måndag 27 mars 2017

Vem är jag, och vad är jag? Hur blir jag, till ett jag, till just jag?

För sex år sedan låg jag på sjukhus. En misstänkt hjärtinfarkt, som visade sig vara något annat. En mycket märklig upplevelse, som fortfarande påverkar mig. Vill inte glömma. Försöker hålla minnet levande. Den dagen man tar livet för givet är man förlorad. Livet är det enda man har, men man har det bara så länge man lever. Därför gäller det att vara tacksam, hör och nu och så länge det varar. Även dagar som är dåliga utgör livet. Även dagar fyllda av stress och press, dagar när skrivandet går trögt och dagar när inspirationen bara inte finns, är dagar att minnas och vara tacksamma för. Livet är inte som man vill att det ska vara, det är som det är. Jobbar ständigt med den tanken. Försöker integrera den insikten i vardagen. Sjukhusvistelsen tvingade mig att stanna upp. Den där veckan blev ett mellanrum och innebar tid att tänka efter. Skrämmande, men samtidigt oerhört lärorikt. Vill inte dit igen, men just därför känns det viktigt att minnas. Återvänder dit. Redigerar en av bloggposterna jag skrev under den där veckan, för att minnas och för att sprida tankarna. Har lite för många tankar och dagen är fylld av lite för mycket krav för att jag ska kunna tänka klart om något nytt och unikt.

Min syn på biologin som utgör min fysiska, spatiala utsträckning förändrades av det som hände på fredagen (efter en lång och och mycket pressad period av intensivt arbete i en dysfunktionell arbetsgrupp). Nu på söndag kväll, när allt åtminstone känns som vanligt igen, kommer tankar på hur det som hände i kroppen påverkar upplevelsen av sammanhangen som biologins utsträckning ingår i och blir till genom.

Transcendens är ett begrepp som sätter fingret på gränssnittet mellan subjekt och objekt, och det bildar utgångspunkt för kvällens reflektioner. Kroppen har gjort sig påmind under helgen. Biologin har reagerat på det som den utsatts för, av den vilja och handlingskraft som kanaliserats genom sammanhanget som biologin ingår i och är en del av. Men betyder det att det går att ta för givet att det existerar något utanför, en utsida möjlig för jaget att uppleva? Efter idogt funderande är jag inne på att det inte är självklart, och helgens upplevelser har påverkat såväl min uppfattning som min upplevelse. Viktigt att ta vara på detta. Faran är, om nu allt visar sig vara bra, att livet faller in i gamla banor. Än så länge lever jag i och med den förändrade upplevelsen, men det kan komma att ändras framöver.

När kroppen inte längre anses vara begränsad till skinnet som omsluter den, utan ses som en del i ett större sammanhang händer något med synen på insida och utsida. Gränsen mellan subjekt och objekt upplöses. Uppfattningen har ändrats, men hur är det med upplevelsen? Tills i fredags var jag av uppfattningen att det inte går att på förhand peka på gränsen mellan insida och utsida. Idag funderar jag på vad ett biologiskt trauma (nja, men det var väldigt obehagligt) gör med upplevelsen, och med synen på posthumanismen.

Under helgen har jag stärkts i uppfattningen att posthumanismen är ett mer relevant tankeverktyg än humanismen. En oundviklig konsekvens av den hjälplöshet jag kände så länge jag var hänvisad uteslutande till mitt biologiska vara. Upplevelsen av en utsida har förändrats, i mitt konkret uppkopplade tillstånd. Vad är transcendent, och i förhållande till vad? Att jag upplever, det råder ingen som helst tvekan om det. Men var börjar och slutar, jag?! När den tanken bearbetats på allvar, händer något med synen på upplevelsen. Tänker så här. Upplevelsen är påtaglig och existerar, men vari består den, var sker den och hur relaterar den till multipliciteten som är Jag? Svaret är långt ifrån självklart, men det betyder inte att det går att avfärda upplevelsen. Hur göra? Med Deleuze lutar jag åt uppfattningen att frågan är felställd. Alla frågor om något förutsätter att man har en gemensam uppfattning om vilka premisser som föreligger. Och att förutsätta att det finns ett jag, och sedan ställa sig frågan vad jaget upplever, är att kraftigt begränsa möjligheten att svara.

En mer förutsättningslös utgångspunkt är att koncentrera sig på upplevelsen, att omformulera frågan till: Hur är den möjlig? Vad krävs för att upplevelser skall kunna registreras, och vilka konsekvenser får det? En sådan fenomenologi ligger i linje med Deleuze, och den förutsätter så lite som möjligt. Ett sådant tankeredskap gör inte bara något med den eller det som upplever, det gör även något med upplevelsen som sådan. Det hävdar jag med hänvisning till händelserna som min posthumanistiskt utspridda multiplicitet till kropp har förändrats genom här under helgen. Jag säger inte att detta är sanningen. Jag säger bara att det kan vara värt att använda sådana tankar som redskap för att förstå det som händer och som brukar omtalas i termer av upplevelser. Vem är jag, och vad är jag? Hur blir jag, till ett jag, till just jag?

Makt och inflytande får inte missbrukas, därför är förutsättningslöshet och strävan efter icke förkroppsligad kunskap en nödvändighet!

söndag 26 mars 2017

Lätt att gå vilse i källkritiken

Här i veckan skrev Ulf Danielsson (professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet), Christina Moberg (professor i organisk kemi vid KTH), Christer Sturmark (författare och förlagschef för vetenskapsförlaget Fri Tanke) och Åsa Wikforss (professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet) en gemensam debattartikel om betydelsen av källkritik. Frågan är minst sagt angelägen och viktig och därför gör det mig bedrövad att läsa vad författarna, som säger sig värna kunskapen och som alla utom Sturmark är vetenskapligt meriterade och innehar prestigefulla poster i akademin, skriver. Omgående kom dock två klargörande repliker. Jag drar mitt strå till stacken, till det kritiska samtal om källkritik som vårt samhälle så väl behöver. Med utgångspunkt i de tre texterna ska jag försöka säga något klokt, det är målet och ambitionen. Som vanligt är det upp till läsaren att avgöra om jag lyckas. Börjar med Danielsson, Moberg, Sturmark och Wikforss debattartikel. 
Vi drabbas nu dagligen av ett flöde av hårt vinklade historier och påhittade ”nyheter” i sociala medier och så kallade ”alternativa” medier. Och faktaresistensen breder ut sig. USA har med Donald Trump fått en president som inte bryr sig om huruvida det han säger är sant och kallar massmedier för ”det amerikanska folkets fiende”.

Vi ser liknande tendenser i Sverige. Nyligen försökte Sverigedemokraterna sprida desinformation om klimatfrågan genom att, kanske, medvetet misstolka en rapport från Kungliga Vetenskapsakademien.

Det är lätt att beklaga sig, men det är inte bara populistiska rörelser som drabbats av farsoten. Också resten av det offentliga samhället har anfrätts av samma sjuka. Polariseringen är ett faktum, även i Sverige. Frågan är vad vi kan göra.
Jag håller så klart med. Det som händer i världen och här hemma, i relation till kunskapen, är allvarligt och görs inget åt saken, om det inte ens uppfattas som ett problem, är vi alla illa ute. Problembeskrivningen har jag inga som helst problem med, det är det som följer, deras sätt att se på lösningen, som är problematiskt.
För att hantera situationen krävs två typer av insatser: Vaccinera och korrigera. Dessvärre fungerar inte någon av dessa särskilt bra i dag. Forskning visar
Just det sättet att uttrycka sig är djupt olyckligt i ett sammanhang som detta. Vad är det för forskning man hänvisar till? Inte så att jag misstror dem, men skriver man om betydelsen av källkritik kan man tycka att debattörerna ansträngde sig för att skriva korrekt.
att det kan vara mycket svårt att korrigera en felaktig uppfattning, särskilt om det är en uppfattning som är central för individens känsla av grupptillhörighet. Det finns till och med en risk för bakslag. Om man konfronteras med evidens mot uppfattningen klamrar man sig fast vid den ännu mer.
Dålig faktakontroll är i detta perspektiv direkt skadlig. Det räcker inte att stämpla en uppgift som falsk utan man måste också förklara varför och reda ut hur det verkligen förhåller sig. [...] 
Faktakoll är naturligtvis viktigt, men lika viktigt är det att aldrig förhålla sig okritisk till något som man lutar sig mot. Blind tillit till auktoriteter har inget med källkritik att göra. Även forskare kan ha fel, även professorer kan gå vilse i den snårskog som kunskapen och källkritiken utgör. Har man en agenda är det svårt att vara objektiv, och det har debattörerna; en agenda, som leder dem vilse. Det är inte första gången som just detta gäng, eller delar av gänget i alla fall, går till storms mot saker och företeelser de inte tycker om. Pedagogik och postmodernism är som röda skynken för debattörerna och det sätter deras vanligtvis skarpa intellekt ur spel och leder dem ut på ett sluttande plan som riskerar att ifrågasätta även annat de uttalar sig om. De skriver:
Under flera decennier har den svenska skolan präglats av en skepsis mot traditionell kunskapsförmedling. Inom ramen för teorin om ”konstruktivistiskt inspirerad inlärning” har värdet av faktakunskap ifrågasatts. Man uppmuntrar visserligen eleverna att tänka själva men kritiskt tänkande utan kunskap blir inget annat än tyckande. Det krävs en bas av solid kunskap för att kunna vässa tänkandet och värdera ett arguments rimlighet.
En bas av solid kunskap är det, mig veterligen, få som ifrågasätter. Vad lutar sig debattörerna mot när de uttalar sig på detta svepande sätt om en hel yrkeskår? Antingen är det viktigt med källor, och då gäller det i konsekvensens namn alla uttalanden, eller också är det inte så viktigt. Vem är man i citatet? Alla lärare? Ett fåtal? Vilka? Menar debattörerna att de står över lärarna och i kraft av sina positioner och meriter självklart har rätt? Ska man lyssna mer på VEM som talar än på VAD som sägs? Jag har många gånger kritiserat pedagogiken, men aldrig svepande. Jag fokuserar på det jag anser problematiskt och reflekterar kritisk kring just det. Fenomen och företeelser, tankar och praktiker kan och ska granskas kritiskt, men ska man avfärda en hel yrkeskår ställer det mycket stora krav på just sådan solid kunskap som efterlyses av debattörerna, men som man väljer att undanhålla läsarna. Oklart varför, eller menar man faktiskt att deras röst står över andras röster, att de har direktkontakt med kunskapen? Oavsett hur man tänker kvarstår fakta att debattörerna misslyckas med att leva upp till sin egen idealbild och kunskapssyn.
I skolvärlden uppfattas ofta ”kritiskt tänkande” som enbart synonymt med ”förmåga till källkritik”. Men kritiskt tänkande är så mycket mer; det innebär också insikter om våra kognitiva begränsningar och falluckor, liksom förståelsen för vetenskaplig metod och vad som utgör rationella och rimliga argument.
"I skolvärlden uppfattas ofta", enligt vem och med utgångspunkt i vilken evidens? Obegripligt att några av landets mest meriterade och ansedda professorer som säger sig värna kunskap och solida fakta, uttrycker sig så svepande och utan att anföra evidens för sina påståenden. Underlaget man lutar sig mot är ett konkret exempel, som man sedan bygger hela sin argumentation på, vilket inte har något med en vetenskaplig metod att skaffa.
Ser man till hur dessa idéer tillämpas vid betygsättning blir man verkligt orolig. I ett dokument från Skolverket (nationellt prov i religion årskurs 9 år 2012/13) anges hur en elevs källkritik bör betygsättas vid nationella prov.

