tisdag 11 december 2018

Swish säger det, så säljs all objektivitet och oberoende ut

Efter att riksdagen beslutade om att Public Service skulle finansieras via skattsedeln har många försökt driva opinion mot beslutet; som trots allt antogs av en majoritet. Det blev dock ingen folkstorm, vilket får mig att misstänka att kritikerna nog var de som inte betalat licensen. Jag har dock alltid betalat. Först gjorde jag det under protest, men efter att jag blev vuxen på riktigt har jag gjort det utan att knorra, även under året efter skilsmässan då jag levde under existensminimum. Det är nämligen viktigt för demokratin att det finns en oberoende medieaktör som har uppdraget att tillgodose HELA befolkningens behov.
Att bedriva sändningar i allmänhetens tjänst innebär i huvudsak att det ska finnas en mångfald genom ett mångsidigt utbud, spegling av förhållanden i hela landet och en variation i produktionsformer. Det ska vidare finnas en allsidig nyhetsverksamhet och ett brett kulturutbud tillgängligt för hela publiken. Bolagen ska särskilt tillgodose behov hos vissa målgrupper, nämligen barn och unga, personer med funktionsnedsättning och minoritetsspråksgrupper. Denna sändningsrätt ska utövas sakligt, opartiskt och med hänsyn till den enskildes privatliv och till televisionens respektive radions särskilda genomslagskraft.
Jag minns hur det var innan reklam-TV slog igenom; hur olika aktörer ondgjorde sig över hur uselt utbudet var och hur mycket bättre det var i USA. Historien har visat att påståendena inte var sanna och att löftena om hur bra det skulle bli var minst sagt överdrivna. Det som hände var dels att Public Service såg sig tvingade att delvis anpassa sig efter reklamkanalernas flamsiga snuttefiering, dels att man konkurrerades ut av riktade betalkanaler och inte kunde sända lika mycket sport. Och sedan kom Netflix, HBO och andra avgiftsfinansierade kanaler som erbjöd delvis samma sak som vi tidigare fick genom att betala TV-licensen. Kanske, förhoppningsvis, kan det nya sättet att finansiera Public Service leda till att ekonomin förbättras och kvaliteten ökar. Demokratin behöver det!

Försöken att framställa Public Service som propaganda från staten bygger på samma felaktiga och illvilliga tankefigur som talet om att skatt är stöld. Innehållet, utbudet och Public Service uppdrag kan och ska omförhandlas kontinuerligt, för att följa med i utvecklingen, och försöken att underminera den processen genom att misstänkliggöra medarbetarna på SR och SVT är djupt problematiska. För att Sverige även fortsättningsvis ska vara ett öppet och demokratiskt samhälle behövs en fri och oberoende mediekanal. Och enda sättet att garantera det är att medborgarna går samman och äger den kanalen tillsammans och förvaltar den gemensamt.

Vad än de så kallade Swish-journalisterna (ingen nämnd, ingen glömd) säger är de varken fria eller oberoende. Inga medier kan sägas vara helt fria och oberoende, men Public Service styrs åtminstone av regler och granskas hela tiden. Och dess uppdrag är enligt avtalet med staten att tillgodose alla medborgares och även samhällets/demokratins långsiktiga behov. Mediehusen som blir allt större och ofta ägs av multinationella bolag svarar endast inför aktieägarna och lever på reklamintäkter, vilket styr både utbudet, inriktningen och vad man väljer att rapportera om. Betalkanaler ger tittarna vad de vill ha och måste anpassa sig efter målgruppens nyckfulla behov av lättsmält underhållning. Minst fria av alla är som sagt journalisterna som finansierar sin verksamhet via Swish, för de blir snabbt slavar under uppmärksamheten som betalar deras uppehälle; de lever på människors affekter och skapar inte sällan upprörande nyheter för att tillfredsställa bidragsgivarnas behov av nyheter. Inte sällan uppstår därför ett slags symbios mellan Swish-journalisten och de som ger bidrag till verksamheten, vilket ofta leder till radikalisering.

Problematiskt nog lever övriga medier, genom den logik som skapats på marknaden för rapportering och granskning, på att misskreditera och misstänkliggöra Public Service, vilket är allvarligt. Demokratin bygger på tillit och kritisk granskning av makten, men där och när Public Service försvagats eller utsätts för ständiga attacker och antydningar om att man brister i opartiskheten blir medierna själva makthavare. Därför hoppas och tror jag mycket på den nya finansieringsmodellen som garanterar långsiktig finansiering av Public Service.

Oavsett vad man tycker om utbudet och innehållet behöver vi Public Service, för demokratins och den långsiktiga hållbarhetens skull. Makten måste vara delad för att inte äventyra balansen mellan olika instanser. Förr var alla professorer garanterade frihet i forskningen från det att de antogs till dess de gick i pension, och det fanns ett skäl till det. Kunskap kan bara skapas om man som forskare kan och får följa kunskapen dit den tar en. Idag lovar politikerna väljarna arbete, och sedan skyller man på forskarna och lärarna på högskolan när resultaten uteblir. Forskning ska vara samhällsnyttig, sägs det. Därför infördes systemet med befordringsprofessorer, vilket bygger på att forskare konkurrerar om skräddarsydda tjänster och riktade forskningsmedel, utan den trygghet som professorerna åtnjöt förr i tiden. Särskilt allvarligt är det när medierna ifrågasätter forskare som sysslar med ämnen som vissa ledarskribenter och Swish-journalister inte gillar. Där och när förtroendet för forskningen rubbas förlorar den högre utbildningen sin status, och därifrån sluttar det brant nedåt för demokratin, öppenheten och den långsiktiga hållbarheten.

