måndag 25 mars 2019

Uppföljning av #MeToo, i ljuset av Josefin Nilsson

Igår tittade jag på en av de mest tragiskt gripande och samtidigt hoppingivande dokumentärer jag någonsin sett; jag tror faktiskt det, och ska här försöka förklara varför och hur jag tänker. Dokumentären heter: Älska mig för den jag är, och handlar om Josefin Nilsson. Den finns på SVT-Play, där den presenteras på följande sätt.

Älska mig för den jag är.

Filmer, Melodifestivaler, skivor, shower och 25 år med gruppen Ainbusk. Hon hann med mycket, sångerskan och skådespelaren Josefin Nilsson från Gotland. Men hon hann inte berätta sin historia innan hon oväntat dog i februari 2016. Josefin skrev på en bok, på låttexter och egen musik, för att hjälpa andra och för att själv bli fri. I år skulle hon ha fyllt 50 år. I filmen medverkar bland annat Josefins syster Marie Nilsson-Lind, Ainbuskmedlemmarna Annelie Roswall och Bittis Jakobsson, Babben Larsson, Benny Andersson, Hannes Holm, Björn Kjellman, Felicia Feldt och Tommy Körberg.
En av de första sakerna som slog mig är att dokumentären klarar Bechdeltestet med råge, vilket allt fler filmer gör idag. Även om det är långt kvar innan det råder jämställdhet har mycket hänt och kvinnor flyttar tydligt fram sina positioner. För att klara testet, som i och för sig skapats för fiktion, inte för dokumentärer, måste följande kriterier uppfyllas. Handlingen/innehållet måste,
  1.  ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
  2.  som pratar med varandra
  3.  om något annat än män
Den här dokumentären handlar om människan Josefin Nilsson, och hennes historia berättas framförallt av kvinnor. Männen som intervjuas talar inte med varandra och de talar bara om henne. Hon beskrivs på en väldigt varmt och innerligt sätt. Hennes närmaste saknar henne och det känns genom rutan. Samtidigt finns det en mörk underliggande historia. Utan den historien hade dokumentären aldrig spelats in och allt talar för att Nilsson hade varit vid liv. Mellan raderna och indirekt blir det efter ett tag uppenbart att hon utsatts för något som ingen människa ska behöva utsättas för. Hennes syster talar i dokumentären om #MeToo och om hur Josefin Nilsson stod ensam i Tingsrätten och berättade vad hon utsatts för och om hur ingen stod upp för henne efteråt och gav sitt stöd genom att vittna om egna övergrepp på det sätt skedde på hösten 2017. Förövaren dömdes faktiskt. Det gör ont att lyssna på när systern berättade om hur något brast inom Nilsson när hovrätten dömde honom till villkorligt straff. Som det verkar hämtade hon sig aldrig från den psykiska stress som hennes kropp utsattes för av det som drabbat henne.

Jag ser dokumentären som ett av många tecken i tiden dels på att jämställdheten har tagit ett stort kliv framåt, dels på att #MeToo har förändrat synen på hur man rapporterar om män och kvinnor i allmänhet och om övergrepp på kvinnor i synnerhet. Josefin Nilsson sjöng om att hon ville bli älskad för den hon är. Som det verkar låg det mer i den texten, liksom i så många andra av hennes låttexter, än vad många förstod när hon stod på toppen av sin karriär. Dokumentären fokuserade på den djupt älskade människan och artisten, men detta gjordes mot en fond av övergreppen hon utsattes för under många år. Han som utsatte Nilsson för de vidriga övergreppen och som hotade henne till livet nämns inte vid namn och det han gjorde hamnar aldrig i fokus. Det är är ett medvetet grepp som bidrar både till styrkan och till den hoppfullhet jag känner, trots att tårarna flödar. Dokumentärens regissör säger följande i DN.
”Det här är en berättelse med fokus på en folkkär artist och hennes unika konstnärskap (...) Det är Josefins berättelse. Och Maries berättelse. Att inte nämna några namn eller andra utpekande detaljer är ett medvetet val, för vi har aldrig velat ha fokus på gärningsmannen. Självfallet är den stora debatten om våld i nära relationer oerhört viktig och välkommen”, skriver hon till TT.
Många män har skrivit om sina reaktioner på det som hände Nilsson. Ingen har mig veterligen ställt sig bakom och försvarat förövaren eller känt sig manad att säga: Inte alla män. Att inte nämna hans namn i dokumentären känns viktigt. Det handlar inte om honom, styrkan i #MeToo ligger i att fokus riktas mot ÖVERGREPPEN och dess omfattning. Det handlar inte om vem som gjorde vad, utan om alla de hundratusentals kvinnor som under så lång tid lidit i det tysta, just för att alla vetat vad som försiggått. Det är inga hemligheter som "avslöjas", varken i dokumentären om Josefin Nilsson eller i dokumentärerna om Michel Jackson och R Kelly. Det är dags att rikta fokus mot övergreppen och hjälpa offren. Förövarna hade aldrig kunnat göra vad de gjort och i många fall fortsätter göra om de inte hade den status de har, men nu alltså i allt fler fall i snabb takt förlorar.

Alexander Karim är en av den som visar vad som borde gjorts för länge sedan. Han skriver följande på Nyheter24:
Jag såg just "Älska mig för den jag är". Dokumentären om Josefin Nilsson. Och det värker i kroppen. I magen. I själen.

Jag hör hennes systers ord och tårarna bara kommer. Hur kunde det här få hända? Att den här mannen systematiskt och under flera år fick ta ut sina brister, sina tillkortakommanden, sin osäkerhet och sin ilska på en annan människa, så till den grad att hon till slut bara slutade leva. Gav upp. Släppte taget om ett liv hon verkar ha älskat så innerligt innan han kom in i bilden. Jag ser bilderna från Josefin i de tidiga tonåren och tänker på vart det hela skulle komma att sluta. Och jag tänker på min egen dotter. Även hon så full av glädje och livshunger. Och om någon hade släckt det ljuset. En otänkbar sorg.
Det är vårt fel att Josefin Nilsson led, alla vi som inte tagit avstånd från männen med makt, status och en gloria av genialitet, vilket gjort dem oövervinnerliga. Vi är dock inte skyldiga, men vi är medskapare av förutsättningarna som gjorde det möjligt. Och vi har makten att i kraft av #MeToo att göra det svårare för förövarna att agera under radarn. Inte genom att anklaga eller fördöma människor utan genom att fokusera på handlingar och genom att ifrågasätta och ta avstånd från människor som utsätter andra för övergrepp.
Nej, nu får det vara nog. Jag känner att det är dags att ta ställning ordentligt. Det är dags att tacka nej. Så det gör jag nu. Till branschen. Ja, jag kommer att förlora pengar på det här. Det vet jag. Min karriär kanske går åt helvete men nu får fanimej vara nog.