Den elev som väljer två polariserade och ”subjektiva” källor får betyg A. Den elev som väljer Nationalencyklopedin med motiveringen att den granskats av experter och är mest sanningsenlig får ett C. Synen på källkritik framstår med all tydlighet: Det handlar om att ta in olika perspektiv, inte om vad som är sant. A-eleven väljer bort NE, sägs det, eftersom den är neutral (och inte en förstahandskälla) och väljer de två subjektiva källorna för att ”få en så allsidig bild som möjligt”. Eleven vill skildra två olika sidor och poängterar vikten av att ”tänka själv”.
Hur når man sanningen om vad ett medlemskap i ett sekteristiskt innebär för medlemmarna? Är det ens möjligt? Det borde vara den första frågan man ställer sig. Kunskap om upplevelser är till sin natur subjektiv, så är det sådan kunskap som efterlyses (forskning handlar alltid om vad man söker svar på) kan ett självständigt kritiskt resonemang kring innehållet i två subjektiva källor mycket väl ge bättre kunskap än att okritiskt ta till sig den fakta som presenteras i NE. Det finns ett allvarligt missförstånd i samhället om att källkritik handlar om vilken källa som rent objektivt är den bästa, vilket är helt felaktigt. Källkritik handlar om att aldrig lita blint på någon källa, om att alltid ställa olika källor mot varandra, om att undersöka saker och ting med ett öppet och kritiskt sinnelag. Källkritik handlar om att utveckla kompetens och beredskap för att ändra uppfattning. Jag håller inte med om debattörernas syn på källkritik.
Målet med källkritik är inte att få en allsidig bild av hur människor uppfattar världen utan att närma sig sanningen. Att söka sanning handlar i sin tur inte om att vara rättvis utan om att försöka förstå hur världen är beskaffad. Den som vill tänka själv är inte hjälpt av två opålitliga källor. Den som använder sig av expertgranskade källor, och motiverar varför, ska få ett A. Inte den som söker sig till subjektiva ytterligheter. Om den ena källan är seriös klimatvetenskap, och den andra klimatskeptisk pseudovetenskap, så når man inte sanningen genom att söka en position mitt emellan dem. Att något är en förstahandskälla har inte heller ett värde i sig – källan måste vara tillförlitlig.
Här visar debattörerna upp sin syn på kunskap, och det är ett statiskt kunskapsbegrepp som är riktigt inom naturvetenskapen där man studerar fysiken som går att nå objektiv kunskap om. Kultur och sociala fenomen fungerar inte som kvarkar eller något annat som går att räkna på. Om frågan gäller människors upplevelse av något är den syn på kunskap som debattörerna gjort sig en karriär på helt enkelt inte tillämplig. Det är uppenbart att man här befinner sig långt utanför sina respektive expertområden och att man uttalar sig om saker man inte har koll på. Resonemanget bygger med andra ord på grundlösa antaganden. Jämförelsen med exemplet man kritiserar och frågan om klimatförändringarna är djupt orättvis, för det handlar om väsensskilda fenomen. Klimatförändrinrar går att nå objektiv kunskap om, men upplevelsen av att leva i en separatistiskt sekt är subjektiv, vilket gör att kunskapen om upplevelsen aldrig kan vara objektiv.
Det nationella provets sätt att se på källkritik samspelar dessvärre med en alltför vanlig medielogik: Den falska balansen. Ett exempel är ”Studio 1”:s debatt om mässlingsvaccin nyligen, då man bjöd in en forskare och en vaccinskeptiker. Detta är möjligen god underhållning men det spär på faktaresistensen. Det ger intryck av att det bara handlar om olika perspektiv och att alla perspektiv är lika giltiga.
Jag håller helt med om detta. Medierna brister dagligen och stundligen i sitt granskande uppdrag, men att jämföra detta med skolvärlden är orättvist och saknar som sagt grund, det är ett spekulativt och misstänkliggörande antagande som hotar att undergräva förtroendet för skolan och även i förlängningen för kunskapen som debattörerna säger sig värna. De är som sagt ute på ett djupt problematiskt sluttande plan. Och de motsäger dessutom sig själva.
För att råda bot på det rådande debattklimatet finns skäl att dra lärdom av hur vetenskapliga diskussioner förs när de är som bäst. En vinst över en motpart blir meningslös om den inte grundar sig i en god argumentation och faktiskt leder närmare vad som kan betraktas som rätt eller sant. Om motparten presterar ett dåligt argument är det närmast en plikt att korrigera och förbättra argumentationen och sedan ge sig i kast med att bemöta det nya argumentet. Man förväntar sig också att motparten skall agera på samma sätt.
Även detta håller jag med debattörerna om, i sak. Och just därför är det OBEGRIPLIGT att man väljer att debattera om skolan på det sätt man gör här i artikeln i DN. Utan den goda argumentationen faller kritiken platt till marken, och att professorer vid några av landets mest prestigefulla vetenskapliga institutioner lånar sina namn och titlar och sätter sina anseenden på spel, i en så pass tafflig artikel som denna är djupt beklagligt och kontraproduktivt. Jag förstår inte vad de vill uppnå.
I den offentliga och politiska debatten har det väl aldrig gått till riktigt på det sättet, men vad vi nu ser är en utveckling som fjärmar sig alltmer från det man kan betrakta som ett ideal. Man delar upp i termer av god eller ond, smart eller naiv, stark eller svag, där ändamålet, den kortsiktiga vinsten över motståndaren, går före allt annat.

Om utvecklingen inte vänder riskerar vi alla, oavsett övertygelse eller politisk färg, att bli till faktaresistenta populister.
Hur utveckligen ska kunna vändas framgår inte av debattartikeln som slår in öppna dörrar och påpekar det uppenbara. Det finns ett ord för det man gör här, som debattörerna ofta använder i andra sammanhang: pseudovetenskap. Utan att själv använda sig av källkritik och korrekt referenshantering kan man aldrig ro sin argumentation i land. Flera reagerar också, med rätta på debattörerna som omgående möttes av två kloka repliker som tvärtemot debattörerna lyckas leva upp till det källkritiska ideal som pekas på i debattartikeln. Först är är Björn Kindenberg (lärare i Stockholms stad och doktorand i språkdidaktik vid Stockholms universitet) som svarar på följande sätt i sin replik:

