onsdag 28 juni 2017

Rekordårens baksida 5

Även om jag hela mitt liv vetat om, i alla fall i stora drag, vad min far tvingades gå igenom överaskas jag av min reaktion på det jag läser. Så var det även för min far när han fick ta del av dokumenten. Att sent i livet komma till insikt om hur många minnen som trängts bort och hur många år av ens liv som är höljda i dunkel är jobbigt, även om man vet om det. Plötsligt förstod även jag varför min fars berättelser om sin barndom varit så knapphändiga, och min syn på mitt eget liv och det jag gått igenom förändrades. Även jag har påverkats av det som hände. Fast det är en sak att förstå, och en annan att förlika sig med det som varit. Jag tycker det är intressant att läsa om hur myndigheterna behandlade min far och hur man såg på människor, samtidigt handlar det om sådant som idag skulle betecknas som övergrepp. Fast med myndigheternas goda minne.
1945. Under året flyttar familjen en kort period till Holländaregatan 3 och den 17 augusti blir Vera inlagd på Renströmska sjukhuset för lungsäcksinflammation. Olav ansöker om uppskov med införsel av lön på grund av utgifter under Veras sjukdom, översyn av barnen, bortsändning av tvätt, skulder m.m. Han har pratat om detta med barnavårdsmannen Marja Cronander.
Dessa ständiga flyttar och den knaggliga ekonomin, ständiga sjukhusvistelser och barnen som myndigheterna bara verkar komma och hämta och lämna efter behag och helt utan övergripande plan. Hoten om utvisning. Klart att farmor som redan var bräcklig påverkades av det, vilket även påverkade barnen. Lägg därtill en slarver och drömmare till man och far och frågan är vad som är hönan och vad som är ägget. Fast strax efter krigsslutet råder ett relativt lugn och familjen får en lägenhet, två rum och kök (eller var det ett rum och kök, det kan ha varit så), i ett så kallat barnrikehus som man kvalificerades för om man hade minst tre barn.
Familjens bostad är nu på Gamlestadsvägen 19 E med en hyra på 55:50 i månaden. Alla tre barnen är på lekstuga på dagarna på Måns Bryntessonsgatan 2 i samma kvarter som bostaden.

1946.  Gert vistas hos mormor och morfar medan tvillingarna är hos pappa på Gamlestadsvägen och lämnas på lekstugan om dagarna.
Farmor mår dock inte bra, och när hon behöver stöd som mest från barnens far uteblir den och myndigheterna ingriper. Varför var det metoden man valde, att slita barnen från sina föräldrar? Hur tänkte man, och hur såg man på människan egentligen, under de där åren då den svenska ekonomin blomstrade och grunden för det moderna samhället lades?
Vera har sjukkasseersättning. Hon skrivs ut från sjukhuset i oktober, men är klen efter lungsjukdomen och orkar inte vårda tvillingarna. Olav är en tid försvunnen från bostaden i början av oktober. Vera har erhållit 75 kronor från Olav under oktober och november. 
Tvillingarna kommer till Viktoriaföreningens barnhem i Lerum 7 november. Ett hem för barn till lungsjuka föräldrar. Barnhemmets föreståndarinna heter fröken Carlé. 
Den 19 november begär Barnavårdsnämnden åldersintyg från Gamlestadens församling för Ove och Ingvar för att på nytt kunna utvisa dem till Tyskland.
Vet de olika myndigheterna vad de andra myndigheterna gör och vad man utsätter barnen för? Bryr man sig, eller ser man bara till den egna verksamhetens behov? Vad har egentligen förändrats; vad har vi lärt oss? När jag läser detta och relaterar det till hur man behandlar flyktingar idag blir jag mörkrädd, för ingenting verkar ha hänt. Vi och våra behov ställs mot dem och deras. Fast alla vet att det nu som då handlar om människor som liknar varandra mer än skiljer sig åt. Då som nu behöver vi varandra, och pengarnas värde är relativt.
Församlingsexpeditionen skickar ärendet vidare till Christinae församling. Länsstyrelsen avslår utvisningen den 26 november. 
Gång på gång räddas barnen, min pappa och hans yngre tvillingbröder, från att sändas i döden av en nitisk handläggare. Det är i alla fall en plausibel gissning med hänsyn tagen till omständigheterna; jag menar, hur skulle tre små barn kunna klara sig ensamma i ett land inte bara förött av krig utan dessutom mitt uppe i en skamlig process av självrannsakan efter masspsykosen som Hitler framkallade. Samhället handlar om människor, det byggs av människor, för människor. Om allt reduceras till ekonomi, vilket är en ständig risk, tvingas man förr eller senare att sätta ett pris på ett liv. Och den dagen lever vi inte längre i ett samhälle, vi reduceras till produktionsenheter i ett system där humanism och medmänsklig värme ses som onödiga kostnader som i möjligaste mån bör undanröjas från den intressesfär som var och en ansvar för. Då är det inte människor man möter längre, utan närande och tärande enheter. 1984 är aldrig långt borta, vilket jag påminns om när jag läser och skriver dessa bloggposter.    
21 december kommer även Gert till Viktoriaföreningens barnhem till en kostnad av 1:50 per dag. Av Allmänna Medel har betalats ut 43:50 för Gert i samband med omhändertagandet.
Kostnaderna som listas är knastertorra, men bakom varje post i balansräkningen finns ett människoöde som i detta fall är min far. Fast samma gäller flyktingsfrågan idag, där populister och nyliberaler gör gemensam sak med rasisterna och ställer frågan: Hur mycket får flyktingarna kosta svenska skattebetalare? De vill att vi ska tänka och tala ekonomi, i inte om humanism, solidaritet och medmänsklighet. De vägrar se människorna och livsödena bakom, precis som handläggaren i Göteborg under mellankrigstiden som gång på gång drev frågan om att utvisa min far och hans bröder. Det är ett tankesätt jag aldrig kommer att kunna acceptera!
Vera blir undersökt på dispensären den 28 december.
Olav och Vera har kommit i bråk med varandra i bostaden på juldagen.
Det är ett trasigt hem som dokumenten beskriver, och ett samhälle som står handfallet inför problemen som likt dominobrickor påverkar varandra. Vad är det som orsakar vad? Min farfar är så klart inte oskyldig, men i ett annat samhälle hade han kanske kunnat hitta en plats, behålla sitt jobb och bidra till försörjningen. Om barnen inte utsattes för hotet om utvisning hade min farmor kanske orkat ta ett större ansvar. Och om hon inte var så bräcklig kanske barnen inte hade behövts omhändertas? Eller om synen på omhändertaganden och institutioner var en annan, hade allt kanske sett annorlunda ut. Grunden till problemen står inte att finna på en enda plats, det finns inte en springande punkt. Problemen är en konsekvens av helheten och jag kan bara iaktta, analysera och försöka förstå. Vet inte om jag blir klokare, men förståelsen ökar i alla fall, både för min far, min egen uppväxt och den jag är.

Historien är långt ifrån slut. Även om kriget är över och handläggaren ger upp försöken att utvisa barnen har problemen bara börjat, skulle det visa sig. Återkommer inom kort med fortsättningen.

