söndag 22 april 2018

ADHD-dagboken, om matens betydelse

För ett halvår sedan började jag äta annorlunda. Eftersom jag skrev om det här på bloggen och väldigt många reagerade på det inlägget tänkte jag nu reflektera över vad som hände sedan. Beslutet att ändra kosten växte fram och det var inte med någon särskild intension eller mål jag förändrade min kosthållning; jag ville må bra helt enkelt.

Under en lång period innan jag bestämde mig hade jag av olika anledningar minskat på köttätandet men i höstas slutade jag i princip helt. Det var ett trivialt beslut och ingen stor sak, det var inte det som var omställningen. Efter att ha läst om tarmflorans betydelse för hälsa och humör började successivt äta mer mångfaldigt: mer grönsaker, bönor, nötter, frön, frukt och fibrer. Jag insåg hur ensidigt jag ätit tidigare. Omställningen handlade egentligen bara om detta, om att öka mångfalden och minska köttätandet. Idag äter jag betydligt mer än jag gjorde för ett år sedan, och jag är sällan hungrig; ändå går jag sakta ner i vikt. På ett halvår har jag tappat cirka tre kilo.

Det som verkligen fick mig att ta steget fullt ut var att jag testade att äta resistent stärkelse (rå potatis eller potatismjöl utrört i vatten) och efter bara någon dag kände en markant skillnad i magen och tarmarna, som jag under lång tid haft problem med. Innan omställningen kunde minsta nyansskillnad i vardagen eller på arbetet trigga igång oro i magen som snabbt spred sig i systemet. Skillnaden mellan då och nu är markant. Jag sover bättre, är betydligt mer stresstålig och känslornas toppar och dalar har jämnats ut. Stirrigheten och oron har minskat betydligt och jag känner mig idag mer i harmoni. Därför skriver jag om detta, för att dela med mig. Jag vet så klart inte hur representativ jag är, men för mig har omställningen inneburit en markant skillnad till det bättre. Förkylningarna har den här vintern nog varit lika många, men de har varit betydligt lindrigare och bihålorna som jag haft problem med tidigare har jag knappt känt av.

Första tiden efter omställningen vaknade jag förundrad varje morgon eftersom jag vant mig vid att sova som en skrämd liten fågel. Efter ett tag märkte jag att euforin (det var så det kändes) klingade av och humöret svängde åt andra hållet. Jag kände tendenser till depression som bottnade i att jag vant mig vid att må dåligt. Känslan av att vara frisk var ny för mig och jag insåg hur mycket tid och energi jag ägnat åt oro och skärpt uppmärksamhet, både inåt och utåt. Insikten gjorde mig ledsen, även jag så klart var tacksam. Det var en turbulent tid. Nu är det dock som jag landat på andra sidan och livet har antagit en mer harmonisk rytm. Jag har fått tid över och är mer närvarande.

Magen och tarmarna kommunicerar med hjärnan, det är alldeles uppenbart. Och för någon med ADHD-problematik verkar det vara särskilt viktigt. Forskningen om låggradig inflammation är ännu i sin linda, liksom forskningen om tarmbakteriernas interaktion med kroppen och hjärnan, men det händer enormt mycket. Jag behöver dock inte vänta på att forskarna ska komma med svar. Känslan av närvaro, den förbättrade sömnen och hälsan samt den markant förbättrade stresståligheten är bevis nog, för mig. Och att lägga om kosten på det sätt jag gjort är inge förenat med några risker eller negativa biverkningar.

Det är ingen stor sak för mig detta. Det är vardag och jag tänker allt mer sällan på det i termer av en omställning eller nyordning. Jag ville dock skriva om det eftersom minnet av hur det var och hur jag mådde för ett år sedan, förra våren vid den här tiden är levande. Jag mådde verkligen inte bra, och problemet satt i magen. Det förstod jag inte då, men nu gör jag det. Självklart vill jag dela med mig av upplevelsen för att peppa andra som känner igen sig att testa. Man blir vad man äter och en ensidig kost leder till ensidigt upptag av näring, vilket utarmar floran av bakterier i magen. Kroppen är inte en maskin, den är en mångfaldig, komplex process av samverkan mellan en lång rad olika komponenter. Vi människor är inte, för förändras och blir hela tiden till i samverkan.

lördag 21 april 2018

Deleuze, en introduktion 7

I Deleuze (2004:207) Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter som utgör ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap, eller det är i alla fall vad jag tänkte gör här i en serie bloggposter. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och under en lång rad av år undersökt möjligheterna med. De åtta punkterna beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs, men som i hög grad fortfarande gäller. Punkterna beskriver premisserna för det tänkande som Deleuze med sin filosofi utmanar och jag ska här försöka visa hur jag förstår dem och förklara varför jag menar att de kan hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.

Sjunde premissen: handlar om övertygelsen om att alla problem har en lösning, den bästa. En trivial övertygelse kan man tycka, men när det förgivettagandet relateras till och samverkar med den makt som är knuten till prestigefulla positioner (vilket forskare är) leder det till att det skapas grogrund för strider om vems lösning som är den bästa. Kunskap och sanning är inga enkla begrepp (vore de det behövdes inga forskare) och även om det på senare till allt mer och tydligare vuxit fram vedertagna standards för hur man avgör frågor som rör sanningen finns det altid en osäkerhet inbyggd i systemet. Det råder heller ingen total koncensus om vilken standard som ska gälla, eller ens om det är ett bra sätt att tänka. Även sökandet efter standards och strävan efter att nå konsensus bottnar ju den här premissen, som Deleuze alltså inte ifrågasätter utan undersöker förutsättningarna för och i sin egen filosofiska gärning utmanar och visar på alternativ till. Deleuze söker även han kunskap och utformar verktyg och strategier för att lösa problem, men han gör det inte med övertygelsen om att det finns en eller ett enda bästa sätt. Hans utgångspunkt är att det är destruktivt att strida för sanningen och menar att problem inte ska lösas, det är bättre att försöka undanröja grunden för problemens uppkomst genom att upplösa eller förändra förhållande ger upphov till problemen istället.

Varför strider olika vetenskapsgrenar mot varandra? En plausibel förklaring skulle kunna vara att forskning bygger på ett omedvetet och grundläggande antagande, dels om att sanningen finns nedlagd i världen och att kunskap upptäcks, dels att sanningen är en och odelbar samt att alla problem har en och en enda bästa lösning. Det är som upplagt för debatt och strid, vilket är ett sätt att avgöra frågor och lösa problem. Fast i krig och kärlek, brukar man säga, är ALLT tillåtet och forskares prestige och anseende i samhället leder till makt och därför är det ofta svårt att avgöra vad striden om sanningen handlar om egentligen. Är det verkligen kunskap man strider för, eller är det makten och inflytandet som följer med kunskapen? Eftersom dessa frågor inte får ställas eftersom det uppfattas som relativism att ifrågasätta vetenskapens grundläggande antaganden tvingas den som vill söka kunskap att först acceptera och ansluta sig till vetenskapens normer för hur man söker kunskap (vilka bygger på de åtta premisserna som Deleuze identifierat) och sedan strikt hålla sig till dessa, annars godkänns inte resultatet som tillförlitlig kunskap. Akademin är ett slutet rum utan kontakt med verklighetens komplexitet och mångtydighet, det blir nästan smärtsamt tydligt när den vetenskapliga praktiken och den akademiska vardagen betraktas genom Deleuze analytiska glasögon.

