Från ett Elfenbenstorn till ett Babels torn

Forskningen blir inte bara allt mer tillämpad, den blir dessutom allt tydligare inriktad på allt smalare och mer specificerade frågor. Jag började min egen bana som kulturforskare med inriktning mot jämställdhetsfrågor, sedan bytte jag spår och intresserade mig för alkohol och droger, dock med ett fortsatt fokus på kultur. Idag är det relationen mellan kunskap och kultur som intresserar mig. När jag får frågan om vad jag forskar om säger jag kultur, i vid mening. Min resa har alltså gått från att forska om en aspekt av kultur till att rikta in mig på kulturen i sig. I takt med att jag skaffat mig kunskaper och utvecklat kompetensen att forska har ämnet för forskningen vidgats. Akademin som helhet har gått åt andra hållet. Idag blir allt fler professorer på allt smalare områden. Forskarnas titlar blir allt längre i takt med att kompetensområdet specificeras. När jag var student sa man att ju bredare ämne man var professor i desto mer aktningsvärt var det. Idag är det i princip ett krav för att bli professor att man fokuserar på ett smalt ämne eller en delaspekt av helheten. Även om kulturvetaren i mig förstår förändringen och dess orsaker oroar utvecklingen mig eftersom förståelsen för vad kunskap är och hur vetande fungerar utarmas när forskning uppfattas som inhämtande eller upptäckande av objektiva fakta om allt mer specifika frågor.

För mig handlar forskning om att utveckla förståelse för ett ämne som med åren breddats i takt med att mina kompetenser och kunskaper om kultur, eller egentligen relationen mellan kunskap och kultur, vidgats och fördjupats. Jag ser det som att jag dels står på jättars axlar, dels bygger ett fundament varifrån jag kan blicka ut över landskapet för att se de vaga mönster och otydliga förändringstendenser som är lätta att missa men som är så viktiga för förståelsen för (förändring av) kultur. Jag söker inte svar på specifika frågor, min forskning handlar ytterst om att utveckla förståelse för vardagen, samhället och livet. Jag är ingen expert som kan tala om hur det är, vilket tragiskt nog gör att det blir allt svårare för mig att förklara vad jag arbetar med. Forskare är inte experter. Mats Knutsson på Rapport och Aktuellt kan möjligen anses vara expert, men att vara forskare är något helt annat och mycket viktigare.

Tyvärr har akademin ”utvecklats” från att vara ett elfenbenstorn där forskarna verkade avskilda från det omgivande samhället till att idag allt mer likna ett Babels torn efter att Gud straffat arbetarna för sin hybris. Elfenbensakademin var i hög grad en isolerad värld där man fostrade excentriska genier som ofta inte tillförde samhället så mycket egentligen, men den högskolekulturen värnade i alla fall bildningen och studenterna som utbildade sig där gick ut i samhället med en utvecklad förmåga till kritiskt, självständigt arbete. Forskarna i Babels Torn fokuserar på sina allt smalare områden, vars strikta gränser de försvarar med sina liv. Jag hårdrar och extrapolerar, det hoppas jag att läsaren förstår. Forskarna som verkar i Babels Torn ser sig som experter och tänker sig att det vetenskapliga projekt de arbetar med är större än summan av delarna och att de äger förmågan att kontrollera världen. Det är en farlig utveckling, för i själva verket vet dagens forskare generellt sett allt mer om allt mindre delar av verkligheten och eftersom det saknas överblick och förmåga att syntetisera kunskaperna, av den enkla anledningen att ingen kan eller får röra sig över gränserna, utarmas vetandet, både inom den akademiska världen och i samhället och världen.

