måndag 22 maj 2017

Kulturvetenskapligt ingenjörskap: Vägen fram?

Socialt ingenjörsskap förknippas med makarna Myrdal, 1930-tal och ett samhälle som gick under namnet Folkhemmet. Vilandes på vetenskaplig grund skulle ett nytt samhälle byggas, där alla människors individuella behov tillgodosågs, på vägen mot uppfyllandet av samhällets övergripande mål. Ett idealsamhälle, där det byggdes studentkorridorer för att de mest lämpade och dugliga skulle kunna umgås, för att öka chansen till att tycke uppstod och barn producerades. Rasbiologin ansågs ännu inte belastad, framtiden var ljus och inga problem var för stora eller komplexa. Ingenjörerna kunde lösa allt. Det omöjliga tog bara lite längre tid.

Denna tanke levde kvar länge. Ända in på 1970-talet går det att hitta spår av detta tänkande, även om det under oljekriserna fick sig en törn. Sedan hände något. Med Reagan och Thatcher lanserades en annan tankemodell för ledning och organisering av samhället. Ekonomin luckrades upp, och ingenjörerna ansågs inte längre behövas. Under 1980 och 1990-talen var nyliberalism och avregleringar svaren på alla frågor. Det var vägen som mot lycka och välstånd bar. Frihet att tjäna pengar. Individuell frihet. Om alla ser om sitt eget hus kommer det gemensamma välståndet att växa och sippra ner till till de mindre bemedlade. Alla bitar skulle falla på plats, om man bara lät bli att reglera. Det var vad Milton Friedman lovade världen, och Riksbankens pris i ekonomi till Nobels minne instiftades, för att rätta till den irriterande missen i Nobels testamente. Ekonomins osynliga hand ersatte allt vad ingenjörsskap hette. Så gick det som det gick, och nu sitter vi här, i spillrorna av det som en gång var.

Det går inte att bygga ett samhälle på egoistisk grund, för det är bara ytterligare ett uttryck för den urgamla drömmen om kakan som finns kvar även efter att den ätits upp. Perpetum mobile är en fysisk omöjlighet, och det visar på brister i ekonomernas logik. Skrämmande brister uppdagas och problemen kommer nu slag i slag. Jasså, går det inte att låna pengar för att få ekonomin (och välståndet) att växa. Måste lån betalas tillbaka? Sköts inte underhållet automatiskt? Hur kunde mänskligheten gå på detta? Obegripligt, men lika fullt ett faktum. Människor har enorma förmågor, men är lika mycket drömmare. Det är så människor och kultur fungerar. Inget konstigt alls.

Här en tanke att diskutera, ett förslag på lösning: ett kulturellt ingenjörsskap. Ett halvt steg tillbaka, skulle man kunna säga. Vad har vi att förlora på att prova? Ingenjörer behövs, liksom ekonomi, men det behövs också något slags förmedling, en reglerande funktion, mellan. Och det skulle kunna utgöra grunden för ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap, som utgår från tanken på att en hållbar utvecklingsprocess behöver såväl struktur/trygghet som nytänkande och frihet. Jag har här många gånger och på olika sätt visat hur ekonomi och kultur är två sidor av samma sak. Förstår man kultur förstår man ekonomi. Ekonomer ska ägna sig åt att räkna på olika scenarios och ingenjörerna skall jobba med att hitta lösningar på olika tekniska problem, men det har visat sig förödande om man tänker sig att någon av dessa ensam skulle kunna ersätta alla andra funktioner. Vad som behövs är samverkan, mellan olika kompetenser och över gränser. Integrerad kunskap, utbyte och förståelse för olikhet. Medvetenhet om att lagarna som styr kulturella processer är icke-linjära, och att det oväntat oväntade inte är undantaget, utan regeln.

Kultur, lika lite som ett samhälle, går att styra mot bestämda mål. En resa till månen eller möjligen Mars går att realisera, med uppbådande av enorma resurser. Men ett samhälle går inte att hantera eller närma sig på samma sätt. Ett samhälle är väsensskilt från andra processer. Kultur är en öppen process av tillblivelse. Kultur går inte att tvinga in i en form, den lever sitt eget liv. Kultur går inte att styra, den kan man bara följa med, och reglera på marginalen. Kultur följer sina egna lagar, som är dynamiska och komplexa. Inte linjära och komplicerade, som tekniska processer. Detta har mänskligheten lärt sig den hårda vägen. Nu är det dags att ta in den kunskapen, och integrera den i arbetet med att organisera samhället. Dags att lyssna på humaniora, som tvingats se på medan samhället har fått falla sönder, för att män med makt har haft tolkningsföreträde. Dags att sätta ner foten, och säga stop. Det räcker nu. Innan det är för sent och vi har nått punkten då det inte finns någon återvändo.

Ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap handlar som jag ser det om ett mer ödmjukt, nyfiket undrande, ledarskap. Det handlar om öppenhet, transparens och insikt om människan i hela sin vidd. Det handlar om att se potential, där och när den finns, och om att utnyttja möjligheter där och när de fungerar och så länge de fungerar. Ett kulturvetenskapligt ingenjörskap handlar om att följa med i rörelsen, likt en sjökapten på en segelskuta. Och alla vet att en träbåt kräver underhåll, samarbete och ödmjukhet inför naturen. Inte för inte brukar segling vara ett inslag i ledarskapsutbildningar eller när team skall byggas. Ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap är inte något nytt och revolutionerande sätt att styra och reglera samhället, inte kungsvägen till välstånd och lycka för alla. Det handlar om ödmjukhet, och om att göra det bästa av det vi har. Det handlar om att sluta drömma om det som inte går att få, och om att istället resonera om vad ett gott liv och ett hållbart samhälle är eller skulle kunna vara. Och det handlar sedan om att lägga ut kursen och om att följa vindarna dit de bär oss.

