tisdag 21 maj 2019

Vem kan man lita på?

Tillit bygger samhällen, men att lita blint på någon speciell är förenat med stora risker. Tillit är det kitt som håller samman människor och som gör samhället robust, men det är en egenskap som måste spridas för att fungera. Om en eller några få anses mer värda att lita på än andra är det förenat med stora risker. Människan är oförmögen att hantera allt för mycket tillit. Att vara respekterad innebär makt och makt korrumperar.

Det som får mig att tänka i dessa banor är en intervju jag läste i DN, av Nassim Nicholas Taleb. Han avslöjar där fem sätt att avslöja människor som sägs vara särskilt tillitsfulla. Jag läser just nu journalisten Bosse Lindquists bok Macchiariniaffären: sanningar och lögner på Karolinska, vilket bidrar till den drabbande känslan. Det finns naturligtvis ingen vattentät metod att avslöja någon som medvetet ljuger eller försöker lura en, men de fem frågor som Taleb pekar på räcker en lång väg i både vardagen och arbetslivet. Presenterat på detta sätt, i form av en enkel lista låter det självklart och enkelt, men just därför kanske så viktigt att påminna sig om hur lätt det är att förbise insikterna.

1. Ta inte folk på orden, fråga i stället vad de har åstadkommit

Är det någons kompetens man ska bedöma är det viktiga inte vilka visioner de målar upp, utan vad som faktiskt blivit gjort. Visst måste man vilja någonstans för att komma någonvart, men det är lättare att förföra någon med förhoppningar än med hänvisning till faktiska resultat. Alla kan lova runt och skapa förväntningar. Framtiden finns inte ännu så allt som sägs om den MÅSTE tas med en nypa salt. är det för bra för att vara sant ... Om det var så här som Macchiarini bemötts och om ledningen för Karolinska inte varit så fokuserade på framtiden utan granskat historien och följt upp resultatet av hans operationer hade han avslöjats mycket snabbare. 

2. Kolla om personen har något att förlora på att ha fel

När Macchiarini väl tagit första steget på den bana som kulminerade i och med att han rekryterades till Karolinska hade han ALLT att förlora på att han hade fel, vilket för övrigt även gällde ledningen och läkarna som rekryterade honom. Han fick helt enkelt inte ha fel. Därför kunde han fortsätta utsätta oskyldiga människor i nöd, som satte sin tillit till honom och hans världsrykte, för lidande och livsfara. Sett så här i backspegeln är Macchiariniaffären en provkarta på hur man INTE ska göra.

3. Lita inte på de som hänvisar till sin IQ eller sina akademiska meriter

Paulo Macchiarini är världens bästa kirurg, sa man. Och det ligger kanske något i det. Han kan mycket väl vara en skicklig kirurg, men det betyder inte att hans rykte eller titel kan få människokroppar att acceptera och växa ihop med plast. Bara för att någon är professor betyder inte att allt hen säger är sant. Den som använder sin titel för att övertyga bör man vara vaksam på. Ingen äger sanningen och kunskap vilar alltid på argument. Lyssna mer på VAD som sägs än på VEM som säger det är en tanke jag ofta återkommer till. 

4. Tiden avslöjar alla

Ha inte för bråttom. Vänta och se vad som händer. Beslut som skyndas fram blir sällan bra. Även detta hade räddat liv i relation till Macchiarini som var otålig och ville vidare trots att det fanns indikationer om att allt inte stod rätt till. Han ville tala om sitt rykte och om framtiden. Hela hypen kring honom byggde på att ansvariga med makt inte följde dessa enkla regler.

5. Att man är felfinnare betyder inte att man har rätt

Den avslutande punkten är också viktig, men på ett lite annat sätt. Det är lätt att framstå som smart om man påpekar fel hos andra, men det säger ingenting om personens egna förmågor. Den sista punkten påminner om betydelsen av de övriga. Ingen har helt igenom rätt eftersom verkligheten är komplex och därför är det lätt att finna fel på detaljnivå i andras påståenden, men det betyder inte nödvändigtvis att tankebygget i sin helhet omkullkastats.

Sensmoralen är att det inte finns någon kungsväg till sanning och heller inget enkelt kvalitetstest för att avslöja någon som vill lura en. Jag ser frågorna som en påminnelse om hur viktigt det är att skynda långsamt och att lyssna på många olika människors argument ifall man vill utveckla kunskap och bli bättre på att förstå. Misstänksamhet är inte vägen fram eftersom tilliten därmed ifrågasätts. Vi måste helt enkelt lita på varandra, men aldrig blint.

måndag 20 maj 2019

Olika typer av drömmar

Martin Luther King hade en dröm om ett mer jämlikt samhälle där mänskliga rättigheter respekterades. Det var nu inte bara hans dröm men han offrade sitt liv för den liksom många andra som kämpat för frihet och mänskliga rättigheter både före och efter honom. Drömmen handlade om ett annat samhälle och en förändring byggd på människors tankar och handlingar. Kings dröm var och är inte omöjlig. Om människor bara vill och gör vad som krävs är visionen möjlig.

Appolloprojektet var en annan typ av dröm. Hade det inte varit tekniskt möjligt hade vi inte firat att det var femtio år sedan mänskligheten lyckades åka till och landa på månen. Vore det tekniskt omöjligt hade det inte gått, oavsett hur stark drömmen, hur mycket resurser man hade tillgång till och hur mycket man än försökte.

