måndag 12 november 2018

Ett individanpassat samhälle är inget samhälle

Att kunna anpassa sig är en av människans viktigare egenskaper. Anpassning och samarbete har byggt civilisationer och skapat högkulturer. Det är en värdefull egenskap, en kompetens att värna. Tillsammans är ett ord som borde användas mer. Människa blir man tillsammans med andra. Allt som människan behöver för att leva delar hen med andra; luften, vattnet, jorden, språket, kulturen och samhället. Personlig rikedom och individuell framgång skapas inte ur ingenting, det är ett resultat av samverkan. Utan entusiastiska följare och fans finns inga stjärnor. Böcker och bloggar utan läsare är bara ord utan mening.

Att inse och förstå detta, att värdesätta tillsammansskapet är en förmåga som behöver värnas. Fast idag håller den kompetensen på att utarmas i förfärande snabb takt när allt fler verksamheter individanpassas. När jag får det som jag vill ha det känner jag mig kanske exklusiv, men när alla får det som just de går exklusiviteten förlorad och kvar finns bara en molande känsla av ensamhet och övergivenhet; om man nu inte tränger bort det andra och går helt upp i en narcissistisk bubbla av världsfrånvändhet.

Det kundorienterade samhället ger oss vad vi vill ha, men inte vad vi behöver. Alla är köpare och säljare på samma marknad. Och det är MARKNADEN som definierar oss. Identitet är resultatet av skapande och interaktion. Vi blir vad vi köper och vilka handlingar vi utför. Det är relationerna som gör oss till dem andra uppfattar oss som. Hugade säljare ger oss det vi vill ha för att tjäna pengar, och vi tror oss vara vinnare när vi fyndar. Det är dock ett nollsummespel. Det finns inga fria luncher och, som Dylan sjunger:
You may be an ambassador to England or France
You may like to gamble, you might like to dance
You may be the heavyweight champion of the world
You may be a socialite with a long string of pearls 
But you're gonna have to serve somebody, yes
Indeed you're gonna have to serve somebody
Well, it may be the devil or it may be the Lord
But you're gonna have to serve somebody 
You might be a rock 'n' roll addict prancing on the stage
You might have drugs at your command, women in a cage
You may be a business man or some high-degree thief
They may call you doctor or they may call you chief 
But you're gonna have to serve somebody, yes you are
You're gonna have to serve somebody
Well, it may be the devil or it may be the Lord
But you're gonna have to serve somebody
Man kan tycka och tänka som man vill, men individualister i alla länder är ändå förenade av sin kollektiva längtan efter autonomi och sin gemensamma strävan efter makt och inflytande på andras bekostnad. Alla kan inte vara stjärnor, för utan publik förlorar ordet sin mening. Alla kan inte vara rika för pengars värde styrs av tillgång och efterfrågan.

Hur man än vänder och vrider på det är man dömd att leva sitt liv tillsammans. Individanpassningen av samhället och den ökande valfriheten som nu införs i snabb takt på bred front talar till människans känslor. Det är dock tomma löften, för ett samhälle utan gemenskap och mellanmänsklig solidaritet är inget SAMHÄLLE. Det är lätt att förföras och tro att man är unik och mer värdefull än andra, men eftersom alla tycker, tänker och agerar så underblåses bara illusionen om att det omöjliga är möjligt. Och under tiden som alla för egen del är fullt upptagna med att jaga det ouppnåeliga skövlas regnskogen, förorenas havet, smälter glaciärerna och dör de ena stora däggdjursarten efter den andra i allt snabbare takt.

Förr eller senare tvingas vi alla samarbeta för att rädda det som räddas kan. Hellre förr än senare, tänker jag. Hur tänker du? Ska vi tillsammans försöka göra något åt alla villfarelser som inte bara hotar mänskligheten utan även livet på jorden? Vad har vi att förlora på att försöka?

söndag 11 november 2018

Vad är värdet på din bostad?

Gick förbi en mäklarfirma häromdagen just när ett gäng byggnadsarbetare stod och tittade på och talade om priserna på lägenheterna som bjöds ut i fönstret, vilket satte igång tankar. Vad är värdet av min bostad egentligen? Jag får ofta vykort från mäklarna i området när de sålt en lägenhet, där de säger att jag bor i ett attraktivt område. De säger ibland att det finns fler köpare, inte sällan köpare som är kapitalstarka. För mäklarna är min lägenhet ett objekt som man köper och säljer, och mäklaren lever på provisionen som blir högre ju högre priset är. Jag slänger alltid de där vykorten, för jag trivs i min lägenhet. Det är mitt hem, det är här jag bor. För mig är min lägenhet värd så mycket mer än pengar, fast det värdet, den typen av värden, talar vi inte så mycket om idag.

Alla värden räknas om i den universella ekonomiska valutan, vilket reducerar allt till en fråga om pengar. Därför blir också frågan om vad min lägenhet är värd en fråga vars svar avgör vilket samhälle vi får. Och eftersom vi lever i en allt mer polariserad och dikotomiserad värld kommer talet om bostäderna att handla om antingen trygghet och tak över huvuden eller ekonomi. Bostadsfrågan ställer det djupt kända, mänskliga behovet av att ha någonstans att bo och leva mot den kulturellt skapade synen på bostaden som ett investeringsobjekt.

Min bostad representerar ett högt värde, men det är inget jag gläds över. Jag ser ju hur svårt mina barn har att dels hitta någonstans att bo, dels få fram pengar för att antingen klara hyran eller få ihop till kontantinsatsen. När jag köpte min första lägenhet på 1980-talet var priset överkomligt, även för en hyfsat centralt belägen bostad. Jag tyckte ändå det handlade om mycket pengar, inte minst eftersom räntan låg på 12 procent. Det upplevdes som en stor risk, vilket i ljuset av utvecklingen på bostadsmarknaden efter krisen på 1990-talet känns obegripligt. Jag köpte lägenheten där jag bor idag 2008, mitt under den senaste finanskrisen och satt under några månader med två lägenheter och en skuld som jag upplevde som ENORM. Fast det tog inte lång tid innan priset på lägenheter fördubblades och mitt lån upplevdes som helt överkomligt. Det är lätt att bli fartblind, men jag påminner mig ständigt om att pengarna jag "tjänar" står i direkt relation till mina barns problem att etablera sig på bostadsmarknaden; se där, ännu ett exempel på hur bostadens värde omförhandlats.

