fredag 23 februari 2018

Positivismens styrka är också dess svaghet

När jag föreläser om vetenskapsteori talar jag om positivism och hermeneutik, och jag säger att det är två olika grupper av metoder (positivisten är kvantitativ och hermeneutiken är kvalitativ) för att bedriva vetenskap samt att båda är LIKA vetenskapliga. Jag säger även att vetenskapens mål alltid är att nå så säker kunskap som möjligt. Det är viktigt för säkrare än så går inte att bli utan att tumma på vetenskapligheten i undersökningen. Även om jag trycker noga på detta är det alltid någon eller några som i den efterföljande tentan svara at positivismen är mer vetenskaplig och bättre för den ger säkra svar medan hermeneutiken är en tolkande metod. Vetenskapens mål är kunskap, och kunskap är något annat än fakta. Kunskap kräver kritisk analys, ödmjukhet inför tillvarons oöverblickbarhet och frågornas komplexitet. Vetenskapens motto är inte ju säkrare resultat desto bättre, oavsett fråga.

Säkra svar är bra och vetenskapens uppgift är som sagt att i alla lägen sträva efter så säkra svar som möjligt, men om ENDAST säkra svar erkänns som vetenskap är vi alla illa ute. Svaren finns inte bara där ut likt pusselbitar som kan fogas in en på förhand fixt och färdig ram. Forskning handlar om att skapa hållbara svar på relevanta frågor. Jag ser forskning och samhällsbyggande som två sidor av samma sak, i alla fall i det kunskapssamhälle som jag och många med mig vill att Sverige ska vara. Jag ser forskningens uppgift som att den tillhandahåller bitarna som politikerna och medborgarna sedan bygger den mosaik som samhället är med hjälp av. Samhället är inte ett pussel eftersom framtiden är öppen och evolutionära processer saknar mål. Det finns inget facit, samhället skapas och omskapas hela tiden. Därför gillar jag tanken på samhället som en mosaik, och ju bättre kvalitet som delarna har desto större är chansen att helheten blir hållbar, men det finns inga som helst garantier för detta. Det går att "ljuga" med fakta, vilket jag skrivit om här på bloggen i en tidigare post. Bara för att män har något sämre känsel i fingrarna, vilket professor Annica Dahlströms (som bloggposten handlar om) forskning visar betyder INTE att pappor nödvändigtvis är sämre föräldrar. Den som hävdar det och hänvisar till vederhäftiga forskningsresultat ljuger med fakta.

I sin replik på Vetenskapsrådets kritik mot Ivar Arpis serie ledare i SvD gör Arpi precis som Dahlström, han hänvisar visserligen till vederhäftiga forskningsresultat, men utgår i sitt försvar för sin personligt subjektiva ståndpunkt från en högst diskutabel tolkning av resultaten, vilket är mycket vanligt förkommande i debatten om vetenskap idag. Han skriver,
Såhär inleder Sven Stafström sin replik: "Vetenskapsrådet utgår från det grundläggande antagandet att män och kvinnor har samma förmåga att forska."
Det är ett grundläggande antagande som jag skriver under på. Ingen har lyckats övertyga mig om att det finns någon avgörande skillnad i förmågan att forska mellan män och kvinnor och mig veterligen har det heller inte bedrivits någon forskning på just den frågan (hur skulle ett sådant projekt designas, och är det ens förenligt med gällande regler för forskningsetisk?). Här kan man naturligtvis ha lika ÅSIKTER, men det är just åsikter man utrycker i så fall, inte uttalanden som har stöd i forskning.
Vad innebär detta? Läser man repliken vidare förstår man att det innebär att Vetenskapsrådet utgår ifrån att män och kvinnor är identiska.
Detta är Arpis tolkning av innehållet i repliken från Vetenskapsrådet. Mig veterligen finns det INGEN som hävdat att män och kvinnor är IDENTISKA, och det är ett uttalande som dessutom faller på sin egen orimlighet för det räcker att lyfta blicken och se sig om i samhället för att inse att så inte är fallet. Vetenskapsrådets utgångspunkt är att män och kvinnor har samma förmåga att forska och att medlen för forskning därför i rättvisans namn samt för den vetenskapliga kvalitetens skull bör fördelas lika mellan gruppen manliga sökande och gruppen kvinnliga sökande, utan att tumma på den vetenskapliga kvaliteten. Denna strävan ser man som ett led i rådets kvalitetsarbete. Arpi är dock inte intresserad av kvalitet, han vill bevisa att den ojämna fördelningen av forskningsmedel bara är en avspegling av verkligheten och att alla försök att förändra är orättfärdiga. Han fortsätter därför med följande ord.
När man sedan observerar olika utfall för män och kvinnor – "tre gånger så många manliga professorer som kvinnliga" – drar man slutsatsen att det beror på hinder. Detta är vanligt hos vänsterinriktade samhällsvetare – att förutsätta att alla utfall som visar skillnader mellan män och kvinnor är resultatet av snedfördelad makt, förtryck, normer eller diskriminering. Endast utfall där män och kvinnor ej avviker alls från varandra kan med det synsättet sägas vara jämställda.
Mig veterligen består företrädarna för Vetenskapsrådet av forskare från olika discipliner och jag skulle bli mäkta förvånad om vänsterinriktade samhällsvetare är i majoritet, men det vet jag inte och det har ju lika lite med saken att göra som Arpis politiska hemvist. Han blandar dock äpplen och päron eftersom det han förutsätter inte håller för en kritisk granskning. Ingen har sagt något annat än att man utgår från att män och kvinnor har samma förutsättningar att forska och att samhällets medel för forskning ska fördelas jämlikt. Att så inte är fallet idag kan bero på en rad orsaker, och de skäl som anförs av Arpi är högst rimliga. Det finns massor av forskning som visar att det förekommer diskriminering i samhället; det finns till och med en lag för att förhindra detta. Arpi hänvisar också till forskning, men inte till forskning som visar att det inte finns några hinder för kvinnor, utan till forskning som visar att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor.
Men som jag skrev i artikeln som publicerades i måndags finns åtskillig forskning som visar att kvinnor och män skiljer sig åt biologiskt, vilket får konsekvenser på gruppnivå. Intressant i sammanhanget är även att en del forskning visar att mäns normalfördelningskurva är mer utdragen än kvinnors vad gäller begåvning, vilket betyder att de oftare återfinns i extremerna (Johnson, Carothers & Deary, 2008; Wai, Putallaz & Makel, 2012). Kvinnor är alltså mer normala. Kan detta ha en inverkan på hur många män respektive kvinnor som återfinns på hårt konkurrensutsatta positioner i samhället? Troligen.
Detta är ett paradexempel på hur en lögn byggd på fakta. Ingen ifrågasätter forskningen som sådan, men den bevisar inte alls att förmågan att forska skiljer sig åt mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Det forskningen visar är att gruppen män och gruppen kvinnor skiljer sig åt rörande fördelningen av begåvning (som betyder vad? Hur definierar man begåvning i undersökningen, vad är det man har mätt och, viktigast av allt vad säger den definitionen om förmågan att FORSKA?) inom respektive grupp.
Paradoxen återstår. Om man ställer krav på antalet kvinnor i beredningsgrupper, beviljandegrad för forskningsstöd med mera – jo, då finns en motsättning mellan jämställdhet och kvalitet.
Hur då, menar Arpi; på vilket sätt påverkar en jämlik fördelning av forskningsmedel kvaliteten i forskningen. Det är sant att forskning visar att det inom gruppen män finns fler genier, men det är lika sant att det inom gruppen män finns fler svagbegåvade. Det finns däremot, mig veterligen, ingen forskning som visar var på skalan de män som forskar och söker medel för forskning befinner sig, eller de som bedömer ansökningarna. Dessutom är ansökningarna och forskningen som sedan genomförs två olika saker. Om Arpi vill luta sig mot forskning som faktiskt skulle kunna bevisa det han hävdar att han har bevisat får han leta efter forskning som bygger på jämförelser i kvalitet på utfallet av forskning utförd av kvinnor och män. Han liksom så många före honom som har bilden klar för sig och sedan bara letar efter källor och referensers som bekräftar tesen begår misstaget att dra långtgående slutsatser utifrån säkra rön som handlar om något annat.
Det hade varit klädsamt om Vetenskapsrådet var ärliga med att man har fått regeringsorder om att prioritera jämställdheten framför forskningskvaliteten.
Om regeringen utfärdat en sådan order vore det en skandal, men det förutsätter jag att man inte gjort. Varför skulle man göra det? Det är ännu en konspirationsteori. Regeringen har helt i linje med gällande lagstiftning gett Vetenskapsrådet i uppdrag att värna jämställdheten i fördelningen av forskningsmedel. Regeringen vill ge män och kvinnor samma möjlighet att bidra i arbetet med att skapa den kunskap som samhället behöver för att värna den långsiktiga hållbarheten.