Ingenting blir automatiskt sant för att det publicerats i en högt rankad, peer-reviewad, internationell journal. Och kunskapens värde ökar inte självklart med mängden artiklar som skrivs, av enskilda forskare och av forskarvärlden som helhet. Den del av verkligheten som går att nå kunskap om är dessutom, i relation till verkligheten som helhet, liten. Lösningen på dagens problem är inte att återskapa elfenbensakademin, men det Babels Torn som växer sig allt högre och som allmänheten idag står på marken och beundrar är ingen akademi eftersom forskarna inte kan tala med varandra över ämnesgränserna. Svaren på våra frågor, kunskapen vi behöver för att kunna hantera de växande problemen vi står inför, finns inte där vi letar efter den och metoderna vi har tillgång till må ge oss säkra svar, men kunskap är något annat, något mycket bredare och djupare än sanningen (som är ett hopplöst mål för vetenskapen, även om den alltid strävar i den riktningen). Bildningen som övergavs när elfenbenstornet ersattes med Babels Torn behöver tas till heder och uppvärderas igen. Det är inte fler och mer säkra experter vi behöver, utan bredare och djupare kunskaper bland allmänheten samt mer av kritiskt tänkande i vardagen.

Learning by doing, med eller utan reflektion

Att bara lära genom att göra (som andra gör), håller på att utvecklas till ett av skolans, den högre utbildningens och forskningens största problem, för om man bara upprepar kommer man aldrig att utvecklas. I skolans lägre stadier är det bra eller i alla fall en förutsättning för lärande att man följer och accepterar det som läraren säger och tar till sig det som står i läroböckerna, men ju högre upp man rör sig i utbildningssystemet desto viktigare är det att man också reflekterar över vad man gör och varför samt med vilka konsekvenser. Och som doktorand och forskare är det en förutsättning att man förstår vikten av att praktisera självständigt, kritiskt tänkande, det vill säga att man inte (bara) följer eller upprepar. Jag ser inga tecken på att synen på kunskap eller skolans och den högre utbildningens uppdrag har förändrats, i alla fall inte i teorin, men i praktiken ser det annorlunda ut.

När arrangörerna av utbildning inte ges full kostnadstäckning och kostnaderna för den växande administrationen av utbildning stadigt ökar måste något skäras ner på. Tyvärr är det tiden som finns för lärande som försvinner. Lärande och kunskapsutveckling tar nämligen tid, och tid är pengar. Kanske är det därför som synen på kunskap och skolans uppdrag håller på att förändras, från att handla om att skapa förutsättningar för lärande vars resultat bedöms, till att idag allt mer handla om att överföra fakta så snabbt och effektivt som möjligt, från skolan som system till eleverna som betraktas som kunder. 

Lärande är en analog verksamhet och det är först när kunskapen internaliserats i kroppen och kan användas i andra sammanhang som är det relevant att tala om att man har lärt sig och kan eller behärskar något. I dagens produktionsorienterade utbildningssystem handlar det allt mindre om vad man kan och förstår och allt mer om att man svarar rätt på frågorna på provet, vilket man kan göra genom att upprepa det som står i böckerna eller som sagts av läraren. 

Tanken bakom Deweys devis, learning by doing, är bra. Det är genom att använda kunskap (till skillnad från att upprepa fakta) som man lär, och det är bara så man kan bidra i arbetet med att utveckla kunskap senare i livet. Idag ger vi eleverna som går ut grundskolan och gymnasiet betyg som bygger på sådant som upprepats och kontrollerats, vilket gör att de kommer till högskolan utan att förstå hur man faktiskt lär sig nya saker på egen hand. Det räcker inte på långa vägar att kunna googla, och källkritik är inte samma som kritisk utvärdering och bedömning av olika källors kunskapsvärde. Utan reflektion över vad man läser, vem man lyssnar på blir det svårt att lära. Och förutsättningen för att lyckas som student är att man även kan reflektera över sina egna kunskaper i ljuset av andra människors insikter samt inte minst att man äger förmågan att ändra åsikt i mötet med bättre och mer underbyggda argument.