Poängen är att behovet av trygghet, tak över huvudet och ett HEM är lika stort idag som någonsin tidigare. Människorna som lever i och tillsammans skapar det samhälle där priserna på lägenheter är något man rapporterar om på samma sätt som börsens upp- och nedgångar, har inte förändras genetiskt sedan stenåldern. Om bostadens värde omförhandlades och mer kom att fokusera på dess mjuka värden, om vi talade mer om frågan: Vad är ett hem? Vad skulle hända då med samhället och alla mellanmänskliga relationer? Visst är det lättare att leva som rik än som fattig, men ingen överlever på enbart pengar. Min lägenhet är platsen där jag bor och jag känner mig utsatt när mäklarna tränger sig på och försöker locka fram känslor av girighet hos mig. Mitt hem besudlas av den ekonomiska logiken och sprider en känsla av otrygghet.

Jag tycker inte att allt ska kunna värderas i pengar och tror inte marknaden löser alla problem. Marknaden är amoralisk medan människor är komplexa och sammansatta varelser som styrs av många olika känslor och en moralisk kompass. Ett samhälle utan etik är snart inget SAMHÄLLE längre. Och där värdet av en bostad, liksom värdet av rent vatten, biologisk mångfald och omsorg om de svaga reduceras till en ekonomisk fråga kommer den långsiktiga hållbarheten att bli svår att försvara. Livet är OVÄRDERLIGT, men ekonomin är begränsad, därför kommer priset på bostaden alltid att vara för lågt i relation till dess verkliga värde.

Vem tjänar på att bostadsmarknaden utvecklats till ett pyramidspel där alla förr eller senare riskerar bli förlorare? Ingen! Så vad är det vi sysslar med egentligen? Vart är vi på väg?

lördag 10 november 2018

Om våndan över att underkänna tentor

Det är ingen rättighet att få betyg eller en examen på högskolan. Studier i högre utbildning är självständiga och resultatet bedöms av ansvarig lärare. Vem som får godkänt eller underkänt är inte godtyckligt eller helt och hållet upp till examinator, det måste alltid finnas en motivering som kopplats till offentliga dokument och de instruktioner som givits i uppgiften. Examinatorn är alltså varken snäll, sträng eller ogin när hen sätter betyg. Det är därför inte orättvist att bli underkänd och det finns heller ingen anledning att vara tacksam över ett högre betyg, även om man som lärare och medmänniska självklart förstår att examinationer kan vara känsloladdade moment i utbildningen.

Jag är just nu mitt inne i en period med många tentor och inlämningar, vilket innebär dels ökad arbetsbörda, dels att interaktionen med studenterna intensifieras. Och detta påverkar mig. Jag har stor förståelse för att mycket står på spel och att det är många känslor inblandade. Mitt tålamod är under dessa hektiska dagar större än annars och tröskeln för vad jag accepterar i fråga om takt och ton i bemötandet är betydligt högre. Jag har själv varit student, även om det var länge sedan och i en helt annan högskola; det påminner jag mig ständigt om. Ändå sitter jag här och känner mig uppgiven och nedstämd. På det stora hela tycker jag oftast att jag har världens bästa arbete, men under tentaperioder känns det allt oftare och allt tydligare som att lärargärningen är en otacksam uppgift.

Som lärare och forskare söker jag KUNSKAP och försvarar KVALITETEN i den högre utbildningen. Jag står som garant för att värdet av de examen som jag ansvarar för ska hålla samma höga kvalitet över tid. Jag sätter en ära i att förvänta mig mycket av studenterna jag möter, men det uppfattas allt oftare som att jag ställer för höga krav, trots att jag bevisligen inte underkänner fler inlämningar än mina kollegor. Min utgångspunkt och inställning är att INGEN äger kunskapen, och det som bedöms och betygsätts är texterna som lämnas in, inte studenterna som lämnar in det. Trots att studierna på högskolan är självständiga är det påfallande många och på senare tid allt fler studenter som tar det personligt och som ser mig som ett hinder på vägen mot den examen som många uppenbarligen ser sig lovade. Jag förstår dem och skyller inte på dem; jag skriver här om min frustration över att vara och verka i dagens högskola där kundnöjdhet och hög genomströmning ses som tecken på kvalitet.

Den som försvarar och fokuserar på kunskapen i alla lägen blir ensam. Det är hur lätt som helst att bli omtyckt och få goda vitsord från studenterna, kollegorna och ledningen. Den som ger studenterna instuderingsfrågor, lägger ut föreläsningsanteckningar och ställer frågor som är lätta att svara på och som tar hänsyn till annat än den text som lämnats in när studenternas prestationer bedöms blir omtyckt och populär av alla. Hög genomströmning ger bra ekonomi, glada studenter och minskad arbetsbörda för alla inblandade. En verklig vinn-vinn-situation, om det inte vore för den där "lilla" detaljen att det är lärande vi sysslar med på högskolan och kunskap vi förväntas producera.

Det som gör att jag känner mig frustrerad är att jag aldrig kan eller kommer kunna kompromissa med kunskapen; för gjorde jag det skulle alla åren av slit som student, doktorand, lärare och forskare vara förgäves. Om kunskapskraven sänks devalveras både tidigare studenters och mina egna examina och titlarna jag med möda förvärvat. Frustrationen kommer sig av att jag inte kan slå ifrån mig känslan av att det finns en dolt krav på att genomströmningen ska hållas på en hög nivå och att studenterna alltid har rätt, oavsett vad de tycker, säger och gör. Ingen säger att det är så, och ingen erkänner heller att de låter kravet på hög genomströmning påverka dem i bedömningen. Det kan så klart bero på mig, jag är öppen för det, men jag är inte ensam om att bära på känslan. Vi är många som känner oss utsatta och sårbara när vi försvarar kunskapen i dagens nyckeltalsjagande akademi.

När jag underkänner en student riskerar jag att dra på mig kritik från studenten. Jag får läsa och svara hövligt på mail skrivna i affekt och där jag kallas det ena och andra, och där jag avkrävs en förklaring trots att jag tydligt motiverat mitt beslut. Jag får, (eller fick i alla fall fram till för något år sedan när möjligheten att lämna frisvar togs bort på grund av att det blivit ett arbetsmiljöproblem) i utvärderingar läsa saker om mig som person som jag tar oerhört illa åt mig av. Skulden för underkännandets läggs av förfärande många av dagens studenter på mig som lärare, och det är jag ensam som får bära den bördan. Ledningen ger mig stöd och står bakom mina beslut, men ingen lärare får uppskattning för att hen håller på kvaliteten. Omtyckta lärare får däremot pedagogiska priser och löneförhöjningar samt möts i korridoren av glada studenter. Den som underkänner studenter blir ett problem för högskolan där hen jobbar; det är systemet är riggat. Självklart påverkar det kunskapskvaliteten. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Ingen är mer än människa och kulturen äter som bekant strategier och strukturer till frukost.