Jag tackar härmed nej till, filmer, tv-serier, pjäser och projekt med de gubbslem och skitstövlar som både jag och ni känner till men som vi av juridiska skäl inte kan nämna vid namn. Men vi vet vilka ni är.
Om många tackar nej till att samarbeta, till att gå och titta på eller beundra kända förövare förlorar de möjligheten att fortsätta agera klandervärt i det tysta. Det finns alltid någon som ser och som hör, och det behövs bara ett enkelt: Nej tack! Det ligger en ansenlig makt i de där orden; samma makt som så länge skapat möjligheter för mäktiga män att ta för sig utan att ens utsättas för frågor. Nej tack är en annan sorts tystnad och den riktas mot den som bör tystas.
Jag tackar nej. Och jag tycker att även du ska tacka nej. Jag talar till mina kollegor. Regissörer, producenter, författare, teaterchefer – om vi tillsammans bara tackar nej, kan vi tvinga fram förändring. Vi kan inte vänta på att dessa män, för ja, det är främst män och det vet vi alla, vi kan inte vänta på att de ska förändras. Vi kan inte acceptera ”det var längesen och han är mycket lugnare nu”. Det spelade ingen roll för Josefin som levde och sedan dog i sviterna av fysisk såväl som psykisk terror och det ska inte spela någon roll för oss. Jag säger till alla mina bröder i branschen – Tacka nej. Till mina systrar – Tacka nej. Tillsammans kan vi flytta berg!
Listan av förövare är lång och jag är medveten om att det jag tackar nej till är goda 30 procent av allt som kommer att produceras men det är ok. Förändring kostar. Det har det alltid gjort. Och jag är mer än villig att betala.
Förändring kostar, och alla vi som vill förändring har ett ansvar att betala priset för den. Till skillnad från offren kan vi glädja oss med att priset vi betalar är noll och ingenting i jämförelse med det pris som Josefin Nilsson och så många andra kvinnor fått betala genom åren. Och det fina är att kostnaden är en investering i den nödvändiga förnyelse av kulturen.

Älska mig för den jag är visar dels att det finns andra sätt att berätta historier, dels att kvinnors liv är minst lika dramatiskt storslagna som mäns. Allt talar för att det är en ny kulturell guldålder som öppnar sig, där det inte finns plats för manliga genier som står över allt och alla andra. Jag vill se mer av och om kvinnor, men framförallt vill jag se mer av och om MÄNNISKOR som vågar visa sig sårbara och som bryr sig om sina medmänniskor mer än sina egna uppblåsta egon.

söndag 24 mars 2019

Hantverksskicklighet och intellektuell utveckling

För att må bra som människa måste det finnas balans mellan det som görs med kroppen och det som utförs med intellektet. Självklart innehåller olika arbeten olika mycket av det ena och andra, men det handlar aldrig om antingen eller. Jag har tidigare skrivit om att jag har ett gesällbrev, och sedan jag skrev om det har jag gått och tänkt på det. Brevet är inramat och hänger på väggen i mitt arbetsrum. Det väcker så många minnen. Både om den tid som flytt och den jag en gång var, och livet jag lever idag. Teori och praktik är två sidor av samma sak, det blir så tydligt när jag tänker på mitt arbetsliv och intellektuella utveckling.


Jag är stolt över mitt gesällbrev. Även om jag inte tänkte på det på detta sätt då så inser jag idag att det var första gången i mitt liv som jag visade för mig själv att jag faktiskt kunde något, att jag inte var den hopplösa odugling som betygen från grundskolan klassade mig som. Det var via handens kunskap som jag fick kontakt med intellektet och kunskaperna jag faktiskt tillägnade mig under skolan. Jag lärde inte för betygen utan för livet. Det var för min egen skull jag gick till skolan. Tröttheten jag kände handlade om formen inte om innehållet. Jag inser att både intellektet och kroppen gjorde motstånd och att jag gjorde uppror genom att inte ägna BETYGEN någon som helst tanke. Strategin var den samma på gymnasiet, men där blev betygen mycket bättre. Jag tror att det var för att balansen mellan kroppens kunskap och intellektet, mellan teori och praktik var bättre på gymnasiet. Framförallt var jag mycket friare och bageriarbetet är ett skapande hantverk. Det ena gav det andra och jag fann mig tillrätta mellan.

När jag efter några år i arbetslivet fick kallelsen till lumpen var det som en befrielse, för ute i arbetslivet fick jag inte utlopp för min önskan att utvecklas intellektuellt. Jag jobbade mestadels natt och orkade inte läsa på långa vägar så mycket jag önskade. Att få möjlighet att under 7,5 månader göra något helt annat såg jag som en skänk från ovan. Jag satte mig gladeligen på nattåget till Sollefteå i I21 och tog mig an militärutbildningen och uppdraget som kock med nyfikenhet och förväntan. Under de där månaderna i skogen och snön lärde jag mig ta ansvar och jag överväldigades av gensvaret jag fick från befälen. Även om jag hade svårt att hantera deras förväntningar, delvis beroende på att ingen tidigare trott eller litat på mig, blev jag glad när jag fick betyget från försvarsmakten. Jag muckade med högsta betyg (som jag förstår det gick det inte att få 10, 10, 10).

När jag idag blickar tillbaka på mitt liv upprepar sig detta mönster gång på gång. Finns det bara balans mellan kroppens kunskap och intellektet och känner jag bara tillit klarar jag av det mesta. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut i dagens arbetsliv. När jag betraktar arbetet som lektor utifrån min livshistoria, mina erfarenheter och insikten om dels vem jag är, dels vad jag kan och har lärt mig av och genom livet, blir jag rädd och känner mig jagad. När jag utnämndes till docent trodde jag att jag bevisat både för mig själv och för alla andra att jag är någon att lita på, att jag kan och klarar av att ta ansvar för viktiga arbetsuppgifter. 

Tyvärr är det inte så det ser ut. Det är inte så som arbetslivet är organiserat. Inte ens vi som har landets HÖGSTA utbildning är betrodda att efter eget huvud använda kunskaperna och kompetenserna vi skaffat oss genom åren av utbildning, egen forskning och den upparbetade hantverksskicklighet som all undervisning gett oss. Känslan av ofrihet och tvång som fick mig att misslyckas i grundskolan kryper på mig och när jag läser vad Jonna Bornemark skriver i sin artikel i tidningen Skola och Samhälle blir jag rädd att mitt arbetsliv ska sluta på samma sätt som mina år i grundskolan.
Evidensbaseringen skapar på så sätt ett mätbart kunskapsideal för skolan och för undervisningen. För lärarnas vidkommande märks ratios mätbarhetssträvan i en förpappring, ett arbetsmiljömässigt ohållbart krav på dokumentation av den egna verksamheten.