Utan drömmar hade människan aldrig lämnat Afrikas savanner. Förmågan (ibland förbannelsen) att drömma skiljer människan från djuren. Det är detta jag vill reflektera över. Den mänskliga egenskapen att formulera och (försöka) realisera drömmar. Liksom det faktum att det finns olika och mer eller mindre realiserbara drömmar. Det räcker inte bara kunna, man måste även vilja. Ibland saknas viljan och i vissa fall går det inte. Ibland vill man det omöjliga. Jag ser ett växande behov av reflektion över detta.

EU har vuxit fram ur en dröm om fred. Efter andra världskrigets fasor insåg både ledare och medborgare i dåtidens Europa att man var tvungen att mötas i samtal för att jämka samman respektive lands drömmar, för allas skull. Risken med överstatliga projekt, liksom för övrigt med nationella, regionala, kommunala och ända ner på familjenivå är att summan av allas drömmar blir en vision som ingen känner sig bekväm med eller hemma i. Känner man så inför EU kan det finnas en poäng med att reflektera över detta med drömmar och deras olika karaktär. EU är en koloss som förfogar över stor makt och både riskerna och möjligheterna med detta är viktigt att ta med i beräkningen. Vi behöver påminna oss om varför EU, eller kol- och stålunionen och senare EG, en gång bildades: för fredens skull. Drömmen som EU bygger på är en värld i fred, inte stängda gränser, ett starkt försvar, handelstullar och jordbrukssubventioner. Absolut inte sekretess och höga ersättningar till ledamöterna.

Drömmen om EU har förändrats och kan förändras framöver. Om människorna som bor i Europa bara vill och kan enas så går det. Fast man måste vara medveten om att ett så pass stort projekt som EU aldrig helt igenom kan bli MIN eller VÅR dröm. Därför borde inte så många olika drömmar knytas till projektet. Drömmen om fred och mänskliga rättigheter är nog så svår att enas om. Valrörelsen visar hur hopplöst det är att ens försöka komma överens och Brexit är ett varnande exempel för vad som händer när drömmen bygger på orimliga förväntningar om att man både kan ha kakan och äta den med. En omöjlig dröm är just omöjlig.

Fredsrörelsen, kampen för mänskliga rättigheter och idag kampen för klimatet bygger på drömmar som faktiskt går att realisera, om tillräckligt många människor bara vill och gör vad som krävs. Glädjande nog behövs det varken teknisk expertis eller massor med pengar som i fallet med Apolloprojektet för att realisera den typen av drömmar. Därmed inte sagt att det är enkelt. Vad som däremot INTE går och det som vi alla måste vara vaksamma på är förekomsten och spridandet av OMÖJLIGA drömmar. Fred, hållbarhet, demokrati och mänskliga rättigheter är öppna drömmar som utgör ett slags förutsättning för allt annat. Totalitära drömmar om realiseringen av MIN eller VÅR vision är däremot av en helt annan karaktär. Drömmar som kräver enighet och rättning i leden är potentiellt förödande. Det var just den typen av drömmar som ledde fram till att EU skapades, så när dessa drömmar nu smyger sig in i politiken är det ingen liten sak.

Extremhögern som på allt fler håll i Europa och andra ställen i världen anar morgonluft bygger på samma förnekelse av verkligheten som kommunismen och kommer därför förr eller senare att leda till liknande förödande konsekvenser. All kultur överallt och alltid är komplex och föränderlig, det är därför ordning inte går att tvinga fram. Alla former av fundamentalism och krav på lydnad bär på fröet till sin egen undergång. Med makt följer ansvar om ödmjukhet inför allt det vi vet och under mänsklighetens hela historia har lärt oss. Sovjetstaten försökte sätta sig över naturlagarna vilket fick förödande konsekvenser och Maos dröm om Kinas stora språng och en kulturrevolution dödade (minst) lika många människor som nazisternas dröm om tredje riket. Det kommer inte an på vilken politisk färg som drömmen målas i, är den omöjlig är den potentiellt livsfarlig.

Vi kan inte säga att vi inte visste. Väljer vi att lyssna på marknadsfundamentalisterna, klimatförnekarna eller de som vill bygga en etniskt homogen, fästning Europa med en en stor och stark armé, är det mot bättre vetande. Det är OMÖJLIGA drömmar. Efter andra världskriget var det kommunismen som seglade i medvind och som fick växa sig så pass stark att dess konsekvenser blev förödande. Idag är det kapitalismen och högern som rör sig i samma riktning. Därför behöver vi reflektera över vilka drömmar vi bär på och vill se realiserade.

Drömmar om hållbarhet, fred och mänskliga rättigheter är öppna till sin natur. Det är antifundamentalistiska drömmar som utgör förutsättningen för alla andra drömmar. Demokrati handlar om att skapa möjligheter för fler att drömma olika drömmar. Det är en drömmarnas dröm som går att enas kring, om man bara förstår och respekterar verkligheten. Den typen av drömmar behöver vi idag mer än kanske någonsin.

söndag 19 maj 2019

Vem tar/har ansvar för samhället?

Vad är samhällsansvar och hur tar man det? Är det samma för enskilda medborgare, för politiker och andra makthavare, för artister, författare, forskare och företag? Vad är skolans och den högre utbildningens roll? En fråga som ständigt borde vara aktuell. Vi får se vart jag landar i mina tankar.