I ett verkligt kunskapssamhälle och i ett skol- och utbildningssystem där KUNSKAPEN faktiskt står i centrum ses underkännanden som en kvalitetsaspekt och alla är tacksamma över att bli granskade eftersom det betyder att den som klarar sig verkligen har vad som krävs och vet det man måste veta. Där ses den som godkänner många med skepsis, där är det hen som får förklara sig och motivera samt möts av misstänksamhet. Ingen äger kunskapen; därför borde ingen lärare känna vånda inför beslutet att underkänna någons arbete.

Jag är orolig över vart vi är på väg. Vi ser alla tydliga tecken på hur lite kunskapen är värd i dagens samhälle. Ändå görs inget. Det talas om kris i skolan, men debatten handlar inte om kunskapens värde utan om vilka metoder man ska använda, om valfrihet och privatisering. Utbildning ses som en kostnad och det höjs krav på effektivisering. Allt som anses viktigt i dagens utbildningssystem hotas av lärare som sätter kunskapen före kundnöjdheten och som underkänner alla arbeten som inte håller måttet, (trots att det innebär mer arbete och risken att man uppfattas som ett problem, uttalat eller mellan raderna) vilket i sig borde vara en varningsklocka. Fast så ser det inte ut. Det är inte så det fungerar. Kunskapens värde håller på att devalveras och därmed rör vi oss alla ut över ett sluttande plan som är potentiellt förödande för framtiden.

Behövde få ur mig det här för att orka fortsätta. Det är ingen anklagelse riktad mot någon, det är ett rop på hjälp och et försök att sätta igång samtal om vad som är viktigt på riktigt, i samhället, skolan och den högre utbildningen.

fredag 9 november 2018

Vad handlar debatten om skolans kunskapssyn om egentligen?