Jag bloggar inte för att få uppmärksamhet och har valt att inte fiska efter likes. Visst vill jag bli läst och nå spridning med mina tankar, men det är för kunskapens skull jag bloggar och Flyktlinjer saknar därför helt vinstintresse. Jag har inte ens funderat på att öppna upp för möjligheten att Swisha pengar, för det skulle innebära att jag sålde mig till marknadens nyckfulla känslosamhet. Kanske skulle jag tjäna pengar om jag öppnade upp bloggen för reklam, men det vore i så fall till priset av min frihet i ord och tanke som är värd mer än alla pengar i världen. Min anställning erbjuder mig den grundtrygghet som krävs för att jag ska känna mig fri och oberoende att följa kunskapen dit kunskapen tar mig.

Om någon av mina läsare tänker som jag och ställer upp mina grundläggande värderingar och kanske finner tröst och inspiration i texterna jag skriver får ni gärna hjälpa mig att dela länkar och sprida poster som ni gillar, och jag kommer gärna och föreläser mot arvode. Det är inte att sälja sig, tvärtom. Jag är inte beroende av arvodena och föreläser bara om det jag står för. Och pengarna jag tjänar återinvesterar jag i Flyktlinjer. Målet är att bygga en plattform för bildning och kritiskt granskande samtal om det samhälle och den kultur vi skapar tillsammans. Inte för min skull, utan för vår skull och för vårt samhälle, för demokratin och den långsiktiga hållbarhetens skull.

måndag 10 december 2018

Om vikten av att erkänna förment goda idéers skuggsidor

Jag har tidigare bloggat om Yuval Noah Harari, om hans bok 21 tankar om det 21:a århundradet, som är en bok jag verkligen kan rekommendera. Den är sprängfylld med kloka reflektioner och tankeväckande förklaringar som i alla fall hjälpt mig förstå den snabbt föränderliga och gäckande samtiden bättre, även om han väcker fler frågor än han ger svar (eller kanske just därför). Och det är naturligtvis också ett slags svar eftersom framtiden i vår samtid är mer öppen än kanske någonsin i mänsklighetens historia.

En sista bloggpost vill jag skriva, med utgångspunkt i ett citat hämtat från sidan 202 i boken. Här ger Harari förslag till hur man kan lösa upp motsättningar mellan företrädare för olika ideologier, trosinriktningar eller (vetenskapliga) paradigm. Det ser jag som samtidens kanske största problem, detta att man debatterar för att vinna genom att fokusera på fördelarna med ståndpunkten man identifierar sig med och rikta kritik mot problemen med motståndarens ståndpunkt. Det är så man vinner debatter, men det är inte så man utvecklar kunskaper eller bygger ett långsiktigt hållbart samhälle. Han skriver:
Till exempel har kristendomen gjort sig skyldig till stora brott som inkvisitionen, korstågen, förtryck av ursprungskulturer runt om i världen och diskriminering av kvinnor. En bekännande kristen kan ta illa vid sig av detta påpekande och replikera att alla dessa brott är en följd av ett fullständigt missförstånd av kristendomen. Jesus predikade bara kärlek, och inkvisitionen byggde på en befängd förvrängning av hans läror. Vi kan ha sympati för detta, men det vore fel att låta kristendomen komma undan så lätt. De kristna som känner avsmak för inkvisitionen kan inte bara två sina händer och förklara sig oskyldiga till sådana illdåd -- de borde i stället ställa sig några riktigt tuffa frågor. Exakt hur lät sig deras "kärleksreligion" förvrängas på detta sätt, inte en gång utan många? Protestanter som  skyller allt på katolsk fanatism rekommenderas att läsa en bok om de protestantiska bosättarnas förehavanden på Irland och i Nordamerika. På liknande sätt bör marxister fråga sig vad det var i Marx lära som banade vägen för Gulag, medan forskare bör fundera över hur det vetenskapliga projektet så lätt lånade sig till att destabilisera det globala ekosystemet och särskilt genetiker bör ta varning av hur nazisterna kapade darwinistiska teorier.
Ingenting är ont eller gott i sig. Därför är debatten förödande för framväxten av förståelse för komplexitet. Det handlar aldrig någonsin om antingen eller, utan alltid om mer eller mindre av både och. Därför behövs det samtal! Och det behövs ödmjukhet och kritisk granskning, inte bara av idéerna man INTE står bakom själv. Det räcker aldrig att slå sig till ro med en ideologi eller troslära som på pappret ser bra ut, för dess värde och betydelse kan endast avgöras med ledning av praktiken. Den som säger att kommunismen är förkastlig och pekar på alla som dog av svält i Kina eller i Gulag, samtidigt som hen pekar på kapitalismens framgångar, jämför det sämsta hos motståndaren med det bästa hos den egna ideologin.
Varje religion och ideologi har sin skuggsida, och oavsett vilken trosriktning du bekänner dig till bör du erkänna din skuggsida och undvika den naiva förvissningen om att "det kan inte hända oss". Den sekulära vetenskapen har åtminstone en stor fördel gentemot de flesta traditionella religioner, nämligen att den inte är skräckslagen för sin skuggsida och i princip är villig att erkänna sina misstag och blinda fläckar. Om du tror på en absolut sanning som uppenbarats av en transcendent makt kan du inte medge några fel -- för det vore ett grundskott mot hela din berättelse, men om du tror på felbara människors sökande efter sanning är det en oskiljaktig del av spelet att erkänna blundrar.
Samhällen skapas och kultur utvecklas ÖVERALLT av felbara människor som strävar efter det rätta, men bara där och när samhällsmedborgarna är ödmjuka och kan se kritiskt på sina egna försanthållanden finns en chans att utvecklingen blir hållbar. Religion är varken bättre eller sämre än liberalism och kapitalism, inte per se. Allt handlar om hur man agerar i samhället man lever i. Det är KONSEKVENSERNA av beslut och handlingar i vardagen och över tid som avgör vad som bra och vad som är dåligt. Parisavtalet om klimatet lanserades som en framgång, som lösningen på klimatproblemet. Sedan valdes Donald Trump till president och han sa upp avtalet och inte bara satsade på kol utan motarbetar även företags som sysslar med förnyelsebar energi. Det är inte ledarna eller ideologierna som förändrar världen till det bättre eller sämre, det är vanliga människor som agerar i vardagen, fullt upptagna med att få sina livspussel att gå ihop.  
När vi ska fatta de viktigaste besluten i livet skulle jag personligen ha mer förtroende för de som medger sin okunnighet än de som gör anspråk på ofelbarhet. Om du vill att din religion, ideologi eller syn på världen ska gå i täten är min första fråga till dig: "Vilket är det största misstag som din religion, ideologi eller syn på världen har begått? Vad fick den om bakfoten?" Om du inte har något seriöst svar, skulle åtminstone jag inte lita på dig.
Jag kan bara hålla med. Den som inte kan erkänna eller tar tag i problemen med dagens dominerande ideologier och stora berättelser är inte värd att lyssnas på. På Twitter och Facebook debatteras det för fullt och företrädare för olika ståndpunkter talar förbi varandra. I TV står den ena sidan och skyller alla problem på den andra, och man hänvisar till löften man gett "sina" väljare, och agerar som man vore jultomten. Folkvalda politiker har ansvar för samhället som helhet och deras uppdrag i en fungerande demokrati är att förvalta SAMHÄLLET på ett klokt och ansvarsfullt sätt; det vill säga politikerna arbetar på allas, även framtida generationers, uppdrag. Och så länge man inte talar om problemen med den egna ideologin är man inte värd att lyssnas på; det gäller alla, överallt, alltid.