Medierna har en roll. Och den rollen har de försummat. Mediernas samhällsansvar har offrats för profiten. När medierna förvandlas till vinstmaskiner, med ett enda krav på sig, att generera pengar till ägarna, då händer något med ansvaret. Med möjligheten att ta ansvar. Och när allmänheten faktiskt inte är intresserad av demokrati och sånt, politik och förvaltningen av det gemensamma, blir det svårt för medier som faktiskt vill ta ansvar. För att medierna ska kunna ta ansvar krävs att det finns läsare som efterfrågar sådana texter, inslag och program.

Ingen kan ensam ta ansvar. Samhällsansvar är ett kollektivt begrepp. Ett komplext begrepp. Där finns problemet. Det är ett pedagogiskt problem, huvudsakligen. Hur får man människor att förstå att allt och alla hänger ihop, när det finns politiker som lovar att det går att skapa ett samhälle som både ger medborgarna allt det de vill ha; valfrihet, en fungerande infrastruktur, god vård och en skola i världsklass, samtidigt som skatterna sänks? Ekvationen som samhället utgör går helt enkelt inte ihop. Visst, det går att få människor att tro att den gör det. Men det går bara under en begränsad tid, på samma sätt som det går att svälta sig utan allvarliga komplikationer, om man bara gör det en kort tid. Nivån på den samhällsservice som krävs för ett bra samhälle, som fortsätter vara bra över tid, kräver olika mycket av medborgarna under olika tider. Har man slarvat med underhållet ökar kostnaderna, och har man sparat kan man investera eller fördela vinsten. Det är detta som är grunden i demokratin och det är detta som samhällsansvar handlar om. Förvaltningen av det alla äger gemensamt.

Samhället är kollektivt, till sin natur. En individ gör inget samhälle, det krävs en kritisk massa för att man ska kunna tala om ett samhälle. Det är inte självklart att ju mer desto bättre heller. Balans är viktigt för samhällets långsiktiga hållbarhet. Ansvaret för helheten är allas och enskilda kan välja att ta eller avsäga sig ansvar. Ingen kommer dock undan det grundläggande faktumet att jag är en del av en helhet som jag är beroende av för att kunna leva mitt liv. Väljer jag att avsäga mig ansvaret så är det valet mitt, på samma sätt som jag kan välja att ta ansvar för helheten. Konsekvenserna av valet kommer jag dock inte undan. Samhället blir till i och genom allas handlingar. Samhället är inte, det blir, i en ömsesidig process av kollektiv tillblivelse. Den rike blir rik genom kontrollen över pengar, men pengarna kommer någonstans ifrån. Och att sitta på ett berg av pengar eller guld, ensam på en öde ö utan kontakt med resten av världen är meningslöst. Rika och fattiga är delar av samma helhet och alla har ansvar för samhället.

Jag kan lika lite som någon annan enskild, ta ansvar för helheten. Ansvaret är som sagt kollektivt. Men jag kan ta ansvar för det jag väljer att göra. Jag kan handla ekologiskt, till exempel. Jag kan välja vilken tidning jag läser, vilket part jag röstar på och hur jag tar mig till jobbet. Det kan jag ta ansvar för. Det är summan av alla sådana individuella ansvarshandlingar som leder till det samhälle som är allas gemensamma grund för framtiden. Om allt fler väljer att inte intressera sig för politik, demokrati och sånt, då får det konsekvenser. Om en människa, av olika anledningar, inte vill eller kan ta ansvar händer inget, men när många gör det får det stora konsekvenser. Att skaffa sig insikt om denna typ av samband och att integrera den kunskapen i vardagen, att helt enkelt göra sig aktivt medveten om att det alla vi enskilda gör får konsekvenser för samhället, det skulle kunna vara en definition av individuellt samhällsansvar. Vad gör du? Hur tänker du? Samvetsfrågor utan givna svar, men med tvingande konsekvenser, för alla.

Politiker och människor med formell makt har givetvis ett ansvar, både för sina egna handlingar och för de beslut de tar. Det är detta som de kommande valen handlar om, förvaltningen av samhället. Politiker som lovar sådant som inte går att genomföra är oansvariga. Och finns det inga medier som kan granska politiken och löftena blir det svårare för enskilda att göra kloka val. Fast medierna är aldrig starkare än summan av läsarna som tillför dem kapital, så finns det inget intresse hos allmänheten av sådan kunskap blir det svårt för medierna att ge folket vad folket behöver. Det är enkelt att klandra politiker och medier för bristande engagemang och insikt, men den som har makt kommer att påverkas av makten. Betänk då att makten alltid kommer underifrån. Det är medborgarna som ger politikerna makt och som tillför kapital till medieföretagen. Visst kan man kräva politiker och makthavare ärlighet och ansvar, men alla vet samtidigt att om kontrollen inte utförs och om det går att dribbla bort korten, då urvattnas ansvaret. Utan intresse och engagemang från många, är det meningslöst att tala om politikers och makthavares ansvar. Alla är till syvende og sidst människor, som du och jag. Om vi bara bryr oss om oss själva, varför ska politikerna och makthavarna vara annorlunda? Det är bara det att den som har makt, hens handlingar kommer att få mer långtgående konsekvenser. Vad jag menar är att vi får de politiker och makthavare vi förtjänar.