Etnologen och professorn i utbildningsvetenskap vid Malmö universitet, Malin Ideland skriver klokt om konsekvenserna av den eviga debatten om vilken kunskapssyn som ska skolan ska vila på, och jag ska här försöka ge mitt bidrag.
På dagstidningarnas ledarsidor såväl som på Skola och Samhälle har skolans kunskapssyn debatterats flitigt. På Svenska Dagbladet får en 80 träffar på en sökning på kunskapssyn, Dagens Nyheter ”ungefär 100”. I debattens ena ringhörna hänger traditionalisterna som förespråkar katederundervisning av objektiva fakta. I det andra hörnet finns progressivisterna som menar att kunskap är relativ och att det inte finns någon sanning. Båda sidor framstår som en slags karikatyrer som slutgiltigt vill slå fast svaret på en fråga som diskuterats sedan antiken och som troligen kommer att vara fortsatt tvist om ända in i apokalypsen: Vad är egentligen kunskap. Och hur lär en sig något överhuvudtaget? Men vad är det som denna högljudda debatt överröstar? Vad är det vi glömmer att prata om när vi pratar om skolans kunskapssyn? Är det inte dags att vända blicken någon annanstans?
Exakt, när en fråga dominerar debatten kommer oundvikligen en lång rad andra frågor att hamna i skymundan, samtidigt som samhället och kulturen förändras under tiden. Ingenting står stilla och vardagen tar inte paus för att det finns människor som av olika anledningar vill debattera en viss fråga som de anser är viktig. Kan inte låta bli att göra en personlig reflektion. Under ett antal år arbetade jag i ett dysfunktionellt arbetslag där jag utsågs till syndabock trots att ingen kunde visa fram några tydliga belägg på att så var fallet. Detta gjorde mig till allmänt villebråd och jag var minutiöst bevakad hela tiden. Jag ansvarade för momentet vetenskapsteori och hade mina tankar om hur jag skulle förmedla förståelse för forskning och kunskapsproduktion; jag ansvarade för kursen och alla var lika meriterade. En av kollegorna ansåg sig dock vara bättre och tog varje tillfälle när vi möttes i kollegiet att påpeka att "vi måste tala om Eddys kurs." Hen gav sig aldrig utan sådde ständigt frön av tvivel om min duglighet och omsorg om studenterna. Kontroversen handlade om att jag ville, och för övrigt fortfarande vill, för jag håller en liknande föreläsningen för studenterna jag föreläser idag, skapa förståelse för forskningens förutsättningar genom att gå igenom vetenskapens historia från 1600-talet till idag. Kollegan tyckte att man mer skulle fokusera på instruktioner och handgripliga tips. Den där kursen och dess innehåll var inte det enda som debatterades mellan oss, men jag inser att kontroverserna som gav upphov till den vidriga arbetsmiljön och som även påverkade studenterna, handlade om kunskapssynen. Och det tog verkligen fokus från andra frågor, vilket än en gång visar att den enda vägen alltid leder fel. Jag hävdade inte att alla skulle göra och tänka som jag, det enda jag stred för var att få ansvara för och lägga upp mina kurser på det sätt jag ansåg vara bäst, givet den helhet kursen ingick i och de kriterier och mål som alla hade att förhålla sig till. Kollegorna menade att de hade rätt och jag hade fel ifråga om vilken kunskapssyn som skulle dominera på utbildningen och debatten om denna i förhållande till helheten underordnade fråga gick ut över kunskapskvaliteten och inte minst arbetsmiljön.
Jag ska villigt erkänna att jag är en sån där förhatlig socialkonstruktivist, en som problematiserar förgivettagna sanningar. Det är själva livsluften i min forskargärning, som har handlat om allt från synen på arv och miljö till vem som i samhället betraktas som en miljövänlig människa. Men det betyder inte att jag inte tror på fakta – jag är övertygad om att det finns gener som styr våra livsförutsättningar och att det finns handlingar som innebär större eller mindre koldioxidutsläpp i atmosfären. Detta är inga relativa åsikter, tvärtom är verkligheten ytterst påtaglig. Jag tycker till och med att en ska undervisa detta i skolan, min postmodernistiska ådra till trots. Skolan kan ägna sig åt både faktakunskaper och att elever får resonera om mer vilda problem som finanskriser och batteritillverkning. Och inte nog med att skolan kan göra det, jag har känslan av att den faktiskt gör det. Karikatyrerna traditionalister och progressivister rör sig nog mer på debattsidor än i klassrum, om de överhuvudtaget finns.
Jag instämmer till fullo i detta och menar att det är skolans uppgift att visa på komplexitet och belysa OLIKA aspekter av kunskapen, samhället och tillvaron. Bara så kan eleverna i grundskolan och studenterna på högskolan lära sig vad det innebär att vara och ta ett vuxet ansvar för sina egna liv och det samhälle som skapas tillsammans. Det som händer mellan är det centrala, men bestämmer man sig för vad som är bäst och kör den linjen konsekvent går något viktigt förlorat. Det går självklart att skapa en effektiv och målsäkrad organisation som friktionsfritt slussar elever och studenter genom systemet och ut i arbetslivet, men det är inte så KUNSKAP uppstår och utvecklas. Lärande är inte en linjär process. Om skolan rymde båda kunskapssynen och om man samtalade mellan lägren för att försöka förstå varandra istället för att i försöka förgöra varandra i destruktiva debatter om makten över agendan, skulle kunskapen och lärandet hamna i centrum för verksamheten och lärarna skulle äntligen få den ro och det lugn samt inte minst ansvaret för genomförandet av undervisningen som krävs för att skolan ska bli en kunskapsskola.
En skulle kunna hävda att kunskapssyn är en ganska oproblematisk fråga att debattera. Ingen (eller åtminstone förhållandevis få) känner sig kränkta av att bli attackerad för sin kunskapssyn. Och om en blir det är det kanske dags att fundera över sina prioriteringar. Men när debatten begränsas till att i princip enbart handla om detta så blir den allt annat än ofarlig då den dränker andra viktiga frågor. Makt/Kunskap går inte att särskilja, menade socialkonstruktivisternas stora förebild Michel Foucault. Genom att definiera den sanna kunskapen och vad vi talar om när vi talar om skola så utövas makt över vad som hamnar i samhällets fokus alternativt i skymundan. Ibland kan en misstänka att kunskapsförespråkarna har läst sin Foucault noga, och använt den som en manual, för de har lyckats i sitt uppsåt. Alla pratar nu kunskapssyn: på lärarutbildningar, fortbildningsdagar, sociala medier, i ny bokutgivning.