Ingen ideologi är felfri och utan risker. Historien tog inte slut efter murens fall. Kapitalismen visade sig möjligen överlägsen kommunismen, men den står inte utan skuld och mänskligheten kan inte slå sig till ro med den. Kapitalismen är en mäktig kraft med förmåga att föröda livet på jorden. Problemet är inte att kapitalismen är ond, och det var heller inte problemet med någon annan ideologi (utom Nazismen). Problemet är människors aningslöshet, kortsiktighet och bristande intresse för kritisk analys och samtal över gränser och mellan både meningsfränder och motståndare. Om utgångspunkten är att du har rätt och jag har fel är det du som är opålitlig, oavsett vilken ideologi du företräder.

söndag 9 december 2018

Den svåra konsten att kommentera tentor konstruktivt

Den typ av text jag skriver mest, vid sidan av blogginlägg, tror jag är kommentarer på olika inlämningar. Det är en konst, både att skriva och att läsa kommentarer för att de ska bli den hjälp för vidare studier som synpunkterna är tänkta att vara. Ett problem som jag stött på på senare år är att studenterna klagar över att kommentarerna inte är personliga, det vill säga specifikt riktade till exakt den text som lämnats in. Jag skriver inte kommentarer på tentor på det sättet. När man rättar över hundra svar på samma fråga är det OMÖJLIGT att skriva unika kommentarer, dels för att tiden inte räcker till, dels för att många studenter brottas med samma problem. Och jag menar att man som högskolestudent måste kunna dra egna slutsatser om vad som gäller en själv och vad man kan bortse från; kan man inte det blir det svårt att läsa kurslitteraturen på det akademiska sätt som kännetecknar högre studier.

Jag brukar dela med mig av mina instruktioner och andra dokument, och det tänkte jag göra här med. Jag har redigerat kommentarerna för att de ska fungera på alla kurser där man skriver hemtentor med utgångspunkt i kurslitteratur. Nedanstående kommentarer har jag lämnat till alla som fått G på tentan. De som bedömts som VG fick en kortare kommentar om att allt fungerar och de som fick U fick detaljerade instruktioner om vad som krävs för att få G. Håll tillgodo:
Jag har läst din text och har bedömt det som godkänt. Nedan har jag listat lite saker som kan vara bra att tänka på för att utvecklas och för att öka chansen att du får VG nästa gång. Övning ger färdighet, tänk på det. Kommentarerna är allmänna och bygger på min läsning av samtliga godkända svar. Det är en viktig kompetens att kunna avgöra vad man själv behöver tänka särskilt på. Tänker även att det är bra att alla får del av de tips och råd som annars bara vissa skulle få. Hör av dig om något är oklart, annars är det bara att kämpa på.
Tanken är att ni ska lära er av kommentarerna. En hel del av er har utvecklats, men det är också oroväckande många som inte skriver namn överst, som inte hänvisar som man ska och som inte har en referenslista på slutet. Många skriver även att det tycker, anser och tror utan att förklara varför. Och det finns även väl många exempel på rena återberättelser av innehållet i böckerna. Detta har jag valt att lämna därhän i de flesta fall, men jag vill ändå påpeka för alla hur viktigt det är att ni läser kommentarerna ni får på alla arbeten ni lämnar in, noga och att ni även tänker på det som sägs i inlämningar framöver, annars kommer ni inte att klara av att ta examen. För att det ska bli progression utbildningen och er intellektuella utveckling är det viktigt att lära av era misstag.