Artister, författare och forskare har i enlighet med denna logik liksom alla andra ett ansvar. Deras makt är inte formell, men den kan vara minst lika stor och är ofta större än politikers och makthavares makt och inflytande. Det spelar roll vad människor som befinner sig i offentligheten säger och gör. Om det råder ingen som helst tvekan. Ingen kan friskriva sig från det. Har man fått allmänhetens erkännande och hamnat i blickfånget kommer ens ord att påverka allmänheten och väga tyngre än en enskilds uttalanden. Har man nått framgång har man ett ansvar. Ett moraliskt ansvar. Det är viktigt, ansvaret är moraliskt. Och moralen är till sin natur kollektiv, den växer fram i handling, underifrån. Ingen enskild har makt över moralen, den är en konsekvens av summan av allas tankar-och-handlingar. Moralen är liksom samhället kollektiv. Det spelar roll vilka artister vi tycker om och ger uppmärksamhet och pengar. Och det spelat roll vilka åsikter artister luftar offentligt och vilka handlingar de utför, samt vilka sammanhang de väljer att framträda i. Det spelar roll och den enskilde kan välja att reflektera över detta, eller ej. Det ansvaret har alla, oavsett. Det ansvaret kommer ingen undan.

Företag då, slutligen. Eller det blev fel, inget tar någonsin slut. Allt och alla är processer. Samhället liksom företagen, jag och du, blir till i en ömsesidig process av tillblivelse. Företag består av delar och det är helheten som vi känner igen som ett företag. Ofta förväxlas företaget med dess företrädare, men företag är liksom samhället summan av delarna. Företag kan ställa krav för de har makt, men den makten kommer ytterst från konsumenterna, från oss. Från dig och mig. Och jag hävdar, men vet att det finns de som inte håller med, att företag har ansvar. Det går att ställa krav på företag på ett helt annat sätt än på politiker, artister och medborgare. Företag tar det ansvar som dess ägare och kunder tvingar det till, varken mer eller mindre. Företag är summan av enskildas beslut och handlingar. Det viktiga är att reglerna gäller för alla. Det går att besluta om företags ansvar. Lagen är lika för alla och den utgår från folket. Det går dock inte att införa lagar som tar död på företagen, på den process som företagen skapas genom. Om flödet av pengar sinar dör företaget. Och det är ju bra att det fungerar så, för alla företag är inte bra, för miljön, klimatet eller hälsan. Företag får det ansvar vi ger dem. Det skiljer företagen från alla andra aktörer i denna bloggpost.

lördag 18 maj 2019

Arbetsgivares ansvar

Det råder ingen som helst tvekan om att samhället behöver företag och att företagare utgör en viktig kugge i samhällsmaskineriet. Låt mig vara väldigt tydlig med var jag står i den frågan. Det handlar inte om antingen kommunism och planekonomi eller brutal kapitalism. Demokrati handlar om att finna en väg mellan ytterligheterna där man tillsammans tar hänsyn till och skapar mekanismer och system för att hantera den komplexitet och mångfald som uppstår när olika viljor och behov kontinuerligt jämkas mot varandra. Varför är det tabu att tala om arbetsgivarnas ansvar? Varför är det nästan alltid så att arbetstagarna utlämnas när det uppstår konflikt? Vad tjänar samhället och demokratin på att tassa på tå och bocka och buga för allt och alla som kan passera som entreprenörer?

Jag ser en fara i att arbetsgivare alltid och överallt, oavsett hur de driver sitt företag, betraktas som hjältar. En sådan som Petter Stordalen förtjänar att kallas hjälte eftersom han, som jag förstår det, har en syn på företagande och arbetsgivaransvar som är samhällstillvänt och hållbart. Ska vi kunna lösa klimatkrisen och värna demokratin kan och får inte arbetsgivare värderas högre än arbetstagarna som säljer sin tid, sin möda och sitt engagemang. På vilket sätt gynnas samhället av att företagare ersätter anställda med maskiner, eller av att man väljer att skatta i ett annat land? Samhället utarmas och demokratin utsätts för en ökande stress när relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare inte är jämställd. Klimatet utsätts för en ännu större press när företagen växer och blir till multinationella kolosser som omsätter mer pengar och förfogar över mer makt än många länder.

Detta är saker vi åtminstone måste kunna tala om utan att fastna i den destruktiv debatt som ställer den ena gruppen mot den andra. Det moderna samhälle som vuxit fram och som vi alla lever i är resultatet av att man på demokratisk väg lyckats balansera makten mellan arbetstagare och arbetsgivare. Men på senare tid har maktförhållandet rubbats och arbetsgivarnas makt har ökat. Orsaken är att arbetsgivarna inte längre är lika beroende av arbetskraft, medan samhället fortfarande är beroende av pengarna som företagen genererar. Det vore oerhört olyckligt om samhället okritiskt anpassades efter företagarnas behov, för dessa är aldrig givna. Företagare som endast är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt och som inte respekterar demokratins bräcklighet och som inte vill vara med i det långsiktiga arbetet för hållbarhet borde åtminstone få kritik och ställas till svars. Idag lovar politikerna arbete åt alla, men ställer i princip inga krav på företagen. Politikerna utelämnar arbetstagarna till arbetsgivarna och förlägger ansvaret för att få en anställning på den enskilde som får skylla sig själv när hen avskedas. Fanns det ett överflöd av arbetstillfällen, vilket det fanns tills för inte alls särskilt länge sedan, vore det inte lika problematiskt, men idag är det arbetsgivarna som kan diktera villkoren.