Jag har skrivit om dessa saker många gånger genom åren. Här ett utdrag från en tidigare bloggpost: En som verkligen förstått och som skriver klokt om kunskapens roll i det öppna och hållbara samhället, och som dessutom förstår skillnaden mellan faktasamhället och kunskapssamhället är Anna-Lena Laurén som skriver i DN, under rubriken: "Det öppna samtalet förutsätter en gemensam uppfattning om det rimliga", vilket faktakramarna missar, eller medvetet bortser från. Kunskap är aldrig samma som fakta, det förklarar Laurén på ett mycket pedagogiskt sätt.
Jag får ibland mejl av läsare som ber mig redovisa mina källor. Majoriteten av dem vill helt enkelt veta mer, till exempel vilka ryska medier jag rekommenderar. Ibland frågar de hur jag kan veta att något stämmer. Jag svarar alltid på de här mejlen. Det är legitima frågor som jag är skyldig att besvara som journalist.
Transparens och öppenhet är en förutsättning för demokratin och vetenskapligheten. Att tydligt redovisa vilka källor man lutar sig mot och att vara noga med att presentera tydliga argument som går att följa och som kan falsifieras är en av kunskapssamhällets viktigaste principer, som även medierna måste hålla på även om deras etiska regler ser lite annorlunda än än vetenskapens. På senare tid har denna princip kommit att utmanas från ett lite oväntat håll, och detta vill jag uppmärksamma. Skillnaden mellan ett kunskapssamhälle och ett faktasamhälle är ytligt sett inte så stor, men den är avgörande för demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.
På senare tid har jag dock börjat få mejl av läsare som ber mig bevisa rena sakförhållanden. Nyligen ville till exempel en läsare att jag skulle bevisa för honom att Ryssland har rustat upp. I femton år har den ryska statsledningen satsat på nyinvesteringar i armén, höjt officerarnas löner, uppdaterat vapenarsenalen – och talat om detta offentligt. Det ville alltså vederbörande att jag skulle ”bevisa”.
Detta är en generell beskrivning av hur de alternativa medierna agerar. Med hjälp av hårt vinklade fakta sprider man sanningar som modellerats för att passa in i den världsbild man vill sprida för att få igenom sin politik. Det är lika bedrägligt som att ljuga med statistik. Fakta är något annat än kunskap, och kunskapssamhället är ett samhälle där förmågan att kritiskt granska de fakta som presenteras är väl utvecklad.

Samtalsklimatet idag är hårt och skoningslöst och arrogansen hos många samhällsdebattörer är stor. Med stöd från många följare är det kanske svårt att vara ödmjuk, men ett samhälle som inte är det i sitt förhållande till kunskap och som inte förstår vad vetenskap är är ett sårbart samhälle. Mantrat som upprepas i sociala medier; det finns forskning som visar, följt av en hänvisning till en eller ett par väl valda studier som antas ge stöd åt den åsikt man för fram, är lika ovetenskapligt som att säga att positivism är mer vetenskapligt eftersom den metoden ger säker kunskap, dessutom är det oärligt. Detta att dra långtgående slutsatser utifrån svar på högst specifika frågor rörande mycket specialiserade och smala aspekter (läs gener) och att häva att man som naturvetare självklart har tolkningsföreträde leder inte till kunskap och förståelse för komplexa frågor, som till exempel forskning, kultur, jämställdhet, kvalitet och hållbarhet.

Genom åren har jag läst mycket och jag är intresserad av naturvetenskap, evolutionsbiologi och neurologi, men den arrogans och totala brist på ödmjukhet som jag mött på senare tid i diskussioner på sociala nätverk om genus, från just evolutionsbiologer och positivistiskt inriktade (långt ifrån alla vill jag vara tydlig med) gör mig ledsen och besviken. Kanske är det så, detta är en tolkning, det är viktigt att påpeka, att naturvetarna som engagerar sig i kampen mot genusforskningen och de som vill misstänkliggöra "vänsterinriktade samhällsvetare" genom att anklaga dem för aktivister och relativister inte är så lyckade som forskare. Kanske saknar de begåvning. Med stöd i den forskning som Arpi lutar sig mot skulle man kunna tolka det som att det är män (för det är ett faktum att majoriteten av kritikerna mot genusvetenskap och postmodernism är män) befinner sig i den svagare delen av normalfördelningskurvan för begåvning. Det jag anför som argument för den tolkningen är att jag läst så enormt många intelligenta och lärorika böcker och lyssnat på så väldigt många kloka naturvetare genom åren, och skillnaden mellan vad de säger med stöd i sin många gånger Nobelprisbelönade forskning och det som sägs av kritikerna mot genusvetenskap som engagerar sig i diskussionsforum på nätet, är enorm. Jag hävdar inte att det finns stöd i vetenskapen för denna min tolkning, bara att jag anser att den är rimlig.

Vad vill vi ha för samhälle egentligen? För mig är det den absolut mest grundläggande frågan och jag anser att det är där vi alla måste börja. Jag är för jämställdhet och menar på goda grunder att mångfald är en förutsättning för hållbarhet, i det begreppets samtliga betydelser. Utan balans mellan och stöd från både positivism och hermeneutik går det inte att skapa KUNSKAP. För att forskning och statistik ska kunna sägas visa något meningsfullt krävs alltid tolkning, och ingen tolkning är definitiv. Därför är samtal, ödmjukhet och en ömsesidig visa att förstå så viktiga egenskaper att värna för att kunna hantera framtidens utmaningar.

torsdag 22 februari 2018

Bygger vi ett Babels torn i akademin?

Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av och sökt kunskap, i ordets allra vidaste mening: förståelse för livet, världen, komplexitet, förutsättningar för förändring och samband mellan. Vad innebär det att vara människa, hur levde man förr: vad vet vi och vad är möjligt att veta? Jag har sökt mig fram på en hel massa olika sätt och har ofta gått min egen väg. Mina betyg i grundskolan var usla, men jag lärde mig massor. Tyvärr lärde jag mig inte det jag kan på "rätt" sätt. Jag lärde mig språk på historialektionerna, och jag förstod religion på svenskan. På matematiken samtalade jag mest med klasskamraterna om annat, ibland smet jag iväg och lyssnade på musik. Jag var en misslyckad elev eftersom jag inte följde lärarna försök att styra min bildningsresa. Jag gick inte till skolan för att få betyg, jag gick dit för att lära mig saker, och på den vägen är det. Det var inte för att jag var trött på kunskap jag sökte mig till ett praktiskt gymnasium, det var för att mina BETYG inte räckte till något annat. Fast väl där valde jag alla extra ämnen man kunde för att bli behörig att söka till högskolan.

Ute på de olika bagerierna där jag arbetade lärde jag mig andra saker; ett hantverk men också massor om Göteborgs historia, Jugoslavisk politik och vardag, en massa om konflikten mellan Iran och Irak, och så vidare. När jag läser skönlitteratur finner jag massor med pusselbitar som fogas till den ständigt växande kunskapsmassa jag har tillgång till och som jag för varje dag lägger till eller drar ifrån, omvärderar och förändrar. Så här i efterhand kan jag se att min vilja att veta varit min primära drivkraft i livet, och lusten att lära har inte avtagit med åren. Ju mer jag läser, lär, lyssnar på andra, själv forskar och undervisar, sitter på seminarier, ser på TV, samtalar med andra samt förstår, desto mer inser jag hur lite vi människor vet egentligen; hur svårt kunskap är. Det sporrar mig att fortsätta sökandet, inte efter svar, akademisk meritering eller något annat, utan mer och bättre KUNSKAP.

