torsdag 8 december 2016

Om lärande mellanrum och destruktiva klyftor i skolan

Det är med sorg i hjärtat jag läser vad Mats E Carlsson (lärare på Hvitfeldtska gymnasiet) skriver på Brännpunkt. Hans tankar blir ett slags fortsättning på det jag skrev igår, om den inte bara grundlösa utan även kontraproduktiva synen på konkurrens som ett kvalitetsdrivande universalmedel, som om den bara får verka fritt leder till både billigare och bättre kvalitet, snabbare. Man brukar säga, att låter det för bra för att vara sant, ja då är det nästan alltid det. Man skulle kunna tycka att just skolan, utbildningssystemet och forskningen, (själva fundamentet i en kunskapsnation) borde vara en samhällssektor som hölls på armlängds avstånd från ogenomtänkta experiment, men så är det tragiskt nog inte. Utbildningssektorn är satt under förmyndarskap. Lärarna ska styras genom strategiska beslut och forskningen ska hållas i strama tyglar. Problemen skylls på lärarna, och politikerna tar åt sig äran för framgångarna. Den som har lyckats i konkurrensen har makten att tolka alla tecken till sin egen fördel. Symptomatiskt nog skriver några företrädare för Liberala Ungdomsförbundet följande på samma debattsida:
Att större politiska initiativ och reformer möts av kritiska röster är inte ovanligt. Att de skolpolitiska reformer som alliansen genomförde under ledning av Jan Björklund som utbildningsminister blev så illa omtalade som de blev är däremot ovanligt. Sällan har ett politiska förslag fått utstå lika mycket negativ kritik – eller skapat ett sådant twitterdrev, som bytet till den nya sjugradiga skalan av betyg eller de uppdaterade skolplanerna gjorde. 
Dagens Pisa-resultat, som är det första oberoende testet av Alliansens reformer, visar att Jan Björklund var rätt ute när han som utbildningsminister bestämde sig för att göra upp med flumskolan. Det finns inget annat sätt att tolka resultatet på – det är ett resultat av ett idogt arbete för att höja resultaten och återskapa en kunskapsnorm.
Under åtta år skyllde man på lärarna och flumskolan, och när resultaten konstant försämrades under åtta år förklarades detta med att skolan var en tung organisation som likt en Atlantångare tog tid att vända. Nu när vändningen kommer är det Björklunds (som här hyllas som en framsynt hjälte som i kraftig motvind kämpade för kunskapen när den enda lösningen han förordat och fortfarande förordar är ökad konkurrens, som det saknas vetenskapligt stöd för) förtjänst. En kunskapsnorm kan bara skapas genom att KUNSKAPEN placeras i centrum, inte bara i skolan utan i hela samhället och särskilt i utbildningspolitiken. Utbildningsframgångar står och faller med eleverna/studenterna i första hand, och med lärarna i andra. Det går inte att tvinga någon att (vilja) lära sig något, och än mindre går det att tvinga lärare att tvinga fram kunskapsresultat ur eleverna. Politikernas uppgift är att skapa förutsättningar för lärarna att göra sitt jobb, och lärarnas uppgift är att skapa förutsättning för eleverna/studenterna att lära. Samhället är kontexten som utgör förutsättning för kvaliteten och hållbarheten. Kunskapen växer ur helheten.

När och om det vänder kan det bero på en massa olika saker. Kausalitet ifråga om kulturella förändringar är oerhört svårt att peka på. Den som säger sig veta ljuger, det är enda man kan säga med säkerhet. Lärarna och eleverna kanske var trötta på att dras i skiten och skärpte till sig för att få lugn och ro? Kanske var förbättringen ett utslag av lättnad över att lärarna sluppit en ledare som hänger över axeln på dem? Kunskapens vägar äro outgrundliga och den person som tar åt sig äran för en hel samhällssektors resultat visar bara upp en pinsam okunskap om sakernas tillstånd och diskvalificerar därmed sig själv som någon värd att ta på allvar. I konsekvensens namn borde den som nu ändå vill ta åt sig äran för de goda resultaten även ta på sig ansvaret för de dåliga resultaten. Släpper det (pinsamma) spåret och återvänder till vardagen i den svenska skolan. Carlsson skriver.
Det har gått snart två månader sedan Sveriges cirka 200 000 pedagoger fick besked om de kommit med i Lärarlönelyftet, den statliga satsningen på att ge särskilt kvalificerade lärare 2500–3000 kronor mer i månaden. Det uttalade syftet med reformen var att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom förbättra resultaten i skolan. Till det har man avsatt 3 miljarder per år.
Jag tror inte på att höjda löner är lösningen, av det enkla skälet att det inte finns någon LÖSNING på den här typen av komplexa problem. Som sagt, kunskapsutveckling och utbildningskvalitet är ett resultat av samverkan mellan många människor och aspekter. Inget är givet, och 3000 mer i lön förändrar inget annat än lärarnas privatekonomiska situation. Kanske kommer fler att lockas söka sig till lärarutbildningen, men resultatet av reformen (den förväntade förbättringen) visar sig först när lärarna som söker lärarutbildningen till hösten examinerats och börjar jobba. Några duktiga lärare som kanske slutat annars väljer möjligen att stanna, men det gör troligen även lärare som inte är lämpade för yrket. Den som väljer att bli lärare för pengarnas skull är inte nödvändigtvis en bra LÄRARE. Konkurrensen om platserna handlar om möjligheten att tjäna pengar, inte om möjligheten att få arbeta med kunskapsutveckling. Och då har jag endast talat om effekterna av löneökningen. Lärarlönelyftet ger dock inte alla högre lön, för den skulle ju bara leda till konkurrens om platserna på lärarutbildningen, inte i yrkesvardagen ute på skolorna.
Regeringen villkorade de 3 miljarderna så att kommunerna inte fick fördela dem till alla, utan till en tredjedel av kåren. De krav som ställdes på den enskilda läraren för att få del av lyftet var tämligen modesta och inte svåra att uppnå för de flesta. 
Med lärarlönelyftet ville alltså den rödgröna regeringen bryta trenden med allt sämre skolresultat i internationella mätningar. Genom att premiera vissa lärare och öka lönespridningen skulle lärarna som kollektiv sporras att anstränga sig mer. Dessutom hävdade man att ökade löneskillnader leder till att alla på sikt får högre lön.
Det finns mig veterligen ingen evidens för tanken på att ökade klyftor i samhället eller inom en sektor leder till att alla får det bättre. Om några runt ett bord får äta sig rejält mätta medan andra vid samma bord får svälta, hur kan man hävda att alla vid bordet får det bättre? Och hur kan man få för sig att middagssällskapet efter måltiden ska kunna gå ut och göra ett bra arbete tillsammans, när några är dästa av mättnad och andra är hungriga? Konkurrensen om maten kanske leder till att kampen om de bästa platserna skärps, men när fokus riktas dit istället för mot arbetet som sällskapet är satta att utföra, är det hopplöst svårt att se att resultatet skulle kunna påverkas positivt?! Hur förbättras elevernas förutsättningar att lära av att några av lärarna får bättre lön? Det är en gåta. Konkurrensen om pengar och positioner leder högst troligt till att lärare byter arbetsplats oftare, för att optimera det ekonomiska utfallet av arbetet. Jag hör ingen säga att stafettläkarsystemet leder till bättre kvalitet i vården (tvärtom kommer larmrapporter och avslöjanden slag i slag), så hur skulle det kunna bli så i skolan? Hur gynnas kunskapsutvecklingen av att det skapas ett A- och ett B-lag i skolan? Jag instämmer i Carlssons undran och delar hans farhågor.
Men det som var tänkt att bli ett lyft för skolan riskerar snarare att bli ett stort misslyckande. Skolans viktigaste resurs är lärarna. Lärarlönelyftet splittrar lärarkåren och gör att engagemanget och arbetslusten minskar på många skolor. Det är ett slöseri med skattemedel som lyfter vissa individer men sänker skolan i sin helhet.
Ja, ja, sådär kan ju han säga. Han är ju part i målet. Många tänker så, och föreställningen om att läraryrket är ett glidaryrke som mest består av ledighet är fortfarande utbredd i samhället, trots att det aldrig varit en rättvis beskrivning av lärarnas vardag. Lärare är inget särintresse och den som uttrycker oro över arbetsklimatet i skolan gör det för kunskapens och kvalitetens skull. Carlsson avslutar stycket med att peka på risken att hela skolan och landets kunskapsutveckling hotas av ökande klyftor bland lärarna. Klyftor främjar aldrig någonsin samverkan och solidaritet, tvärtom finns det gott om studier som visar att klyftor sliter isär och hindrar kommunikation. Det byggs murar och skapas föreställningar om de okända och hotfulla andra, på båda sidor. Att vara lärare är redan som det är ett pressat yrke, och det blir inte lättare att samverka med kunskapen i centrum när vissa tjänar mer och värderas högre än andra trots att de gör samma arbete. Jag talar ofta om mellanrummens betydelse, och i skolan och för kunskapsutvecklingens skull är det viktigare än i andra sammanhang. Sommarlovet är ett slags mellanrum, det är inte bara ledighet. Mellan vårterminen och höstterminen sjunker kunskapen in och konsolideras. Lärande är ingen tillverkningsprocess, utan en skapandeprocess. Tystad och tid att tänka och förmåga att lyssna är också mellanrum. Och det är lika viktigt för lärare som för elever. Om det nu är en bra idé att skapa ett A- och ett B-lag bland lärarna, om konkurrens nu har den undergörande verkan man menar, varför inte skapa ett A- och ett B-lag bland eleverna och studenterna? Kanske kan man höja Pisa-resultaten om man låter en tredjedel av eleverna ingå i en elitsatsning. Om det antas leda till att resultatet höjs och alla får det bättre bland lärarna borde det logiskt sett gälla även bland eleverna och studenterna. Jag förstår inte hur en modell som marknadsför som en universalmodell inte införs universellt, över hela linjen och i hela systemet? Något skaver. Och detta måste vi samtala om, annars kommer Sverige aldrig att bli en verklig kunskapsnation igen.
Lärarlönelyftet bygger på ett antal tveksamma antagande som löper stor risk att ge ännu mer bränsle åt skolans kräftgång. Här följer några av dem.

1\. Högre löner löser skolans kris

Att lärarnas låga löner är en del av den svenska skolkrisen är uppenbart. Men många lärare ser den orimliga arbetsbördan som ett ännu större problem. Tusen- tals pedagoger lämnar yrket varje år. Det spelar ingen roll om lönen åker upp några tusen om du ändå går till jobbet med en klump i magen, eller får tillbringa ännu en helg med rättning och planering.
Exakt: Hur gynnas kunskapsutvecklingen bland eleverna och i samhället av att lärarna går på knäna och när det inte finns tid att tänka och samtala med kollegorna under arbetsdagen. Situationen är den samma på högskolan. Sedan jag började har min heltid fyllts med fler och fler uppgifter och det blir oftare och oftare så att jag hamnar på övertid mot slutet av året, eftersom vardagen är allt för komplex för att kunna klämmas in i det excellblad som hela verksamheten organiseras efter. Det finns inga marginaler, och när allt fler kollegor sjukskrivs ökar behovet av snabba nödlösningar och marginalerna minskar hela tiden. För att kompensera för sänkta ersättningar till verksamheten (som betraktas som en nödvändighet för att öka effektiviteten) tvingas fler arbeta mer och tiden för att mötas på seminarier, och i fikarummet minskar hela tiden. "Du är aldrig på ditt rum", säger studenterna. Nej, för jag är ständigt på väg till nästa föreläsning eller möte. Vill jag ha lugn och ro måste jag gå upp halv fem. Då kan jag få två timmar i ensamhet på jobbet. Fast jag vill ju samverka med mina kollegor. Jag vill samtala och tänka tillsammans, med både studenterna (som är lika pressade och stressade) andra forskare. Klyftorna ökar och mellanrummen rationaliseras bort eftersom de saknar direkt ekonomiskt värde och dessutom hindrar konkurrensens undergörande verkan. Var finns kausaliteten mellan högre löner till några få lärare, och elevernas kunskapsutveckling? 