Det handlar i grund och botten om att jobba med insikten om vad som går att förändra, och om att utarbeta metoder för att förändra det. Men lika mycket om att förstå vad man måste acceptera och rätta sig efter detta. Det handlar om att öppna ögonen, och om att se människan i HELA sin komplexa vidd. Både möjligheterna och problemen måste bejakas och tas med i den kulturvetenskapliga kalkylen för organisering av samhället.

söndag 21 maj 2017

Kunskap om kunskap, för kunskapens skull

Vad innebär det att veta? Vad är möjligt att veta? Till vad kan och ska kunskapen användas? Den typen av frågor finns inte tid att reflektera över. När utbildning och kunskapsutveckling ska kontrolleras och effektiviseras finns bara utrymme och förståelse för frågor som: Är artikeln referee-granskad (det vill säga läst och godkänd av två anonyma granskare) och publicerad i en vetenskaplig tidskrift? Ju fler artiklar man har desto mer antas man veta. Fast kunskap fungerar inte på det sättet. Och utan en väl utvecklad förståelse för vad kunskap är kan vetenskapen inte producera vetande. Kravet på tvärsäkerhet hämmar kunskapsutvecklingen för allt färre vågar ta sig till vetandets verkliga gräns och anta utmaningen som det innebär att söka sig fram i okänd terräng. Jag vet att jag varit inne på dessa frågor många gånger förut, men det är den tiden på året nu, när det dels inte finns så mycket tid för annat än att överleva, dels handlar det mesta av arbetstiden åt att svara på frågor som rör kunskap och kunskapsutveckling. Jag kämpar med att få studenterna att tänka själva, och studenterna kämpar med att följa anvisningarna. Det brukar bli bra eller i alla fall helt okej i slutändan, men det är en kamp, och den kampen hade varit en annan om synen på kunskap i samhället, akademin och utbildningssystemet som helhet såg annorlunda ut. Tänk om vetenskapsteori var ett obligatoriskt ämne redan på gymnasiet. Tänk om studenterna som kom till högskolan redan hade varit och nosat på kunskapen om kunskap. Tänk om jag som handledare redan inledningsvis fick svara på frågor som handlar om hur man når kunskap, istället för att behöva lägga en massa tid på att försöka avlära studenterna en instrumentell syn på det vetenskapliga hantverket.

Dick Harrison skrev för några veckor sedan en krönika som stannade kvar i mina tankar, just för att den handlade om synen på kunskap. Nu har det blivit dags att blogga om den.
Vilken historia har vi behov av att kunna? Är det inte bättre om våra barn sätts att läsa in sig på de senaste decenniernas utveckling än att de tvingas plugga in gamla kungar och krig?

Frågorna är förutsägbara, med tanke på att jag vid upprepade tillfällen har talat mig varm för den historiska bildningens betydelse. I finländska gymnasier har man valt att dra en gräns vid 1809. I Sverige är man ännu radikalare och fokuserar starkt på 1900-talet. I instruktioner till läromedelsförfattare härskar det modern- och samtidshistoriska primatet. Det är nutiden som gäller. Tiden före industrialiseringen och första världskriget är mindre värd än tiden efter, förefaller det som.
Synen på kunskap i det svenska samhället och utbildningssystemet är väldigt instrumentell. Om kunskapen befinner sig mitten står dragkampen mellan bildning och fakta, och i den målstyrda, strikt kontrollerade New Public Management-skolan där mätbarhet och ekonomiska resultat prioriteras framför lärande och kunskapsutveckling kommer bildningen att få svårt att överleva. För bildning går inte att kontrollera. Bildning handlar om att ge perspektiv och är ett indirekt sätt att söka kunskap om kunskapssökandets förutsättningar. Bildning är inte en lista, en kanon och handlar inte om utantillkunskaper. Bildning handlar om att bygga upp en förståelse, både om det som varit och om det som skulle kunna bli. När historieämnet reduceras till inlärning och kontroll av fakta om en allt mindre del av historien går något viktigt förlorat; perspektiv på och kunskap om det djupt mänskliga och oföränderliga. Historien blir gåtfull och mytologiseras, vilket gör att värdefulla kunskaper och insikter som behövs för att förstå framtiden och det som skulle kunna bli går förlorade. Konsekvensen blir att allt fler lever allt tydligare i ett allt smalare spann av kunskap och insikt. Kulturens hållbarhet utarmas och risken är att människan gör om fatala misstag som hade kunnat undvikas med bättre kunskaper om hur man levde och tänkte förr i tiden.
Det är naturligtvis inte läromedelsförfattarna och förlagsfolket det är fel på. De är producenter som måste anpassa sig efter marknadens krav, och faktum är att samtliga århundraden och millennier av mänsklig verksamhet före 1900-talet betraktas som tämligen ointressanta i den officiella historiepedagogikens Sverige. En genomsnittlig gymnasieelev ska lära sig mycket mer om nazismen, kalla kriget, socialdemokratins reformer och Sovjetunionens sönderfall än hon ska kunna om franska revolutionen, trettioåriga kriget, renässansen, antikens Grekland eller kristnandet av Sverige. Processer och händelser av fundamental vikt för uppkomsten av vår civilisation mörkläggs utan att någon reflekterar över det, allt från uppfinningen av hjulet och konstbevattningen till Julius Caesar, Jesus, Muhammed och Columbus.
Inte så att man censurerar, man skjuter bara allt mer av kunskapen in i historiens dunkel. I jakten på säker kunskap och när fokus allt mer ligger på ekonomin blir det så. Bara lönsam kunskap accepteras, och vad som är lönsamt bestäms av marknaden. Bara det som kan bevisas vara lönsamt godkänns som viktigt vetande och skolans uppgift. Kunskap för kunskapens skull är en tanke som inte får tänkas, för den betraktas som uttryck för flum. I GP skrev några nyliberala ekonomer här för leden att vi borde tala om förlusterna i den offentligt finansierade, och man menade att den tanken även borde gälla för skolan. När ekonomi placeras i centrum påverkas synen på kunskap och vad som är närande och tärande. Ett samhälle som värderar vinst mer än allt annat kommer kunskapen att tvingas anpassa sig. Vård och skola är investeringar för framtiden, liksom bildning. Kunskap är frön som kanske kan komma att bära frukt i framtiden, men eftersom framtiden är öppen och ingen vet hur det kan komma att bli på sikt, går det aldrig att veta var som är lönsamt och vad som inte är det. Därför har kunskapen ett egenvärde, för det är enda sättet att försvara den mot klåfingriga, kortsiktiga, makthungriga politiker och kapitalägare. Offentligt finansierad verksamhet kan överskrida budgeten, och det gör den när behoven är större än tillgången, vilket är fallet i vård, skola och omsorg. Det är inte samma sak som förlust. Om fler accepterar den tanken rör vi oss ut längs ett sluttande plan. Historieundervisning är ingen garanti för att så inte sker, men den kan fungera som ett slags vaccin.
Över allt detta svävar ett nyord som knappt existerade när jag var student: historiebruk. Det viktiga är inte att lära sig om vad som faktiskt hände, utom om hur historia brukas – hur opinionsbildare manipulerar bilden av det förflutna, hur historia framställs i filmer och dataspel, hur uppfattningen av det förflutna påverkar vårt sätt att tänka. Kort sagt: historia håller på att förändras från att ha varit ett ämne som man läste för att få grundläggande allmänbildning om varför samhället ser ut som det gör till att bli ett diskussionsforum för existentiella frågor och dagspolitik.