lördag 25 mars 2017

Akademiska samtal, hållbarhet och hotet mot demokratin

Vad är sanning? Hur når man verklig kunskap, om olika typer av fenomen. Det är frågor som under lång tid upptagit en stor del av min vakna tid, och utgör en betydande del av mitt arbete som forskare och lärare på högskolan. Under veckan som gått är det detta jag samtalat om med studenterna som skriver uppsatser, och jag har fått hantera en hel massa frustration. Studenterna vill vet vad de ska göra, och jag försöker få dem att förstå att det inte finns någon manual att följa, att vetenskap handlar om hur man tänker och om transparens och ett kritiskt förhållningssätt. Fortsätter den diskussionen här, med utgångspunkt i en replik  som publicerades för ett tag sedan på DN-Debatt av Olof Johansson-Stenman, (August Röhss professor i nationalekonomi och prorektor vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet). Han skriver:
Jag stöder helhjärtat Marie Demkers, Henrik Ekengren-Oscarssons, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäcks ambitioner att sprida det akademiska idealet att ”utveckla och förvalta kunskap genom ett kontinuerligt akademiskt samtal där olika teser prövas mot varandra” till andra samhällsområden. Det är också viktigt att ta deras varning på allvar om att ”när synen på kunskap och en gemensam verklighet bryter samman undermineras grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning”. Ökande faktaresistens kombinerat med mängden felaktig information som, medvetet och omedvetet, sprids över världen innebär mycket stora utmaningar för det öppna demokratiska samhället.
En enormt viktig fråga som debatteras, både i den ursprungliga artikeln och repliken. Vem och vad kan man lita på. Ingen/inget, är det kanske för någon chockerande svaret. Blind och okritisk tillit är ett lika stort problem som falska källor, lögner och medveten spridning av desinformation. Det finns ingen genväg till kunskap! Det är insikten som måste upprepas hela tiden. När skolan allt mer handlar om ekonomi och när det talas om evidens i alla möjliga och omöjliga sammanhang sker en glidning i samhället och kulturen, som liksom många andra glidningar som handlar om strävan efter att allt ska bli bättre är en väg mot helvetet som kantats med goda intentioner. Önskan att nå säker kunskap och längtan efter att känna tillit är djupt mänsklig, men det handlar om KÄNSLOR. Kunskap är något annat. Kunskap går inte att kontrollera, det kan man bara göra med information. Säkra källor existerar inte. Vägen till kunskap går inte att effektivisera och vetande är en evig kamp och en ständig utmaning. Jag kämpar för att sprida förståelse för det, för kunskapens och kulturens komplexitet. Ett utbildningssystem sin inte bygger på insikt om och hänsyn till verkligheten är och kan aldrig bli ett utbildningssystem som bidrar till kunskapsutvecklingen i landet. 
Universiteten har därför i dessa tider en speciellt viktig uppgift att tydligt stå upp för idealen att söka sanningen och att effektivt sprida den kunskap som genereras. Det är särskilt viktigt att betona dessa ideal just när det innebär ett personligt obehag att stå upp för dem. Inom samhällsvetenskapen innebär detta bl a en strävan efter att svara så ärligt och tydligt som möjligt på specifika faktafrågor, även när detta innebär att man kan utsättas för hot, eller när svaret sannolikt kommer att använda som argument av personer med helt andra politiska uppfattningar och värderingar än vad man själv har. Att slira på sanningen, eller att medvetet undanhålla delar av den, om än med de mest hedervärda avsikter, är djupt problematiskt just för att det underminerar den trovärdighet som är akademins själva förutsättning.
Ett samhälle som inte kan HANTERA sanningen är ett samhälle i upplösning, ett samhälle utlämnat till känslor och makt. Sanningen om universum, om fysiska fenomen eller andra saker som inte påverkas av hur människor tänker och känner är oproblematiska, men om naturvetenskapens sanningsbegrepp okritiskt överförs till samhällsvetenskapen uppstår djupt problematiska effekter. Sanningen om samhället är inte absolut, det beror på en hel massa olika saker. Att svara ärligt och med utgångspunkt i kunskaper som går att kontrollera är viktigt, men lika viktigt är det att den som tar emot svaret behandlar det med respekt för kunskapen. Bara för att en forskare säger något eller för att texten är publicerad i en vetenskaplig tidskrift går det att okritiskt ta det som en sanning. Vetenskapen om människan handlar om att söka förståelse för komplexitet. Många av samhällsproblemen som idag debatteras är just komplexa, och på ett komplext problem finns ingen enkel lösning och svaren som forskarna kan ge är aldrig kristallklara. Viljan att veta, i kombination med möjligheten att kommunicera snabbt och med några knapptryck nå tusentals andra människor, ställer till det. När många vill samma sak och kräver svar av forskarna, tydliga svar, nu! Skapas en ohållbar situation. För att samtalet ska kunna handla om kunskap krävs ett annat tonläge en dagens, och en annan hastighet. Tid för eftertanke och kompetens att reflektera är idag viktigare än någonsin.
Här, menar jag, finns skäl för kritisk självreflektion inom akademin, med dess institutioner och företrädare, som inte alltid stått upp så rakryggat för sanningsidealet som vore önskvärt. På samma sätt är det naturligtvis lika viktigt att öppet tillstå att vi inte vet, eller är osäkra, när så är fallet (vilket är ganska ofta).
Det är på tok för få forskare som talar offentligt om vad det inte kan. "Det har jag inte forskat om, det kan jag inte svara på", hur ofta hör man de orden i debatten idag? Inte särskilt ofta. Forskare uppfattas därför som tvärsäkra individer som vet hur det är och kan svara tydligt på raka frågor om allt. Det är den bilden av forskare som sprids bland annat via TV-program som Fråga Lund, och det är den bilden av kunskap som förmedlas genom de ständiga debatterna i Aktuellt och Agenda. Forskning handlar dock inte om fakta eller om att ta fram information. Forskning handlar om kunskapssökande och kunskap är något annat än information och fakta. Forskare kan granska fakta, men tar inte fram eller presenterar fakta. Forskningskompetens handlar mer om att granska och ifrågasätta än om att komma fram till saker. Bättre generell förståelse för detta behövs i hela samhället för att hållbarheten och demokratin ska kunna värnas. Kunskap är ett kollektivt projekt och kunskapen blir aldrig bättre än vad vi tillsammans tillåter den bli.
Det finns också skäl till självkritik när det gäller hur akademin hanterat frågor om oredlighet i forskningen. Alla är eniga om att framtida Macchiarini-skandaler måste undvikas, men det finns tyvärr flera systematiska utvärderingar som indikerar att problemen är djupare än så, med en stor gråzon där många tveksamma forskningsresultat publicerats.
Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att påpeka och medvetandegöra just detta! Dagens publiceringshets och forskningens och utbildningens fixering vid nyckeltal utgör en grogrund för just de problem som jag här försöker diskutera. Viljan att veta spökar här och i kombination med önskan att effektivisera och tjäna pengar skapas en fatal häxbrygd. Kunskap kan inte behandlas vårdslöst. Kunskapen är ömtålig och måste behandlas varsamt och med respekt för dess inneboende egenskaper. Macciarini agerade ovetenskapligt men verkade ändå i enlighet med strävanden som idag anses legitima i akademin. Han forskade inom ett område med enorm ekonomisk potential. Då är det lätt att gå vilse och förblindas av möjligheten att tjäna pengar. Det har dansats runt guldkalvar i tusentals år, och lika länge har det offrats lamm för att skapa ett slags balans. Människan är inte mer än människa, men förnekar vi det och förlitar oss på en idealbild av sanning, forskning och vetenskap som inte står i samklang med verkligheten, är vi illa ute. Därför är jag så kritik mot debatten, och vill se mer av det samtal som jag uppfattar att Johansson-Stenman också värnar.
Denna fråga är svårare att komma tillrätta med; här krävs ett gemensamt ansvar och en god akademisk kultur med mer av kritisk granskning inom varje disciplin.
Många studenter säger, när de opponerar på varandra, att, "uppsatsen är så bra så vi har inget att säga". Jag svarar då att opponering handlar om kritisk granskning och anser man att en text är bra ska man visa det genom att ställa kritiska frågor till den och visa att texten svarar upp mot kritiken. Vetenskap handlar om att försöka falsifiera, det vill säga om att aldrig sluta vara kritisk. Kravet på evidensbasering pekar i motsatt riktning, mot säkra svar som inte kan eller får ifrågasättas med mindre än att man med stöd i evidens kan ge en annan bild. Kritik är synonymt med respekt och får inte förväxlas med kritisera. Det är lätt att missa det, och lika lätt är det att missa den fundamentala skillnaden mellan komplex och komplicerad. Det är olika saker och förståelse för detta går bara att nå via samtal där man tillsammans vänder och vrider på frågan och potentiella svar.
Jag är också helt enig med Bo Rothstein om att det är önskvärt med mer av kritiska diskussioner mellan olika vetenskapliga discipliner. Här är för övrigt en replik av mig och Erik Mohlin på just den debattartikel som Rothstein länkar till avseende hans kritik av nationalekonomi. Vi hade även en mycket omfattande diskussion med Rothstein på bloggen Ekonomistas om hans debattartikel (samt hans relaterade brev till KVA).
Likafullt, vi behöver ett tydligare och mer konsekvent värnande av akademins sanningsideal, samt mer kritisk granskning såväl inom som mellan olika akademiska discipliner.
Kunskapen måste tydligare placeras i centrum, tänker jag. Samtalet måste värnas och informationens omsättningshastighet behöver sänkas för att öka möjligheterna att få tid att tänka. Finns inte möjligheten att ens dra andan i en debatt kommer det att handla mer om makt och känslor än om kunskap. Ett allt för tydligt fokus på FAKTA och utan förståelse för ekonomiseringens konsekvenser och risker skapar en grogrund för spridning av desinformation, falska nyheter och faktaresistens. Vetenskapen är en integrerad del av samhället och forskare är och får inte betraktas som medborgare höjda över varje misstanke. Allt och alla måste (kunna) utsättas för kritisk granskning, och kompetensen att hantera kritik med bibehållen respekt för både individen och kunskapen är viktig och samhällsbyggande.

fredag 24 mars 2017

Meritokratiska utmaningar 2

Återvänder till Lars Strannegårds Understreckare som fångade mitt intresse, men som tappades bort i stöket, stressen och förkylningsdimman. Efter tre INTENSIVA dagar med läsning och examination är jag nu tillbaka. Känner mig frisk och har sovit gott och tillräckligt länge. Det är fredag, det är vår och idag ska jag bara läsa.  Här ska det handla om meritokrati och problemen med att skapa system som verkligen bygger på att de som vet mest och kan bäst får mest makt och inflytande. Meritokrati är en viktig princip i ett samhälle som sätter kunskapen i centrum. Lätt att säga dock, men ack så svårt att genomföra i praktiken.
Meritokrati, såsom den beskrevs av Max Weber, vilar på idén att rekrytering, befordran och hierarkier ska bestämmas av en individs kunskaper och färdigheter. Inte minst i Sverige finns en vitt spridd tro att demokrati och meritokrati hänger samman.
På pappret och i teorin är det hur enkelt som helst. Liksom med betyg och annat är PRINCIPERNA glasklara och lätta att komma överens om. Självklart ska makt och ansvarsfulla tjänster fördelas efter kunskap, kompetens och erfarenhet. Fast det räcker inte. Livet och samhället är ingen karta, det levs i praktiken. Det finns teorier om samhället, men samhället är ingen teori. Intrikata regleverk kan skapas och klibbas igenom, men fungerar det inte i praktiken spelar det ingen roll hur fina principer man utgår från. Tänker på betygsinflationen som allt fler inser är ett reellt problem, men som är ett komplext problem och som därför är svårt att lösa. Och det blir inte enklare av att den som fått ett högre betyg aldrig kommer att lämna ifrån sig det utan strid, särskilt inte som betygen idag betyder så oerhört mycket för chanserna att lyckas. Det handlar om vilka krafter som sätts i rörelse, tänker jag. Känslor är starkare än och övertrumfar intellektet hur lätt som helst. Tror man att det räcker med höga ideal och system som fungerar i teorin kommer meritokratin aldrig att bli något annat än en dröm och en läpparnas bekännelse.

