsterna fördelades jämlikt bland människorna eller om normen och utgångspunkten var MÄNNISKAN, istället för människors grandiosa drömmar om perfektion, evigt liv och andra omöjliga föreställningar, vore det oproblematiskt. Tragiskt nog är detta inte fallet. Det som driver digitaliseringen ser jag som en parallell till en rad andra mänskliga projekt i världshistorien: Försöken att utveckla en evighetsmaskin, till exempel eller alkemi. Även om intellektet säger oss att det är förenat med risker eller att det är omöjligt, att det strider mot allt vi vet, fortsätter vi. För tänk om det går ändå ... Tänk om!

Digitaliseringsentusiasternas övertygelse om att de har kontroll över tekniken skrämmer mig nog mest av allt, vid sidan av hur mycket makt de har över agendan och besluten som tas. Normer uppstår i och är är ett resultat av kultur. Tragiskt nog är kultur en mänsklig företeelse, dessutom ett fenomen som inte går att räkna på. För att förstå kultur, normer och maktstrukturer krävs att man förstår värdet av och kan aktivera intellectus, vilket blir svårt i en värld och ett samhälle där rationalitet värderas som det högsta goda, vilket är en mänsklig eftergift för den maskinnorm som vuxit fram i samhället.

Där och när datorer och robotar blir norm förvandlas människor till slavar; fast egentligen är det människorna själva som viker ner sig och intar den underordnade positionen. Sedan skyller man på budbäraren, den förment bakåtsträvande och nostalgiske humanisten som inte förstår att digitaliseringen endast innebär fördelar. Framtiden får utvisa vems analys av samtiden som bäst stämmer överens med verkligheten.