För att stå emot en sådan ensidig betoning av ratiot i skolan, både vad gäller forskning och styrning, behöver lärares beprövade erfarenhet, det som skulle kunna sägas representera lärarkårens intellectus, ges en betydligt högre grad av tillit än vad som idag är fallet.
Jag behärskar ratio, men finns ingen balans mellan eller om allt som har med intellectus att göra rationaliseras bort eller misstänkliggörs kan och kommer inte det KUNSKAPSSAMHÄLLE som systemen för styrning är tänkt att garantera att kunna växa fram. Betraktar jag samhällets investering i mig som människa utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det uppenbart ett GIGANTISKT slöseri med resurser. Hårdrar man reglerna och synen på kompetens som råder på högskolan idag hade jag kunnat göra det jag gör, enligt gällande regler, utan alla kurserna och poängen jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad.

Det är inte bara en kunskapsfientlig syn på kunskap som vuxit fram under de senaste åren, det är dessutom en människofientlig syn. Resten av mina år i arbetslivet kommer att bli en kapplöpning med pedanterna som driver utvecklingen som jagat mig sedan jag bar tonåring och som hela tiden försökt få mig att känna mig värdelös för att jag inte anpassar mig efter reglerna. Jag känner allt mer hur snaran dras åt runt halsen på mig och hoppas att den huvudlösa utvecklingen kommer att ändras och att fler inser att singulariteten inte är ett utifrån kommande hot utan något vi på egen hand utsätter oss själva för.

lördag 23 mars 2019

Viljans och känslans väg leder till förnekelse

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Och viljans kraft är stor och stark. Så pass stark är det att den övertrumfar intellektet, vilket är tragiskt och en av samtidens och mänsklighetens allra största problem. Ett problem som förvärras av det faktum att väldigt många förnekar att det ens är ett problem, vilket banar väg för kunskapsresistens. När banden till verkligheten kapats förvandlas allt vad intellektuell hederlighet heter till ett moras av åsikter där den som gapar högst och kan mobilisera flest vinner. Som tur är, tänker jag, är även det svärdet tveeggat. Det är en intressant tid vi lever i, och trots att det ser mörkt ut känner jag ändå ett spirande hopp.

Den som får mig att tänka i dessa banor är DNs suveräne krönikör Andrew Walden, som spottar ur sig kloka och tänkvärda analyser av samtiden. Häromdagen, till exempel, skrev han under rubriken, Kulturkrig är behändigt för den som saknar svar, om hur vuxna debattörer (företrädesvis på högerkanten) skriver om och förhåller sig till Greta Thunberg. Jag citerar och förhåller mig inte till hela texten, men följande tankar är värda att lyfta och sprida, tycker jag.
Det finns debattörer med intellektuell styrfart som försöker rationalisera barn-ska-gå-i-skolan-spåret som ett klimatpolitiskt svar men det är nästan ännu plågsammare att se. I en ledare i Kristianstadsbladet suckar tidningens politiska redaktör Carolin Dahlman över de klimatstrejkande barnen under rubriken ”Sura tonåringar med plakat räddar inte vårt klimat” och slår fast att ”det vore bättre om barnen gick i skolan, för den som vill rädda världen har bättre nytta av utbildning än av plakat”. 
Det är inte riktigt sant.

När de här barnen lämnar skolan som ”ingenjörer, biologer och företagsledare som kan förändra på riktigt” är det ju för sent. Enkelt uttryckt. Det är det förmodligen ändå och det lär krävas högutbildade huvuden i arbetet med att anpassa civilisationen till katastrofen men fyra timmars frånvaro är förhoppningsvis inte avgörande för artens överlevnad. Här och nu finns det ingenting bättre intressegruppen människor som ska leva i framtiden kan göra än att driva sitt särintresse en beboelig framtid mot ytan av debatten. Att bryta passiviteten.
Här ser jag viljan (att veta, till makt och så vidare) krocka med verkligheten, och vill peka på konsekvenserna av ett sådant tänkande. Dahlman är inte ensam om att inta den här lite förnumstiga hållningen, som bygger på det sunda förnuft som varken är sunt eller förnuftigt och som bara plockas fram när det oförsvarbara ska försvaras. Barn-ska-gå-i-skolan-inte-strejka är klimatförnekarnas motsvarighet till gruppen invandringsfientligas favoritmantra: Flyktingarna ska hjälpas på plats, i närområdet. Det är viljan som talar med dånande stämma. Ju högre larmet från verkligheten blir desto mer ihärdigt skriker förnekarna.
Och det fungerar. Uppenbarligen. Åtminstone bättre än något annat. Vilket är lite sorgligt med hänsyn till den vetenskapliga konsensus som ryms under ”annat” men det fungerar i alla fall. Man behöver inte gilla det för att medge detta.

Om barnen demonstrerat på fritiden, som Dahlman och andra liksom oskyldigt föreslår, hade det inte fungerat. Den nödvändiga laddningen finns ju i frågan om varför barnen ska bry sig om sin framtid när de vuxna inte gör det.
Detta att vuxna män(niskor) ger sig på och hånar engagerade barn som bryr sig om allas vår gemensamma framtid och livet på jorden, att till och med folkvalda politiker gör det, är ingenting mindre än en en skandal. Det är en varningsklocka som ringer ihärdigt, om man bara väljer att se det så. Hanif Bali må regera på Twitter i kraft av sina 107 tusen följare. Oron jag kände i höstas inför framgångarna för den politik som bygger på känslor och vilja har dock på senare tid allt mer kommit att lägga sig. Twitterstormar må vara kraftiga och 107 000 följare låter mäktigt, men det är INGENTING i jämförelse med Greta Thunbergs 1,4 miljoner följare, i över 100 länder, som dessutom agerar i den verkliga världen. Det som händer på Twitter stannar på Twitter. Engagemang på social medier är att lätt att piska upp, men den som kan mobilisera människor att gå ut på gator och torg för att visa sitt missnöje utgör en verklig kraft som faktiskt kan leda till den förändring som förr eller senare kommer att krävas.
”Barn ska gå i skolan” kan se ut som ett klimatpolitiskt svar men det är bara en sociokulturell hundvissla för den auktoritärt orienterade publiken. Den där som brummar belåtet när Dahlman avrundar sin ledare med orden ”att ställa krav är att bry sig” och som också råkar överlappa med publiken som har svårast att svälja den vetenskapligt förankrade hotbilden om en begynnande klimatkatastrof.
Klimatet är ENDAST ett särintresse för de som vill mer än vad som är möjligt och som därför tvingas följa sina känslor. För alla oss andra, alla vi som inser allvaret och som inser att bara för att det låter bra är det inte självklart bra eller ens önskvärt. Klimatförnekarnas försök att hävda att forskningen inte är entydig, att det finns en debatt i akademin, föll platt till marken när en lååååååååång rad forskare tillsammans publicerade en debattartikel i DN för någon vecka sedan. På Twitter och andra sociala forum kan man lotsas som den artikeln aldrig skrivit och man kan hata och håna hur mycket man vill. Viljan och känslorna är starka och vinner i det korta loppen, men verkligheten och kunskapen segar alltid. Ingen kan nämligen leva ett lyckligt liv i förnekelse, vilket den som väljer viljan, känslan och det sunda förnuftet, framför intellektet, hederligheten och anständighet.