Det handlar om att så split och skapa en känsla av att något är fel. En lögn som upprepas tillräckligt många gånger kan mycket väl komma att uppfattas som en sanning. Den här strategin använder sig alt fler av idag. När kunskapen inte ger en makt, när det saknas fakta som går att luta sig mot vänder den som vill vinna över anhängare till sin sak, sin agenda, till alternativa fakta. Det går också att tala om känslan. Makten övertrumfar kunskapen alla dagar i veckan och det är allmänt känt att man kan härska genom att söndra, vilket är precis vad skolan idag utsätts för. Lärarna tvingas välja sida och får ägna tid åt att försvara sin ståndpunkt i en kontrovers som pågått sedan antiken och som är omöjlig att lösa av den enkla anledningen att kunskapen och verkligheten inte anpassar sig efter människors önskningar om hur det borde vara. Samma strategi använder sig många ledarskribenter av idag när man försöker få forskare och lärare på högskolan att försvara sig mot anklagelser om en påstådd genuskonspiration som styr verksamheten och förvrider huvudet på studenterna.
Talet om vikten av faktakunskap kopplas inte sällan samman med andra företeelser som framstår som förment opolitiska – evidensbaserad undervisning och neuroforskning är två sådana exempel. Den finska utbildningsforskaren Johanna Sitomaniemi-San har i sin avhandling Fabricating the teacher as researcher: A genealogy of academic teacher education in Finland beskrivit hur tyngdpunkten i den finska – ofta hyllade – lärarutbildningen förflyttades mot dessa områden så försvann andra viktiga frågor från agendan, framförallt om hur orättvisor inte bara är kopplat till undervisning utan till sociala strukturer i samhället (kön, klass, hudfärg, ursprung). Genom att bara fokusera på undervisning och kunskapssyn vänder vi ofrånkomligen blickarna inåt istället för att rikta dem utåt. Ärligt talat, vi löser inte klassproblemen enbart med enklare kunskapskrav och mer strukturerad katederundervisning. Vi måste också titta på den utjämnande välfärdspolitik som inte har förts under de senaste decennierna. Men detta är långt mer komplext – och politiskt problematiskt att prata om.
När lärarna tvingas försvara sig mot olika anklagelser och dras in i debatter om vad som är bäst egentligen eller hur det ligger till i verkligheten, riktas allt fokus på frågor som kritikerna (vilka givetvis har en agenda) bestämmer. Och under tiden kan beslut som rör skolans framtid tas och privatiseringen av utbildningssystemet kan drivas på. På kort tid kan en lång rad i princip irreversibla beslut tas som lärarna sedan tvingas hantera och ansvara för. Det gynnar inte kunskapsutvecklingen och det livslånga lärandet, tvärtom banar det väg för andra krafter än de som utgår från kunskap och demokratiska grundvärderingar. Skolan riskerar att bli en bas för ett tyst maktövertagande som upptäcks först när det genomförts och det är försent.
Vi måste också fråga oss hur det kan komma sig att exempelvis genusvetenskap och antirasism ibland framstår som det största problemet just nu – vilket ska läsas som ännu en släng av kritiken mot postmodernismen. Detta har bland andra Ivar Arpi och Inger Enkvist nyligen fört fram på ledarsidor. I mina ögon framstår vetenskaper med syftet att bekämpa orättvisor som ett ganska litet problem i en värld där extremhögern vinner ny mark för var dag som går. Hur kan genuspedagogik på förskolan vara ett större problem än att mörka, konservativa högerkrafter som har förflyttat debatten långt från en anständig nivå? Hur kan det komma sig att skoldebatten handlar om kunskapssyn istället för de motsättningar som håller på att slita sönder samhället? Fungerar den moderna kunskapsrörelsen rentutav som en snuttefilt för att slippa tänka på mer svårhanterliga problem?
Malin Ideland pekar här på oerhört viktiga frågor. Jag har ställt frågan om till några av ledarskribenterna om varför de driver frågorna de driver, men jag blir svaret skyldig för de vägrar svara. Jag ska försvara mig mot deras anklagelser, det är så drivna debatörer tänker och agerar och det handlar om en vilja till makt där alla medel är tillåtna. SD upprepade ihärdigt lögnen om massinvandring ända tills den framstod som en sanning i och med krisen i Syrien som ingen löser i en handvändning, och idag har ett parti med nazistiska rötter blivit Sveriges näst största parti. Istället för att undervisa om historia (idag är det 80 sedan kristallnatten) och andra ämnen som kräver förståelse  för komplexitet och förmåga till kritiskt tänkande, vilket är LÅNGT viktigare än de faktakunskaper  som kritikerna anser att skolan ska förmedla, tvingas lärarna försvara sig mot olika anklagelser eller förhållanden som ligger utanför deras kontroll. Och under tiden förändras samhället. Vem är det som styr och vart är vi på väg? Det är frågor som inte lämpar sig för debatt; frågor som kräver kunskap och förståelse, analytisk förmåga och kritiskt tänkande.
Policyforskaren Carol Bacchi menar att vi inte bara bör inrikta sig på att lösa problem, utan också på att fundera på varför vissa företeelser blir till som problem i samhällsdebatten medan andra går obemärkta förbi. Vilka reella konsekvenser får problemformuleringen för vart resurser riktas, vilka åtgärder sätts in och vilka studiedagar som anordnas för lärare och lärarutbildare? Problemformuleringen är inte oskyldig, den kan beskrivas som ett problem i sig.
Instämmer till fullo! Vill vi bygga ett kunskapssamhälle och skapa en skola i världsklass är det inte mer eller bättre fakta som behövs utan en annan inställning till kunskap och lärande och en bättre och fördjupad förståelse för komplexitet och tillvarons kontingenser. Det som inte går att förändra kommer att visa sig, det behöver man inte debattera, och vad som kan förändras vet ingen förrän man försökt. Debatten måste som jag ser det överges till förmån för samtalet och lärarna måste återfå makten över sitt arbete. Kunskapens egenvärde i samhället måste också uppvärderas.
Nu ska jag sluta tala om att vi ska sluta tala om kunskapssyn. Bara en stilla vädjan: snälla, kan vi inte prata om något annat ett tag. Åtminstone lite grand. Där finns så mycket att diskutera: elevers psykiska ohälsa, sexuella trakasserier i skolan, integritetsfrågor i och med digitalisering, och så vidare, och så vidare. Den eviga filosofiska frågan om kunskap lär vi återkomma till ändå.
Krav på resultat, sanningen och den enda vägen leder fel för det är inte målet som är mödan värd, utan vägen fram. Morgondagens samhälle och skola skapas här och nu, det är inget man kan bestämma sig för, formulera som mål och sedan styra mot. Därför blir debatten förödande för den öppnar upp och banar väg för krafter som säger sig vara våra vänner men som i själva verket bara är ute efter makt. Tänk på att totalitära krafter växer sig starkare och starkare ända tills de oundvikligen krossas under sin egen tyngd. Tänk på över sådana krafter går det inte att vinna med mindre än att man vägrar köpa deras problemformulering. Verkligheten är inte svart eller vitt och inget som rör skolan eller samhället är antingen rätt eller fel. Om det är något vi INTE behöver idag så är det debatter över eviga frågor som man bara kan samtala om.