Valfrihetssamhället tar oss tillbaka till stenåldern

Att få möjlighet att välja själv, efter eget huvud och utan att nån annan lägger sig i och har synpunkter; det finns något enormt lockande i det. Friheten, den totala friheten, vem vill inte ha del av och smaka på den? Fast bara för att det är lockande och för att många vill är det inte självklart att det går att bygga ett hållbart samhälle på den tanken. Verkligheten är och fungerar som den gör och det kan ingen mänsklig vilja i världen ändra på. Bara en vetenskap, en politik och en kultur som anpassar sig efter verklighetens betingelser kan överleva på sikt. Populism är som att kissa i byxorna när man fryser, det blir varmt först men sedan blir det kallare och kräver sanering. "Det är känslan som räknas", säger Åkesson, och så är det kanske, men om det är den politiska kompass man söker sig fram i samhället med hjälp av kommer man snart vilse och sedan kostar det att ta sig tillbaka till ett hållbart tillstånd.

Kanske skulle valfrihetstanken kunna fungera om verkligheten var konstant och om alla val man gjorde gällde tills man ändrade sig, men så är och fungerar det inte. När jag väl bestämt mig för vilket telefonabonnemang som är bäst för mig och har slagit mig till ro med känslan av att jag nu äntligen fått vad jag ville ha, det bästa, står det inte på förrän bolaget skapar nya abonnemang, köps upp och förändrar villkoren, eller också dyker det upp en konkurrent som förändrar marknaden. Ska jag få det jag vill ha måste jag därför hela tiden bevaka mina rättigheter, och det gäller så klart inte bara på telemarknaden, det gäller på elmarknaden, skolmarknaden, kreditmarknaden, utbildningsmarknaden och så vidare.

Överallt, på respektive marknad, ligger företagen hela tiden ett steg före eftersom företagen endast behöver hålla koll på sin egen verksamhet och på konkurrenternas. Eftersom företagen av valfrihetsparadigmet tvingas konkurrera blir telemarketing allt viktigare och det handlar om att försöka stressa kunderna att ta beslut, snabbt (nu, på telefon) med utgångspunkt i de fakta som försäljarna väljer att dela med sig av, vilket föga förvånade är just den fakta som får just deras företag och produkterna man erbjuder att framstå i bästa dager.

Det räcker alltså inte att ha koll på sina egna valmöjligheter, man måste även ha koll på hur väl erbjudandena som man bombarderas av står sig i relation till avtalen man redan ingått. Valfrihetens försvarare lovar individen full kontroll, men det är inte så det fungerar i praktiken. Telefonen ringer hela tiden och jag tvingas ta ställning till saker jag inte vill ta ställning till. Valfrihet att avstå från valfrihet finns inte, för så är det bestämt. Fast av vem, och med stöd i vilka argument? Hur hamnade vi här, och är det bättre idag än innan alla avregleringar? Känner sig fler friare och har människor generellt i sin vardag med tid över till att ägna sig år vad de vill? Jag tror inte jag är ensam om att känna mig stressad över alla påtvingade val, över att vara jagad av telefonförsäljare och den ständiga oron över att ha tagit fel beslut. Jag kände mig mer fri innan jag tvingades välja telefonabonnemang (där valet bara handlar om pris, som jag ständigt måste bevaka för att inte bli en förlorare), elavtal (vilket höjt priserna för alla), skola, vård och en massa annat som jag tycker borde vara något man kan enas om och sedan tillsammans kämpa för kvaliteten i sådant som kan sägas utgöra grunden för ett gott liv, sådant alla behöver.

När alla kämpar för att optimera sina egna chanser kommer företagen att få ett oproportionerligt maktövertag och alla riskerar att bli förlorare. Och när allt mer av den vakna tiden, för allt fler, måste ägnas åt att bevaka sina egna (ekonomiska) intressen kommer allt mer av livet och tillvaron att handla om jag och mig och mitt. Valfrihetssamhället fostrar egoister och djungelns lag kommer att gälla på allt fler områden. Ju mer valfrihet som påförs och ju fler beslut som var och en måste ta, desto mer närmar vi oss ett slags stenålderstillstånd där var och en är sin egen lyckas smed.

Mänsklighetens alla framsteg är kollektiva och bygger på samverkan. Världens högsta byggnad, längsta bro, vackraste palats, modernaste och mest osänkbara skepp; rymdresor, högkulturer, akademier och så vidare är inte en människas verk, utan kollektiva skapelser. Drömmen om valfrihet är en naiv och omogen dröm om att alla andra ska anpassa sig efter mig. Det är lätt att inse det, lätt att räkna ut att det finns en uppenbar risk att man blir ensam och utlämnad åt sig själv om man väljer valfrihet på livets alla områden framför gemenskap, trygghet och tid att tänka efter. Kunskap kräver eftertänksamhet och reflektion, analytisk förmåga och tid. Tid som inte finns idag, tid vars brist man försöker kompensera med effektivitet, styrning och olika kvalitetssäkringsmetoder. Fast allt det där är proteser och hjälphypoteser vars enda syfte är att hålla fast vid den fåfänga drömmen om valfrihet på livets alla områden.

Låt mig avsluta med att jag inte propagerar planekonomi, jag är inte mot valfrihet. Konkurrens är bra på väldigt många områden, men inte på alla. Blandning, balans och reflektion, anpassning till verkligheten och uppmärksamhet på vad som leder mot och vad som leder bort från hållbarhet. Bara så kan man skapa ett samhälle där det stora flertalet kan leva lyckliga och tillfreds, här och nu och utan stress, tillsammans. Jag kan aldrig bli en vinnare på egen hand, inte i livet eller samhället, för det är inte så livet och samhället fungerar. Inom idrotten fungerar den tanken, men inte i samhället. Allas kamp mot alla andra var det länge sedan människan gav upp, och däremellan ligger hela mänsklighetens historia. Låt oss ta vara på det arv vi har att förvalta. Låt oss gemensamt bygga ett samhälle som är bra för alla, för bara så kan vi bli vinnare. På egen hand är vi rön för vinden, vare sig vi tror det eller ej, för så fungerar verkligheten.

tisdag 27 juni 2017

Kunskaper och värderingar 2

Fortsätter tänka om kunskap och värderingar med innehållet i Ylva Hasselberg artikel i DN, som handlar om strävan efter att hålla isär kunskap och värderingar, vilken bygger på längtan efter objektivitet och tron på att det finns kunskap som ligger bortom kulturen och människornas värld. Kunskap är skapad av människor, för människor. Det kan inte vara på något annat sätt, för i så fall vore det inte KUNSKAP. Kunskap är ett ord, ett begrepp som kan definieras på olika sätt. Förväxlar man orden och tingen med varandra kommer kunskapen att handla om något annat än det man vill veta något om. Tankarna och verkligheten är relaterade till varandra och kunskapen kan förstås som en komplex helhet som är större än summan av delarna. Alla försök att bryta isär helheten kommer att leda till problem. Kunskapen är aldrig värderingsfri och värderingar är meningslösa utan kunskap. Båda är aspekter av samma helhet.
Populism vilar på en ohelig allians mellan emotioner och den skenbart exakta mätningen av vad folket vill ha. Problemet är att denna kunskapssyn står i en accentuerad konflikt till både det moderna forskningsuniversitetet och till professionalism som historiskt fenomen. Båda dessa historiska företeelser handlar i grunden om att länka ihop kunskap och värdering. Vad är en välskriven dom och goda domskäl? Vilken är den bästa behandlingsmetoden för ett sjukdomstillstånd? Hur konstruerar man bäst en skolgård?