Titta på samhällsdebatten idag. Präglas den av samtal där man lyssnar på varandra och utgår från vad man vet och är villig att utmana sina åsikter och grundläggande antaganden, eller debatterar man för att vinna? Frågan är retorisk. Det var länge sedan politikerna faktiskt lyssnade på varandra och verkligen brydde sig om vad som händer med vårt land på längre sikt än innevarande mandatperiod. Jag tror inte att det är så enkelt som att det handlar om egoism, jag tror problemet är mer komplext än så och att det ligger djupt inbäddat i den kultur som växer fram mellan oss människor. Egoismen och kortsiktigheten är inte problemet utan ett av symptomen på att vi har problem. På samma sätt ser jag NPM i skolan som ett symptom, inte själva problemet. För att kunna bryta den destruktiva trenden behöver vi stanna upp och ta oss tid samt reflektera över kunskapsfrågan och vad det faktiskt innebär att lära sig något. Sen behöver vi jämföra skolan och utbildningssystemet med svaren på de frågorna, och därefter faktiskt förändra organiseringen av utbildning. Eftersom lärande och kunskapsutveckling är något man gör kan skolans uppdrag inte vara att producera nyckeltal! Och eleverna kan och får inte betraktas som kunder -- ansvaret för lärandet måste förläggas där det hör hemma: hos eleven. Lärarens uppgift är att skapa förutsättningar för lärande och att bedöma elevernas kunskaper, inte att överföra fakta och kontrollera att de kam memorera uppgifterna.

Idag utbildas och anställs, helt i linje med rådande kunskapssyn, allt fler kommunikatörer vars uppgift är att föra ut företagets eller organisationens budskap på ett strikt kontrollerat sätt. Eftersom kommunikatörerna liksom alla andra anställda måste vara lojala med den organisation de arbetar för och den heliga tillväxten samt vinsten till aktieägarna måste värnas i alla lägen kommer budskapet som sprids per definition att handla om att försköna verkligheten. Kommunikatörerna utbildas inte till att ljuga, men deras arbetsgivare fostrar dem till okritiska medarbetare som säger det ledningen vill, oavsett hur saker och ting ser ut eller fungerar i verkligheten. Inte för inte blev den första uppgiften för Vita husets kommunikationschef, efter att Donald Trump svurits in, att sprida det felaktiga budskapet att det var fler människor närvarande när han svor att försvara den amerikanska konstitutionen än när Obama gjorde samma sak åtta år tidigare. Trumps presidentperiod borde mana till eftertanke, men istället har den svenska högern anammat hans sätt att se på saker och ting, vilket är djupt oroande. Det handlar inte om höger eller vänster i politiken, utan om anständighet, respekt för människan (och livet på jorden) samt kunskapen.

Skolan spelar en nyckelroll i alla långsiktigt hållbara (kunskaps)samhällen. Därför är det där förändringen inleds. Paradoxalt nog krävs det kunskap och förståelse för att inse behovet av denna förändring så vi befinner oss lite i ett Moment 22, men jag ger aldrig upp hoppet. Flyktlinjer kommer nog inte att förändra världen, men det är en plats där jag kan tänka fritt och lära mig mer genom att reflektera över kunskaperna jag har, de jag saknar och allt som inte går att veta något om. Jag skriver för att lära och reflekterar för att utvecklas, inte för att sprida fakta.

Vad är teori?

Här i veckan skrev jag på kontraktet till min nästa lärobok, om teori. Det blir min tredje bok om (olika aspekter av) kunskap. När jag fick frågan om jag ville skriva en bok om teori kände jag omgående att det var en utmaning som jag ville anta. Jag brottades själv länge med frågan om vad teori är, och jag möter dagligen studenter som inte vet och som har svårt att förstå när jag förklarar. Det jag lärt mig genom åren är att det inte finns något snabbt och enkelt svar på frågan, därför förstår jag studenternas problem att förstå; det finns helt enkelt inte tid att arbeta med frågan eller förklara på djupet. Tiden och utrymmet som krävs finns dock i en bok, och därför känns det så inspirerande att få jobba med projektet.