Och det är kanske bara bra, till viss del – men i förlängningen kan strömkantringen mot historiebrukets vassa klippor leda till skeppsbrott för kunskaperna om just de mänskliga erfarenheter som gör att vi över huvud taget bör studera ämnet. Eller är jag en stofil bara för att jag fortfarande vill ha med Alexander den store, reformationen och Robespierres skräckvälde i en lärobok? Kanske. Men i så fall är jag en stolt stofil. Den dag vi på allvar kastar det förflutna överbord och nöjer oss med kvasifilosofiska spekulationer med utgångspunkt i det senaste århundradets hastiga förändringar på den politiska scenen är vi illa ute.
Jag inställer i Harrisons ord och ser samma fara som han gör. Vi behöver bildning för att kunna stå emot trycket som viljan till makt innebär. Den som bara bryr sig om ekonomiska resultat och är fixerad vid lönsamhet kan ta till alla medel som står till buds, och om alternativa fakta kan användas så gör man så klart det. Kunskap om kunskap visar att makt och vetande är två sidor av samma sak, och den som är bildad får perspektiv att granska kunskap och fakta med. Makten är blind. Bildning öppnar upp och skapar förståelse. Vad är skolans uppgift? Det har sett olika ut under olika perioder, men den svenska folkskolan är unik och dess historia stolt. Dess mål var kunskap för kunskapens skull och den sågs som en långsiktig investering vilken tjänat ekonomin väl. Om den synen på skola och utbildning överges till förmån för ett historielöst, kortsiktigt och ekonomiinriktat perspektiv har vi snart ingen skola. Kravet på skolor ska gå med vinst är oförenligt med kunskapsutveckling, bildning och kritiskt tänkande. En instrumentellt målstyrd faktabaserad skola handlar inte om kunskap och lärande längre.
Historieämnet är varken till för att berätta roliga anekdoter om romerska kejsare eller för att diskutera historiebruk. Vi läser historia för att lära oss om mänskligt beteende genom tiderna, om erfarenheter som vi inte kan annat än tjäna på att ta till oss. Att tacka nej till dem är vansinne.
Ett samhälle som tackar nej till kunskap eller som inte uppskattar kunskapens egenvärde, som snabbt vill veta säkert och som premierar tydliga, jämförbara svar framför svar som ger förståelse för tillvarons komplexitet; ett samhälle som ser ekonomi och vinst som mål, istället för att se det som verktyg, är ett ohållbart samhälle som utsätter sig själv för enorma risker. Historien lär oss det, och kunskapen finns där mitt framför ögonen på oss alla. Om vi bara inser det och lär oss se och förstå vetandets värde och ägnar oss mer åt kunskap för kunskapens skull.

lördag 20 maj 2017

Kunskap om drömmar och fantasier behövs också

Allt ska vara evidensbaserat idag. Ingen vågar göra något om det inte finns evidens för att det fungerar. Förmågan att ta ansvar både för sina önskningar och för sina drömmar riskerar därmed att urholkas. Missförstå mig inte, jag är forskare och värnar evidens lika mycket som alla andra; där och när den finns och fungerar. Det finns dock mer i livet och världen än vad som går att fånga med hjälp av statiskt säkerställda resultat. Om bara sådan kunskap som det finns evidens för accepteras som kunskap kommer ingen utveckling att kunna komma till stånd. Samhället riskerar att sluta sig om sig själv och stänga in sig i en bubbla av falsk säkerhet.

Jag föreläste igår om kulturvetenskaplig kompetens, om nyttan med bildning och kvalitativ, hermeneutisk kunskap. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre av både och. Evidens ska man naturligtvis luta sig om om man kan, men man måste också lära sig att höja blickan och se bortom det givna. Framtiden skapas här och nu av det som varit, men inte enbart. Drömmar om ett annat samhälle styr utvecklingen lika mycket som kunskapen om vad som fungerat tidigare. Likt 1800-talets upptäckare måste mänskligheten våga gå dit ingen annan varit för att lära sig mer om sig själv och vilka möjliga framtider som finns där ute och som skulle kunna realiseras.

Björn Wiman skriver om dessa saker och hans avslutar sin krönika i DN idag med följande ord:
Att förstå våra egna fantasier är inte längre ett tidsfördriv, menar Margaret Atwood. Det är en livsnödvändighet.
Fixeringen vid evidens hotar att leda till att fantasier och människors förhoppningar uppfattas som flum eller relativistiskt subjektiva antaganden utan grund. Som kulturvetare blir man ibland bemött på det sättet, som någon som talar i nattmössan och som saknar grund för det som sägs. "Tala om vad du kommer fram till, och visa mig evidensen för det. Annars kommer jag inte att lyssna", får man höra ibland; varianter på de tankarna. Fast jag hävdar inte att min forskning har som mål att nå sanningen. Jag forskar om det som skulle kunna bli, och kunskapen jag söker är så säker den bara kan bli. Fast det jag forskar om är vagt, till sin natur. Så mina svar kan aldrig bli tvärsäkra. Det är dock inte mig eller min forskning som är problematisk. Ämnet jag forskar om är som det är och som forskare kan jag bara anpassa mig.

Kulturvetenskap kan sägas handla om att försöka förstå människors fantasier och drömmar. Även den som söker evidens letar i enlighet med antaganden om vad som bra eller dåligt, ont eller gott, onödigt eller önskvärt. Det finns inga objektiva svar på dessa saker eller aspekter av samhället och livet. Ingen kommer undan kulturen, och den är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Liksom fantasier och drömmar kan kulturen bortträngas, men liksom psykologin lär oss försvinner inte det som trängs bort, det påverkar och riskerar att dyka upp där och när man minst anar det. Därför är det så viktigt att förstå fantasier, drömmar och kultur. För det påverkar oss alla. Forskningen om kultur kan dock inte alltid bygga på evidens, för kulturen är gäckande och går aldrig att låsa fast. Då är det inte kultur. Kultur är förändring, rörelse, dynamik. Kultur påverkas lika mycket som den påverkar. Kulturen finns mellan och förändras när mina drömmar och önskningar möter dina och när försöken att realisera dem möter verklighetens mer eller mindre föränderliga realiteter.

fredag 19 maj 2017

Vem har utsatts för häxjakt egentligen?