Det som länkar ihop kunskap och värdering är bedömning. När bedömningen urholkas får vi stora problem. Vi får journalister som inte kan skilja på journalistik och marknadsföring, läkare som inte vågar avvika från evidensbasering när de väljer hur de ska behandla, lärare som låter föräldrarna bestämma sina barns betyg och forskare som bryr sig mer om sina publiceringsstrategier än vad som är relevanta vetenskapliga problem.
Nyckeln till vetande värt namnet, det vill säga kunskap som fungerar och som främjar långsiktig hållbarhet, är individers och samhällens kollektiva förmåga att göra kloka bedömningar, vilket är en mänsklig verksamhet som inte går att standardisera eller överföra från en till en annan på något enkelt sätt. Utan förståelse för bedömningens betydelse och vad som krävs av den som ska göra bedömningen, liksom för övrigt av den som ska bedöma resultatet, växer problemen oss människor snart över huvudet och hotar att förgöra samhället som ytterst är en förutsättning för både individerna och kollektivet. Bedömning är svårt och det finns inga genvägar. Enda sättet att tillägna sig förmågan är att arbeta med problemet och stånga pannan blodig, är att aldrig ge upp utan fortsätta försöka. Det finns inga garantier för att man lyckas och risken för att misslyckas är överhängande. Verkligheten är sådan, det är bara att gilla läget. Låter man sig lockas av populisternas löften om enkla lösningar fjärmar man sig från både kunskapen och värderingarna och bidrar till bygget av ett luftslott som förr eller senare kommer att lösas upp i atomer. I ett samhälle där den kollektiva bedömningskompetensen är god kommer alternativa fakta alltid att behandlas som det och risken att de förväxlas med fungerande fakta är minimal. Därför bör inte skolans och framförallt inte den högre utbildningens mål vara at kunskap, utan bedömningskompetens.
Vi får tyvärr också läsare som inte ser skillnad, föräldrar som tycker att de är i sin fulla rätt och forskare som anpassar sina frågor till publiceringsformen i stället för att göra tvärtom. För man kan inte utveckla immunitet mot de här synsätten, det går inte att vaccinera sig.
Debattsamhället som växer fram är ett resultat av sjunkande bedömningskompetens, och New Public Management skyndar på utvecklingen med sina falska löften om kvalitet, effektivitet och målsäkring. jag vill se och verkar för ett mer samtalande samhälle, för samtalet är ett sätt att utveckla bedömningskompetensen. Om fler tänker tillsammans blir resultatet alltid bättre än om man utser experter som är bra på lösningar. Om fler tänker tillsammans kan grunden för problemen elimineras, och då behövs inga lösningar på problemen och heller inga experter på lösningar. Långsiktig hållbarhet handlar ju om att inte försätta sig i problem, utan om att leva på ett sätt som minimerar riskerna. För att nå dit behövs bedömningskompetens, inte bara hos några få utan i hela samhället. Därför är skolan så viktig, och det är också viktigt att skolan är en kollektiv angelägenhet, att alla får del av en lika bra skola och utbildning. Det är i skolan som grunden läggs för det som sedan kan utvecklas till en bra bedömningskompetens.
Det får allvarliga konsekvenser för det moderna samhället när vi accepterar ”folkets” och marknadens sätt att se på kunskap. Det urholkar de moderna institutionerna, de som i mycket förvaltar och reproducerar samhällets självsyn likväl som legitimiteten i det demokratiska systemet. Och enligt min erfarenhet samverkar dessutom olika delar av utvecklingen på ett ibland fruktansvärt försåtligt sätt.
Som lärare på högskolan ägnar jag mig år bedömning, men jag får inte använda kompetensen jag genom åren skaffat mig på området, jag liksom alla andra högutbildade lärare i akademin måste följa standardiserade anvisningar när vi bedömer inlämningar och arbeten. Forskningen utvecklas i samma riktning. Kvalitet på högskolan handlar om att följa planen och om att tänka i enlighet med en på förhand och kvalitetssäkrad box, trots att alla vet att det inte är där som ny kunskap finns och det inte är på det sättet som verklig bedömningskompetens utvecklas. New Public Management är populism förklädd till värderingsfri kunskap, vilket är en motsägelse och därför en omöjlig dröm.
Om medierapporteringen talar om nästa riksdagsval som en utvärdering av regeringens politik i stället för att se valhandlingen som en politisk viljeyttring, vad hindrar då våra politiker från att se saken på samma sätt, att agera och tänka som om de vore utsatta just för en utvärdering? Nedbrytningen av den kunskapsgrundade värderingen får dessutom allvarliga konsekvenser för den individ som utsätts för den: den som envisas med den kunskapsgrundade bedömningen kan i vissa sammanhang känna sig alienerad. Frågan inställer sig: är det jag eller alla andra som är från vettet?
Känslan av alienation brottas jag med hela tiden och det är egentligen bara på semestern jag kan känna mig hel, när jag kan tänka högt och fritt utan andra hänsyn än kunskapen; när jag kan söka mig fram på egen hand längs vägar som jag vet leder i rätt riktning, utan krav på prestation. På semestern kan jag bortse från den där tvingande boxen som jag och alla andra som verkligen bemödat oss om att utveckla en god bedömningskompetens vet är en social konstruktion, ett slags opium för folket. Jag har inte läst utvärderingarna av årets kurser, inte för att jag är rädd för kritik, utan för att jag vet att risken är överhängande att synpunkterna handlar om hur svårt det är, hur mycket det är att läsa och hur underhållande vi lärare är. Jag är på högskolan och undervisar och forskar för kunskapens skull, jag är ingen clown eller serviceperson vars uppgift det är att curla studenterna och kratta en väg för dem så att de så enkelt som möjligt kan få sina poäng och examina. Jag är lärare för att jag vill lära och leva med kunskap och utveckling, för att jag vill bli bättre på att bedöma och ta kloka beslut rörande en öppen och oviss framtid som ingen idag vet någonting om.
Vad kan vara värre än ned­rivandet av legitimiteten hos våra samhälleliga institutioner, eller upphörandet av deras funktion? Det skulle i så fall vara urholkningen av kunskap i sig. Och det är på den punkten jag tror att samhällets självförsvar nu måste inrikta sig. Vi kan inte längre acceptera en syn på kunskap som något som skapas av efterfrågan. Vi måste värna en syn på kunskap som något som skapas när fakta och värdering möts.
Dessa ord är enormt värdefulla och viktiga. Här finns nyckeln till ett hållbart samhälle. Är det kunskap vi vill ha måste vi göra upp med och skrota tanken på att kunskap är värderingsfri och att lärande är en process som går att styra mot mål. Vi måste sluta se kvalitet som något som går att mäta; kvalitet är en ömtålig egenskap som kräver ödmjukhet inför komplexiteten och det obestämbara. Kunskap uppstår mellan fakta och värdering och består av både och, inte av antingen eller. Bara med kunskap går det att bekämpa populism och alternativa fakta som går hand i hand och är två sidor av samma mynt. Vill man ha de ena får man det andra på köpet. Vi måste upphöra med nedmonteringen av mångfalden i och standardiseringen av den högre utbildningen. Avakademiseringen av högskolan måste upphöra, och det gör den om lektorernas bedömningskompetens placeras i centrum för verksamheten, genom att avsluta med det kunskapsvidriga experimentet med New Public Management.
Detta självförsvar är i dag närmast en fråga för universiteten. Vilken kunskap de genererar, vad den är värd, vilket vetande som förs vidare till studenter och sist men inte minst hur man reglerar fram en kunskapsorganisation som förmår att generera kunskap genom omdömesutövning. Hur dessa frågor avgörs är i förlängningen något som får konsekvenser för vårt kulturbegrepp och det svenska samhällets identitet som samhälle.
Vi kan önska oss vad vi vill, och ett samhälle byggt på önsketänkande är ett populistiskt samhälle. Den avgörande frågan alla måste ställa sig är om det samhälle vi önskar oss är det samhälle vi verkligen vill leva i, på sikt och i framtiden. Vi får nämligen alltid vad vi förtjänar, inte vad vi önskar oss. Det finns inga genvägar till verkligt vetande och användbar kunskap.