Planen är att boken ska komma ut i början av 2023 och jag har kommit lite mer än halvvägs. Skrivandet innebär även denna gång att jag själv lär mig massor, och det är delvis därför jag fortsätter skriva. Om det bara hade inneburit att jag informerade om saker jag redan kunde vore det inte särskilt stimulerande. Skrivandet är liksom läsandet och föreläsningarna jag håller ett sätt att lära. Just vid gränsen för min egen förmåga trivs jag som allra bäst, när jag lär mig nya saker och fördjupar kunskaperna jag redan har. Boken inleds på följande sätt:

En förutsättning för att man ska kunna utveckla kunskap är att man kan ställa sig vid sidan av det som studeras och att man har tillgång till ett språk som gör det möjligt att reflektera över vad man vet och förstår, både på egen hand och tillsammans med andra. Teori kan sägas vara ett slags ”språk” och tänker man så går det att se det som att forskare inom olika discipliner talar olika dialekter av språket, vilket gör att det ibland uppstår olika typer av missförstånd. När man skaffat sig insikt om vad teori kan betyda och förstår att ordet inte betyder riktigt samma sak inom alla ämnen samt lärt sig hantera dessa insikter besitter man en värdefull kompetens. Förståelse för teori är nyckeln till insikt om kunskap, som i sin tur är en förutsättning dels för att kunna utveckla ny kunskap på egen hand, dels för att bygga upp kompetens att kritiskt granska innehållet i läroböcker och vetenskapliga artiklar.

Många har svårt att förstå vad teori är, men syftet med denna bok är att visa att svårigheten snarare handlar om vilka förväntningar man har än om frågan eller begreppet som sådant. Man skulle kunna säga att det svåra med teori är att inse hur enkelt det egentligen är. En bidragande orsak till att teori upplevs vara svårt är att själva ordet används på väldigt många olika sätt i olika sammanhang, både i samhället och vardagen och inom den akademiska världen, i skilda ämnen och på olika utbildningar. Inser man att det inte finns ett enda sätt att se på och använda teori, utan många, alla med sina problem och förtjänster, har ett viktigt hinder för utvecklingen av förståelse undanröjts och då kan man jämföra olika definitioner av och sätt att använda teori och börja reflektera över olika teoriers förtjänster och problem. Erfarenheten säger att den som tar sig tid och fördjupar sig i detta spännande ämne blir rikligen belönad.

För att börja någonstans kan vi ta frågan om människans ursprung. Genom mänsklighetens historia har det funnits en massa olika teorier om detta. Alla religioner har till exempel sin egen förklaring. På vikingatiden var uppfattningen här i norden att Ask och Embla var de första människorna och att Oden skapat dem av två trädstammar som han fann på stranden – en ask och en alm. När Sverige kristnades anammades bibelns förklaring till att Gud skapat Adam och Eva till sin avbild. Den uppfattningen var den rådande i västvärlden ända fram till mitten av 1800-talet när Charles Darwin efter år av vånda publicerade sin teori om evolutionen som säger att människan utvecklats succesivt (se t. ex. Frostengård 2017). Det som skiljer Darwins teori från asatrons och bibelns är att den bygger på systematiska iakttagelser och logiskt resonerande. Religionens förklaring är statisk och utgår från texter som skrevs för tusentals år sedan, vars innehåll måste accepteras okritiskt. Evolutionsteorin däremot, är ett sammanhållet system av tankar som testats mot iakttagelser och som ständigt utvecklas. Båda sätten att förklara mänsklighetens ursprung är teoretiska, men synen på och användandet av teori skiljer sig åt mellan religion och vetenskap. Inom vetenskapen slår man sig aldrig till ro med en förklaring som tillfredsställer behovet av ett svar, man tänker kritiskt och arbetar tillsammans för att ständigt utveckla kunskapen för att alltid ha tillgång till de bästa och mest användbara förklaringarna. Teorier och arbetet med att utveckla och diskutera deras olika problem och förtjänster driver kunskapsutvecklingen framåt, därför är förmågan att förstå och hantera teori en nyckelkompetens i både forskningen och studierna på högskolan.