Meritokrati och demokrati hänger samman, men utan adekvat kunskap om kausaliteten i sammanhanget kommer det aldrig att fungera i praktiken. Meritokratin är en förutsättning för att demokratin ska fungera, inte tvärtom. Demokrati blir vad vi gör den till och den i sig kan aldrig garantera något, den måste värnas och den står och faller med medborgarnas samlade engagemang. Utan en sant meritokratisk ordning som ser till att de kunnigaste, mest erfarna och kompetenta får ansvar kommer demokratin att bli lidande. Alla har ett ansvar för att bevaka att det faktiskt fungerar, och fungerar det kommer kunskapen att placeras i centrum. Det kräver dock att flertalet verkligen gör vad som krävs för att det ska vara och förbli så. Igen äger kunskapen och demokratin, det handlar om kvaliteter som blir vad vi tillsammans gör dem till.
Meritokratin är kort sagt basen för demokratin, det vill säga att den med mest adekvata meriter får folkets förtroende. I USA förefaller ett sammelsurium av plutokrati, aristokrati och demokrati ha varit för handen i det senaste presidentvalet. Donald Trump, rik som ett troll men med minst sagt bristande ­meriter avseende politiskt arbete, har en plutokratiskt grundad position. På andra sidan stod Hillary Clinton, med omfattande politiska meriter och med familjeband till en tidigare president. Hennes meriter föreföll dock ha överskuggats av hennes koppling till aristokratin i Washington. Hon föll under trycket av plutokratens löften om att städa upp bland ryggdunkningar och korrumperade vänskapsband i etablissemanget; det vill säga i den maktutövande politiska aristokratin. Demokrati frånkopplades meritokrati.
Jag håller inte med om att meritokratin är BASEN för demokratin, jag ser den som en FÖRUTSÄTTNING, och situationen i USA visar med all önskvärd tydlighet vad som händer om meritokratin sätts ur spel eller tillåts vara en pappersprodukt. Problemet är komplext, för det var ingen som tvingade någon att rösta på Donald Trump (som nu är i full färd med att försöka avskaffa demokratin för att försäkra sig om att han ska få behålla makten). Valsystemet i USA fungerade. Men liksom demokratin blir inget system starkare än den stora massans samlade engagemang. Problemet är att så många inte orkar eller vill bry sig om att upprätthålla principerna om att den bäste och mest kunnige ska få makten. Därför kommer den som vill mest eller den som har mest kontakter, pengar och makt att kunna tillskansa sig makt. Donald Trump SÄGER att han är bäst, men det är aldrig upp till individen att uttala sig om den saken, inte i ett sant meritokratiskt system där kunskapen faktiskt står i centrum.
Låg representation av kvinnor och etniska minoriteter på alltför många maktpositioner i Sverige vittnar om att meritokratin inte är så självklar som vi förleds att tro. Homogenitet kan sägas vara en ­indikator på bristande meritokrati. I Sverige är ­betyg den förhärskande urvalsprincipen för att komma in på högskoleutbildningar. Detsamma ­gäller befordran och tjänstetilldelning inom akademin. Principerna är självklara manifestationer av meritokrati som urvalsprincip.
Meritokrati kan aldrig vara SJÄLVKLAR. Ingenting som rör kultur är självklart. I Sverige är betyg den viktigaste urvalsprincipen, och visst, i den bästa av världar är betyg ett mått på en människas kunskaper. Fast nu lever vi inte i idéernas värld, i principernas rike eller i teorin. Vi lever här och nu, i det samhälle vi skapar dagligen och stundligen genom att interagera med varandra i vardagen. I Sverige anser vi att valfrihet är viktigt, och vi tycker uppenbarligen att det är okej att skolor drivs som företag med möjlighet att plocka ut den vinst som aktieägarna anser vara rimlig. Därför har vi skapat ett system som gör det möjligt att förena dessa saker. Vi vet att skolor konkurrerar med betyg. Vi vet att skolors ekonomi bygger på att man kan locka till sig elever. Och vi vet att lärares löner står i direkt relation till skolornas ekonomi. Ändå väjer vi att tro att tydliga kriterier för betyg ska fungera. Ingen kan bli förvånad över att kunskapen blir lidande. Betygen är hårda, men människor, kunskap och verklig kvalitet är komplext och går inte att fånga i ett system. Allt fler verkar vara överens om att det svenska utbildningssystemet lider svårt av betygsinflation. I teorin ser allt ut att gå bra, men när resultatet jämförs med andra länders resultat framträder en annan bild. Betänk att inte ens idrotten är meritokratisk (tänker på problemet med doping). Hur kan man med insikt om förutsättningarna få för sig att skolan och politiken, som är väldigt mycket mer komplexa system, skulle kunna vara meritokratiska, av sig själva och bara för att många vill att det ska vara så?!
Ett av de stora problemen för meritokrati är, igen med Donald Trumps presidentskap som belysande exempel, att meriter inte är så lätta att specificera. Hans politiska meriter var skrala, men han uppfattades uppenbarligen av tillräckligt många amerikaner ha förmågan att kunna röra om i den gryta som de uppfattade som politiskt korrekt, elitistisk, korrumperad och verklighetsfrånvänd. Han vann valet kanske främst för att han förmedlade en känsla av potential att skapa förändring, inte för att han hade uppnått resultat i det politiska etablissemanget.
Exakt, meriter är svåra, både att specificera och att kontrollera. Betygssättning är ingen exakt vetenskap. Varför ge sken av det? Varför lägga så stor vikt vid något som är hopplöst svårt att kontrollera på ett transparent och objektivt sätt? Varför inte acceptera komplexiteten och människans tillkortakommanden och låta det vara utgångspunkten? Varför inte försöka lära sig förstå hur saker och ting fungerar i PRAKTIKEN, och anpassa systemen efter insikter om verkligheten? Det är för mig obegripligt naivt.
Meritokrati är med nödvändighet baserad på individens tidigare uppnådda resultat. Individer vinner tillträde till positioner ­eller platser på grundval av vad de gjort, inte vad de förväntas göra. Meritokratier måste sträva efter objektivitet och jämförbarhet. Ett vedertaget sätt för att skapa rättssäker jämförbarhet är att kvantifiera meriter och prestationer. Det är så vi kan förstå vurmen för räknande, viktande och mätande: en vetenskaplig artikel har högre impact factor än en annan, ­citeringar kan enkelt räknas, och ett betygssnitt är högre än ett annat, punkt slut. Meritokratiska system kräver helt enkelt möjligheten att kvantifiera prestationer. Men kvantifiering leder inte bara till jämförbarhet utan också till strömlinjeformning och homogenitet.
Och, vilket alldeles för ofta glöms bort, kvantifiering fungerar utmärkt i teorin och på pappret, men aldrig självklart i praktiken. Varje sak eller aspekt som kvantifieras är en källa till osäkerhet och när MÄTANDET, BETGEN och SIFFRORNA, det vill säga formen blir viktigare än det komplexa innehållet, är det som upplagt för korruption. Man får det man vill ha och är det betyg, publikationer, pengar eller citeringar man önskar sig och bryr man sig inte om hur det går till när resultaten produceras, bara att de går att mäta, kommer det oundvikligen att gå ut över innehållet och kvaliteten. Bara om det VERKLIGEN är kunskaper och kvaliteter som kvantifieras kommer det att fungera meritokratiskt, men det är inte så det fungerar i praktiken. Du och jag kan komma överens om att vi citerat varandra, till exempel. Om det är CITERINGAR som räknas och det enda som betyder något finns inget som hindrar någon från att agera på det sättet. Som sagt, det enda som verkligen räknas är hur det fungerar och vad som faktiskt görs i praktiken.
Meritokratiska, kvantitativt baserade urvals­system uppfattas av de flesta vara de mest rättvisa vi har. Att komma in på högskoleutbildningar som leder till maktpositioner i samhälls- och närings­livet kräver högsta betyg i nästan alla ämnen. Meritokrati i sin prydno. Principen är enkel: ju bättre det går för studenter med examen från en viss utbildning, desto högre betyg krävs för att komma in på utbildningen. Men vad som också krävs för att ­komma in på sådana utbildningar är föräldrar med högskoleutbildning. Det står givetvis inte utskrivet i antagningskraven, men statistiken visar att så är fallet. De ungdomar som får högsta betyg har ofta sporrats och guidats av föräldrar som vet vad som krävs. En sådan social snedrekrytering gör att ambitiösa och studiebegåvade studenter från andra bakgrunder inte kommer fram.
Exakt, och problemen som Strannegård pekar på här har ändå INGENTING att göra med problemen med att betygssättning inte är en exakt vetenskap. Det gör att problemen som här pekas på förvärras än mer. Högutbildade och resursstarka föräldrar har mer makt och större inflytande över lärarna på grundskolan och har lättare att välja skolor som ökar barnens chanser. Om det finns problem med nuvarande system, även om det faktisk fungerar meritokratiskt, hur stora blir då problemen inte om systemen faktiskt inte alls fungerar? Och vem tjänar på att problemen inte beses och tas på allvar? Jag menar att om vi verkligen tar meritokratin på allvar och gör vad vi kan för att skapa ett system som VERKLIGEN placerar kunskapen i centrum, löses även problemen som Strannegård här pekar på. Betygsinflationen är ett allvarligt problem, som får konsekvenser både för demokratin och kunskapssamhället. Allt och alla hänger ihop.
Universitetsutbildning är ingen självklarhet för ungdomar från studieovana miljöer, och vissa utbildningar eller lärosäten finns inte utritade på deras mentala möjlighetskartor. Effekten blir att ungdomar från sådana bakgrunder i mindre utsträckning träder in på vägen mot den privilegierade framtid som vissa utbildningar möjliggör.
Här börjar vi skönja meritokratins akilleshäl: att meriter alltför ofta korrelerar med plutokrati och aristokrati. Prestigeutbildningar har helt enkelt en överrepresentation av studenter vars föräldrar är välbeställda, välutbildade eller har tongivande positioner i samhället. Meritokrati som den är utformad i samhället generellt, och i antagningsprinciperna till universitet och högskolor specifikt, är helt enkelt inget effektivt verktyg för att skapa mångfald bland beslutfattare i samhället.
Jag tror snarare det handlar om bristande förståelse för just de saker jag pekat på ovan. Meritokratin är ingen garanti för något, den blir aldrig bättre än samhällets samlade omsorg om den i praktiken. Att elever från studieovana hem inte söker sig till högskolan kan vara ett slags sundhetstecken. Det kan vara så att man intuitivt har insett och agerar i enlighet med känslan av att framgång inte handlar om kunskap, att kunskap inte är makt. Makt är liksom känslor något som förfärande lätt övertrumfar kunskapen. Då spelar det ingen roll vad eller hur mycket man kan, kommer man från "fel" miljö och saknar de "rätta" kontakterna kommer man inte att lyckas. Inte i ett system som inte är meritokratiskt i PRAKTIKEN, inte i ett samhälle som inte sätter kunskapen i centrum.
Den som tror på meritokrati som ett samhälles mest rättvisa urvalsmekanism bör komma till slutsatsen att bestämningen av meriter måste kunna variera mer än vad som är fallet idag. Vi måste acceptera att varje urvalsmekanism, hur den än är beskaffad, innebär att en typ av individ erbjuds tillträde och en annan inte. Varje princip för inkludering innebär samtidigt en princip för exkludering. En sann meritokrati måste därför kunna värdera olika typer av meriter. Det måste finnas fler vägar in till de institutioner och miljöer som fungerar som språngbrädor vidare i livet. Vägen till en äkta meritokrati går via mångfald i inträdesvägar.
Jag tror på meritokrati, men förstår hur fruktansvärt svårt det är att genomföra idealet i praktiken. Och utan förståelse för det kommer det aldrig att fungera. Det är inte meritokratin som är rättvis, det är tvärtom rättvisan som måste vara meritokratisk. Och det är den ytterst sällan, i praktiken just eftersom den är komplex och svår att hantera. Jag håller däremot med om att en väg till meritokrati kan vara att erbjuda en mångfald av inträdesvägar till prestigefulla utbildningar. Hindren för att komma in på en utbildning bör vara så få och små som möjligt, annars kommer annat än kunskap att i praktiken spela större roll. Betyg är ett intyg, ett papper där någon går i god för en annan. Kunskapen är förkroppsligad och den är som den är. Därför tror jag inte på betyg, men på kunskap. För att skapa ett sant meritokratiskt system krävs en helt annan syn på misslyckande. För att placera kunskapen i centrum och för att garantera att bara den med de rätta kunskaperna och kvalifikationerna tar sig genom en utbildning måste så många som möjligt ges chansen att försöka, men bara de som har vad som krävs ska tillåtas passera genom och ut ur systemet. Ett system där genomströmning är en faktor man tar hänsyn till, eller ännu värre låter den påverka verksamhetens ekonomiska resultat tror jag aldrig någonsin kan bli meritokratiskt.
Den maktelit som den sociologiska forskningen beskrivit formas ofta redan genom födseln, och akademisk utbildning är en av de säkraste inträdesbiljetterna till privilegierade positioner. Lärosäten som utbildar sådana individer har en viktig roll att fylla eftersom de ­utövar inflytande över dessa individer under en ytterst formativ period av deras liv. En av de viktigaste åtgärderna för att skapa ett mer jämlikt samhälle är att öka heterogeniteten i antagningsprinciperna.
Om man nu ändrar antagningsreglerna för Handelshögskolan i Stockholm och låter fler, eller i alla fall ger en mer heterogen grupp studenter chansen att försöka komma in, är det ett steg i rätt riktning. Ingen vet dock vad det kommer att få för konsekvenser. Kanske kommer prestigen som högskolan idag otvetydigt har att påverkas. Exklusiva skolor är ofta exklusiva för att exklusiva människor går där. Kanske flyttar eliten sina barn till andra skolor, kanske utomlands, där de kan använda sin makt och sitt inflytande för att placera dem där? Idag är det prestigefyllt att komma in på Handels, och en examen därifrån är värdefull. Frågan är dock var som är hönan och vad som är ägget?
På mitt eget lärosäte startar vi i samband med höstens antagning en alternativ väg in till kandidatutbildningen. Den ordinarie betygskvoten finns kvar och med stor sannolikhet kommer det att krävas upp till 19,9 (av maximalt 20) för att komma in. Men alla som har minst 17,0 i betygssnitt välkomnas nu att söka i den nya urvalskvoten, samt eventuellt bli kallad till ett analytiskt test och intervjuer. Det kombineras med ambassadörsprogram riktade till skolor i upptagningsområden där högskoleutbildning inte är ett självklart nästa steg, öppna hus ­riktade till unga kvinnor och en bredare kommunikation. Dessa är försök till att öppna de dörrar som många uppfattat som stängda eller peka på de ­dörrar som finns. Samma motiv ligger till grund för det utbildningsprogram för nyanlända som nu finns. Den som har asylstatus och en grundläggande universitetsutbildning kan söka till en ettårig ­utbildning med tillhörande praktikplats. Syftet är just att öka mångfalden i inträdesvägar.
Det låter väldigt bra detta. Jag är en varm anhängare av inträdesprov, för jag tror det är enda sättet att skapa ett meritokratiskt system som faktiskt fungerar i praktiken. Fler måste få chansen att försöka och det kan och får aldrig vara prestigefyllt att bli ANTAGEN till en utbildning. För att placera kunskapen i centrum måste systemet bygga på att det är först när man är färdig och har klarat sig som man får ta emot folkets jubel. Handels är idag en skola där (förhoppningsvis) de bästa tas in, men det är aldrig en garanti för att det är de bästa som går ut. Först när vi har ett system som bygger på den principen kan man säga att systemet är meritokratiskt. Det är svårt, men betyder inte att det är omöjligt. Det är ett mål värt att sträva efter. Det är ingen annan än oss själva vi lurar om vi ger sken av något annat.
Mångfald i inträdesvägar är basen för ett mer ­heterogent samhälle och plutokrati och aristokrati är meritokratins farligaste fiender. Ett samhälle som fastnar i en tro att en meritokrati skapas genom homogena, kvantifierade och standardiserade principer accepterar därmed också bristande mångfald. Utan heterogena antagningsprinciper urholkas meritokratin och lämnar fältet öppet för plutokratin och aristokratin att stärka sina positioner. En sann meritokrati förutsätter urvalsprinciper som är mindre homogena, men baserade på omdömen och välgrundade och artikulerade argument. Utan en vidgad syn på meriter kommer den populism och det elitförakt vi nu ser runt om i världen att växa sig än starkare.
Tack Lars Strannegård för de orden! Jag håller med. Mångfald och meritokrati är inte målen, det är förutsättningarna för en sann demokrati. Bara genom att placera kunskapen i centrum av samhället, på alla plan, i alla sammanhang och i praktiken kan man hoppas att en meritokrati växer fram och där den gör det kommer demokratin att fungera. Allt hänger på hur vi ser på och agerar i relation till kunskap, i praktiken.