Deleuze premisser leder mig fram till förståelse för debattens primat inom vetenskapen. Debatten som verktyg för kunskapssökande utgår från och motiveras med rådande syn på kunskap, vilken i sin tur är ett mer eller mindre vattentätt system som måste accepteras i sin helhet. Samtalet, som bygger på helt andra premisser, har jag anammat som alternativ till rådande diskurs och jag har gjort det för att försöka gjuta nytt liv i vetenskapen och för att öppna upp och vädra ut unkenheten i det slutna rummet. Lanseringen av samtalet som verktyg i sökandet efter kunskap ska inte ses som en strid för den enda rätta metoden för att lösa kunskapssökandets problem. Jag anser inte att jag har funnit eller utvecklat det enda bästa sättet, jag undersöker samtalets möjligheter men jag gör det inte i opposition mot någon.

Kunskap bör inte betraktas som något man kan äga, försvara och förvalta. Den inställningen leder obönhörligen till elfenbenstorn, till prästerskap och till destruktiv maktkamp. Den synen på kunskap kanske leder till framgång men utifrån ett samhällsperspektiv finns det ett pris att betala. Vetenskapskrigen som den rådande synen på kunskap bäddar för, eftersom det endast antas finnas en enda väg till den enda sanningen, leder till kapitalförstöring av stora mått då man först måste vinna kampen om vems metoder som är de bästa och sedan måste strida inbördes för att få sina resultat erkända och accepterade som sanningar. Vetenskap och kunskap, skulle man kunna säga, är helt enkelt en olycklig kombination. Kunskap är något människor kan ha. Att veta är en mänsklig egenskap. Att minnas det man lärt sig, och med hjälp av språket förmedla det man minns är en fantastisk förmåga. Men att bygga in den i en struktur som samtidigt ger dem som verkar där makt och inflytande är problematiskt.

Vetenskapens uppgift är som jag ser det, med inspiration från Deleuze, att upplösa problem; inte att strida för den enda vägens kunskapspolitik. Vetenskap handlar som jag ser det om att söka upp problem, vända och vrida på dem för att sedan peka på OLIKA lösningar på problemen för att sedan dra vidare och lämna människorna som behöver lösningen ifred. Minor science, som är Deleuze begrepp, går ut på just det. Att inte äga och förvalta kunskap, utan om att befinna sig i ständig kritisk och utmanande rörelse. Minor science förtjänar sitt uppehälle, liksom nomaderna, på att röra sig och ställa sina kompetenser till allmänhetens förfogande. Nomader bygger inga murar, skaffar sig aldrig mer bagage än de kan bära, följer med och anpassar sig efter rådande sammanhang. Nomader har ingen egen agenda, de löser utifrån kommande problem eller visar på alternativa vägar fram för att undvika att hamna i problem och drar sedan vidare.

Royal science, däremot. Den etablerade, statsbyggande och av statsapparaten understödda samt strikt hierarkiska vetenskapen, bygger murar. Samlar insignier på hög och ståtar med utmärkelser. Här förvaltar man uppnådda resultat, bygger monument över sin egen storhet, utkämpar bittra strider för Sanningen och den enda sant vetenskapliga metoden, vilket är en syn på kunskap och en inställning till vetenskap som främjar strävandet efter makt och inflytande. Problemet är inte enskilda utövare av vetenskap, och inte heller kunskapen som produceras. Problemet är strukturen inom vilken forskare tvingas verka för att deras resultat ska kunna godkännas som vetenskapliga. Det är akademin och dess grundläggande antaganden som ger upphov till problem, inte enskilda aktörer.

Kulturvetenskap ser jag som en nomadologisk, minor science. Jag ser kulturvetenskapen som en inkluderande vetenskap, eftersom det sättet att se på kunskap gynnar både dem som verkar inom strukturen och samhället som bekostar verksamheten. En sådan vetenskap vill jag tillhöra. En vetenskap där frågandet, sökandet efter problem, och viljan att upplösa dessa för att kunna dra vidare, är idealet. En vetenskap som utvecklar metoder istället för att förvalta kunskaper. En vetenskap som rör sig. En gemenskap som liksom nomaderna bor i fält. Som flyttar dit deras kompetens behövs. Som liksom Clint Eastwoods Westernhjältar plötsligt dyker upp, löser problemet och drar vidare utan att göra väsen av sin egen person.

Kulturvetenskap, menar jag, är ett ämne där sökandet (och förmågan att söka) är viktigare än resultatet. Att förvalta kunskaper om kultur är dödsdömt och förödande, både för den som försöker och för det omgivande samhället. Det främjar maktkamp som ytterst hotar att förgöra sig själv. Men med ett annat, lite mer nomadologiskt ideal och syn på vad som är uppdraget skulle kulturvetenskapen kunna blomstra och dessutom bidra till samhällets långsiktiga överlevnad. Alla som ställer upp på premisserna är välkomna på färden. Inom kulturvetenskapen är ingen större än sin senaste lyckade problemlösning. Det som räknas är dels förmågan att hitta problem, dels förmågan att lösa dem. Och, viktigast av allt, förmågan att kunna släppa taget om resultatet och dra vidare. Att inte lockas av ära och berömmelse, det är den absolut viktigaste egenskapen för en vital vetenskap. Makt, som den får som är hyllad och berömd inom ett prestigefyllt system, är det enskilt största hotet för vetenskapens långsiktiga överlevnad!

Kulturvetenskap handlar inte om en metod, ett problem, ett ämne. Det handlar om att bryta upp murar, om att överskrida gränser. Kulturvetenskap handlar vidare om att kombinera kompetenser. Kulturvetenskap befinner sig i ständig rörelse. Ihärdigt sökande efter problem att lösa. Kulturvetenskapliga problem är alla problem som rör människor i samverkan, på ett eller annat sätt. Alla som vill vara med får vara med. Alla som har något att tillföra behövs. Men den som visar minsta tecken på förvaltande av kunskaper, byggande av murar eller upprätthållande av gränser fördöms och har diskvalificerat sig själv.

fredag 20 april 2018

Tänka tillsammans

Avslutar arbetsveckan med några tankar om tänkande, närmare bestämt det sorgligt underskattade tänkande som utspelar sig mellan människor, det tänkande som jag tänker på i termer av samtal, som jag skrivit en bok om och som utgör basen i min syn på kultur. Min självpåtagna akademiska gärning handlar om att värna marginalerna, tystnaden och tiden att tänka efter samt det som händer mellan tänkande människor. Där uppstår eller händer kunskapen, den finns inte någonstans för oss att upptäcka, den är resultatet av tänkande, analys och kritisk reflektion, tillsammans. Kunskap, bildning och vishet är kollektiva, ömtåliga kvaliteter, till skillnad från fakta som är autonoma enheter.

