lördag 19 augusti 2017

Lärare vs pedagoger

Allt fler lärare kallar sig pedagoger. Jag tycker det är problematiskt. Pedagogik är ett vetenskapligt ämne där man forskar om olika aspekter lärande, och lärare är ett yrke. Pedagogik är ett viktigt verktyg i lärarens verktygslåda, men det är långt ifrån det enda och heller inte självklart det viktigaste. När lärare kallar sig pedagoger gör det något med synen på ämnet pedagogik. Och när insikten om att allt kanske inte står rätt till i skolan och utbildningssystemet, att kunskapen befinner sig i ett slags kris, kommer det att framstå som att PEDAGOGIK är den självklara lösningen, som att det är mer pedagoger vi behöver och mer pedagogik. Pedagogikämnet tilldelas därigenom makt, det vill säga tolkningsföreträde och får ett otillbörligt stort inflytande över läraryrket. Läraryrket är långt mer komplext och mycket bredare än pedagogikens snäva fokus på lärande.

Pedagogisk forskning handlar dessutom om saker och aspekter av lärande som långt ifrån alltid rör lärares vardag i skolan och det som händer i mötet med elever, föräldrar, skolledare, styrdokument och så vidare. Lärare och pedagoger (det vill säga pedagogikforskare) är två olika professioner, det är detta jag vill uppmärksamma och diskutera. Jag tror vi måste göra det för att kunna förstå vad som kan och behöver göras för att återupprätta kunskapen och den svenska skolans rykte. Lärare har ansvar för kunskapen i samhället och på lärarnas axlar vilar ett tungt ansvar. Med ett allt för tydligt fokus på pedagogik och didaktik, hamnar KUNSKAPEN i skymundan och riskerar att betrakta som ett slags formalitet. Jag möter allt oftare den synen, i debatter om skolan och även den högre utbildningen, att när kunskaperna börjar dala är det mer och bättre PEDAGOGIK som är lösningen. Jag håller inte med om det. Vad som behövs i skolan och utbildningssystemet är en bredare lärarutbildning som ger en bättre förståelse för läraryrkets komplexitet, där kunskapen och elevernas lärande står i centrum.

Lärare behöver först och främst vara insatta i ämnet de undervisar i. Ämneskunskap är det absolut viktigaste att fokusera på i en kunskapsskola. Sedan finns det en rad andra kompetenser som är lika viktiga: pedagogik, didaktik, psykologi, organisering, logistik, konflikthantering, samt kritisk analytisk förmåga. Som sagt, läraryrket är ett av de mest komplexa yrkena som finns och om lärare börjar kalla sig pedagoger reduceras komplexiteten och får yrket att framstå som något annat än vad det är. När lärare talar om sig själva som pedagoger placerar sig hela lärarkåren i en olycklig beroendeställning till forskarna i pedagogik. Lärare/pedagoger uppfattas som mindre värda än pedagogikforskarna, och pedagogerna förvandlas till kungar över skolan och får makt i samhället. Det är inte bra för någon. Pedagogik är ett viktigt ämne, men det är inte viktigare än andra ämnen och pedagogik kan aldrig ersätta ämneskunskaper.

Pedagogikämnets särställning i samhällsdebatten, utbildningssystemet och forskningen behöver diskuteras. En sak som verkligen behöver diskuteras ingående är pedagogikämnets inneboende fallenhet att dyrka så kallade gurus. Inom pedagogikämnet finns en lång tradition av att kollektiv ansluta sig till en skola: Den sociokulturella skolan där Roger Säljö är ledaren, till exempel. Och inom respektive skolbildning är hierarkin strikt och disciplinen järnhård. Man ansluter sig till en pedagogisk grundsyn och sedan kämpar man för dess inflytande i den pedagogiska världen. Lärare börjar tala om sig själva och ser sig som pedagoger tvingas de förhålla sig till denna ämnesspecifika egenhet, vilket gör att läraryrket blir mindre självständigt, mindre kritiskt och mer fokuserat på annat än KUNSKAP.

Lärare är ett komplext yrke som pedagogiken behöver närma sig med lite mer respekt och ödmjukhet. Lärare är lärare, och pedagogik är ett vetenskapligt ämne bland andra. Jag tycker det är oerhört viktigt att förstå och uppmärksamma skillnaden. Inte minst är det viktigt om vi vill återupprätta lärares auktoritet i klassrummet, vilket blir svårt om lärare betraktas som och ser sig själva som pedagoger eftersom pedagoger forskar i pedagogik och skolan därmed kommer att dirigeras inifrån akademins elfenbenstorn. Lärare är ett samhällsbyggande yrke och lärare behöver kunna känna stolthet, vilket blir svårt om man kallar sig pedagog eftersom det kräver en forskarutbildning i pedagogik. Om alla strävar efter det kommer lärarkåren att krympa betydligt, vilket vore förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land.

Det är inte fler pedagogikexperter skolan behöver, utan fler LÄRARE och lärarnas makt över yrket behöver återupprättas, över hela linjen. Lärare utgör den grund som skolan och hela utbildningssystemet vilar på. Att pedagogikämnet gör anspråk på den positionen och får gehör för sin strävan efter makt (pengar) och inflytande är djupt beklagligt och väldigt olyckligt. Pedagogik är viktigt, som sagt. Jag är ingen kritiker av pedagogiken, det är ämnets anspråk jag reagerar på. Kunskap är enormt mycket mer än pedagogik, och det finns inga enkla lösningar på ett så pass komplext problem som de utmaningar som landets lärare ställs för i klassrummen runtom i Sverige. Accepterar vi att lärare kallas och ses som pedagoger kommer lärarnas yrkeskompetens att utarmas, yrkets komplexitet att förnekas eller bortträngas och kunskapen förflackas.

fredag 18 augusti 2017

Hur lågt kan kraven i en högre utbildning sänkas?

Tillåter vi att det växer fram en föreställning i samhället om att antagningsbeskedet till en utbildning är ett slags garanti för en högskoleexamen kan vi lika gärna lägga ner högskolan och lägga de pengarna på annat istället för då har begreppen UTBILDNING och KUNSKAP förvandlats till något annat. Vi är med stormsteg på väg i en sådan riktning, vilket oroar mig. Det enda regeringen och ansvariga för en utbildning kan utlova och garantera är TILLGÅNGEN till utbildningar och MÖJLIGHETEN att studera på högskolan. Lärare och (hög)skolor är och kan aldrig vara producenter av kunskap, bara möjliggörare och skapare av förutsättningar. Ansvaret för kunskapsutvecklingen är alltid individens. Varifrån kommer villfarelsen att jag som lärare har ansvaret för att mina studenter klarar sig?! Det är en tanke hämtad från näringslivet, en marknadsföringsstrategi som visar vad som prioriteras i samhället idag; ekonomi. Kunskapens egenvärde har devalverats och kan möjligen accepteras som underhållning (i lekprogram på TV, vilket jag skrivit om tidigare. Här och här, till exempel). Mitt hjärta blöder och jag kämpar med uppgivenheten. Att blogga om eländet för att försöka göra vad jag kan för att sprida förståelse för vad vi håller på med och vilka risker vi utsätter oss och samhället för när vi behandlar kunskap och organiserar utbildning på de sätt vi gör idag, i enlighet med principer hämtade från marknaden och produktionsstrategier inspirerade av tillverkningsindustrin. Kunskap är INTE en vara som andra. Kunskap är något annat än fakta och evidens. Kunskap är själva FÖRUTSÄTTNINGEN för samhällets långsiktiga hållbarhet. Högskolans uppgift är att fostra ansvarstagande, självständiga, kritiskt analyserande och intellektuellt drivna medborgare som kan värna demokratin.

Med tanke på vilken typ av studentärenden jag redan idag tvingas lägga (alldeles för mycket) tid och energi på -- vilket stjäl uppmärksamhet, inspiration och kunskapslust från alla studenter som läser på högskolan av rätt skäl och med rätt inställning, alltså alla studenter som tar eget ansvar för studierna och som verkligen vill lära sig, fördjupa sina kunskaper och utvecklas som människor -- späs oron för högskolans kunskapskvalitet, som jag redan kämpar med, på än mer. Hur lågt kan kraven sänkas, och hur mycket ansvar för genomströmningen på kurserna jag undervisar på menar ansvariga politiker är rimligt att jag tar, innan den högre utbildningen upphör att vara både HÖGRE och UTBILDNING?