Kunskaper och värderingar 1

Läste en intressant artikel i DN i helgen, av Ylva Hasselberg, som varnar för vad som kan hända om man blandar samman kunskaper och värderingar. Och risken för det är hela tiden överhängande, just för att människor är människor, med allt vad det innebär. Att äga rationell förmåga är inte samma sak som att vara rationell överallt och i allt man gör. Det är en av mänsklighetens stora utmaningar, detta att förstå sammanhangets, känslornas och föränderlighetens betydelse. Att vara människa och att ägna sig åt intellektuell verksamhet är att söka sig fram i ett slags labyrint där det hela tiden är lätt att gå vilse. Kunskap och värderingar blandas förfärande lätt samman, vilket påverkar samhällsdebatten menligt. 
Vi lever, har det längre hävdats, i ett kunskapssamhälle. Det finns goda skäl till att göra ett sådant påstående men också goda skäl att ifrågasätta det. Kärnan i påståendet är knappast att det finns ”mer kunskap” i dag än tidigare i historien. Annan kunskap, en stor del abstrakt sådan, mer information, visst, men inte mer kunskap. Kärnan i påståendet om ett kunskapssamhälle har mindre med vetande än med kapitaliseringen av den, föreställningen om den som något värdeskapande, att göra. Denna kapitalisering har pågått i decennier och innefattar så olika saker som begreppet humankapital, föreställningen om det livslånga lärandet och uppfattningen att kunskap har sitt värde i att vara tillväxtskapande.
När jag talar om kunskap handlar det om ett sätt att närma sig världen, om en strävan efter ökad förståelse för tillvaron, livet, verkligheten, allt. Det är så jag vill se på kunskapssamhället också, liksom skolan och den högre utbildningen. Kunskap handlar inte om information och utbildning handlar följaktligen inte om överföring av fakta. Kunskap är något annat, något oändligt mycket mer komplext än den definition av kunskap som används i talet om kunskap som en tillväxtfaktor. Ett sådant sätt att se på kunskap reducerar vetande till en vara bland andra, vilket är förödande för utvecklingen av allt vad bildning och vishet heter. Talet om att utbildning skulle kunna effektiviseras bygger på tanken att kunskap är något bestämt och entydigt som går att parkettera och överföra snabbare, utan missförstånd och med minimal förlust av information, vilket är en helt felaktig föreställning och därför förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet.
Det har fått en del praktiska konsekvenser i samhället; inte minst uppvärderingen av högre utbildning och forskning som grund för samhällsprojektet: som tillväxt­motor, arbetsmarknadsinstrument och metod för socialiseringen av individen till ansvarsfullt kunskapssubjekt. Jag är fortfarande inte säker på att vi lever i ett kunskapssamhälle men vi lever definitivt i en kunskapskapitalism.
Den synen på kunskap är inte bara felaktig, den reducerar även forskare och lärare till ett slags tjänsteutövare som levererar standardiserade varor till olika typer av kunder, enligt på förhand fastställda kriterier, och vars arbete är kvalitetssäkrat och utvärderas enligt hur väl målen uppnås. Den synen på kunskap och kunskapsarbete handlar inte om KUNSKAP, utan om sådant man redan vet på förhand, det vill säga om information, inte om kunskap i en filosofisk betydelse. Ett kunskapssamhälle är som jag ser det ett samhälle i vardande och kunskap handlar om det som skulle kunna bli, inte om det som är eller finns. Skolan vill jag se som en förberedelse för sökandet efter ny kunskap, vilket är målet med högre utbildning.
Den nyliberala synen på kunskap bottnar i föreställningen att vetande kan och bör stå helt fri från värdering. Det låter ju sympatiskt och det är en idé som är lätt att koppla till tanken om universiteten som autonoma i förhållande till olika samhällsintressen. Problemet i resonemanget är den kvalitativa bedömningen, det självständiga omdömet. Omdömet är en högst väsentlig del i hur kunskap skapas och vidmakthålls. Det finns ingen vetenskap som klarar sig utan uppfattningar om vad som är bra vetenskap: hur en fråga ställs och motiveras, hur ett resultat styrks eller hur en bra studentuppsats ser ut.
Kunskap blir kunskap just genom att bedömas och värderas av kloka människor, annars är det fakta och information man talar om. Och denna sammanblandning är fatal och påverkar framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle (i den mening jag talar om ovan) menligt. Dagens utbildningssystem liknar allt mer en maskin, men vad är det den väloljade maskinen producerar egentligen? Det är den helt avgörande frågan, om det är kunskap vi verkligen vill ha. Är det tillväxt man söker kanske det finns bättre sätt att främja det än att satsa på högre utbildning? Jag ser det i alla fall som två helt olika saker och att försöka blanda samman dem är förenat med stora risker. Båda aspekterna kan i värsta fall gå förlorade. Vad samhället och människorna behöver är bättre omdöme och förmåga att hantera och värdera, såväl kunskap som ekonomi.
Omdöme samverkar i den bästa av alla världar med kreativitet och arbetsinsats. Det vilar alltid på normer och kvalitet kan därför betyda två saker: hur något är funtat och om det är bra. Och slutligen: omdömet vilar på intersubjektivitet, det vill säga att man argumenterar om saken med sina kollegor, exempelvis på ett seminarium.
New Public Management bygger på den felaktiga tanken att människor fungerar som maskiner och att kunskap och utveckling är processer som kan styras mot mål. Mycket lite talar för att det är så, just eftersom människor inte är och fungerar som nationalekonomiska teorier och modeller förutsätter och just eftersom kultur är något högst komplext och inte komplicerat som man vanligtvis tar för givet. Det finns en lång rad andra och liknande missförstånd som påverkar samhällsutvecklingen och ger upphov till onödiga problem och konflikter.
Det nyliberala synsättet underkänner däremot människans förmåga till kunskapsgrundad värdering; i stället introduceras idén om marknaden som en ”processor of information” för att citera den amerikanske nationalekonomen Philip Mirowski. Marknadsmekanismen är alltså inte längre uteslutande till för att fördela resurser utan också för att skapa kunskap. Det som är efterfrågat är per automatik av god kvalitet eller sant. Det som inte efter­frågas spelar ingen roll, är kanske till och med osant.
Den tanken skrämmer mig, för den bygger på den felaktiga utgångspunkten att människor alltid vet sitt eget bästa, även på lite längre sikt. Fast hur förklarar man då förekomsten av rökning, drogmissbruk, klimatförändringar och så vidare. Det råder ingen tvivel om att människor VILL vara rationella eller att människor ANSER sig veta vad som är bäst för dem i alla lägen, men den empiri som ger vid handen att det verkligen är så torde vara väldigt tunn eftersom empirin som visar på motsatsen är gedigen. Att bygga ett helt lands utbildningssystem på grundlösa antaganden är inte förenligt med en vetenskaplig syn på kunskap och kommer därför aldrig att kunna främja framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle, det vill säga ett samhälle där befolkningens generella förmåga att i vardagen värdera kunskap och kvalitet är hög.
Detta synsätt [det nyliberala] appliceras på allt­ifrån politiska beslut till vetenskapliga artiklar. Vill tillräckligt många människor slippa fastighetsskatten är införandet av en sådan en ”dålig” idé. Om en vetenskaplig artikel får många citeringar är det en ”bra” artikel, den är ”efterfrågad”. Man behöver inte, enligt detta synsätt, veta varför något citeras eller vilken nytta samhället skulle ha av en skatt; man behöver bara veta om det finns en uppmätt efterfrågan eller inte. För att veta vilket samhälle vi vill ha och vilken kunskap som är viktig behöver vi således bara ha rätt teknik och rätt mätmetoder.
"Hundra miljoner flugor kan inte ha fel: Ät skit", är ett citat från tonåren som dyker upp i mitt huvud. Det faller på sin egen orimlighet om man bara ser till helheten, istället för till olika enskildheter tagna för sig. Många vill betala mindre i skatt, det är sant. Många vill också ha bättre vägar, sjukvård, skolor och kollektivtrafik, det är också sant. Så länge frågorna behandlas som separata frågor och så länge samhället betraktas som ett komplicerat problem, möjligt att räkna på, kan den nyliberala tankemodellen fortsätta locka väljare att rösta på partier som lovar mer av allt för lägre kostnad. I ett verkligt kunskapssamhälle ser man dock samhället som en komplex helhet, och där är man ödmjuk inför allt man inte vet liksom inför det faktum att människor styrs av både rationalitet och känslor. Vad är det rationella i beslutet att köpa en sportbil, till exempel? Det går så klart att uppfinna rationella skäl i efterhand, men vore människor verkligen enbart rationella och helt igenom objektiva och om alla beslut faktiskt var värderingsfria, skulle samhället se helt annorlunda ut.
Populism som fenomen är starkt rotad i denna kunskapssyn och långt innan alternativa fakta blev en snackis skapade den amerikanske satirikern Stephen Colbert 2005 ”truthiness” för att ha ett ord som täckte just föreställningen om ”det som vi alla, i våra hjärtan, känner är sant” – fastän det inte kan fastslås som sant genom empirisk undersökning. Populismen och nyliberalismen delar föreställningen om den anonyma massan som rikslikare och kunskapsgenerator, vare sig uppfattningen gömmer sig bakom begrepp som ”köksbordets folk”, talesättet ”kunden har alltid rätt” eller föreställningen om sådant ”som alla vet men som inte får sägas”.
Talet om den tysta majoriteten som parter som SD gör sig till talespersoner existerar inte, just av det skälet att den är tyst. För att det ska vara intellektuellt hederligt att tala om en majoritet i ett verkligt kunskapssamhälle krävs att den syns och hörs, annars är det ingen majoritet. Ett kunskapssamhälle är ett samhälle där det råder resistens mot så kallade straw man argument, det är inte ett samhälle där det finns alternativa fakta och kunskapsresistens. Om skolan görs till en marknad och vi accepterar att kunden alltid har rätt kommer utbildning att handla om något annat än kunskap. Det finns inga genvägar till kunskap och hållbarhet av det enkla skälet att målet man söker ligger fördolt i framtiden, bortom det vetbaras horisont.