Mellanrum måste värnas av alla inblandade parter för att potentialen ska kunna förädlas till en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande resurs. Även om mellanrummen liksom tomhet och tystnad bär på agens och är en förändrande kraft i namn av sig själva kan vem som helst och hur enkelt som helst utplåna resursen genom att flytta fram sina positioner, placera ut sina saker eller höja rösten. Individers behov av bekräftelse och egoistiska önskan att framhäva sig själva på andras bekostnad är ett hot mot kunskapen, för den uppstår i de där ömtåliga och värdefulla mellanrummen som alla tjänar på att gemensamt värna tillsammans. Bara genom att ge kan man få, och det fina är att mellanrummens resurser har den fina egenskapen att ju fler som ger desto fler kan ta del av potentialen som finns och växer där.

Att tänka tillsammans handlar inte om att nå koncensus, inte om att komma överens eftersom det sällan är ett sant gemensamt beslut. Antingen tycker och tänker man lika redan innan och då är det en tautologi att påstå att man är överens eftersom koncensus är något man når tillsammans genom att mötas i respekt för varandras olikhet; eller också tänker och tycker man olika och då måste man jämka och den med mest makt och inflytande kommer därmed att ha en fördel. Kulturen som utgör kontexten där tänkandet utspelar sig är aldrig neutral och objektiva jämförelser, uteslutande av argumentens kvalitet, är en fåfäng förhoppning, en illusion. Målet är och kan inte vara att komma överens, utan om att lära av varandra och gemensamt utöva inflytande över kulturen som uppstår mellan. Människor är mångfalder, är sammanhållna och föränderliga fenomen, tänker jag. Människa blir man i andras ögon, ömsesidigt och tillsammans. Både du och jag och även alla andra är är flera och det är i mötet mellan varandra vi blir till och förändras. Ensam är inte stark eftersom ingen någonsin är ensam, det är en grandios, narcissistisk dröm om maktfullkomlighet.

Tänka tillsammans handlar både om att lyssna på olika röster och om att dela med sig av egna tankar och lärdomar samt om att värna tystnaden, tiden att tänka efter och mellanrummet som gör dessa saker möjliga. Det handlar om att lära sig förstå att kunskap och kultur är resultatet av samverkan även om ingen av parterna ser det så eller accepterar den definitionen. Tänka tillsammans gör man även om man inte tror det eller hävdar att resultatet av ens tänkande är solitärt och möjligt att ta patent på.

Kultur är resultatet av gemensamma beslut och handlingar, den är både konsekvensen och utfallet av individers tänkande tillsammans. Det är därför kulturen förändras och aldrig går att kontrollera, inte ens i den mest totalitära av diktaturer. Kulturen liksom kunskapen är alltid delad och föränderlig, även i sammanhang där alla är överens om att NN är ett geni som helt på egen hand skapat eller upptäckt kunskapen som accepteras kollektivt och gemensamt bedöms vara genialisk och värd att värnas.

Tänka tillsammans kan man göra medvetet, men oftast sker det obemärkt. Väldigt många lever och verkar i världen med övertygelsen om sin egen förträfflighet och missar därför en massa chanser att utvecklas som tänkare och (med)producenter av kunskap. Det krävs ödmjukhet, respekt, försiktighet och nyfikenhet för att det som händer mellan och i samtal ska kunna utvecklas till kollektiv vishet som kan utnyttja som en gemensam resurs. Man måste som sagt ge för att få och för att inse och kunna dra nytta av värdet av att tänka tillsammans måste man acceptera att effektivitet ifråga om kunskapsproduktion är väsenskilt från effektivitet i andra sammanhang eftersom det handlar om att värna marginaler, om att vara generös med tid att tänka efter och kräver förståelse för tystnadens potential och den gränslösa vishet som anspråkslöst väntar på att förvandlas till en resurs i mellanrummen som liksom allt verkligt värdefullt och viktigt i livet är gratis.

Målstyrningens och effektiviseringens förödande konsekvenser

Jag följer bara order, någon annan är ansvarig. En för individen behaglig inställning, ett slags frihet från vardagens krav. Någon annan bestämmer och får stå till svars för konsekvenserna. Det är lätt att förstå lockelsen, både för den som slipper ta ansvar och för den som belönas furstligt för att göra det. Alla blir vinnare, eller hur är det med den saken egentligen? Den inledande meningen och tankefiguren den bygger på är en påminnelse om riskerna som byggts in i det system för styrning och förvaltning av allt fler verksamheter i samhället idag. Kraven på effektivisering och jakten på lönsamhet underblåser en logik som gör allt fler till passiva och okritiska följare och allt färre till ledare med allt mer makt. Jag ser med oro på hur det håller på att växa fram ett slags diktatur som tar över allt mer av ansvaret och ledningen för samhället; en rationalitetens och tillväxtens diktatur där ett fåtal ledare dikterar villkoren för det stora flertalet i enlighet med objektiv expertkunskap. Vad kan rimligen gå fel med detta vattentäta upplägg? Hur skulle alternativet se ut? Ska alla få göra som de vill, utan regler och mål, utan uppföljning? Jag hör invändningarna: E du go eller?

Det sägs att vårt samhälle är ett kunskapssamhälle, och det stämmer så klart i många fall eftersom det är högteknologiskt, men eftersom ingen har överblick och få kan eller orkar bry sig om helheten och när bara ett fåtal människor har mandat att ta egna beslut och kan ta ansvar utarmas graden av kollektiv vishet i samhället och ersätts med allt mer differentierad expertkunskap. Problemet utifrån systemets perspektiv är att individuell frihet och personligt ansvar riskerar att gå ut över graden av måluppfyllelse och kan påverka effektiviteten negativt, vilket (kanske) hotar lönsamheten. Det är en kedja av beslut som vart och ett tagna för sig är rationella som försatt oss i den prekära situationen där allt färre förstår eller orkar sätta sig in i frågan om hur klokt det är att agera på detta sätt. När kampen för att få livspusslet att gå ihop tar allt mer tid och intellektuella resurser (och så har det blivit eftersom valfrihet anses vara det högsta goda) är det bekvämt att bara följa order och tänka att någon annan är ansvarig, vilket överallt och alltid riskerar att leda till förödande konsekvenser.