En viktig poäng, och, vill jag hävda, själva poängen med högre utbildning, det som gör utbildningen högre, är att man som student bevisar både för sig själv och framtida arbetsgivare att man kan ta eget ansvar, lyfta sig upp och över sina tidigare kunskaper och inte bara lära sig om utan även själv bidra till utvecklingen av ny kunskap. Den poängen håller idag och med stöd i den dominerande kunskapssynen på att försvinna, och därmed håller högskolan på att förvandlas till en förläggning av gymnasiet. Det är olyckligt av många skäl, men allvarligast är att alla vi som har en äldre examen och som läst på högskolan när högre utbildning verkligen var HÖGRE, maktlösa tvingas se på när våra examinas värde devalveras, vilket i förlängningen riskerar att urholka tilliten till och förtroendet för forskningen. Så har det nog i och för sig alltid varit, men idag är förändringshastigheten så pass snabb att det snart är relevant att tala om detta i termer av hyperinflation.

Faktum är att jag idag undervisar och forskar i en högskolevärld som är väsensskild från den jag själv skolades till akademiker i, och det ställs idag helt andra krav både på mig som lärare och på studenterna. Där mina lärare mötte studenter som tog eget ansvar för sina studier möter jag idag i allt högre grad "studenter" som agerar som kunder och som kräver att jag ska ta ansvar för att de klarar studierna och får sin examen. Jag instämmer därför i vad Inger Enkvist skriver i SvD, och delar hennes oro över riktningen i dagens högskolepolitik. Hon skriver,
Sverige är på väg att genomföra samma kvalitetssänkning vid universiteten som redan skett i grundskolan. Det är den enda slutsatsen man kan dra av intagningskraven till högskolan.
Jag är för breddad REKRYTERING, men oroas över att det inte stannar där, över att uppfattningen sprider sig om att antagningen till högskolan är ett slags garanti för examen. Det finns fog för oron, inte minst när man läser Hellmark Knutsson svar på kritiken mot förslaget om ändring i högskolelagen, där särskilt en mening har satt sig som en tagg i mitt hjärta. Hon skriver att, "studenterna ska få möta en pedagogik som inte utgår från traditioner, utan som utgår från vetenskap om lärande", vilket jag uppfattar som ett slag i ansiktet. Hela min utbildning och ansträngningarna och uppoffringarna jag underkastat mig för att bli forskare, allt jag lärt mig om kunskap och kunskapsutveckling, avfärdas i en mening. Om vi accepterar att HÖGRE utbildning står och faller med pedagogiken är utbildningen inte högre, den är en förlängning av gymnasiet och därmed förvandlas högskolan till ett gigantiskt resursslöseri. Vi har ju redan ett gymnasium, eller har det förvandlats till en förlängning av högstadiet? Vad menar vi med UTBILDNING idag och hur ser vi på kunskap och lärande?
Svenska universitetslärare i olika ämnen har om och om igen påpekat att det tas in studenter i högskolan med svaga kunskaper bland annat när det gäller att läsa och skriva svenska, trots att högre utbildning betyder att man ska överblicka stora textmassor med nytt innehåll.
Den lägsta godkända nivån från gymnasieskolan, numera kallad E, ger allmän behörighet till högre studier, fast elever med E brukar läsa så lite de kan. I en ny utredning om tillträde till högskolan (SOU 2017:20) sägs det att alla sökande ska antas ”som har de kunskaper som behövs” och ”som har förmåga att tillgodogöra sig utbildningen”. På de 474 sidorna nämns universitetslärarnas synpunkter på någon enda sida. 
Dessa påpekar att svaga studenter kräver mycket extra hjälp men ofta hoppar av trots hjälp. Med andra ord ligger den verkliga nivån för att kunna studera vid högskola väsentligt högre än den nivå där man kan bli antagen.
Jag välkomnar som sagt en breddad rekrytering till högskolan. Jag vill att alla ska få chansen att läsa på universitetet. Men om vi förändrar innebörden i ordet HÖGRE utbildning och ersätter självstudier med pedagogik samt anpassar undervisningen till studenter med lägre förkunskaper är det inte längre en universitetsutbildning, och examen man tar är bara en universitetsexamen på pappret. Det som oroar mig mest är hur lite man bryr sig om kunskapen och hur mycket man litar på de så kallade mål- och kvalitetssäkringssystemen (som bara fungerar i teorin, inte i praktiken, i alla fall inte så länge genomströmningen är kopplad till högskolans ekonomi). Låt gärna fler försöka studera och anta så många som möjligt till högskolan, men ska utbildningens kvalitet kunna bibehållas och värdet av examen hållas intakt över tid måste kunskapen placeras i centrum. Om studenterna inte klarar av att nå upp till kraven är det där problemet finns, inte hos lärarna eller högskolorna. Ansvaret för studier och kunskapsutveckling är, och kan bara vara individens, aldrig någon annans!
Dagens system bygger på tanken att elever som inte använt studietiden väl på högstadiet och gymnasiet samtidigt kan läsa ett nytt ämne på högskolenivå och ta igen det de inte lärt sig tidigare. Utredningen säger också att högskolan ska ta vid där gymnasiet slutar. Fortsätter man att ha behörighetsgränsen vid ett E och samtidigt kräva att högskolan ska anpassa sig till den nivån, är detta receptet för en tillbakagång i kvalitet.
Aldrig har det talats så mycket om kvalitet som idag, trots att så många lärare på högskolan är överens om att kvaliteten sjunker. Mer av samma kommer aldrig att lösa problemen och återupprätta kunskapen. Det finns inga enkla lösningar. Kunskapen kan bara utvecklas och den högre utbildningen kan bara bli och vara högre i ett samhälle där många bryr sig om kunskapen. Vi är fixerade vid mätningar, jämförelser och nyckeltal, men det är inte där som kunskapen finns. Kunskapen uppstår och växer mellan människor och den kan aldrig bli mer värd eller få större betydelse och genomslag i samhället än vad vi tillåter den.

En en verklig utbildnings- och kunskapspolitik måste bygga på lärares frihet att göra det lärarna vet fungerar. Idag betraktas lärares (och det gäller alla lärare på alla nivåer) kunskaper, erfarenheter, engagemang och intresse för lärande, som ett problem, som ett hinder för utbildning och utveckling. Lärare betraktas som ett slags mänsklig faktor i utbildningsmaskineriet och ersätts därför med evidensbaserade regler, kontrollsystem, utvärderingar, administration, dokumentation och så vidare, vilket gör att tiden för kärnverksamheten minskar med tiden och i takt med att nya moment tillförs utan att tiden utökas. Tiden för lärande och lärares fortbildning minskar istället eftersom utbildningsverksamhet liksom all annan verksamhet "måste" effektiviseras eftersom kostnaderna aldrig får öka. Först när vi kollektivt inser att det är en omöjlig ekvation och verkligen gör något för att placera kunskapen i centrum kan vi hoppas på en högre utbildning igen.
Förutom en alltför låg lägstanivå har vi problem med betygens likvärdighet, eftersom inte alla betyg baseras på ett gemensamt nationellt prov. Man får det distinkta intrycket att politikerna inte vill att kunskaperna hos dem som kommer från yrkesprogram och folkhögskolor eller har svenska som andra språk jämförs med kunskaperna i ”vanlig” svenska från studieförberedande program. Man kan tala om diskriminering mot de elever som kan tänkas ha de bästa kunskaperna.

