lördag 15 juni 2019

Ett ögonblick i sänder

Livet är fyllt av ögonblick och ibland dras ögonblicken ut och blir till mellanrum att vila i, med tid att tänka och möjlighet att få perspektiv på saker och ting. Ögonblick när bitar faller på plats och man ser mönster i det som tidigare upplevdes som kaos. Förändring är kulturens och livets enda konstant, det är vad som upprepas, ögonblick för ögonblick.

Hade en tanke om vad jag ville skriva om, men känner mig lite håglös. Arbetsårets krav har släppt och nu kommer tröttheten och känslan av tomhet. Än är det inte semester, men de yttre kraven på mig släpper ett efter ett här i veckan som kommer. Kontoret ska städas, vi har ett möte och de sista tentaresultaten ska rapporteras in. Sedan i höstas har ögonblicken avlöst varandra snabbt, men nu går livet in i en lugnare fas. Lika många ögonblick, men inte lika stor förändring mellan varje. Det akademiska livets rytm ser ut så.

Scrollar bland äldre poster, för att få perspektiv och inspiration. Läser om en intressant fotoutställning, på Fotografiska i Stockholm, som jag skrev om för länge sedan. Man ställer ut 250 bilder av Henri Cartier-Bresson och temat är ögonblick.
Kan allting i vårt liv hänga på ett enda ögonblick? Kärlek, hälsa, karriär? Den franske kardinalen de Retz menade på 1600-talet att allt, politiken inräknat, har sin avgörande stund. En bråkdels sekunds oaktsamhet och det rätta tillfället har gått oss förbi.
Ett ögonblick, och allt är förändrat. Det känns ofta så i efterhand, men det är sällan så. Förändringen sker altid i små steg över tid, men uppfattningen om den kommer i språng. Två skott på Sveavägen och efter det var inget sig likt. I många fall är det som att klippa av en gummisnodd, eller sticka hål på en ballong. Ögonblicket är varken större eller mindre än andra ögonblick, men konsekvenserna kan bli det när spänningar byggs upp över tid och när skillnaden mellan det som är på ena och andra sidan av barriären är stor. Det är därför klyftor är ohållbara. För det räcker med en enda liten gnista så kan allt sättas i brand. Förändringen sker dock över tid, spänningar byggs upp och det finns ingen yttersta orsak som kan elimineras i jakten på kontroll.
Uttrycket ”det avgörande ögonblicket” har i moderna tider förknippats med mästerfotografen Henri Cartier-Bresson (1908-2004). Fotografi är att trycka ner fingret på utlösaren i rätt ögonblick, var hans definition. Enkelt och oändligt svårt på samma gång. Det rätta ögonblicket (grekernas kairós) kan nämligen varken räknas ut eller förutspås. Oftast vet vi däremot när det har gått förlorat. Att fotografera är ett tillstånd, en fråga om öppenhet och en förmåga att glömma sig själv, förklarade Cartier-Bresson i en intervju för John Berger. Han beskar aldrig sina bilder utan komponerade dem i sökaren. Det som räknas i ett foto är dess helhet och enkelhet, menade han och citerade Cézanne: ”När jag börjar tänka är allting förlorat.”
Jag ser här en definition av kultur, för att förstår den måste man försätta sig i ett tillstånd av öppenhet och odla förmågan att glömma eller i alla fall bortse från sig själv. Kultur är förändring och varje ögonblick räknas. På ett ögonblick kan lycka vändas till vemod. Även om lycka är det vi strävar efter finns det alltid ett vemod där i botten. Och utan kontrasterna finns ingen kunskap, ingen kultur. Det vi vet handlar alltid om något, i relation till något annat. 

Vemod listades för några år sedan som ett av vårt språks vackraste ord, och det tycker jag är vackert och tänkvärt. När känslan av vemod kommer över en och tvingas man tänka efter och reflektera. Livet levs ett ögonblick i sänder här och nu; inte i historisk tid, och inte i framtiden, utan mitt emellan. Vemodet lurar alltid bakom hörnet, så hellre än att rädas det eller försöka förtränga är det bra att göra sig medveten om det och begrunda det. Liksom lyckan. 

Ska snart sätta mig och meditera och det slår mig att det är precis detta som meditation handlar om, att öka medvetenheten om det som är hör och nu i varje ögonblick. Allt förändras är ett känt buddistiskt mantra som minner en om att både det som är bra och det som är dåligt går över. Livet är helheten och det sker i det möjligheternas mellanrum som ständigt öppnar sig mellan det var då och det som kommer sedan. 

Andas in, andras ut. Nuet går alltid att hantera, ögonblick för ögonblick.

fredag 14 juni 2019

Försök till kunskapsvariationer

Kunskapen är en av människans unika egenskaper, den utgör gränssnittet mellan människan, världen och verkligheten. Kunskapen är den lins som tillvaron betraktas genom. Vidare är kunskapen förbindelselänken mellan människan och sanningen som ingen har direkt tillgång till. Det handlar om ett mångtydigt ord eller begrepp, fast det är inte bara ett ord vi har att göra med. Jag vill se kunskap som en kvalitet eller en egenskap, inte något man har utan snarare något man gör eller använder. Antingen fungerar kunskapen eller också gör den det inte. Kunskap är undflyende och perspektivberoende, den kräver tolkning för att bli meningsfull och användbar.