2\. Alla pedagoger tjänar på att några får mer

Efter drygt 25 år som kommunanställda med individuell lönesättning är löne- spridningen idag mindre än före kommunaliseringen. Var finns beläggen för att alla lärare vinner på individuella löner? Lärarna behöver inte jämföra sina lönekuvert med varandra för att bli motiverade. Problemet är att hela yrkes- gruppen är underbetald.
Var finns det gedigna forskningsunderlaget som särskilt i skolan, utbildningen och forskningen borde vara ett ABSOLUT krav, annat annat är ett hån mot lärarna och kunskapen? Det är en berättigad fråga. Björklund sökte och fann stöd för sin sista skolreform i en (?!) studie, från 1930-talet (?!!!). Ett utbildningssystem måste vila på solid grund av kvalitativ forskning och en skola värd namnet kan bara växa fram mellan lärare som solidariskt arbetar tillsammans för att skapa förutsättningar för elevernas kunskapsutveckling. En för alla, alla för en, är den enda sant hållbara utbildningsprincipen, för den minskar klyftorna och öppnar upp kreativa mellanrum där kunskap kan uppstå och varifrån vetande kan spridas. Det är mötet mellan som lärande händer. Kunskapsutveckling är en icke-linjär, dynamisk process som inte går att styra mot tydliga mål. Utan goda förutsättningar för gemenskap mellan lärare kan ingen verklig skola utvecklas. Gör om, gör rätt!

3\. Kommunerna kommer att fördela pengarna på ett bra sätt

Regeringen har försatt kommunpolitiker, rektorer och fackliga företrädare i en svår situation. Det finns inga tydliga direktiv från staten för hur kommunerna ska fördela lärarlönelyftet på ett rättvist och transparent sätt. Följden är att skolorna gör olika. På en del håll har lärarna fått ansöka om att få del av lyftet och på andra gäller satsningen bara för två år. Sedan lång tid tillbaka finns inom lärar- kåren ett omfattande missnöje med den lokala lönesättningen som ofta upp- fattas som godtycklig och orättvis. Det lika godtyckliga genomförandet av lärarlönelyftet riskerar att öka missnöjet ännu mer.
Detta finns det tydliga belägg för. Många vittnar om problem av denna karaktär. Några belägg för konkurrensens undergörande verkan finns dock inte, bara åsikter och anekdotisk "bevisföring". Ändå ska konkurrensen tvingas fram i skolan. Hur kan någon vid sunda vätskor hävda att det är bästa sättet att bygga en kunskapsskola och en kunskapsnation?

4\. Kommunerna förväntas skjuta till egna medel för att rätta till orättvisor

Ministern för högre utbildning och forskning, Helen Hellmark Knutsson, har i intervjuer sagt att utgångspunkten för lärarlönelyftet var att kommunerna ska gå in med egna pengar för att rätta till skevheter i den statliga satsningen. Regeringens förhoppning har kommit på skam; de lokala satsningarna har varit mycket få. Ministern borde känna till att många kommuner, som till exempel Göteborg, i decennier har snålat och sparat på lärarna. Det är naivt att tro att lokalpolitikerna ska gå in och rädda en ogenomtänkt statlig skolreform.
Samfinansiering är ännu ett vackert ord i nysvenskan, som lovar runt men håller tunt. Drömmen om att få mer genom att ge mindre är en omöjlig dröm i skolan liksom överallt annars. Och det faktum att man försöker införa sådana modeller i utbildningssystemet är en alarmerande indikation på att något är fundamentalt fel i dagens samhälle. De långsiktiga konsekvenserna av detta sätt att agera är omöjliga att överblicka. Det är ett spela Rysk roulette med en samhällsbärande sektor.
Regeringens ambition att höja lärarnas löner är naturligtvis positiv. Men den stora lönesatsningen på lärarna har resulterat i att två av tre lärare känner sig misslyckade. Det så kallade lyftet har splittrat lärarkåren, minskat arbetsglädjen ute på skolorna och försämrat förtroendet för arbetsgivare och politiker.
Ett läraråtagande är långsiktigt. Minst tre år arbetar men med eleverna. Genom att inte ge alla lärare samma lönelyft, genom att skapa klyftor inom lärarkåren och genom att fördela medlen ojämnt skapas incitament för enskilda lärare att jaga bättre lön genom att byta skola och spela ut olika skolor mot varandra. Det sker på bekostnad av elevernas förutsättningar att lära, och stör arbetsron, ökar stressen. Inget gott kan komma ur detta, utom möjligen för den som lyckas i förhandlingen om lönen. Hen kan få lite mer pengar i plånboken, men till bekostnad av arbetsmiljö och kollegial samverkan. Genom att införa ekonomiska incitament och konkurrens i läraryrket flyttas fokus i arbetet från den kollektiva kunskapsutvecklingen och det gemensamma lärandet till den individuella karriären och pengarna. Hur gynnas Sverige och kunskapen av en sådan reform?
Vi står inför en enorm lärarbrist det närmaste årtiondet. Ett lyft värt namnet måste höja lönerna och förbättra arbetssituationen för alla lärare. Alternativet är en framtida skola där en stor del av lärarkåren saknar tillräcklig kompetens.
Enade vi stå, men söndrade vi faller. Jag avslutar denna bloggpost med samma ord som den förra, och tackar både Mats E Carlsson och Eva-Lotta Hultén (som jag hämtar citatet från) för inspiration och kloka ord.
Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.

onsdag 7 december 2016

Konkurrensens konsekvenser 2

Fortsätter reflektionen från i morse kring konsekvenser av konkurrensens, eller konkurrism, som är det begrepp Eva-Lotta Hultén (som även skrivit boken Klara färdiga gå! En bok om konkurrism) använder i sin text i DN. Här med lite tydligare fokus på skolan och kunskapsutvecklingen i landet.
Över till skolans värld. De skönhets- och popularitetstävlingar i form av luciaomröstningar som så många av oss vuxna kvinnor utsattes för när vi gick i skolan tycks i dag lyckligtvis bannlysta. Å andra sidan har konkurrens blivit ett oerhört mycket större inslag i skola och utbildning på många andra sätt och fått en rad negativa följdverkningar.
Antagandet om att konkurrens driver kvalitet har kommit att bli ett slags paradigm som inte ens behöver motiveras. Det antas bara vara så, och den som ifrågasätter antagandet måste verkligen ha på fötterna. Därför är Hulténs bok oerhört viktig, för här finns verkligen en väl underbyggd argumentation och gott om belysande exempel som tvingar läsaren att verkligen tänka igenom sina förgivettaganden. Alla kanske inte håller med och som alltid går det säkert att hitta tveksamma resultat; Hultén kan inte bevisa att konkurrens är dåligt, men det som pekas på bara här i artikeln, manar till eftertanke och det råder ingen som helst tvekan om att en försiktighetsprincip är anbefalld. Att slentrianmässigt och utan noggrann utvärdering införa konkurrens på alla möjliga och omöjliga områden är ovetenskapligt och djupt problematiskt. Blev posten bättre, eller Tågtrafiken? Sänktes elpriset och fick vi fler och bättre TV-program? Få verkar tycka att det blev bättre när konkurrensen infördes, vilket kanske inte talar för en återgång till hur det var, men definitivt manar till försiktighet. Ett stop för nya reformer vars syfte är att öka konkurrensen är (minst sagt) berättigat, särskilt i skolan.
Nationalekonomen Jonas Vlachos har visat att 1998 hade var tusende elev maximalt meritvärde när de gick ut grundskolan. 2009 hade mer än var hundrade elev det. För gymnasiet 28-faldigades antalet på samma tid. Samtidigt tyder inget på att elevers faktiska kunnande ökat. Betygsinflationen skylls gärna på föräldrar och elever som gnäller och hotar sig till bättre betyg, men grundproblemet är själva det system med konkurrens på skolnivå som skapats. Betygen har gått från att vara en mätare på vad elever kan till att bli en konkurrensfördel i marknadsföringen av skolorna. Enligt en rapport från Lärarnas riksförbund förekommer det att lärares lön sätts utifrån elevernas betyg, för att pressa lärare att ge högre betyg. Det medför att elever kan komma att välja mellan skolor som ger dem en god utbildning och skolor som sätter glädjebetyg. För dem som väljer är det rationellt att vilja ha så höga betyg som möjligt eftersom det öppnar många vägar vidare, men samhället har inget att vinna på elevers höga betyg, bara på deras verkliga kunskaper och förmågor. Vilket gör alla, också eleverna, till förlorare i ett längre perspektiv.
Skillnaden mellan då och nu är att förr stod kunskapen och kvaliteten SJÄLVKLART i centrum, medan fokus idag ligger på BETYGEN för det är det enda som går att konkurrera om. Och för att systemet inte ska anklagas för att glömma bort kunskapen eller ta lätt på kvaliteten har en rad system för utvärdering av kunskap och säkring av kvalitet införts, vilka tar tid, fokus och resurser från målet med skolan och den högre utbildningen: KUNSKAPSKVALITETEN. Det enda motivet jag hört för nyordningen är att konkurrens (överallt, alltid) driver kvalitet. Får vi bara konkurrens kommer kvaliteten som ett brev på posten. Lösningen på sjuknade resultat blir därför fler betyg tidigare och mer omfattande utvärderingar, mer styrning och kontroll. Det faktum att verklig kunskap och lärande för livet inte kan uppnås på det sättet viftas bort med det minst sagt svepande (och flummiga) begreppet: Flumskola. Uppfinningsrikedomen är stor när konkurrensen ska försvaras, men vid en närmare granskning av argumenten för konkurrens framgår klart och tydligt att det handlar om ett slags debatteknik där fokus och all kraft riktas mot att förgöra eller misstänkliggöra kritikerna. Om nu konkurrens är ett så fantastiskt kunskapsdrivande, universalverktyg, varför inte samtala över blockgränserna om skolans uppdrag och mål? Vad ska vi ha skolan till? Är det för hela samhällets framtida kunskapsförsörjning skull, eller för att sortera elever och studenter och sålla fram vinnare som kan kliva in på toppositioner i näringslivet? För vems skull satsas skattemedel på skola och utbildning? Vem ansvarar för kunskapskvaliteten och lärandets användbarhet? Kunskap är ett enormt komplext problem och alla förenklingar är förödande för kvaliteten. Om skolan gör alla till förlorare är det naturligtvis alarmerande.  
Fixering vid betyg och prov som används för rangordning gör också att elevernas fokus flyttas från lärandet till mätandet. Som eleven ”Annika” formulerar det i en forskningsstudie av Ann-Sofie Holm: ”Jag kan känna lite tävlingsinriktning när jag hör vad andra får. Så länge jag får högre än alla andra så spelar det ingen roll om jag tycker det går lite sämre, för då är jag ändå bäst.” Hon berättar att hon alltid har drömt om att gå ut med högsta betyg i alla ämnen. Det som ska vara ett medel för bedömning, utveckling och antagning till högre utbildning har blivit ett mål i sig. ”Annika” drömmer ju inte om att kunna mycket, hon drömmer om höga betyg. Har vi verkligen skapat en kunskapsskola då?
Mitt viktigaste argument mot konkurrensen är att den som är bäst fortfarande kan vara dålig. Om bäst är målet säger det INGENTING om varken kunskapen eller kvaliteten. Bäst i test är just bara det: BÄST i TEST. Det säger ingeting om hur väl testresultatet svarar mot en komplex samhällsverklighet, idag, imorgon och på sikt. Över tid kan kunskapen och kvaliteten utarmas utan att det märks, för systemet genererar lika många vinnare idag som igår. Jämför med utvecklingen av resultaten i höjdhopp. Varje år utses en världsmästare, men världsrekordet var det länge sedan någon slog. Pisa mäter bara hur väl Sverige står sig i konkurrensen om resultatet som andra länders elever visar upp. Visst säger det något. Alla gör samma test, men det säger ingenting om kunskapsutvecklingen eller kvaliteten i sig. Teorin om den kokande grodan är talande och en viktig väckarklocka, för ingen vill kokas levande. Fast det kan mycket väl bli fallet om världens samlade kunskap om klimatförändringarna och förutsättningar för hållbarhet utarmas. Den som var rikast, snabbast, trevligast eller starkas bland besättningen på Titanic hade inget för det när/om de hamnade i det iskalla vattnet. Att Titanic var världens snabbaste, modernaste och mest säkraste skepp betydde noll och inget när kaptenen på skutan vägrade ta varningarna om isberg på allvar. Samma gäller för skolan. Konkurrens kanske gör oss bäst, men det är ingen garanti för att det leder till sådana resultat som verkligen betyder något.
Under 1990-talet klubbades nya lagar som öppnade för att lägga ut välfärdstjänster på entreprenad. Samtidigt började också en lång rad statliga bolag att säljas ut och tidigare reglerade marknader att avregleras. Allt skulle bli bättre med valfrihet och fri konkurrens. Under de mer än 25 år som gått har ingen statlig utvärdering gjorts av resultaten. Vi har alltså under hela denna tid fortsatt att avreglera och sälja ut utan att på ett övergripande sätt studera vad vi fått ut av det. Men det finns självklart forskare som tittat på delar av det. Priset på tågresor höjdes på några år efter avregleringen med 125 procent. Priset på el och posttjänster fördubblades. Det blev dyrare att åka taxi och dyrare att besiktiga bilen. Vi har fått sämre vård och sämre tillgång till vård. Kommunernas kostnad för äldrevård har ökat.
Leder konkurrens verkligen till ökad kvalitet, eller är det som Jimmie Åkesson känslan som räknas. Kanske känns det bra att få välja, men om själva väljandet tar fokus från det som VERKLIGEN betyder något och stjäl tid, fokus och resurser från strävan att leva ett gott och hållbart liv, är den känslan då värt något? Hur ser vi på det? För att kunna svara behövs tid och möjlighet; först att tänka efter, sedan för att reflektera, och därefter både tid och kollektiv, kompetens att diskutera frågan på ett bra sätt. Skolans uppgift innan konkurrensen och valfriheten implementerades var att säkra förutsättningarna för och utveckla kompetensen att göra informerade och välgrundare val som faktiskt leder till ett bättre samhälle. Kanske Sverige inte är bäst, men om Sverige inte är BRA är det allvarligt. Vissa kamper är inte hälsosamma att vinna. Kunskap är lärande är heller inget man bör tävla om. Kunskap och lärande bör man samverka kring och genom att hjälpa varandra bli alla vinnare i det långa loppet.
Vi måste sluta tillbe konkurrensen som vore den en religiös grundtes för samhället och börja noga överväga vad som ska vara möjligt att skapa konkurrens inom och hur genomtänkta regleringar bör se ut. Och vi måste bli uppmärksamma på vad konkurrismen gör med vår idé om att vara människa.
Sedan barnsben har vi vants vid att tävlande är det normala i de flesta av livets skeden och sammanhang. Och konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer. Vi placerar vårt värde i hur vi tar oss ut på en marknad, snarare än i vilka vi är. Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs.
Gränser förskjuts sakta. Grundläggande antaganden förändras. Det som var normalt igår är något annat än det som är normalt idag. För att se förändringen och för att kunna värdera dess konsekvenser krävs perspektiv och kritiskt tänkande. Återigen saker som elever i skolan som fanns när jag växte upp lärde sig hantera och se värdet av. När jag talar om dessa saker med dagens studenter är det för döva öron jag talar, och invändningarna som ibland kommer visar tydligt vad studenterna tar för så pass självklart att det jag säger uppfattas som felaktigt, trots att jag pekar på forskning och noga går igenom argumentationen steg får steg. Ofta, alldeles för ofta, känns det som jag är i undervisningssalen för att LÄRA mig något. Förfärande många studenter är där för att få betyg som ska användas för att optimera chanserna att lyckas i konkurrensen om att få en anställning. Idag är det få som tänker på att det viktiga är inte att bli anställd, utan att klara av arbetet och behålla anställningen. Fast även företag konkurrerar, och politiker och så vidare. Jag kommer dock aldrig att överge mitt fokus på innehållet, kunskapen, kvaliteten och lärandet. Jag blev lärare för att jag ville lära, inte för att göra karriär eller bli en vinnare. Kunskapen är min belöning och lönen en förutsättning för att kunna fortsätta jobba med det jag utbildats för. Och jag hör ingen som säger att den högre utbildningens mål ska vara något annat än KUNSKAP.
Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet. Vårt svar på det blir en jakt på revansch och upphöjning som i sin tur riskerar att skapa ännu mer ensamhet och mindervärdeskomplex, som gör oss ännu mer ensamma och osäkra. Längs vägen sårar och skadar vi varandra.
För att ta oss ur den negativa spiralen behöver vi fler och andra värdemätare i vårt samhälle än de som syftar till att rangordna oss, vare sig det är som individer, grupper eller nationer. Hur mycket gott vi gör för andra i relation till vår förmåga och våra förutsättningar, borde alltid värderas som mer betydelsefullt än hur vi presterar i jämförelse med dem.
We are all in this thing called life, TOGETHER? Samverkan leder till gemenskap och gemenskap leder till utbyte, som leder till kunskap som leder till utveckling, inte bara för individen utan för samhället som helhet. Den onda spiralen behöver brytas och andra värden än: Bäst, Snabbats, Starkast, Klokast och så vidare, måste placeras i centrum. Alla kan alltid bli BÄTTTE, det är vad skolan ska fostra eleverna att lära sig förstå. Då blir skolan och den högre utbildningen till ett slags trampolin som alla kan ta spjärn emot för att nå sin egen fulla potential, istället för ett glastak som sakta pressar alla och samhället neråt. Om samhället inte är hållbart spelar det ingen roll hur fina betyg eller hur mycket pengar man har; alla går under tillsammans. Om vi inte tänker om och istället gör vad som krävs för att göra alla till vinnare. Det enda som krävs för det är att minska på styrningen och kontrollen, öka tilliten och vidga marginalerna. Det kostar inte mer, det tar bara lite längre tid. Tid är å andra sidan det enda vi har, och det är en oändlig resurs.
Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör. Som art är vi människor unikt duktiga på samarbete. Studier av små barn visar att vi redan vid 14 månaders ålder försöker läsa av andra människors intentioner för att kunna hjälpa dem, medan vi får grepp om vad tävlande är först i treårsåldern.

Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra.
Tillsammans når man längre än på egen hand. Begreppet wisdom of crowds och många andra liknade tankemodeller finns och är väl spridda. Tron på konkurrensens undergörande verkan är en TRO, och en skola som bygger på trosföreställningar är ingen skola, och tron gör heller inte samhället mer hållbart. Det kan bara kunskap göra. Sverige behöver mer integration, mångfald och fler arbeten. Klyftorna måste minska och fler behöver bli bättre på att ta ansvar för klimatet, och allt annat som är gemensamt. Samverkan är viktigare än någonsin. Och det finns som sagt inget som talar för konkurrens. Det finns massor av vinster med att avskaffa den och välja en annan väg. Till exempel skulle all byråkrati som krävs för att konkurrera konkurrensen kunna avskaffas och tiden och resurserna skulle kunna användas bättre.
Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.
Det får bli avslutningsorden, för jag kan inte formulera mig bättre. Det var en oerhört vacker mening som inger hopp.

Konkurrensens konsekvenser 1

Raset i Pisa fortsatte inte. Den svenska skolan har inte blivit sämre. Kunskapsutvecklingen befinner sig inte i fritt fall. Skönt! Hoppfullt! Äntligen! Men knappt hinner resultatet presenteras och tas emot, och än mindre bearbetas. Lärarna får inte glädjas och eleverna pusta ut innan Jan Björklund och Gustav Fridolin står i Aktuelltstudion och debatterar skolpolitikens för och nackdelar. Tidigare på kvällen satt Mats Knutson i Rapport och hyllade Jan Björklunds reformer, som han med säkerhet ansåg sig veta låg bakom vändningen.

Debatten är norm idag, liksom analysen av DEBATTER. Vem vann? Varför?! Analyser av åsikter om egna insatser hör inte hemma i nyhetsrapporteringen i ett land som värnar kunskapen och det kritiska tänkandet. Så bygger man inte en kunskapsnation. Ett lands utbildningssystem kan inte styras, kunskap kan inte tvingas fram och om inte ansvaret för skolan och makten över utbildningsvardagen återlämnas till lärarna och skolledarna kommer kunskapen i Sverige att bli lidande. Och slutar vi inte debattera och börjar samtala om dessa frågor finns ingen räddning i sikte. Jag menar, resultaten lyfte från en låg nivå och än återstår massor av arbete. Skolan är dessutom inte isolerad, den är en integrerad del av samhället, och det som mäts i Pisa är därför inte bara elevernas resultat; provet är lika mycket ett slags barometer för kunskapsläget i landet som helhet.

Därför är det glädjande och viktigt att läsa och reflektera över innehållet i Eva-Lotta Hulténs text i DN (som handlar om boken ”Klara färdiga gå! En bok om konkurrism”). Björklunds skolpolitik, liksom så mycket annat i samhället idag, utgick från en grundtanke som sällan diskuteras, en oproblematiserad utgångspunkt som handlar om att konkurrens driver kvalitet. Den grundtanken genomsyrar dagens samhälle, inte bara i Sverige, som lika lite som skolan är en isolerad företeelse. Är det så? Leder konkurrens verkligen till bättre resultat? Är Pisa en tävling, och politikerna lagledare som kan uttala sig om framgångar eller misslyckanden som resultatet av sina egna och andra politikers strategiska beslut? I debattsamhället finns bara plats för en vinnare och därför blir frågan om vem som VANN den enda intressanta frågan. Vad gör detta sätt att tänka och agera, detta grundläggande antagande, med samhället, med skolan, kunskapen, hållbarheten, med dig och mig?
Barn som idrottar blir efter hand mer benägna att fuska, mindre hjälpsamma och mindre givmilda, visar ett par olika studier (den ena av pedagogen Per Nilsson, den andra av idrottsvetaren Stefan Wagnsson). 1979 visade psykologerna Mark Barnett, Karen Matthews och Jeffrey Howard att pojkar som är tävlingsinriktade är mindre empatiska än andra. Det här är kanske inte så förvånande. En tävlingsinställning till sina medmänniskor rimmar ganska självklart dåligt med empati och generositet. Ändå anser vi att det är bra för barn att idrotta. Det stämmer ju, så till vida att det är nyttigt för människor att röra på sig, men med tävlandet följer också problematiska biverkningar som vi sällan pratar om.
Förekomsten av doping inom idrotten och kostnaderna som läggs både på att utveckla dopingpreparat och bekämpa otyget borde mana till eftertanke. Det viktigaste resultatet av Pisa var också att barns socioekonomiska bakgrund spelar roll för resultaten och att klyftorna växer. Estland, talades det om i helgen, har världens mest jämlika skola, och där liksom i Finland når man bättre resultat i Pisa än i Sverige. Jag vet inte, men föreställer mig att skolan där är något som alla värnar. Utbildning är en angelägenhet för alla. En kunskapsnation är och fungerar inte som ett fotbollslag som går att toppa genom att satsa på några få. Kunskap växer fram ur djupet och bredden av landet. Genom samverkan och samtal där KUNSKAPEN står i centrum växer vetandet fram mellan människor. Det unika och fina med kunskap är att den utvecklas både när man får hjälp och när man solidariskt hjälper varandra. Kunskap växer ur intresse och engagemang, och ju friare man kan vara i sökandet och hjälpandes desto bättre. Konkurrensen leder till att fokus istället flyttas till resultatet på provet, och när resultatet är det enda som betyder något blir jag viktigare än du. Pisa är ett slags tävling. Och så länge Alliansen och Regeringen TÄVLAR om vem som är bäst på skola, så länge utbildning är en profileringsfråga för politikerna kommer debatter och analyser av debatter att anses intressantare än kunskap och lärande. Det är både enklare, mer dramaturgiskt tacksamt och klickvänligt att rapportera om vinnare och förlorare än att diskutera vetenskap.
I dag uppmuntras vi vart vi än vänder oss till jämförelser med andra. Enormt mycket av utbudet på tv handlar om tävlande, en överväldigande stor andel av fritidsaktiviteter för barn innehåller tävlingsmoment och vi badar i reklam som talar om för oss att vi måste vara missnöjda med oss själva om vi inte har mer och bättre än andra. Vi drunknar i dataspel och filmer som bygger på två sidors kamp mot varandra och vi hänger på Twitter, Instagram och Facebook och får högst konkret feedback på vår popularitet. Vi får från alla håll och på alla områden höra att tävlande och konkurrens är bra och utvecklande för oss som individer och för samhället i stort. Denna föreställning är så stark att den blivit till en ideologi.
För eller mot fria skolval. Betyg eller inte? Vinst eller ej? I kampen om inflytande och när det bara finns utrymme för en vinnare som tar hem hela spelat polariseras samhället och klyftorna accentueras. Alla vänds mot varandra och blir till potentiella hot mig jag och mig och det som är mitt. Tanken är förrädisk och det har visat sig att majoriteten av befolkningen är övertygade om att man är bättre än genomsnittet. Alla ser sig därför som vinnare, vilket gör konkurrensen lockande, för den bekräftar ju det jag redan vet, att jag är bättre. I en nation som vill se sig som en kunskapsnation och som verkligen sätter kunskapen i centrum kan inte tillåta sig att låta skolan och utbildningssystemet vila på en fundament av lösa antaganden och önsketänkande. Hur ser det ut och fungerar i verkligheten, det är det enda som betyder något.
Konkurrismen formar vår bild av vad det är att vara människa och vad som är ett gott samhälle och den påverkar alla delar av våra liv. Ofta till det sämre. Jag ska ge några exempel.