Att undervisa är ett väldigt bra sätt att lära sig saker; så har det i alla fall alltid varit för mig. Och jag har undervisat på en lång rad olika högskoleprogram och för olika publiker ute i samhället. Att blogga och interagera med andra är ett annat sätt. Det bästa sättet att utveckla kunskap är dock att misslyckas och sedan analysera vad som hände. Tyvärr får man inte misslyckas idag, då förbrukar man sina krympande chanser. Skolan är strikt ordnad och den högre utbildningen målstyrd och kvalitetssäkrad. Effektivitet är ledordet, liksom jämförbara nyckeltal, mätbara resultat och pengar. För att lyckas måste man vara strateg och entreprenör, man måste tro på sig själv och tävla med andra om krympande möjligheter, minskade resurser och för att nå framgång tvingas man redan tidigt i livet välja väg och utveckla en allt mer instrumentell syn på kunskap. Tid att lyssna, förståelse för komplexitet och intresse för verkligt, användbart vetande finns inte idag.

Akademin är en hårt mallad och strikt kontrollerad, steril värld fylld av jäktade människor som ser om sina hus och bevakar sina positioner. Det har aldrig någonsin i världshistorien producerats så mycket vetenskaplig text som det görs idag, samtidigt har det aldrig någonsin varit så svårt som det är idag att mötas över gränser. Allt fler ämnen blir allt smalare och kunskapen blir allt mer differentierad. Insikter som går på tvärs och förståelse för helheter försvåras. Den som försöker att förstå och använder insikter hämtade från något annat fält för att fördjupa förståelsen för det som är ens huvudområde kommer att betraktas som en inkräktare och förstår man inte det man läser på EXAKT samma sätt som den som skrivit texten avfärdas man helt. Allt fler vet allt mer, samtidigt som man förstår allt mindre. Överblicken går förlorad och dagens forskare förlorar sig allt mer och dras allt oftare in i ändlösa och destruktiva debatter om detaljer som leder till mer förvirring och osämja än kunskap.

Häpnadsväckande och mycket långtgående slutsatser dras ur högst specialiserade och mycket begränsade studier av smala delaspekter av helheten som allt fler förstå allt mindre av. Kunskapen finns inte i labbråttans biologi eller bananflugans gener; det krävs tolkning för att data ska transformeras till kunskap, och den som skapat empirin har aldrig tolkningsföreträde. Ändå anser sig en evolutionsbiolog som studerat enstaka gener mer om högst föränderliga och enormt komplexa, levande människor och deras samverkan ute i samhället, än alla kulturforskare sammantaget. Kunskap är inte makt, det är makt som är kunskap. Därför kan en ledarskribent välja ut ett antal vetenskapliga studier som passar hens syften utan att avfärdas som en tomte avfärda ett helt vetenskapligt fält. Välkommen till kunskapsnationen Sverige, som på inget sätt är isolerad från resten av världen. Det är så här det ser ut, och innehavaren av världens mäktigaste ämbete, tar till sig och använder det som passar och ifrågasätter allt annat.

Jag möter allt fler som är allt mindre intresserade av kunskap. Påfallande många studenter kommer till högskolan för att få poäng och examen, och det är detta jag som lärare förväntas producera. Jag trodde länge att jag hade världens bästa arbete och att jag var på precis rätt plats när jag hittade in i och fann mig till rätta i akademin. Fast det var då, idag är allt annorlunda. Synen på kunskap har förändrats och jag känner mig allt mer som en främling. Minnena från skoltiden kommer tillbaka och aktualiseras av det som händer i den akademiska vardagen. Det enda som inte förändrats är min vilja att veta och strävan efter kunskap.

Det Babels torn som akademin håller på att utvecklas till, där allt fler förstår allt färre och där man inte kan tala med varandra över de allt smalare ämnes- och revirgränserna, rör jag mig i med växande fascination. Det är uppenbart inte hållbart, men ändå fortsätter bygget. Jag bidar min tid, lyssnar och lär och bryr mig allt mindre om yttre framgång. Jag vet vad jag kan och behöver inte andras bekräftelse för att boosta självkänslan. Till skillnad från hur det var i skolan vet jag idag mitt värde som människa och kunskapssubjekt. Jag kan det jag kan och vet det jag vet och det kan ingen ta ifrån mig. Jag skriver för att dela med mig och märker att mina texter och tankar når ut. En annan akademi och ett annat samhälle är möjligt. Om tillräckligt många vill och väljer att agera i enlighet med kunskaperna man har och visionerna för ett långsiktigt hållbart samhälle som finns där ute, om man bara väljer att lyssna, tar sig tid att tänka efter och gör sig öppen för att tänka om. Det är inte det vi vet idag allt kommer an på, utan insikten om hur lite vi vet och hur lite som faktiskt går att veta. Det är inte fler svar och mer säkerhet vi behöver, utan ödmjukhet, medkänsla, tid att tänka och lust att lära (för livet).

onsdag 21 februari 2018

Finns det en genuskonspiration?

Hur stor roll spelar biologi egentligen i den process som gör människor till människor, vilket är den enda djurarten på jorden som inte bara utvecklat kultur och intellekt utan dessutom uppvisar en ENORM mångfald avseende de flesta aspekter av smakpreferenser och organisering av vardagen? Är vi människor verkligen mer lika bananflugor och babianer, än varandra sinsemellan inom gruppen, och är det ställt bortom varje rimligt tvivel att generna övertrumfar kulturen i formandet av män och kvinnor? Liksom väldigt många andra forskare är jag av åsikten att människan till 100 procent är resultatet av arv och samtidigt till 100 procent av miljö samt att gränsen mellan dessa båda aspekter är alldeles för diffus för att det ska gå att ha någon kategorisk uppfattning om var den ska dras. Den genusforskning jag bedrivit har aldrig bortsett från biologi, av just denna anledningen, även om vissa tror att genusforskning handlar om att ställa kultur mot biologi. Jag har forskat om kulturella aspekter av kön men har aldrig någonsin hävdat att genus helt ersätter biologi som förklaring av det enkla skälet att det saknas vetenskapliga belägg för ett sådant (befängt) påstående. Som forskare blir jag därför djupt oroad av den kampanj som just nu riktas mot genusvetenskapen och som går ut på att misstänkliggöra ett helt vetenskapligt fält av etablerade och meriterade forskare, där bland annat ledarskribenten Ivar Arpi driver tesen att genusforskare förnekar biologi och att det finns en omfattande genuskonspiration i Sverige.

För ett tag sedan fick jag ett boktips: Testosteron Rex, av psykologen Cordelia Fine (boken har recenserats i The Guardian). Nu har jag läst ut den och jag tycker den är väldigt bra, och jag tänkte här både försöka förklara varför och bemöta det Ivar Arpi sagt, dels om boken, dels om genusvetenskapen, som han menar är del av ett slags konspiration vars syfte är att få människor att förneka biologin. Arpi är ideolog och har rätt att uttrycka sina åsikter, men jag är forskare och har på samma sätt rätt att försvara den forskning jag ägnat en stor del av mitt akademiska liv åt. Kunskapssamhället står och faller med tilliten till forskningen och anklagelsen om att genusvetenskap är ovetenskaplig samt att vetenskapssamhället påverkas av politiska beslut samt undanhåller allmänheten viktig information är allvarlig anklagelse som jag som försvarare av kunskapen anser att jag har ett ansvar att i alla fall försöka bemöta.