Det går inte att slå sig till ro med det man vet eller att man vet, för verkligheten förändras hela tiden, liksom människorna och kulturen som kunskapen uppstår i. Utan kritisk, analytisk förmåga och ödmjukhet inför allt man inte vet och förståelse för det som inte går att nå kunskap om blir kunskapen platt och intetsägande. Fakta är något annat, den kan man vara säker på. Antingen är den korrekt eller också inte. Fakta är dessutom sig själv nog och kan behandlas fristående från sammanhanget den beskriver. Kunskap är mycket mer ett verktyg, och dess värde står i direkt relation till användbarheten, vilken förändras från individ till individ och från en tid och plats till en annan. Fakta är linjär och komplicerat medan kunskap är icke-linjär och komplext. Kunskapen är med andra ord inte kumulativ utan en dynamiskt föränderlig kropp som hela tiden rör sig tillsammans med människorna och verkligheten. Kunskapen både påverkar och påverkas.

Ovanstående ord och tankar om kunskapens gäckande väsen är frukten av alla år i akademin, det är min definition av kunskap och den bygger på allt jag lärt mig genom att läsa böcker, samtala med kollegor, undervisa för studenter och föreläsa offentligt samt egen forskning. Kunskap har hela tiden varit målet för mig, men eftersom kunskapen är som den är och fungerar som den gör har jag närmat mig den indirekt. Bara så kan man nå förståelse för det som är komplext. Orden och meningarna som här satts på pränt är inte särskilt många och definitionen är bedrägligt enkel. Någon kanske tänker; om det var detta du sökte, känner du dig inte lurad? Vad dessa ord och tankar verkligen värt alla år av studieslit och forskarvedermödor? Det kan man sannerligen undra, men den som ställer frågan eller tänker så har inte förstått någonting. Hen sitter fjättrad vid Platons berömda grottvägg och betraktar skenet av verkligheten utan insikt om att så är fallet. Hen vet ingenting annat och är fullkomligt nöjd med definitionen, trots att den i sig är värdelös eftersom den inte betyder någonting. Kunskapen är något annat än orden och definitionen. Den som nöjer sig med sammanfattningar och tydliga resultat, som vill veta hur det och var forskaren kommer fram till behandlar kunskap som information och väntar hela tiden otåligt på nästa förströelse.

Det kan tyckas torftigt eller uppfattas som slöseri med tid att söka kunskap, i alla fall om man tänker som frågeställaren ovan. Faktum är att jag är i princip lika förvirrad idag som jag var när jag inledde mina studier på 1990-talet, men, och detta är det viktiga, det helt avgörande, jag är det på ett mycket högre plan. Jag inser till exempel att Platon hade fel, inte i sak, men hans grottliknelse fungerar bara delvis. Det finns nämligen inget äkta ljus, ingen idévärld att ta sig upp till och ut i. Kunskapen har inget yttersta mål eftersom sanningen ligger bortom, inte bara det fattbara utan även bortom allt det som är mänskligt. Människan är dömd till en tillvaro i grottan och gränsen går inte mellan de som sitter fjättrade vid väggen och de som nått upplysning utan mellan de som inser att de sitter fjättrade vid väggen och betraktar skuggor av verkligheten och de som tror att skuggorna är verkligheten. Sedan finns det de som tror sig sett ljuset eller som hävdar att det sett det, och så finns det de som tror på och beundrar den som säger sig veta säkert. Fast, återigen, det är inte så kunskap fungerar. Är jag besviken? Nej, jag har hela tiden sökt KUNSKAP och har alltid vetat att den är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Jag är tacksam för allt jag vet och förstår, för det innebär att jag förfogar över ovärderliga verktyg som hjälper mig hantera verkligheten så som den faktiskt är och fungerar. Den insikten skänker enorm trygghet. Jag kan vila i den förståelsen och le överseende åt alla som strider om vem som har mest rätt egentligen eller som debatterar frågor i jakten på det enda svaret, trots att båda har rätt, alternativt fel. Söker man kunskap kan man aldrig hävda att man har rätt och någon annan fel; det beror alltid på.

Samhällsdebatten är fylld av okunniga frågor: Vad kommer du fram till? Hur ser dina resultat ut? Det är avslöjande frågor som bygger på den verklighetsfrämmande premissen att kunskap är något man producerar, en bestämd och avgränsad, mätbar mängd information som kan paketeras och överlämnas till någon annan i ren och oförändrad form. Bara den som är okunnig eller som tror sig veta håller sig med en sådan inställning till kunskap. Tyvärr blir uppfattningen vanligare och vanligare, fler och fler ansluter sig till den. Det är så människor fungerar. Människan är en flockvarelse. Evolutionen har gjort oss sådana. Kulturen definierar oss och våra tankar mer än vi själva, även i en individualistisk kultur. Vi tror att vi är autonoma och att kunskapen är ren och står över människornas kamp med varandra om makt och inflytande.