Under mina första år som student försökte jag förtvivlat förstå vad det där gåtfulla ordet teori betydde. Under introduktionen till A-kursen i sociologi sa en av lärarna att han var intresserad av teori, men jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var han var intresserad av egentligen. Under arbetet med min C-uppsats i etnologi, som handlade om nyktra alkoholister och arbetet i AA och Länken, skrev jag pliktskyldigt ett avsnitt i inledningen om sociolingvisten Basil Bernstein och hans teorier om språk. Och jag tyckte mig se att det han skrev om gick igen i mitt material. Men jag förstod ändå inte riktigt kopplingen mellan teori och empiri och vilken roll teorin hade i uppsatsen. Uppsatsen fick högsta betyg och jag skulle kunnat nöja mig med det, men jag är glad att jag inte släppte den där frågan. Frågan om vad teori är följde med mig in i doktorandstudierna, och där någonstans föll bitarna på plats och jag förstod inte bara teorins roll utan även dess unika egenskaper. Det som fick polletten att trilla ner var insikten om att teori är ett ord som betyder olika saker i olika sammanhang. Förhoppningen är att den här boken ska kunna erbjuda hjälp att snabbare inse det som tog mig så lång tid att förstå.

Med åren har jag kommit underfund med att en delförklaring till mina problem att förstå vad teori är handlar om att det finns runt 200 unika definitioner av begreppet kultur, alltså en lång rad olika sätt att se på vad det är man studerar egentligen. Olika definitioner av kultur (eller sätt att förklara vad det är) tar fasta på olika aspekter av fenomenet och kan användas på olika sätt för att förstå det man studerar. Det var när jag insåg att tankarna om kulturen (de olika kulturteorierna) och den kultur vi alla lever i är olikasaker, och framförallt när började detaljstudera teorierna och jämföra olika kulturteorier sinsemellan – inte för att avgöra vilken som stämmer bäst överens med verkligheten utan i relation till varandra – som jag insåg hur användbar den analytiska kompetensen är och det sporrade mig att läsa vidare. Mina initiala svårigheter att förstå teori var faktiskt en viktig anledning till att jag stannade kvar i den akademiska världen. Idag är jag som skriver boken docent i etnologi, anställd som lektor i kulturvetenskap och till vardags undervisar jag bland annat om teori på olika utbildningar och jag möter dagligen studenter som brottas med samma problem som jag gjorde i början.

Just eftersom jag minns mina egna problem att förstå vad teori var i början av mina studier har jag den största respekt för att studenter tycker att ämnet är svårt. Men för att studierna på högskolan ska kunna sägas vara högre måste det vara avancerat (se Nehls 2020), annars förlorar universitetsutbildningarna sin mening. Kunskap är inte fakta som enkelt kan överföras från lärare till student. Lärande är en mödosam process där man hela tiden balanserar på gränsen för sin egen förmåga, och det är just det som gör högskolestudier så intressanta och belönande. Ju svårare frågor man brottas med desto mer öppen behöver man vara, både inför andra och sig själv, med vad man intekan eller förstår. När man slutar betrakta okunskapen och det man inte förstår som ett problem, utan som en förutsättning för lärande, blir det enklare att gripa sig an ett ämne som teori.

Utgångspunkten för denna bok är att teori är ett begrepp vars innebörd är avhängig av hur begreppet används, vilket skiljer sig åt mellan olika sammanhang. Vad teori är och hur teori används i olika ämnen och ämnesområden finns det många bra böcker om (Se t.ex. Corvellec (red.) 2013, Eriksson-Zetterquist & Hansson & Nilsson (red.) 2020). Här hämtas exempel från olika ämnen men det är just exempel. Den här boken handlar nämligen om hur man som student kan bygga upp enegenförståelse för begreppet teori, vilket är något annat än hur teori fungerar i ett specifikt ämne. Ambitionen är att visa hur man med utgångspunkt i förståelsen för olika sätt att se på teori och teorianvändning kan engagera sig i diskussioner om teori med människor som har olika syn på begreppet, vilket fördjupar den egna förståelsen och gör det lättare att göra ett informerat val av teori i sitt examensarbete som man kan argumentera för och försvara med bättre argument än att man gjort som andra eller som man brukar göra.

Det finns lika många olika sätt att förklara vad teori är som det finns lärare som känner sig manade att försöka. Just den här boken är ett ärligt försök att hjälpa dig som student att förstå något jag som författare själv brottades med under många år i början av karriären, med utgångspunkt i frågorna jag får av studenterna jag möter i min undervisningsvardag.