Allt fler lever med och tvingas fokusera allt tydligare på målbilder som kommer uppifrån eller utifrån, som beskriver en ideal framtid och pekar ut, inte bara en riktning utan även ett mål. Ledningen ansvarar för att målet nås och medarbetarna följer order och utför standardiserade handgrepp och följer strikta rutiner. Allt mer kunskap och beprövad erfarenhet flyttas från individer, även högutbildade individer som läkare, lärare och forskare, till system och omvandlas i effektiviseringens och måluppfyllelsens heliga namn till algoritmer. Målen ska vara ambitiösa och den ledare som sätter upp det mest ambitiösa målet anses bäst och får mest makt samt flest resurser och underställda, lojala orderföljare. Systemet fungerar perfekt i teorin, men i praktiken är det långt ifrån självklart att rationaliteten är klok och systemet hållbart eftersom ingen vet något om framtiden, om vad som kommer att hända eller hur förhållandena ser ut där och då. Oftast är det just därför klokare att bygga system med flexibla mål eller helt avskaffa målen och fokusera på vägen fram och det som faktiskt görs här och nu.

Målstyrningens, effektivitetsfixeringens och den underliggande logiken som driver utvecklingen idag behöver granskas kritiskt eftersom dess effekter är förödande på så många olika sätt. Kunskapen och den kollektiva visdomen som finns i mångfalden, vilken idag i rask takt avskaffas för att höja effektiviteten och garantera måluppfyllelsen, är ovärderlig men offras trots det lättvindigt på den heliga tillväxtens altare.

Vi talar inte om det i termer av planekonomi men det är just vad det handlar om. Målfixering och kvalitetssäkring är bara andra ord för samma gamla system som provats i otaliga kommunistiska diktaturer med ofta katastrofala resultat och konsekvenser. Där målet överordnas vägen och regelföljande blir en dygd och ansvaret alltid förlagts någonstans ligger fältet öppet för sådant som mänskligheten dyrt och heligt lovat sig själv aldrig mer skulle kunna hända. Jag ser med fasa på hur det växer fram en profession i samhället som specialiserat sig på instrumentell utvärdering av verksamheters måluppfyllelse, och det enda utvärderarna är intresserade av är hur snabbt, effektivt och precist målen nås. Verksamhetens resultat som helhet bedöms inte längre med utgångspunkt i vishet och kvalitet; att nå målen anses vara kännetecknet på kvalitet och någon annan typ av bedömning anses inte behövas. Fantasin behöver inte skena iväg för att tankarna ska gå till Stasi eller Gestapo vars interna kontroll utvecklades och förfinades allt mer, ända tills systemet kollapsade under tyngden av sin egen inneboende komplexitet och den underliggande logikens ohållbarhet.

Vad får vi för samhälle där, om och när lärare, forskare, läkare och andra säger att man bara följde order? Än så länge stretar individerna emot. Lärare vill fortfarande vara LÄRARE och läkare LÄKARE. Forskare som bryr sig om kunskapen vill FORSKA. Allt fler får det dock tyvärr allt svårare att verka i vardagen i enlighet med sina kunskaper, sina beprövade erfarenheter och den vishet man genom åren utvecklat. Kraven på måluppfyllelse, effektivitet och lönsamhet blir allt tydligare och kontrollen allt hårdare. Det finns en gräns för hur mycket press enskilda individer kan klara och hur mycket motstånd man förmår bjuda mot en potentiellt förödande logik. Jag tvingas till exempel som lärare inte bara se på när kunskapen utarmas på högskolan och i samhället, om jag vill behålla min anställning på vilken min försörjning vilar tvingas jag dessutom administrera förfallet. Jag bjuder så mycket motstånd jag kan och orkar samtidigt som jag brottas med lockelsen i att bara ge efter, släppa ansvaret, sluta bry sig och säga: Jag följer bara order, någon annan är ansvarig.

torsdag 19 april 2018

Ett samtal om demokrati, filosofi och bildning 3

Fångar upp en artikel i flödet som har några år på nacken, men som fungerar som utgångspunkt för en reflektion om de ständigt aktuella frågorna demokrati, filosofi och bildning. Artikeln är skriven av Fredrik Agell (kulturskribent och fil. dr i litteraturvetenskap) och den publicerades i tidningen Respons 3/2016.