De nationella proven, den enda mekanismen för att betygen ska vara jämförbara, fyller inte sin funktion, eftersom det finns så många undantag: Elever på studieförberedande program på gymnasiet ska ha svenskbetyg från tredje årskursen, s.k. Svenska3, och de ska ha gjort nationellt prov.
Elever på yrkesprogram kan läsa Svenska3 för att få högskolebehörighet, men varje skola bestämmer om deras elever behöver göra nationellt prov, dvs. det är i praktiken inte obligatoriskt. 
Elever i svenska som andraspråk får ett betyg i svenska som andraspråk på nivå 3, baserat på annan kursplan. De gör nationellt prov, men betygskraven är annorlunda.
Elever vid folkhögskolor kan få behörighet som motsvarar gymnasiet, men de får inte betyg utan ett omdöme, och de skriver inte nationellt prov.
Betygens betydelse är ALLDELES för stor i dagens system, och anledningen till att det blivit så är den helt ogrundade och orimliga uppfattningen om att det går MÄTA kunskap och att lärare kan intyga elevernas verkliga kunskaper och framtida potential att tillgodogöra sig kunskap.
Om utbildningspolitikerna menar allvar med Sverige som kunskapsnation bör de omedelbart skriva in i sina program att lägstanivån till högskolan ska höjas. Rättssäkerheten kräver också att alla bedöms på samma sätt.
Som sagt, jag ser inte lägre ANTAGNINGSKRAV som ett problem egentligen. Problemet är att antagningen allt mer, och med ansvariga politikers goda minne, kommit att uppfattas som en garanti för examen. Kommer man bara in på högskolan är man i hamn, för misslyckas man som student är det lärarnas och högskolans problem, inte studenternas.  

torsdag 17 augusti 2017

Sanningens olika ansikten

Det kom ett mail. Jag blev glad och inspirerad. Mailet innehöll en fråga, som jag vill lyfta och reflektera över här också, inte bara i mitt svar till frågeställaren. Frågan var kritisk, men ställdes med respekt. Tänk om det var så vi möttes i samhället, om det var så vi talade med varandra. Kritiskt men respektfullt och med nyfikenhet. Överens måste man inte vara, ofta bör det inte ens vara målet. Särskilt inte om målet med utbytet är kunskap och bättre förståelse. Frågor och svar som rör intellektuella ämnen blir destruktiva om utbytet utvecklas till debatt som handlar om att vinna eller sätta den andre på plats. Det avgörande i ett samtal är att man vill och försöker förstå varandra, då kan båda eller alla om man är flera lämna samtalet med bättre kunskaper och ökad förståelse även om. man inte är överens.

Frågan jag fick handlade om sanning; närmare bestämt om mitt sätt att använda begreppet sanning här på bloggen. En poäng med att publicera utbytet här på bloggen är att fler bjuds in i utbytet. Jag tror inte jag har skådat ljuset och kommit fram till det definitiva svaret, jag vill samtala och om någon vill lägga till något, hittar felaktigheter eller kan förklara bättre är ni välkomna in i samtalet.

Klipper lite i mailet och fokuserar på frågan. Hen som skrev får vara anonym eftersom mailet skickades till mig privat. Hen skriver:
Bland annat kan jag inte riktigt få ihop hur du ser på sanningsbegreppet. Jag tog mig för att saxa ut stycken ur olika bloggposter där du skriver om sanning och jämförde dessa och utifrån i alla fall detta så kan jag inte se annat än att du använder termen sanning på många olika sätt - att du ger ordet "sanning" flera olika betydelser/begrepp som dessutom är varandra uteslutande.

Jag skulle vara glad och tycka att det vore intressant om du orkar och vill förklara hur du ser på sanning! Är det en term som betyder olika i olika sammanhang och när har det i så fall vilken betydelse? Har du ändrat uppfattning över tid?
Citaten nedan är hämtade från mina bloggposter, och jag vill passa på att än en gång tacka mailförfattaren för ett grundligt arbete som visar på noggrann läsning, vilket glädjes mig och värmer mitt lärar- och forskarhjärta. Jag skriver alltså, på olika ställen på Flyktlinjer, följande om sanning:
”Man vill veta: Finns sanningen, eller inte? Tala om hur det är! Om det ändå var så enkelt. Verkligheten är mer komplex än så. Sanningen både finns och inte. Det beror på, och förändras beroende på kontext och fråga. Även relativismen är relativ. Även efter att relativismen upptäckts, eller hur man nu ska se på saken, finns det både behov av och förekommer saker som är sanna, absoluta och universella.”

”Sanningen är att livet är det som händer mellan födelsen och döden.”

”Relativism är sanningen, om verkligheten inte liknar människans föreställning om den.”

”Om det verkligen var kunskapen som stod i centrum skulle Avpixlat och andra relativistiska medier aldrig få den makt de har idag. Verkligheten är som den är, den tror man inte på.”

”Det är detta som är postmodernismens viktigaste bidrag till vetenskapen: Insikten om, eller snarare verktyg för att inse och hantera insikten, att det inte finns några absoluta fundament eller givna sanningar. Det är inte hittepå, det är sanningen och den gör vi bäst i att lära oss hantera.”

”Donald Trump är USAs nästa president. Det är ett faktum som ingen kan ifrågasätta."

”Tron på sanningen måste överges, för bara då kan verkligheten undersökas VETENSKAPLIGT.”

”Vetenskap som har som mål att söka sanningen, vad är det om inte ett slags avbildning. Sanningen är en upprepning, en imitation. Målet med att säga sanningen är att upprepa det man redan vet, så exakt som möjligt. Sanningen är konserverande, den låser fast och hindrar utveckling och förändring.”

”Beskriver man verkligheten kan man så klart inte ha några förutfattade meningar om den, på något sätt. Detta menar jag inte är hittepå. Om sanningen är att sanning är sanning är ett högst relativistiskt begrepp, ja då är det ju så. Förstår inte vad som är motsägelsefullt med det?”

”Efter att Donald Trump valts till president är det frågor som måste tas på allvar, för han byggde sin valkampanj till världens mäktigaste ämbete på lögner och han är en klimatförnekare som omger sig med människor som litar mer på makt än på vetenskap.”

”Antingen eller, vinnare eller förlorare. Sanningen är dock att ingen sida någonsin har rätt, eller att båda alltid har det. Sanningen är att sanning är ett ord, en tanke. På samma sätt som Gud inte har skapat människan till sin avbild (det är människan som skapat Gud till sin avbild), är sanningen alltid på min och det goda och rättas sida, oberoende av var man står. Därför blir också de andra ett hot.”

”Sanningen om sanningen är att ingen äger den, det är den som äger oss och vi måste alla anpassa oss efter den.”

”Sanningen är en föreställning om ett tillstånd. Utan människor finns ingen sanning. Det är en definition, inte något som existerar i kraft av sig själv. Världen är som den är. Det är människor som tvistar om vad som är rätt och sant, inte verkligheten. Livet och tänkandet är fyllda av paradoxer.”

”Sanningen är det vi söker, inte vetenskapens resultat. Sanningen befinner sig alltid just bortom det vetbaras horisont. Alldeles runt hörnet, precis vid gränsen fast hela tiden på fel sida om den. Och så kommer det alltid att vara. Vad skulle forskarna annars syssla med? Om allt som går att veta redan är publicerat och tillgängligt, vad skulle vi då göra med tiden som livet består av?”

”Sanningen för sanningens skull leder till tomhetens triumf, för sanningen är en exakt avbild av det som redan finns, det vi redan har. Meningen med livet handlar om att utmana gränsen för det vetbara.”

”All forskning handlar på ett eller annat sätt om verkligheten, och all kunskap om verkligheten är bra och viktig. Allt som kan öka förståelsen för hur allt hänger samman och vilka förutsättningar som finns för förändring är viktigt att värna och vårda. Kunskapen har ett egenvärde, och bara de samhällen och kulturer som förstår det kan utvecklas till verkliga kunskapssamhällen.”

”Kunskap är ett svårt ämne för det finns ytterst få GIVNA svar. Kunskap är inget man har, det är något man söker och vetenskap handlar inte om att bevisa något.”

”Tyvärr finns det en utbredd missuppfattning i samhället att postmodernism skulle handla om förnekelse av sanning. Det stämmer inte.”
Jag läste igenom frågan noga, och svarade sedan tämligen omgående att jag menar följande, att det är så här jag tänker kring sanning:

1. Sanning är ett ord (ett ord som betyder lite olika saker för olika människor och därför är det viktigt, om det är kunskap vi vill ha, att vi samtalar om detta så förutsättningslöst vi kan och inte utgår från att det finns en enda korrekt och möjlig definition).

2. Världen så som den är och fungerar bortom och utan hänsyn tagen till människors uppfattningar om den, är ett sätt att se på sanningen, men dit når vi inte eftersom människan bara kommer i kontakt med världen genom sina sinnen.

3. Sanning är målet för vetenskapen, inte resultatet. Och det är svårt att komma överens.

4. Sanningen, det vill säga det man ser när man betraktar och undersöker världen, beror på vilket perspektiv och med vilka utgångspunkter man undersöker världen. Som man frågar får man svar; vilket inte betyder att sanningen i sig är relativ.