I ett klassiskt experiment av psykologiprofessorerna Sam Glucksberg och Robert W Weisberg fick deltagarna ett stearinljus, tändstickor och en låda med häftstift. De ombads att försöka komma på ett sätt att få ljuset att sitta fast på väggen och kunna tändas utan att stearin droppade på golvet. Tricket var att komma på att man kan tömma lådan på häftstift, häfta fast den på väggen och ställa ljuset i den. Försökspersonerna delades in i grupper och den ena fick bara beskedet att man ville få ett medelvärde på hur snabbt människor kunde lösa en sådan här uppgift. Den andra gruppen fick veta att de som var snabbast skulle få priser. Det tog i genomsnitt 3,5 minuter längre att komma på lösningen i den grupp som försatts i en tävlingssituation. Tävlande om vinster kan få oss att prestera sämre på uppgifter som kräver extra tankeverksamhet av oss. Vi blir mindre kreativa, mindre eftertänksamma och mer fastlåsta vid våra förutfattade meningar om hur saker ska lösas.
Evidens brukar krävas för att beslut ska kunna godkännas. Problemet är att det anses räcka att det finns studier som stödjer beslutet. Har man bara tillräckligt på fötterna kan man driva igenom beslut, till exempel om att göra skolan till en tävlingsarena där både skolor, lärare och elever konkurrerar och där det är viktigt vilken skola man väljer och hur mycket man fokuserar på sina betyg och provresultat. Finns det verkligen stöd i forskning för att en sådan ordning leder till att kunskapsutvecklingen i landet främjas? Det verkar finnas gott om stöd för att iaktta försiktighet. Men eftersom även politiker tävlar om framgång i jakten på makt och mandat, leder det till att incitamenten att samverka i politiken också minskar.

Debatten och samtalet är två vägar att gå, två olika sätt att komma fram till vilka beslut som ska tas. Det ena bygger på konkurrens och det andra på samverkan. Debatten om skolan polariserar och leder till att enkla frågor om antingen eller hamnar i förgrunden och till att komplexa frågor om vad som faktiskt fungerar och vad som är skolans egentliga uppdrag aldrig riktigt kan tas på allvar. Konkurrismen leder till att mål som världens bästa skola framstår som lockande. Kunskap för kunskapens skull och lärande för livet går inte att tävla om. Fast varför ska man TÄVLA om kunskap och lärande? Varifrån kommer den tanken egentligen? Varför inte säga stop och belägg. Skolan är allt för viktig för att reduceras till ett slags arena där framtidens vinnare fostras att bli bra på att tävla. Det behövs samtal om kunskapens roll och lärandets betydelse, samtal som förs utifrån ett gemensamt intresse om att det ska bli bra och inför för att komma fram till ett avgörande. Det är inte reformer och nya ordningar som skolan (och landets kunskapsutveckling) behöver, utan lugn och ro, tid att tänka och möjlighet att fokusera på innehållet. Färre prov behövs och ökat intresse för lärande måste främjas. Om man tävlade om vem som är bäst på att hjälpa andra att utvecklas kom saken i ett helt annat läge. Jag vill se en samtalande skola som handlar om det man ska göra sedan och vad som krävs för att klara sig inte bara fram till utan även förbi, nästa nivå. Avskaffa betygen och inför inträdesprov. KUNSKAPEN hamnar då i centrum, tävlingsmomentet försvinner, och fokus skulle riktas mot individens lärande och den gemensamma utvecklingen. I ett land där skolan och lärande inte är allas angelägenhet kan ingen ingen verkligt kvalitativ kunskap växa.
Trots att tävlingar regelbundet används för att få oss att prestera bättre saknas stöd för att det skulle fungera också på ett generellt plan. En metaanalys av tillgänglig forskning, av Kou Muruyama och Andrew J. Elliot, visar att individuellt tävlande i olika sammanhang sammantaget kommer ut på noll. De som gillar att tävla presterar i vissa avseenden bättre medan de som ogillar att tävla presterar sämre – och mår sämre.
Utbildning har blivit en marknad där eleverna konkurrerar om betyg, skolorna konkurrerar om elever (eller elevpengen), på arbetsmarknaden konkurreras det om jobb och i affärer och snart sagt överallt konkurreras det med låga priser. Alla jagar alla i en meningslös jakt om att bli bäst, skit samma i vad. Bäst ska man bli, trots att det är ett relativt värde och fast den som är bäst fortfarande kan vara usel i absoluta mått mätt. När konkurrensen står i fokus växer föreställningen om LEDARENS roll fram. I Högskolesverige förväntas linjecheferna ta strategiska beslut, laget toppas och verksamheten effektiviseras och trimmas för att vinna fördelar i konkurrensen med andra lärosäten. När Karolinska institutet lyckades rekrytera Paulo Macciarini var det en nyhet som betraktades som en stor framgång och en fjäder i hatten för ledningen. Resten är historia. Påminner om att det var en journalist som avslöjade bluffen och myglet. Liksom i idrottsvärlden där doping visserligen fördöms men framgången och stjärnglansen och pengarna ändå är viktigast, anses det i konkurrensens namn viktigare att värna varumärket än att faktiskt bry sig om KUNSKAPEN.
När vi är upptagna av att tänka på våra enskilda prestationer och vår status blir vi dessutom mindre benägna att ställa utmanande frågor och mer benägna att välja bort utmaningar och utveckling och hålla oss till områden vi redan kan, av rädsla att förlora position. Vi ger upp lättare – om jag inte kommer att vinna kan jag lika gärna sluta nu. Tävlande gör oss också mer aggressiva. Den sprida föreställningen att idrott bara kanaliserar känslor vi redan har är felaktig. Det finns ingen katharsiseffekt. Idrotten skapar ilska och våld. Ett talande exempel: 35 procent av alla idrottsledare har utsatts för våld, hot eller trakasserier. Det är mer än dubbelt så många som inom andra utsatta grupper, som poliser, politiker eller anställda på försäkringskassan.
Allt detta vet vi. Ändå bjuds Jan Björklund in till TV för att sprida sina ogrundade åsikter om vad den svenska skolan behöver. Det oroar mig. Kunskap är inget man tävlar om. Möjligen är kunskap något man tävlar med, men konkurrensen gör oss alla till förlorare, förr eller senare. Just nu känner jag mig som en förlorare, trots att jag har världens bästa arbete. Jag skulle vilja fortsätta tänka och skriva om detta viktiga ämne, men dagen är fylld av saker som skulle gjorts igår och kriser som måste lösas. På väg till ett möte. Ständigt på språng. Det går ut över kvaliteten och är en konsekvens av konkurrismen och den svenska utbildningspolitiken. Återkommer senare idag eller imorgon med fler tankar, men vill avsluta med ett utdrag från min avhandling (som finns i fulltext, på nätet, open access). Utdraget handlar om manlighet och konsekvenser av tävlingstänkande.

Som utgångspunkt för en analys av den här formen av manligheter väljer jag att utgå från en välkänd sångtext av countryartisten Jonny Cash: ”A boy named Sue”. Vad som gör låttexten användbar i detta sammanhang är att den ger ett inifrånperspektiv på den process som man tvingas genomgå för att tillägna sig det som beskrivs i ovanstående punkter.

Låttexten är en berättelse om en pojke som av sin far, strax innan denne övergav hemmet, fick namnet Sue. Att som man vara döpt till ett kvinnonamn är inom ramen för den kontext där pojken växer upp ungefär det värsta man kan tänka sig. Genom hela sin skolgång trakasseras han också på grund av sitt namn och när Sue växt upp drar han på grund av skam från stad till stad. Eftersom han inte accepterar att bli hånad hamnar han ständigt i slagsmål. ”Livet är inte enkelt för en pojke som heter Sue”, säger han. Att fadern övergav familjen känner han ingen bitterhet över, men eftersom denne givit honom ett flicknamn har han tilldelat sig själv en livsuppgift, att söka efter fadern och döda honom. Slutligen finner han honom, på en bar. Mötet resulterar oundvikligen i en våldsam uppgörelse mellan männen, först med knytnävarna, sedan med kniv. Far och son hamnar slutligen ute på gatan, uppställda mitt emot varandra med laddade pistoler. Avgörandet är nära. Just innan Sue ska avlossa den förlösande kulan, ler fadern mot sonen och säger:
Den här världen är hård och om en man ska klara sig i den måste han vara tuff. Jag visste att jag inte skulle finnas där för dig, så jag gav dig det där namnet och tackade för mig. Jag lämnade dig i trygg förvissning om att du skulle bli tuff eller dö. Det är det där namnet som har hjälpt dig att bli stark. Det märker jag när vi slagits. Du har din fulla rätt att hata mig, och jag skulle inte anklaga dig om du dödade mig. Men innan du gör det borde du tacka mig för dina muskler, ditt mod och din manlighet – För det var jag som gav dig namnet Sue![1]
Förklaringen leder till försoning. Men, och det är själva poängen med att presentera låten här, när Sue tänker på egna eventuella barn säger han avslutningsvis, med eftertryck, att de ska få namn som: ”Bill, George eller vad som helst. Utom Sue”. Den uttrycksfullhet Jonny Cash lägger bakom orden när han räknar upp de klassiska pojknamnen vill jag se som ett tecken på ambivalens i förhållande till det manliga ideal som presenteras i sången. Det Sue tvingats utstå i sitt liv har visserligen försett honom med eftertraktade manliga attribut, men eftersom han poängterar att han inte tänker ge sina egna barn kvinnonamn, kan man misstänka att det inte varit mödan värt. Det kostade helt enkelt mer än det smakade.

Med hänvisning till detta resonemang vill jag fortsättningsvis rikta blicken mot vad det innebär att eftersträva truckermytens ideal. När det talas om manlig makt och mäns inflytande i samhället handlar det oftast om de fördelar (vissa) män erhåller genom att leva upp till förväntningarna på dem som grupp. Men det finns även andra aspekter att beakta. Manlighetsidealet som mytens trucker lever efter handlar om mäns rätt att röra sig i världen för att söka frihet. Den enda relationen han verkligen bryr sig om är den med lastbilen. Eventuella barn får modern ensam ansvara för. Rubber Ducks försök att försvara sitt sätt att leva kostade honom sånär livet. Visserligen klarade han sig, men enligt en sådan manlighetslogik måste kampen fortsätta tills en av kombattanterna avgår med segern. Det finns bara plats för en vinnare. Majoriteten kommer således att bli förlorare, men genom att koncentrera all uppmärksamhet mot vinnaren hamnar den aspekten i skymundan. Faktum är att även vinnaren, förr eller senare, blir förlorare när en mer kompetent utmanare träder in i den eviga kampen. Manligheterna som upprätthålls av Sue, Rubber Duck och lastbilsförarna i Trucking World Wide förknippas således med mest makt, och är mest värd, just innan bubblan brister. Den som vill leva upp till och bejaka ett sådant ideal måste försaka en hel del för att uppnå målet. Lyckan som detta eventuellt innebär varar emellertid aldrig länge. Vem tjänar på att dessa aspekter inte belyses?
----------------------------------------
[1] Min översättning.