Snart är det semester här. Några veckors arbete till bara, framförallt med skrivande. Idag är sista dagen med möten. Nästa vecka är det personaldag. För övrigt är jag fri att arbeta med kompetensutveckling, vilket innebär inläsning och författande. Under sommaren ska jag bara läsa skönlitteratur och titta på TV-serier, inte som förströelse utan för att få distans till och perspektiv på kunskapen, vilket är en förutsättning för att den ska utvecklas. Till hösten ska jag först skriva klart och publicera min bok om högre studier, sedan ska jag på allvar ta tag i min bok om kunskap och kultur; mitt Magnum Opus, mitt livsverk.

torsdag 13 juni 2019

Studenternas möjlighet att påverka kurser

Mitt uppdrag som lärare på högskolan är det min uppgift att främja kunskapsutveckling och hjälpa och stötta studenternas lärande, därför är jag hela tiden uppmärksam på vad som händer i klassrummet, i mailväxlingar, på seminarier, under tentor och när jag bedömer uppgifter. Det jag fokuserar på och genom åren har upparbetat lyhördhet inför är lärandets progression och kunskapsutvecklingens framsteg. Jag försöker dessutom hela tiden och på olika sätt främja och vill även se framsteg i förmågan att förstå vad studier på högskolan handlar om. Det är för mig själva innebörden i att vara lektor, att aldrig någonsin slå mig till ro med något utan att ständigt förändra, moderera och utveckla kurserna och förutsättningarna för studenternas lärande. Jag har aldrig någonsin hindrat studenterna att påverka kurserna jag ansvarat för. Deras röst är också viktig, förutsatt att det handlar om kunskapen och lärandet.

Det ingår i mitt arbete att hålla mig ajour med litteratur och jag söker hela tiden efter nya böcker som skulle kunna fungera på de moment jag ansvarar för. Kursutveckling är en integrerad process, inte något som utförs separat eller efter någon extern utvärdering. En kurs på högskolan som inte ständigt utvecklas är inte en högskolekurs, som jag ser det. Och bara tillsammans med studenterna går det att utveckla kursen och skapa bättre förutsättningar för lärande. Jag har dock aldrig förstått varför jag inte bara ska ska bjuda in studenterna utan dessutom uppmuntra och ibland till och med ansvara för att studenterna engagerar sig. Det är ett mått på kvalitet att studenterna engagerar sig, men engagemanget måste komma från studenterna själva. Varför då? Jo, för annars agerar studenterna själva och högskolan behandlar dem som, ELEVER. På högskolan är alla, dels vuxna, dels där för kunskapens och lärandets skull.

Hela tanken om att engagemang är något som går att styra/främja uppifrån går på tvärs mot ALLT jag lärt mig under alla mina år i akademin. Och eftersom det i andra sammanhang betraktas som en viktig kvalitetsmarkör och i vissa fall en krav och en garanti för kursens vetenskaplighet att jag är docent kan och kommer jag aldrig att förstå varför jag inte är betrodd att ansvara för kvalitetsutvecklingen av kurserna jag andrar för och undervisar på. Varför ska jag kontrolleras enligt på förhand uppgjorda kriterier? Varför litar systemet jag verkar i inte på mig som lärare? På vilket sätt tjänar skattebetalarna på att jag som genomgått landets dyraste utbildning och dessutom har över 20 års erfarenhet INTE får använda kunskaperna och kompetensen jag skaffat mig genom åren? Om alla, assistenter utan akademisk utbildning, adjunkter och lektorer tvingas följa exakt samma manualer, om man nu tror så starkt på SYSTEMET för kvalitetssäkring, varför sparar man då inte pengar genom att anställa outbildad personal?

Att så många av dagens studenter inte engagerar sig i kvalitetsutvecklingen av kurserna de går i är samma andas barn som det sjunkande engagemanget i samhället för demokratin. What's in it for me? Vad fan får jag för tiden jag lägger ner alternativt pengarna? Det är ett allvarligt problem och en oroande tendens i samhället, och lär man sig inte förstå VARFÖR det är viktigt i unga år kommer man inte att utveckla den kunskapen senare. Givet att lärarna på högskolan är engagerade i kvalitetsutvecklingen, vilket är lätt att kontrollera (och varför skulle man som lektor INTE engagera sig, man har ju först ägnat uppemot fem år av studier, sedan har man ägnat minst fyra år som doktorand. Allt det där vore ju slöseri med tid, om man inte engagerade sig), kan och borde högskolan nöja sig med det. Kunskapen kan man se som ett avtal och genom att anställa kunniga och kompetenta lärare som brinner för sin uppgift har man uppfyllt sin del av avtalet. Resten är upp till studenterna och om de inte vill, orkar eller bryr sig om att engagera sig är det helt och hållet upp till dem.

Det är viktigt att bjuda in och skapa möjlighet för engagemang, att vara lyhörd för synpunkter, men få saker är mer själsdödande än att tvingas lyssna på oengagerade representanter som för fram synpunkter som handlar om annat än förutsättningarna för att skapa de bästa förutsättningarna att lära och utveckla kunskap, vilket det ofta handlar om när engagemanget inte kommer underifrån och bärs fram av en ärlig önskan om att faktiskt bidra till byggandet av en högskola som sätter kunskapen i centrum. I dagens system behandlas studenterna som barn, inte som vuxna, kompetenta och ansvarstagande individer som kommer till högskolan för att STUDERA.

onsdag 12 juni 2019

Vad kännetecknar ett högre akademiskt seminarium?