torsdag 8 november 2018

Relationen mellan arbete och utbildning är inte linjär!

Är det bara pengar som har har ett egenvärde idag? Läser eller arbetar ingen på högskolan för att lära sig saker och för att utvecklas som människa? Betyder kunskapen, innehållet och vägen fram ingenting, är det bara snabb och effektiv måluppfyllelse som räknas? Det som får mig att tänka i dess dystra banor är kulturchefen på GP som skriver klokt om humaniora och högre utbildning i en intressant krönika. Ytterst handlar det om kunskapens roll och vetandets värde i samhället.
Varför ska man läsa filmvetenskap, musikvetenskap eller konstvetenskap? Studieskulden växer stadigt och ämnena leder inte till några välbetalda jobb. Faktum är att det för de allra flesta inte leder till några jobb alls. Med den karga kalkylen i huvudet är det inte konstigt att fortsättningskurserna i dessa ämnen till våren ställs in på Göteborgs universitet på grund av minskande söktryck.
Fast ingen FÅR ett jobb. Det finns ingen utbildning där man får något. Studier på högskolan är självständiga och man läser för att få KUNSKAP och för att utvecklas som människa. Och studenter som läst humaniora är inte mer arbetslösa än någon annan grupp människor i samhället, de får arbete i lika stor eller liten utsträckning som alla andra. Inte som film- musik- eller konstvetare, men som kunniga, intresserade, kritiskt tänkande medarbetare med eget driv och förmåga att ta ansvar. Vad får vi för samhälle om ingen läser på högskolan för kunskapens skull, om kunskapen inte har ett egenvärde och om allt handlar om vilket jobb man får och hur mycket man tjänar? De accelererande klimatförändringarna, skövlade regnskogar, döda korallrev och minskad artrikedom på jorden talar sitt tydliga språk.
Med samma kalkyl är det inte konstigt att privata PR-skolor som Berghs tvärtom kan få studenter att inte bara ta studielån utan också betala 87 500 kronor inkl moms för en 12-veckors kurs i ”Digital Copywriting” där de bland annat får ”träning i att arbeta med Content Marketing och Inbound Marketing”. För det leder till jobb.
Varför leder en dyr kurs i marknadsföring till bättre jobb och högre lön än samma kurs som läses gratis på universitetet? För att kunskapen tragiskt nog har förlorat sitt egenvärde, och för att vi lever i ett konkurrenssamhälle där målet är viktigare än vägen fram. I ett samhälle där kunskapen har ett verkligt värde är det utbildningen som sådan som betyder något, det man lär sig, och där betraktas studierna som en investering i sig; men där bara pengar har ett egenvärde betalar man för att komma in på en eftertraktad utbildning och ser det som vilken annan investering som helst. Drar man nuvarande utvecklingen till sin spets är det inte svårt att finna paralleller till den katolska kyrkans försäljning av avlatsbrev på 1500-talet, som Luther reagerade på.
Så här behöver det inte vara. Även om tendensen att söka sig till utbildningar som förbereder en för arbetsmarknaden är en trend som inte bara pågår i Sverige, är den svenska synen på humaniora exceptionellt svag. Det finns en förklaring till det. Medan man i Sverige drar likhetstecken mellan utbildning och yrke drar man i andra länder, inte minst i Europas stora kulturnation Tyskland, på ett annat vis likhetstecken mellan utbildning och bildning. 
Det handlar om var man förlägger skulden och vem man anser har ansvaret för att skapa arbetstillfällen. I Sverige idag och kanske på andra håll också, har vi begåvats med politiker som tar på sig ansvaret för det som händer på arbetsmarknaden, och tillsammans med Svenskt Näringsliv anklagar man sedan högskolorna och universiteten och ytterst lärarna som undervisar, för den uppkomna situationen. Politikerna ser högre utbildning som en kostnad och Svenskt Näringsliv ser studier som slöseri med tid. Därför förefaller Berghs privata lösning som en idealisk innovation, ett upplägg som alla tjänar på; fast bara utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv. Vill vi ha ett samhälle där den som kan betala för sig i princip kan köpa sig ett jobb? I farans riktning ligger ett samhälle där man TVINGAS betala för att få ett jobb ... Kunskapssamhället är mer demokratiskt eftersom bildning är inget man kan köpa; därför är det bara ett samhälle som sätter likhetstecken mellan bildning och utbildning som kan utvecklas till ett kunskapssamhälle.
Detta sätt att se på studiernas roll kallas det humboldtska bildningsidealet och stammar från det tidiga 1800-talet. Målet med en god utbildning, underströk filosofen Wilhelm von Humboldt i ett brev till den preussiska kungen, är att odla en välinformerad människa och medborgare. Det är först med en sån grund man också sen kan bli bra på ett yrke. 
Bara välinformerade, kunniga, ansvarstagande, solidariska och etiskt medvetna, kritiskt drivna människor kan förvalta demokratin och hantera ett öppet samhälle. Därför har kunskapen ett värde i sig, inte bara för den enskilde medborgaren utan även för samhällets långsiktiga hållbarhets skull. Där och när pengarnas värde överstiger kunskapens ligger fältet fritt för skrupellösa företag som kränger examina och betyg och lite längre ut längd det där sluttande planet väntar populister, rasister och andra som anser att det är KÄNSLAN som räknas, vilket banar väg för Trumpism, nationalism och det hopplösa parlamentariska läge som Sverige brottas med. Bildning är ingen lösning, men det idealet utgör en nödvändig motkraft som behövs för att balansera marknadskrafternas hänsynslöshet.
Detta ideal lever i allra högsta grad fortfarande kvar. Under en utbytestermin i Berlin stötte jag på det själv, i egenskap av inskränkt svensk. Bolognasystemet, som innebar hårdare krav på att slutföra sina studier i en viss takt, skulle precis genomföras på Humboldtuniversitet. Samma sak hade redan gjorts i Sverige utan att vi studenter varit speciellt berörda. Men i Tyskland väckte det ramaskri. Vad var detta – ett överstatligt försök att tvinga in studenterna i snäva mallar, när de var vana vid att friare studera brett över olika ämnen? Oerhört. Studentstrejker utbröt. Banderoller med slogans om Lernfreiheit vajade i vinden.
Jag sitter just nu i ett råd med ansvar för att ta fram nya rutiner för utvärdering av kurser och utbildningar, och det vi talar mest om där är hur vi ska få studenterna att fylla i enkäterna?! Tidigare hade vi möjlighet att lämna fria svar, tankar och reflektioner över utbildningen, men det togs bort för några år sedan eftersom studenternas möjlighet att göra sin röst hörd utnyttjades för personanklagelser riktade mot enskilda lärare som man av olika anledningar inte tyckte om. Jag fick själv läsa att jag ställer för höga krav, trots att jag inte underkänner fler studenter än kollegorna. Jag har däremot höga förväntningar, och jag utgår från att studier på högskolan är EGNA studier. Mina försök att få studenterna att förstå detta, att kunskap tar tid att utveckla och kräver hårt arbete och engagemang, gör mig i deras ögon till en slavdrivare, ett hinder på vägen mot examen och det arbete politikerna lovat dem efter avklarade studier. I ett kunskapssamhälle inser alla vikten av eget ansvar och betydelsen av hårt arbete. Där skyller man inte på läraren och ställer inte frågan, om man får ett litteraturtips, ifall man verkligen förväntas läsa ännu mer och om det kommer på tentan. Dagens kundorienterade högskola där lärosätets ekonomi hänger samman med genomströmningen kan aldrig bli en kunskapsskola och det gynnar INTE studenternas engagemang. Därför oroas jag av utvecklingen.
Att det inte är så här i Sverige går inte att klandra enskilda studenter eller ens ett enskilt parti. Det är snarare resultatet av en socialdemokratisk vilja att akademisera yrkesutbildningar för att höja statusen på fler yrken, följt av de senaste trettio årens uppskruvade kapitalistiska logik. En perfekt cocktail för att förvandla maximalt många till effektiva jobbmaskiner. Inte lika bra för den som vill ge möjligheten för fler att bli tänkande, kännande människor. 
Det är för enkelt att skylla på socialdemokraterna, men jag håller med om att det inte finns några genvägar till kunskap och verklig status. Och frågan vi måste ställa oss är ytterst vilket samhälle vi vill leva i. Vill vi leva tillsammans med fler tänkande och kännande människor som strävar efter det gemensammas bästa, eller vill vi leva i ett hårt och kallt samhälle där man kan köpa sig en utbildning och ett välbetalt arbete? För vilka pengar då, kan man undra? Samhället satsar på högre utbildning för att ge människor UTAN pengar samma chans som människor med pengar, men i ett samhälle där bara pengar betyder något kan bara den som redan har pengar lyckas, och hen lyckas där med eller utan kunskap.
Men det tål att fråga sig om inte också denna andefattiga bondenation i norr snart bör hitta andra värden än bara den rena prestationen. Det behöver inte ens vara en förlustaffär. Jag är faktiskt ganska säker på att en onlinekampanj för Gott och blandat av en digital copywriter som läst en kandidat i filmvetenskap blir mycket bättre än en av en som inte läst något alls.
Det tror jag med. Bara i ett samhälle där pengar är det enda som betyder något är vägen mellan arbete och utbildning precis så linjär som ägarna av Berghs lovar. I ett kunskapssamhälle där bildning är ett värde i sig är vägen till både kunskap och utbildning allt annat än rak. Där kan man komma rätt även om man går vilse, för där fungerar både meritokratin och demokratin och där spelar det ingen roll vem man är eller hur mycket pengar man har när man söker ett jobb; det enda som betyder något är vad man kan och hur engagerad man är. Avslutar detta resonemang med ett citat från en tidigare bloggpost om bildningens betydelse och värde.