Hur kan det komma sig att den som inte anser sig ha råd att ge sina anställda en anständig lön och trygga anställningsförhållanden får fortsätta driva verksamheten vidare? Har man inte vad som krävs för att axla det ansvar som det innebär att vara arbetsgivare borde det inte vara tillåtet i en modern demokrati att driva företag. Varför ska samhället hålla ryggradslösa, giriga och egofixerade företagare bakom ryggen? Deras sätt att agera utsätter inte bara sina anställds för otillbörlig press, de utsätter även anständiga och medkännande arbetsgivare för press. Priserna drivs neråt när människors löner hela tiden sjunker eftersom företagarna konkurrerar med varandra om vem som kan sälja varan eller produkten billigast. Alla har ett ansvar, även kunderna delar i spelet och den oundvikliga jakten mot botten.

Det är dags att vi gör upp med myten om entreprenören. Det är ingen egenskap som bara några få har och därför är samhället inte beroende av någon speciell entreprenör. Jag efterlyser något slags kvalitetsstämpel eller kravspecifikation som hugade entreprenörer måste leva upp till för att förtjäna sin rätt att utöva inflytande över politiken. Den som vill ställa krav på våra folkvalda, som vill får respekt för sina ord och tankar om vad som är lämpligt måste förtjäna den rätten, annars finns en risk att de svaga i samhället utelämnas till de starka och rika, alltså till de som redan har så de klarar sig och som därför inte behöver den trygghet som samhället och demokratin ger.

Petter Stordalen verkar gör man än man kan kräva och han förtjänar att respekt. Det finns andra, troligen vill de flesta företagare både samhället och sina anställda väl. Men det finns också hänsynslösa arbetsgivare som inte drar sig för att pressa sina anställda till det yttersta i sin jakt på vinst, som de på inga villkor vill dela med sig av. Både samhällen och företag kan sägas definieras av hur de ser på och tar hand om de svagaste.

Hur ser det ut på din arbetsplats? Hur tänker och agerar din arbetsgivare? Får du en lön du kan leva på eller utsätts du för press att hela tiden göra lite mer för att få stanna kvar och behålla det du har? Jag ser det som en demokratifråga, inte som en höger-vänsterfråga, liksom klimatet. Duckar vi för dessa frågor finns en risk att vi snart inte har något samhälle längre. Rovgiriga kapitalister som endast bryr sin om företagets vinst kommer inte att lägga två fingrar i kors för att rädda miljön eller de anställdas hälsa, så först när vi står på ruinens brant och det mycket väl kan vara för sent kommer de att agera, men fortfarande bara med deras egen ekonomi för ögonen. Vi måste alla inse att de behöver oss mer än vi behöver dem. Låt oss därför tala om dessa frågor och låt oss skapa regler som gynnar företagare som tar ansvar och som gör det svårare att agera som forna tiders företagare som profiterade på barnarbete och som såg alla arbetsmiljö- och hälsoinsatser som ett hot och som motarbetade arbetstagarnas krav på åtta timmars arbetstid. Vi kan snart vara där igen om vi inte ser upp.

fredag 17 maj 2019

Vuxen är inte bara ett ord

Är det nu det skiftar, nu som politiken och samhällsutvecklingen tar en annan väg, eller måste det bli ännu lite värre innan det stora flertalet inser att vi närmar oss änden av en lång återvändsgränd? Det sätt att leva som vi vant oss vid och tar för givet är inte hållbart. Svårare än så är det inte. Problemen vi brottas med handlar inte om invandring, inte om Islam eller om högerextremism eller någon annan ism. Problemet är att vi (eller vi, och vi; det är våra folkvalda ledare som agerar i vårt ställe) likt trotsiga småbarn försöker pressa en fyrkantig kloss genom ett runt hål i en leksak som barnet inte bryr sig särskilt mycket om. Vi må vara medelålders, men vi beter oss som bortskämda barn. Vi talar om evidens och kunskap i världsklass, men skolans enda uppgift idag är att så billigt, snabbt och effektivt som möjligt producera resultat, tillfredsställa väljarnas "behov" (dröm) om valfrihet samt dra in pengar till aktieägare som i många fall bor någon helt annanstans.

För att hålla illusionen vid liv tvingas man idag ta till allt mer desperata åtgärder, så som förnekelse och fundamentalism. Och för att dölja det faktum att ens åsikter och önskningar är orimliga och att man agerar som en självcentrerad treåring skyller man på någon annan, gärna någon som kommer utifrån. För liksom treåringen tror man att alla är och tänker som en själv och det man tror är det enda rätta, rimliga och möjliga. Cynismen sprider sig liksom hatet och hoten. Allt fler underblåser känslan av otrygghet och "journalister" och självpåtagna granskare av samtiden som lever på intäkter från Swish spelar med och sprider en svart bild av att vi är hotade och att vårt land är slaget i spillor. Och lösningen som efterfrågas är mer av samma: Sänkt skatt och mer vård, skola och omsorg; fler poliser och ett utökat försvar; billigare flygresor och slopad skatt på bensin.