Förra bloggposten handlade om avsaknaden och behovet av högre seminarier i den akademiska världen. Jag ser seminariet som själva kärnan i en akademi som värnar kunskapen och är intellektuellt stimulerande att vara och verka i, och därför blir jag ledsen när jag ser hur intresset för och seminariets angelägenhetsgrad dalar i akademin. På många institutioner i landet finns det livaktiga seminarier, men det är inte längre navet i verksamheten, den samlande punkten, platsen där tankar slipas till argument och läsvärda texter växer fram mellan kloka, kritiska, analytiskt drivna människor som sätter kunskapen i centrum och vill varandra väl. Eftersom det inte finns särskild tid för seminariet avsatt i tjänsten bortprioriteras det lätt när arbetets alla krav och måsten tvingar en att bortprioritera seminariet, trots att de allra flesta ser värdet av och vill delta i samtalet.

Fast vad kännetecknar ett högre, akademiskt seminarium? Jag vill peka på följande kvaliteter och egenskaper, men det finns säkert fler. Ett akademiskt seminarium är samtalsinriktat och bevakar så inte verksamheten glider över i en debatt där man försvarar sig eller försöker förgöra varandra. Det är inte resultatorienterat utan kunskapsfokuserat. Om arbetet handlar om något annat än att kritiskt granska argument och utveckla kunskap är det inte ett högre seminarium. Om det handlar om att hjälpa författaren att få sin artikel publicerad eller nå framgång med ansökan är det ett strategiskt seminarium som handlar om att forma följsamma forskare som lydigt bidrar till att fylla kvoten av mätbara resultat, vilket är motsatsen till det HÖGRE seminarium som jag tänker på.

På ett högre seminarium står argumenten i centrum, inte personerna eller deras titlar. Allas ord och tankar är principiellt lika mycket värda, annars blir seminariet en arena för maktutövning och handlar inte längre om kunskap och är inte en intellektuell övningsarena. Under seminarierna är man kritiska, men inte kritiserande, man jobbar tillsammans med det som inte fungerar för att texten, argumenten och tankarna som lyfts ska slipas mot varandra och bidra till förbättring så att kunskapen ska bli så bra som möjligt och chansen att den når spridning ökar. Bjuds det på tårta under det högre seminariet är det när någon är FÄRDIG med sitt projekt, inte när man får pengar för att inleda arbetet. I samma stuns som det högre seminariet införlivas den akademiska (ekonomiska) produktionsapparaten upphör det att vara högre, det ena utesluter det andra.

Seminariet måste vara ofta återkommande, varje eller varannan vecka, och även utgöra en integrerad del av vardagen på arbetsplatsen, annars blir det svårt att utföra AKADEMISKT arbete på universitetet. Ett fungerande seminarium ersätter kick-off, teambuilding-övningar och andra fenomen som smugit sig in i akademin från det övriga arbetslivet, i takt med avakademiseringen och verksamhetens allt tydligare ekonomi- och prestationsfokus. I den bästa av världar ersätter seminariet alla personalmöten, utvecklingssamtal och annat som stjäl tid från forskningen och undervisningen utan att handla om lärande och kunskapsutveckling.

Vad kan vara underlag för ett högre seminarium? Nästan vad som helst, så länge det inte finns något krav på prestation. Ett begrepp, en bok, ett utkast till en text, en enkät vars frågor behöver granskas. Det kan vara en kurs som ska ges. Så länge underlaget håller igång det akademiska utbytet av tankar, är intellektuellt stimulerande och lockar till nytänkande samt leder till kunskapsutveckling hör det hemma på det högre, akademiska seminariet.

Det var inte bättre förr, och det finns gott om exempel på dysfunktionella, destruktiva seminarier där man praktiserar management by fear och sätter skräck i, framförallt doktorander. Sådana seminarier är varken akademiska eller högre, de är bara pennalistiska. Motivet för dem, som jag förstår det, är att man ska vara hänsynslöst hård inom den egna gruppen för att stärka medlemmarna så de klarar sig i den mördande konkurrensen om forskningsmedel, publiceringar och i karriärjakten på titlar. Kunskap växer dock mellan människor som samverkar, inte mellan människor som konkurrerar med eller motarbetar varandra. Det som är bra för stora egon och maktfullkomliga strebrar är sällan bra för kunskapsutvecklingen. Inom skolan, den högre utbildningen och forskningen bör man samarbeta så mycket det bara går, för kunskapens och det gemensamma bästas skull.

Seminariet som jag tänker och tror på samt ständigt söker efter eller försöker få till stånd är ett intellektuellt stimulerande, utmanande sammanhang där akademiska värden stärks, lärande uppstår och kunskap utvecklas. Visst händer det ibland att jag får vara med om något som i alla fall liknar det jag beskriver och efterlyser, men det blir allt mer sällsynt. I början av min karriär hände det nästan varje vecka ...