tisdag 6 december 2016

Ingångar till Tusen platåer 4

I samband med utgivningen av den svenska översättningen av boken Tusen platåer av Gilles Deleuze och Felix Guattari var det många som skrev texter, och då jag alltid letar efter uppslag att tänka med använder jag nu dessa texter för att fördjupa min egen förståelse och för att dela med mig av tankar som förhoppningsvis kan inspirera någon att tänka vidare på egen hand om den kultur som växer fram mellan oss alla. Här är utgångspunkten Johan Thentes recension i DN, "Lekfull fransk teori med samtida aktualitet".
Postmodernismen av i dag är framför allt en dömande instans där utövarna samlas i grupper som hötter med fingret mot andra grupper i jakt på ekonomiska privilegier. Det är lätt att glömma att postmodernismen – eller mer precist: poststrukturalismen – en gång var en lekfull filosofisk gren vars rötter inte bara var Kant och Hegel, utan också den anarkistiska situationismen och upproret för upprorets skull.
Ja, jo, det är så den allmänna uppfattningen ser ut, och visst ligger det något i den, absolut. Men alla postmodernister tänker och agerar inte så, det är en viss grupp postmodernister som använder teorierna eller tolkar forskningsuppdraget på det sättet. Den typen av kollektivt agerande i enlighet med dogmer som det bara finns en enda tillåten tolkning av, som alla anhängare förväntas följa slaviskt i enlighet med gurun som dikterar villkoren har inte särskilt mycket med poststrukturalism att skaffa. Dessutom är det i hög grad en nidbild eller ett slags halmgubbe som plockas fram när den "riktiga" vetenskapen och Sanningen ska försvaras. En sådan tolkning av Deleuze och Guattari är inte förenlig med deras egna tankar om vad filosofin går ut på. Jag menar, den är ju delvis skapad som ett slags vaccin eller skydd mot fascistiska tendenser i samtiden. Uppror för upprorets skull fyller just den uppgiften. Den kritiska blicken riktas lika mycket mot de egna utgångspunkterna som mot det fenomen som granskas kritiskt. Deleuze och Guattari har skapat en filosofi som värjer sig mot alla försök att låsa fast den. En filosofi som slingrar sig och tvingar fram alternativa perspektiv och som bryter upp och ständigt utmanar tillvarons alla kontingenser. Visst är Tusen platåer en lekfull text, men det handlar inte om humor eller förströelse. Verklig humor, menar jag är på samma sätt en allvarlig verksamhet.
En av de friaste andarna var Gilles Deleuze (1925–1995). I en känd proklamation hävdade den något mer kända kollegan Michel Foucault att 2000-talet skulle komma att bli ”Deleuziskt” – det vill säga visa vem som bäst hade beskrivit det på förhand. Så kan det nog komma att bli, och har delvis redan blivit, på gott och ont.
Som jag förstå det var det en humoristisk utsaga som Foucault kom med, för han visste så klart, liksom Deleuze, att framtiden är en öppen fråga. Fast han hade rätt i att filosofins värde hade en varaktighet som sträckte sig långt utanför sin samtid. Fascismen finns alltid där under ytan, det har den alltid gjort. Tankeverktyg har inget bäst-före-datum. Antingen fungerar de, eller också inte. Och filosofin som Deleuze och Guattari skapade tillsammans fungerar i allra högsta grad och är mer aktuell idag än kanske någonsin. Inget talar heller för att filosofin ska förlora i aktualitet. Nu när den så att säga lever sitt eget liv, bortom samtidens hype, ökar chansen att den tas emot och bedöms mer utifrån sina egna kvaliteter. Texten är den samma, men mottagandet och användningen av texten förändras med sammanhangen som texten relateras till. Tusen platåer är en öppen bok som öppnar upp. En bok att leva och utvecklas tillsammans med. Så fungerar den i alla fall för mig.
Deleuze är också, tillsammans med psykoanalytikern Félix Guattari, författare till två enormt inflytelserika verk som väl egentligen mer har diskuterats än lästs. Huvudtiteln är ”Capitalisme et schizophrénie” och de bägge delarna heter ”L’Anti-Oedipe” och ”Mille plateaux”. Den senare av dessa böcker är många gånger kultförklarad: en 650 sidor lång karneval med hardcoreteori som huvudattraktion och mängder av berg och dal-banor, karuseller, spökhus och kärlekstunnlar.
Jag värjer mig lite mot liknelsen med ett nöjesfält, men visst är det en karnevalisk bok, en explosion av tankar och uppslag. Det är dock inte en underhållande bok, utan mer en stimulerande bok som utmanar läsaren att tänka själv. Och det är här dess värde finns, att filosofin inte kräver lydnad av läsaren. Nomadologin, schitzoanalysen, minor science eller vilket av de olika begreppen (som ska ses som ett slags refränger som indirekt beskriver samma sak) man väljer och känner sig mest bekväm med, handlar om motsatsen till lydnad. Tusen platåer visar prov på och främjar utvecklingen av ett konstruktivt förhållningssätt till livet och samhället, en skapande verksamhet för skapande och positiv tillblivelse. Fascismen är en dödslängtan medan nomadologin är en livsbejakande filosofi som skapar verktyg för att nå balans mellan kulturens sammanhållande och uppbrytande krafter som finns och verkar överallt i mellanrummen. Kulturen är som livet, inget man någonsin blir färdig med, inte en process når ett mål eller något slags fullbordan. Nomadologin är en rörlig filosofi som skapar verktyg för att förstå rörelse och som kan användas för att förstå förutsättningar för förändring. Deleuze och Guattari hjälper en att förstå, hantera och följa med i rörelsen, vilket är mer hållbart än att försöka styra och kontrollera det som är allt för komplext och oöverblickbart för att kunna hanteras av människan.
Nu har ”Tusen platåer” kommit i heroisk svensk översättning av Gunnar Holmbäck på förlaget Tankekraft. Jag trodde aldrig det skulle hända.
Det är en kulturgärning av rang detta, det måste man säga. För mig är dock Tusen platåer en bok på engelska, för det är så jag jobbat med och tagit till mig tankarna. Engelskan bidrar till ett slags tröghet som gör att innehållet tar lite längre tid att tränga in i. Tankarna landar lite mjukare och det finns tid att betrakta dem från olika perspektiv och vinklar. Svårt att beskriva, men det var något jag lade märke till som student när jag inte var så van vid engelska, att språket som jag trodde skulle bli ett hinder i själva verket blev en hjälp. Den påtvingade långsamheten gav mig tid att tänka och reflektera. Upptäckten innebar att min bildningsresa tog ett språng uppåt, framåt. Att boken nu kommit på svenska gör att jag får möjlighet att återupptäcka den och dess innehåll som jag börjar få svårt att skilja från mina egna tolkningar. Tyvärr finns inte riktigt tiden att läsa filosofiska texter idag, inte som min arbetssituation ser ut. Det är en typ av text som kräver tid att tänka. En bok att reflektionsläsa, inte prestationsläsa. Viktigt dock att inte låta sig luras av att man förstår orden, för bokens budskap finns mer mellan raderna än på dem. Som jag läser Tusen platåer är det en indirekt beskrivning av det föränderliga nuet som ständigt förändras men som ändå alltid är sig likt. Både innehållet i boken och verkligheten som beskrivs är undflyende och vaga, till sin natur. Det är viktigt att göra sig uppmärksam på. Och lika betydelsefullt är det att påminna sig om att läsa texten långsamt och att tänka med den, snarare än om den.
Den publicerades första gången 1980, men dess popularitet fick en ordentlig skjuts i och med den tidigare, mer utopiska fasen av internet kring 1990. Det var framför allt ett av de många nyckelbegreppen i ”Tusen platåer” – rhizom, rhizomatisk – som tycktes beskriva den hypertextuella, nya verklighet som miljarder sammanlänkade texter skulle skapa.
Jag skulle säga att den aspekten av bokens framgång mer handlar om människans kognition och perception, än om Deleuze och Guattari och filosofin. Hypen kring internet på 1990-talet och det faktum att det fanns en öppen filosofisk text av två gåtfulla tänkare som såg ut att kunna skåda in i framtiden korsbefruktade säkert varandra. Framtiden är dock öppen, det ser jag som en av de absolut viktigaste utgångspunkterna för Deleuze och Guattari, så de förutsåg ingenting. Däremot visade internet och det faktum att det är ett slags struktur som Deleuze och Guattari skapat verktyg för att förstå, att filosofin innehåller användbara analysverktyg som fortfarande fungerar, och som kommer att fungera framöver också. Filosofi och vetenskap handlar om att förstå samtiden och hur verkligheten fungerar, inte om att förutsäga vad som ska hända, inte om att kontrollera eller styra kulturell tillblivelse. Det är en tanke oförenlig med den filosofi som Deleuze och Guattari skapat. Fascismen handlar ju om det, om att kontrollera och styra kulturen i den härskande rasens önskade riktning, mot en renhet och enhet som aldrig kan existera i verkligheten och som därför blir en destruktiv, självförbrännande dröm. Tusen platåer innehåller inspiration och uppslag till motstånd mot totalitära och fascistiska tendenser.
I bland andra Marx efterföljd anammade Deleuze–Guattari gärna naturvetenskapliga begrepp för sina filosofiska byggen. I botaniken är rhizom detsamma som rotstam. I Deleuzes betydelse är rhizomet motsatsen till böckers och teoriers vanliga, trädliknande växt. ”Tusen platåer” har ingen stam varifrån grenar växer, utan är en mer myllrande text. I en typiskt respektlös formulering utvidgas rhizomet till zoologin och jämförs med ett gryt, med många ingångar.

Deleuze och Guattari har självfallet livligt föraktats av många naturvetare, som enligt traditionen har svårt att begripa detta annekterande och förvanskande av ovedersägliga fakta i den lekfulla filosofiska teoribildningens tjänst.
Det är så tragiskt detta, att många naturvetare sitter så fast i sitt eget framgångsrika tänkande att det hindrar dem att se världen och verkligheten utifrån alternativa perspektiv. Deleuze och Guattari hämtar inspiration från alla möjliga och omöjliga håll, för att förstå kulturell föränderlighet, inte för att förklara naturen. Och forskarna som skulle kunna smickras av att ha bidragit med inspiration till en bättre teori om samhället och kulturen letar istället fel på marginalen. Istället för att engagera sig i samtal, istället för att hjälpa till att rätta felen och förbättra tankeverktygen, debatterar man och försöker förgöra filosoferna och hela det filosofiska tankebygget. Det handlar om kunskap och makt, om inflytande, och kamp om forskningsmedel, tänker jag. Och det visar på mänsklig småsinthet och okunskap. Att avfärda hela filosofin för att Deleuze och Guattari missuppfattat delar av matematiken, som de använder som inspiration, är som att avfärda en nobelpristagare i litteratur för att man hittat ett grammatiskt fel i en av hens böcker. Så fungerar varken språk, tänkande eller kultur. Allt som fungerar för att förstå kulturell komplexitet är bra och ska användas, och både verktygen och dess användningsområde ska samtalas om, inte debatteras.
Så ”Tusen platåer” kan läsas lite hur som helst, försäkrar författarna. Det är också så den är skriven, några meningar här och några där. Ett annat viktigt begrepp är ”nomadologi”, som har att göra med en kritik av politiska och ekonomiska system som strävar efter enhet snarare än utspridning och mångfald, tankens kringströvande snarare än bofasthet. Ungefär. Den tolfte ”platån” i boken – ”Traktat om nomadologin: krigsmaskinen” – är också den mest lästa och ges gärna ut separat, som i Sverige 1998 i översättning av Sven-Olov Wallenstein.
Jag instämmer i att Tusen platåer kan läsas just så som Thente säger, men vill påpeka att det sättet att uttrycka sig är lite vanvördigt. Jag ser boken som ett oerhört viktigt bidrag till samhällsdebatten, särskilt idag när populism och främlingsfientlighet sprider sig över världen. När sanning kommit att bli en fråga om tycke och smak och när Donald Trump snart innehar världens mäktigaste ämbete har relevansen med postrukturalismen än en gång visat sig. Foucault och andra ifrågasatte inte sanningen, de visade bara hur den fungerade och hade man tagit Deleuze och Guattari på allvar hade problemen som världen nu står inför kanske aldrig behövt bli så stora som de nu ser ut att bli. Utgår man från att sanning är något i eget namn och att det är det enda sättet att leva i och bygga ett samhälle är man mer än lovligt naiv, vilket nu visar sig på olika sätt och i olika sammanhang. Den som har makt (och makt är något som tilldelas en, något som uppstår mellan och växer fram underifrån) har makten även över kunskapen. Bara om man förstår det och tar den insikten på allvar kan vetenskapen försvaras och komma samhället till nytta. Idag behövs poststrukturalismen mer än någonsin, inte mindre!