Några korta tankar på språng, bara för att det känns så himla viktigt. Nu är jag så uppe i varv att får jag för mycket tid att förbereda mig blir det inget gjort alls. Skapar därför uppgifter för att inte tappa fokus. Klockan ett börjar föreläsningen och den handlar om kultur. Jag behöver bara några minuter att få ordning på rubrikerna och tagga till så är jag på banan. Ser verkligen fram emot att äntligen få tala om det som ligger mig allra varmast om hjärtat, mitt eget forskningsämne, dessutom med utgångspunkt i mina egna böcker. Fast det var inte det jag skulle skriva om, det var dagens debattartikel i DN, där Sven Å Christianson och Göran Lambertz försvarar sig mot kritiken som än en gång riktas mot dem, samtidigt som de genom sitt sätt att skriva ger dem de kritiserar rätt i sin kritik.

Jag citerar artikeln i sin helhet men fokuserar på de delar som jag tycker visar hur de tänker och att de därmed stärker kritiken mot dem själva. Som försvar betraktat är artikeln synnerligen illa underbyggd och mycket märkligt formulerad.
Dagens Nyheter tar nu upp ytterligare ett par mordärenden där rättspsykologin har varit inblandad i utredningen. Det är dels mordet på 16-åriga Malin Lindström i Örnsköldsvik år 1996 (DN 13 maj), dels mordet på en 11-årig pojke i Hovsjö 2001 (DN 15 maj). Det tydliga syftet är att försöka fälla undertecknad Christianson. Men precis som i Quickärendet och i granskningen av Kevinutredningen har DN hamnat snett. 
I Quickärendet var felet enligt DN att rättspsykologin orsakade fällande domar, i Kevinfallet att förundersökningen lades ner utan dom. I Malinärendet bevisas felen i stället av att hovrätten underkände den utredning som åklagaren lade fram. I Hovsjöfallet har DN begärt att få ta del av förundersökningen med misstanke om att utredningen har gått snett just för att undertecknad Christianson varit rådgivare åt polisen. Att ge vetenskapligt grundade råd om hur psykologin verkar i en utredningsprocess är tydligen fel oavsett utgången. I varje fall om det är fel psykolog som har gett råden. Och även om råden vilar fast på internationellt vedertagen psykologisk forskning.
Att stå i direktkontakt, via hörsnäcka, med den som förhör ett barn som pressas till gränsen för sammanbrott kan knappats sägas handla om rådgivning. Ett dokumenterat (och därmed kontrollerbart) vetenskapligt uttalande, med utgångspunkt i ett material som går att granska, är en helt annan sak. Som jag förstår det är det inte som forskare, eller i alla fall inte i enlighet med vetenskapliga principer, som Christiansson agerat i Kevinfallet (och heller inte i Quickfallet). Och det är, återigen som jag uppfattat saken, detta som man kritiserar Christiansson för. Det är inte honom man är ute efter, utan sättet han utnyttjar vetenskapens renommé.
Rättspsykologins roll i en mordutredning kan vara att få den förhörde att våga närma sig ett berättande. I andra fall kan rollen vara att försöka skapa ett scenario som gör det möjligt att få fram detaljer som belyser vad som skett. I ytterligare några fall kan psykologins roll vara att ge instrument för att undersöka om ett erkännande kan vara falskt. Psykologisk forskning kan på så sätt ofta hjälpa polis och åklagare att komma framåt, och att kvalitetssäkra utredningen. Självfallet är det sedan de rättsliga instansernas sak att bedöma om bevisningen håller. 
I Malinärendet var undertecknad Christiansons roll att försöka hjälpa polisen att få den misstänkte att berätta om detaljer som man visste att han kände till. Han erkände inte men illustrerade hur mordet skulle ha gått till om det varit han som begått det. Tingsrätten övertygades av bland annat denna bevisning, medan hovrätten fann att den tilltalade hade blivit hjälpt för mycket på traven.
Alla som sett dokumentären vet hur mycket "hjälp" pojken fick, och om det var på inrådan av Christiansson man agerade som man gjorde är det rimligt att ifrågasätta hans vetenskapliga kompetens. Som forskare finner jag det djupt stötande att se hur vetenskapen utnyttjas för tvivelaktiga syften, och det är därför jag reagerar. Vetenskap handlar om kunskap, inte om spekulation eller lösa antaganden som inte går att kontrollera.
Men i det läge då berättelsen om tillvägagångssättet lämnades hade polisutredningen gått i stå och den misstänkte slutat prata. Den av undertecknad Christianson rekommenderade metoden blev ett sätt att få honom att öppna sig på nytt, vilket han också gjorde. Hans berättelse innehöll också vissa unika uppgifter i förhållande till bland annat tekniska fynd som tingsrätten fann tillräckligt övertygande. Att hovrätten inte ansåg att de tekniska fynden och berättelsen var tillräckliga som bevis ska naturligtvis accepteras. För att någon ska kunna fällas måste skulden vara ställd utom rimligt tvivel.
Pojkarna var FEM och SJU år gamla! Här låter det som Sven Å Christianson och Göran Lambertz talar om en vuxen misstänkt för ett brott. Fast alla vet ju att det handlar om löst grundade antaganden om att två pojkar möjligen kunde sitta inne på information om ett mord som polisen kände sig pressade att lösa.
Dagens Nyheter kan säkert plocka fram ett hundratal utredningar där undertecknad Christianson har varit verksam. Beroende på om det har blivit fällande eller friande dom kan sedan DN vinkla kritiken i en viss riktning. Den som är illvillig och önskar framställa ett ärende på sitt sätt kan nog kritisera alla psykologinsatser. Men vore det inte viktigare och hederligare att inrikta granskningen på att försöka förstå vilken roll rättspsykologin faktiskt har haft, än att vinkla den i syfte att kritisera en viss person?
Jag kan instämma i detta, men fallen med Quick och Kevin är inte vilka fall som helst. Här har det uppenbarligen handlat om grova rättsövergrepp, där ytterst tveksamma metoder har använts i båda fallen, med stöd och uppmuntran från Christiansson. Det finns ett stort allmänintresse i att granska dessa saker, och när vetenskapen misslyckas får allmänheten lita på grävande journalister.
Medierna har åstadkommit utomordentligt stor skada i Quickärendet, där man fått det att framstå som om Sture Bergwall blev oskyldigt dömd till åtta mord fastän bevisningen i samtliga fall räckte och blev över, och fastän ingen domstol som prövat bevisningen mot Bergwall funnit att den inte räckt. Åklagarna lade ned åtalen, men uppenbarligen utan att sätta sig in ordentligt i bevisningen. En statlig utredning – Bergwallkommissionen – bestämde sig för att göra sin granskning utifrån antagandet att Bergwall blev felaktigt dömd.
Är inte Bergwall friad från alla anklagelser? Vidhåller Lambertz hans skuld? Är det förenligt med svensk lag? Jag vet inte, men tror mig veta att han friats och att den som friats är att anse som oskyldig. Varför ta upp det fallet här och nu? Varför inte klädsamt erkänna att man hade fel och agerade utan stöd från vetenskap och beprövad erfarenhet?
Nu har Dagens Nyheter och SVT kastat sig över ärendet med 4-årige Kevins död. Man har hårdvinklat informationen om bevisläget och inriktat uppmärksamheten på förhören med de båda misstänkta pojkarna. Och några av dessa förhör kan absolut kritiseras, man måste vara utomordentligt varsam när man förhör små barn, dels genom att vara lyhörd för om barnet inte vill medverka, dels att undvika ledande och suggestiva frågor. Men det berättigar naturligtvis inte till slutsatsen att pojkarna utsattes för ett justitiemord när åklagaren till sist lade ner förundersökningen på den grunden att han ansåg att händelse-förloppet hade klarlagts då Kevin miste livet. 
En annan sak är att det kunde ha varit bra att föra en så kallad bevistalan i domstol, för att säkrare klargöra om misstankarna om hur Kevin dödades var riktiga. Men antagligen bedömde åklagaren att saken var så klar att detta inte behövdes. Och i så fall kanske det var riktigt och hänsynsfullt att inte utsätta pojkarna för den processen. 
Det är ett stort problem i Sverige i dag att medier i allt större utsträckning granskar rättsärenden på ett hårdvinklat sätt med den tydliga inriktningen att försöka komma åt vissa personer i rättsväsendet och där sakfrågorna lämnas därhän. Det första som offras i drevet är sanningen. Mediadrev utgör en kollektiv utövning av makt utanför rättssystemet, ett moderniserande av de processer som ägde rum under 1600-talets häxjakt. Är det genom ryktesspridning och sensationsrubriker i media som samlar så kallade ”klick” vi ska driva rättegångar i Sverige, ett slags folkdomstolar? Nej, det här visar varför vi har en rättsstat, skuld ska inte avgöras i drev.
Cynismen här i slutet känner inga gränser. Vad är ett människoliv värt egentligen och vems liv är viktigast? Två högt uppsatta statliga tjänstemän och företrädare för samhällsbärande myndigheter går ut i medierna för att försvara sin egen heder och likställer granskningen av dem med häxjakt!? Om det är några som drabbats av häxjakt är det de två pojkarna och Sture Bergwall. Den som företräder det allmänna MÅSTE acceptera att bli granskad, och det till och mer hårdare än andra. Det är detta som kännetecknar en rättsstat, inte att försöka till varje pris tvinga fram erkännanden eller med tvivelaktiga metode försöka locka fram bortträngda minnen.