När man skriver en hemtenta måste man förhålla sig till innehållet i boken/böckerna. Om man bara återger vad som står där blir texten ett osjälvständigt referat, och skriver man om innehållet utan att hänvisa till och förhålla sig till författarens tankar blir det märkligt. Hemtentauppgifter handlar om att visa prov på kritisk argumentation och självständigt resonerande. En samling påståenden om hur det är räcker inte och ett citat kan aldrig ersätta den egna förklaringen. Ni kan ha med citat, men de får aldrig tala för sig själva. I en argumentation visar man läsaren hur man tänker och motiverar varför.
Tänk på att alla texter ni lämnar ifrån er måste kunna stå på egna ben, och för att texten ska kunna göra det måste den inledas på ett lämpligt sätt, och den måste vara uppdelad i logiska och tydliga stycken, samt ha en avslutning. Det måste finnas en röd tråd, och språket måste fungera. Tänk att ni skriver för någon annan än er lärare. Läsaren ska inte behöva gissa vad det är för text, och all information som behövs för att förstå måste komma från dig.
Tänk på att återgivningar av innehållet i boken (i form av refererat eller citat) i praktiken inte tillför någon kunskap. Tänk därför noga igenom hur och varför du har med detta. Det räcker inte att visa att man har läst, för det som ska bedömas är hur du har läst och dina tankar om innehållet i boken. Inga citat kan eller får tala för sig själva, du måste visa läsaren hur du tänker och förklara vad du ser.
Det är också viktigt att inte bara förklara vad orden betyder. Genom att visa på exempel visar man både att och hur man förstått, men det räcker inte att bara berätta, man måste förklara hur man tänker och vad man ser också samt peka på de kopplingar man ser mellan berättelsen och kurslitteraturen som ska tentas av. Tänk på att texten ska vara självständig och kritiskt resonerande, skriv mindre om VAD du har läst, och mer om hur du menar att innehållet i boken kan/bör förstås. Visa läsaren hur dina kunskaper kan användas i praktiken. Försök komma fram till något eget och nöj dig inte med att sammanfatta innehållet i boken eller författarna synpunkter.
Om något är bra/dåligt, svårt/enkelt eller något liknande, tänk då på att det inte räcker att påpeka detta. Samma gäller om det är roligt, intressant eller viktigt. Förklara hur du tänker och motivera dina åsikter. Alla ståndpunkter och slutsatser måste motiveras med goda (det vill säga) kontrollerbara argument. Undvik att bara påstå saker: Hur vet vi att det är så? Förklara hur du tänker. Och skriver man ”Jag anser, eller jag tycker” måste detta motiveras. Varför anser och tycker du? Det dina kunskaper som bedöms, inte din förmåga att läsa innantill. Utveckla därför dina tankar och var noga med vilka argument du väljer, och presentera även argumenten på ett sätt som gör det möjligt att följa dina tankegångar och kontrollera dina påståenden. Tänk på att du förväntas visa upp dina kunskaper, det är detta som uppgiften handlar om och det är dina kunskaper som bedöms.
Försök identifiera kursboksförfattarnas argument, och förhåll dig till dessa genom att diskutera deras slutsatser och ståndpunkter kritiskt. Är det goda argument eller kan du se motsägelser eller svagheter? Finns det något som talar mot det som sägs i boken? Detta är svårt, men det är dit man ska sikta. Jämför olika böckers innehåll med varandra och leta efter likheter och skillnader. Reflektera över vad skillnaderna kan betyda.

Filmer och föreläsningar fungerar inte som referenser. Och det blir lite märkligt om du berättar vad som sagts där, dels för mig som spelat in filmen eller hållit föreläsningen, dels för någon som inte sett/hört dem. Man anger referenser för att läsaren ska kunna kontrollera källan. Om ni finner något användbart i förelösningen, uttryck det ni lärt er med egna ord. Jag utgår från källor och texter eller egen forskning när jag föreläser och det är detta som i så fall är referensen. Innehållet i föreläsningen ersätter aldrig boken, det är en hjälp att förstå innehållet, som är det som ska tentas av.

Avslutningsvis: Avsluta alltid med en referenslista på slutet! Och läs igenom texten noga och gärna högt, minst två gånger (och gör språkliga ändringar och förtydliganden) innan du lämnar in texten. Tänk på tonen, anslaget och hur du inleder och avslutar texten. Underskatta inte betydelsen av ett ledigt och fungerande språk som gör era tankar och kunskaper rättvisa. Hälften av alla problem som jag hittar när jag läser hade unnat åtgärdas bara genom en ordentlig korrekturläsning.

lördag 8 december 2018

Vem påverkar i vem i mötet?

Fångade upp följande rubrik i flödet av inlägg på Twitter: ”Invandringen har förändrat Sveriges befolkning i grunden.” Läste den inte, men förstod av sammanhanget att förändringen inte ansågs positiv. Det var inte ett inlägg för invandring, utan en varning för den. Visst förstår jag att det inte är möjligt att bara öppna gränserna; inte som världen ser ut idag. Migration måste ske under någorlunda kontrollerade former. Jag är dock för mer öppenhet, mer medmänsklighet och solidaritet och jag menar att Sverige både kan och bör tillåta fler människor komma hit för att rota sig och leva sina liv här. Självklart påveras vårt land och kulturen av invandring, men det är aldrig en ensidig förändring. Därför kunde jag inte hålla mig från att interagera med personen. Jag skrev följande som svar:
Och den svenska kulturen har på samma sätt påverkat de som kommer hit. Kultur uppstår mellan och är inget någon har, och den har alltid varit stadd i förändring. Därför undrar jag varför man väljer att bara tala om vad de gör med oss. Varför inte tala om vad vi gör med varandra?
Sverige är och har aldrig någonsin varit ett entydigt begrepp. Därför har främlingsfientliga partier, debattörer och deras anhängare fel när de säger att vi måste bevara Sverige svenskt. De som säger så är inte intresserade av Sverige, de är intresserade av sig själva och sina unkna värderingar och förkastliga människosyn. Sverige är ingenting i sig, Sverige blir vad vi som bor här gör vårt land till. Sverige är inte ett varumärke eller något man kan ta patent på. Sverige förändras hela tiden, och självklart går det snabbare om migrationen ökar; men det är dels inte bara invandringen som förändrat Sverige, dels är det inte bara Sverige och svenskarna som förändrats, även invandrarna har förändrats tillsammans med Sverige.

Artikelrubriken och debattörer som säger sig vara sverigevänner skyller vissa aspekter av förändringen, det man uppfattar som negativt, på en obestämbar grupp människor som inte ryms i det snäva vi som de anser sig tillhöra och gör sig till talespersoner för. De använder förändringen och människors oro som förevändning för att driva opinion för den förändring av Sverige de vill se, vilket inte alls handlar om någon återgång till något. Det Sverige som svärjevännerna vill se förverkligat är ett Sverige som har lika lite med den svenska historien som de invandrare som pekas ut som syndabockar för problemen som vårt land brottas med.