Bildning är både form och innehåll samt dynamiken som uppstår mellan. Bildning är en öppen och föränderlig, samtalsfrämjande syn på kunskap som för människor samman och utvecklar känslan av gemenskap. Bildning måste sättas i verket, användas och avsätta spår i världen för att bli meningsfull. Bildning får inte bli ett självändamål, någon som per definition anses gott, i sig. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är att den tillhandahåller användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Bildningens värde överskrider kunskapen och finns kvar även efter att man glömt det man lärt sig. Bildning är livsnödvändigt och behöver implementeras överallt i samhället och i alla utbildningar för att möta populismen och främlingsfientligheten som just nu växer snabbt och som hotar att slita samhället isär.

onsdag 7 november 2018

Därför läser jag hellre böcker än artiklar

Ju mer jag läser och lär mig, desto mer intresserad blir jag av hur den vars tankar och resultat jag tar del av tänker, inte bara om studien som presenteras och resultatet. Jag vill veta hur den vars tankar jag tar del av ser på samhället, på kunskap, framtiden, solidaritet och så vidare. Det handlar absolut inte om att jag bara läser texter av människor som delar min grundsyn, tvärtom. Det handlar istället om att jag vänder mig fixeringen vid resultaten, som aldrig är så entydiga som det allt oftare framställ som i dagens akademi. Världen är långt mer komplex än så, och det går att lära sig massor av att läsa texter av någon som tänker på tvärs. Även en dålig studie eller knasiga tolkningar kan rymma värdefull kunskap; om texten läses på ett självständigt och kritiskt sätt.

Det bli allt mer uppenbart för varje år som går att det viktiga inte är VAD man läser, utan HUR man läser det man läser. Därför läser jag böcker hellre än artiklar; för artikelformatet bygger på den dikotomiska debattlogik jag menar förflackar kunskapen och reducerar den till en snabbt avgjord fråga om det är sant eller falskt, rätt eller fel. Samhället polariseras snabbt när olika krafter och olika intressen kämpar om inflytande, och driver opinion genom att välja och vraka bland utbudet av artiklar, ofta genom att göra kreativa tolkningar av innehållet och inte ta hänsyn till studier som visar på resultat som motsäger den tes man driver. Högskoleledningarnas krav på produktion av resultat som gör att kvantitet premieras över kvalitet leder till att den som vill kan finna stöd för nästan vad som helst i forskningen, vilket är ett ovetenskapligt sätt att se på vetenskapliga texter.

När jag söker kunskap gör jag det inte genom att leta efter artiklar som ger mig svar eller som innehåller den information jag behöver. Frågorna jag arbetar med är allt för komplexa och problemen allt för öppna för att det tids- och kostnadseffektiva sättet att arbeta skulle fungera för ändamålet. Jag finner kunskap om kultur och uppslag som kan användas för att skapa förståelse överallt, och det är KUNSKAPEN jag är intresserad av, jag forskar för att jag vill veta och bli bättre på att förstå, inte för att få bekräftelse eller finna belägg. Jag blir lika glad när jag inser att jag tänkt fel som när jag finner konstruktiva uppslag att arbeta vidare med.

Jag vill veta vem jag läser av den enkla anledningen att kunskap skapas av människor, för människor. Kunskap är delat vetande och finns inte hos någon, den uppstår och förändras i dynamiken mellan. Att bara läsa artiklar är att fokusera på de enskilda träden trots att man söker kunskap om skogen. Djävulen finns i detaljerna, brukar man säga, och det ligger mycket i det. Kunskap är alltid ett resultat av tolkning eftersom den inte upptäcks i ren form, den är alltid ett resultat av både gedigna undersökningar och ingående, kritisk analys. Därför är den som verkligen vill veta och förstå och som faktiskt söker KUNSKAP inte hjälpt av att bara ta del av någons slutsatser; det räcker heller inte att granska metoden eller analysen av empirin. Inte om det är förståelse man söker, och i alla fall inte om det är kultur man är intresserad av.

En bok en sammanhållen helhet, vilket ger utrymme för djupare analyser och kräver mer eftertanke. I en bok finns det plats och förväntar sig läsaren att författaren vänder och vrider på påståendena samt ingående förklarar hur hen tänker. Det gör mig bedrövad att allt färre forskare skriver böcker och jag finner det förödande att boken inte bara förlorat sitt värde i den akademiska världen utan i vissa kretsar till och med betraktas med skepsis. För därmed går man dels miste om ett forum för kunskapsförmedling, dels likriktas forskningen, vilket riskerar leda till att kunskapen, åtminstone om vissa aspekter av samhället och det liv människor faktiskt lever går förlorad. Och när allt fler läser allt mindre utarmas dessutom förmågan att läsa och förståelsen för språket, vilket på sikt hotar att gå ut över kunskapen.

Jämför bloggar med Twitter så blir det förhoppningsvis enklare att förstå vad jag menar. Visst går det att uttrycka sig vackert och det är möjligt att utbyta tankar på 140/280 tecken, men det skapar också möjligheter för den som bara är ute efter uppmärksamhet. Bloggformatet är obegränsat och den som vill bli läst tvingas anstränga sig för att uttrycka sig väl och för att skapa ett innehåll som intresserar och väcker tankar. Samma gäller boken som tar längre tid att skriva, är dyrare att producera och kräver mer av läsaren, än en artikel där många ändå bara läser sammanfattningen. För att värna kunskapen och samhällets samlade vishet krävs mer engagemang från fler; både författare, förläggare och läsare måste anstränga sig mer för att utveckla kunskap i en bokkultur än i en artikeldito. Samhället fragmentiseras och banden mellan människor löses upp när allt fler har allt mindre tid att mötas och mindre tålamod att lyssna på någon som tänker en tanke till slut. Boken är basen för bildning, medan artiklar förmedlar tydliga fakta.

Jag vill se ett kunskapsbegrepp som går utöver det bokstavligt repeterbara och kontrollerbara. Boken kan härbärgera det överflöd som krävs för att bildning som bygger på mångfald ska kunna uppstå medan artikeln är skapad för effektivt och målfokuserat sökande efter fakta. Bildning måste vara levande och befinna sig i rörelse tillsammans med allt och alla andra, med kulturen och samhället, med dig och mig och resten av mänskligheten. Bildning måste bli till, och till, och till. Bildning är ingen form, den är samspelet mellan form och innehåll. Mellanrummet som är allas och ingens, en gemensam resurs som ger stadga åt förändringens riktning och som håller ihop samhället. Varje bok är ett eget universum fyllt av mer än det man efterfrågar, därför läser jag böcker. Jag söker inte snabba svar, jag söker kunskap och förståelse för tillvarons föränderlighet, komplexitet och relationella uppbyggnad.

Bildning är det som läggs till det som redan finns. Kunskap och handling, förändring och kontinuitet. Jag söker en definition på kunskap som förpliktigar som tvingar den som gör anspråk på att ”vara” klok och bildad till handling. Utbildning handlar om rörelse, om att hantera tillvaron på ett långsiktigt hållbart sätt. Bildning har inget med uppnådda resultat att göra, eller med betyg och examina. Och böcker läser man för att få en upplevelse och för att förflyttas i tanken till andra platser och sammanhang. Boken är ett långsamt medium med längre bäst-före-datum än artiklar som skrivs för att vara först med det senaste. Boken både bygger på och främjar eftertanke och kritisk analys; därför hänger boken intimt samman med bildning.