Faktum är att vi som bor här i Sverige har det bättre än någonsin, på nästan alla sätt som går att mäta. Det är på inget sätt bra, men det var inte bättre förr. På det stora hela taget alltså. Men för att se detta måste man lyfta blicken från sandlådan och sluta bevaka sina egna, högst personliga intressen. Man måste växa upp och acceptera det faktum att man lever bland barn som tar hand om andra barn i avsaknad av vuxna. Innan det stora flertalet faktiskt tar ansvar för det man gör, tänker och för åsikterna man sprider i sociala nätverk kan inget verkligt hållbart samhälle växa fram. Det gör kanske ont att tvingas inse att man är vuxen och måste ta ansvar, men det finns ingen annan väg att gå om man vill överleva på sikt.

På omslaget till senaste numret av Time Magazine finns en bild på framtidens ledare. Jag blir allt mer övertygad om att det är så. Jag menar inte att Greta Thunberg kan eller ska ikläda sig rollen och ansvaret som som det innebär att vara folkvald ledare i en demokrati, men hon visar vägen fram genom att agera vuxet och ansvarstagande. Idag leder hon den fortsatta strejken för klimatet och mot allt som leder oss och vårt samhälle bort från den återvändsgränd vi hamnat i. "Hon är bara ett barn och borde vara skolan istället", säger vissa, och avslöjar därmed sin egen pinsamma naivitet. Hon är den ENDE vuxne i rummet! RESPEKT!



Greta Thunberg lever som hon lär, till skillnad från många av de som kritiserar och hånar henne. Hon visar vägen mot framtiden och när allt vänder och mänskligheten blickar tillbaka på den tid som är vår är jag övertygad om att Greta Thunberg kommer att hyllas som den hjälte och förebild hon är.

Själv tillhör jag generation X, den ironiska generationen. Vi levde i skuggan av 68-generationen, den första ungdomsgenerationen som beskyddade oss och garanterade vår trygghet, men som också skaffade sig flera bilar, större hus, ökade sin konsumtion och reste mer än någon annan generation i världshistorien före dem. Jag växte upp i ett av världens mest demokratiska länder och gick i världens bästa skola. Vi gjorde alla det, som växte upp där efter andra världskriget och innan millenniet. Min generation är barn av den första ungdomsgenerationen och vi behövde inte växa upp. Nu får vi betala priser för detta.

Som tur är finns det hopp. Inom några år har de som föddes runt millenniet blivit äldre och kommer då att ta över makten och diktera villkoren. Jag tror det blir bra och längtar dit. Greta Thunberg ger oss en försmak av hur det kan komma att låta och vilka beslut som kommer att tas, av nödvändighet. Hon är redan idag vuxen på ett sätt som få medelålders ens kommer i närheten av. Varför, hur? Hon AGERAR vuxet och tar faktiskt snavar. Hon skryter inte om sin "vuxenhet" och hon talar om det vi behöver höra, inte det vi vill höra.

Låt oss lyssna och lära. Låt oss växa upp och ta det ansvar som måste tas och låt oss göra det som behövs. Det är inga nya uppror som behövs och inga Facebook-grupper där man säger så upp för någon eller något. Det är inte heller svårt. Ge bara upp alla omöjliga drömmar på temat mer för mindre och gör som Greta! Framtiden är här idag, om vi bara vill och förändrar vårt sätt att agera i vardagen.

torsdag 16 maj 2019

Det nya normala

Förändring är kulturens enda konstant. Även hastigheten i förändringen förändras hela tiden. Ingenting är, allting blir till. Vart är vi på väg, är den eviga frågan. Svaret är att ingen vet. Dessa två tankar eller postulat borde dels uppmärksammas mer, dels bilda utgångspunkt för samhällsbygget och synen på utbildning. Bara genom att acceptera förändringens konstant som utgångspunkt för politiken och förvaltningen av samhället och genom att utveckla ödmjukhet inför det faktum att framtiden alltid är en öppen fråga, kan ett hållbart samhälle växa fram mellan lyhörda människor som hela tiden lär och lär om. Det är ingen slump att jag kommit att intressera mig dels för kultur, dels för skola och utbildning. Jag vet dock inte vad som beror på vad; om det är intresset för kultur som lett till insikten om förändring eller om det är tvärtom. Intresset för utbildning är dels rent personligt -- jag vill förstå varför jag misslyckades i grundskolan och vill göra vad jag kan för att fler ska få chansen att finna sin väg till kunskap -- dels en del av mitt samhällsengagemang.

Det är KUNSKAPEN jag är intresserad av, inte något särskilt ämne eller aspekt. Kulturen betraktar jag på samma sätt, det är inte någon speciell del av den som intresserar mig. Min forskning handlar om att förstå tillvarons elementa och därför har förutsättningar för förändring (av kultur) utkristalliserats som det viktigaste grundtemat. Jag har aldrig varit rädd för att gripa mig an stora projekt, vilket denna frågeställning är. Tidigt i livet insåg jag att misslyckanden är bästa sättet att utvecklas och lära sig nya saker. Är man bara ödmjuk och öppen samt nyfiken finner man mening i vägen fram och då förlorar målet sin betydelse. Utfästelser om specifika resultat, målstyrning och utvärderingar har jag problem med, av just dessa skäl. Även om man inte når målen kan resultatet ändå bli bra, om man bara inte ser det som händer som ett misslyckande.