Nationalstaten sägs av en del vara räddningen och den enda hållbara vägen fram. Jag vänder mig mot den typen av förenklingar och menar att svaren på frågor som rör samhällsorganisering och mellanmänskliga, dynamiska processer aldrig kan eller får uppfattas som kategoriska och givna på förhand. Ett folk, en nation är en lockande tankebild eftersom den talar till känslorna; dessutom till känslan av ett vi som jag redan tillhör. För den som kommer utifrån, som kanske flytt från krig och som drivits bort från sitt hem och har förlorat allt är nationalstaten exkluderande och hotfull. Hen skulle mycket väl kunna bli den mest lojala medborgaren, av tacksamhet och lojalitet med människorna som hjälpt hen att få tryggheten i tillvaron tillbaka, men eftersom tillhörighet regleras av arv blir det svårt. Tanken på vi och dem är dubbelt destruktiv på det sättet för den vänder sig både utåt mot de andra och inåt mot medborgarna. Om vi slår oss till ro bakom våra gränser och värnar det som är vårt kommer de vars land slagits i spillror av olika skäl som ingen enskild rår över att lämnas åt sitt eget öde. Försvaret av nationalstaten och homogena sammanslutningar är kollektiv narcissism.
Thomas Mann var en av många som villigt lät sig påverkas av de nya tankarna. I En opolitisk mans betraktelser, hans krigsessäer från 1918, finner vi exemplariska uttryck för tanken på en tysk särväg (Sonderweg). Av speciellt idéhistoriskt intresse är ett avsnitt betitlat efter en vändning hos Dostojevskij, ”Tyskland, det protesterande riket”, där Mann vill se civilisationen som en från Romarriket obruten, imperialistisk strävan efter världsherravälde, ett universellt ideal som lever vidare i upplysning och i Frankrike efter revolutionen.
Civilisationen kommer inte utifrån och den uppstod inte någonstans varifrån den sprider sig. Civilisationen finns inom oss alla och existerar mellan människor som en ständigt närvarande möjlighet. Den är varken en och den samma eller fix och färdig, och ingen kan ta monopol på den. Civilisationer kan se olika ut och förändras dessutom hela tiden. I samma stund som människor väljer att stanna upp och tänka efter och reflektera över olika alternativ samt agerar för det gemensammas bästa uppstår civiliserade samhällen och när många försöker förstå både sig själva och varandra sprids och utvecklas civilisationen. Den är inte, den byggs upp eller raseras hela tiden och överallt.
För Mann är ”civilisation” en farsot som breder ut sig över jorden och utraderar alla faktiska och gemenskapsgrundande skillnader mellan grupper och individer i ett påtvingat ”allmänmänskligt samgående” (allmenschliche Verenigung).
Narcissister värnar sig själva och vill inte vara del av ett kollektiv. Det är ett tankens virus och kan bara försvaras av den som lever i förnekelse. Människa blir man tillsammans med andra, det är ett kollektivt projekt som utgör förutsättningen för individuell överlevnad på sikt. Att bjuda in utifrån kommande i gemenskapen berikar kulturen och bidrar till samhällets hållbarhet, det är enhet och homogenitet som är hotet och det kommer oftast inifrån och bara i undantagsfall utifrån.
Thomas Mann gjorde sedermera avbön, i sin bekännelse till Weimarrepubliken i det berömda talet Om den tyska republiken (Von deutscher Republik) 1922. Men idégodset var inte bortglömt, tvärtom. Vi kan se hur de grundläggande tankarna turneras i samhällsdebatten, men också i förment opolitiskt tänkande, inte minst Martin Heideggers.
Kulturen är fylld av memer som traderas genom att "infektera" människors hjärnor och där påverka tänkandet. Nationen och jaget är två tankefigurer som lockar den som inte vill eller orkar bry sig eller som inte förstår vikten av att tänka i flera led och bortom den egna sfären, in i olika potentiella framtider. Antisemitism är en sådan figur som verkar vara oerhört svårt att bli kvitt även om alla idag levande människor vet att det är en potentiellt livsfarlig tanke. Det finns inget skydd och bara för att man är berömt och erkänt klok filosof betyder inte att man inte kan drabbas, det är den kanske viktigaste lärdomen vi kan dra av Heidegger.
DET SKULLE FÖRA för långt att med någon utförlighet referera Heideggers filosofi, varför jag tillåter mig en kort rekapitulation av tankar som är intressanta ur ett upplysningskritiskt perspektiv, tankar som senare kommer att leva ett egenliv i Derridas dekonstruktion.
Efter sin berömda vändning (die Kehre) ser Heidegger den västerländska filosofin som en lång förfallshistoria, som når sin kulmen i planetarisk teknik och nivellerande nihilism. Heidegger vill i en återgående rörelse återupprätta den ursprungliga, försokratiska varafilosofin, där frågan efter varat ställdes i ett levande frågesammanhang, ett sammanhang som senare filosofi vanställde genom att ge mångtydiga ordvändningar i klassisk grekiska (sanningen som aletheia, väsendet eller varandet som ousia) karaktären av dogmatiska begrepp, vilka grundlägger filosofin som ett avslutat system. Ett levande, öppet frågande (ett frågande som Heidegger med djupt allvarspatos ofta benämner ”besinning”) ersattes av ett system av stelnade dogmer, som inte fångar det sanna tänkandets ”öppnadhet” och rörelse.
Heidegger gick vilse i sitt eget tänkandes universum och han anslöt sig till den nazistiska rörelsen eftersom han i den tyckte sig se den där återgången till det ursprungliga, och han förmådde inte se eller förstå, orkade kanske inte konfrontera sina egna inre motsägelser? Han valde att leva i den perfekta drömvärld han skapat eftersom han tänkte att han knäckt livets och tänkandets kod. Han byggde ett elfenbenstorn varifrån han i skydd av intryck från livets och verklighetens smutsiga och allt annat än perfekta praktikaliteter kunde fortsätta utveckla sitt tänkande.

Det är lika lätt att tala om öppenhet som det är att propagera för stängda gränser och homogenitet, men livet levs vare sig man vill det eller ej i praktiken och alla tankar och handlingar ger upphov till konsekvenser. Tankesystem som har en upphovsman eller som bevakas och som bara den som visat sig värdig får kommentera med auktoritet är per definition slutna, vilket är paradoxalt i Heideggers fall. Öppenhet och rörelse, förändring och mångfald kräver kompetens att förstå och hantera komplexitet, vilket är motsatsen till systematik och ordning. Komplexitet och kultur kan man bara leva i och med sina handlingar bidra till. Livet är det som händer, inte föreställningarna om hur det borde vara eller önskningarna och förhoppningarna som alla bär på. Förmågan att se det och förstå skillnaden är oerhört viktig.
Så är filosofin efter Platon en metafysik som sätter det varandes vara som den översinnliga grunden för allt varande (de platonska formerna eller idéerna, Aristoteles orörlige rörare, i kristen tradition Gud). Men filosofin är också metafysik i det att den tänker grunden för sitt eget tänkande. Heidegger beskriver den nya tidens metafysik, präglad av Descartes rationalism och Kants berömda kopernikanska vändning, som en subjektsfilosofi, där livsvärlden reduceras till objekt för ett föreställande subjekt. Metafysiken når sin kulmen, sin högsta slutpunkt i den fullt utvecklade subjektsfilosofi som inte bara ser människan som alltings mått, utan också som ”jordens herre”, med rätt att behärska och underkuva naturen genom alltmer raffinerade teknologier. ”Varandet i sin helhet är blott föremål för en enda vilja till erövrande”, som det heter i samlingen Timmervägar (”Der Spruch des Anaximander”, i Holzwege).
För den som befinner sig på insidan tillsammans med likasinnade, skyddad bakom stängda gränser, utgör kanske den metafysik som Heidegger skapade en förförande lockelse. Viljan till makt, som är en tanke Heidegger hämtade från Nietzsche, måste dock inte handla om människors önskan att äga, erövra och kontrollera. Det är en tolkning av kraften som jag, i min tolkning av Nietzsche, menar att man inte ska tänka på i termer av människor tankar och handlingar. Jag är postmodernist och tänker bortom subjektet eftersom jag övertygats om att det är en bättre utgångspunkt för skapandet av en mångfaldsfrämjande och hållbar filosofi. Jag ser människan som en liten del av en mycket större och långt mer komplex helhet än vad enskilda subjekt med sina begränsade förmågor kan greppa. Heidegger och många med honom såg människan som förnuftig och utgick från att det var det enda människor är; han ignorerade förekomsten av känslor och irrationella önskningar som jag menar att man alltid måste ta med i beräkningen även om man aldrig kan räkna på dessa saker. Viljan till makt är inte någons och tron på att den går att ta makten över samt styra och kontrollera är fatal och potentiellt destruktiv. 
Heidegger var inte ensam om denna berättelse om människans exploatering av naturen och dess tillgångar. Adorno och Horkheimer framförde från radikalt andra utgångspunkter liknande tankegångar i Upplysningens dialektik, och tanken på ett instrumentellt förnuft som påtvingar naturen en mål- och medelrationalitet, gör den beräknelig, mätbar, exploaterbar, utvecklades senare också av Habermas.
Men Heidegger är närmast unik i sin extrema betoning av att samhällsomvälvningar är givna av filosofins och speciellt upplysningsfilosofins härskarkaraktär och expansionism. Så finns det enligt Heidegger en inre utvecklingsgång i filosofins grundbegrepp, som leder till planetarisk naturexploatering, hot om undergång och förödande värdenihilism. Heidegger – djupt rotad i jorden, i hembygden, i den lokala gemenskapen, sedvanan, de vardagliga bestyren på landet, i upplysningsfjärran förmodernitet – återuppväcker i själva verket den tankevärld som var framträdande i 1914 års idéer och den konservativa revolutionen.
Övertygelsen om att man är i hamn, att man knäckt koden, skådat ljuset och att man vet hur det verkligen är och hur allt fungerar, går att se som ett uttryck för viljan till makt. Det är en mem som framförallt kloka drabbas av, lärda och forskare som borde veta bättre men som förförts av övertygelsen om sin egen förträfflighet. Postmodernismen som jag undersöker förutsättningarna för handlar om att ständigt påminna sig om hur lite vi människor vet och hur viktigt det är att värna känslan av otillräcklighet och ödmjukhet. Det är inte det vi saknar kunskap om som är problemet och som utgör risken, utan det vi vet och tror att vi kan hantera. Som sagt, hotet kommer alltid inifrån.
Också om han inte uttrycker sig så drastiskt är de filosofiska begreppen i viss mening kontaminerade. När vi tänker reproducerar vi subjektsfilosofiska grundtankar, som vi måste lägga bakom oss. På så sätt är det följdriktigt att Heidegger avvisar humanismen, tanken att det finns något allmänmänskligt som förenar alla människor (så i Brief über den Humanismus 1946), ett avvisande som med förlov sagt också är ett avvisande av den universalism som är grunden i den liberala demokratin. Hans eget tänkande kännetecknas av en destruktion (Destruktion) av metafysikens grundbegrepp, en nedmontering (Abbau) av traditionen, som gör det möjligt för ”därvarat” (”det mänskliga subjektet” skulle traditionen skriva) att i en konstruktion (Konstruktion) eller fritt utkast ställa den bortglömda varafrågan.
Vi har massor att lära av Heidegger och det fina är att vi kan lära av hans misstag och oförmåga att se sig själv och den filosofi han skapade utifrån och i ljuset av många års historisk utveckling. Jag efterlyser en ny humanism, bortom humanismen, men till skillnad från Heidegger tror jag inte den finns i det förflutna eller inom oss, utan i framtiden och mellan oss människor. Först i efterhand vet vi vad som är ett hållbart samhälle, men det betyder inte att vi kan eller ska slå oss till ro. Livet är rörelse och förändring och tillsammans har vi att hantera tillvarons komplexitet och alla paradoxer som hela tiden genereras i och av processen som drivs framåt av allt och alla, inte bara av människor och absolut inte av något slags rationalitet.