Min bok om kultur som samtal tar sin utgångspunkt i Deleuze text om just samtalet, som han ställer mot debatten (eller det är i alla fall min tolkning innehållet). Och det är också en tanke som lätt missförstås. Samtalet är en inställning, ett förhållningssätt till kulturell tillblivelse. Det handlar inte om ett lättsamt chitt-chattande eller småtrevlig samvaro, utan om ett verktyg för att nå bättre kunskap och förståelse för komplexa problem. Samtala gör man inte för att nå konsensus, utan för att lyssna, lära och bli bättre. Nästa bok, den jag håller på att slutredigera just nu (på de få lediga stunder jag kan stjäla till mig) är ett slags samtal med just "Traktat om nomadologin: krigsmaskinen". För att fånga rörelsen och förändringen som nomadologins analytiska verktyg skapats för att förstå har jag valt att betitla boken Studier av förändring, i rörelse. Det är så jag ser på kultur, som komplexa förändringsprocesser som befinner sig i rörelse. Vill man forska om och förstå kultur är det förutsättningen man måste förhålla sig till. Liksom med sanningen kan man tycka vad man vill, men verkligheten är som den är.
Men det finns också många andra figurer och avsatser i denna myllrande bok. I grund och botten kretsar den kring de två storheter som i synnerhet i det intellektuella Frankrike på 1970-talet spökade överallt: Marx och Freud (politiken och begäret). Men, som filosofen Vincent Descombes med flera har påpekat, vokabulären i böckerna må vara marxistisk och freudiansk, men den röda tråden är nietzscheansk.
Deleuze och Guattari ansluter sig inte till någon stor tänkare. De tänker själva med inspiration av och tillsammans med många olika tänkare, bland annat dem Thente nämner. Det är detta jag finner så befriande och vackert med boken, för de visar på möjligheter och pekar på vägar fram. Även deras böcker kan och bör läsas på samma sätt, som inspiration till eget tänkande kring den värld och de sammanhang man lever i och har att hantera (men som aldrig fullt ut går att kontrollera). Tusen platåer är inte en bok som låser fast, utan en bok som öppnar upp och ger perspektiv. Uppgörelsen med Marx och Freud handlar inte om något slags fadersmord, inte om en kamp om makt och inflytande över tänkandet, utan om att visa på orimligheter och problem i alla totalitära tankebyggen som kräver disciplin och trohet mot upphovspersonen, samt om att ta vara på det som trots allt fungerar och fortsätta filosofera i samma andra utan att kasta ut några barn med badvattnet.
Det finns ofantligt mycket att diskutera kring ”Tusen platåer”. Bäst gör man det på onsdag den 9 december klockan 18, på Bio Rio i Stockholm. Då samtalar Sven-Olov Wallenstein, Fredrika Spindler och Christopher Kullenberg om denna bok, som känns mer aktuell än någonsin.
Tyvärr missade jag detta tillfälle, men jag håller med om att Tusen platåer är en bok som man aldrig blir färdig med, en ständig källa till inspiration, en ögonöppnare och perspektivgivare som hjälper en förstå samtiden bättre, och jag fick ju ta del av Kullenbergs tankar i Göteborg (som del två och tre i denna serie bloggposter handlar om).

måndag 5 december 2016

Illusioner av valfrihet, rationalitet och kontroll

Än en gång hittar jag uppslag att blogga om på Under Strecket. Denna gång är det Fredrik Svenaeus från Södertörn som står bakom texten jag tänker med, som handlar om valfrihetens dilemman och paradoxer. Det blir ett samtal om ett samtal om ett samtal för utgångspunkten för Svenaeus tankar är boken Valfrihetens tyranni, (övers: Oskar Söderlind; Tankekraft förlag) författad av den slovenska psykoanalytikern och kulturteoretikern Renata Salecl.
Salecl är en del av den så kallade Ljubljanaskolan vars mest kända medlem är Slavoj Žižek och som verkar i den franske psykoanalytikern Jacques Lacans anda. Lacans idéer i kombination med tysk filosofi appliceras på allt från Eurovision Song Contest till ­finanskrisen för att bättre förstå vår samtid och belysa dess patologiska tendenser. Sloveniens och hela Östeuropas samtidshistoria är viktig i sammanhanget, genom det snabba skiftet från en kommunistisk till en kapitalistisk och nationalistisk agenda som ägde rum på 90-talet. Salecl blev doktor i såväl filosofi som sociologi på 80-talet i Ljubljana och är idag professor i juridik vid olika universitet i London och i New York. Precis som Žižek rör hon sig över ämnes- och nationsgränserna med en förbluffande lätthet och snabbhet i sina kulturteoretiska analyser.
Tillvarons kontingenter behöver undersökas. Problemen som går att härleda till det som är och tas för givet behöver undersökas, för är tankarna, lösningarna, sätten att organisera samhället och människornas vardag inte NÖDVÄNDIGA kan de förändras och grunden för problemen undanröjas. Kulturvetenskapliga analyser handlar om det som är och det som skulle kunna vara. Ett slags ständigt samtal om tillvarons föränderlighet och kulturens konsekvenser. Och valfrihet är ett inslag i samhället och kulturen som behöver undersökas eftersom det påverkar många olika aspekter av livet och tänkandet. Att människor vill välja är inte svårt att förstå, eller att det finns en lockelse i att erbjuda valfrihet. Frågan är vad de ökande möjligheterna att välja gör med oss, både som kultur och individer. Även utan kunskap om hur stor valfriheten är egentligen, eller om valfriheten i själva verket är skenbar, är frågan viktig att undersöka.
Enligt den så kallade rational choice-teorin kal­kylerar man med sina olika preferenser när man ställs inför en valsituation. Vad talar för att välja A i kontrast till att välja B eller C? Vilka är vinsterna respektive förlusterna med de olika alternativen? Bara genom att uppfatta och behandla valsituationer på ett sådant sätt kan vi fatta rationella beslut och få det som vi vill ha det i livet. Bara på så sätt kan vi bli de personer som vi verkligen vill vara.

Salecls genomgående kritik av rational choice-teorin är att de val vi träffar i livet mycket sällan är medvetna eller rationella på detta sätt, och att de inte heller bör vara det.
Det finns gott om stöd för tanken att valen som görs i praktiken inte är rationella eller styrs av logik. Insikten har dock svårt att haka fast i det allmänna medvetandet, för människor i gemen vill uppfatta både sig själva och andra som rationella. Insikten om hur lite av det som sker i samhället styrs av regler, kontrollsystem och rationalitet är dessutom skrämmande. Fast om det nu är så att människan i hög grad styrs av affekter vore det idiotiskt att förneka det och avstå från att undersöka saken. Det är inte kulturvetarnas fel att verkligheten ser ut och fungerar som den gör. Man kan tycka vad man vill om resultatet, och är det felaktigt ska det kritiseras, men är det sant och fungerar bör kunskapen så klart användas. Tyvärr möts kulturvetare ofta av skepsis, för att resultaten inte överensstämmer med rådande kulturella föreställningar om vad vetenskap är och vad som kännetecknar verklig, viktig kunskap. Det är ett annat exempel på känslornas makt över tanken. Vem väljer man att lyssna och lita på?
Vi väljer på basis av vårt känslomässiga begär, som styrs av omedvetna processer och som per definition aldrig kan tillfredsställas. Vi åtrår nämligen alltid djupast det vi inte kan få och blir därför besvikna när vi får det vi trodde vi ville ha – och börjar genast längta efter ­något annat. Men ännu värre än dessa besvikelser är kanske den ångest som uppstår till följd av kravet att ständigt behöva välja. Valfriheten är den sen­moderna människans livsfundament och inget ämne är för litet eller trivialt för att ingå i den individuella kalkyl där traditionens hierarkier har upplösts. Att samhället eller någon annan icke självvald auktoritet skulle tala om för en vad man behöver eller hur man ska leva upplevs som en form av förtryck. Den attityden finner vi hos såväl nyliberaler som identitetstänkare i Sverige idag.
Här finns så enormt mycket klokskap koncentrerad i ett kort stycke text. Kanske är det skammen över insikten om att man är slav under egna och andras känslor som gör att valfriheten idealiseras? Kunskapen bottnar i grundläggande psykologi. Den klassiska sketchen av Hasse och Tage, där Gösta Ekman inte kan bestämma sig för om han ska köpa Aftonbladet eller Expressen, som skapades i ett helt annat samhälle med långt färre valmöjligheter -- ingen valde då telefonbolag, elbolag, skola eller TV-kanal, och dessutom var utbudet som gick att välja mellan väldigt mycket mindre -- är talande på många olika sätt. Vad är det man skrattar åt? Det är att Ekman lägger ner så stor möda på ett så pass trivialt val, att han inte bara tar en tidning och ägnar sin tid åt livets väsentligheter. Sketchen speglar en helt annan tid, ett helt annat samhälle. Där och då fanns dels tid att välja, dels behövde man inte välja mellan så mycket. Idag TVINGAS man allt oftare välja, och sedan får man leva med resultatet. Väljandet tar tid och stjäl fokus och uppmärksamhet från livets väsentligheter. Ska man välja en stor eller liten kaffe? En bulle till kaffet? När en resa ska bokas finns det flera sajter på nätet att välja mellan, vilka hjälper en att välja. Genom hela dagen, året, livet ställs nutidsmänniskan för ständiga val där alla var hänvisade till samma lösning, på gott och på ont. Förr tänkte ingen i vardagen på varifrån elen kom ifrån, bara på vad den kostade (men alla betalade samma pris). Det klagades på Televerket, men det gick lika bra att ringa då som nu. Det enda som förändrats är möjligheten att välja, och med tanke på vad psykologin säger om valfrihetens känslomässiga och kognitiva effekter borde det mana till eftertanke. Vad händer när man måste välja skola? Blir man lyckligare av det, och blir den generella kunskapsnivån och förmågan att tänka kritiskt, analytiskt i landet som helheten bättre? Eller är det bara (den irrationella) önskan att få välja som tillfredsställs? Hur mycket tid och resurser går egentligen åt för att effektuera alla dessa olika val? Skulle den tiden och de resurserna istället kunna användas bättre? Det är verkligt viktiga frågor som behöver ägnas mycket mer uppmärksamhet än vad som är fallet idag.
Eftersom valmöjligheterna är så stora när man som konsument ska bestämma sig för en produkt eller tjänst är risken uppenbar att man inte gör det optimala valet. Att informera sig om alla möjligheter och värdera och väga dem mot varandra på ett rationellt sätt är i praktiken nästintill omöjligt. Man kan köpa hjälp av experter, men i så fall måste man först välja vem man ska lita på.
Detta vet alla. Ändå talas det om behovet av att ÖKA möjligheterna att välja. Varför, och vilka blir konsekvenserna? Idag debatteras det flitigt för eller mot ökad valfrihet, för eller mot vinst och så vidare. Varför inte samtala istället, om konsekvenserna av valfrihet och tvånget att välja. Ytterst handlar det ju om strävan efter att leva ett gott liv. Vi säger ju dessutom att människan är rationell, så varför inte använda förmågan på bästa sätt. Att tvingas välja mellan 30 olika sorters kaffe, 10 olika smörgåsar och om det ska vara take-away eller inte, om man ska betala med kort eller kontanter, samt om man inte vill ha en extra shot för bara 5 kronor tar på krafterna. Att redan innan man kommit fram till jobbet ha gjort av med tid och energi som skulle kunnat användas bättre, påverkar samhället och hållbarheten. 
Dessutom oroar man sig kanske för att man har uppfattat själva avgränsningen av valsituationen på fel sätt. Frågan är kanske inte hur det nya köket ska se ut, utan om det egentligen är ett nytt jobb eller en ny partner man vore i behov av. Och även tillfredsställelsen över att ha träffat ett bra val kan lätt ­förvandlas till ångest över risken att det kommer att visa sig att det trots allt var fel. För att kunna bemästra alla frestelser och inte göra dåliga val ålägger vi oss därför olika former av tvång: dieter, träningsprogram, stränga tidsscheman för arbete och fritid och långa listor på allt som måste göras. Vi söker råd av livsguruer och coacher för att etablera de ramar för vårt liv som samhället och traditionen inte längre kan tillhandahålla.
Varför inte bara säga: STOPP OCH BELÄGG! Låt mig bara vara IFRED. Jag behöver tid att TÄNKA, tid att bara vara. Livet rinner en mellan fingrarna. Jag vill inte behöva välja i tid och otid. Jag vill uppleva livet, inte fokusera på meningslösa val rörande betydelselösa saker som ändå inte gör någon skillnad. Jag vill att mina barn ska gå samma skola som alla andra och därigenom få samma chans att bygga sig ett liv utifrån sina personliga intressen och förmågor. Jag vill att alla ska ha samma telefonbolag, så att alla tillgängliga resurser kan riktas mot och användas till det som verkligen är viktigt: Driftsäkerheten. Vad är värdet med att ha två eller flera distributörer av post, när det enda vi vill är att breven och paketen ska komma fram i tid? Elpriserna är idag högre för alla än innan möjligheten att välja påtvingades oss. Hela samhällets infrastruktur håller på att vittra sönder eftersom bolagen konkurrerar om kundernas uppmärksamhet i den mördande konkurrensen, istället för att fokusera på underhåll, driftsäkerhet och kundnöjdhet. Och politikerna satsar hellre på att bygga en helt ny höghastighetsbana för miljarder än ser till spåren som redan finns faktiskt fungerar. I kampen om väljare är det bättre att satsa stort på nya projekt än att underhålla de gamla.
Att det är så svårt och ångestfyllt att bestämma sig handlar också om att vi, enligt Salecl, egentligen inte väljer det vi själva vill ha utan det vi hoppas att andra ska uppskatta – vi vill ha deras bekräftelse ­eller avund. I själva verket är nästan alla människor, också när de hyllar individualism och normbrytande, mycket osjälvständiga. Att välja något som inte är i överensstämmelse med det gängse handlar ­oftast bara om att vi söker bekräftelse från någon privilegierad eller avantgardistisk grupp som vi vill tillhöra. Försöken att bygga något eget eller äkta innebär en ständig ängslan över att inte få bekräftelse av rätt person.
Människa blir man tillsammans med andra, och ens individuella identitet betraktas genom andras ögon. Ingen människa är en ö, för vi är alla del av samma helhet. Bara genom att inse det och ge upp en del av sin autonomi kan verklig frihet (det vill säga frihet i praktiken, inte i teorin) skapas. Bara i skydd av ett samhälle, det vill säga tillsammans och i samverkan (vilket är omöjligt utan kompromisser) med andra, kan individen vara fri. Fullkomlig frihet är en OMÖJLIG dröm om och längtan efter något som inte existerar. Talet om valfrihet är med andra ord en illusion, ett uttryck för självbedrägeri. Vill man verkligen vara och göra bruk av sin inneboende förmåga till rationalitet är detta saker som måste accepteras och göras till utgångspunkten för samhällsbygget. Valfriheten sliter isär och bygger murar, och leder inte till ökad frihet, bara till mer stress, mindre tid och sämre hållbarhet.
Valfrihetsideologin är den variant av den moderna människans självförverkligande som idag tryckt tillbaka de flesta andra idéer om hur vi bör forma vår identitet utan tillgång till traditionella värdehierarkier. Den har föregångare i romantikernas idé om det mänskliga livet som ett självskapat konstverk, existentialisternas insisterande på att vi är dömda till frihet och kapitalismens hyllande av the self-made man. Politisk frihet och jämlikhet – föreställningen att varje mans och kvinnas röst räknas lika – hör också till denna idétradition som har urholkats och vanställts genom valfrihetstyranniet.
Nästan alla partier idag söker mandat för idén att politikernas uppgift är att öka valfriheten och minska statens makt och inflytande. Ingen ska lägga sig i mitt liv. Var och en sin egen  lyckas smed; är budskapet som säljs in med mördande reklam (för att tränga igenom bruset av alla andra som vill hjälpa oss välja genom att säja på oss sina idéer). Men vad får det för konsekvenser? Vad händer när individerna bryter sig fria från statens tvingande bojor? Jo, man tvingas bara in i andra beroendeförhållanden. Det är ju inte barnen själva som väljer skola, det gör ju föräldrarna åt sina barn. Barnen kan dock inte välja föräldrar, eller familjehistoria. I praktiken kastar oss valfriheten från staten in i andra ofta mer tvingande beroendeförhållanden. Staten är demokratis och den kan fördela makt och dessutom förändras om konsekvenserna visar sig vara negativa. Det går inte att byta föräldrar och släkt och den som försöker göra uppror mot banker, arbetsgivare eller andra möjliggörare som krävs för att man ska klara sig kommer att bli grymt besviken. 
Att livet är ett projekt betyder nämligen idag inte att det är ett konstverk eller ett politiskt bygge; det betyder att det är ett privatekonomiskt företag. Det sätt på vilket managementtermerna smugit sig in i vårt självförverkligande är mycket avslöjande: vi ”investerar” tid och resurser i våra relationer och förväntar oss ”avkastning”. Med jämna mellanrum bör vi ställa upp ”bokslut” och ”omvärdera våra strategier och vår målbild”. Vi är inte bara anställningsbara utan också mer eller mindre konkurrensmässiga på kärleksmarknaden där vi laddar upp våra profiler och får erbjudanden som vi kan tacka ja eller nej till med full ånger- och returrätt.