Refränger 2

Äntligen en dag som inte är fyllt till bräden av möten och måsten, mail och krav. Bara en föreläsning, i eftermiddag. Läsårets sista för övrigt. Under en period här har det varit enormt pressande, och det kommer det vara även framöver, men sommaren och semestern närmar sig med stormsteg och arbetsbördan ska inte behöva öka, tvärtom bör den redan ha kulminerat. Har sovit lite längre och känner mig hyfsat utvilad. Det finns tid att tänka och därför återvänder jag till den nyöppnade serien poster om begreppet refränger, hämtat från den analytiska verktygslåda som Deleuze och Guattari lämnade efter sig. Snart ska jag även återuppta arbetet med Foucaults begrepp diskurs, men det får anstå ett tag till tror jag.

Inledningen till kapitlet om refränger i boken Tusen platåer var en kort liten berättelse om en pojke som är på väg hem och som söker tröst och trygghet i en melodi som han nynnar för sig själv. Ljuden skapar en kontinuitet och fungerar som ett slags ariadnetråd, ett spår att följa, ett slags strimma av hopp i mörkret. Nästa stycke, det stycke jag ämnar skriva om här, handlar om något mer konkret: Väggar som avskärmar omvärlden och skapar ett rum.
II. Now we are at home. But home does not preexist: it was necessary to draw a circle around that uncertain and fragile center, to organize a limited space.
Ett hem kan vara så mycket. För den som är rik kan hemmet vara en närmast ointaglig borg, med tjocka murar och elektronisk övervakning som skyddar mot inkräktare. En lägenhet eller villa. En hydda, tak över huvudet. Ett tält eller kanske bara en tidning som skydd mot vinden. Eller en cirkel som markerar ett ute och ett inne. Området runt omkring mig och min person, min bekvämlighetszon. Hem kan vara den plats där jag lägger mig hatt. En plats där jag slår mig till ro, som är avskild från omvärlden. Ett slags relativt lugn.
Many, very diverse, components have a part in this, landmarks and marks of all kinds. This was already true of the previous case. But now the components are used for organizing a space, not for the momentary determination of a center.
Rösten och ljuden skapade ett rörligt centrum. Hemmet ordnar delarna som utgör platsen. Världen är kaos, men hemmet utgår ett relativt lugn och ro. Inne och ute handlar om var gränsen går för vad jag kan kontrollera. Hemma är det område som jag känner mig trygg i och har inflytande över.
The forces of chaos are kept outside as much as possible, and the interior space protects the germinal forces of a task to fulfill or a deed to do. This involves an activity of selection, elimination and extraction, in order to prevent the interior forces of the earth from being submerged, to enable them to resist, or even to take something from chaos across the filter or sieve of the space that has been drawn.
Hem är en plats som skyddar mig från omvärldens larmande hotande kaos. Hem är ordning, borta är kaos. Ett hem skapas genom att ordna, och selektera, genom att stänga ute och bjuda in. Hem är den plats jag kan eller är med om att kontrollera. Det handlar inte bara om att äga, utan är lika mycket ett uttryck för begär efter trygghet. Ju mer makt man har desto hårdare kontroll, desto större yta och fler saker och aspekter han kontrolleras. Begäret efter trygghet är dock konstant, och man tar det man kan och har tillgång till. En tidning att dölja ansiktet med i en trappavsats eller en filt på en strand, ett streck i sanden. Det är tillgången på makt och resurser som avgör hur stor yta som kan kontrolleras och utövas äganderätt över.
Sonorous or vocal components are very important: a wall of sound, or at least a wall with some sonic bricks in it. A child hums to summon the strength for the schoolwork she has to hand in. A housewife sings to herself, or listens to the radio, as she marshals the antichaos forces of her work. Radios and television sets are like sound walls around every household and mark territories (the neighbor complains when it gets too loud).
Ljud fungerar avskärmande och skapar rum. När jag ska koncentrera mig på väg till jobbet och det är stökigt på tåget sätter jag på musik i lurarna och ljudet blir ett slags vägg mot larmet och alla störande ljud. Låtarna från mina listor med musik skapar ett inne och ett ute, och eftersom jag väjer musiken är det jag som har kontrollen. Om alla hade med sig en egen bergsprängare och höjde volymen skulle musiken inte kunna fungera som avskärmande och trygghetsskapande. Allt skulle röras ihop i ett enda stort larmande kaos där ingen känner sig hemma. Inne är ute och känslan av trygghet är grundläggande egenskaper och behov.
For sublime deeds like the foundation of a city or the fabrication of a golem, one draws a circle, or better yet walks in a circle as in a children's dance, combining rhythmic vowels and consonants that correspond to the interior forces of creation as to the differentiated parts of an organism. A mistake in speed, rhythm, or harmony would be catastrophic because it would bring back the forces of chaos, destroying both creator and creation.
Gränsen mellan inne och ute är känslig och det som finns på insidan är värdefullt. Därför är det inte konstigt att ämnet väcker så många känslor. Rätten till trygghet är viktig, ja livsavgörande. Hem är en relativ plats, även om det är en välbevakad borg. Och begäret efter trygghet ökar ju mer hotfull och osäker omvärlden är. Alla kan relatera till känslan, för alla har ett hem och ett behov av trygghet. Papperslösa flyktingar och ensamkommande barn har samma mänskliga behov som den där enda procenten av jordens rikaste. Alla, utan undantag, ser till att skaffa sig ett hem och bevakar gränsen mellan inne och ute så gott man kan.