Jag tror på framtiden, inte för att jag vet att allt kommer att ordna sig, jag gör det för att det finns så många kloka människor där ute som agerar i det tysta för det som är klokt och långsiktigt hållbart. Det kanske går åt helvete och redan är försent, men jag möter hellre den scenariot med öppna ögon, tillsammans med medmänniskor som bryr sig än lever i förnekelse av likes på Twitter.

fredag 22 mars 2019

Följa och försvara, eller stjäla? Det är frågan.

Hur man förhåller sig till filosofer och andra forskares resultat som man uppskattar säger något om en som tänkare. Använder och skapar man något eget med hjälp av det man läser, eller följer man, försvarar och är trogen? Det sägs att forskning är eller i alla fall ska vara objektiv, men ingen som varit ett tag i den akademiska världen kan ha undgått att lägga märke till att sådana saker som kultur och personlighet spelar roll för hur man agerar och förhåller sig till olika saker. Objektivitet är som jag ser det ett eftersträvansvärt ideal, men människor är och kommer alltid vara MÄNNISKOR, med allt vad det innebär. Det mänskliga är en förutsättning för forskning och får inte betraktas som ett problem, för då når vi singulariteten innan vi hinner säga postmodernism. Att acceptera den mänskliga faktorn är inte ett uttryck för relativism, tvärtom. Tron på absolut objektivitet är dock en idealism som rimmar mycket dåligt med hur verkligheten faktiskt fungerar.

Jag håller på att lägga sista handen vid den bok som jag betraktar som mitt livsverk. Allt jag gjort hittills i akademin har lett fram till den text jag just nu håller på att slutredigera. Den blir nog inte helt klar förrän till hösten. Har jag väntat så här länge vill jag inte stressa fram något. Dessutom har jag fått ett kontrakt på en lärobok, vilket jag tror blir bra som omväxling. Den ska bli färdig innan sommaren. Båda böckerna kan sägas handla om det jag lärt mig genom åren. Den ena riktar sig till andra forskare (och givetvis en intresserad allmänhet, för kulturvetenskapliga texter som inte kan läsas med behållning av icke-akademiker borde inte läsas av någon) och läroboken till studenter som just påbörjat sin utbildning.

Jag ser mig som en förkämpe för kunskapen, i obestämd form plural. Därför försvarar jag inte filosoferna jag läser och vars tankar jag använder, jag stjäl det som fungerar och gör något eget av det. Bara så kan man, i kunskapens namn, hedra tänkarna man inspirerats av. Är det inte samma som att plagiera, kanske någon invänder. Absolut inte, svarar jag. Tvärtom, för jag skulle aldrig drömma om att inte ge dem jag stjäl ifrån cred för det. Det är i vördnad och av tacksamhet jag stjäl. Jag står på jättars axlar och hade aldrig kunnat komma så långt utan deras inspiration. Stannade jag kvar vid deras fötter för att tillbedja dem eller försvara deras heder, skulle jag inte bidra till utvecklingen av kunskap. Och det var ju därför jag sökte mig till akademin, för kunskapens skull och för att få vara med och utveckla den. Jag har ingen aning om hur boken kommer att tas emot, men väntar med spänning på vad några utvalda människor jag litar på och känner respekt för ska säga efter att de läst manus. Och den som vill får gärna reagera på följande tankar, hämtade från boken, där jag just förklarar varför jag stjäl.

Nomadologi handlar om att lära sig förstå kulturens fundamentala öppenhet samt undersöka möjligheter till och förutsättningar för förändring. Det handlar mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är. Den som vill forska om och förstå kultur behöver röra sig med och förändras, tillsammans med det man studerar. Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer vad som är den bästa metoden och materialet. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som är funktionellt är bra, det dysfunktionella är dåligt. Närmare än så går inte att komma en definition av nomadologin. Detta är en metodbok för studier av kultur, snarare än en bok om kulturvetenskaplig metod. Teorin och metoden är invävd i texten och presenteras tillsammans med resultatet, eller hellre: Teorin, metoden och resultatet är delar av samma helhet som läggs i läsarens händer för att främja förståelse för förändring. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill, och förstår man förutsättningarna för förändring ökar chansen att fler inser att kulturen redan idag är resultatet av kollektiv handling. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot ett mål.

Kulturvetenskapliga texter kan och bör utmana, samt uppmuntra till reflektion. Kulturvetenskap handlar om att lära sig tänka nytt och med fantasins hjälp ta sig förbi det givna genom att försöka förstå vad som skulle kunna bli. En levande och hållbar kultur kan inte måttbeställas eller tvingas fram, den är ett resultat man bara kan hoppas på och förhålla sig ödmjuk inför. Nyttan med denna typ av forskning uppstår i mötet med andra tankar, i reflektionen över det som sägs. En enskild kulturforskare kan aldrig fånga alla aspekter av kulturen som undersöks. För att resultatet ska bli användbart behövs aktiva läsare som inte bara passivt tar emot utan kommer med invändningar. Utan läsare som reagerar och rättar till felen som oundvikligen finns här och var i en framställning som denna faller boken platt till marken. Utan samverkan med dem forskningen handlar om och berör blir kulturforskningen obskyr. Kulturvetenskapliga texter som inte är skrivna för att engagera och som mottagaren förväntas förhålla sig passiv till motverkar själva syftet med forskningen som för nomadologen handlar om att öka engagemanget och främja uppkomsten av olika förståelser för kulturen som kan ligga till grund och bilda utgångspunkt för samtal om det som var, är och kan bli.