torsdag 23 mars 2017

Förenklar, eller försvårar tekniken?

Nästa vecka inleds en utbildningssatsning som jag ansvarar för. Temat är integration, och fokus interkulturell dialog. Utbildningen riktar sig mot personalen i Trollhättans kommun, framförallt dem som arbetar med flyktingar. Västra Götalandsregionen står för kostnaderna och Högskolan Väst för lokalerna. Tre tillfällen är inplanerade under våren och till hösten ska även personal från övriga kommuner i området bjudas in. Jag ser verkligen fram emot detta.

Eftersom dialog och utbyte är en central del av upplägget och utgör den röda tråden i utbildningen är den inplanerade fikastunden en viktig del av helhetsupplevelsen. Det var ett tag sedan jag anordnade något liknande. Då beställde man fika genom att skriva ut en blankett från intranätet och gå ner till restaurangen för att snacka med ansvariga om ett lämpligt innehåll och upplägg. När erforderliga kontouppgifter fyllts i var allt klart. Efteråt fick man attestera fakturan och sen var saken ur världen. Enkelt, smidigt och människoanpassat.

Igår skulle jag beställa fika till föreläsningen/seminariet nästa vecka. Jag hade på känn att det införts nya rutiner. Därför gick jag ner till restaurangen för att kolla saken. Mycket riktigt, beställningen ska göras på nätet, via ett av alla nya tekniskt administrativa system som införts som ett led i implementeringen av New Public Management på högskolan och för att underlätta för oss anställda, sägs det. Jag och många med mig försöker dock i möjligaste mån undvika systemen, för de är ALLT annat än användarvänliga! Jag avstår hellre från traktamente än lägger en förmiddag på att fylla i alla möjliga och omöjliga uppgifter. Trots att man följer den omfattande manualen lyckas man ändå alltid missa någon liten detalj som hindar en att komma vidare i systemet. En gång diffade det på 3 öre vilket tog en timme att åtgärda och engagerade fler än en administratör.

Nu var jag tvungen att ta tjuren vid hornen. Jag återvände därför till kontoret, i andra änden av lokalerna. Satte mig vid datorn, öppnade anställdsidan, letade bland systemen (eftersom man bytt system flera gånger och eftersom systemen också bytt namn står de inte i bokstavsordning, oklart varför, vilket gör det svårt att orientera sig för man vet inte vilket av alla olika namn på olika system man ska söka efter. Ibland minns jag det nya och ibland det gamla, vilket rör till det). Till min stora lättnad hittade jag relativt snabbt ändå rätt system. Tryckte på knappen. Inget hände. Mindes då att just detta system inte är kompatibelt med webbläsaren Chrome, som vi anmodats att använda annars. Öppnade därför Explorer, vilket fungerade. Men eftersom det inte är datorns standardprogram var jag tvungen att knappa in mina inloggningsuppgifter manuellt. Nåväl. Äntligen inne i systemet. Hittade upphandlingsfliken relativt enkelt, men där tog det stopp. Restaurangen som högskolan har avtal med heter inte samma sak i systemet som den gör på plats, och det fanns andra restauranger att välja på i listan också, som högskolan slutit upphandlingsavtal med. Jag frågade kollegan i rummet bredvid om hen visste vilken som gällde, men fick en lång utläggning om systemets hopplöst dåliga användarvänlighet och hänvisades till institutionens sekreterare. Till slut löste det sig, jag fick rätt uppgifter och kunde klicka mig fram till beställningssidan.

Kaffe, Te och fralla till 60 personer. Inga större problem. Trodde allt var klart när jag fyllt i de 14 siffrorna som leder fakturan rätt i systemet samt attesteringsuppgifterna, men stoppades från att logga ut av en dialogruta som sa att det krävdes ett datum. Så klart, och tack för det systemet (obs ingen ironi)! Nu så, men nej. Ännu en dialogruta kom upp. Vart ska fikat levereras? Letade efter en lista med lokaler, men hittade ingen, bara högskolans adress. Det var det enda rutan och uppgiften som gick att fylla i, så det gjorde jag. Fast tanken är ju att serveringspersonalen ska leverera fikat till rätt lokal inne på högskolan, för vi arbetar alla under samma tak. Sedan gick det att komma ut ur systemet. Äntligen.