Det finns mycket mer att säga, men nu ska jag ta en promenad och samla tankarna. Jag ska ut i vårvärmen och lyssna på fåglarna som kvittrar för att på det sättet locka till sig en partner att bygga ett bo tillsammans med, ett hem som fungerar som skydd mot alla hot som finns där ute, där nästa generation fåglar kan växa upp under relativ trygghet. Fågelsången och bobyggandet. Barnet som nynnar på vägen hem och strecket i sanden, tidningen över huvudet. Gränsen mellan inne och ute kan ta sig många olika uttryck och den är mer eller mindre tydlig och solid, men den finns där, överallt och för alla.

torsdag 18 maj 2017

ADHD-dagboken: När formen inte rymmer allt innehåll

Här för leden läste jag boken Bara man é fantastisk. Den handlar om Eddie Meduza. Inte riktigt ett litterärt mästerverk, men den tog sig ändå in. Berättelsen om människan bakom alla masker grep tag och hakade fast. Inte säker på att jag håller med om att Errol Nordstedt var ett missförstått geni, men han hade definitivt fler bottnar och talanger än vad som är allmänt känt. Och många i boken vittnar om hans lojalitet och medmänsklighet. Han ville mer än vad han hade kraft att driva igenom, och han rymde mer innehåll än formen kunde härbärgera. Det är intrycket jag får. En människa som tvingats uppleva många hemskheter, men som ändå höll fast vid lusten att leva. När jag var tonåring lyssnade många på honom. Mycket hö, hö, hö, om man säger. Men det jag minns är gunget och att hans repertoar var långt med mångfacetterad än ryktet gör gällande. Jag försvarar inte sexismen, absolut inte och detta är inget försvarstal för Eddie Meduza, inlägget handlar om hur man kan hantera känslan av annorlundahet i ett samhälle där normen blir allt trängre.

Jag har mött många människor som Meduza i mitt liv. Trasiga människor med stora drömmar och ett gott hjärta, som ständigt misslyckas med att samla ihop sig och fokusera och som har svårt att anpassa sig till hur man borde vara och bete sig. Människor som tar till droger för att stå ut och för att få lugn och ro från omgivningens larmande krav. Jag känner med honom och andra som han, för jag känner igen mig själv så mycket. Jag växte dock upp i en stabil familj och min barndom var lycklig. Trots det bär jag på sår som andra tillskansat mig, just för att jag inte passat in; för att jag inte fått vara jag. Min smala lycka är att jag aldrig tappat tron på mig själv. Och det är för att det alltid funnits vänner i min närhet som sett mig, som trott på mig och låtit mig gå min egen väg, som jag klarat mig.

Känslan av att leva i en kropp vars begränsningar gör att den inte riktigt rymmer allt innehåll som finns däri, kan jag tydligt identifiera mig med. Känslan av att leva i ett samhälle där normen är trång och man tvingas hålla sig inom givna ramar, fast man har många fler strängar på sin lyra och är någon att lita på. Att inte kunna röra sig mellan genrer och tvingas hålla sig på det spår man anvisats är plågsamt för en som är full av energi och som inte kan stänga av alla infall och tankar; en som hela tiden ser nya möjligheter och upptäcker intressanta aspekter av tillvaron att utforska. Jag vill förstå både mig själv och världen omkring mig. Tacksam för att jag hamnade rätt till slut, att jag vågade ta steget in i akademin. Kunskapen, särskilt kunskap om kultur är mångfacetterad och det går att variera sig utan att tappa fokus. Det har varit min räddning. Eddie Meduza fastnade i facket snuskrock och tvingades ropa: Kuken står eller ronka för att få uppmärksamhet. Fast han ville egentligen spela vackert, melodiskt och svängigt. Det finns så många som honom, och jag känner så himla väl igen mig.

Det är med blandade känslor jag skriver detta, för samtidigt som jag känner en enorm sorg över hur jag blivit behandlad och vad jag tvingats igenom av ett oförstående samhälle är jag tacksam för att jag är jag. Även om jag kunde skulle jag inte vilja vara någon annan. Jag vill bara få vara jag, på mina villkor. Jag har inga problem att följa regler, men när jag inte får göra saker och ting på mitt eget sätt kan minsta lilla sak bli ett oöverstigligt hinder. Bubblande entusiasm och tillförsikt kan på ett ögonblick vändas till bottenlös förtvivlan av ett höjt ögonbryn. Allt jag gör blir inte bra, och jag vet aldrig på förhand vad som kommer att bli bra. Därför är det så viktigt för mig att få möjlighet att misslyckas och börja om. Får jag bara det finns hur mycket energi och uthållighet som helst inom mig. Mina problem med målstyrning och kvalitetssäkring handlar om detta, för jag ser det som ett hot. Att tvingas tillbaka in i en trång form och en standardiserad värld, just när jag blivit docent och därmed trodde att jag lyckats bevisa att jag kan och är någon att lita på, ger upphov till existentiell ångest. Ge mig frihet och jag ger allt, verkligen allt. Kontrollera mig och jag dör. Det är på allvar och det handlar om vad som gör livet värt att leva.