Jag tänker så här: Antingen är frågan om biologins roll för skapandet av män, kvinnor och ett jämställt samhälle avgjord på riktigt, det vill säga forskarsamhället är eniga om hur man ska se på relationen mellan arv och miljö eller biologi och kultur samt respektive aspekts roll i formandet av män och kvinnor. Om, säger om, det är så det ligger till ger jag Arpi och andra som är övertygade om att biologin förklarar allt och att det finns en genuskonspiration rätt och att hela den akademiska världen, här hemma och internationellt, medvetet döljer vederhäftiga fakta. Det vore att sensation om det var så; en viktig nyhet som behöver spridas. I ett kunskapssamhälle kan och får ingen ideologi påverka vad som sägs i namn av vetenskap. Fast det kan också vara så, och det finner jag med stöd i över 20 års erfarenhet av forskning inom olika ämnen vara långt troligare, att forskarna är oense och frågan om vad som gör män och kvinnor till just män och kvinnor är öppen för tolkning. Historisk erfarenhet visar dessutom att det är ytterst få konspirationer (särskilt så pass omfattande konspirationer som Arpi anser sig ha avslöjat) som håller för en ansning med Ockhams rakkniv. Tesen som Cordelia Fines driver i sin bok, att forskningen inte kan ge en entydig bild av vad som formar män och kvinnor samt relationen mellan könen, och att frågan därför är öppen för tolkning, i alla fall tills det finns tydliga bevis på motsatsen, är helt enkelt den enda vetenskapligt hållbara ståndpunkten.

Att kalla psykologiforskaren Cordelia Fine för en kreationist är hur som helst ett uttalande som INTE finner något som helst stöd i någon forskning. 2017 fick hon till exempel pris för bästa vetenskapsbok av Royal Society som är ett av världens äldsta och mest prestigefyllda forskningssällskap. Arpi hävdar ändå att han har rätt och att forskarsamhället har fel, och jag ska snart bemöta hans argument. Först några ord om boken. På förlaget finner jag följande text som beskriver vad den handlar om.
Könshormonet testosteron brukar figurera flitigt i debatten om biologins betydelse för människan i allmänhet och könsskillnaderna i synnerhet – så flitigt att man nästan kan börja undra vad man inte skulle kunna förklara med dess hjälp. Psykologen Cordelia Fine kallar sin bok Testosteron rex just av det skälet. Och syftar på hela den numera välbekanta berättelse om kön och samhälle som väver ihop ett antal påståenden om evolutionen, hjärnan, hormonerna och vårt beteende till en till synes plausibel helhet. Varje gång vi diskuterar könsskillnadernas betydelse eller samhällets brist på jämställdhet menar sig Testosteron rex ha tolkningsföreträde.
Ivar Arpis serie granskningar av genusvetenskapen och dess spridning i akademin och samhället är ett tydligt exempel på att Testosteron Rex anser sig ha tolkningsföreträdet. Hans serie texter, tillsammans med andra liknande texter, även de skrivna av ideologiskt drivna män på högerkanten, är ett tydligt försvar för det rådande. Maktrelationen mellan könen försvaras av med hetta av de indignerade männen, men eftersom inga vetenskapliga resultat talar helt för sig själva, det krävs alltid tolkning för att de data som samlats in ska transformeras till kunskap, räcker det inte att peka på några studier som antas ge stöd åt tesen att män är från Mars och kvinnor från Venus, eller i alla fall att de biologiska skillnaderna mellan könen utgörs av en oöverstiglig klyfta. Arpi och andra har lika lite vetenskapen på sin sida som genusforskarna man vill ta ära och redlighet av (det vill säga det försvinnande lilla fåtalet forskare som faktiskt har hävdat att genus är den enda förklaringen). Vad forskningen säger är och förblir en TOLKNINGSFRÅGA, och jag påminner än en gång om att Royal Society inte finner några problem med det som Fine presenterar i sin bok.
Det tolkningsföreträdet finns det emellertid allt starkare vetenskapliga skäl att ifrågasätta. Dagens evolutionsbiologiska forskning har nämligen kullkastat grundsatser som tidigare ansågs giltiga i hela djurriket, enligt vilka hårt kämpande, låginvesterande hannar konkurrerar om skygga, vårdande honor. Den naturliga könsordningen har istället visat sig vara överraskande mångfacetterad. Våra unikt mänskliga egenskaper komplicerar dessutom berättelsen om den sexuella selektionen. Och inte heller det omtalade sambandet mellan testosteronhalt och manligt riskbeteende håller streck: könsskillnaderna i riskbeteende är små och beror i hög grad på omständigheterna. Det här är en bok om verkligheten bortom Testosteron rex.
Sanningen, det vill säga det som de allra flesta forskare är överens om, är att människan till 100 procent är ett resultat av både arv och miljö, och detta förnekar varken genusforskare eller naturvetare. Ändå hävdar Arpi med emfas att alla kulturvetare i alla studier måste ta hänsyn till biologin, utan att rikta motsvarande uppmaning till biologer och naturvetare som också forskar om människor. Människa är enormt mycket mer än bara biologi, dessutom är det som sagt ett obestridligt faktum att människan är den enda djurart som lever i och med en kultur som både sätter gränser och skapar möjligheter; därför faller alla försök att reducera människan till biologi på sin egen ignoranta och ovetenskapliga orimlighet. Att okritiskt överföra resultaten av forskning på bananflugor och apor till mänskligheten och använda sådan forskning för att uttala sig med bestämdhet om relationen mellan män och kvinnor är en befängd tanke. I en recension av Fines bok står följande.
”[Fine] demonstrerar på ett övertygande och underhållande vis att egenskaper som risktagande, tävlingsiver och förmågan att ta om hand inte – alla stereotyper till trots – är mer centrala för det ena könet än för det andra.” /Clara Moskowitz, Scientific American.
Trots att ansedda vetenskapliga tidskrifter givit boken uppskattande omdömen väljer ideologen och ledarskribenten Ivar Arpi att med stöd i ett fåtal utvalda studier avfärda den samtidigt som han i en serie artiklar i SvD driver tesen att det finns en gigantisk och världsomspännande konspiration som går ut på att förneka alla biologiska skillnader mellan könen. Han jämställer hennes forskning med kreationism, trots att Fine i högsta grad lutar sig mot både egen och andras biologiska och naturvetenskapliga forskning. Hon skriver till exempel (på sidan 108) i boken att,
För att förtydliga en extra gång är min poäng inte att säga att hjärnan är asexuell, eller att vi borde låta bli att studera könsskillnader i hjärnan. (jag har för övrigt aldrig förfäktat den åsikten). [...] Min poäng är snarare att även tämligen markerade könsskillnader i hjärnan i många fall endast har en obetydlig påverkan på beteende.
I ljuset av bokens titel blir det komiskt att läsa vad Arpi skriver eftersom texten osar av testosteron och manligt hävdelsebehov, han nöjer sig inte med att kritisera, han vill förgöra motståndaren.
Nu får statsreligionen eldunderstöd av psykologen Cordelia Fine vars senaste bok "Testosterone Rex – myths of sex, science and society" (W. W. Norton & Company 2017) just nu tar världen med storm. Nyss utnämndes den till årets vetenskapsbok av The Royal Society, som är Storbritanniens nationella – och tillika världens äldsta – vetenskapsakademi. Bokens grundtes är enkel: De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor har överdrivits av evolutionsbiologer, ibland för att försvara status quo. Fine hävdar att den vetenskapliga utvecklingen på senare år har kullkastat de biologiska förklaringsmodellerna. Men faktum är att det är precis tvärtom.
På fullaste allvar menar Arpi att Fines bok -- som bygger på 100-tals vetenskapliga referenser och som bara avfärdar några få av dem som problematiska vad gäller vetenskaplig metod, men som däremot med utgångspunkt i goda argument ifrågasätter TOLKNINGEN av resultaten av studierna -- inte bara är en partsinlaga som kan avfärdas genom att peka på en handfull studier som Arpi menar otvetydigt bevisar att tesen som Fines driver är felaktig, (det vill säga att resultatet av den samlade evolutionsbiologiska forskningen är allt för mångfacetterat och svårtydbart för att någon ska kunna hävda med bestämdhet att män och kvinnor är på ena eller andra sättet). Och han menar dessutom på fullaste allvar att hon och följaktligen även Royal Society samt Högskolesverige (undantagen den forskning Arpi godkänner som vetenskaplig) ingår i en världsomspännande genuskonspiration som hotar att störta samhället i fördärvet genom att försöka förändra maktrelationen mellan könen och främja jämställdhet och mångfald.