Jag kommer att fortsätta att söka insikt om kulturens föränderlighet och kunskapens karaktär så länge jag lever och med utgångspunkt i det som för stunden fångar mitt intresse. Jag är rastlös och med rastlösheten är det som med kulturen och förändringen; jag vet inte vad som beror på vad. Är jag rastlös för att jag vill förstå förändringen och kulturens komplexa mångtydighet eller är det för att jag är rastlös jag intresserar mig för dessa frågor, för att de passar min personlighet? Jag vet inte, men lutar allt mer åt att det med det som med framtiden. Ingen kan veta varför man intresserar sig för något eller vad som driver ens vilja att veta i en speciell riktning. Och det spelar heller ingen roll, det inte varför man gör något som bestämmer värdet av handlingarna utan hur man gör det och vad man kommer fram till.

Livet är fyllt av öppna frågor och allt förändras hela tiden. Evolutionen har ingen riktning och även om vi lever i antropocen kan ingen enskild ställas till svars för den accelererande utrotningen av olika djurarter och förödelsen av livsbetingelser på allt fler platser på jorden. Kulturen är orsaken, eller det är effekterna av kulturen som leder till dessa konsekvenser, men eftersom kulturen inte är någons eller allas har vi som lever och verkar här och nu ett ansvar att göra vad vi kan för att ta vara på den enda plats i hela universum som vi och våra barn och barnbarn kan leva på. Oavsett vad vi gör och hur vi tänker är vi fast här på jorden under överskådlig tid.

Mina intressen ser kanske ut att sakna röd tråd, och länge oroade det mig att jag var rastlös och hade svårt att fokusera. Jag såg det som en svaghet, som ett problem eller ett misslyckande. Nu ser jag det inte längre så. Jag fortsatte på den inslagna vägen och gav inte upp även om det såg hopplöst mörkt ut och jag så länge man kan minnas mötts av skepsis och misstänksamhet. Jag är annorlunda och ser andra saker eftersom jag betraktas samhället från marginalen. Även om jag som person inte tas på allvar kan INGEN ta ifrån mig kunskaperna jag skaffat mig på min resa genom livet. Det som fått mig att repa mod och tro på mig själv är alla ni som läser det jag skriver och som återkommer hit dag efter dag eller i alla fall med regelbundenhet. Allt jag skriver fungerar inte lika bra, men kunskapen och förståelsen växer hela tiden.

Allt hänger ihop och det är DETTA jag säger på olika sätt i mina bloggposter och det är vad försöker förstå med hjälp av teorierna och exemplen jag tänker med och reflekterar kring. Förändring och kunskap har med tiden utkristalliserat sig som två poler som allt annat kretsar kring. Tillvaron kännetecknas med Nietzsches ord om ett slags ständig återkomst av det samma, vilket jag med Deleuze förstår som att allting förändras men att förändringen är konstant. Deleuze skriver att det är SKILLNAD som upprepas, som ständigt återkommer. Det är inte så det ser ut när man betraktar tillvaron samtidigt som man kämpar med att få livspusslet att gå ihop, men det är så det ser ut och man betraktar det med forskarens analytiska blick.

Den nya normala är både nytt och gammalt. Tillvaron består av, uppstår genom och förändras i spelet mellan förändring och kontinuitet. Det nya normala uppfattas som evigt och oföränderligt. Därför skyller de okunniga, på invandrarna när det uppstår problem. Och okunskapen i kombination med ointresset som följer av tröttheten som allt fler känner av allt tydligare i dagens prestationsjagamde och målfixerade samhälle banar väg för populism. Allt och alla hänger ihop och det nya normala är samma gamla vanliga kamp om tillvaron i en värld stadd i förändring. Vi är inte på väg till någon särskild plats och vi kommer aldrig någonsin fram. Därför är det bättre att stanna upp och reflektera över i vilken riktning vi rör oss, än att oroa sig över vart vi är på väg. Och när man gör det, stannar upp, tänker efter och lyssnar på andra förstår man både sig själv bättre, liksom andra människor och kulturen som skapas mellan och under vägs.

Kunskap och kultur; kultur och kunskap. Liksom förändring och mellanrum. Det är runt dessa frågor och aspekter jag rör mig och det är detta jag försöker förstå. Jag blir aldrig färdig, men det är som det ska och det blir bra oavsett. I all fall så länge jag inte fastnar i destruktiva grubblerier över ignorans, arrogans och växande okunskap och bristande intresse. Jag förbannar inte mörkret utan tänder bildningens ljus och håller kunskapens låga levande. Det så mening skapas i mitt liv.

onsdag 15 maj 2019

Kunskap, i en tid av växande dumhet

Ju mer information det finns och ju lättare den är att få tag i, desto svårare blir det att skilja fakta från desinformation. Och på samma sätt är det med relationen mellan fakta och kunskap. Ju fler som har tillgång till olika typer av fakta och ju lättare det är att få fram uppgifterna desto svårare blir det och desto mer utvecklad intellektuell och analytisk förmåga krävs av den som verkligen vill veta och utveckla kunskap. Det fortsätter sedan uppåt i vetandets hierarki. I ett samhälle som anser sig vara ett kunskapssamhälle och där allt fler har allt högre akademisk examina blir kunskapen allt svårare att skilja från bildning. Allt klumpas ihop i en enda gröt av mer eller mindre pålitliga uppgifter och skogen som bildningen kan sägas vara blir svår att urskilja bland alla träd. Och där snart sagt alla anser sig veta och ser sig som bildade devalveras vishet till en etikett som sätts på den som lyckas nå igenom det larmande bruset av information.