5. Sanningen uppfattas som relativ om man undersöker olika vetenskapligt godkända resultat och hur olika forskare inom olika discipliner, under olika perioder i historien, undersöker världen. Även om man undersöker samma sak kommer man fram till lite olika resultat (men vad som hest kan man inte komma fram till och fortfarande kalla sanning), men det betyder inte att världen är relativ. Kanske skulle man kunna säga att världen är större än vetenskapen som försöker fånga in och beskriva delaspekter av helheten.

6. Forskarens grad av makt och inflytande påverkar hur det som sägs tas emot och hur olika svar bedöms, därför uppfattas det som om världen är en och den samma och att vissa forskares svar är bättre än andras, även om alla resultat som klarar av en vetenskaplig granskning är lika giltiga.

7. Det finns mig veterligen bara tre kriterier för sanning: Logisk konsistens (koherens), överensstämmelse med det som går att iaktta (korrespondens) och det som fungerar (pragmatiskt). Vi har bara tillgång till det vi ”vet”, och verkligheten ligger bortom det. All kunskap är förmedlad.

8. Det finns en massa saker som är meningslöst och korkat att ifrågasätta, som till exempel att Trump valdes till president i USA. Och ska vi komma någon vart rent intellektuellt och kunna utveckla kunskap måste vi i varje fall bestämma oss för vilka strider som är värda att ta för ”sanningen”.

Efter någon dag fick jag ett nytt mail som svar, och där stod följande att läsa. Mailförfattaren inledde med att redogöra för sina utgångspunkter på följande sätt:
När vi samtalar så är ju nästan alla ord vi använder helt okomplicerade och betydelsen av dem är klar för alla parter. Men viss enstaka ord kan betyda olika saker för olika personer och eller i olika sammanhang. När ord betyder olika saker i olika sammanhang så leder det oftast inte till några problem så länge vi är medvetna om sammanhanget. Men när orden betyder olika för olika personer, eller tillåts byta betydelse från gång till gång, så leder det lätt till missförstånd. 
Jag upplever det som att du ofta återkommer till ordet (termen) sanning men att du ger denna term olika begrepp från gång till gång, dvs att du låter termen "sanning" omfatta olika betydelser i olika sammanhang. Därför blir jag undrande inför vad du egentligen menar. Ena gången tycks sanning betyda "överensstämmelsen mellan en utsaga och den verklighet som utsagan uttalar sig om", andra gånger säger du att "sanningen" inte finns eller att den är relativ eller någonting annat. Min upplevelse är att du låter termen "sanning" beteckna olika begrepp och att detta leder till att det du säger blir svårt att förstå/lätt att missförstå.

Kan du förstå denna ståndpunkt?
Håller du med?

Vidare skulle jag vilja hävda att termen sanning så klart både historiskt och i nutid får och har fått olika begrepp/fått täcka olika betydelser. Detta är så att säga en sanning om termens "sannings" historiska och nutida användning. Men även detta är ett starkt argument för varför det är viktigt att definiera begreppet och sedan vara konsekvent i användningen av termen. 
Om jag ber dig "hämta smöret i kylskåpet" och du gör det och jag då blir arg och skäller på dig eftersom jag egentligen menade att du skulle "ta ut hunden på en promenad", ja då har jag bytt begrepp för termerna "hämta", "smör", "i" och "kylskåp". Även om detta exempel är larvigt så är det samma princip: om ett ord får byta betydelse hipp som happ så är det svårt för mottagaren att förstå.
Nu hade jag börjat jobba och fick annat att tänka på. Överrumplades av jobbets alla krav, men svaret lämnade mig ingen ro och jag tänkte mycket, länge och noga, innan jag svarade följande: Jag har verkligen tänkt igenom dina frågor och reflektioner nu. Fast jag har haft svårt att formulera ett svar. Det känns lite som vi talar förbi varandra. För jag menar att sanning inte är något annat än ett ord, och det ordet kan förklaras och förstås på en rad olika sätt. Det kanske kan uppfattas som att jag är inkonsekvent, men det är dels begreppet som placeras i olika kontexter, dels är det olika beskrivningar och användningar av olika versioner av begreppet. Eftersom vi aldrig når fram till verkligheten i dess ”rena” form går det inte att finna ett enda, logiskt konsistent begrepp för sanning. Det vore att göra våld på verkligheten.


Jag håller inte med om att liknelsen med smöret är tillämplig här, för hämta och smör är ord/begrepp som till skillnad från sanning är något konkret och som handlar om vardagens organisering. Sanning är ett abstrakt begrepp, som ingen lyckats beskriva på ett sätt som alla kan ställa upp på. Det spelar därför ingen roll hur mycket vi människor önskar oss att det fanns en konsistent och stringent definition, för det vore som att önska att man var någon annan. Verkligheten är som det är och människans språk är imperfekt, det är ett faktum som är lika orubbligt som naturlagarna.

Nu är jag osäker. Tänker jag fel, missförstår vi varandra eller är frågorna (eller svaren) felformulerade. Jag har ju inte själv forskat om sanning och inte filosof av facket, jag har dock tänkt väldigt mycket kring frågan under lång tid och det jag kommit fram till ligger ju till grund för min forskning om kultur. Alla synpunkter, tankar och reflektioner är välkoma och mottas med tacksamhet. Jag via inte ha rätt, jag vill lära mer och förstå bättre och tror aldrig jag blir färdig. Ämnet är inte riktigt av den karaktären. 

Till tänkandets försvar

Förre presidenten i USA, Barack Obama, var en TÄNKARE, en filosofisk ledare. Han ersattes med en handlingen man, en doer. Donald Trum kommer från näringslivet. Han lovade att återupprätta Amerikas heder, och han skulle bli den bäste ledare världen och världshistorien skådat. Trumps tankar låg helt i linje med medborgarnas önskningar. Hans mål var ambitiösa och hans löften generösa; dessutom skulle skatten sänkas. Vem vill INTE ha en sådan ledare? Jag är ironisk, och denna bloggpost handlar om tänkande, om förmågan att tänka som håller på att förflackas i samhället. Ett lands chanser att överleva och utvecklas står och faller med befolkningens SAMLADE intellektuella förmåga. Det är genomsnittet som räknas, inte ledarens förmåga. Obama var en klok ledare, men han verkade i ett land som inte verkar uppskatta klokskap. Hans löften till befolkningen var dock helt andra än dem Trump gick till val på. Vi måste arbeta TILLSAMMANS sa Obama i sitt installationstal, och kanske kommer vi ändå inte att klara krisen. Det är i alla fall så jag mins talet. Yes we can, sa Obama. Men bara tillsammans. Nu blev det inte riktigt så. Amerika ville något annat, och vi får se hur det går.

Jämför de båda presidenternas Twitterkonton och skillnaden blir omgående uppenbar. Obama följer en hel massa människor (bland annat mig, vilket jag är enormt stolt över). Trump följer bara sina egna konton, sina närmaste vänners och familjen. Obama satsade på dialog och var en lyssnare. Trump väljer anfall som bästa försvar. Obama värnade fria medier och välkomnade granskningar. Trump anklagar medierna för falska nyheter, trots att det är uppenbart för alla att han har fel. Trump använder Twitter som en megafon och försöker förföra befolkningen, och förgöra sina fiender, vilka blir fler och fler. Obamas tweets var och är ofta poetiska och fyllda av vishet. Trump söker endast uppmärksamhet och agerar som en överförfriskad och (enligt egen utsaga) oförrättad middagsgäst och legitimerar den redan hårda ton som fått många att känna tveksamhet inför mediet. Obama visade vägen och inspirerade folket; han försökte och gjorde vad han kunde i parlamentet. Trump pekar med hela handen och kör med hisnande hastighet, dödsföraktande, rakt mot avgrunden.