Arpi bygger liksom många andra konspirationsteoretiker före honom upp ett imponerande case, men han glömmer att det inte räcker att peka på ett antal studier som ger stöd åt testen, HELA bygget måste dels hänga ihop, dels vara fast förankrat i verkligheten, för att hålla för en vetenskaplig granskning, och det kravet lever inte Arpis granskning upp till; långt därifrån. Låt mig visa hur jag tänker genom att peka på vad han själv skriver:
Så varför tar inte genusforskningen biologin i beaktande? Om gener och biologi påverkar människor sätter det också vissa gränser för vad man med politik kan hoppas uppnå. Om det finns biologisk grund för flera observerbara skillnader mellan könen kan man inte reducera allt till en fråga om diskriminering eller makt. Då äventyras det radikalfeministiska projektet. Ett projekt som genomsyrar den jämställdhetsintegrering som nu pågår inom svenska universitet, med stöd av Nationella sekretariatet för genusforskning. Det politiska syftet tillåts skymma vetenskapliga landvinningar inom andra forskningsfält. Genuskonstruktionismen är i grunden ett politiskt projekt, där man ignorerar biologisk forskning och vetenskaplig komplexitet. Kanske finns här en förklaring till varför Cordelia Fine – i strid med vad forskningen faktiskt visar – påstår att de biologiska skillnaderna är försumbara.
Arpi har fel av det enkla och uppenbara skälet att Fine ingenting annat gör än tar just hänsyn till biologin, det är TOLKNINGARNA av forskningsresultaten som hon med hjälp av kritisk analys avfärdar som i bästa fall ett resultat av önsketänkande. Hon driver INTE tesen att genus är den enda förklaringen och det gör ingen annan genforskare jag känner till heller. Arpi har rätt att föra fram och argumentera för sin tolkning av samma resultat, men han har inga som helst belägg, varken för att Fine far med osanning eller för att genusforskningen som helhet avfärdar biologiska forskningsresultat (det finns undermålig forskning inom alla områden, och det gäller både genusvetenskap och biologi). Arip verkar har svårt att skilja mellan forskning och politik, men genusforskning är en vetenskaplig verksamhet och av den som vill försöka ifrågasätta detta krävs långt mer än det Arpi i sina ledare visar prov på.

Det finns en massa biologiska skillnader mellan människor i världen, men det betyder inte att dessa skillnader har någon avgörande betydelse för vad som är möjligt att uppnå i ett samhälle och en kultur med politiska medel. Vill man driva en politik som främjar jämställdhet finns en lång rad hinder att övervinna och några av dem är biologiska, men de allra flera är kulturella och politiska. Vill man inte så går det inte, och det är uppenbart att Arpi och andra med sina kvasivetenskapliga och konspirationsteoretiska inlägg vill försöka påverka politiken och den allmänna uppfattningen att inte försöka förändra samhället i riktning mot mer jämställdhet.

När han slutar sin artikel med följande ord vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Är han så blind av raseri eller så färgad av ideologisk övertygelse att han inte ser att han delar utgångspunkt med dem han kritiserar och att han därmed gör sig själv till åtlöje när han kritiserar genusforskarna för exakt det han själv står för?! Han skriver,
Men man behöver knappast sluta vara feminist för att erkänna att det finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor. Att det förhåller sig så innebär inget färdigt recept på hur vårt samhälle och våra mellanmänskliga relationer bör ser ut.
Precis, det är just detta som genusvetenskapen tar sin utgångspunkt i. Det finns inget färdigt recept och biologin är inte predestinerande. Just därför blir frågan för vetenskapen att försöka besvara: Vad är möjligt att förändra i ett samhälle som värnar alla människors lika värde och som ser jämställdhet och mångfald som önskvärt? Syftet i min egen avhandling var att undersöka förutsättningar för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och just genom att peka på både biologi och föreställningar om vad män och kvinnor anses vara lämpade för kunde jag visa att det (med utgångspunkt i såväl biologi som kultur) borde vara kvinnor som kör lastbil, inte män, vilket kulturen förutsätter och som därför utgör ett hinder för förändring av rådande förhållanden. Genusforskning handlar inte som Arpi tror om att förneka biologin, utan bara om att fokusera på det som går att förändra och inte spilla tid och energi på det som är givet och oföränderligt eftersom det ändå alltid visar sig, förr eller senare.
Det är sant att påstådda biologiska skillnader historiskt har använts för att diskriminera kvinnor. Men om de senaste hundra åren har visat något så är det att kvinnor kan göra allt som män kan. Det finns ingenting i forskningen om biologiska skillnader mellan män och kvinnor som nödvändigtvis leder till diskriminerande politik. Man bör inte politisera biologin, men man bör inte heller ignorera forskningsresultat bara för att de är politiskt obekväma.
Ändå finns det hur många exempel på helst på diskriminerande praktiker och försök att legitimera dessa med hjälp av hänvisning till den där dinosaurien som finns i rummet; Testosteron Rex. Den ende som förnekar forskningsresultat i det här sammanhanget är Arpi, och om det är någon som politiserar biologin är det han och hans manliga vänner som försvarar skillnaderna och som inte vill se någon förändring rörande maktbalansen mellan könen.
Det är en vanlig föreställning att socialkonstruktionism innebär en mildare och mer human syn på människan, men historien har visat att det kan vara precis tvärtom. Om utgångspunkten är att människan föds som ett tomt ark, om hon är oändligt formbar, så öppnar det upp för brutala politiska omskolningsprojekt som, förutom att de riskerar att göra våld på den enskilde individen, också är dömda att misslyckas.
Fast vem tänker så idag, att människan är ett tomt blad och oändligt formbar? Var finns referenserna som visar att någon lyckats driva den testen i land på ett vetenskapligt hållbart sätt? Ingen seriös forskare förnekar biologin, men det betyder inte att tolkningarna av forskningsresultaten är entydiga och lika givna som de data som analyseras. Och Cordelia Fine skriver dessutom inte om något annat än biologi och därför påverkar detta påstående Arpis trovärdighet (om nu inte hans envisa hävdande om att det finns en gigantisk genuskonspiration gör det).
Erkännandet av biologiska skillnader medför förhoppningsvis en ödmjukhet inför utsikterna att omforma människan efter en idealbild.
Om det är någon som behöver vara mer ödmjuk är det Ivar Arpi. Frågan är inte varför genusvetare bortser från biologi, för det gör man inte; frågan är varför högerideologer och vissa evolutionsbiologer som försvarar status quo bortser från kultur. Självklart har Arpi och andra sin fulla rätt att uttrycka åsikten att vi samhället inte ska verka för jämställdhet, men att i namn av vetenskap försöka hävda dels att det finns en gigantisk genuskonspiration som försöker förvrida huvudet på folket, dels att genusforskning är ovetenskaplig, är djupt problematiskt, särskilt som Arpi säger sig stå på sanningens sida.

tisdag 20 februari 2018

Refränger 12

Detta är inte en serie poster där jag lägger ut texten och förklarar det jag vet, jag tänker högt och försöker förstå. Jag bjuder in läsaren i min tankeprocess och reflekterar inför öppen ridå. Och just nu tänker jag att fake news och raljant twittrande kanske kan förstås i termer av refränger. Refrängen ringar in och skapar gränser; genom att upprepa talet om vi och dom och konsekvent välja att hänvisa till endast de fakta som stödjer ens tes skapas ett tryggt och överblickbart rum i den annars allt mer kaosartade världen som omger en.