Sanningen är att Sverige alltid har förändrats av en lång rad OLIKA orsaker, och en av dem har alltid varit migration; men det är en liten variabel i sammanhanget. Vi lever idag i en uppkopplad värld och översköljs dagligen och stundligen av intryck utifrån som påverkar oss och bidrar till att förändra Sverige. Amerikansk populärkultur har förändrat Sverige enormt mycket mer än muslimerna som ofta anklagas för att vilja omstörta samhället. Och multinationella företag med bas i andra länder köper upp svenska företag och inför regler samt förväntar sig att de anställda ska anamma nya normer och koncernspecifika värderingar som går på tvärs mot traditionellt svenska. Den förändringen, som drivs igenom med ekonomiska medel, påverkar Sverige väldigt mycket mer än invandrarna som gör vad de kan för att lära sig språket och smälta in i samhället. Och svenskarna som åker utomlands till länder långt bort och som tar med sig vanor och maträtter hem förändrar också Sverige och kulturen som finns här, i grunden.

Försöken att stoppa förändringen leder dessutom till fler problem än arbetet med integration, som alltid är ömsesidigt och dessutom berikande. Det är inte invandrarna som förändrar Sverige, det är helt andra saker. Svärgevännerna och deras växande makt över politiken förändrar Sverige enormt mycket, och det är inte till det bättre. Invandringen berikar vårt land och vår kultur, och för att Sverige ska överleva måste vi alla bli bättre på att hantera förändring, eftersom försöken att förhindra den är dömda att misslyckas och dessutom leder till problem.

fredag 7 december 2018

Det behövs OLIKA sätt att granska forskning

På samma sätt som inte finns en enda vetenskaplig metod finns det inte heller ett enda sätt att granska vetenskapliga texter. Verkligheten är allt för komplex för att kunna fångas in och kontrolleras på det sätt som den typen av tankefigur förutsätter. Metoderna för granskning av vetenskapliga texter och resultat måste vara fler än en; men det betyder inte att anythig goes, absolut inte! På samma sätt som det är syftet, det vill säga kunskapsmålet, som styr vilken metod man använder, måste granskningen av resultaten anpassas efter det som undersöks och den kunskap som studien ytterst handlar om. Jag ser med oro på hur det dyker upp allt fler "granskningar" av forskning som hävdar att det som kritiseras är ovetenskapligt, bara för att man inte bedriver naturvetenskaplig forskning. Det är stor skillnad mellan att hävda att något är sant och att presentera kritiska analyser av kulturella normer och maktordningar, till exempel. Det är inte vad som sägs som avgör, utan vilka argument man lutar sig mot och vilka kunskapsanspråk man hävdar.

Jag vill se en mer samtalande granskning av texter där forskningsresultat presenteras. Ett mer öppet och kritiskt förhållningssätt till artiklar som publicerats och läses. Idag används dels en och samma modell över hela linjen, en modell som bygger på en form av granskning som syftar till att skapa perfekta texter med lång giltighetstid, dels är granskningen och sättet att se på kunskap debatterande, det vill säga bygger på en dikotomisk föreställning om att resultaten antingen är sanna eller falska. Mångfald är viktigt i såväl samhället som vetenskapen, i alla fall i ett kunskapssamhälle. Olika typer av kunskap kräver olika typer av metoder, som i sin tur måste granskas på olika sätt. Vetenskap handlar om att UNDERSÖKA verkligheten och främja förståelse, och eftersom verkligheten alltid är mer eller mindre föränderlig är det olyckligt om föreställningen om att alla forskningsresultat är antingen vetenskapliga eller pseudovetenskapliga. Den synen på forskning bygger på en naiv och hänsynslös förenkling.

För att leva upp till idealet och den dominerande kunskapssynen har granskarna av sådana artiklar uppdraget att ”aldrig” vara nöjda, vilket är bra om man granskar forskning inom medicin, fysik eller epidemiologi. Forskar man om kultur leder det dock bara till att publiceringen dröjer, och samtalen om studiens resultat riskerar att utebli eftersom frågan kanske inte längre är relevant när artikeln tröskats genom systemet för granskning. Minor revision eller ännu mer accept utan revidering existerar nästan inte i den kunskapsregim som byggts upp inom det akademiska sammanhang där högrankade tidskrifter utgör normen. Allt kan självklart (och bör även) förbättras, men det är olyckligt om det växer fram en kultur där det betraktas som en seger att bli publicerad. Författarna till sådana texter betraktas och betraktar sig ibland även själva som ett slags utmanare som klarat hindren och överlistat gladiatorerna, vilket granskarna av sådana texter lite fungerar som (kanske inte inom naturvetenskapen, men definitivt inom humaniora).

Vissa resultat måste självklart utsättas för nitisk granskning, men långt ifrån all forskning passar in i en sådan rigid mall. Kulturvetenskaplig forskning, till exempel. Eller resultat av hermeneutiska studier med tolkande ansats. När forskningsresultat som bygger på kvalitativa tolkningar utsätts för den typ av granskning som studier där man bearbetar materialet statistiskt blir granskningen lika subjektiv som resultaten som granskas. I dessa fall är det bättre att publicera ofärdiga texter och sedan engagera läsarna i kritiskt, analytiska samtal om innehållet. Kultur är allt ett för vagt och föränderligt problem för att kunna fångas i en text. För att kulturen ska bli levande och hållbar kräver kollektivt engagemang; kunskapen om kultur får inte bli en angelägenhet enbart för forskare. Det är detta jag menar med en samtalande granskning. Tilliten till forskare kan och får aldrig bli blind, för inget system i världen kan skydda kunskapen från någon som Paulo Macciarini.

Forskning handlar om att leverera så klara och tydliga svar som möjligt, men för att förstå olika typer av forskning krävs insikt om att det som är diffust inte kan definieras exakt. Kultur är vagt till sin natur och då spelar det ingen roll hur stort begäret efter ett tydligt svar är, för om det som studeras förenklas för mycket handlar forskningen inte om frågan längre utan om något annat. Detta är ett exempel på hur kulturellt skapade förväntningar kan leda tanken fel. Det finns olyckligt nog en föreställning i samhället idag om att all vetenskap kan och ska leverera entydiga svar på alla frågor som ställs. Tänker man efter en stund inser man dock att det som är vagt aldrig kan beskrivas på något annat sätt, med mindre än att man gör våld på verkligheten. Kombinationen av ett starkt begär efter ett tydligt svar och en stressad och pressad vardag kan göra det svårt att hantera känslan av besvikelse när svaret man får inte motsvarar förväntningarna. Ingen tjänar dock på att skjuta budbäraren. 