När jag ställer de båda ledarna bredvid varandra och jämför ser jag en ödmjuk, välartikulerad, klok och intellektuell tänkare, och en burdus, obildad, narcissistisk företagsledare med grandios personlighet. Det är bra två människor, men båda är del av den exklusiva skara individer som innehaft förenta staternas och världens mäktigaste ämbete. Båda valdes av folket till ledare för USA. Ingen ledare i världen kan ensam uträtta underverk. Förväntningarna och förhoppningarna som folket knyter till politikerna är därför enormt intressanta. De säger något om landets intellektuella förmåga. Obama var som sagt en ödmjuk tänkare, och Trump är en arrogant entreprenör. Med Obama tvingades folket ta ansvar medan Trump lovar att han ska fixa allt till det bästa på eget hand. Det är lättjan och oviljan att ta ansvar, som vann för snart ett år sedan. Vi ser samma tendens här i Sverige. Populism lockar och enkla lösningar förför många. Det är olyckligt på så många olika sätt. Det är inte så man bygger ett land. Inte bara makten utgår från folket i en demokrati, det gör även ANSVARET för samhället och dess långsiktiga hållbarhet. Överger medborgarna principen att samhället är en helhet som alla är del av -- oavsett vilket skäl man anför som försvar: röra om i grytan, girighet, egoism eller det mest patetiska, att hävda att man är realist. -- är det förödande.

Det finns inte en enda eller någon yttersta orsak till problemen i samhället, men för att lösningar ska kunna utvecklas och få genomslag i samhället behöver tänkandet återupprättas och kunskapen uppvärderas. Därför bloggar jag. Jag skriver för att utvecklas som tänkare och för att visa på tänkandets möjlighet. Flyktlinjer är en hyllning till tänkandet som är nyckeln till kunskap. Ett samhälle som inte förstår betydelsen av eftertänksamhet, reflektion och samtal; som inte tar sig tid att analysera eller som förnekar samhällets och kulturens komplexiteten; som behandlar alla problem på samma sätt och söker den enda, bästa och mest effektiva lösningen; är ute på tunn is. Det finns inga enkla, enda och effektiva lösningar på KOMPLEXA problem. Enda sättet att komma tillrätta med sådana problem, vilket är just vad vi har att brottas med framöver, är att fokusera på vägen fram och allas gemensamma ansträngningar. Växande klyftor sliter isär samhället och människorna och förvärrar problemen. Och drömmen om handlingskraftiga ledare som löser allt till det bästa försvårar arbetet med integration och hållbarhet. Utan en bred och kollektiv förståelse för hur svårt det är att förvalta ett samhälle, utan insikt om hur komplex kullturen är och utan en generell och vida spridd förmåga hos befolkningen som helhet att TÄNKA är samhället dömt till undergång. Samhällen, i alla fall demokratiska samhällen, står och faller med befolkningens SAMLADE intellektuella förmåga.

Försvaret för tänkandet och mitt bloggprojekt handlar inte om hur det är och jag leder inget i bevis, jag väcker tankar och lockar till gemensam reflektion över tillvaron och framtidens öppenhet och möjlig förändring av samhället. Framtiden är öppen och skapas i kollektiv handling; den har inget mål och slumpens roll i den dynamiska förändringsprocessen är stor. Min forskning om kultur handlar om det som skulle kunna bli, inte om det som är eller vad som är bästa vägen fram. Målet är inte det viktiga, det är vägen som är livet och det enda som betyder något. Hållbarhet är inte ett mål, det är ett tillstånd av tillfällig balans. Därför är ödmjukhet så viktigt, liksom kunskap, bildning och strävan efter vishet. Det handlar om komplexa, mellanmänskliga, värden som kräver ömsesidig respekt. Utan en väl utvecklad, kollektiv förmåga att tänka går det inte att nå hållbarhet. Det finns inga genvägar och ingen ledare i världen kan på egen hand lösa den typen av problem vi står inför och tillsammans har att hantera, för vår egen och alla andras skull.   

Jag ser en oroande glidning i samhället. Vishet betraktas som flum. Bildning ses som onödig lyx, i bästa fall. Och kunskap är det allt färre som förstår. Skolans mål är att så snabbt och effektivt överföra  pålitliga fakta till eleverna, som genom att svara rätt på tydliga frågor med enkla svar får betyg som utgör ett slags valuta i samhället. Kunskap likställs med kapital och det ena ses som lika gott och önskvärt som det andra. Vad är det vi behöver egentligen? Fakta som är tillförlitliga, eller tankar som fungerar och tänkare som kan värdera och hantera kunskap. Jag satsar alla mina pengar och livet på det senare. Förmågan att tänka och kompetensen att värdera tankar är en förutsättning för kunskap, som med tiden kan utvecklas till bildning vilken för vissa leder till vishet. Det tar tid och inga garantier för framgång finns, någonsin, någonstans. Därför är TÄNKANDET en så viktig förmåga. Tänkandet tar den tid det tar och det går inte att tvinga fram några resultat. Stressade och pressade människor får svårt att tänka. Jakten på framgång, resultat, effektivitet och strävan efter måluppfyllelse underminerar grunden för tänkandet som är förutsättningen för kunskapsutveckling. Allt och alla hänger ihop, livet går inte i repris. Det är på allvar!

Låt oss stanna upp och tänka efter. Vad sysslar vi med egentligen, och varför? Hur kommer det sig att vi gladeligen låter oss förslavas av fakta och varför idealiseras den som har tillgång till mest och bäst evidens? Är det inte bara en modern variant på den urgamla men genom alla tider fåfänga längtan efter Messias, frälsaren som kommer utifrån och enkelt löser alla våra problem? Någon annan kommer aldrig att lösa mina problem, och våra problemen måste vi lösa tillsammans. Tänk efter, reflektera. Skaffa dig kunskap. Ta dig tid att analysera. Det är stor skillnad mellan att förklara och förstå. Komplicerade problem kan förklaras genom att brytas ner i delar vars respektive lösningar sätts samman till en fungerande helhet. Gott så, och det ska vi givetvis göra, där och när det fungerar. Alla problem ser dock inte ut så och fungerar inte på det sättet. Livet och tillvaro är fyllda av komplexa problem som bara kan föstås och där det saknas definitiva och entydiga lösningar. För att nå hållbarhet behövs både och, liksom förståelse för var och när som vad är tillämpbart. Tid för eftertanke, tänkande och intellektuell förmåga är därför enormt viktigt, inte bara hos några få utan i samhället som helhet. 

Tänkandet kan inte föra sin egen talan. Det är vårt ansvar att värna, vårda och sprida förmågan. Tänkandet är inte en lösning, det är FÖRUTSÄTTNINGEN för att finna och utveckla lösningar. Förmågan att tänka är den mest grundläggande egenskapen som behövs för att nå hållbarhet. Det är upp till dig och mig att göra vad vi kan av tänkandet och tiden vi har till vårt förfogande. Någon annan kan inte göra det åt oss, oavsett hur klok hen är eller vilka löften som utfästs.

onsdag 16 augusti 2017

Lärares och lärandets drivkrafter

Sedan i måndags är jag i arbete igen. Trivs med struktur och tycker det är skönt att gå upp tidigt. Som jag skrivit om här tidigare vill dock ingen riktig arbetsglädje infinna sig. Det handlar inte om arbetsuppgifterna, inte om kollegorna, arbetsplatsen eller studenterna. Under lång tid nu har jag funderat fram och tillbaka kring frågan vad det är som gör att jag känner som jag gör, trots att jag egentligen inte kan tänka mig ett bättre yrke än det akademiska. Så idag, när jag läste tidningen, snubblade jag över en artikel som gav mig i alla fall en del ledtrådar. Min bristande motivation bottnar i att jag som lärare och forskare drivs och motiveras av sådant som idag allt mer och allt tydligare håller på att rensas ut från utbildningsyctemet. Utbildning är en verksamhet som förundrats i grunden, men inte för att uppdraget förändrats eller för att kunskapen ändrat karaktär. Förändringen har drivits på av helt andra krafter än viljan att veta. Det är den som driver mig. Jag blev först student och sedan doktorand för att det gav mig möjlighet att tillfredsställa min brinnande lust att lära. Problemet är att den elden fortfarande brinner med oförminskad låga, medan arbetet som lektor allt mer handlar om helt andra saker, och studenterna som kommer till högskolan gör det av andra skäl och med helt andra förväntningar än jag och mina akademiska generationskarater.