Refränger finns och skapas överallt, på olika sätt men det handlar om att hålla ett virtuellt territorium. Det är en nomadologisk hållning, ett sätt att förstå hur ordning kan skapas och upprätthållas även utan murar, juridiska system och manifesta ordningar. Det handlar om att förstå ordnandet och att det kan ta sig många olika uttryck. Vad som är hönan och ägget är en felställd fråga, det handlar inte om vad som kommer först och vad som kommer sedan. Deleuze och Guattari undersöker tillblivelse, a parallella block av ömsesidigt beroende (till synes) autonoma delar av en helhet som ingen enskild klarar sig utan. Refrängen är inget i kraft av sig själv, den uppstår i och relaterar alltid till ett sammanhang. Det är inte ett som skapar ett annat, det handlar om relationer och det som händer mellan.
We should say, rather, that territorial motifs form rhythmic faces or characters, and that territorial counterpoints form melodic landscapes. There is a rhythmic character when we find that we no longer have the simple situation of a rhythm associated with a character, subject, or impulse.
Rytmen är ingens. Plötsligt händer något och rytmen lever sitt eget liv. Deleuze och Guattari har många begrepp i sin analytiska verktygslåda och jag tänker här på bifurkation, ett flöde utan egen källa. Det är vad som händer när en refräng lösgör sig från sammanhanget där den uppstod och börjar migrera. Den raljante twittraren börjar som en anonym ropare i öknen, men i takt med att orden som slungas ut i flödet får uppmärksamhet attraherar roparen följare som i kraft av en växande skara följare, som sympatiserar och vill samma sak, bygger upp ett imperium och håller ett territorium. Genom att upprepa varianter på det inarbetade budskapet hålls illusionen om trygghet vid liv, men bara så länge tankarna upprepas och gränsen mellan inne och ute bevakas. Vem styr och vem följer? Det är som sagt en felställd fråga. Refrängen lever sitt eget liv.
The rhythm itself is now the character in its entirety; as such, it may remain constant, or it may be augmented or diminished by the addition or subtraction of sounds or always increasing or decreasing durations, and by an amplification or elimination bringing death or resuscitation, appearance or disappearance.
Kaos är lika hotfullt och förödande för allt levande som strikt territorialiserad ordning. Hållbara tillstånd finns mellan ytterligheterna. Förändring och rörelse är en konstant i kulturen och verkligheten; ingenting är, allt blir till i dynamiken mellan. Den som blir en framgångsrik twittrare, influencer på YouTube eller som blir stor på andra sätt på sociala nätverk, har visserligen makt men kontrollerar den inte. Nätkändisar och mediefenomen är fångar i den rytm som skapats och kan bara följa med. Byter de tema eller ändrar rytm blir de plötsligt ett hot mot tryggheten som refrängen garanterar, magin i det trygga rummet bryts och filterbubblan som håller det hotfulla på armlängds avstånd riskerar att spricka; därför offras de. Refrängen lever sitt eget liv och är starkare än sin upphovsman eller kvinna.
Similarly, the melodic landscape is no longer a melody associated with a landscape; the melody itself is a sonorous landscape in counterpoint to a virtual landscape. That is how we get beyond the placard stage: although each expressive quality, each matter of expression considered in itself, is a placard or poster, the analysis of them is nevertheless abstract.
På samma sätt som vissa sånger blir evergreens blir vissa fenomen virala och lever sina egna liv. Bara för att någon lyckats med något en gång, i ett sammanhang betyder inte att hen lyckas med annat eller att succén kan flyttas. Kultur och förändring går inte att styra över, det handlar liksom om musik och refränger om emergens, om fenomen som existerar på en skalnivå över delarna, som är beroende av men inte direkt kan hänvisas till och förstås genom analys av delarna. Förståelse kan bara nås genom analyser och tolkningar, genom att använda fantasin och en kritisk abstraktionsförmåga. Därför anser den raljanta twittraren att den som inte kan visa evidens har fel; det är ett sätt att skapa trygghet, att hålla fast vid sin egen drömvärld. Illusioner måste försvaras genom att hållas för sanna, annars är de inga illusioner. Poängen är att det ENDAST existerar illusioner. Kulturen är inte, den blir till och förändras genom alla olika uttryck som konkurrerar med varandra om överlevnad i ett begränsat utrymme.
Expressive qualities entertain variable or constant relations with one another (that is what matters of expression do); they no longer constitute placards that mark a territory, but motifs and counterpoints that express the relation of the territory to interior impulses or exterior circumstances, whether or not they are given. No longer signatures, but a style.
Variationer, mer eller mindre tematiserade variationer av olika uttryck är vad som gör att det går att tala om en stil. Resultatet av självorganisering. Utgångspunkten för Deleuze och Guattari är att ingenting är något i karta av sig själv och samma gäler för en stil, den bara går att upptäcka i efterhand. Signaturer kan man ta patent på eller upphovsrättsskyddat, men stilar kommer och går och ingen enskild har makt över dem. Gillar den tanken, för den slår undan benen på både den som forskar och den som twittrar för maktens och inflytandets skull, snarare än för kunskapen och vetandet. Kunskap kan inte ägas, bara användas.
What objectively distinguishes a musician bird from a nonmusician bird is precisely this aptitude for motifs and counterpoints that, if they are variable, or even when they are constant, make matters of expression something other than a poster—a style—since they articulate rhythm and harmonize melody.
Deleuze och Guattari vänder sig mot kategoriseringar, mot försök att låsa fast och bestämma innebörder; det hör hemma här och det där ska vara där. Inne och ute, med eller mot. Refrängen ordnar också men det är en mindre strikt ordning. Refränger eller en stil går inte att låsa fast, det är kontextbundna fenomen, resultat av ordning. Kulturen är ingens, den kan man bara använda. Hur avgör man frågor om vad som är sant och vem man kan lita på? Vem bestämmer och på vilka grunder? Makt och vetande, två sidor av samma mynt. Det förhållandet utmanar Deleuze och Guattari, vill de bryta mot och visa på det orimliga i försöken att territorialisera. Refrängen är ett alternativt sätt att skapa trygghet, men så fort den försvaras med andra medel än de som går att likna vid musik och rytm är det inte längre hållbart.
We can then say that the musician bird goes from sadness to joy or that it greets the rising sun or endangers itself in order to sing or sings better than another, etc. None of these formulations carries the slightest risk of anthropomorphism, or implies the slightest interpretation. It is instead a kind of geomorphism. The relation to joy and sadness, the sun, danger, perfection, is given in the motif and counterpoint, even if the term of each of these relations is not given. In the motif and the counterpoint, the sun, joy or sadness, danger, become sonorous, rhythmic, or melodic.
Vetandets regler utmanas av Deleuze och Guattari, för att hjälpa oss att se helheten. Magin och den förtrollning som makten bygger på måste brytas. Kejsaren är naken, den som ser och förstår det har ett försprång gentemot den som tror att han har kläder. Men det betyder inte att man måste agera på något annat sätt för att man avslöjat nakenheten. Det betyder bara att man har en bättre utgångspunkt för att anpassa sig om och när tillfället och situationen så kräver. Tänker på Nietzsche som gjorde upp med Gud och förkastade kyrkans makt, men som ändå menade att ett liv i Jesu efterföljd är möjligt och ibland önskvärt. Och så läser jag Deleuze och Guattari, inte som en ny och banbrytande teori om det invanda, utan som ett verktyg för att se och förstå verkligheten mer i enlighet med hur den är, än hur vi människor vill att den ska vara.

måndag 19 februari 2018

What's in it for me?

När politikerna tar på sig ansvar för vad som händer i samhället, när regeringen och oppositionen anser att ministrarna måste visa mätbara resultat för att tillfredsställa väljarna, skapas ett helt annat samhälle än samhället som växer fram mellan medborgare som tar ett eget ansvar och som väljer politiker som skapar förutsättningar för att just det samhälle som de vill ska kunna förverkligas genom gemensamma ansträngningar. Idag kräver medborgarna, via medierna och med den makt som röstförfarandet innebär, att politikerna agerar som om de faktiskt hade ansvar för att den enskilde får det samhälle hen önskar sig. Det leder till en mycket märklig situation. Även om politikerna förstår att det är ett omöjligt uppdrag tvingas de agera på folkets uppdrag och steg för steg sipprar ett kontrollsamhälle fram som leder till att allt fler känner sig allt mer bevakade.