Problemet med tillvarons och kulturens vaghet är inte kulturvetarens, det är allas. Därför behöver sådan forskning granskas löpande av många i kritiskt reflekterande samtal, snarare än ett fåtal anonyma som fäller ett definitivt avgörande. Kulturens vaghet är bara ett problem om det betraktas med naturvetenskapliga glasögon. Man kan lika gärna uppfatta vagheten som en förutsättning som man måste acceptera och förhålla sig till. Kulturvetenskap handlar om något som till sin natur är vagt och diffust, föränderligt och komplext samt dessutom inte sällan motsägelsefullt.

Kritiken mot kulturvetare och kulturvetenskap bottnar i ett underliggande antingen-eller-tänkande. Kulturellt finns ett vida spritt antagande om att antingen är svaret sant eller falskt och något annat accepteras inte. Detta dikotomiska tänkande är förföriskt och retoriskt tacksamt, men det borde inte få så mycket utrymme som det får. Inte om man verkligen vill lära känna kulturens karaktär och förutsättningarna för förändring. Ändå är det vanligt förekommande och det visar att vetenskapsutövare lika mycket som människor i allmänhet är kulturvarelser. Tankemodellen bygger på att världen är enkelt ordnad i binära oppositioner. Intuitivt känns det kanske som den enda möjliga uppfattningen, men om man inom vetenskapen utgår från en sådan syn på kunskap generellt leder det till slutsatsen att alla avsteg från denna kunskapsteoretiska princip måste klassas som obegripligt snömos. Den skenbara enkelheten ligger oss alla i fatet eftersom antagandet inte stämmer med hur verkligheten är beskaffad.

Allt för mycket tid och resurser läggs på strider som handlar om vem som har eller vad som är den bästa kunskapen, den bästa metoden, utan hänsyn till vad kunskapen och metoden ska användas till. Till vilken nytta? Jag efterlyser istället vetenskapliga samtal, mellan olika vetenskapsgrenar med olika intressen, verktyg och kunskaper; med det gemensamma målet att samverka för användbar kunskap i mänsklighetens tjänst. Vi har ett val här, antingen samarbetar vi eller så bekämpar vi varandra. Jag ser emellertid inget positivt i kampen. Kanske för att kulturvetare redan på förhand dömts att förlora den? Konkurrens är ett tvivelaktigt verktyg för att nå kvalitet i kunskapsprocesser, för kampen tar död på alla samtal och premierar säkerhet framför osäkerhet, oavsett vad som studeras. Det finns ett värde i att inte blunda för komplexiteten utan samtala över gränser för att med gemensam ansträngning försöka lära sig hantera utmaningen och förstå världen och kulturen i sin fulla vidd och på sina egna premisser.

Ett mer öppet och pragmatiskt sanningsbegrepp är att föredra inom kulturvetenskapen. Sanning blir då helt enkelt det som fungerar och det märker man. För att avgöra vad som fungerar behövs sällan någon vetenskaplig skolning eller avancerade uttolkningar. Kulturen finns dessutom överallt och den både påverkar och påverkas ömsesidigt av delarna som interagerar med varandra i den kollektiva och dynamiska processen av tillblivelse. En bred allmänhet ser mer än två anonyma granskare, därför kan den peer-review-granskning som idag blivit norm inom vetenskapen leda till att kunskapens kvalitet försämras och allmänhetens förmåga att tänka kritiskt utarmas, vilket är högst olyckligt.

Kulturvetenskapens uppgift handlar mer om att konstruera begrepp att tänka med, än att leverera vattentäta och tvärsäkra svar. Tänker man så blir vetenskapliga kontroverser ointressanta och meningslösa, och då avslöjas kampen om vetandet som den kamp om makt och inflytande den ofta är. Med en pragmatisk definition av sanning, eller hellre med en väl utvecklad, spridd och beprövad insikt om vad som fungerar, kan man koncentrera sig på det som är viktigt, på livet här och nu och på förutsättningarna för förändring. Vill man förstå kultur är det mot förväntningarna och handlingarna som skapar kulturen samt konsekvenserna av samverkan man bör rikta blicken. Frågorna är alltid viktigare än svaren i kulturvetenskaplig forskning. Om resultatet av det kulturvetenskapliga arbetet inte fungerar är det bättre, mer effektivt och konstruktivt att bara lämna det därhän, istället för att jaga efter och brännmärka budbäraren.

Ytterst handlar det om att konsekvent avfärda alla uppdelningar mellan subjekt och objekt, för att på det sättet rikta uppmärksamheten mot tillblivelsen och förändringen och för att betona att ingen fråga som rör kultur har ett givet svar. Det handlar om att fokusera på sammanhanget som helhet och det som händer i samspelet mellan. Inom kulturvetenskapen är forskaren både subjekt och objekt i förhållande till det som undersöks och det gäller även mottagaren av kunskapen. Därför är samtal en bättre väg till kunskap (om kultur) än debatt, och därför behövs synen på vad som är bra metoder för granskning av vetenskap breddas; för KUNSKAPENS och den långsiktiga hållbarhetens skull.
-->

torsdag 6 december 2018

Rättssäker och kvalitetssäkrad eller akademisk, utbildning

Alla vill ha kvalitet, så den som säger att det är viktigt konstaterar det uppenbara. Ingen är emot kvalitet; det finns ingen rörelse som kämpar för sämre kvalitet i skolan och den högre utbildningen. Det förutsätts på något sätt att det skulle finnas två läger i denna fråga, och att det handlar om ifall man ska bry sig om kvalitet eller inte. Jag tror den föreställningen, den villfarelsen är en orsak till att kvaliteten i det svenska utbildningssystemet allt mer överförs från vardagen och människoras praktik till papper och planer, dokument och utvärderingar. Istället för att debattera om vi ska ha kvalitet eller ej borde vi samtala om den komplexa frågan: Vad menar vi med KVALITET, i utbildning?