Processen och förändring måste tydligare fokuseras. Rörelsen, tillblivelsen. Det ömsesidiga, det som finns och som växer fram mellan människor. Bildning är det centrum runt vilket allt och alla cirkulerar. Boken både håller ihop och öppnar upp. Därför läser jag böcker hellre än artiklar.

tisdag 6 november 2018

Hur komma tillrätta med oredlighet

Fenomenet medförfattare är intressant av många skäl. Två eller kanske tre tänkare som arbetar tillsammans och producerar text gemensamt kan mycket väl resultera i bättre kvalitet än var och en för sig; det finns det massor av exempel på i den akademiska världen. Så länge alla som står som författare har gemensamt ansvar för texten ser jag inga problem, tvärtom. Fast det är inte så det ser ut idag i vårt nyckeltalsjagande akademiska värld.

Varför skriver man tillsammans med andra? Vilka krav ställs på medförfattare? Vem räknas som författare? Hittar en artikel där man listar fyra kriterier som måste uppfyllas för att man ska kvalificeras som författare till en vetenskaplig artikel:
  • Substantial contributions to the conception or design of the work; or the acquisition, analysis, or interpretation of data for the work; AND
  • Drafting the work or revising it critically for important intellectual content; AND
  • Final approval of the version to be published; AND
  • Agreement to be accountable for all aspects of the work in ensuring that questions related to the accuracy or integrity of any part of the work are appropriately investigated and resolved.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till den regel som jag hörde en forskare som undersökt Hells Angels berättade om i en föreläsning och som handlade om att medlemmarna var tvungna att åka ett visst antal kilometer motorcykel varje år för att får stanna kvar som medlemmar. Den här typen av regler säger något om verksamheten och dess fokus. Det uppenbara behöver man givetvis inte påpeka eller ställa upp regler för. Publicerade artiklar i högrankade tidskrifter är akademisk hårdvaluta. Därför finns det också (häpnadsväckande nog) forskare som står med som författare på 180 artiklar på ett år!? Hur är det möjligt, och varför är det tillåtet? Det gynnar knappast kunskapsutvecklingen.

Formellt regleras bara relationen mellan forskaren och tidskriften. Om tidskriften är nöjd (oavsett om man kontrollerat texten och resultatet eller inte) anses allt vara frid och fröjd. Jag ser en uppenbar fara med ett sådant system där ingen har eller tar ett övergripande ansvar; där alla bara bryr sig om sin avgränsade del av helheten. Tidskrifterna lever på inkomsterna från dyra prenumerationer, forskarna behöver mäta sig i konkurrensen och högskolorna måste värna sina placeringar på olika rankinglistor. Konsekvensen blir att kunskapen och innehållet spelar en allt mindre roll, vilket på sikt hotar att utarma vetandet i samhället. För att inte tala om förekomsten av forskningsfusk, vilket det är som upplagt för i en värld där det är viktigare VEM man är än VAD som sägs.

Varför vägs inte avslöjanden om forskningsfusk in när tidskrifters prestige bedöms? Om en högrankad tidskrift inte bryr sig och om det saknas incitament att driva den här typen av frågor på redaktionerna blir det svårt att motarbeta den växande förekomsten av fusk. Forskning bygger på forskares öppenhet, ärlighet och hederlighet; bara så man verkligt viktig och användbar KUNSKAP produceras. Om det förekommer fusk inom forskningen betyder det att forskare fokuserar på fel saker, kanske på grund av att det idag är viktigare VAR man publicerar sig än VAD som publiceras.

Idag när det avslöjats att en artikel blivit publicerad trots att den bygger på fusk eller är ett plagiat söker man med ljus och lykta efter en syndabock; fast som jag ser det är problemet inbyggt i systemet. Menar man allvar och vill man verkligen komma till rätta med problemet med oredlighet i forskningen måste man inse att vetenskapssamhället som helhet har ett stort ansvar. Jag förordar ett system där man inte räknar antal artiklar, impact factor eller citeringar, ett system där man aldrig slår sig till ro med att en artikel blivit publicerad. Vill man värna KUNSKAPEN kan och får ingen, någonsin slå sig till ro med att man blivit publicerad. Det yttersta ansvaret borde ligga på utgivaren, det vill säga tidskriften. Om tidskriften publicerar forskningsfusk borde man, om inte bli av med sin prestige så i alla fall tappa i anseende. Vetenskapligt värde måste bygga på dagsaktuella förhållanden och ständigt utvärderas, om säger om det är KUNSKAP man söker.

I en akademisk kultur där KUNSKAPEN placeras i centrum får det inte finnas någon plats för fusk, och förekommer det trots allt ändå fusk är det ett tecken på sjukdom som måste tas på största allvar. Om inte ALLA som står som författare har ett gemensamt och solidariskt ansvar för texten betyder det att INGEN borde räknas som författare. Det kan och får inte vara en självklar rättighet att stå som författare till en vetenskaplig text bara för att man har makt och inflytande, till exempel. Varför kan man inte dra tillbaka sitt författarskap eller en artikel som blivit publicerad. Fler borde vara mer intresserade av detta om det finns en akademisk kultur där fusk fördöms i BÅDE ord och handling, i såväl teori som praktik.

Vi borde även tala mer om högskoleledningarnas ansvar, tänker jag. Dagens regler och New Public Management med sitt fokus på mätbarhet, konkurrens och prestation leder till att forskare tvingas producera för att överleva. Och människor som känner sig pressade tar lättare genvägar än andra; särskilt om riskerna är få och straffen inte särskilt kännbara. Det viktiga är dock att inte BEHÖVA straffa någon, utan att förhindra att det händer igen eller aldrig uppstår. I en verklig kunskapskultur är det KUNSKAPEN som räknas, ingenting annat. I en kultur där man kan och uppmuntras att erkänna vad man INTE kan blir det lättare att motarbeta forskningsfusk för där finns inga incitament att fuska. Där är vi inte idag, långt ifrån.

Varför är forskare inte mer ärligare än de är? Varför dras vi med den här typen av problem? Jag menar att vi fokuserar på fel saker och försöker kontrollera och målstyra utvecklingen. Det är inte så unik kunskap och högkvalitativt lärande fungerar. Säger det jag brukar säga, för det behöver uppenbarligen upprepas: Man får den kunskap man förtjänar, inte den man vill ha.