Det är enkel matematik för när politikerna förväntas visa mätbara resultat tvingas de kontrollera allt som går att kontrollera, oavsett om det leder till önskade resultat eller ej. När gymnasieelevernas resultat inte lever upp till förväntningarna införs striktare kontroll av LÄRARNA, inte för att det fungerar utan för att det är enklare att kontrollera en offentligt finansierad yrkesgrupp än en hel generation elever och blivande väljare. Politikerna lovar bättre skolresultat och reglerar lärarnas arbete för att visa handlingskraft. Och eftersom politikerna redan lovat medborgarna valfrihet på skolans område behöver man inte ens anklaga lärarna för uteblivna resultat eftersom alla "vet" att den fria konkurrensen leder till bättre resultat. Titta på Engelska skolan, säger man, där levererar man resultat? Det går alltså, och därför måste det vara lärarna eller de andra skolorna det är fel på, inte skolans organisering eller synen på kunskap i samhället.

Vill vi verkligen ha det så här? Är det så ett hållbart samhälle växer fram; genom att alla frågar sig: what's in it for me? Jag tror på kraften i kunskapen men vet också att makt och känslor förfärande lätt övertrumfar bildning och intellekt, och när det saknas tid att tänka efter och möjlighet att reflektera ökar risken att fler väljer den enkla vägen och skyller på andra. När politiker som Donald Trump väljs finns det aldrig en enda förklaring, men eftersom alla med bara basala kunskaper om långsiktigt hållbar samhällsförvaltning inser att politiken som skapas i Vita huset idag bygger på omöjliga drömmar räcker det att inse det och agera med stöd i den kunskapen. Donald Trump kan lika lite som någon annan politiker prestera resultat på egen hand. Den som röstar på den politiker som LOVAR mest röstar inte med utgångspunkt i kunskap och beprövad erfarenhet, hen röstar med magkänslan och följer minsta motståndets lag, hen väljer en enkel lösning framför det som faktiskt fungerar (även om det aldrig finns några garantier). Och det är lätt att förstå varför. När alla jagar resultat för att det är så man motiverar sin existens och bevisar sitt värde, när ökade krav på effektivitet och nedskärningar samt mer kontroll anses vara svaret på snart sagt allting blir det svårt att ta sig sig den tid som krävs för att verkligen sätta sig in i komplexa frågor som skola och utbildning, forskning och utveckling.

Tanken på att politiker ska visa resultat banar väg för okunskap och affekt i politiken. Det vi kan och bör förvänta oss är att politikerna (både regeringen och oppositionen) gör sitt allra bästa och använder alla kunskaper och all erfarenhet, samt inte minste tiden man förfogar över, för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för medborgarna att ta ansvar för sitt eget liv. Få saker är viktigare för den långsiktiga hållbarheten än TRYGGHET eftersom den som är rädd blir stressad och kommer att få svårt att ta kloka beslut. Finns inte tiden att tänka är det reptilhjärnan som styr och den säger bättre fly än illa fäkta, skyll ifrån dig och neka till allt; det är invandrarnas fel.

Ett land där man menar att det är lärarnas fel att kunskaperna utarmas kommer aldrig att kunna bli en kunskapsnation. Kunskap kan inte nås genom kontroll och kan aldrig tvingas fram. Resultat går däremot utmärkt att leverera och visa upp, jämföra och stoltsera med. Det är också det vi ser i skolan: betygen går upp medan kunskaperna sjunker. Och på högskolan möter lektorerna allt oftare inställningen: What's in it for me? Varför skulle elever och studenter tänka och agera annorlunda än en företrädare för Svenskt Näringsliv, som bevisligen lyckats nå en topposition i samhället med hjälp av inställningen: vad fan får jag för pengarna? Det uttalandet visar på den yttersta konsekvensen av resultattänkandet.

Politiker kan bygga murar, stänga gränser, sänka skatten och införa kontroller och regleringar; man kan garantera vård och utbildning, trygghet och allt annat som väljarna kräver, men till syvende og sidst kan ingen lova något å någon annans vägnar. Bara där och när medborgarna tar ett eget ansvar, dels för vad de faktiskt gör av sina liv och förutsättningar, dels ställer rimliga krav på politiker och väljer kloka representanter kan ett annat och mer hållbart samhälle växa fram, ett samhälle där man ställer högre krav på sig själv än på andra, för det enda man kan kontrollera är det man själv gör och tänker.

söndag 18 februari 2018

Redan jag, ensam, är en ansenlig grupp

När ens kropp inte fixar det den brukat. När man tvingas inse att en kontrollfunktion man tagit för given inte går att lita på. Då förändras livet, på ett fundamentalt sätt. I mitt liv finns ett före och ett efter. Innan jag åkte till akuten för att få min oregelbundna hjärtrytm undersökt och sedan blev kvar en vecka för utredning om misstänkt hjärtinfarkt, våren 2011, och efter. Ingenting förändrats och ändå är allt annorlunda. Fram till den där fredagskvällen, efter ett turbulent år och en intensiv arbetsperiod. levde jag i förvissningen att kroppen, min biologi, styrdes av mitt intellekt; att jag hade kontroll. Jag trodde att det räckte att planera sitt liv och att framgång handlar engagemang och hängivenhet.

Idag tänker jag annorlunda. Kroppen sa ifrån och jag valde att lyssna; det gör jag fortfarande. Jag vill ta vara på upplevelsen av att vara vid liv och ha hälsan och gör vad jag kan för att inte falla tillbaka i mönstret som förpassade mig till akuten och Östras hjärtavdelning. Innan den där fredagskvällen reflekterade jag mest över det som var externt i förhållande till mig, och efter har jag tänkt massor på det som är internt; men det gäller att inte fastna för antingen eller, kunskap växer fram i dynamiken mellan både och.

Det blir med åren allt mer uppenbart att jag inte är en enhet. Det har blivit påtagligt att jag är en anordning, ett sammansatt fenomen. Jag består av ett skelett som är den materiella struktur som resten byggs kring, det som ger stadga år konstruktionen. Skelettet sätter lika många gränser som det öppnar möjligheter för helheten. Skelettet, det lärde jag mig när jag hälsoundersöktes, har pressats samman sedan jag mättes senast. Jag är inte längre 189 centimeter, utan snarare 187. Det kan ingen vilja i världen ändra på! På skelettet finns en biologi. Muskler, blodådror, inre organ och nervtrådar, liksom hår, naglar och tänder. Allt för att helheten skall kunna fungera på det sätt som vi människor vant oss vid att just våra mänskliga kroppar skall fungera. Jaget sitter i hjärnan, men individen är en sammansättning av en lång rad olika delar som sammantaget gör oss till dem vi uppfattar och uppfattas som.

Kroppen består av mänskligt DNA, men för att kunna smälta maten. För att kroppen skall kunna tillgodogöra sig den näring som finns i maten och som behövs för att kroppens hälsa och individens välmående ska kunna bevaras, krävs en lång rad främmande element som samverkar med de kroppsegna delarna. Bakterier och mikrober som inte består av mänskligt DNA utgör en ansenlig massa som som kroppen bär på. Allt för att helheten skall kunna fungera på ett sådant sätt att den inte gör något väsen av sig. Om och när kroppen inte fungerar som den ska fungerar inte hjärnan. Tänkandet och viljan är inte en autonom ledningsfunktion, till dels verkar tänkandet faktiskt vara underordnat det som händer i resten av kroppen. Det finns forskning som indikerar att bakterierna i tarmarna till dels styr tänkandet.

Till den redan stora mängd delar och aspekter som jag utgörs av kan läggas substanser som kroppens biologi själv producerar, så som galla, insulin, saltsyra och hormoner. Immunförsvaret är en mekanism som behövs för att balansera processerna som ständigt pågår i kroppen eller som snarare utgör kroppen; den är inte, den blir ständigt till. Här sker också ett samspel och upprätthölls ett slags intern terrorbalans mellan bakterier och mikrober och kroppens egna substanser. Hälsa och känslor av tillfredsställelse är resultatet av samspel mellan en lång rad faktorer på lägre nivåer och inte något man styr över med viljan eller kan kontrollera med intellektet.