Akademisk är en kvalitet i sig, och liksom alla kvaliteter är den ömtålig och undflyende; så när man inför system för att säkra den går något unikt och värdefullt förlorat. Kvalitetssäkringen och systemen för rättssäkerhet i skolan och den högre utbildningen införs så klart av omsorg och välvilja, men det riskerar att bli en björnkram. Bara för att man vill väl betyder inte att det blir bra. Och råder det ingen samsyn om vad kvalitet är eller om systemen för säkring av kvalitet införs uppifrån, om den administrativa bördan ökar och lärarna tvingas underkasta sig kontroller och serva utvärderarna, istället för att tilldelas ansvar, tas tid, energi, resurser och fokus från kvaliteten som systemet skulle garantera. Lärarna berövas som auktoritet i klassrummet och i mötet med elever och studenter, vilket de så klart märker av. Lägg därtill kravet på genomströmning och vi får ett köp-sälj-system där kunden alltid har rätt, vilket är en tendens som förstärks av att utbildning ska vara rättssäker.

I Sverige är det gratis att gå i skolan och studera på universitetet. Det kan och får aldrig uppfattas som en rättighet att få examen, men med nuvarande system för kvalitetssäkring och betoning på rättssäkerhet riskerar det att bli så (om det nu inte redan är så). Jag är engagerad i frågan eftersom jag värnar kvalitet och kunskap, överallt i samhället. Och akademisk kvalitet kan bara uppnås om alla förstår att studier på högskolan dels bygger på eget ansvar, dels handlar om kunskap och lärande för livet. En högskoleexamen är inget man får, det är något man skaffar sig genom eget, ihärdigt arbete. Som lektor delar jag aldrig ut betyg; jag bedömer och värderar studenternas inlämningar och deras engagemang i gruppövningar. Det är självklart att studenterna kan och ska kräva tydliga besked och transparens i bedömningarna. Ingen student ska någonsin behöva vara utlämnad till en lärares godtycke. Dagens syn på kvalitet och rättssäkerhet handlar dock inte om detta, och i praktiken går arbetet ut över den akademiska kvaliteten.

På grund av att utbildning ses mer som en rättighet än som en värdefull möjlighet och eftersom studier idag av många betraktas mer som ett nödvändigt ont eller som ett hinder på vägen mot ett arbete, än som en strapatsrik och spännande, utvecklande, personlig resa mot fördjupad kunskap och förståelse för livet och tillvaron, går idag allt mer av den krympande tid jag som lärare har till mitt förfogande för undervisning åt till att hantera ärenden rörande fusk och plagiat av olika slag. För varje år som går får jag fler och fler frågor om hur "vi gör nu är jag ska åka på semester(!?) och därför inte kan vara med på de obligatoriska momenten." Julbord med jobbet anförs som skäl att gå tidigare från seminarium och efter varje tentamen hopar sig mailen och växer kön av studenter som är missnöjda med min kvalificerade bedömning av deras inlämningar och vill diskutera betyget; som om det handlade om ett restaurangbesök där maträtten som serveras inte levde upp till gästens förväntningar. Det tär på mig, mer och mer för varje år, att ständigt möta alldeles för många studenter som försöker bedriva studier på högskolan i avsaknad av eget ansvar och utan engagemang för studierna och kunskapsinhämtningen. Det sägs att genomströmningskravet inte får påverka kvaliteten, men hur skulle det INTE kunna göra det? Vi är alla människor och det är i mötet mellan som kultur växer fram. Och verksamheten i dagens högre utbildning må vara rättssäker och kvalitetssäkrad, men den är allt mindre akademisk.

Systemen som blir allt fler och som används för att främja kvalitet i den högre utbildningen vänds allt mer och allt tydligare mot lärarna vars administrativa börda ökar samtidigt som tiden för att hålla sig ajour med aktuell kunskap på området man undervisar i samt möjligheten till kompetensutveckling stadigt minskar. Allt sammantaget underblåser utarmningen av den AKADEMISKA kvaliteten, vilket gör att det snart är berättigat att ställa oss frågan vad vi ska ha högskolan till. Jag menar, om skillnaden mellan gymnasiet och universitetet blir allt otydligare och om studierna på högskolan inte leder till utveckling av djupa kunskaper och breda kompetenser, om studenternas examen bara är ett papper utan mening, om det inte är ett bevis på att man visat prov på kritisk, analytisk förmåga och SJÄLVSTÄNDIGHET, vad är det då för mening att samhället lägger så mycket pengar som man nu gör på skola och utbildning?


Försäkra sig om att man uppnår kvalitet i verksamheten (vilket är något helt annat än att kontrollera) kan man bara göra genom att lita på lärarna och förlägga ansvaret för studierna och kunskapens kvalitet hos studenterna. Det behövs mer tid för och tydligare fokus på studierna, och mindre av kontroll, utvärdering, kvalitetssäkring, målstyrning och effektivitet för att den högre utbildningen ska kunna bli just högre och för att främja akademisk kvalitet. Akademisk kvalitet kan man bara få genom att bygga utbildningssystemet på TILLIT och frihet under ansvar. Rättssäkerhet och kvalitetssäkring låter bra, men leder inte till att vi får det vi önskar. I teorin fungerar det, men det är praktiken som ger oss den verklighet vi har att hantera. Högre utbildning och allt lärande är omvägar och kräver hårt EGET arbete för alla inblandade, särskilt den som ska lära (och det gör alla i en sant akademisk miljö; inte bara studenterna). Det finns inga genvägar till kunskap; därför leder alla försök att effektivisera utbildning till att man både rör sig bort från målen och försämrar kvaliteten.