Att få barn är också en investering och det förefaller därför bara rimligt att vi kan och får ha inflytande över när det ska ske och vad för slags ­avkomma det ska bli. Omständigheter kring föräldraskap regleras bäst av kontrakt, inte bara när vi hyr en livmoder eller köper könsceller, utan också när barnet ska växa upp och förräntas i ett samarbete mellan olika investerare (mammor och pappor).
Är drömmen om valfrihet en önskan i eget namn eller en konsekvens av andra beslut och kulturella normer? Är det individualismen som ger oss valfriheten, eller är det valfriheten som ger oss individualismen? Det är lätt att se som investerare och som nyttomaximerare, men det handlar överallt om relationer. Barnen uppfattas kanske som MINA, men jag är ju också ett barn, mina föräldrars barn. Om jag ser mina barn som en investering måste jag acceptera att själv betraktas som mina föräldrars investering. Utan köpare av bostadsrätter finns inga säljare, och vice versa. Ökar priserna måste även jag betala mer. Det är ett fundamentalt tankefel att enbart identifiera sig med det som KÄNNS bäst. Mäklarna är bra på att trissa upp priserna och gör reklam som riktar sig till dig som SÄLJARE, men om du inte ska bo i en koja i skogen måste du ju samtidigt vara KÖPARE på samma marknad. Det går inte att göra ensidiga val, för allt handlar om relationer. Ingen människa är en ö, det är oerhört viktigt att påminna sig om det! Frihet är aldrig absolut, den är alltid villkorad och relativ.
Den senmoderna valfrihetsmänniskan vill minimera risker och skapa förutsägbarhet – just som de som investerar på aktiemarknaden. Samtidigt vill hon hålla alla dörrar öppna om något bättre skulle dyka upp – ett nytt jobb, en ny partner, ett nytt hus, och så vidare. Det låter sig inte förenas. Men problemen är inte bara att teorin om rationella val och det goda livet som ett företag är felaktiga eller att de gör oss olyckliga; att vi i själva verket lever under större tvång och stress än någonsin trots vår relativa rikedom. Det allvarligaste problemet är, enligt Salecl, att ”succén för valfrihetsideologin i dagens samhälle ligger i att den gjort människor blinda för det faktum att deras faktiska val begränsas mycket hårt av klyftor i samhället och att frågor rörande till ­exempel arbetets organisering, hälsa, säkerhet och miljö i allt högre grad ligger utom räckhåll för vad de kan påverka genom individuella val”.
Valfriheten skymmer sikten och tar fokus från livets verkliga väsentligheter. Samhället håller på att förvandlas till ett illusionstrick där alla lurar varandra att tror att vi lever i den bästa av världar. Det gör vi ju, men sanningen är att vi alltid gör det. Samhället, kulturen och människan är inte som vi önskar att de vore, utan de är som de är. Poängen med och värdet av kulturstudier och analyser av det slag som Saleci visar prov på är att vetenskapen ger kunskap och förståelse för allt som måste accepteras, samtidigt som det ger insikt om vad som kan förändras. Ett annat och bättre samhälle är möjligt, om tillräckligt många bara vill och gör något för att förändra det som är. Fast det krävs tid att tänka efter för att skapa utrymme och möjlighet att faktiskt ta informerade och kloka beslut. Valfrihetshetsen leder i motsatt riktning och tvingar fram mer effektivitet, splittrat fokus och mindre tid. Tvånget att välja gör oss dummare, vilket riskerar utvecklas till en ond spiral.
Men om de fria val som människor faktiskt ­sysselsätter sig med har förvandlats till egocentriska kvasival, hur är det möjligt att befria sig från denna situation? Hur kan vi välja att inte välja utan att vår vägran förvandlas till ännu en sofistikerad disciplineringsloop i valfrihetssystemet? Ett politiskt engagemang som inte är narcissistiskt eller kan tolkas i företagsekonomiska termer är förmodligen Salecls svar. Men det är lättare sagt än gjort för alla oss som älskar att välja. Också när vi plågas av det.
Det handlar inte bara om vem JAG är, för jag är ingenting utan DU. Och samhället växer fram mellan oss och det förändras när och blir hållbart genom vår ömsesidigt insikt om att alla är del av samma VI. Att vara människa är inte att vara fri. Vi är alla beroende av varandra. Ensam är inte stark, bara ENSAM och utlämnad till sin egen narcissistiska beundran av sin egen spegelbild. Samhällets och politikens uppgift är inte att öka medborgarnas möjligheter att välja, utan att begränsa valfriheten. Bara när valen verkligen handlar om viktiga saker kan man tala om frihet att välja, och för att verkligen göra kloka val behövs en skola som fungerar, ett stabilt och hållbart samhälle som alla bidrar till samt tid att tänka över dels vad man ska välja, dels om man ska avstå.

Bara genom att ge upp sin autonomi kan människan bli fri!

söndag 4 december 2016

Vad är en människa värd?

John Sjögrens kloka text om människovärde i SvD kan jag inte låta bli att reflektera kring och tänka med. Vad är en människa värd egentligen? För att verkligen svara på frågan är det avgörande att inte hasta till svaret: 42, eller vad det nu skulle kunna vara. I vår digitaliserade värld finns det gott om svar och lösningar och det skapas nya hela tiden. Bättre, snabbare, effektivare och så vidare. Så säljs svaren och lösningarna in. Fast här har vi att göra med en existentiell fråga, ytterst en fråga om liv och död. Då håller det inte att hasta iväg. Stanna upp. Tänk efter. Vad är det att vara människa; för dig, för dina nära och kära, och för alla de andra? Och, hur definierar man ett värde? Handlar det om tillgång och efterfrågan? Om intelligens, produktionskapacitet, lydnad och följsamhet, eller har människan (vad det nu är) ett EGET värde? Det handlar om frågor utan givna svar. Frågor som aldrig kan avgöras en gång för alla, frågor som kräver analytisk kompetens och förståelse för paradoxer och komplexitet. Hermeneutisk kompetens behövs, i kombination med positivism. Vad som behövs till vad avgörs av frågan och kunskapsmålet. Så tänker jag, spontant, innan jag börjat läsa Sjögrens text.
Tidigt i höstas skrev DN:s Johan Hilton en krönika som jag ännu inte riktigt lyckats skaka av mig. Det var en fin text där Hilton, efter att ha bevittnat en obehaglig misshandel i tunnelbanan, pläderade för ett återupprättande av människovärdet (DN, 23/8). Jag håller givetvis med Hilton. Människans okränkbara värde måste försvaras, gång på gång.

Vad jag inte riktigt kunnat släppa är dock Hiltons behov av att liksom ursäkta sin egen utsaga. Han skriver: ”Ofta känns det lite religiöst och suspekt att hänvisa till ett begrepp som ’människovärde’, det finns något kletigt och gråtmilt över det hela.”

På sätt och vis blottlägger Hiltons ursäktande hållning den kris människovärdet hotas av i en sekulär kultur. Hiltons ambivalens, att han predikar människovärdet samtidigt som han känner att detta är ”religiöst och suspekt”, skulle kunna förstås som ett uttryck för just denna kris. Det handlar om en gnagande fråga inuti den moderna och sekulariserade människan: hur ska människovärdet upprätthållas när det inte längre finns någon instans utanför människan, en Gud eller Skapare, som givit och garanterar detta värde?
Innehållet hittills, i Sjögrens artikel, innehåller mer humanvetenskaplig substans än många av utbildningsprogrammen som idag ges på landets högskolor. Håller med om att Hiltons ambivalens speglar samtidens och den kris vi just nu lever mitt i. Det är emellertid en missuppfattning att det finns en motsättning mellan religion och ett sekulärt samhälle. Religionen står inte och faller med Guds existens. Det finns gott om teologer som söker svar på religiösa frågor utan att be till en Gud som förväntas ha Svaret. Problemet idag är att man ersatt ett system med ett annat. När religionen övergavs kastades barnet ut med badvattnet när (natur)vetenskapen antogs kunna ge oss alla svar på alla frågor. Religionskritikerna hänvisar till en nidbild av den kyrka som förkastas, och eftersom det är viktigt att vara logiskt stringent i sitt resonemang anklagas alla religiösa för allt som sägs och görs i alla religioners namn. Radikala islamister som halshugger kristna klumpas ihop med svenska präster och alla beskylls för att de tror på en gubbe som sitter på ett moln och lovar evigt liv, oskulder, guld och gröna skogar. Det är en ovetenskaplig, fördomsfull och djupt orättvis uppfattning. Utan kunskap om religion och den analytiska kompetens man får genom att lära sig hantera trosfrågor kan frågan om människovärdet aldrig besvaras på ett klokt och hållbart sätt. Om sekularism rakt av antas kunna ersätta religionen har någonting gått snett i utbildningssystemet.