Eftersom fakturan ska passera genom många kontrollinstanser, som alla tar sin tid och innebär fördröjning sa man på restaurangen att jag skulle skriva ut en kopia på beställningen och lämna den i restaurangen. Sagt och gjort. Högerklicka: PRINT, och iväg till skrivaren. Pappret är slut. Får gå till en annan skrivare och hämta. Sedan fungerade det och jag kunde gå ner och lämna beställningen till personalen i restaurangen, samt informera dem muntligen om vart fikat skulle levereras.

I det gamla, analoga systemet, behövde jag bara gå dit en gång och allt löste sig smidigt och i ett svep, i kommunikation mellan människor. Nu tog det mångdubbelt längre tid, krävde fler moment och det var även fler uppgifter behövde fyllas i, och jag var trots det tvungen att besöka restaurangen för att förvissa mig om att allt blivit rätt. Med teknikens hjälp har det blivit svårare, felkällorna har blivit fler och jag måste ändå göra samma saker som jag gjorde i det gamla systemet. Allt inom ramen för min redan tidspressade tjänst och för samma höga docentlön. Smidigt? Nej! Kostnadseffektiv användning av skattebetalarnas pengar? Knappast!

Är digitaliseringen lösningen så undrar jag vad som var problemet?!

Samtalets (förlorade?) kraft 3

Fortsätter tänka om digitaliseringens konsekvenser med utgångspunkt i Merete Mazzarellas Under Strecket från förra veckan, som i sin tur skriver med utgångspunkt i den amerikanska psykologen och sociologen Sherry Turkles bok ”Tillbaka till samtalet. Samtalets kraft i en digital tid” (övers: Linus Kollberg; Daidalos). Detta blir den tredje och sista posten, men jag återkommer med fler tankar om samtalet för det är inget jag eller någon annan blir färdig med. Samtalet är unikt för människan, är djupt mänskligt. Datorer samtalar inte, de utbyter information. Att samtala är något helt annat och mycket mer komplext. Datorer är verktyg som kan understödja mellanmänsklig interaktion, men maskiner kan aldrig överta eller ersätta samtalet.
Modern kommunikation präglas av en intressant paradox: vi är mest frånvarande i förhållande till dem vi rent fysiskt har i vår närhet. Vänner som är tillsammans kan förhålla sig förstrött till varandra och försvinna in sina telefoner. När de är åtskilda är de däremot ständigt redo att rycka in i händelse av kris. En kvinnlig doktorand berättar att det i hennes kretsar anses sårande att inte svara på ett mess inom fem minuter och därför brukar hon lämna föreläsningar för att gå ut på toaletten och svara: ”Det är sånt man gör för sina vänner.” Allt fler föräldrar förhåller sig på samma sätt till sina barn. Så länge barnen är hemma ignorerar föräldrarna dem, när de är borta kollar föräldrarna kontinuerligt minutiöst upp var de finns och vad de gör.
Jag ser detta beteende som mänskliga försök att anpassa sig efter det nya inslaget i kulturen. Datorerna och de smarta telefonerna är långt ifrån integrerade i vardagen och samhället. Det finns fortfarande massor med människor som vägrar anamma det nya och många är ambivalenta. Vissa fokuserar på farorna och fastnar där, eller vill bara inte, ser inte behovet. Det är olyckligt, för tillräckligt många tar tekniken till sig och det är inget tillval, något man kan välja lite som man vill. När tillräckligt många flyttar över allt större delar av sina sociala liv på nätet kommer den som väljer att stå utanför att bli allt mer isolerad, utan att ha en aning om vad hen går miste om. Det finns ingen väg tillbaka, det är viktigt att påminna sig om. Andra människor fokuserar uteslutande på det positiva.
Mobilen ger också en känsla av oändliga möjligheter. När man har hundratals telefonnummer till hands kan man känna att det alltid finns någon att kontakta och man kan alltid hitta en fest att gå på genom att skicka ut en massa mess och höra sig för. När man väl befinner sig på en fest kan man fortsätta att skicka ut mess för att undersöka om det skulle finnas en bättre fest någon annanstans. Den ständiga rädslan att missa något kan ta sig extrema uttryck: en collegeflicka bekänner att hon till och med när hon ligger i sängen med sin pojkvän kan gå in och kolla på Tinder en stund.
Dygnet har fortfarande 24 timmar. Människan måste sova, äta och även om tekniken skapar möjligheter är och kommer människan även fortsättningsvis vara MÄNNISKA. Blir möjligheterna för många, om önskan att optimera sina chanser och viljan att hitta den bästa, mest spektakulära upplevelsen på alla områden, tar överhanden kommer tekniken att döma människan till olycka. Känslan av att inte hinna med eller att man går miste om något är överhängande, om man inte kan balansera användandet. Jämför man sig med datorerna på ett område i taget är människan underlägsen tekniken, men tekniken kommer alltid att kunna överträffa människan i konsten att vara människa. Det är lätt att glömma och det oroar mig att det inte uppmärksammas mer. Istället är det människan som ska anpassa sig. Idealiseringen av tekniken är ett slags avgudadyrkan, vilket människan har förfärande lätt att fastna i och som ständigt tar sig nya skepnader.
I december 2013 kontaktades Turkle av en skola där lärarna blivit bekymrade av en gradvis förändring i elevernas beteende. I sin inbjudan skrev rektorn: ”Eleverna verkar inte bli vänner med varandra på samma sätt som förr. De blir bekanta men deras relationer förefaller ytliga.” De var emotionellt omogna, tolvåringar kunde bete sig som åttaåringar och säga: ”Du får inte leka med oss.” Efter att ha iakttagit hur en flicka hade gjort så mot en klasskamrat kallade rektorn henne till sitt kontor och bad om en förklaring. Flickan hade närmast likgiltigt svarat att hon inte förstod vad det var fråga om. Som Turkle uppfattar situationen handlade den om en brist på empati – en brist som enligt hennes förmenande har med barnens användning av ny teknik att göra. Har man börjat uppfatta maskiner som mänskliga ligger det nära till hands att uppfatta människor som maskiner. (Och kanske tycka att maskiner är bättre: Turkle har träffat studenter som hellre skulle vilja ventilera personliga problem med en robot än med en medmänniska eftersom robotar har större databas.)
Jag ser liknade tendenser i mitt arbete på högskolan. Inställningen till lärare, studiekamrater och även till utbildningen som sådan har under tiden jag arbetat som lärare och allt snabbare på senare tid utvecklats i en instrumentell riktning. Kursvärderingar som är tänkta att vara ett kvalitetsutvecklingsinstrument, ett verktyg i arbetet med att förbättra kursen för att optimera möjligheterna till bästa möjliga lärande, har kommit att likna nätets kommentatorsfält och vi lärare har tvingats beväpna oss med hård hud och förmåga att stänga av känslorna, för allt som oftast får vi höra saker om oss som människor vilket ingen ska behöva höra. Det är som man tror att vi inte läser eller bryr oss, som man tror att vi är maskiner. Och lika okänsliga som många av dagens studenter är i sin kritik, lika känsliga är det för nyanser i omdömena som vi lärare ger på deras inlämningar och prestationer. Visst erbjuder tekniken enorma möjligheter, men förstår man inte eller låter bli att använda dem spelar det ingen som helst roll hur stora och fantastiska de är. Lärandet och kunskapsutvecklingen är fortfarande analog och bearbetningen av kunskapen måste fortfarande utföras av människor. Kan man inte läsa och skriva spelar det ingen roll att hela världens texter finns bara ett knapptryck bort. Förstår man inte enkla instruktioner kan man inte tillgodogöra sig möjligheterna som tekniken erbjuder. Förståelsen för detta är generellt låg, vilket gör att kunskapsutvecklingen blir lidande. Jag lutar allt tydligare åt att det behövs mer av bildning och klassisk skolning, mer av traditionell undervisning och kunskapsarbete, för att kunna tillgodogöra sig och dra nytta av den nya tekniken. Istället gör vi tvärt om; kastar ut barnet (kunskapen, samtalen, tiden att tänka och förmågan till reflektion) med badvattnet och utan eftertanke bara ersätter det mänskliga med maskiner, och hoppas på det bästa. I jakten på pengar och strävan efter effektivitet är den typen av beslut allt för lätta att ta, och eftersom det alltid är någon annan som får ta hand om konsekvenserna finns inga incitament att låta bli. Det är (minst sagt) olyckligt.
Men det finns alltså de som ser att något saknas. En doktorand säger: ”Om man messar ordet ’förlåt’ betyder det å ena sidan ’jag vill inte längre bråka med dig, jag vill att vi sluter fred’, men samtidigt säger man: ’Jag tänker inte vara närvarande medan du hanterar dina känslor, säg till mig när du har ältat klart.’” Det finns föräldrar som bestämt sagt ifrån åt barnen att om de tänker dra sig ur någon aktivitet som familjen planerat – till exempel en middag hos mormor och morfar – så ska de ringa och inte bara messa. På det sättet kan de åtminstone få klart för sig hur deras handlingar påverkar andra människor, de kan få klart för sig att mormor redan satt in kycklingen i ugnen och att morfar gått ut för att köpa chokladsås till glassen. En vd berättar att han inte drar sig för att säga ifrån också åt äldre anställda: ”Gå och tala med honom. Be honom om ursäkt. Personligen. Du hade fel. Säg att du är ledsen.” Enligt en annan är det lika illa att inte kunna be om ursäkt ansikte mot ansikte som att köra bil och inte kunna backa.
Människan är och kommer att fortsätta vara MÄNNISKA, oavsett hur många nya, fantastiska och för vardagens utmaningar revolutionerande, tekniska lösningar som kommer att uppfinnas i framtiden. Och att vara människa innebär att dela gener med stenåldersmänniskorna. Genetiskt har i princip ingenting förändrats, det är kulturen som förändrats. Människans möjligheter att anpassa sig efter maskinerna är begränsad, men det är inget PROBLEM, det är som det är och en förutsättning man bara kan acceptera. Annars lever man i drömmarnas värld jämför sig med datorer och teknologi som människan aldrig kan överträffa på datorernas och teknikens villkor och på deras "hemmaplan". Människan har ett val. Tekniken utvecklar sig inte av sig själv, i alla fall inte idag. Väljer vi bort mötet mellan människor, samtalet och den mänskliga interaktionen. Väljer vi att förkovra oss i och utveckla kompetensen att använda och interagera med tekniska hjälpmedel istället går något avgörande och viktigt förlorat. Jag oroas över nonchalansen som dessa insikter möts med och hur lätt invändningarna och farhågorna viftas bort av konsulterna och säljarna som med mördande reklam säljer in det nya genom att ENBART peka på teknikens möjligheter och med löften om hur mycket tid man kommer att kunna spara och hur enkelt livet kommer att bli. Inget av det där har hittills visat sig stämma, tvärtom! Människor är mer stressade idag än någonsin, eftersom konkurrensen samt effektivitets- och vinstkraven gör att människan i jämförelse med tekniken allt mer betraktas som ett problem. Vi har alltså med öppna armar, okritiskt anammat det nya, och kämpar nu förtvivlat för att visa oss lika dugliga. Det är en kamp som människan aldrig kan vinna. Spelreglerna behöver därför ändras, människan och kunskapen måste placeras i centrum. 
”Tillbaka till samtalet” är tankeväckande men också på tok för lång och full av upprepningar. Den känns – och just i det här sammanhanget är det förstås sorglustigt – som en typisk datorprodukt: Turkle har samlat en enorm mängd material, framför allt exempel, och sedan helt enkelt skrivit på. En del exempel känns dessutom extrema: jag vägrar tro att det är många som bläddrar på Tinder när de är i säng med en partner. Framför allt är titeln missvisande såtillvida att det framför allt är vägen bort från samtalet som behandlas, om vägen tillbaka får man inte veta stort mer än det självklara och därmed triviala, nämligen att det gäller att begränsa skärmtiden.
Enda sättet att ta sig tillbaka till samtalet är att SAMTALA. Det finns inga genvägar. Utvecklingen av det mänskliga kräver tålamod, förståelse och ömsesidigt engagemang. Min bok om samtal, ger inga svar, den väcker frågor och bjuder in till samtal. Utan att samtala går det inte att utveckla samtalskompetens. Det går inte att googla sig till den typen av djupt mänskliga kunskaper och kompetenser, det är färdigheter och insikter man bara kan förvärva genom att leva sitt liv, som människa. Tekniken är en genväg, men livet och lärandet är en omväg. Utan förståelse för det finns ingen möjlighet att hitta sätt att leva med tekniken. Det är tekniken som måste lära sig hur människor fungerar, inte tvärt om. Tekniken kan förändras, men det kan inte människan.
Vad ska jag då hoppas på när det gäller min dödsbädd? Kanske att mina närmaste har telefonerna på tyst. Om de nu inte har skaffat Nokias nostalgibetonade retrotelefon med ett begränsat antal funktioner. Den lär ska ha riktigt bra hörbarhet.