Inser att artikeln ger upphov till fler och viktigare tankar än jag i förstone tänkte, så jag tar en paus och ägnar mig åt annan en stund. Återkommer inom kort med fortsättningen.

måndag 26 juni 2017

Sekulära trosföreställningar om religiösa

Läste för ett tag sedan Niklas Ekdals debattartikel i DN, om sekulära föreställningar om kristna, vilket är ett ämne som kommit att intressera mig, alt mer på senare tid. Har tänkt blogga om det sedan dess, men tiden går så himla fort. Nu, så här mitt emellan arbete och semester, tar jag dock tag i det och i alla andra saker som blivit liggande. 

Hur uppfattar icke-troende religiösa egentligen? Det skiljer sig åt på en massa olika sätt och den tydligaste skillnaden handlar om vilket religion som den troende bekänner sig till. Och för den som uppvisar likheter med muslimer kickar fördomarna in så till den milda grad att hen inte ens behöver vara troende för att uppfattas som det. Muslimer ses dessutom inte sällan som extrema. När det gäller synen på kristna skiljer det sig väldigt mycket åt och det beror dels på vilket samfund den troende tillhör, dels på hur tydligt tron uttrycks. Eftersom sekularismen är så pass utbredd, kyrkan är skild från staten och samhället på få andra sätt är präglat av kyrklighet har att ateismen kommit att uppfattas som det normala, vilket många undersökningar visar är en grov felskattning av det faktiska läget. Hittar en artikel i tidningen Dagen som citerar en undersökning som gjorts. 
När det gäller antalet muslimer så trodde svenskarna att omkring 17 procent av befolkningen var muslimer. Helt fel. 5 procent av Sveriges befolkning säger sig tro på islam, enligt Ipsos Moris siffror. Skillnaden mellan fakta och uppskattning var alltså 12 procentenheter.

När det gällde antalet kristna så var differensen mellan verklighet och gissning ännu större, 19 procentenheter, fast då åt andra hållet. Där gissade svenskarna att 48 procent kallade sig kristna. I själva verkat är det 67 procent.
Sverige är på många sätt ett extremt land när det gäller tro, för i resten av världen (liksom för övrigt genom mänsklighetens historia) är religion mer eller mindre regel och uttalad ateism ett tydligt undantag. Läser om detta i en artikel i Forskning och Framsteg. Vad jag vill visa med dessa inledande reflektioner är att den som tror att troende är ett slags mystisk minoritet som det går att hysa uppfattningar om på gruppnivå har helt fel, och det är även Ekdals tanke.
Det överraskande med Donald Trump är inte hans beteende. Det chockerande är att 81 av procent av vita, evangeliskt kristna amerikaner röstade på honom.

En libertin som gift sig tre gånger, skryter om övergrepp, ljuger som en mustang travar, har gjort karriär på kasinon, konkurser och narcissism. Finns det något av Guds bud han inte hånat?