onsdag 18 april 2018

Om examensarbeten och uppsatsers olika delar

Studenterna som går sista året är nu inne i den mest intensiva fasen av sin utbildning. Om några veckor är det dags för avslutningsceremoni och sommarlov. Först måste dock examensarbetet godkännas. På vägen dit anordnar vi lärare ett antal seminarier där studenterna får opponera på varandra för att på det sättet både lära sig granska vetenskapliga arbeten och försvara sina egna resultat. Imorgon är det dags för det vi kallar mittseminarium och då ska studenterna jag handleder diskutera sina arbeten så här långt. Ju mer man har skrivit och gjort desto bättre, för härifrån går det snabbt och om bara två veckor är det dags för det sista seminariet som är en förövning till slutseminariet. Jag har under dagen här läst arbetena som ska seminariebehandlas imorgon och studenterna ska få både individuella kommentarer på texterna som lämnats in och allmänna tankar om uppsatsens olika delar, och de senare tänkte jag dela med mig av här.

Det jag tycker är allra viktigast att som handledare poängtera och som student tänka på är att uppsatsen är en redovisning av resultaten av ett självständigt, undersökande arbete. Uppsatsen är ingen tenta där man visar sina lärare vad man läst, vad man gjort och vad man kan; texten handlar i sin helhet om det resultat man kommer fram till och allt som skrivs i uppsatsen relaterar på ett eller annat sätt till den kunskap som undersökningen gett.

Jag tänker att det är bra att se sig som författare när man skriver, inte som student. Texten ska vända sig till en allmän publik eller i alla fall till någon som befinner sig på motsvarande nivå i sin utbildning. Alla texter man lämnar ifrån sig tycker jag i och för sig ska kunna fungera i kraft av sig själva men det är särskilt viktigt med uppsatsen som är ett självständigt arbete där man för externa läsare visar vad man kan (vi uppmuntrar alla studenter att publicera sina godkända uppsatser på nätet), inte bara vad man kommer fram till. Det är därför bra att tänka på dramaturgin i upplägget; vad behöver läsaren veta och när samt hur ska det presenteras? Det är frågor som saknar givna svar och som student/författare måste man ta ett eget beslut och sedan försvara både upplägget, innehållet och resultatet av undersökningen. Det går inte att skylla på handledare eller hänvisa till normer eller anvisningar som dessa tankar. Arbetet är självständigt och det måste fungera i kraft av sig själv genom att på egen hand besvara alla frågor som läsaren har tänkas ha.

Inledningen eller bakgrunden (vilken rubrik man väljer beror på vilken typ av berättelse man vill förmedla) kan se väldigt olika ut. Det finns inga rätt eller fel, måsten eller förbud; men texten ska så klart hänga ihop med resten. Vissa undersökningar kräver att man som författare ger läsaren bakgrundsfakta eller att man placerar undersökningen i ett sammanhang och då är detta platsen man gör det på. Jag brukar säga att jag som examinator bara läser denna del översiktligt och det gör jag för att betona att bakgrunden eller inledningen inte har med undersökningen att göra, det är en hjälp till läsaren och ett sätt för uppsatsförfattaren att väcka intresse för undersökningen och resultaten. Långa redogörelser för tidigare forskning eller resonemang som handlar om hur det är fungerar mindre bra, och om texten ser ut som en redovisning av resultat blir man förvirrad som läsaren. Denna del av uppsatsen ska leda läsaren in i uppsatsen och hjälpa hen förstå samt driva berättelsen fram till nästa rubrik.

Problemdiskussionen är tillsammans med syftet uppsatsens nav. Som examinator är det denna del jag läser först och den är syftesformuleringen som avgör hur uppsatsen blir läst och bedömd. Ett välformulerat och genomförbart syfte inte följs upp med en metod, ett material och en analys som håller måttet räcker inte för att få godkänt. Allt måste hänga ihop. Uppsatsen är en helhet bestående av delar som står i direkt förbindelse med varandra. Problemdiskussionen är en diskuterande genomgång av uppsatsförfattarens argument för studiens relevans och värde samt en genomgång av motiven för syftet. Om läsaren inte förstår eller underkänner argumenten fungerar inte problemdiskussionen och då spelar det ingen roll hur resten av uppsatsen ser ut och fungerar. Detta är med andra ord en kritisk passage i berättelsen. Här kommer man till framställningens första crescendo, skulle man kunna säga. Om problemdiskussionen fungerar och läsarens intresse, som väcktes av inledningens/bakgrundens lockande innehåll, håller i sig och helst har stärkts kommer syftet som ett slags förlösning, förtydligande och sammanfattning.