Avslutar med ett kortare utdrag ur min bok om samtal: Samtal mellan, utbyte av tankar över gränser, inom discipliner och mellan vetenskaper är vad som leder mänsklighetens vetande framåt. Det viktiga är inte vem som har rätt, utan vad som händer i mötet mellan olika kompetenser, när det jag kan stöts och blöts med dina kunskaper. Det är i utbytet mellan olika discipliner, kompetenser och vetenskapliga intressen och temperament som bättre vetande uppstår. Vill vi verkligen förstå vad det innebär att vara och leva som människa behövs också vetenskapliga insatser som gör världen begriplig och som kan användas för att omforma den. Vetenskap handlar om att förstå världen och om att lära sig leva i och med den, inte om att ta makten över livet, kulturen och naturen, för alla sådana försök har visat sig vara förenade med enorma risker. Världen är därtill allt för komplex och oöverskådlig. Naturvetenskapen är exakt till sin natur och dess verktyg är skapade för att hantera det som är exakt i världen. Kulturvetenskapen däremot har verktyg som kan hantera allt det som är anexakt, vilket alltså inte ska förväxlas med inexakthet eller oklarhet. Det anexakta är till sin natur vagt och det är inget problem, för det är ett faktum, det är helt enkelt så det är. Hur mycket vi människor önskar att det vore på ett annat sätt är kulturens anexakta karaktär bara något vi måste acceptera. Livet uppvisar både exakthet och vaghet. Och då blir vetenskapen missvisande om den på förhand bestämmer att det exakta är bättre än det anexakta. Det är olyckligt om vetenskap blir en kamp på förhand om vem som har den bästa kunskapen och de bästa verktygen, för det tar kraft och fokus från uppdraget att hantera samhället och den gemensamma tillvaron. Vilken kunskap som är den bästa är en fråga som liksom frågan om framtiden bara kan avgöras i efterhand, med facit i hand. Kulturvetenskapen är anexakt och nomadologisk, den följer med sitt studieobjekt och lär sig förstå och hantera det istället för att försöka bestämma och kontrollera vetande om det på distans.

onsdag 22 mars 2017

Mätandets svarta, omänskliga hål

Läser vad Göran Rosenberg skriver i sin krönika från Godmorgon, världen! Det är tragisk läsning. Inga nyheter, men ändå drabbande. Vad håller vi på med, idag, i Sverige, i akademin, skolan och resten av samhället? Hur hamnade vi här, och med stöd i vilka argument? Hur kunde vi få för oss att allt kan mätas, vägas jämföras och konkurreras om?
Jag vill bara inledningsvis varna mina lyssnare om att några av er kan komma att bli uppringda efter den här krönikan som ett led i Sveriges Radios ständigt pågående kundundersökning i kvalitetssyfte. Det hela tar bara några minuter och det är till för ert eget bästa. Ju fler undersökningar, desto bättre kvalitet på programmen är det tänkt.

Det finns numera ingen verksamhet som inte sägs bli bättre av en kundundersökning i kvalitetssyfte eller utbildningssyfte eller vilket syfte som helst, där kunden på en skala från låt säga ett till fem, eller genom att svara ja eller nej eller vet inte på låt säga fem frågor, eller genom att trycka på knappar i fem olika färger vid utgången från matvaruaffären eller säkerhetskontrollen på flygplatsen, ska rejta sin kundupplevelse.

Ja, man säger så, rejta, vilket betyder gradera på en skala.

Knappt har jag hunnit hem från krogen eller resan eller hotellet som jag bokat på nätet, eller hämtat ut varan jag beställt, eller haft telefon- eller nätkontakt med ett företag eller en myndighet, förrän jag får en mejl eller ett mobilsamtal eller ett sms från något av alla de företag som lever på att rejta kundupplevelser. Exempelvis upplevelsen av att för sjuttioelfte gången ha hämtat ut Postnords paket i 41:ans tobaksaffär på S.t Eriksgatan.

OK, jag skojade om det där med samtalet från Sveriges Radio.

Inte så att Sveriges Radio struntar i kundupplevelsen, man undersöker nog den saken så gott det går, men såvitt jag vet går det inte att koppla lyssnande på radio till ett telefonnummer.

Inte ännu.