Bibelbältets amerikaner struntar i det. De söker inte ett föredöme utan något annat.

Gud sover på jobbet. Det är inte en kristen våg som fört The Donald till Vita huset, lika lite som en islamistisk väckelse ligger bakom IS.
Verkligheten är alltid mer komplex än föreställningarna om hur det är, och inget som rör människor och kultur är någonsin enkelt eller entydigt. Vill man förstå samhället är detta den första villfarelsen man måste göra upp med. Det syns aldrig på ytan vem man möter och en människas tro kan ta sig enormt många olika uttryck. Utan att samtala med och lyssna på den andre går det inte att göra sig några föreställningar om vad andra tror på. IS har mycket lite med Islam att göra, det verkar de flesta kännare vara överens om, och frågan är om det ens är en religiös rörelse. (Rekommenderar en mycket intressant Understreckare om det ämnet, som här faller lite utanför ramen). Och i USA finns det som sagt uttalat religiösa rörelser som agerar politiskt och i vardagen i enlighet med helt andra rättesnören än kyrkans.
Den kristna högern i USA brukade hylla ledare som stod för trohet, kyrksamhet och vänlighet. Vid den tid då dygderna tog kropp i Ronald Reagan var fixeringen vid aborter och homosexualitet inte lika framträdande som i dag.

Det som uppfyller högerkristna 2017 är knappast ledarens karaktär – Trump har ju ingen – utan bestraffning av andra. Enligt historikern och baptisten Wayne Flynt i Alabama mobiliserar USA:s troende mot synder som de antingen inte är sugna på (homosex) eller inte kan begå (abort, för män). Däremot blundar de för skilsmässor och hedonism som intresserade dem själva.
Troende verkar vara som alla andra, om man studerar deras tankar och handlingar. Att göra skillnad mellan sekulära och troende låter sig med andra ord inte göra; det är en lika problematisk uppdelning som alla andra försök att dela in människor i homogena grupper. Det är debattens logik som träder in och påverkar. Det som behövs för att förstå på allvar är mer av samtal. Det står en hel massa olika saker i bibeln och andra urkunder, och sekulära tror ofta att troende litar på och lever efter skriften. Det är en grov förenkling och en problematisk fördom.
Jesus säger på fyra ställen i Bibeln att man inte får skiljas. Enligt Matteus 7:3 undrar han också: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”

Den som är utan synd kastar första stenen. Att skylla ifrån sig och njuta av att straffa andra är mänskligt, men det är inte vad profeterna rekommenderar.

Den kristna högerns hyckleri är tacksamt att dissekera. Men låt oss granska bjälken i vårt eget öga, i den gamla världen.
Hur ser vi på oss själva och varandra? Det är en fråga som alltid är lika aktuell. Vilka fördomar bär vi på och sprider vidare, och finns det någon grund för uppfattningarna? Ju snabbare tankar och åsikter utbyts på nätet desto viktigare blir det att stanna upp och tänka efter, särskilt när diskussionen handlar om tro och troende.
De vilsna själar som begår terrordåd i Guds namn har nästan alltid samma profil: manligt kön, måttlig ålder, vaga begrepp om islam, upprivna rottrådar, kriminellt förflutet, radikalisering i fängelse. Jihad ger licens för hämnd på en obegriplig omgivning som inte bryr sig, och som till synes lyckats bättre.

Målet är inte frälsning. Kärnan är ansvarslöshet. Allt som gått snett är någon annans fel. Här finns stark korrelation mellan konspirationsteorierna i ett samhälle och dess våldsbenägna subkulturer.
Det som uppfattas som det största hotet dessa dagar, islam och islamistisk terror, är ett hot som inte självklart kan skrivas upp på religionens konto. Särskilt inte om man på det konto balanserar siffrorna mot allt gott som görs i religionens namn och av många troende. Inom mitt akademiska ämne etnologi och folkloristik finns en lång tradition av studier av sägner och fördomar och det man lägger märke till där är att grundberättelsen ofta är den samma, men med tiden handlar den om olika etniska grupper. Moderna sägner om bönder som flyttade till stan och där bröt upp parketten för att odla potatis byts snart ut till, först finnar, sedan jugoslaver och därefter somalier, utan att bry som om att historiens rimlighetsgrad är minst sagt låg. Jämför kvadratmeterhyran mellan en lägenhet och en kolonilott, eller fundera på i vilka kulturer man äter potatis. Påminner även om den religiösa filosofen William Ockham och hans berömda rakkniv som handlar om att den enklaste förklaringen oftast är den korrekta, vilket alla konspirationsteorier faller på. Som sagt, varför inte lyssna på vad den man är rädd för säger och samtala om skillnader och likheter?
Som världens minst religiösa nation är Sverige illa rustat att förstå dessa mekanismer i Mellanöstern och Mellanvästern. Kanske gör vår sekulära lutning, paradoxalt, att vi övertolkar trons betydelse.
Den som inte vill förstå hotets logik eller som förlamats av sin egen rädsla för det okända, den som bara vill att alla ska vara som det alltid varit, hemfaller lätt åt magiskt tänkande och fördomar. Och den som utgår från sig själv och gör den egna uppfattningen till norm, och som idag via nätet enkelt kan söka sig till likasinnade; den som stängt in sig i en bekväm filterbubbla, hen är inte intresserad av att förstå, bara att bli av med problemet. Det är en destruktiv och livsfarlig väg att gå, inte bara för de andra utan lika mycket för den som väljer att hålla sig med fördomar och vägrar lyssna, den som gör okunskapen till en dygd. 
Även svenskar odlar ju sin utvaldhet och idén om ett förlorat paradis, välfärdsstaten. Politiken har fått samma grundackord här som i övriga världen: ansvarslöshet. Går det utför? Någon annans fel.
Debattens logik igen. Den som bestämt sig för att hen har rätt och som valt debatten som livsfilosofi kommer att hända sin rätt ända till det bittra slutet. För debattören är det ALLTID någon annans fel och det spelar ingen roll hur det är och ser ut egentligen, finns det bara siffror som stödjer den egna världsbilden räcker det som grund för att diva ärendet vidare.
Allt fler sätter likhetstecken mellan invandring och välfärdskollaps. Vi förväntar oss att bli frälsta av den heliga välfärden, samtidigt som färre är beredda att hugga i där själva. Klyftan vidgas mellan vad vi kräver och vad vi vill bidra med. De sju dödssynderna som varnade för egoism har vänts till framgångsfaktorer på Facebook.

Avsikten med dessa paralleller är inte att relativisera terrorismen. Men låt oss inse att botten i oss själva också är botten i andra. Ansvarslöshet är allmänmänskligt.
Idag byggs system som ska garantera säkerhet och måluppfyllelse, och maskinerna som tar över allt mer av det som tidigare låg i människors händer, vilket tvingade människor att lära sig lita på varandra, tas emot som frälsare. Den mänskliga faktorn ses som ett problem och den enda relationen som man verkligen antas kunna lita på är den mellan jag och de maskiner och tekniska system jag interagerar med. Klart att det växer fram en misstro mellan människor då, inte bara mellan troende och ateister, utan även mellan allt fler olika och allt mer differentierade grupper av människor. Vem kan man lita på, är frågan för dagen. Och eftersom svaret är att man aldrig någonsin kan lita på någon eller något ökar misstron rädslan på kvadraten av insatserna som görs för att öka säkerheten. Det är en skenbar säkerhet som skapas, vilket invaggar allt fler i en allt osäkrare känsla av säkerhet som föder behov av mer säkerhet.
Det handlar inte om något plötsligt förfall. Den mänskliga hjärnan, och därmed moralen, är en historisk konstant. Variabeln är teknik som synliggör våra instinkter på nya sätt. Där finns både hotet och hoppet. Om vi förankrar normerna religiöst eller sekulärt är en bisak.