Utan högre seminarier blir akademin oakademisk

Dagens prestationsinriktade akademiska kultur blir allt mindre akademisk. Det ena utesluter nämligen det andra. Kunskap och fördjupad förståelse för livet och tillvaron är inte en prestation; det som mäts och jämförs, skapas regler för och kontrolleras, är något annat. Och det det där andra har blivit allt viktigare, just för att det går att kontrollera. Akademiska kvaliteter är ömtåliga, svårfångade och man måste acceptera att det aldrig finns några garantier för att man lyckas, annars kan akademin inte vara akademisk. New Public Management bygger på tanken om framsteget, men det är en omöjlig dröm, en myt. Akademiska kvaliteter och värden kan bara värnas och bevaras.

Intellektuell håller på att bli ett skällsord, kanske som en konsekvens av den förändrade akademiska kulturen. Det krävs intellektuella kompetenser för att värna det akademiska i akademin. Tiden som krävs för att tänka tankar till slut, vilket är en förutsättning för intellekt att utvecklas och akademin att leva, finns inte när allas kalendrar är fyllda till bristningsgränsen av allt mer specificerade uppgifter som dessutom tenderar att dels bli fler och fler med åren, dels förväntas utföras snabbare och snabbare.

Akademin liknar allt mer en helt vanlig arbetsplats, vilket även påverkar forskningen. Granskningen av resultatet av det vetenskapliga hantverket läggs allt mer ut på entreprenad. I normalfallet idag krävs det att två anonyma granskare ger sitt godkännande. I och med det förvandlas resultatet av forskningen på ett magiskt sätt från ett förslag till förklaring till en sanning, om man hårdrar. Innehållet och kunskapernas konsekvenser diskuteras inte längre. Så fort en artikel publicerats riktas fokus mot nästa artikel. Den som knäckt koden och hittat framgångsformeln matar ut artklar och klättrar i karriären. Idag blir det följaktligen viktigare och viktigare hur många artiklar man skrivit och hur ofta dessa citeras; vad man skriver om och kommer fram till har blivit mindre viktigt. Idag samarbetas det allt mindre i akademin. Samarbete kräver tid att lyssna, tid att tänka och möjlighet att ses för att samtala; allt det som gör akademin akademisk. Konkurrens är mer kostnadseffektivt. Fast akademin är inte ett produktionsföretag som ska tjäna pengar utan en långsiktig investering för framtiden.

En annan iakttagelse. I konkurrensen om forskningsmedel avslås uppemot 90 procent av ansökningarna. Är verkligen den inbördes skillnaden mellan mellan ansökningarna som bedöms ligga i den, säg övre tredjedelen (vilket jag ser som en acceptabel avslagskvot), så stor att man kan säga att de som får medel verkligen är så exceptionella forskare som statistiken indikerar. Det är inte kompetens som avgör vem som får pengar, det är slumpen. Vinnaren skriver dock historien och pengarna rullar in till lärosätet; hälften till forskningsrelaterad verksamhet, hälften till lärosätet i form av over-head. Alla som arbetar, både med att upprätthålla systemet och med att skriva och granska ansökningarna får sin lön betald av det allmänna. Forskare ska forska och lärare ska lära och all tid som inte handlar om det är slöseri med skattebetalarnas medel. Konkurrens driver inte akademisk kvalitet, den pressar bara kostnader, hotar människors hälsa och utarmar möjligheterna att värna den intellektuella höjden i universitetsvärlden. Konkurrensen om ansökningar är en konkurrens om löften och förhoppningar, inte om något konkret. Den som är bra på att skriva ansökningar är inte självklart bra på att skapa kunskap. Vetenskapen handlar om kunskap, nämligen om det vi ännu inte vet något om eller om det som kan bli. Dagens system för meritering gynnar forskare som lever på gamla meriter eller som försvarar det paradigm de byggt sin karriär och makt på hindrar med andra ord oftare utvecklingen än bidrar till genombrott.

Konkurrensen som drabbar alla leder till en ökande osäkerhet i hela den akademiska världen och det gynnar varken samverkan eller tvärvetenskap, byten av vetenskapliga inriktningar eller utveckling av ny kunskap. Grundforskning är omöjligt att bedriva under press, med krav på prestation. En fast anställning är en trygghet. Kanske är det därför som debatten om felaktiga anställningar är glödhet just nu. Kritiken mot LAS sägs handla om ett försvar av meritokratin, men den som eventuellt anställdes på tveksamma grunder för 20 år sedan och därefter har undervisat, dragit in forskningsmedel, skrivit artiklar, presenterat sin forskning på konferenser och troget har bidragit till kunskapsutvecklingen i sitt ämne och det akademiska klimatet på arbetsplatsen; kan man verkligen säga att det är ett problem? Vill man verkligen komma till rätta med problemet och samtidigt värna kunskapen måste man först lösa frågan om trygghet, som är en förutsättning för en akademisk akademi.