Kanske måste utbildningssystemet likt en alkoholist nå sin botten innan det mödosamma arbetet med att bygga upp verksamheten igen kan inledas och bära frukt? Ingen kan dock säga att vi inget visste, för all kunskap om läget i akademin och den högre utbildningen finns mitt framför ögonen på oss alla. Det handlar bara om att rikta blicken dit, istället för mot kartan.

onsdag 5 december 2018

Det är okontrollerad forskning och misslyckanden som leder till Nobelpris

Det är samma sak varje år. När det drar ihop sig till Nobeldagen och pristagarna presenteras lite närmare berättas samma sak, om och om och om igen. Och det man berättar om är hur man arbetat som forskare, och det går så gott som alltid på tvärs med rådande syn på kvalitet och nuvarande forskningspolitik. Varje år vittnar nya pristagare av världens mest prestigefulla vetenskapliga pris om att forskningen som leder till banbrytande genombrott och ny, revolutionerande kunskap inte skapas genom att forskarna sätter upp mål, som bryts ner i delmål. Inte heller genom att forskningen kontrolleras och kvalitetssäkras. Forskarna som får Nobelpris har inte strävat efter effektivitet; de drivs av viljan att veta och arbetar därför fokuserat och uthålligt, på egen hand och för kunskapens skull. Inte sällan avslöjar pristagarna att de motarbetats av olika skäl, ofta eftersom de tänkt utanför givna ramar eller för att deras forskning gått på tvärs mot konventionerna.

Årets Nobelpristagare i medicin, till exempel, liknar sin VÄRLDSLEDANDE forskning vid improvisation. Han ser medarbetarna i labbet som en orkester och anser det vara viktigt att man ger varandra frihet att gå på känsla i skapandet av ny kunskap, som kan liknas vid musik. Han motarbetades länge och kallades galen, inte för att han gjorde misstag eller för att forskningen inte höll måttet, utan för att han tänkte i nya banor. Han gjorde inte som andra eller som man brukar. Han gick sin egen väg och följde KUNSKAPEN dit kunskapen tog honom.

Den andra pristagaren hyllar misstag som vägen till ny kunskap. Ett misslyckande är bara ett misslyckande om man betraktar och värderar resultatet av arbetet utifrån en på förhand uppgjord plan; annars är det bara ett resultat som kan analyseras på olika sätt. Och det är just misslyckanden och den typen av analyser som leder till NY kunskap. Forskning handlar ju om det, om att söka insikter och förståelse som går utöver eller fördjupar förståelsen för det vi redan vet. Visste man var kunskapen fanns eller hur den såg var det inte FORSKNING man ägnade sig åt.

Forskare som jagar mål, som strikt följer planen och arbetar effektivt, producerar artiklar och drar in pengar samt citeras av andra forskare anses av det akademiska systemet som forskare måste acceptera och underkasta sig för att få arbeta som forskare anses lyckade; medan forskare som går sin egen väg, som inte räds att "misslyckas" och som söker kunskap på kunskapens egna premisser. Forskare som överger planen och som designar forskningsprojekt, och skriver texter som anpassats, efter kunskapen, hindras idag att bedriva forskning. Det blir så när man mäter kvalitet med objektiva mått och låter ekonomin styra.

Båda medicinpristagarna (och majoriteten av alla forskare som fått Nobelpris) sysslar med GRUNDFORSKNING. Just den typ av forskning som idag i princip är omöjlig att få forskningsanslag för, eftersom den inte anses vara förenligt med effektivt utnyttjande av skattemedel. För att få medel idag måste man veta vad man ska komma fram till; man måste följa en på förhand uppgjord och kvalitetssäkrad plan för arbetet. Och projektet måste kunna utvärderas efteråt, av professionella utvärderare som granskar projektets grad av måluppfyllelse. Går man sin egen väg, följer man kunskapen eller "misslyckas" blir granskarnas omdöme negativt och man kommer inte att kunna räkna med nya medel i framtiden. Vi vet att det INTE är så man bedriver forskning som ger Nobelpris, och ändå fortsätter vi med målstyrning, ställer krav på effektivitet och utvecklar nya metoder för ökad kontroll av forskarnas verksamhet och vardag. Frihet, ansvar och tillit ses av New-Public-Management-ideologins ekonomiska logik som problem, trots att det finns otvetydig och gedigen evidens som visar på motsatsen. Trots att nya Nobelpristagare varje år varnar för detta och vädjar till politiker och makthavare att värna grundforskningen, eftersom det är enda sättet att skapa ny och banbrytande kunskap.

Jag kommer inte att få Nobelpris. Inte bara för att det inte existerar något Nobelpris i humaniora eller kulturvetenskap, utan för att jag ägnar mig åt just grundforskning. Det var länge sedan jag hoppade av den akademiska karriären. Jag gjorde det för att den hindrade mig från att forska, det vill säga följa kunskapen dit kunskapen tar mig. Som forskare vill jag improvisera och eftersom målet med min forskning är att fördjupa förståelsen för kultur samt finna nya perspektiv på och insikter om den komplexa väv av konnektioner som både hålls och håller samman människor och som påverkar tänkandet och föreställningar om vad som är önskvärt, möjligt och bra, misslyckas jag aldrig. Resultatet av mitt arbete kan alltid tolkas på en lång rad olika sätt. Om jag tvingades arbeta mot mål som resultatet sedan utvärderas mot, av någon som är bra på utvärdering, snarare än kulturforskning, skulle jag inte orka forska av det enkla skälet att det är FORSKA jag vill göra, inte producera resultat som bestämts av någon annan, med utgångspunkt i ekonomiska intressen. Jag har accepterat att det är så, att jag får använda min fritid och den skärva av kompetensutvecklingstid som jag (än så länge) kan använda för fritt sökande efter ny kunskap. Fast jag blir lika ledsen och bedrövad varje år i samband med Nobeldagen, när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara (om det verkligen var så att forskarnas uppdrag var att skapa ny kunskap).