En olycklig aspekt av globaliseringen är dynamiken mellan akademiska abstraktioner och konservativ cynism. Till vänster pekas på strukturer – rasism, kolonialism, kapitalism, patriarkat – och till höger på syndare, svikare, fripassagerare. Alltid någon annans fel.
Så sant, så tragiskt och så oerhört frustrerande att debatten kommit att framstå som den enda vägen fram. Alla tror på något och det sekulära samhället bygger på tron på evig tillväxt, företagshemligheter och marknadens osynliga hand. Vill man samtala om dessa saker avkrävs man en färdig lösning som fungerar och är bättre, och har man ingen sådan är det ingen som lyssnar. Fast om lösningen bara kan skapas i ett samtal där många röster och olika sätt att se på saker och ting kan samsas, hur gör vi då? Att skylla på någon annan fungerar bevisligen och självklart endast om det är annanstans fel. Ligger felet hos en själv eller om det är inbyggt i den logik som tas för given blir beskyllningen ett tomt och meningslöst slag i luften.
Ofta är människor förvisso offer för krafter bortom deras kontroll, men det växande antalet med eget handlingsutrymme skulle må bra av att ta mer ansvar själva.
Det är svårt att ta ansvar, och det är ännu svårare att lära sig lita på andra. Det finns heller inga garantier för framgång, inte om problemet man vill lösa handlar om kultur. Ateister kan vara lika fundamentalistiska som troende, och det finns ingen möjlighet att på något objektivt sätt avgöra vem som har rätt. Att tro eller inte, det är frågan och vad som är det bästa svaret beror på en hel massa olika faktorer och är dessutom avhängigt kontext och tidsanda.
Den som är utan synd trär på första fotbojan.
Bara för att många Svenskar och fördömer Islam betyder inte att det finns något reellt hot, varken från den religionen eller från andra trossamfund. Det går inte att finna några enkla och entydiga svar på komplexa problem, vilket är just vad vi har att göra med här. Samtalet, vi behöver lära oss vad det är och hur det fungerar, för det är enda sättet att närma sig andra människor och överbrygga klyftor, enda sättet att göra upp med fördomarna och osäkerheten som uppstår när och där det byggs murar istället för broar. Vi människor, troende och sekulära, muslimer och kristna, är alltid mer lika än olika varandra.

Rekordårens baksida 4

Bilden av min farfar har alltid varit oklar och föränderlig. Vem var han, hur tänkte han? Det finns så många olika bilder. Bara här i helgen fick vi indikationer på att det möjligen finns ännu ett barn, en son som som ska ha fötts 1931. I så fall blir det 12 barn. Märkligt att den informationen dyker upp och sammanfaller med att jag börjat skriva om dessa saker. I hans dödsannons, 1960, finns bara tre barn nämnda: Min pappa och hans bror, och farfars tre barn i det sista äktenskapet. Han blev bara 53 år. Som det verkar levde han i en drömvärld där hans föreställningar om hur det borde vara inte riktigt stämde med andra uppgifter. När han fyllde 50 uppmärksammas han i Östersundsposten där han då bodde men sina tre yngsta barn och en ny fru. Där presenteras han som byggmästare och gårdsägare, fast som dokumenten visar levde han tidvis på arbetslöshetsunderstöd eller arbetade som snickare på olika byggen eller i skogen. Och gården köptes för ett arv som hans fru fått. Även om han gjorde många besvikna verkar han ändå ha varit omtyckt.

Som ung, innan han fyllde 18, arbetade han på Amerikabåtarna (Drottningholm och Stockholm) en tid. Det står i notisen om honom i Öresundsposten att han som ung i Göteborg var aktiv idrottsman och att han vann utmärkelser som simmare, att han boxades och var verksam i Högsbo skytteklubb. Det står också att han spelade i revyer och att han var en "erkänt god steppdansör", samt att han arbetade på Stora teatern som statist och att han sjöng i kör. Notisen avslutas med följande ord:
Nehls är en god yrkesman och en verkligt gladlynt och trevlig sällskapsmänniska. Han är en äkta göteborgare med det där öppenhjärtiga sinnelaget och den där fyndiga humorn som kommer an att stortrivas i hans sällskap. Frimärkssamlande heter hans fritidsintresse, vilket han flitigt odlar.
Varifrån uppgifterna kommer vet jag inte, men de verkar inte vara helt tagna ur luften. Liksom alla andra var han så klart sammansatt och han hade andra sidor också, än dem som lämpar sig att lyfta fram i ett hyllande 50-årsproträtt. I uppgifterna från akten som min far begärde ut ges en annan bild av honom.
1944. Gert kommer till Vidkärrs sjukavdelning den 8 maj. Kostnaden är 2:70 per dag. Han är där till 22/6 och det kostar 103:-. Olav betalar 5:-. Enligt journalen är Gert en rar pojke, men nervös och ängslig. Han väger 15.5 kg och är 97 cm lång.
Dessa karaktärsbeskrivningar är en spegling av tiden och andas rasbiologi. Och detta att och hur man flyttade små barn fram och tillbaka gör ont att läsa. Ute i Europa rasar världskriget, och i Gamlestaden där även jag är född, brottades min far och hans föräldrar med sina respektive problem.
Vera ligger på Sahlgrenskas kirurgiska avdelning för magåkomma sedan 12 maj. Hon är medlem i Centralsjukkassan. 
Tvillingarna omhändertas på Vidkärrs barnhem den 13 maj och de överlämnas av en fr. Hallgren. Olav förbinder sig att betala 1:- /barn och dag. Han klagar hos Barnavårdsnämndens krav-avdelning att de begärt införsel trots att han fullgör sina avbetalningar så gott han kan.