Akademisk kultur 1

Den allmänna uppfattningen om vad kunskap är håller på att förändras, och det går oroväckande snabbt. Länge ansågs kunskap handla om bildning, det vill säga överflöd. Skolan och studier på universitetet handlade om att få med sig så mycket som möjligt och det fanns tid att tänka tankar till slut. Idag betraktas kunskap allt tydligare som ett slags synonym för fakta, eller till och med information, vilket är en oroväckande utveckling. Utbildning handlar inte om att överföra fakta utan om att utveckla kunskap och sträva efter bildning för att kunna ta så kloka och långsiktigt hållbara beslut, både som individ och kollektivt, som möjligt. Kunskap vill jag se som värdefulla frön och den akademiska världen betraktar jag som myllan där de växer. Om frönas genetiska kvalitet är dålig spelar det ingen roll hur näringsrik jorden är, resultatet blir ändå inte bra. Det är svårt att göra något åt. Lyckligtvis är det inte där problemen i det svenska utbildningssystemet ligger; hos dem som ska lära och utvecklas. Problemet ligger liksom ifråga om mänsklighetens största utmaning, klimatet (som inte bara kräver väl utvecklade kunskaper utan framförallt en kollektiv förmåga att förstå och hantera kunskapen), i miljön, alltså den kultur som präglar vardagen i skolan och den högre utbildningen.

Vi får se hur det blir, men jag tänker mig en serie bloggposter om olika aspekter av akademisk kultur. Ska den svenska skolan någonsin kunna återupprättas och bli en kunskapsskola värd namnet igen är det dit, mot kulturen, som den analytiska blicken behöver riktas. Och eftersom förutsättningarna att bedriva utbildning skapas lika mycket av politikerna som tar beslut om de ekonomiska och organisatoriska aspekterna som av forskare och akademiker på universitetet där kunskapen utvecklas är ansvaret delat. Tragiskt nog har politikerna lämnat över ansvaret för grundskolan och gymnasiet till privata aktörer som är mer intresserade av sin egen kortsiktiga ekonomiska vinnings skull än av samhällets, mänsklighetens och livets på jorden långsiktiga överlevnad, vilket är en djupt problematisk konsekvens av skolans misslyckande. Därför står och faller kunskapssamhället med den miljö och de förutsättningar för kunskapsutveckling som universitetsvärlden kan erbjuda. Den akademiska kulturen är med andra ord inte ett särintresse eller en fråga av kuriös karaktär, den frågan eller det ämnet utgör tvärtom själva fundamentet som samhället, kunskapen och framtiden vilar på.

Hur hamnade vi där vi här; hur blev universitetet en målfokuserad organisation styrd av linjens näringslivsföreträdare som förväntar sig att kollegiet ska producera nyckeltal i en mördande konkurrens med andra lärosäten samtidigt som verksamheten "effektiviseras" genom att inte kompenseras fullt ut för de årliga kostnadsökningarna? Hur gick det till när den akademiska kulturen förvandlades från att vara en intellektuell miljö till att bli en tävlingsarena där antalet citeringar och storleken på de ekonomiska anslagen ligger till grund för forskarnas meritering? Hur kunde det akademiska seminariet där forskare möttes för att samtala om komplexa problem på så kort tid överges till förmån för strategiska möten där man debatterar publiceringsstrategier och vässar ansökningar? Och varför anses administrationen av undervisningens form vara viktigare än den akademiska kvaliteten i det innehåll som skapas av lärare och studenter som möts i olika undervisningssammanhang för att utveckla kunskap?

Svaret på frågorna är KULTUR, som tragiskt nog är ett ämne vars forskningsresultat passar synnerligen illa in i den idag helt dominerande och i princip enda accepterande publiceringsformen -- peer-reviewade artiklar publicerade i internattionella och högt rankade tidskrifter -- och som därför betraktas med skepsis, både av forskare som gjort sig en karriär på att skriva många artiklar där kunskapen spätts ut till homeopatiska nivåer, universitetsledningarna och ansvariga politiker, vilket gör att kunskapen som behövs inte når de behövande.