Artikeln är skriven av Cecilia Garme, och hon pekar på och belyser just dessa saker. Problemet i skolan eller en del av problemet är att lärares drivkrafter ignoreras och skolan och lärandet organiseras efter en helt annan syn på skolans uppgift. Som lektor är jag lite friare, men tendensen är tydlig och det verkar bara vara en tidsfråga innan problemen som allt fler lärare uppmärksammar sprider sig till högskolan. Följande vet vi och är överens om.  
Goda lärare är den viktigaste faktorn för goda kunskapsresultat. Då måste man skapa en skola som överensstämmer med lärarnas egna drivkrafter.
Idag tvingas lärarna underkasta sig ett regelverk och ta på sig en administrativ börda från helvetet för att få chans att få ägna sig åt (eget och elevernas/studenternas) lärande. Jag blev som sagt läkare för kunskapens och lärandets skull, och alla lärare jag känner resonerar på samma sätt. Ändå har lärarutbildningen ett förhållandevis lågt söktryck.
Men hur? Liknelser ger ledtrådar. Varför vill så få bli lärare, när så många vill bli journalister?
Garme pekar på något viktigt när hon lyfter frågan om drivkrafter och reflekterar över vilka utbildningar som lockar mest och drar till sig flest sökande.
En materialistisk hypotes om motiv kan inte förklara differensen. Det är lärarstudenterna, inte journalisterna, som kan se fram emot fasta jobb snabbt efter examen och trendmässigt stigande löner.
Mer i lön torde alltså inte öka söktrycket eller förbättra attraktiviteten i läraryrket. Redan idag tjänar lärare förhållandevis mycket. Mer pengar är inte en lösning, det kommer inte att locka fler till yrket. Och den som enbart lockas av pengar torde inte vara i skolan av rätt anledning. Man blir inte lärare för att bli rik, man blir lärare för att man vill lära och arbeta med kunskapsutveckling samt för att vara med och förändra samhället och värna demokratin.
Det intressanta är att en postmaterialistisk förklaring inte heller duger. 
Millenniegenerationen – 19 till 34 år – sägs söka meningsfulla uppgifter och vill bidra till samhället. ”Millenials” vill ha arbetsgivare som styr mot syften utöver finansiell vinst. Logiskt sett borde de köa till kommunerna minst lika gärna som till mediebolagen.

Den kortaste vägen för den som vill ”göra skillnad” i samhället går till katedern.
Ändå är det som sagt relativt få som söker till lärarutbildningen. Vad kan det bero på?
Men Millennials postmaterialistiska värderingar omfattar också något utöver en genuin önskan att göra världen bättre. De vill också få uttrycka och förverkliga sig själva. Här finns inte nödvändigtvis en motsättning. När lektionen ger känslan av YES! hos läraren så kan även Millennials söka sig till yrket. ”Jag bestämde mig för att bli lärare när jag såg Klass 9A på TV” sa en ung lärare jag nyligen pratade med.

Att få fokusera på att lyfta kunskaperna i en klass, alltså.
Exakt så känner jag inför mitt arbete. Det är när jag får ägna mig åt utveckling, när jag får ynnesten att undervisa för intresserade studenter som ställer initierade frågor, det vill säga studenter som sökt sig till högskolan av samma anledning som jag finns och verkar där. Det är när jag får vara i kunskapen och när jag utmanas intellektuellt i arbetet, det vill säga när mitt arbete tvingar mig upp på tårna och får mig att prestera på toppen av min intellektuella förmåga. Då trivs jag, det är sökandet efter den känslan som driver mig. Tyvärr är det inte så min arbetsbeskrivning ser ut. Min tjänstefördelning är fylld av andra uppgifter, och då har jag det som högskolelärare ändå relativt sett bättre än lärarna i grundskolan som leds och kontrolleras mycket mer i detalj. Arbetet som lärare handlar allt mindre om lärande och allt mer om ...
Hur läroplaner, lärarutbildning, betygssystem, skolorganisation och den offentliga synen på läraruppgiften formar lärarnas arbetsmiljö talas det mindre om än lönerna. Som om det enbart vore pengarna som räknades, trots allt vi alltså vet om Millennials värderingar, se ovan.
Lärare betraktas som och utbildas till ledare eller coacher idag, till inspiratörer och kontrollanter. Sätta betyg anses vara viktigare än lärandet och pedagogik är viktigare än ämneskunskaper. Lärare utbildas till att ta ansvar för andras lärande, snarare än till att bli LÄRARE. Om man verkligen vill öka attraktiviteten i läraryrket måste man låta lärare få mycket större chans att ägna sig åt lärande, inte som idag åt att bedöma elevers kunskaper (och ge dem det betyg de anser sig värda), prestera mätbara resultat eller åt administration. Lärandet måste stå i centrum, först då kan skolan locka till sig  LÄRARE, istället för regelföljande medarbetare som bara vill ha en just lön.
Regeringen bedömer att det kan saknas 60 000 lärare 2019. ”Lärarkrisen har nu nått så långt att den inte längre går att utbilda bort. Det är helt enkelt för sent” sa Fredrik Svensson på Universitetskanslerämbetet, UKÄ, till tidningen Skolvärlden i början av augusti.
Läget är redan så pass allvarligt att skadan med nuvarande syn på vad som är ett rimligt skattetryck aldrig kommer att kunna läkas. Titta på hur man resonerar kring bristen på poliser, eller hur man tänker kring försvaret. Där handlar problemen mycket mer akut om medborgarnas trygghet och rikets säkerhet. Vården dras med samma problem, och där handlar det om hälsa och till dels om liv och död.    Idag agerar man inte förrän läget är verkligast akut, och det kommer det aldrig att bli i skolan. Utbildning är en långsiktig samhällsinvestering, men politiken är kortvarig och handlar mer om strävan efter makt än om viljan att förvalta samhället på bästa och mest långsiktigt hållbara sätt. Det krävs en radikal, kollektiv förändring av synen på betydelsen av lärande och en uppvärdering av kunskapen i hela samhället. Helt nattsvart är det dock inte. Mycket kan förändras snabbt i skolans värld, om man intresserar sig mer för och tydligare beaktar vad som driver lärare till läraryrket och vad som får lärare att stanna kvar.
Samtidigt finns det 40 000 examinerade lärare som jobbar i andra branscher. Vad åtnjuter de där, som de inte kan få i dagens skola? Att deras drivkrafter bejakas kanske?
När forskaren Emil Bertilsson intervjuade äldre gymnasielärare om deras drivkrafter var två svar att de älskade sina ämnen och tyckte om att förmedla sina kunskaper.
Ett enkelt maskineri. Som någon har kastat grus i.
Det är så det känns, som det kastats grus i det akademiska maskineriet. Jag kan inte tänka mig ett bättre arbete än att vara lektor, och just därför är det så plågsamt att tvingas se på när arbetet förändras och tiden för lärande kringskärs allt mer. Friheten och ansvaret som fanns förr har ersatts med regler, manualer och en betungande (samt ur kunskapshänseende helt meningslös) administration. Systemet jag verkar i förväntar sig att jag ska drivas av helt andra drivkrafter än dem som höll min lust att lära vid liv genom sex års grundutbildning och lika många år som doktorand. Får jag bara arbeta med uppgifter som harmonierar med min vilja att lära finns ingen gräns för hur mycket jag skulle kunna tänka mig att arbeta, utom behovet av söm då. Det som håller mig kvar är att Jah som lektor trots allt kan ägna en stor del av min vakna tid åt lärande och kunskapsutveckling, men det är inte det jag får betalt för att göra, trots att jag är LÄRARE. Inte så konstigt då kanske att allt fler talar om kris i skolan och utbildningssystemet. Låt lärare vara lärare, om skolan nu ska handla om lärande och om det är kunskap vi anser oss behöva. Om inte skulle jag bli tacksam ifall någon ansvarig kunde upplysa mig om det, för då kommer jag att söka mig till ett annat arbete. Till ett yrke där mina drivkrafter är de samma som drivkrafterna bakom uppdraget.
Efter många års debatt om hur professionella kårer – lärare, poliser, vårdpersonal – har fått se sina arbetsuppgifter förvridas av styrsystemen och bakomliggande idéer, tillsatte regeringen en Tillitsdelegation. Den har börjat på marken och helt enkelt frågat dem som jobbar i de offentliga tjänstebranscherna hur de skulle vilja ha det för att trivas och nå målen med verksamheten.
New Public Management är det begrepp som bäst sammanfattar problemen i all offentligt finansierad verksamhet idag. Styrsystem och ledning anses kunna ersätta människors inre drivkrafter, eftersom målet och effektiviteten anses viktigare än vägen fram. New Public Management är gruset i maskineriet, är anledningen till att skolan inte är den mest attraktiva arbetsplatsen av alla, samt till att kunskapen befinner sig i kris i vårt land (liksom för övrigt på många andra ställen i världen).
Ingen dum utgångspunkt. Fixeringen på ”kunden” har gått ut över professionerna och i förlängningen skadat medborgarna. Inte minst i skolan, där det ironiskt nog ofta är friskolorna som ger lärarna en professionell miljö de trivs i.
Jag möter allt fler och allt tydligare studenter som ser sig själva som kunder. Många av studenterna vaknar under utbildningens gång och inser hur destruktivt det är att inte ta eget ansvar för sin egen kunskapsutveckling. Att de agerar som kunder och lägger ansvaret för lärandet på oss lärare är inte deras fel, det är ansvariga politikers, som av någon outgrundlig anledning fått för sig att konkurrensen driver kvalitet överallt, alltid. Utbildningskvalitet påverkas dock av helt andra drivkrafter; av viljan att veta, lusten att lära och önskan att förstå. Det är lärares och lärandets drivkrafter, och när dessa drivkrafter implementeras i utbildningssystemet och används som motor i skolans utveckling kan allt vända väldigt snabbt, då kommer lärarna att söka sig tillbaka till skolan och läraryrket kommer att öka i attraktivitet.