Kommen så här långt i läsningen bör läsaren veta vad som ska undersökas och varför det kan anses viktigt. Och när man läst syftet är man redo för nästa akt i berättelsen, nästa del av uppsatsen. Det kan se olika ut i olika ämnen och man kan göra lite som man vill, men hos oss är det vanligt att man presenterar undersökningens teoretiska referensram.

Den teoretiska referensramen är INTE en redogörelse för något slags undersökning och det är inte en tenta där man går igenom ett antal texter man läst. Under denna rubrik förväntas man redogöra för det förarbete man gjort innan man formulerade sitt syfte och satte igång att samla in empiri. Här redogör man för aktuell forskning på det fält som ens egen undersökning tangerar eller relaterar till. Vad har andra forskare gjort; hur ser den aktuella forskningen på fältet ut? Vem har forskat? Hur har man forskat? Vilka är nyckelreferenserna som "alla" hänvisar till, och vad kommer man fram till? Är forskningen på fältet kvalitativ eller kvantitativ? Går det att se några mönster? Är forskarna på fältet överens eller kommer man fram till olika saker? Hur kan man förstå de resultat som redan gjorts och går det att identifiera luckor i den kunskap som finns? Detta är viktiga frågor för även om kraven är lågt ställda måste man i sitt examensarbete komma fram till något nytt och för att kunna veta vad som är ny kunskap måste man ha koll på det som redan gjorts. Här är platsen där man redogör för detta.

Många studenter har problem med att hitta ett bra anslag i denna del och en del skriver om den tidigare forskningen som om det vore en presentation av resultat. För att undvika problem kan det vara bra att påminna sig om att man bara ska skriva om det man har koll på, det vill säga om det man läst. Hur det är ute i samhället rörande det som ska undersökas hör hemma i resultatdelen, här ska det handla om vad andra har gjort och hur tidigare genomförda studiers resultat förhåller sig till varandra. Ett annat vanligt problem är att man inte riktigt förstår skillnaden mellan aktuell, tidigare forskning och teori. Det är två olika, om än inte väsensskilda saker. Teori är också resultat av forskning, men teorin kan vara relevant under mycket längre tid och dess generaliseringsgrad är högre. Ett sätt att skilja sakerna åt är att tänka på tidigare forskning som resultat av forskning och teori som redogörelser för hur man kan tänka om det som ska undersökas. Motivation, kultur eller ledarskap, till exempel är frågor som forskare ägnat mycken möda åt och det har utkristalliserat sig allmänna förgivettaganden; detta är teori. Hur kan man tänka och hur har olika framstående forskare tänkt om ledarskap? Det är teori, till skillnad från tidigare forskning som handlar om aktuella forskningsresultat rörande, i detta fall, ledarskap.

Det blir en teoretisk referensram när texten pedagogiskt och överskådligt går igenom befintlig kunskap på området och när man vänder och vrider på olika teoretiska definitioner av det man ska undersöka. Referensram kallart man det eftersom det är härifrån man hämtar stöd för sina tolkningar av den egna empirin. Om andra forskare kommit fram till liknade saker är det en indikation på, men inget bevis för, att det ligger något i de resultat man kommer fram till i sin egen undersökning. Går de egna resultaten på tvärs mot andra forskares resultat är det viktigt att man reflekterar över vad det kan tänkas bero på. Teorin ger en vägledning i arbetet med att samla in material, därifrån kan man hämta värdefull inspiration till frågorna i sina enkäter eller kvalitativa intervjuer. Och teorin behövs även för att fördjupa analysen av materialet man samlat in. Andra forskares arbete är inget facit, det tror många. Uppsatsen som helhet handlar om resultaten av den egna undersökningen, inget annat! Den teoretiska referensramen ger perspektiv och utgör en fond mot vilka de egna resultaten kan ställas mot för att bli tydligare genom kontrastverkan,

Kommen så här långt i uppsaten har ens intresse väckts och man har fått ta del av motiven för undersökningen samt informerats om vad som är syftet och vet därmed vad som ska undersökas. Dessutom har man nu koll på vad andra forskare gjort, vilka teorier som finns och vad de går ut på samt vad vi redan vet. Därmed är man redo för att ta del av tankarna som ligger till grund för designen av den studie vars resultat man nu förhoppningsvis är nyfiken på att ta del av.

Metod och material ska handla om den undersökning som genomförts. Det är inte en tenta där man skriver om metod i allmänhet. Man ska heller inte tala om vad det står i olika metodböcker eller redogöra för vad andra anser. För att läsaren ska förstå är det viktigt att detta avsnitt i uppsatsen är logiskt uppbyggt och det är lämpligt att börja med ett resonemang om vilken typ av kunskap som behövs för att leva upp till ansatserna som redogjorts för i syftet. Den diskussionen leder sedan över i ett resonemang om vilka metoder som skulle kunna komma i fråga för att nå kunskapen man söker. Skriver man så visar man att man har koll och att undersökningen som helhet hänger ihop och inte består av ett antal fristående delar. En lämplig rubrik att fortsätta berättelsen under är metodval och där visar man hur man resonerat när man designat insamlingen av material. Använder man intervjuer är det viktigt att man tydligt redogör för vilken typ av intervju man valt och det är också viktigt att argumenten man lutar sig mot är väl förankrade i det aktuella ämnets kanon. Det finns massor av metodlitteratur och det viktiga är inte vem man hänvisar till utan att argumenten man hämtar därifrån fungerar.

Hur ser materialet ut? Hur långa var intervjuerna och hur många sidor transkriberad text har analyserats? Detta är viktiga uppgifter för den som ska avgöra undersökningens reliabilitet och validitet, vilket för övrigt är en lämplig rubrik att avsluta metod och materialavsnittet i uppsatsen med. Där, under den rubriken, redogör man hur man gjort och hur man tänker samt för hur man ser på resultatens generaliserbarhet och vad man gjort för att uppnå högsta möjliga grad av tillförlitlighet. Innan dess måste man dock redogöra för etiska aspekter och källkritik. Läsaren behöver se hur författaren har tänkt i alla led som lett fram till designen av undersökningen och ta del av författarens argument för de val man ställt inför. Tydlighet och transparens är nyckelorden, här liksom i resten av uppsatsen.

Nu är läsaren redo att ta del av uppsatsens centrala del, den del som allt som skrivits hittills pekar fram emot, det vill säga resultatet av undersökningen. Problemdiskussionen, syftet, den teoretiska referensramen och metod- och materialdiskussionen läser man för att kunna bedöma resultatet och det är som sagt viktigt att uppsatsen ses som och presenteras som en sammanhållen helhet.