Redan jag är en komplex helhet som aldrig är sig lik, men fungera som människa, eller för att erkännas och kännas igen som människa, krävs en lång rad andra saker som inte har något med biologi att göra. Kläder, för att bara nämna ett exempel på allt det som ofta tas för givet. Kläder behövs, annars ses man inte som människa. Den som tvivlar kan försöka sig på att gå till jobbet en dag utan kläder. Det blir då uppenbart att kläder utgör en central del av den sammanhållna, dynamiska helhet som omtalas i termer av människa. Lägg därtill datorer, telefoner, fordon, böcker och så vidare, så blir det uppenbart hur svårt det är att utkräva individuellt ansvar eller hålla fast vid illusionen om att det är viljan som styr vem man blir och hur stor framgång man får. Det är bara fantasin (och så klart sammanhanget och tillfället) som sätter en gräns för vad som kan räknas till nödvändiga delar av den anordning vi känner igen som människa. Glasögon, pacemakers, blindkäppar och hörapparater, et cetera, et cetera. Idag och i en västerländsk kontext behövs fler delar än i 1800-talets bondegemenskap för att kunna fungera och kännas igen som människa, och för varje ny del som adderas till helheten ökar komplexiteten och växer oöverblickbarheten. Därför borde ödmjukheten växa, vilket den inte gör; tvärtom.

Individen är varken en eller ensam. Till mänsklighetens kännetecken hör att man sluter sig samman med andra människor inom ramen för en kultur som både förändrar en och som man är med om att förändra tillsammans med alla andra. Och för att samhället skall vara möjligt rent praktiskt krävs teknologier som möjliggör kommunikation. Språk: talat och skrivet, till exempel. Och efter ett glas vin och en öl på puben inser man att till ovanstående lista av objekt tillhöriga anordningen människa måste också läggas substanser som används medvetet för att skaffa sig respit från tillvarons krav och sammanhangens måsten. Ibland behöver i Ala fall jag ta till alkohol för att skärma av omgivningen och för att få distans till mig själv. Blir jag sjuk behöver jag dessutom medicin, vilket är ytterligare en aspekt av eller del att lägga till helheten.

Att göra mig mer medveten om att det är helheten, det vill säga sammanhanget som helhet, som ger upphov till och samtidigt sätter gränserna och anger villkoren för mig, är min strategi för överlevnad på sikt. Arbetet med att sätta sig in i och förstå människan, ensam och i samverkan, hjälper mig att inse både vilka möjligheter och begränsningar jag har att förhålla mig till i livet och byggandet av samhället och förvaltandet av kunskaperna som behövs för att sträva efter långsiktig hållbarhet. Den som söker svaret i bestämd form singular eller avfärdar behovet av mångfald kan bara göra det genom att avfärda eller förneka insikterna som finns om det komplexa samspelet som gör oss och samhället till det vi vant oss vid att ta för givet. Tron på individens autonomi är en farlig illusion; ett utslag för hybris.

Redan jag, ensam, är en ansenlig grupp!

lördag 17 februari 2018

Förvaltning av samhället, någon?

Samhället är inte ett företag vars uppgift är att gå med vinst. Politikerna kan och ska inte ställas till svars för resultat, de är inga ledare som driver på utvecklingen. Politiker ska förvalta och skapa möjligheter och det är människorna, medborgarna som driver utvecklingen. När politiker ställs till svars och det utkrävs ansvar är det ett fåfängt försök att hålla fast vid illusionen om att samhället är en komplicerad maskin som kan styras mot mål. Det går att upprätthålla skenet om att det är så, men eftersom verkligheten inte fungerar på det sättet skjuts problemen bara på framtiden.

Människornas grundläggande behov kan bara säkras genom långsiktig förvaltning, och långsiktig FÖRVALTNING kan aldrig handla om att åderlåta verksamheten på pengar. Besparingar är bara en eufemism för nedskärning, och att kalla det vinst är cyniskt. God vård, verkliga förutsättningar för polisen att göra sitt jobb och en skola som faktiskt främjar lärande och leder till kunskapsutveckling är grunden för allt annat i samhället och utgör själva det fundament som resten vilar på.

New Public Management flyttar ansvar från botten till toppen av organisationen och kunskap från människor till system. NPM bygger på den verklighetsfrämmande men retoriskt tacksamma och förföriskt lockande tanken att samhället är komplicerat, det val säga går att dela upp i sektorer som löser sina egna problem separat och utan hänsyn till andra delar av helheten. NPM flyttar problem och kostnader från insidan till utsidan, vilket vore möjligt om tillvaron faktiskt fungerade som förespråkarna för NPM hävdar att den gör. Samhället är dock ett komplext problem som inte kan delas upp i mindre autonoma enheter. Samhället är liksom skogen en helhet som är svårt att få syn på när man bara fokuserar på de enskilda träden. Kunskapen om samhället finns inte där, utan på en övergripande nivå.

Komplexa system går inte att kontrollera eller överblicka, bara påverka och försöka förstå. Alla har ansvar för både samhället och det som händer mellan delarna. En kostnad här kan bli en besparing där och det är det som händer på den övergripande nivån som räknas. Ett företag kan säga att 1500 människor ska bort, men de försvinner bara från företaget och besparingen i löner som görs där motsvaras av ökande kostnader på andra ställen i helheten. Besparingar på underhåll av stadens gator riskerar att öka kostnaderna för sjukvården, och det låter kanske som skolan och utbildningen är en stor kostnad; men i förhållande till vad det kostar på sikt att INTE satsa på allmän utbildning är priset lågt.

New Public Management betraktar interagerande enheter som separata och autonoma delar. NPM riktar fokus mot det som är positivt och förnekar och döljer det som är negativt eftersom framgång och målsäkerhet samt ökad produktivitet som är målet. Problemen och konsekvenserna får någon annan ta hand om. Det är bara det att den där andre är jag och du. I våra respektive roller går kalkylen kanske ihop, men vi är alla medborgare och det är samhället som helhet som utgör förutsättningen för våra liv och möjligheter att lyckas. Kostnader kan betraktas som utgifter eller som investeringar, och investeringar hamnar i bokföringen på intäktssidan. Och besparingar som leder till ökade kostnader längre fram är på samma sätt en utgift. Samhället är liksom livet en komplex helhet och som medborgare är vi alla del av HELHETEN, inte av de enskilda delarna.

Samhället växer underifrån och upp, inte uppifrån och ner. Samhället är en komplex och oöverblickbar process som kräver klok och långsiktig förvaltning av helheten. Ansvaret måste förläggas där det hör hemma och tron på geniala och exceptionellt dugliga ledare som styr utvecklingen är en fåfäng dröm. Jag sympatiserar med alla som har drömmar och ser mig själv som en drömmare; det behövs drömmar och visioner, men det går inte att bygga på eller leda ett samhälle mot drömmål. Ett långsiktigt hållbart samhälle kan bara förvaltas klokt genom att skapa en stabil grund för helheten att vila på. Och den grunden består av en fungerande vårdapparat som fokuserar på vård, inte på vinst eller skrytbyggen. Grunden består även av en skola och ett utbildningssystem som sätter kunskapen i centrum, inte vinst eller måluppfyllelse. Vidare behövs det en ordningsmakt som har förutsättning att skapa trygghet. Långsiktigt hållbar FÖRVALTNING av samhället måste utgå från medborgarnas behov av vård, kunskap och trygghet, inte från människors hopplösa drömmar om att få mer för mindre eller på villfarelsen att komplex och komplicerad är synonymer.

Närande och tärande är två sidor av samma mynt och över loppet av ett liv är det ytterst få som bär sina egna kostnader och lämnar jordelivet med ett nettobidrag. Vi kostar alla mer än vi smakar och bör vara ödmjuka inför det faktum att ingen klarar sig på egen hand. Människa blir man tillsammans och samhället är den plats där ens drömmar förverkligas, men det kan de bara göra om förutsättningarna för det finns där när man behöver dem. Från höger till vänster i politiken behöver man stanna upp och reflektera över dessa saker, och om landets lärare inte får förutsättningar att vara lärare, om skolan betraktas som en produktionsenhet, utarmas kunskapen och fler villfarelser kan spridas i samhället som banar väg för huvudlösa politiska beslut.