Humanvetenskaplig kunskap, som det talas mycket om, men är styvmoderligt behandlat i akademin, behövs för att förstå att religion och tro inte är en enhetlig, programmatisk inställning till kunskap, människan och meningen med livet. Det är djupt problematiskt att sätta likhetstecken mellan religion och suspekt, och det behöver verkligen ingen gud för att tala om människovärde. Vad som behövs är dock kompetens att hantera trosfrågor, för människan får det värde vi ger människan. Människovärde är en trosfråga, en kulturell överenskommelse. Det behövs bildning, kritiskt tänkande och analytisk kompetens att hantera frågan om människovärde som är en fråga utan givet svar. Tro handlar om oändligt mycket mer än om Gud. Det finns ingen motsättning mellan tro och vetande och det handlar inte som sekulär eller religiös, för det går utmärkt att kombinera dessa saker. Det man vet vet man och det ska man så klart anpassa sig efter, men allt går inte att veta. Värdet av en människa eller meningen med livet är två frågor som bara går att besvara genom att utveckla trosföreställningar som fungerar. Det handlar om komplementära kunskaper och kompetenser och båda behövs, men fungerar olika bra i olika sammanhang och till olika saker. Religionen blir bara så suspekt, kletig och gråtmild som den tillåts bli av människor som sluter sig samman i gruppera antingen för att tro eller för att diskutera vetenskapens senaste rön.
Filosofen Jürgen Habermas var tidigare knappast känd för sitt engagemang för religion. Snarare var han länge en anhängare av sekulariseringsteorin och hävdade att religionen skulle få en allt mindre roll att spela, eller rent av helt försvinna, i det moderna samhället.

I början på 00-talet förvånade dock Habermas många, när han mer eller mindre gjorde en helomvändning i frågan. Sekulariseringsteorin stämmer inte, hävdade Habermas nu, religionen är inte på tillbakagång i västerlandet och de religiösa traditionerna har en viktig roll att spela i försvaret för grundläggande mänskliga värden.
Religionen har långt ifrån spelat ut sin roll i dagens sekulära samhälle. Sekulariseringen hade kunnat spela ut religionen, om vetenskapen tagit frågorna som religionen försöker besvara på allvar. Människor slutar inte fundera över eviga, existentiella frågor bara för att kyrkan skiljs från staten och makthavarna bestämmer att från och med nu är det vetenskapen som ska vara vägledande för alla beslut. Funderingar över meningen med livet eller frågan om människovärde går inte att stänga av eller förbjuda, särskilt inte i ett samhälle som förbundit sig att försvara de grundläggande mänskliga rättigheterna. Och religionen tar dessa frågor på fullaste allvar. Religionen avfärdar inte människors oro eller skrattar åt sökande efter svar. En vetenskap som på fulaste allvar hävdar att en sådan sak som kärlek egentligen är neuroner och nervimpulser i hjärnan kan aldrig någonsin ge någon människa svar som fungerar för att förstå livet. Det sekulära samhället ersatte blind tro på Gud med en lika blind tro på vetenskapen, och resultatet har vi nu att hantera.
Habermas såg nu i stället en stor fara med religionens alltmer begränsade utrymme i det offentliga samtalet. Just tanken om människovärdet och universella mänskliga rättigheter är i västerlandets historia så oupplösligt förenade med de judiska och kristna traditionerna, att man skulle få svårt att motivera dessa värden om banden till de religiösa traditionerna helt löstes upp.

I den judisk-kristna traditionen motiveras människans absoluta och okränkbara värde genom att människan är en skapad varelse, rent av formad till Guds avbild. Människovärdet är alltså inget människan själv uppfinner. Värdet är människan givet, nedlagt i henne av en utomvärldslig, transcendent, instans. En av sekulariseringens kanske främsta effekter är att den gjort människan avstängd för en sådan transcendent verklighet.
Både religionen och vetenskapen har lätt att fastna i dikotomiska uppfattningar om antingen eller, och vetenskapens företrädare kan vara lika fundamentalistiskt bokstavstrogna som religösa fanatiker. Gränserna mellan människor, kulturer och tankesystem är aldrig så klara och tydliga som människor vill och önskar. Att människovärdet skulle vara givet av Gud är en trosföreställning, men vad spelar det för roll egentligen? Om vetenskapen inte kan komma upp med ett bättre svar, och om religionens svar fungerar är det väl bara att lyssna och lära? Skulle det visa sig att svaret ger upphov till fler problem än det löser går det att modifiera svaret, i alla fall i ett samhälle som byggts av och för människor (vilket både religiösa och sekulära samhällen kan vara). Det fina med trosfrågor är att de kan förändras, till skillnad från evidensbaserade, vetenskapliga svar på frågor som aldrig kan ifrågasätta med mindre än att man för fram gedigna motbevis. Vad som behövs i samhället är en mer pragmatisk inställning till livet, samhället och människovärdet. Det viktiga är inte om värdet bottnar i tro eller vetande, utan om svaret på frågan fungerar och gör samhället mer hållbart, om innehållet i de samhällsbärande begreppen är öppna för diskussion.
Detta är i alla fall ett av de spår som den störste tänkaren kring sekulariseringen, filosofen Charles Taylor, är inne på. Taylor (som Carl Rudbeck föreslog som värdig mottagare av Nobelpriset i litteratur i en krönika här i SvD, 10/10) kallar det moderna jaget för ”the buffered self”, ett slutet jag. Ett jag krökt kring sig självt. Ett jag, som i motsats till det förmoderna jaget, inte längre är öppet för det transcendenta.

Man kan fråga sig om inte ett sådant slutet jag också är förutsättningen för den post-sanningens era som vi nu alltmer tycks ha gått in i. För vad är ett ärligt och öppet sanningssökande om inte en form av själv-transcendens, att gå bortom sig själv för att där hitta en sanning grundad i en verklighet utanför sitt jag?

Ett jag slutet kring sig självt kan dock aldrig finna någon -annan sanning än den hon själv uppfunnit, inte ta till sig några andra värden än dem hon själv tillskriver människor och ting.
På högskolan talas det om att dagens studenter i hög utsträckning är jag-lojala och bara bryr sig om vad de själva kan vinna av att göra olika saker. Den inställningen föder ett behov av kontroll, för tilliten rubbas om alla bara bryr sig om sig själva. Solidariteten utarmas och fler tvingas se om sitt eget hus. Skatt anses av många vara stöld och det finns de som vill ha tillbaka lika mycket som man betalat. Tecknen på att det håller på att växa fram en individualism som sluter sig om sig själv och som isolerar människor från varandra är många och oroväckande. Tänker på det som Karl-Ove Knausgård sa i sitt sommarprogram om det han la märke till när han läste Hitlers Mein Kampf, att där bara finns ett Jag/Vi, och ett hotfullt dom. Inga Du. Bara jag betyder något och är värd att lyssna på. För att kunna möta ett Du krävs att man tillerkänner den andre samma värde som en själv, annars finns en uppenbar risk att man blir paranoid och behandlar alla andra som potentiella hot. Om alla bara bryr sig om sig själva är det ingen som bryr sig om mig. Det kan tyckas vara en paradox, men ett samhälle med enbart individer är inget SAMHÄLLE. Ett samhälle är något man bygger tillsammans och utan en fungerande föreställning om olika människors grundläggande, okränkbara värden, kan samhället aldrig bli hållbart. Det fina med ett människovärde som är kollektivt framförhandlat och likvärdigt för alla är att det liknar kärleken som växer ju mer den sprids. Problemet är att frågan liknar fångarnas dilemma, det fungerar om alla bara är solidariska och inte faller för lockelsen att bara ta del av fördelarna utan att ge.

Fokus i frågan är kanske fel? Vi borde prata mer om vilka värden som är önskvärda och om/hur de fungerar på kollektiv nivå. Människans värde måste vara kollektiv, det kan inte vara individanpassat. Utan förhandlingsvilja och mellanmänsklig solidaritet fungerar det inte, och det drabbar alla lika. Individualism är en lika problematiskt ytterlighetsposition i ett slags samhällsbyggandets kontinuum som kollektivism. Det enda hållbara är en position någonstans mellan, och det är så man bör gripa sig av frågan om människovärde menar jag, genom att SAMTALA om olika definitioner och dess olika konsekvenser. Frågan om grundläggande mänskliga värden är inte en fråga som går att debattera, för det ligger i sakens natur att det krävs förhandlingar och kompromisser. Liksom ifråga om demokrati skulle man kunna säga att det är det minst dåliga sättet att bygga ett samhälle på, men det finns inget bättre sätt så det är bara att acceptera.
Men när det gäller just människovärdet är det som om det moderna jaget vacklar. Hon anar att detta värde inte endast är en tanke av människa tänkt, utan något givet. För vad är det vi drabbas av när vi ser människovärdet kränkas, när vi exempelvis ser en liten barnkropp uppspolad på Medelhavets strand? Inte är det någon kletig och gråtmild sentimentalitet. Inte heller är det ett känslokyligt konstaterande i stil med: ”eftersom vi kommit överens om att människan har ett värde så tycker jag att detta är hemskt”.

Nej, hela vår varelse drabbas av det skandalösa och fruktansvärda i denna scen. Vi känner instinktivt att varje enskilt människoliv har ett värde, inte för att vi kommit överens om detta, utan för att denna överenskommelse snarare är en bekräftelse av ett värde som finns där oavsett vad vi tänker om det. Man skulle kunna säga att en sådan scen slår hål på ”the buffered self” och för en stund gör oss mottagliga för en sanning utanför oss själva.
Kan det inte snarare handla om att insikten slår en om att: DET KUNDE VARIT JAG. En reaktion styrd av hjärnans spegelneuroner. En effekt av den evolutionära insikten om att människan är beroende av andra för sin egen existens. Det finns vissa saker som inte går att ifrågasätta med mindre än att man utvecklar en patologisk egoism och odlar ett informerat ointresse för andra och deras lidande. Man brukar säga att människan föds som en älskande och beroende individ, men att man genom att leva i en kultur (där dessa egensaker anses vara önskvärda) lär sig hata och behandla andra inhumant. Kulturen är dock ett tunt skal som aldrig helt går att kontrollera. Problemet är att människan är sammansatt och komplex. En massa olika tankar, känslor, egenskaper och kompetenser samsas inom och härbärgeras i kroppen som hela tiden står i kontakt med andra människor. Valet står inte mellan tro eller vetenskap, inte mellan om människan har eller inte har ett eget, grundläggande värde. I alla samhällen finns individer med olika uppfattningar om värdet OCH en kultur som jämkar samman de olika tankarna och viljorna till ett medelvärde. Frågan handlar därför om graden av medvetenhet. Antingen tar vi frågan på allvar, sätter oss ner och reflekterar tillsammans över vad vi kan enas om och vad som fungerar, eller också låter vi bli att tänka och agerar på känsla och låter det bli som det blir. Oavsett vad vi gör kommer det att ge upphov till konsekvenser och dessa ungår ingen.
Så för att återvända till Johan Hiltons krönika. Finns det något ”religiöst” med att hänvisa till människovärdet? Ja, utan tvekan. Är det ”suspekt”, ”kletigt” och ”gråtmilt”? Nej, snarare legitimt, osentimentalt och högst förnuftigt.
I ett samhälle där graden av bildning är hög finns en väl utvecklad insik om och förståelse för religionens olika uttryckssätt och innebörder och där existerar ingen motsättning mellan tro och vetande. Bildning handlar om förmågan att med stöd i breda och djupa kunskaper hantera blandformer, komplexitet och sammansatta fenomen. Världen, liksom människans grundläggande värde, är aldrig dikotomisk utan dialektisk. Det finns inga enkla svar och det handlar aldrig om antingen eller utan alltid om mer eller mindre av både och. Både regionen och vetenskapen har svar och ger kompetens som kan användas till och behövs för olika saker. Först när man förstår det kan ett konstruktivt samtal om människans värde inledas. Ingen kan veta vad det samtalat resulterar i för ett svar, för det finns inget GIVET svar. Svaret måste uppfinnas av människor som tillsammans insett att de är ömsesidigt beroende av varandra. Svaret på frågan i titeln är därför att en annan människa är lika mycket värd som jag; varken mer eller mindre. Och nyckeln till hållbarhet handlar om att inse att det inte finns några enkla lösningar. Utan en väl utvecklad, kollektiv förmåga att hantera komplexitet kan ingens värde garanteras. Människa blir man tillsammans.