Under rubriken empiri kan man med fördel presentera de mest centrala och betydelsebärande delarna av materialet som analyserats, gärna i enlighet med den struktur som skapades i den teoretiska referensramen, just för att accentuera att uppsatsen är en helhet. Och det gör man för att uppnå kravet om transparens. Vetenskapliga analyser sker inte i det dolda läsaren och den som ska granska resultatet måste kunna följa hela vägen dit och om det uppstår tveksamheter rörande tolkningen av materialet är det viktigt att läsaren på egen hand kan bilda sig en uppfattning om och diskutera tolkningens relevans och resultatets värde och grad av pålitlighet.

Nu är det äntligen dags för den stora finalen, det absolut viktigaste avsnittet som hela uppsatsen står och faller med: Analys, resultat eller vad man väjer att kalla den. I den bästa av världar diskuteras allt fram till den delen vid mittseminariet, för att kunna ägna slutseminariet helt och hållet åt att diskutera analysen och undersökningens resultat, samt helheten så klart.

Detta brukar jag säga till studenterna och det är vad jag kommer att ta upp och poängtera imorgon också. Jag försöker att aldrig upprepa mig men det är så klart oundvikligt att det blir upprepningar i någon mån, i alla fall av sådant som är sig likt över tid. Genom åren har jag samlat på mig en rad tips och trix och har dessutom sett det mesta och vet vad studenterna har problem med. Och allt det där försöker jag varje år revidera och fräscha upp minnet kring, bland annat genom att inte återanvända tidigare års texter utan skriva nya varje år. Ingen studentgrupp är den andre lik och varje år ställs både jag och studenterna för nya problem och utmaningar.

Hoppas mina tankar kan vara till hjälp för någon där ute. Dela gärna om ni finner innehållet användbart och hör av er om ni ser problem eller reagerar på något. Jag tror inte jag har uppfunnit hjulet eller att mina tankar är unika; jag sökte mig till akademin för att lära sig saker och det är så jag ser på mitt arbete som lärare också.

Resultatfixeringens konsekvenser

Inspiration är en ömtålig och värdefull kvalitet som ger livet mening. Att känna sig inspirerad är lika fantastiskt som att vara förälskad och tillfreds med livet. Det går upp och ner, men inspiration är lättare att styra över än kärlek. Inspiration är ingen gudomlig, outgrundlig gåva utan något man kan påverka, brukar man säga, genom transpiration. Det är meningslöst att gå och vänta på inspiration för passivitet, missnöjdhet och svartsyn är inspirationens motpoler. Vill man vara inspirerad måste man kämpa, men det fina är att om och när man lyckas ger det ena ofta det andra och man hamnar i en positiv spiral. Detta har jag lärt mig av att blogga. Utan inspiration går det inte, men inspiration är också något man kan bädda för genom att sätta ord på tankarna som snurrar i huvudet, och rätt som det är lossnar det och man bärs fram av en våg som genererar sin egen framåtdrivande kraft.

Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig och ju fler erfarenheter jag skaffar mig, desto mer inser jag värdet av att vara inspirerad och inspiration. Det är en av få saker i livet som är helt gratis och som det inte krävs expertkunskap för att ta del av. En promenad i den dalande vårsolens värme efter en lång dag. En kopp kaffe på morgonen. Att bara låta tankarna vandra. Det svåra är att inse hur lite som krävs. Egentligen behövs bara tid och det kan de flesta ta sig, även om det är svårt i ett prestationsinriktat och resultatfixerat samhälle.

Livets och tillvarons alla krav pockar allt ihärdigare på uppmärksamhet, men vad är det vi jagar egentligen? Är det inte så att de allra flesta av oss redan har allt vi behöver för att må bra? Jakten på mer pengar som alla dras med i, vare sig man vill eller ej, ger upphov till en lång rad oönskade konsekvenser som alla känner av. Ekonomi är inget nollsummespel, det finns dynamiska effekter att beakta och när ekonomins kaka växer får alla det bättre; fast bara om rikedomen fördelas någorlunda jämt mellan människor. Ökade klyftor får motsatt effekt.

Poängen är att alla egentligen vet att det som gör livet värt att leva inte är det spektakulära eller extraordinära, utan något så pass oansenligt och trivialt som tid att uppleva och känna efter. Det lyckorus som man känner när man når ett mål eller presterar något utöver det vanliga är kortvarig, beroendeframkallande och kräver dessutom att dosen ökar för att man ska uppnå känslan. Jakten på pengar, vinst och ökad avkastning på insatt kapital leder i praktiken bara till att fler måste ägna mer tid åt att jaga och dessutom över tid öka intensiteten i jakten.

Inspiration fungerar precis tvärtom, det är något man kan lära sig bli bättre på och även göra mer av trots att tiden krymper. Det finns dock en gräns, och anledningen till att jag skriver detta är att jag känner att jag, och väldigt många med mig, närmar mig den gränsen. Genom att gå upp tidigare än andra kan jag oftast stjäla till mig någon eller några timmar av frihet då jag kan dricka morgonkaffet i lugn och ro, läsa lite och skriva om angelägna saker. Jag har kommit att bli beroende av det, eller beroende är fel ord, för det handlar dels om en växande insikt om hur viktigt det är att få den där stunden, dels om insikten att det snart bara är under de tidiga morgontimmarna och på helgen som jag känner inspiration. Och då har jag ändå ett arbete med relativt mycket frihet och jag har ynnesten att få arbeta med kunskap som är enormt inspirerande.

Problemet är att dagens allt mer resultatfixerade skola och högre utbildning samt forskning tvingar allt fler att jaga allt mer efter mål som hela tiden befinner sig bortanför horisonten, vilket gör at tiden som finns för att utveckla kunskapen som krävs för att nå målen krymper, vilket går ut över inspirationen och glädjen i arbetet som lärare och forskare. Att jaga kunskap är lika förödande för utfallet som att jaga kärlek eftersom kunskap och kärlek aldrig kan tvingas fram på samma sätt som pengar och resultat. Kunskap är ingen prestation utan en belöning efter väl utfört arbete.

Kunskap kan lika lite som inspiration tvingas fram, men det fina är att det ena ger det andra. Kunskap inspirerar och inspiration underlättar lärande. Därför är dagens resultatfixerade utbildningspolitik ett gigantiskt och kontraproduktivt slöseri med både tid och pengar. Jakten på pengar är en jakt mot botten eftersom bara några ytterst få lyckligt lottade blir rikare medan majoriteten relativt sett blir fattigare. Och jakten på resultat stjäl värdefull tid som skulle kunna skapa utrymme för inspirerande samtal som leder till att förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling blir mer gynnsamma.

Dagens utbildningssystem liknar allt mer en narkomans febriga jakt på nästa fix där jakten på resultat blivit ett mål i sig och det enda som betyder något. Nu när vårsolen äntligen visar sig och alla skulle kunna ta sig tid att njuta av allt det som är gratis i livet för att få inspiration, tvingas lärare, elever och studenter ägna all sin tid åt att fokusera på nationella prov, examensarbeten, tentor, betyg och en destruktiv jakt på tid som inte finns eftersom den slukats av det svarta hål som resultatfixeringen utgör.