Kulturvetenskapen jag bedriver är en annan typ av vetenskap, och det är den konsekvent. Nomadologisk (kultur)vetenskap är en vetenskaplig praktik som inte går att låsa fast, det är en öppen vetenskaplig praktik, utan några andra regler än transparens och kritiskt tänkande. Nomadologin, i alla fall den variant som här beskrivs, är ett slags vetenskapligt uppror mot allt vad konventionell vetenskaplig praktik heter. Kunskapen behöver vara fri för att bli angelägen. Vetande kan inte låsas in eller kontrolleras utan att något avgörande och viktigt går förlorat, nämligen lusten att lära. Vetenskapen och den högre utbildningen håller på att förändras i riktning mot ett slags marknadsanpassad lean produktion av ”kunskap”, eller snarare mät- och jämförbara resultat. Vetenskap handlar idag allt mer för enskilda forskare om att meritera sig, och för samhället och näringslivet om att få legitimitet för det man redan visste eller vill göra. Utvecklingen oroar mig. Därför gör jag motstånd genom att välja andra sätt, konsekvent. Bland annat låter jag mig inspireras av ett citat från Deleuze där han talar om sitt mångåriga samarbete med kollegan Félix Guattari.
Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade framför allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig. (Deleuze & Parnet 2002).
Sådana strategier handlar om att göra sig medveten om att väldigt lite i världen är unikt. Det handlar om att förstå att det som uppfattas som nytt i själva verket är variationer av gamla teman, oväntade kombinationer av välkänt stoff, och att det är handlingarna som många utför som skapar världen. Kreativitet uppstår mellan människor och i mötet med andra. Därifrån kommer impulserna till nya tankar. Genom att stjäla snarare än att resa anspråk på att ha använt det stulna till punkt och pricka enligt upphovsmannens eller upphovskvinnans intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får läsaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för uppkomsten av ny kunskap. Nyckeln till framgång är något så enkelt och samtidigt svårt som en plats, ett rum där möten mellan forskarens resultat och dem de vetenskapliga rönen angår kan äga rum. För att det hela ska fungera och för att främja vidare samtal behöver det vara en plats med högt i tak där många kontinuerligt och prestigelöst kan utbyta tankar och föra samtal kring hur man bäst utnyttjar resurserna och kompetenserna som man sammantaget förfogar över. Kulturvetare undersöker inte bara kultur, tillsammans med alla andra i samhället är forskarna medskapare av kulturen som alla både påverkar och samtidigt påverkas av.

torsdag 21 mars 2019

Att bygga upp, förvalta och förgöra skolan

Det krävs olika mycket energi för att bygga något nytt från grunden, för att förvalta det som redan skapats och för att bara klara överlevnaden. Ibland i företagarvärlden talas det om förvärvare, förvaltare och förstörare. Båda tankegångarna bygger på samma utgångspunkt, som jag här ämnar relatera till skola och utbildning. Det är synen på resurstilldelning och dess konsekvenser jag vill reflektera över.

Att bygga upp en verksamhet från grunden kräver inte bara hårt arbete och ackumulerat kapital, det krävs visioner också. Många olika människors insatser och kompetenser behövs för att bygga ett fungerande skolsystem. Allas insatser och pengarna som krävs för att lyckas är en nödvändig investering för framtiden. Det kostar mer att förvärva och bygga upp än att driva en verksamhet som är igång och rullar. På samma sätt kostar det mer att förvalta något än att bara få verksamheten att gå runt, och bryr man sig inte om kvaliteten i utförandet kan man strypa tillgången på pengar och andra resurser än mer.

Är det en korvkiosk eller en liten klädaffär i den lokala gallerian man förvärvar och bygger upp kanske det inte spelar någon avgörande roll ifall man nöjer sig med att verksamheten går runt. Man kan dessutom utan större risk ta kostnaderna för underhåll på löpande räkning, där och när insatser behöver göras. Och är man endast intresserad av att tjäna snabba cash är det bara att köra så länge det går. Behovet av investeringar och underhåll ser olika ut för olika verksamheter. Bäst i klassen antar jag att stora verkstadsindustrier är, som kräver omfattande investeringar för att komma igång och där man dessutom måste ligga i fas med omgivningen för att kunna växla upp och ner verksamheten i takt med konjunkturen. Sparar man in på underhållet gamblar man med aktieägarnas investeringar, vilket några av 2000-talets största skandaler handlat om. Ett tag kan skrupelfria ledare med hjälp av kreativ bokföring eller genom att förhala investeringar hålla skenet uppe, men när man väl måste investera blir det dyrare än om man gör det löpande och risken är att verksamheten inte kan bära sina egna kostnader. Dessa insikter vill jag överföra till en diskussion om skolan. Vad är det för typ av organisation egentligen? Har man ingen klar bild av det kan man inte föra en långsiktigt hållbar utbildningspolitik. Bryr man sig bara om vad det kostar, utan hänsyn till verksamhetens unika egenskaper, är politiken dömd att misslyckas.

I många av Sveriges städer finns en eller flera större läroverk, ofta arkitektritade och byggda i tegel, om inte för evigheten så i alla fall för att kunna stå pall för tidens tand LÄNGE. Alla har sett dem och många har själv skolats i dem. Ni vet vad jag menar. Byggnaderna manifesterar dåtidens kunskapssyn och utbildningspolitik och härbärgerar ofta, förutom klassrum en stor aula samt gymnastik- och matsal. Ibland går jag förbi Hvitfeldtska i Göteborg bara för att känna på atmosfären och låta mig inspireras av bildningstyngden och studiefliten som väggarna impregnerats av. Stoltheten och framtidstron går inte att ta miste på. En gång var det så man såg på kunskap i vårt land. Idag har skolan obegripligt nog utvecklats till en marknad som med både politikers och medborgares goda minne lockar till sig profithungrande så kallade riskkapitalister (jag skriver så kallade, för den som driver skola idag tar ingen som helst risk eftersom man får betalt för arbetet redan innan tjänsten utförts), som konsekvent ser till att hålla lokal- personal- och matkostnaderna på ett absolut minimum för att optimera skolföretagets vinst. Några av företagen har också gått i konkurs och kostnaderna för detta har samhället, det vill säga skattebetalarna (som redan betalat en gång för tjänsten), fått betala.