Avakademiseringen av universitetsvärlden leder till många andra förändringar också. Allt oftare stöter man till exempel på opponenter och referee-granskare som följer manualer eller ställer frågor som prickas av från en lista, samma till alla. Man upprepar mer eller mindre mekaniskt en framgångsformel. Akademiska texter behandlas som datorer som fixas med hjälp av standardiserade frågelistor. Frågor som fungerar i alla sammanhang är per definition frågor som är oakademiska, för sådana frågor borde den som skriver akademiska texter kunna ställa till sin egen text under arbetet med att skriva den. Det är också frågor som opponenten egentligen inte behöver höra svaret på för att kunna ställa nästa fråga. Retoriska frågor som hindrar samtal och utbyte snarare än frågor som öppnar upp för och bjuder in till in till intellektuellt utbyte. Är det riktigt illa kan frågorna ställas utan att texten ens lästs särskilt noga. Sant akademiska frågor är per definition unika och riktar sig mer till författaren än till texten, och de ställs snarare för att uppmuntra till och inleda ett samlat än för att driva hem en poäng. Intellektuella frågor ställs för att den som ställer dem verkligen vill höra svaret eller fördjupa kunskap, inte för att sätta respondenten på plats, ifrågasätta påståenden eller kontrollera resultat. Uppenbara felaktigheter behöver man inte uppehålla sig vid eller grotta ner sig i.

Kunskapen utarmas när den behandlas som fakta som måste granskas. Jag vill se mer av bildning i alla akademiska ämnen. Kunskap är alltid kontextuell och utvecklas alltid i ett historiskt sammanhang, den talar aldrig någonsin för sig själv. Kunskap är sällan rätt eller fel, den är mer eller mindre användbar och relevant, för olika människor, i olika sammanhang och för olika ändamål. Artiklar blir snabbare och snabbare inaktuella när allt fler publicerar allt mer, men kunskapen har inget bäst-före-datum. För att kunna hantera kunskap akademiskt krävs individuella, intellektuella kvaliteter, inte standardiserade manualer (oavsett hur mycket evidens dessa bygger på), eftersom verkligheten alltid är unik, föränderlig och mer eller mindre öppen. Manualer skapas för att hantera typsituationer och generella problem, vilket gör att de fungerar hjälpligt för det mesta, men är värdelösa när verkliga problem uppstår eftersom verkliga problem saknar färdiga lösningar (annars vore de inga problem). Dagens akademi fungerar alltså som en elektrisk klocka, men när strömmen bryts och behovet av att synka åtgärder uppstår står även klockan stilla, om den liknelsen fungerar? I normalfallet fungerar allt bra, men när verkliga behov uppstår står företrädarna för akademin lika handfallna som resten av samhället, just för att akademin betraktas som en verksamhet som alla andra.

Jag fostrades till forskare och tog mina första steg på den akademiska banan i en miljö som idag i princip har bortrationaliserats från universitet. Några lyckliga år innan millennieskiftet och en kort tid efter deltog jag i flera regelbundet återkommande (en gång i veckan), välbesökta högre seminarier där olika typer av texter lades fram och diskuterades utifrån en lång rad olika perspektiv och av många olika forskare. Som student och doktorand lärde jag mig att seminariet är humaniora och samhällsvetenskapens motsvarighet till naturvetarnas laboratorier. Lika tacksam som jag är för att jag fick vara del av de inspirerande akademiska miljöerna och det intellektuella utbytet av tankar som det fanns tid att tänka till slut, lika besviken och bedrövad är jag över att det idag sällan finns tid och intresse för att mötas på det sättet och diskutera texter. Idag möts man i fokuserade strategiska seminarier för att vässa ansökningar eller för att få tips på hur man ökar chanserna att få sina artiklar publicerade. Det är två helt olika saker, två helt olika intellektuella miljöer med helt olika förväntningar. Lägger man fram en text på ett klassiskt högre seminarium är frågorna öppnare och alla synpunkter är välkomna, vilket långt ifrån är fallet på ett strategiskt seminarium där man inte sällan utser en eller flera opponenter med uppdrag att fokusera på specifika aspekter av texten. Jag ser utvecklingen som en olycklig konsekvens av högskolans allt tydligare resultatfokusering och kraven på produktion av nyckeltal. Den samlade kompetensen i den klassiska högre seminariet som kunde bestå av uppemot 30 forskare och doktorander har idag ersatts av en, två eller tre anonyma granskare som har som uppdrag att aldrig vara nöjda. Flertalet forskare och mångfalden av synpunkter som samverkade för att skapa högkvalitativ och användbar kunskap, har alltså i princip ersatts av en lista som måste åtgärdas för att artikeln ska godkännas för publicering. Jag är inte kritisk till peer-review, det är utarmningen av den akademiska miljön jag vänder mig mot. Jag förstår inte varför det ena behöver ersätta det andra, varför vi kastat ut barnet med badvattnet?

Monografin är samma andas barn som det högre akademiska seminariet. Den ersätter inte artklar, den är något i kraft av sig själv och representerar ett värde som idag bortrationaliserats. Kunskapen som en riktigt bra monografi där ett ämne behandlas på djupet har i princip helt försvunnit från akademin och utvecklingen påskyndas när kontorsytorna ska minskas (det vill säga hyreskostnaderna ska sänkas) och akademiker inte längre får ha böcker på arbetsplatsen. Därifrån stupar det brant neråt och avakademiseringen accelererar för varje ny kull med doktorander som får sitt körkort och kan börja konkurrera om medel och meriterande publiceringar med äldre forskare som fortfarande har minnen av den tid som flytt. Det var kanske inte bättre förr, men kunskapen stod i centrum på ett helt annat sätt, den akademiska världen var akademisk och det var en fördel att odla akademiska kvaliteter. Det fanns tid att tänka, tid att mötas, tid att läsa och samtala om utmanande texter.