Jag vet att jag har enormt mycket att ge, och jag har bevisat att jag kan. Jag går till jobbet med glädje och arbetar alldeles för mycket. Studenterna som mailar mig får svar med vändande och jag lever och andas kunskapen som arbetet handlar om. Eller handlade om, känns det allt mer som. Idag är akademin en produktionsenhet bland andra, en strikt målstyrd och kontrollerad verksamhet. Jag accepterar det, och jag tar konsekvenserna med ro. Jag fokuserar på det jag kan och det som det fortfarande finns utrymme och möjlighet att göra. Fast det känns allt mer som, till exempel detta att skriva böcker och publicera på nätet, uppfattas som ett problem, ett uttryck för illojalitet. Fast jag gör det jag på starns bekostnad utbildats för, och dessutom gör det huvudsakligen på min egen fritid. Den som inte anpassar sig och följer protokollet till punkt och pricka, den som inte skriver standardiserade artiklar och publicerar dessa i godkända och strikt kontrollerade kanaler, betraktas som ett problem av det akademiska systemet. Jag är kritisk och är noga med att bara göra sådant som jag kan motivera vetenskapligt och med hänvisning till kunskapsmålet. Och, som sagt, jag gör det jag utbildats för. Jag strider inte för att få göra något annat. Jag vill forska och undervisa. Jag vill vara och agera i akademin som den docent jag är. Och att forska handlar inte om att följa regler, utan om att skapa regler. Jag har både utbildning och erfarenhet och jag är öppen och mottaglig för kritik. Strider det jag gör mot några vetenskapliga principer backar jag och gör om och gör rätt. Problemet är att jag förväntas följa ett standardiserat protokoll, att jag inte får tänka själv. När jag examinerar studenter är ett av de viktigaste kriterierna: Självständighet och kritisk medvetenhet, men det gäller inte mig som lektor.

Akademin blir allt trängre och trängre för varje år som går, och redan den form som min kropp utgör är allt för trång för att rymma allt innehåll som pressats samman däri och som hela tiden hotar att explodera. Jag vill inte skrika ronka eller kuken står, men ibland känner jag för att bara skrika rätt ut: VARFÖR KAN JAG INTE BARA FÅ VARA IFRED OCH PÅ EGEN HAND OCH EFTER EGET HUVUD UPPFYLLA MINA BETING?! Varför får jag inte vara jag och göra det jag ska på mitt sätt? Varför är det viktigare HUR jag gör det som ska göras, än att det blir gjort med högsta möjliga kvalitet och inom givna tidsramar? New Public Management kommer att bli min död, känns det som. Och jag vet att jag inte är ensam. När ska samhället och ansvariga politiker inse att fler kan bidra med mer i ett öppet och tillåtande samhälle, än i ett standardiserat och formfulländat. Verkligheten är långt mer komplext än vad någon märkligt skapad form kan hantera. Tro mig, jag vet; av egen, smärtsamt tillägnad erfarenhet.

Frågor om forskning, väckta av utredningen av mordet på Kevin

Tittade igår på den tredje delen av dokumentären om utredningen av mordet på Kevin och har inte riktigt hämtat mig från de fruktansvärda bilderna av misshandeln som två värnlösa pojkar utsättes för av desperata poliser och utredare som jagar ett avslut, snarare än en lösning på mordet. Dokumentären väcker så många olika frågor och det finns så många paralleller till så många olika dagsaktuella företeelser. Vid tiden för mordet hade New Public Management inte slagit igenom, men poliserna visar vad krav på prestation och resultat kan göra med människor. Utredningen skulle till varje pris resultera i ett resultat. I jakten, inte så mycket på en mördare som på ett avslut, använde man sig av en rad olagliga metoder att försöka tvinga fram erkännanden. Dokumentärens beskrivning av familjen som bara ville hjälpa poliserna, men som dras in i utredningen och pressas till gränsen av sammanbrott, är också en beskrivning av riskerna som rådande syn på forskning kan medföra. Forskning kan och får inte blandas samman med annan verksamhet. Forskare ska forska, och poliser ska utreda, och de två rollerna ska inte blandas samman. På samma sätt som politiker inte får blanda sig i myndigheternas ordinarie verksamhet och ägna sig åt ministerstyre ska forskare inte ägna sig åt polisarbete, i alla fall inte vara delaktiga i en pågående utredning. Psykologen Sven Å Christianssons roll i utredningen av Thomas Quick var minst sagt tvivelaktig, och även i denna utredning figurerar han alltså som konsult.