En del av friskolorna är klassiska förgörare eftersom man plockar ut maximalt med vinst ur verksamheten och jagar kostnader överallt där det går. Detta drabbar personalen eftersom skolan är en personalintensiv verksamhet. Genom att hålla personalstyrkan på ett minimum kan man hålla kostnaderna nere, och när lärarna går in i väggen och blir sjukskrivna är det samhället som får ta den kostnaden. Inte sällan bygger dessutom hela affärsidén på att företaget skattar i ett annat land än Sverige. Skillnaden mellan privata och kommunala skolor är inte särskilt stor eftersom skolan idag är en marknad där man konkurrerar. När jag stannar upp och tänker på saken häpnar jag, trots att inget av detta är nyheter. Det svenska skolsystemet har på kort tid förvandlats i grunden, och anledningen är att skol- och utbildningspolitiken ändrat inriktning. När mina föräldrar gick i skolan styrdes politiken av förvärvare som såg skolan som en avgörande och långsiktig samhällsinvestering. När jag gick i skolan fanns mycket av det tänkandet kvar, men mina barn gick i en skola som drevs av förgörare.

Jag klagar ofta på NPM, men om skolan fungerade som den tunga verkstadsindustrin hade allt sett annorlunda ut. Men det är idag snarast tvärtom. Skolor bekostas liksom för övrigt vården och infrastrukturen med offentliga medel. Ytterst är det alltså skattebetalarnas vilja att investera i skolan, vården och tåg- samt vägnätet som bestämmer förutsättningarna. Och bland väljarna idag är tragiskt nog den viktigaste frågan idag: Vad fan får jag för pengarna? Så länge problemen i vården inte är uppenbara (eller, så länge jag inte blir sjuk), så länge vägarna är farbara och tågen inte är allt för (ofta) försenade, och så länge betygen håller sig på en acceptabel nivå, anses allt vara frid och fröjd. Med andra ord: så länge utbildningspolitiken bygger på tanken att kostnaden är viktigare än kunskapskvaliteten kommer lärarna att digna under krav på effektivisering och skolan drabbas av ytterligare nedskärningar.

Skolan jag gick i på 1970-talet var inte på långa vägar när så imponerande som Hvitfeldskas förvärvarskola. Jag gick i en typisk förvaltarskola. Lokalerna var nybyggda och det satsades tydligt på oss elever. Även lärarna trivdes och jag minns än atmosfären som skolpersonalen skapade med värme. Framförallt på låg och mellanstadiet fick vi varje år nya läroböcker, som vi dessutom fick behålla. Jag har dem sparade där hemma fortfarande som ett minne och en påminnelse om samhällets investering i mig och min utbildning. När lärarna var sjuka kallades det in vikarier och lärarna var inte överlastade med administrativa bördor. När jag ser tillbaka på min skolgång ser jag ett tydligt överflöd, både ifråga om personal, material, lokaler och tid. Varken lärarna eller eleverna var stressade, vilket allt fler är idag. Kunskapen och lärandet var verkligen i fokus, och det fick kosta vad det kostade och ta den tid det tog. Även om jag var skoltrött och mina resultat blev därefter lämnade jag skolan med en känsla av tacksamhet som jag fortfarande känner av, delvis beroende på att jag senare kunde läsa upp mina betyg på KomVux, vilket banade väg för fortsätta studier på universitetet där jag efter grundutbildningen anställdes som doktorand och idag arbetar som lektor.

Mina första år i skolan såg nog ut som bortkastade pengar, i alla fall om man endast ser till betygen, till det mätbara resultatet. Och särskilt om man betraktar min skolgång utifrån ett strikt och kortsiktigt ekonomiskt perspektiv. Fast ser man det utifrån ett livsperspektiv eller med ett kunskapsperspektiv kommer saken i ett helt annat läge. Jag arbetar som lärare och forskare idag och även om de finns de som ser humanvetenskaplig forskning som slöseri med skattemedel finns det goda argument för motsatsen. Kunskap är en FÖRUTSÄTTNING för ekonomisk tillväxt, inte något man tjänar pengar på. Detta visste politikerna som förvärvade den svenska skola som förvaltarna såg till höll världsklass. Sedan dök en helt ny kategori politiker upp, som lovade väljarna att man genom att spara pengar på skolan skulle kunna förbättra resultaten. Kanske är det en Greta Thunberg som behövs, en som ser att kejsaren är naken och påpekar att dagens skolpolitik utgår från ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv, inte med barnens, barnbarnens och kunskapens bästa för ögonen. Hur kunde vi låta oss luras av förgörarnas orimliga löften? 

Hur tänker man idag när man utan att göra något åt saken, alternativt förnekar fakta, ser på medan skolan som samhällsinstitution dräneras på pengar av profithungriga kapitalister och besparingsivriga politiker. Förvärvarnas stolta arv och investeringar, som ännu en bit in på 1990-talet förvaltades ansvarsfullt, förstörs nu i snabb takt. Och det är liksom ifråga om klimatet framtida generationer som kommer att få betala kostnaden för att återupprätta skolan. Det första man "sparade" in på var underhållet, sedan personalen, och därifrån stupar det brant utför. Historiens dom över dem som idag förgör generationers arbete och snabbt bränner förvärvarnas investeringar istället för att förvalta den svenska skolans stolta arv, kommer att bli hård och skoningslös.

En skola som kämpar med kniven mot strupen för att överleva kan och kommer aldrig att kunna fostra ansvarsfulla, solidariska och demokratiskt sinnade samhällsmedborgare som förstår att det man sår får man skörda och att en investering aldrig är en en kostnad.

onsdag 20 mars 2019

Handledning, av vad?

När jag var student var det si och så med handledning, vilket det ofta är idag också. Oklart om det fanns en tid mellan där det fungerade, men så vill jag nog se det. Som nydisputerad arbetade jag på ett kulturvetenskapligt utbildningsprogram och där skrev studenterna inte bara uppsats, det fanns dessutom tid för oss lärare att faktiskt handleda. När jag var student var det lärarna som brast i engagemang och det ansågs allmänt som ett tecken på osjälvständighet om man som student behövde handledning. På sin höjd fick man (jag) hjälp mot slutet med korrekturläsning och de allra värsta missarna påpekades. Mina lärare fick tid för handledning, men jag bad sällan om det. Kulturen var riktigt sådan. Vi studenter talade mycket om hur lite våra handledare brydde sig. Jag minns ingen som klagade dock. Vi tog på oss ansvaret för arbetet och kämpade på egen hand tills vi var klara.