Kollegialitet, det högre, akademiska seminariet och kritiska samtal leder till en föränderlig akademisk ordning underifrån, med utgångspunkt i kunskapen och det som fungerar. Dagens mål- och toppstyrda, kvalitetssäkrade system för produktion av nyckeltal liknar mest den gamla sovjetstatens femårsplaner, vars "framgångar" presenterades i Pravda.

Jag hårdrar, anklagar ingen för något; sätter ord på en känsla. Så här vid slutet av terminen kommer tröttheten över mig. För egen del ser jag fram emot hösten då jag har en rad utmanade uppgifter att ta tag i, men jag oroas över avvecklingen av det akademiska i akademin.

tisdag 11 juni 2019

Kvalitetssäkrad och målstyrd kärlek, någon?

Filosofi betyder vän av vishet, och jag ser min egen forskargärning som ett uttryck för kärlek till kunskap och bildning. Filosofi är ett av alla verktyg jag använder för att utveckla kunskap. Jag drivs av viljan att veta och har svårt att släppa sådant jag inte förstår. På ett sätt har jag världens bästa arbete och befinner mig på den bästa platsen jag kan tänka mig, i akademin. Under många år var det så jag kände, på riktigt. Så är det inte riktigt längre, i teorin har inget förändrats. Vardagen på högskolan har dock genomgått en snabb förändring på senare år och förutsättningarna för att arbeta filosofiskt med kunskap blir allt sämre.

Det talas om kvalitet, om hur viktigt det är. Skattebetalarnas pengar måste användas ansvarsfullt. Jag är helt med på dessa tankar. Så har jag alltid tänkt och agerat. Uppdraget som lektor tar jag på största allvar och jag har vikt mitt liv åt kunskapen, det är den jag lever för och har ett livslångt kärleksförhållande med. Därför blir jag bedövad när jag, trots att jag är docent och har över 20 års erfarenhet av undervisning på högskolan, märker att jag inte längre anses vara betrodd att ansvara för kunskapsutvecklingen och upprätthållandet av den akademiska kvaliteten på högskolan. Det gör nu mer konsulter, administratörer och andra. Vi lärare tvingas fylla i blanketter där vi ska redogöra för allt vi gör så att detta kan följas upp och kontrolleras. Alla ändringar måste sanktioneras och verksamheten styrs allt mer i detalj uppifrån, i enlighet med principerna för New Public Management.

Trots att samhället investerat miljoner i min utbildning till filosofie doktor och lika mycket eller mer i min meritering till docent är jag inte betrodd att agera efter eget huvud i jakten på kunskap eller tillsammans med studenter som kommer till högskolan för att lära. Jag förväntas lydigt utföra tjänsten utbildning på ledningens uppdrag, övervakad och kontrollerad för kvalitetens skull och för att hushålla med skattemedel. Ingen talar dock om vad kontrollen kostar, eller administrationen; linjeorganisationen. Om det var så att kunskap faktiskt gick att kvalitetssäkra och målstyra hade jag aldrig skrivit detta. Jag sökte mig som sagt till högskolan för kunskapens skull och är ödmjuk inför ansvaret som uppdraget innebär. Jag uppbär lön, det är i princip allt. Och jag jobbar gladeligen mer än 40 timmar i veckan, utan någon övertidsersättning. Om, säger om, jag får arbeta med det jag är utbildad för, istället för att sitta och fylla i meningslösa blanketter som dessutom strider mot allt jag lärt och vet. Varje minut som jag inte ägnar åt kunskapsutveckling är slöseri med tid och skattemedel. Om högskolans uppdrag är att bedriva högskoleutbildning på högsta nivå och landets högst utbildade inte får använda sina erfarenheter och erfarenheter är hela verksamheten ett gigantiskt slöseri med enorma resurser.

En viktig förutsättning för både kärlek och kunskap är spontanitet. Erfarenhet, engagemang och kreativitet är förutsättningar för lärande och sökande efter ny kunskap, på samma sätt som det är med kärleken; det handlar om aspekter av mänskligt liv som bara kan leva och frodas samt komma till sin rätt i frihet under ansvar. Ingen skulle få för sig att kvalitetssäkra sin kärleksrelation, för det skulle vara et säkert sätt att ta död på den. Och den som försöker målstyra kärleken kallas med rätta stalker eller psykopat. När det kommer till kunskap, som är ett liknande fenomen, hyllas strategierna och konsulterna som talar om för forskarna att detta är det nya hyllas som hjältar.

Jag avslutar denna bloggpost som jag kände att jag var tvungen att skriva för att bli av med del av frustrationen med att citera boken jag läser, av Nassim N. Taleb (sidan 118 i Antifragilitet).
När man behandlar en organism som en enkel maskin gör man ett slags förenkling eller anpassning eller reduktion som är precis som en prokrustessäng. Ofta gör vi detta med de ädlaste avsikter, eftersom vi känner en press på oss att "fixa" saker, men på grund av vår rädsla för slumpmässighet och kärlek till det polerade och utslätade åstadkommer vi ofta bara förödelse.
Försöken att fixa kärleken och kunskapen genom att kontrollera och styra är DÖDSDÖMT! 