Relativa betyg, och relationella

Först några avgörande, grundläggande utgångspunkter: Kunskap uppstår och utvecklas mellan, liksom kulturen och samhället. Ingen människa är autonom och avskild från andra, alla är sammansatta och blir till i samspelet med andra. Samhället och kulturen samskapas med människorna, och helheterna är komplexa och dynamiska, det vill säga ömsesidigt påverkade och påverkande. Vidare är det viktigt påpeka att SKOLAN är en gemensam angelägenhet som står och faller med samhällets kollektiva engagemang. Medborgarna finns för skolan, skulle man kunna säga, inte tvärtom, och samhället får den kunskap som samhället förtjänar. Ska vi komma någon vart, både som individer och samhälle är detta saker som behöver uppmärksammas mycket mer. Jag håller med om vad Jenny Maria Nilsson skriver i SvD, vi måste sluta söka enkla lösningar och syndabockar! Skolan är en komplex och dynamisk helhet, och en gemensam angelägenhet.

Politiken eller civilsamhället? Lärarna eller skolledarna? Matte- eller läslyftet? Vem eller vad ska ha äran för att svenska skolan tycks ha blivit bättre? (Åtminstone har nedgången i Pisaprovsresultaten avstannat.) Svårt att reda ut på en konkret nivå, men för det generella planet har jag ett förslag – ödmjukhet. Att svensk skola lyckats förmedla kunskaper i något större utsträckning än förra Pisaperioden kommer ur en förändring i attityd; tillräckligt många på tillräckligt viktiga positioner beslöt sig för att ta skolans problem på tillräckligt stort allvar. Och tvärtom, våra dåliga prestationer har berott på och beror på arrogans.
Både orsaken till och lösningen av problemen i skolan handlar om hur vi ser på oss själva, på varandra, samhället och kunskapen. Och det är individfokuseringen, egoismen (den växande narcissismen) och arrogansen, dels i förhållande till kunskap, dels i förhållande till det gemensamma, som är upphovet till den kunskapens kris som idag präglar västvärlden.
Genom konkurrens, marknadsprinciper och progressiva men oprövade undervisningsmetoder skulle vi bli bäst i världen: så reformerades vårt skolsystem under 1990-talet. Man var jäkla säker på succé, detta beskrivs i Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet”, och åtskilliga tog ut mycket i förskott. När försämringen blev uppenbar möttes den med högmod, prestige och mer av samma: framtidspedagogik och tävlan. Kontrollapparaten från helvetet tilltog, gjorde lärarnas arbete tungt och frätte ytterligare på en allt porösare skolgrund. Den accelererande övervakningen var ett tecken på att politikerna tappat makten, eller – de gav bort den. Planen – usel som det skulle visa sig – var att omdana från statlig förvaltning till att en massa särintressen tillsammans skulle vaska fram något bra och självreglerande. Medan incitamenten i svensk skola blev kontraproduktiva, växte särintressena sig starka och hellre än att politiken försökte återta styret så skapades en kafkaartad administration. Ett utbildningssystem som bygger på relativa betyg hindrar ingen individ från att förkovra sig och skaffa sig bredare och djupare kunskap.

Vill vi verkligen ha en skola värd namnet måste vi tänka om och göra upp med en hel massa villfarelser. En ny skola måste byggas från grunden, och ett fungerande utbildningssystem kan bara ge oss kunskap om det vilar på en stabil grund av GRUNDLÄGGANDE insikter om människan och samhället. Skolan är idag ett tacksamt debattämne som används av politiker för att profilera sig och respektive parti, för att locka väljare. Politiker från höger till vänster tävlar om vem som bryr sig mest om skolan, men i själva verket avslöjar man därigenom bara att man inte alls bryr sig om SKOLAN. Det enda man bryr sig om är sig själva och det egna partiets opinionssiffror. Skolpolitiker lovar saker man kan hålla, till exempel sänkt skatt, höjda utgifter och mer valfrihet. Och man förlägger ansvaret för lärande, som bara kan tas av den som ska lära, till skolorna och lärarna som beskylls för dåliga prestationer och resultat. Höjden av arrogans och grundproblemet med svensk skola finner jag i den replik som lämnas av VDn för Friskolornas riksförbund, vilken har rubriken "Lek inte sociala ingenjörer i skoldebatten", liksom i det faktum att Svenskt Näringslivs VD är ordförande vid Uppsala Universitet. Skolan är ALLAS angelägenhet, inte ett (ekonomiskt) särintresse!

Det finns som sagt inga enkla lösningar. Skolans problem är inte organisatoriskt, det behöver inte mer eller bättre ledning. Fakta och evidens ger oss inga ledtrådar till vad som behöver göras. Det behövs KUNSKAP för att utveckla skolan, inte fakta, vilket jag försökte visa i gårdagens bloggpost. Insikterna som listas i inledningen måste uppmärksammas och SAMTALAS om, inte debatteras. Först när skolan slutar vara en fråga som debatteras i medierna och politiken kan arbetet med att skapa en kunskapsskola påbörjas och först långt senare kan man börja hoppas på resultat. Vad som behövs mer än något annat är ÖDMJUKHET, inte arrogans och egoism.

Återgång till relativa betyg ser jag som ett förslag som skulle kunna främja utvecklingen av ett samhälle och en syn på både kunskap och medborgarskap som behövs för att bygga en kunskapsskola och ett mer hållbart samhälle. Dagens absoluta betygssystem bygger mer på drömmar och förhoppningar än på insikt om hur människor fungerar och vad kunskap är. Absoluta betyg fungerar i teorin, men inte i praktiken. Relativa betyg är liksom demokrati inte det bästa sättet att bedöma kunskaper, det är det minst dåliga.

Ett av de största problemen med nuvarande betygssystem, där alla elever i en klass kan få högsta betyg och där individens kunskaper bedöms individuellt är att systemet ger upphov till betygsinflation. Och att det blir så är enkelt att förstå eftersom alla tjänar på och blir nöjda när läraren sätter ett högt betyg. Problemet med betygsinflation är inbyggt i bedömningssystemet och det finns ingen möjlighet att komma tillrätta med detta. Kunskapen är inte absolut och därför kan betygssystemet inte vara det, inte utan att påverka kunskapen menligt. Om kunskapen är relationell, kontextuell och föränderlig måste även betygssystemet vara det. Relationella betyg må upplevas orättvisa för många INDIVIDER, men skolan är som sagt samhällets och det gemensammas angelägenhet. Och, vilket är enormt viktigt att framhålla, relativa betyg hindrar ingen enskild att skaffa sig kunskaper. Den som vill lära sig saker kan och kommer alltid på egen hand att kunna förkovra sig.