Idag är det si och så med många studenters engagemang för handledning. Vissa hör av sig hela tiden medan andra ser det som ett frivilligt moment som man av olika anledningar skippar. En stor och viktig skillnad är att det idag finns massor med metodböcker och anvisningar att tillgå. Även böcker som bara handlar om hur man skriver uppsatser och rapporter. Många program har dessutom metodkurser, vilket inte fanns när jag skrev mina B- och C-uppsatser. Jag förstår därför studenterna som väljer att inte ta emot handledning. Det finns så många sätt att få hjälp och stöd på. Är man bara självgående, tar ansvar för uppgiften och lägger ner den tid som krävs går det utmärkt att skriva en bra uppsats även utan handledning. Gör man däremot INTE det. Om man ser uppsatsen som en inlämning bland andra, som något man kan vänta med till slutet av kursen och sedan arbeta fokuserat med för att ha något att lämna in vid deadline, går det inte alls. Och det gör tyvärr väldigt många studenter idag. Jag tror det delvis handlar om manualerna och de allt tydligare anvisningarna, där det vetenskapliga hantverket presenteras som eller i alla fall lätt kan uppfattas som ett slags recept.

Det var inte bättre när jag var student. Jag klarade mig för att jag var enormt motiverad och det ska inte krävas av en, det tycker jag inte. Jag förordar något slags mellanting. Uppsatsen måste vara ett GEMENSAMT projekt, vilket det i hög grad var när jag började arbeta som lärare. Det blev så eftersom studenterna många gånger var ovana och skrämda (men intresserade och verkligen ville lära), metodböckerna få och vi hade ingen metodundervisning, istället hade vi lärare mer tid. Dels fick vi fler timmar per uppsats, dels handledde vi färre studenter. Arbetsbördan för både oss lärare och studenterna var alltså mindre pressad. Inte lika många studenter arbetade (heltid) vid sidan av studierna. Vi arbetade TILLSAMMANS och studenterna tog sitt ansvar. Jag minns särskilt en student som jag träffade gång på gång för att diskutera samma sak, vad en analys är. Hen fick inte till det, men försökte och försökte igen. Så plötsligt, vid en av handledningarna mot slutet, skrek studenten rakt ut: Nu fattar jag! Äntligen trillade poletten ner. Uppsatsen fick ett fint omdöme av examinatorn på seminariet och efteråt fick jag en kram av tacksamhet. Det var dock inte MIN förtjänst, det var resultatet av samverkan. Jag fanns där bara som ett slags katalysator. Det var mina frågor till texten som styrde processen framåt, inte några svar eller förklaringar.

Idag undrar jag allt mer vad det är som handleds i arbetet med uppsatser? Är det textens innehåll och utformning, eller är det undersökningen vars resultat presenteras i uppsatsen? Det borde vara det förra men är idag handlar det allt oftare om det senare. Jag har fått höra av studenter att man inte förstår vad det är jag vill ha. Det är en indikation på en fatal förskjutning av ansvar, den som säger och tänker så har verkligen inte förstått vad uppsatsskrivande handlar om. Jag som lärare vill ingenting, det är inte jag som förväntas undersöka något och presentera ett självständigt resultat som håller för vetenskaplig granskning. Handledaruppdraget går ut på att stötta, vägleda och granska. Det är inte jag som bestämmer hur det ska organiseras eller vad som ska stå i uppsatsen. Det handlar om ett självständigt arbete. Formfrågan hamnar dessutom allt mer i förgrunden, och det är inte bara studenternas fel. Problemet finns inbyggt i högskolesektorns organiserings- och finansieringsmodell, där produktion av resultat står i fokus. Genomströmning var inte en faktor när jag var student. Det var helt upp till mig att bli färdig. På C-kursen hade vi inte ens ett slutdatum. När uppsatsen var klar ordnades ett seminarium bara. Innehållet och kunskapen stod i fokus på ett helt annat sätt.

Det sägs ibland att uppsatserna är bättre idag än på 1990-talet, och det stämmer till viss del. Många uppsatser som seminariebehandlas idag är mer gedigna än de flesta uppsatserna som lades fram när jag var student. Samtidigt är uppsatserna mycket mer homogena idag. När jag tittar på min C-uppsats och jämför den med uppsatserna jag handleder är det en ENORM skillnad i hur avsnittet teori- och tidigare forskning ser ut. Mina studenter har läst långt fler artiklar och böcker än jag, dessutom på en bråkdel av tiden. Å andra sidan var materialet som jag samlade in mer omfattande, och analysen av det var mer självständig. Jag fick som sagt nästan ingen handledning. Och jag hade inga manualer eller anvisningar att utgå från. Bara gamla uppsatser, som handlade om helt andra saker än det jag skrev om. Jag hade ingen att fråga och de enda anvisningarna jag fick (på B-uppsatsen) var att jag skulle göra 10 intervjuer. Det enda jag visste var ATT jag skulle undersöka något och komma fram till ett resultat som skulle hålla för en vetenskaplig granskning. HUR jag skulle göra var helt upp till mig. Jag var livrädd och osäker, men jag ville verkligen skriva en uppsats och ta mig an nya utmaningar. Det största värdet med mina uppsatser är därför allt som jag lärde mig under processen och som jag sedan kunde implementera i nästa uppsats, på nästa nivå. Det är så jag tänker fortfarande; att nästa arbete ska bli bättre. Jag lär mig hela tiden, mest av mina misstag.

Uppsatsen är ett moment av LÄRANDE, eller det är så det borde vara. Enda sättet att utvecklas som kritisk och självständig tänkare är att tvingas ta eget ansvar och sedan försvara resultatet. Dagens produktionstänkande på högskolan och det fokus på den färdiga produkten som kommit att utvecklas leder bort från självständighet. I förlängningen är den helt avgörande forskningsfriheten hotad, för tyvärr gäller mycket av det jag skrivit här även produktionen av vetenskapliga artiklar.

tisdag 19 mars 2019

Intellektuell tyngdlyftning

Ska man klara av att lyfta sin egen kroppsvikt i bänkpress går det inte att som otränad bara att väga sig och sedan hänga på vikterna på stången och lägga sig under den. Risken är att man skadar sig allvarligt. Ingen vettig människa utsätter sig för något sådant. Alla förstår detta, ifråga om fysiska prestationer går det varken att lura sig själv eller andra. Handlar det däremot om intellektuella prestationer kommer saken tyvärr i ett helt annat läge. Tråkigt nog händer det varje år att man som lärare stöter på en eller flera studenter som försatt sig i den prekära situation det innebär att ligga där på bänken med en alldeles för stor tyngd över sig. Om man som högskolestudent kommer till utbildningsprogrammets avslutande uppsatskurs, oförberedd och utan en verklighetsförankrad uppfattning om vad det innebär att skriva ett examensarbete, och framförallt om man kommer dit utan en realistisk uppfattning om vad som krävs av en själv för att klara uppgiften, är det för sent att reparera skadan. När man väl befinner sig i den situationen finns det två typer av studenter. Den ena inser sitt misstag men försöker på olika sätt dölja det ända tills det är uppenbart att det inte går längre, och den andra skyller allt på lärarna. Ingen pedagogik i världen kan råda bot på detta problem som bottnar i bristande förståelse för skillnaden mellan vad det innebär att vara elev och student samt i oförmåga (eller ointresse, kanske) att ta eget ansvar för sitt eget lärande.