Olav är arbetslös sedan 13/5 och har tidigare arbetat som byggnadsarbetare i c:a 10 veckor och tjänat 80:- i veckan.
Notiserna är torra och beskriver ett samhälle som lyckligtvis inte existerar längre. Det ger mig många pusselbitar till min egen uppväxt och den jag kom att bli. Vi är alla ett resultat av både arv och miljö och jag har gener från min farfar vars utseende präglat oss som kommit efter. Dokumenten är intressanta av en hel massa olika skäl, dels för att de ger en bild av min fars uppväxt, dels för att de ger en inblick i Myndighetssverige under kriget.
Utvisning är begärd igen för tyska undersåtarna Gert, Ove och Ingvar den 19/5 och avslag sker den 22/5.
Ännu en begäran om utvisning alltså. Någon anställd på Göteborgs stad såg det som sin uppgift att prioritera stadens ekonomi framför tre små och oskyldiga barns väl och ve. Min far och hans två små bröder var födda i Sverige av av en svensk mor och en far som var född i Danmark men uppvuxen i Göteborg, och bara för att han var tysk medborgare. Ändå menade den där myndighetspersonen som under hela kriget jagade familjen att det var rätt att utvisa barnen till ett land varken de eller deras far hade någon kontakt med eller levande släktingar i. Som tur var blev det även denna gång avslag, men där och då, när beskedet kom (om min farmor nu fick reda på det) var utfallet en öppen fråga.
Den 20 juni skriver Olav brev till herr Ullman på Barnavårdsnämnden och frågar vem som är barnens förmyndare och förklarar också att han har betalat för barnen. Den 2 juni, i ett annat brev till Barnavårdsnämnden klagar Olav över att krav och införsel gjorts på hans lön. Olav har betalat 36:73 under året för barnen.

Den 22/6 skrivs i journalen att Gert är trotsig och skriker på nätterna. Den 23 juni får han tillfälligt komma till mormor Emma.
Ständigt dessa förflyttningar. Och över huvudet på föräldrarna, som det verkar.
Gert kan tala rent när han är 3½ år gammal.

Den 9 november blir en av tvillingarna hemtagen från Vidkärr till bostaden på Kruthusgatan och sedan, den 24 november, även den andre. Orsaken verkar ha varit att en av dem hade ett litet fel på lungan. Kostnaden av Allmänna Medel är 455:76 för den ene och 496:31 för den andre. Antagligen bodde min far hemma då.
Hur påverkas man som barn av att flyttas fram och tillbaka på detta sätt och av olika anledningar? Vad händer med tilliten till samhället och till andra människor? Det går så klart inte att uttala sig om, men med hänsyn tagen till omständigheterna har det gått bra för de flesta av min farfars barn. Av de jag känner har alla hittat sin väg utifrån sina förutsättningar, och min far skapade ett tryggt hem för mig att växa upp i trots att han växte upp i ett allt annat än tryggt och harmoniskt hem.
Olav skriver 27 december till Harald Ullman angående att personalen på Vidkärrs barnhem har varit vårdslösa och slarvat bort barnens ransoneringskort från Kristidsnämnden. Han tycker att detta borde komma till pressens kännedom. Den 30 december får han till svar att han skall prata med föreståndarinnan på barnhemmet.
Återkommer med fler tankar och reflektioner.

söndag 25 juni 2017

Mellan skepticism och scientism

Har verkligen vilat här under helgen. En vecka kvar med jobb, men en vecka utan krav. Förutom ett möte ska jag skriva och läsa, utan krav och utan att ställa klockan på fem för att jaga iväg. Trappar ner inför sex veckor obruten semester. Inget Almedalen i år. Känns bra på en rad olika sätt, även om jag uppskattade besöket där förra året. Tar söndagen som den kommer och låter tankarna följa sin egen väg, här idag om olika sätt att se på kunskap.

Fundamentalism och bokstavstroende är ett förrädiskt enkelt sätt att förhålla sig till världen, att lita blint på en anbefalld urkund, en karismatisk ledare eller en förment evig sanning. Förhållningssättet till världen, medmänniskorna och kunskapen ger stadga i tillvaron och man slipper ta eget ansvar, allt blir förutsägbart och överraskningarna minimeras. Fast vad lever man för då, om man inte kan eller får ta egna beslut, om livet och dess innehåll bestämts på förhand och av någon annan som kräver absolut lydnad? Och hur bemöter och förhåller man sig till andra som blivit saliga på alternativa sanningar och litar på andra urkunder? Om fundamentalism var en hållbar inställning fanns det bara en enda, universalt fungerande. Om det var så världen såg ut och fungerade existerade endast ett och ett enda sätt, men så är det inte. Det finns många olika fundamentalismer och den som vill ansluta sig till någon tvingas välja. Därför faller det synsättet på eget grepp, tänker jag.

Att vara människa är att vara dömd både till frihet och ansvar. Hur mycket man än förnekar friheten och försöker friskriva sig från ansvar kommer man aldrig undan. Det är ett av demokratins alla dilemman. Vem jag väljer att lita på och vad jag väljer att tro på kommer att påverka vad jag ser, vem jag blir och vilka uppfattningar andra får av mig, samt vilket samhälle jag tror på och främjar framväxten av. Just i mitt fall handlar det om att jag vill lära mig förstå förutsättningarna för livet och förändring av det rådande. Kunskapens väg har jag gjort till min, och kunskapen är alltid öppen, osäker, tillfällig och mer eller mindre relativ. Friheten gör det möjligt att söka alternativ och ansvaret gör att jag får leva med konsekvenserna av mina val. Fast hur får man kunskap och hur avgör man vad som är sant, bra och fungerande?

Skepticism är ett sätt att förhålla sig till kunskap, fast det är ett dåligt sätt. Misstro mot allt som sägs och alla som säger något leder förr eller senare, om man inte är vaksam till paranoid ensamhet. Vem kan man lita på? Om svaret på den frågan är ingen och ingenting har man fastnat i en annan ytterlighet, och den är lika ohållbar som fundamentalismen, för om man inte tror på någon eller något blir livet ett helvete. Att aldrig kunna slå sig till ro och att möta alla med misstänksamhet förlamar en och gör interaktionen med andra omöjlig. Människan är dömd att lita på andra och på beprövad erfarenhet, och det gäller både individer och samhällen. Därför måste man lära sig förstå och hantera tillit, som dock aldrig får bli blind. Det handlar här som i så många andra fall om balans mellan; om att veta när, var och hur man ska lita på alternativt vara skeptisk till den och det som sägs.

Scientism handlar om en övertro på vetenskapens möjligheter. Självklart ska man lita på forskare och forskning, men vetenskap bedrivs av människor och för människor och där liksom i all annan mänsklig verksamhet spelar kultur, psykologi och personlighetsdrag in. Vetenskapen rymmer enorma möjligheter men utan tillit i kombination med en sund skepticism kan potentialen inte utnyttjas. Målet må vara största möjliga objektivitet, men verkligheten är som den är och den måste man anpassa sig till om man menar allvar med kritiken mot fundamentalism. Verkligheten är komplext, dynamiskt föränderlig och mångfacetterad. Därför blir alla fakta mer eller mindre relativa, utan att för den skull sakna evidens. Det finns alltså ingen enkel väg till verkligt vetande.

Vägen mot kunskap och bättre vetande snirklar sig fram mellan ytterligheter, varav några beskrivits här ovan. Den enda vägen leder alltid fel och det går inte på förhand att bestämma eller avgöra vad som är bäst. Sammanhanget är det som avgör, liksom målet med verksamheten. Frihet och ansvar, tillit, tro och tvivel, analys och reflektion; Eller, vilket är den väg jag valt: samtal. Det är både en metod, ett sätt att se på både kunskap, tillblivelse och förändring samt en livshållning och samhällsmodell. Samtalet är ett rörligt fundament, en ordnande struktur utan centrum och ett sätt att leva, ensam och tillsammans med andra. Samtalet är ett slags väg, men inte den enda vägen för i ett samtal finns alltid olika öppningar och möjligheter.