Anita Cederström skriver en klok replikinlägget i DN där Christiansson (föga förvånande) försvarar sig mot anklagelserna som riktas mot honom efter dokumentären om utredningen. Förutom det att hon ifrågasätter forskningen han säger sig utgå från, tycker jag att frågan också handlar om etik. Jämför med fallen där läkare varit anställda av kändisar som till exempel Michel Jackson (och även Prince?) där man eftersom gränsen mellan läkare och patient luckrats upp kommit att skriva ut smärtstillande medel som lett till döden. Forskning måste hållas separerad från vardaglig verksamhet. Forskare sysslar med kunskap på ett generellt plan, aldrig med specifika fall. Rollerna MÅSTE hållas isär! Kraven på effektivitet och fixeringen vid målstyrning och mätbara resultat kan och får aldrig påverka vetenskapen, för i samma stund den gör det slutar forskningen vara forskning och forskaren förvandlas till en fasad som legitimerar högst tvivelaktiga arbetssätt. Cederström skriver,
En av de viktigaste artiklarna i ämnet publicerades redan år 1993 av Ceci & Bruck med titeln The suggestibility of the child witness (Psychological Bullentin, 113, 403-439). Det är anmärkningsvärt att en forskare, som utger sig för att vara expert i ämnet helt bortser från sedan länge väletablerade forskares resultat! Det kan väl inte vara så att Christianson inte känner till denna forskning?
Den forskning som Christianson bortser från har till och med sedan länge funnits sammanfattad på svenska. År 1996 publicerades en sådan författad av mig i en antologi kallad "Barns utsagor i misstanke om brott" i Pedagogiska institutionens rapportserie vid Stockholms universitet.
Forskare är lika mycket människor som alla andra. Men synen på FORSKAREN är en annan, och det hotar att påverka både den som forskar och de som samverkar med forskaren. Fallet Paulo Macciarini illustrerar samma sak. Forskning är en sak och vård en annan, och de två världarna får inte blandas samman. Forskning kräver perspektiv och reflektion, inte bara av den enskilde forskaren, utan av forskarsamhället. I samma stund som Christianson och andra lämnar akademin och agerar konsult upphör de vara forskare och deras ord bör inte tillåtas väga tyngre än någon annans. En vetenskaplig utredning är bara en vetenskaplig utredning om fler än en forskare står bakom den, och även då måste resultaten hanteras med varsamhet. Skälet till det är att forskning aldrig BEVISAR något. Forskare lägger fram hypoteser som sedan granskas kollektivt. Christiansons tvärsäkerhet rörande vad som är rätt och riktigt strider alltså mot en viktig grundprincip inom vetenskapen, och han diskvalificerar alltså därmed sina egna uttalanden. Det Cederström gör är dock helt legitimt, för hon falsifierar hans hypoteser. Det kan en forskare göra på egen hand, så länge skälen för det anges tydligt. Det är alltid den som hävdar något bestämt som har bevisbördan.
När redaktörerna Nils Wiklund och Ulla Sjöström för den kommande antologin Svensk vittnespsykologi – Utsagepsykologi i teori och praktik valde ut de bidrag som skulle vara med i antologin valde man också detta kapitel. Kapitlet uppdaterades då och kallades "Förhör med barn". Antologin kom ut år 2004.
I kapitlet Förhör med barn sammanfattas central forskning inom området. Den viktigaste forskaren när det gäller barns suggestibilitet är Stephen Ceci och när det gäller vuxna Elisabeth Loftus. De båda forskarna har gedigna publikationslistor och de har också sammanfattat aktuell forskning och publicerat sig tillsammans. Några slutsatser i korthet som framkommit i deras forskning:
1. Förskolebarn mer känsliga för suggestion/påverkan än äldre barn. Vuxna kan också ändra sina berättelser om de utsätts för suggestiv frågeteknik.
2. Fastän små barn kan ge korrekta beskrivningar av händelseförlopp är de lättpåverkade också när de gäller kända detaljer och händelseförlopp, även sådant som gäller deras egen kropp.
3. Åtgärder kan vidtas som minskar effekter av suggestion. Det handlar då om frekvens, frågestil och vilka krav som ställs till exempel i en förhörssituation.
a. Mindre sannolikt att barnets vittnesmål är förvrängt om det förhörts bara en gång. Det är dock svårt att i praktiken veta hur många gånger ett barn frågats ut, till exempel av föräldrar, innan ett polisförhör.
b. Intervjuare som inte ställer frågor av suggestiv karaktär, det vill säga en intervjuare som inte har en bestämd uppfattning från början, som inte repeterar slutna, val/alternativfrågor, ja/nej-frågor eller frågor som antyder ett visst händelseförlopp.
c. Intervjuare som är tålmodiga, ickedömande och som inte skapar kravsituationer, där till exempel vissa svar belönas har störst möjlighet att få korrekta beskrivningar från barnet.
Alla som sett dokumentären inser att utredarna i fallet Kevin bryter mot samtliga ovanstående punkter. Och man gör det inte bara med stöd från Christianson, han uppmuntrar dem även. Hans debattartikel handlar överhuvudtaget inte om forskning, den handlar om att försöka försvara Christiansonsheder, vilket är djupt oetiskt. Två små barn och en hel familj har fått sina liv förstörda, och sedan lades locket på, tills journalisterna började intressera sig för fallet. Än en gång visar det sig vilken viktig roll grävande journalister har i byggandet av ett hållbart samhälle. Vetenskapens roll i utredningen av Thomas Quick och i Macciarinifallet och även här är en skamfläck. Det är inte vetenskap man ägnar sig åt när man agerar som Christianson. Min kritik handlar inte så mycket om honom som person, utan om synen på forskning i samhället. Vad är kunskap och hur används forskningens resultat? Det borde vi tala mycket mer om, liksom om frågan vad som händer och vilka risker vi utsätter oss för när forskning likställs vid näringsverksamhet, konkurrensutsätts, målstyrs och utvärderas med avseende på mätbara resultat. Kanske är det ekonomiskt försvarbart, men vad är i så fall ett människoliv värt? Vad har en sådan som Christianson kostat samhället, och hur har han mage att idag försvara agerandet som visas upp i dokumentären, särskilt efter kritiken mot hans medverkan i utredningen av Quick? Att han och övriga inte visste då är en sak, men att man fortfarande hävdar att man hade rätt är obegripligt
Grundläggande är också enligt Ceci och Bruck att den som förhör barn, har ett vetenskapligt förhållningssätt och hela tiden arbetar med alternativa hypoteser kring ett händelseförlopp.
I mitt kapitel tar jag också upp Ray Bulls Government´s memorandum of Good Practice Interviewing Children, som etablerades 1992-1993. Denna rekommendation för hur barn bör förhöras baseras på forskning också från en stark tysk forskningstradition inom området.
Ray Bull menar precis som Ceci och kollegor att barn helst bara bör förhöras en gång. Om barnet verkar oroligt i förhörssituationen bör intervjuaren undersöka om det hör samman med det barnet har berättat eller att det är själva förhörssituationen som skapar oro hos barnet. Om man kommer fram till att det är det senare alternativet som skapar oro hos barnet, bör förhöret direkt avslutas enligt Bull. Det är ett helt annat barnperspektiv än det Christianson säger sig företräda.
Bilderna av den apatiska sjuåringen som fastlåst i en omöjlig och väldigt pressad situation, efter fyra timmars övergrepp av ibland två vuxna, som vägras kontakt med sin mamma, kommer jag att bära med mig så länge jag lever. Och jag skäms över och ber om ursäkt å forskningens vägnar, för vetenskapens försåtliga inblandning i detta och så många andra liknade fall där man anfört bortträngda minnen som bevis för att komma till ett avslut. Hur många fler fall finns det där människors liv slagits i spillror av forskare och andra som strävat efter att nå ära och berömmelse, och som jagat resultat och måluppfyllelse? Jag vet inte, men tycker mig på goda grunder ha identifierat ett enormt behov av samtal om kunskapssyn och vetenskapens roll i samhället.