Tänk om högskolan var ett gym och det var vikter vi jobbade med, istället för böcker, texter och tankar. Tänk om kunskap var något konkret och fysiskt påtagligt. Det skulle i och för sig fortfarande gå att fuska. Särskilt i tyngdlyftning är doping ett problem. Men som lärare känner man studenterna och ser ofta (men så klart inte alltid) tecknen på att allt inte står rätt till. Fusk är tack och lov ett förhållandevis litet problem. Om högskolan var ett gym skulle det vara lättare att som lärare få studenterna att förstå vad som krävs av dem för att klara av sina tentor, kurser och examina. Nyblivna studenter skulle kunna känna på vikterna och lätt inse hur långt ifrån målet de är i början. Antingen klarar man av att lyfta sin kroppsvikt i bänkpress, eller också inte. Ifråga om tyngdlyftning är det inte en förhandlingsfråga om man får G eller U, det är uppenbart för alla och den som försöker resa invändningar gör sig till åtlöje. Så är det inte riktigt på högskolan idag, vilket skapar en hel del onödiga problem. Som lärare måste jag lägga en stor del av min dyrbara tid åt att förklara för studenter, saker som är uppenbara för alla som inser vad som krävs av en själv för att klara kraven. Tänk om studenterna såg sig själva som atleter och sina lärare som personliga tränare. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma tillsammans om det var så.

Många studenter på högskolan idag säger: Vad ska jag med detta till; trots att man själv sökt sig till utbildningen? Och därifrån är steget inte långt till: Tala om för mig vad jag ska göra för att få godkänt. Om högskolan fungerade mer som ett gym skulle den inställningen till studierna aldrig kunna leta sig in i akademin. Inser man hur lite man vet (och hur lite som faktiskt går att veta) blir man ödmjuk och förstår man dessutom hur mycket arbete som ligger bakom lärande och kunskapsutveckling, hur mycket som krävs av den som vill bli bildad, skulle energin riktas dit den behövs för att lära och utvecklas istället för mot annat. Otålighet och rastlöshet är inga muskelbyggande egenskaper. Det finns inga genvägar till verklig styrka, det gäller samma för den fysiska och den intellektuella kraften. Fortsätter man reflektera över liknelsen kan man tänka på det bränsle som krävs för att kunna träna och lägga märke till skillnaden mellan tomma kalorier och kostfibrer. Information kan man enkelt och snabbt tillgodogöra sig, liksom socker och fett, men är det vishet man söker krävs tålamod och intellektuell råkost samt fibrer.

Har man en gång smakat kunskapens frukt och insett att det finns mer i världen och tillvaron än jakten på pengar för den omedelbara överlevnadens skull inser man bildningens värde och förstår att belöningen kommer sedan och är väl värd att vänta på. Allt fler förväxlar pengar med mening, och det gör att bildning uppfattas som meningslöst när det i själva verket är tvärtom. Pengar och guld har i alla tider förvridit synen på människor, fattig som rik, om än på olika sätt. Tänk om jag som lärare på högskolan sågs som en personlig tränare och fick måla upp en utmanande vision för studenterna istället för att skriva kursplaner, KursPM och syssla med administration och kontrollera närvaro. Tänk om både jag och studenterna kunde fokusera all vår kraft på lärande och kunskapsutveckling. Tänk om jag fick bedöma resultatet utifrån en vetenskaplig måttstock och förmedla mina tankar om deras prestationer i en dialog där vi diskuterar och utvärderar resultatet tillsammans. Tänk jag slapp sätta betyg och det var helt och hållet upp till studenterna att visa vad de kan, sedan, efter utbildningen, för potentiella arbetsgivare. Jag vill och kan jobba mycket mer än jag gör, men jag vill att arbetet ska kännas meningsfullt. Jag vill utmanas och utmana. Idag fungerar det inte så, varken för mig eller för studenterna. Utom i vissa få men oerhört värdefulla tillfällen, vilka jag lever för och gör att hoppet om en förändring hålls levande.

Kunskap kan bara nås genom att överskrida målen, och det kan endast uppnås om man får misslyckas. Dagens hårt resultatstyrda och mål- samt effektivitetsfixerade skola satsar mer på hjälp, stöd och instruktioner än på att utmana eleverna att sträcka sig bortom gränsen för sin förmåga. Det är så kunskap och verkligt lärande händer, genom att man presterar på toppen av sin förmåga, just vid gränsen för det möjliga. Det kan man bara om man får misslyckas och misslyckas igen. Bara så kan jag veta var just min gräns går. Det behövs nytänkande och fler utmaningar. Ansvaret för det livslånga lärandet måste ligga på studenterna, inte på lärarna, för ingen kan ansvara för någon annans kunskaper. Lärarna ska utmana, uppmuntra och finnas där som stöd och hjälp, inte administrera betyg. Kunskap syns liksom intellektuella handikapp inte på utsidan, men fungerar precis som en muskel.
Gränser förskjuts sakta. Grundläggande antaganden förändras. Det som var normalt igår är något annat än det som är normalt idag. För att se förändringen och för att kunna värdera dess konsekvenser krävs perspektiv och kritiskt tänkande. När jag talar om dessa saker med dagens studenter är det många gånger för döva öron jag talar, och invändningarna som ibland kommer visar tydligt vad studenterna tar för så pass självklart att det jag säger uppfattas som felaktigt, trots att jag pekar på forskning och noga går igenom argumentationen steg får steg. Ofta, alldeles för ofta, känns det som jag är den enda som befinner mig i undervisningssalen för att LÄRA mig något. Förfärande många studenter är där för att få betyg som ska användas för att optimera chanserna att lyckas i konkurrensen om att få en anställning. Idag är det få som tänker på att det viktiga inte är att bli anställd, utan att klara av arbetet och behålla anställningen. Om högskolan sågs som ett gym skulle det vara lättare att förklara och förstå att det krävs träning för att lyckas på tävling och att man aldrig kan skylla på någon annan om resultaten uteblir.