Relativa betyg handlar inte om att lärare ska bedöma enskilda elevers individuella kunskaper, vilket är en omöjlig uppgift för ingen kan veta säker vad någon annan faktiskt vet. Jag är övertygad om att eleverna i en klass vet hur de själva befinner sig i relation till klasskamraterna. Jag tror att man tillsammans, relativt enkelt skulle kunna komma överens om en rangordning som alla ställer upp på, vilken läraren sedan kan utgå från i sin bedömning om vem som ska få vilket betyg. Ett sådant system skulle tvinga den som är egoist och som tänker och vill agera strategiskt för att skaffa sig höga betyg att välja en skola där det går många "svaga" elever. Friskolereformen skulle ge oss mindre segregering, men den ökade istället. Med relativa betyg skulle ingen skola kunna konkurrera med betyg och ingen skola skulle kunna marknadsföra sig som en skola där eleverna får höga betyg. Kunskapen skulle hamna i centrum på ett helt annat sätt än i dagens system, inte för att man fokuserar på kunskap utan för att de relativa betygen skapar utrymme för lärande och kunskapsutveckling eftersom det systemet inte kräver omfattande kontroll- och uppföljningssystem. Det skulle behövas färre prov och mer tid skulle kunna ägnas åt gemensam utveckling av kunskap.

Även om det i varje klass saknas incitament att samarbeta finns ingen möjlighet för någon individ att agera egoistiskt eftersom betyget alltid sätts i relation till gruppen. Föräldrar skulle inte kunna utöva någon press på läraren för att ge just deras barn högre betyg än hen förtjänar, för betygen är relativa, inte individuella. Relativiteten i systemet gör att subjektiviteten i respektive bedömning av respektive elev minskar, vilket alla tjänar på i längden eftersom det inte går inflation i betygen. Betygens roll i utbildningssystemet skulle minska, vilket är bra. Inga betyg i världen kan ersätta kunskapen och det går inte att objektivt bedöma någon annans kunskaper. Relativa betyg speglar detta på ett väldigt bra sätt både kunskapen och samhället så som dessa saker faktiskt fungerar, snarare än människors drömmar om hur det borde vara. Relativa betyg må UPPFATTAS orättvisa, men de är i alla fall realistiska och ett sådant system främjar en lång rad samhällsbyggande egenskaper och ligger dessutom mycket mer i linje med det vi vet om kunskap och kunskapsutveckling.

Det går att plocka fram och peka på en lång rad fakta som talar för absoluta betyg, men det är som man brukar säga att djävulen finns i detaljerna. Relativa betyg sätter helheten i fokus, det allmänna och medborgarnas samlade kunskap. Relativa betyg motverkar alltså egoism och främjar solidaritet. Relativa betyg motverkar alltså dumhet, arrogans och hindrar framväxten av irrationella drömmar om hur det borde vara. Vi får den kunskap vi förtjänar, oavsett vilket betygssystem vi väljer, och det är ett faktum som INGEN kommer undan. Det spelar alltså ingen roll vilka fakta man pekar på för att försvara absoluta betyg, relativa betyg främjar kollektiv kunskap och ger stabilitet åt utbildningssystemet. avsett vad man som individ tycker om systemet.

Ifråga om skola och utbildning handlar det aldrig om vad jag som INDIVID vill ha, utan om vad vi som SAMHÄLLE behöver. Och om svaret på frågan om vad Sverige behöver är: En kunskapsskola, är relativa betyg ett system som bevisligen fungerar, för det var så betyg sattes i skolan när svensk skola sågs som ett föredöme i världen. Eftersom kunskap är relationell måste även betygen vara det.

tisdag 15 augusti 2017

Faktagenererande forskning, eller kunskapsgenererande?

Forskning är liksom alla andra begrepp (över tid) föränderliga och beroende av sammanhang. Bara med utgångspunkt i mina år i akademin och den inblick jag fått i olika ämnen ser jag stora skillnader. Vetenskapen som helhet har förändrats snabbt under senare tid, inte bara i Sverige. Vetenskap är idag en internationell, ekonomiserad, konkurrensutsatt verksamhet. Må bäste forskare, forskargrupp, lärosäte, ämne vinna. Vetenskap och högre utbildning handlar i allt högre grad om det, om att vinna: pengar och ära. Först, bäst och mest är vad kampen handlar om. Det mäts och jämförs, effektiviseras och styrs. Så har det nog alltid varit, egentligen. Tänker på upptäcktsresorna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, Manhattanprojektet och kapprustningen samt rymdkapplöpningen under kalla kriget. Den växande prestigen i att utnämnas till Nobelpristagare. Vetenskap har alltid haft inslag av kamp och konkurrens, men på senare tid har pengarnas betydelse hamnat mycket mer i förgrunden, vilket oroar mig. Förr var det kunskapen som stod i centrum och sågs som viktigast, idag har det blivit svårare att göra omvälvande och banbrytande genombrott och kanske är det därför som andra aspekter av vetenskapen som hamnat i förgrunden: pengar, priser, prestige? Kunskap är komplex och därför svår att tävla om, medan fakta är komplicerat och därför möjligt att bryta ner i delproblem och automatisera produktionen av.

Synen på hur man når och vad som räknas som vetenskapliga resultat har förändrats, i linje med övriga förändringar. Jag ser här en oroande glidning. Från att tidigare ha handlat om att nå kunskap handlar vetenskap idag allt mer och tydligare om produktion av fakta. Det oroar mig, för skillnaden mellan fakta och kunskap är stor. Ställd inför fakta tvingas man acceptera det som hävdas eller ifrågasätta grunden för påståendet. Fakta är som gjorda för debatter där en vinnare ska utses, om det nu inte tvärtom är så att fakta premieras framför kunskap för att debatten blivit norm i vetenskapen. Kunskap debatterar man inte, den samtalar man om, eller granskar kritiskt utifrån olika perspektiv på seminarier. Den största, viktigaste och allvarligaste skillnaden mellan akademin jag skolades till forskare i och akademin jag arbetar som lektor i är att det högre seminariet i princip avskaffats. Seminariet har bortrationaliserats av ekonomiska skäl, som en följd av att vetenskapens mål förändrats, från kunskap till fakta. Idag sitter jag väldigt många fler seminarielika möten än tidigare, men på dessa möten diskuteras ansökningar, strategier eller artikelutkast. Målet med mötena är att nå framgång i utlysningar, lägga upp publikationsstrategier eller öka chansen att få artiklar antagna för publicering. Kunskapen står inte längre i centrum. Kunskapen har kommit att bli ett slags formalitet.

Idag tar forskare reda på saker och ting, kommer fram till tydliga resultat och producerar fakta som är rätt eller fel. Nyanserna försvinner. Verkligheten blir svart eller vit, och följaktligen framstår debatten som kungsvägen till vetande eftersom den effektivt avgör frågan och utser en vinnare. Idag följer forskare en färdig, kvalitetssäkrad metod och får resultatet godkända av en eller två anonyma granskare. Akademin liknar allt mer en produktionsenhet som effektivt når resultat och vars främsta mål är ekonomiska.

När studenterna jag handleder skriver i sina syften att de ska ta reda på ... vad det nu är, brukar jag säga att forskare inte tar reda på, man UNDERSÖKER komplexa problem för att nå bättre kunskap. Inser att jag kommer att få allt svårare att nå fram, för forskning handlar idag faktiskt om att ta reda på saker och ting. Förståelsen för vad kunskap är och hur man når KUNSKAP och avgör vad som är bra kunskap håller på att försvinna från akademin och samhället. Kompetensen att analysera och bedöma vetenskapliga och andra resultat har offrats för effektivitetens skull. Samtal finns det ingen tid för, debatten är ett snabbare sätt att nå tydligare resultat, eller att avgöra frågor det tvistas om.

Det var kunskapen jag sökte när jag var student, inte högskolepoäng eller examina, pengar eller prestige. Under min forskarutbildning skolades jag under otaliga seminarier och lärda samtal med handledare, doktorandkollegor och andra i konsten att söka KUNSKAP. Eftersom kultur är mitt undersökningsobjekt och kunskap är mitt mål varken följde eller följer jag någon färdig, kvalitetssäkrad metod och kommer därför inte fram till några tydliga resultat. Min forskning genererar inga fakta. Jag skriver texter där målet är största möjliga öppenhet, just för att främja samtal och underlätta den kritiska granskningen av textens innehåll. Bloggen gör det möjligt att sprida texterna och visa upp kunskapsprocessen och på det sättet blir det möjligt för den som vill att reagera, kommentera, påpeka faktafel, ge perspektiv och tänka tillsammans för att utveckla bättre kunskap. På Flyktlinjer presenteras få fakta. Här är målet KUNSKAP. Bloggandet är mitt sätt att dels värna det jag tror på, dels göra motstånd mot kunskapsförflackningen och trivialiseringen av vetenskapen.