Det jag försökt beskriva är kunskapssamhällets paradox och inneboende, destruktiva logik. Även kunskap lyder under marknadens lag om tillgång och efterfrågan. Lätt fånget lätt förgånget. Allt som finns i överflöd förlorar sin exklusivitet. Mycket talar för att det är där vi är idag. Vishet och klokskap som växer ur den bildning som är en förutsättning för utveckling och hantering av kunskap löses upp och försvagas i det larmande myller av fakta och information som samhället och alla stressade medborgare översvämmas av. Det blir alt svårare att skilja kloka och ärliga människor som värnar hållbarhet från korkade och makthungriga som bara bryr sig om sig själva och sina allierade. Ju högre upp man strävar i vetandets hierarki desto svårare blir det att hävda sig mot den som inte bryr sig. Ignorans och dumhet vinner alltid i längden över klokhet eftersom vishet, bildning och kunskap kräver något av både sändaren och mottagaren för att fungera.

Efter valet i höstas tog det exceptionellt lång tid att blida regering. Jag ser det som ett tecken i tiden, som en indikation på var vi står och vilket värde kunskapen verkligen har i vårt land. Alla ledare vill framstå som kloka, men KUNSKAPEN, BILDNINGEN och VISHETEN saknar verkligt värde. Och den politiker som är ärlig, som bygger sin politik på kunskap, som lyssnar till forskare och omger sig med kloka, kritiska rådgivare, kommer inte att ha en chans mot den som inte bryr sig om att hålla sig till spelreglerna. Om allt i praktiken bara handlar om makt kommer den ledare som KÄNNS bäst att vinna och kunskap blir bara ännu ett verktyg i kampen om väljarnas nyckfulla intresse. Det faktum att valrörelsen fortsatte även efter att regeringen bildades visar att makten är viktigare än kunskapen.

Politikerna som kampanjar till EU använder alla till buds stående medel och kunskapen har i princip spelat ut sin roll. Inte ens den som mer eller mindre står och ljuger eller uppenbart slirar på sanningen förlorar på det. Tvärtom kan det mycket väl visas sig vara just det som ger framgång och tvingar alla andra att anpassa sig, även de kloka och ansvarstagande.

Kunskap har förvandlats från att vara ett verktyg som används i det mödosamma arbetet med att bygga en bättre och mer hållbar värld för fler, till att bli ett kortsiktigt vapen i kampen om makt. Vishet finns ingen tid att utveckla och bildning kräver allt för mycket tid och kraft för att vara mödan värd, eftersom den intellektuella förmågan och kvaliteten blir meningslös i debattsamhället där alla hävdar att just deras kunskap och fakta är sann och att alla andra ljuger och där ingen hinner eller orkar kontrollera rimligheten i det som sägs.

Det handlar inte om vad vi vet eller vem som kan,utan om vem som hörs och syns mest och vem som har flest följare och anhängare. Och fördelarna hos företrädarna för det egna laget jämförs med nackdelarna hos motståndarlagets företrädare. Politiken och samhällsförvaltningen liknar allt mer de eviga slutspel som ishockeyn och fotbollen utvecklats till för att hålla spänningen uppe. Seriespelets lunk lockar inga kunder till arenorna och politikens gråa vardag får väljarna att tappa intresset. Allt fler måste prestera allt mer spektakulära utspel och medierna sker med ljus och lyckta efter och skapar ibland själva kontoverser mellan motståndare. Debatterna avlöser varandra och valrörelse blir det nya normala.

I skolan fokuserar man på ekonomi och effektiviserar verksamheten för att villa i konkurrensen med andra skolor, om mätbara nyckeltal. Vishet finns ingen tid med, allt fler förstår dessutom allt mindre vad det handlar om. Bildning är alldeles för dyrt och elever och studenter som läser för att få betyg och examen orkar och bryr sig inte. Kunskapen talas det fortfarande om, men eftersom alla konkurrerar med varandra och all verklig kunskapsutveckling kräver samverkan och lyssnande, inkännande förståelse för tillvarons komplexitet handlar utbildning idag allt mer och allt tydligare om att utveckla smidiga system för effektiv överföring av fakta. Och även om den fakta som överförs till eleverna och studenterna är korrekt drunknar den ändå och blir i praktiken meningslös i det hetsiga debattklimat som samtidskulturen utvecklats till.

Jag kanske låter uppgiven. Jag har ju vigt mitt liv åt kunskapen och strävar efter vishet. Jag erkänner villigt att jag ofta kämpar mot känslor av meningslöshet och ensamhet, men när jag tar mig tid att tänka efter inser jag alltid att det jag kan och vet kan ingen ta ifrån mig. Böckerna hemma i bokhyllan som ständigt växer är värda mer än alla akademiska examina och all uppmärksamhet på sociala medier som går att få. Jag känner mig rik för jag vet och även om det jag säger och skriver inte når igenom det larmande bruset vet jag att tomma tunnor låter mest. Jag har lärt mig se och höra igenom ihåligheten och bidar min tid. Verklig kunskap, bildning och strävan efter vishet vinner alltid i längden, och blir det inte så är den som söker sig fram längs den vägen ändå ingen förlorare för kunskapen är en ovärderlig kvalitet som leder till lycka, hälsa och existentiell trygghet som aldrig kan köpas för pengar.