Nej, det där vara bara ett sätt att fånga er uppmärksamhet och fästa den på rejtandet, och mätandet och kontrollerandet som raskt håller på att ta över våra liv.
Bara ordet kundupplevelse får mig att må illa. Jag kommer tillbaka till affärerna jag lämnar med en känsla av tillfredställelse. Ibland måste jag återvända även till andra affärer, men bara om de har monopol eller ingen annan affär, kafé eller vad det nu är för inrättning vars varor och tjänster jag för tillfället behöver. Jag har inget som helst intresse av att rejta min upplevelse, svara på någon enkät eller dela med mig av min kundupplevelse, inte till den jag gör affärer med. Som konsument har jag makten över vilka val jag gör. När tjejen i kassan på Espresso House säger: "Då blir det 28:- för dig UTAN COFFE CARD", för att få mig att känna mig som en looser som inte väljer att binda upp mig till deras kedja, är jag allt annat än nöjd. Jag kommer hit ENBART för att det är öppet och för att man har internet. Jag går mycket hellre till Ritazza, lite längre bort och betalar 33 kronor för kaffet. Där slipper jag alla frågor och känner mig sedd som människa. Har jag bara lite mer tid går jag dit, alla dagar i veckan. Inget av detta vill jag tala om för ägarna till respektive företag. Jag går dit jag vill, när jag vill och för att jag väljer att gå dit. Den företagare som gör kundundersökningar gör det aldrig för mig skull, utan bara för sin egen lönsamhets skull. Espresso House mäter och granskar omsättningen minut för minut och vet att deras tjat på temat: Du får en stor kaffe för bara 5:- extra, går hem och höjer lönsamheten. Det är det enda företaget bryr sig något om. Att personalomsättningen är stor betyder ingenting. Varför skulle min kundupplevelse betyda något. Det handlar bara om att förvissa sig om att man trimmat in systemet optimalt, för mesta möjliga omsättning med minsta möjliga förlust. Kundbasen ska drivas precis till grönsen, men inte över den. Hur jag har det eller vad deras agerande gör med mig som MÄNNISKA bryr man sig så klart inte om. Samma sak på tåget till jobbet. Där görs det också kundundersökningar, men inte för att ge resenärerna vad resenärerna behöver, utan att att kunna visa upp siffror som visar, svart på vitt, att Västtrafik sköter sig och resenärerna är nöjda. Som kollektivresenär jagar jag ingen upplevelse, jag vill bara komma till jobbet så snabbt och smidigt som möjligt. Det är det ENDA som betyder något, för mig, som människa. Att Västtrafik ser mig som en kund som ska tillfredsställas eller fjäskas med stör min upplevelse och bekräftar bara det jag redan vet, att jag som människa inte betyder någonting, bara som KUND. Idag har detta sätt att tänka och agera spridit sig som en virusepidemi i samhället. Idag är alla kunder, även elever i skolan och sjuka i behov av vård. I den heliga tillväxtens namn, amen.
Och med det en helt ny samhällsklass vill jag påstå; den mätande klassen. 
När jag läser Rosenbergs text tänker jag osökt på boken Momo eller kampen om tiden. Mätandet och mätarna som blir allt fler liknar på många sätt de där grå männen som plötsligt dyker upp i Momos värld och sprider budskapet att man ska spara tid. Hittar ett citat på Bokus som beskriver vad som händer och vad det gör med människorna i boken:
Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annat man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela iden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare. 
Mätandet, jämförandet, konkurrerandet och ekonomiseringen av allt fler områden och aspekter av livet gör detta med oss. Vi reduceras från att vara komplext sammansatta MÄNNISKOR till att bli endimensionella KUNDER som agerar på olika marknader och som på nätet till och med ofta är varan det handlas med. Rosenberg sätter fingret på något väldigt viktigt: det ohållbara i att försöka kontrollera det okontrollerbara. Allt och alla drabbas. Vad är det som håller på att hända och varför stoppas inte utvecklingen. Inget gott och hållbart kan komma ut det som växer fram mellan oss människor idag.
En snabbt växande kategori av människor och företag som lever på att mäta, kontrollera, utvärdera, rapportera och kommunicera vad andra människor tänker, känner och presterar, alla de människor som upptäcker att allt mer av den tid som de nyss ägnade åt att efter förmåga sköta sitt jobb nu går åt till att producera de allt fler uppgifter som den mätande klassen kräver för att kunna sköta sitt.
Politik handlar idag om att fokusera på rådande opinionsläge, om att nå ut och attrahera nya väljargrupper, om att konkurrera om väljarnas gillande, om att lova människor vad de vill ha, säga vad människor vill höra och om att skylla misslyckandena med att få den omöjliga kalkylen att gå ihop på motståndarna. Telefonen som används till annat ringer bara när någon vill sälja på mig något, eller vill tala om mina räntor, mitt brandskydd, försäkringar, tidningsprenumerationer, elavtal. Jag säger nej, lägger på eller ignorerar. Den makten har jag, men de återkommer och varje gång jag ser min tvingad att avspisa någon som trakasserar mig gör det något med mig. Något dör inombords. En kyla sprider sig och det hjälper inte att konsumera sig varm, för det bygger inga mänskliga relationer. På jobbet vill jag arbeta med det man bör göra på en högskola: Kunskap, det vill säga undervisning, handledning, skrivande, samtal, kritisk granskning. Istället tvingas jag av företrädarna för den mätande, kontrollerande, utvärderande och kommunicerande klassen producera meningslös tomhet, för att tillgodose systemens krav på underlag. Jag administrerar poäng och delar ut examen. Söker pengar och konkurrerar med andra om citeringar och publiceringar. Allt fler gör allt mindre meningsfulla, hållbarhetsfrämjande uppgifter. Meningslösheten sprider sig och göder behovet av mer tomhet, mer mätning, utvärdering och kontroll.
Den mätande klassen behöver inte nödvändigtvis ha den kunskap som krävs för att sköta verksamheterna den mäter, den anser sig bara veta allt som krävs för att värdera och utvärdera snart sagt vilka verksamheter som helst.
Liksom den moderna pedagogiken alltså, som handlar om att lära eleverna lära. Det går så där, men så länge betygen inte sjunker, så länge siffrorna inte dalar, så länge maskineriet mullrar och låter kan ägarna i godan ro plocka ut vinst och varna för sovjetstyre om deras "rätt" att dränera det allmänna på medel ifrågasätts. Mätandet förutsätter ingen kunskap, det enda som kravs är lojalitet med systemet. Allt och alla kan utvärderas, och därför ska allt och alla vägas, mätas, kontrolleras och utvärderas. Livet kan dock inte kontrolleras, och vi är alla MÄNNISKOR. Kunskap är komplext och lärande en omväg. Kravet på effektivisering som byggts in i alla budgetar idag tvingar alla att pressa sig till det yttersta bara för att få gjort lika mycket som förra året. Idag är det inte ökningar av effektivitet som tvingar människor att arbeta hårdare, utan upprätthållandet av lägsta godtagbara standard.
Finns det saker i verksamheterna som är svåra eller omöjliga att mäta så får verksamheterna anpassa sig till vad som går att mäta. Alla människor vars jobb är att ta ansvar för andra människor – fostra, lära, vårda, skydda – vet nog vad jag talar om. Och att anpassningen allt som oftast betyder att jobbet inte längre blir gjort som de tycker att det borde göras.

Verksamheter som tidigare byggde på att vi litade på att folk skötte sina jobb efter bästa förmåga och kunskap, bygger nu på att folk ständigt måste få sina insatser mätta, kontrollerade och utvärderade, eller rejtade om ni så vill.
Jag är docent, vilket innebär att jag under 12 års tid, utan att någon tvingat mig till något eller kontrollerat att jag gör det man måste, ägnat huvuddelen av tiden åt att utbilda mig. Docenttiteln är mer än något annat beviset på att jag är någon att lita på. Fast idag är jag mer kontrollerad och känner mig mindre litad på än någonsin. Jag kan idag inte göra jobbet på det sätt jag är utbildad för. Den mätande klassen bestämmer och tvingar mig följa manualer istället. Docenttiteln använda bara i rejtingen, i utvärderingen, mätandet och konkurrensen med andra högskolor som tvingas agera på samma sätt för att inte förlora studenter och ekonomiska medel för att fortsätta producera meningslöshet. Det var länge sedan jag kände tillfredsställelse med vad jag tvingas göra på jobbet. Den känslan får jag skaffa mig på annat håll. Bristen på tillit och all administration som systemet genererar för att garantera mätbarheten och för att kunna visa upp SIFFROR på att allt är som det ska dränerar mig på kraft och jag (tvingas) allt mer agera som en maskin. Snart kanske en maskin kan göra det jag gör, billigare, snabbare, mer effektivt och med mer större precision. Vem som helst kan producera tomhet och siffror, så varför vänta med att ersätta lärare med datorer?
Ju mindre tillit desto mer kontroll, och ju mer kontroll desto mindre tillit, så ser logiken och dynamiken ut.

Det är utifrån den logiken och dynamiken som den mätande klassen på kort tid invaderat sagt varje offentlig verksamhet i samhället och tagit tid och resurser från de människor som ansvarar för det som brukar kallas kärnverksamheten, dvs de som kan och gör det jobb som verksamheten är till för.
Sjuksköterskor, undersköterskor och lärare, det vill säga människor som arbetar med uppgifter som handlar om djupt mänskliga aspekter får se sin lön sjuka, tilliten försvinna och tvingas allt mer underordna sig allt mer förfinade system för kontroll av det okontrollerbara. Allt i den heliga lönsamhetens namn. Idag är det bara tillväxten och effektiviteten som ägnas verklig omsorg, allt och alla andra måste underordna sig. Därför tas Nordeas "dödsallvarliga" hot om att flytta verksamheten utomlands på stötte allvar än de senaste, alarmerande höga sjukskrivningstalen. Själlösa men kontrollerbara penningflöden prioriteras framför levande människors väl och ve. Finansbranschen som tjänar pengar på att hantera pengar (dock inte kontanter som kräver att man betalar ut lön till anställda) har blivit normen som alla andra företag jämförs med. Dumheten känner inga gränser, och avakademiseringen av forskningen och den högre utbildningen kan fortsätta, i alla fall så länge betygen inte sjunker och genomströmningen hålls uppe eller helst ökar.
Vad jag börjar undra över är varför den uppmätta eller utmätta klassen, som man väl får kalla den, inte gör uppror? Varför den inte kräver tilliten och ansvaret tillbaka? För att inte tala om tiden och resurserna och självkänslan?

Varför den inte går till storms mot den ”överbyggnad av inkompetens vad gäller kärnverksamheten” som gör att ”kärnverksamheten gradvis förtvinar”, som en luttrad universitetsprofessor, Göran Arnqvist, nyligen formulerade saken i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Läser vad Arnqvist skriver. Känner igen mig. Skakar på huvudet och kämpar med känslan av uppgivenhet. Välkommen till vår nya sköna värld:
Då människor i ledande ställning saknar erfaren­het och kompetens vad gäller kärnverksamheten inträder alltför ofta ett mycket olyckligt, men fullt begripligt, fenomen. För att bevara sin auktoritet som ­ledare styrs verksamheten mot sådant som de bättre begriper och därmed kan utveckla, vilket i allmänhet utgörs av olika så kallade stödfunktioner.

I brist på egen erfarenhet och fackkunskap om hjärttransplantationer, polisutredningar, utbildning, transportfrågor, geologi, forskning eller asiatisk historia stärker i stället ledningen informationsverksam­heten, kommunikation, upphandlingsrutiner, it-frågor, ledarskapsutbildningar, besluts­vägar, juridiska funktioner eller cirkulär ekonomi, ofta med stor entusiasm och kraft. I ­denna sin strävan efter att vara kompetenta och kraftfulla ledare inverterar så ledningen sakta men säkert själva syftet med verksamheten till den grad att stödverksamheten, i stället för kärnverksamheten, till slut kommer att ses som organets egentliga ­syfte. Spetskompetens vad gäller kärnverksam­heten värderas lågt och kan ibland till och med upplevas som ett hot mot ledningens legitimitet: lojalitet mot kärnverksamheten ses som illojalitet mot ledningen och dess strävanden.
Åter till Rosenberg, som avslutar sin krönika med följande ord.
Eller också kan vi vänta tills den mätande klassen har sugit den sista musten ur den sista kärnverksamheten och kundundersökningar i kvalitetssyfte blivit vår sista födkrok och exportnäring.

OK, jag skojade lite nu också.

Eller kanske inte.
Det hjälper inte att skratta åt eländet som sprider sig, men det är förlösande. Ibland behöver man det, att bara skratta. Eftersom det inte på något sätt att är hållbart kommer korthuset förr eller senare att falla samman under den administrativa tyngden av sin egen tomhet. Det går inte att leva endast på siffror. Livet och det mänskliga kräver mer än så. Alla vet att det inte är hållbart, och vi vet att vi vet. Ändå gör vi som handlarna gjorde i Amsterdam på 1600-talet och fortsätter köpa och sälja tulpanlökar trots att priset för länge sedan sprängt alla gränser och tappat kontakten med verkligheten. Människan kommer att vara MÄNNISKA så länge hon lever, på gott och på ont. Avslutar med ett citat från boken om Momo, eller boken om kampen om tiden, som påminner om vad som är viktigt i LIVET, egentligen.
Det finns här i världen en stor men ändå mycket vardaglig hemlighet. Alla människor har del i den, alla känner till den, men mycket få tänker någonsin på den. De flesta accepterar den bara och undrar aldrig över den. Denna hemlighet är tiden.

Vi har almanackor och klockor att mäta den med, men det säger inte särskilt mycket, för varenda människa vet ju att en enda timme ibland kan kännas som en evighet, men tvärtom också kan rusa iväg som bara ett ögonblick allt efter vad man upplever under den där timmen.  
Ty tid är liv. Och livet bor i hjärtat.