Några avslutande ord om ett annat vetenskapligt rum 11

Jag är forskare och bedriver vetenskap, men den kulturvetenskap jag ägnar mig åt samtidigt som jag försöker utveckla den är en annan typ av vetenskap än den konventionella och etablerade. Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur kultur fungerar och vad som händer på insidan av den helhet som allt och alla är delar av och tillsammans förändrar. Jag bryter mot premisserna för att lära mig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Vetenskapen jag skissar på och undersöker möjligheterna med handlar om att lära sig se samband och utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad.

Dagens ekonomisk/vetenskapliga logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av vetenskapen och samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte, vilket understöds av vetenskapen som både integrerats i och ger stöd åt det rådande systemet. Nyckeln till hållbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det enda svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något konstruktivt. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta? Den typen av frågor driver mig och min forskning om kultur som handlar om att utveckla metoder för att undersöka frågor utan givna svar, eller, vilket är titeln på min senaste bok, om att bedriva Studier av förändring, i rörelse.

Deleuze (1998) skriver i slutet av sin text om kontrollsamhällena att en: ”orms ringar är än mer komplicerade än en mullvads hålor” och det samma gäller för katakomberna som genom sitt myllrande gytter av gångar under staden räddade representanterna för den spirande kristna kyrkan i Rom under antiken. Ironiskt nog övertog den katolska kyrkan samma maktstruktur som bekämpat dem. Motstånd mot makt har genom historien ofta visat sig vara en spegelbild av det som bekämpas vilket inte kan sägas vara tecken på ny-tänkande. Enda sättet att bygga något verkligt nytt är att göra det helt utan hänsyn tagen till det man bryter med. Det är svårt, men är man bara medveten om riskerna somt förstår hur kunskap formas ökar chansen att man lyckas. Vetenskapen övertog under upplysningen kyrkans makt och byggde egna akademiska katedraler och skapade vetenskapliga ritualer, istället för att bryta upp strukturen och skapa något nytt och konstruktivt. Därför är jag noga med att inte föra fram kulturvetenskapen som ett alternativ; jag vill inte bygga eller verka i en katedral eller dyrka den högste, det enda; sanningen.[1] Tron på kyrkans skapelseberättelse och en dömande Gud kritiseras ivrigt idag av företrädare för vetenskapen; påfallande ofta på ett lika dogmatiskt och dömande sätt som de religiösa fundamentalister som kritiseras. Jag är kritisk mot och tar avstånd från alla former av och uttryck för fundamentalism. All blind och ogrundad övertygelse är problematisk, oavsett om det är en vetenskaplig sanning eller Gud som försvaras. Fundamentalism finns på båda sidor av demarkationslinjen, både bland religiösa och sekulära. Det finns bokstavstroende religiösa både inom Islam, Kristendom, Judendom och andra religioner, liksom det finns blind tro på sanningar som inte bevisats vara sanna inom vetenskapen, och även i politiken finns gott om exempel på fundamentalism. Debatten bygger på fundamentalistisk grund och underblåser tvärsäkerheten och är olika uttryck för territorialisering.

Jag efterlyser samtal. Ömsesidigt lyssnade samtal, där det går att ändra åsikt utan att tappa ansiktet och där engagemanget i utbytet bygger på välvilja och önskan att förstå den man samtalar med. Vad handlar religion om egentligen? Varför tror man och vad tror man på? Det går inte att förutsätta att tro handlar om att läsa Bibeln eller Koranen bokstavligt. Det är inte självklart att det finns en tydlig motsättning mellan religion och vetenskap, det finns gott om exempel på människor som bygger sin tro på vetenskaplig grund och det finns många teologer som liksom Nietzsche utgår från att Gud är död. Den som utan att veta tar för givet att alla religiösa tar avstånd från vetenskapens resultat och att det finns en motsättning mellan tro och veta bygger inte sina resonemang på kunskap. Det är debattens logik som spökar och det är lika illa vilken sanning som försvaras i katedralerna. Ingen äger kunskapen, alla måste förhålla sig ödmjuka, både till det man vet och det man inte vet. Och det är lättare att vara ödmjuk och svårare att kämpa om makt och inflytande i katakombernas vindlande gångar; därför är det där jag trivs, i dunklet och mellan det ena och andra. Att mötas i katakomberna under katedralerna och de akademiska skrytbyggena, för att samtala om allt som är viktigt i livet och tillvaron och med en ärlig önskan om att lyssna på andra för att tillsammans lära av varandra, är ett sätt att göra uppror mot alla auktoriteter, ett sätt att bryta med maktens tvingande vilja att ta kontroll över kunskapen. Det är inte det enda sättet, men jag trivs där, överallt där jag kan och får tänka fritt och där det inte finns någon mall som kunskapen måste passas in i eller några färdiga svar, bara tillblivelse, reflektion och fokus på kunskapens funktion. Därför har jag skrivit denna text, inte som en stridsskrift att försvara, utan som en inbjudan till samtal och förutsättningarna för forskning och kunskapsutveckling och ett rop på hjälp.

________________________________________

[1] Här vill jag rikta ett stort tack till teologen Josef Gustavsson som inspirerat mig att tänka i dessa banor.