Lärandets hierarkiska struktur

Jag har tidigare skrivit om vetande och undervisning i termer av ett slags hierarki, och här ska det handla om lärande som jag menar också behöver förstås på det sättet, i alla fall om vi menar allvar med att målet med utbildningssystemet är att värna kunskapen och den generella intellektuella kompetens som är förutsättningen för demokratin överlevnad. Dagens målfokusrerade och resultatorienterade skola där aktieägare kan och får dränera verksamheten på pengar, och den högre utbildning som allt mer tas över av chefer, jurister, ekonomer, kvalitetsansvariga och administratörer, ser fortfarande ut som ett utbildningssystem, men eftersom lärande och kunskapsutveckling inte går att effektivisera, bara skapa förutsättningar för, kan den svenska skolan och den högre utbildningen bara återupprättas genom främjande av en kollektiv rörelse uppåt i de där hierarkierna.

Lärande i sig är ingenting man behöver lära sig, det är en naturlig följd av att vara människa. Vi lär oss hela tiden saker; att hantera "smarta" telefoner som tar allt mer tid och som stjäl vår uppmärksamhet, till exempel. Kunskapsutveckling i den mening vi vanligtvis tänker på det är något annat. Alla vill inte lära sig den typen av saker som står i Läroplaner och Kursmål, därför handlar den typen om lärande i hög grad om att utveckla intresse och övervinna mentala hinder. Sökandet efter genvägar är ett slags bias som alla som verkligen vill lära sig något av sina studier måste utveckla strategier för att hantera. Vissa menar att det finns ett antal universella lärstilar som elever och studenter behöver lära sig förstå och som lärarna måste anpassa sin undervisning efter, men det är inte så det fungerar. Det finns inte någon uppsättning handgrepp som man kan plugga in eller några tekniker man kan ta till för att underlätta lärandet. 

Allt lärande är individuellt och kontextuellt. Därför är det inte förståelse för olika sätt att lära in (eller ut) som är nyckeln till kunskapsutveckling, utan självkännedom, tålamod och ihärdigt arbete. För att undvika att blockera vägarna till kunskap och fördjupad insikt om specifika ämnen behöver man utveckla förståelse för sig själv som lärande subjekt. Ingen annan kan lära en något, men man kan lära av andra och varandra. Utan egen ansträng och intresse för ämnet går det dock inte. Eftersom lärande i skolan och den högre utbildningen handlar om att internalisera kunskaperna och utveckla kompetenserna så att man kan använda dem i andra situationer än på proven som ligger till grund för betygen (som inte är någon absolut garanti för något) måste man ta eget ansvar för att ta emot den hjälp som ges och den hjälp man själv behöver. Vad jag försöker säga är att lärande är komplext och handlar om långt mer än att bara memorera saker man hör eller läser. 

Om betygen inte blir så höga som man önskar är det aldrig lärarens fel, och om man söker en utbildning finns det ingen annan att skylla på om det senare visar sig att man inte kan det som står i kursernas lärandemål. Ska lärare kunna hjälpa elever och studenter att lära ligger ansvaret för att förklara vad man inte förstår eller det man behöver för att utveckla de efterfrågade kunskaperna och kompetenserna helt och hållet på den som kommer till skolan eller universitetet för att lära. Det finns inga genvägar. Utan fokus och närvaro, samt tid och tålamod, sker inget lärande. Därför kan den svenska skolan och vårt lands högre utbildning bara räddas om lärare får vara lärare, alltså tillåtas att agera självständigt som de kunniga och ansvarskännande individer som alla riktiga lärare är. Om lärare tvingas göra annat än att skapa förutsättningar för elevernas och studenternas egen kunskapsutveckling, genom att gå före och visa vägen – samtidigt som de själva lär sig nya saker och utvecklar samt uppdaterar gamla kunskaper – kan ingen rörelse uppåt i vetandets hierarki komma till stånd. 

Först när man förstår sig själv kan man börja förstå världen man lever i. Och bara genom att ta ansvar för sitt eget lärande och ägna det den tid som dess kvalitet kräver, alltså sluta tänka på lärande i termer av vad som är rimligt eller vad man anser sig hinna med, är det möjligt att utveckla kunskap. För att utbildningssystemet ska kunna fungera måste KUNSKAPEN stå i centrum, och alt annat är sekundärt i förhållande till den och till rörelsen uppåt i hierarkin. Lika viktigt är det att förstå att ingen någonsin blir fullärd. Lärande är en dynamisk process som handlar om att ständigt bli bättre på att förstå och orientera sig i den komplexa och föränderliga värld vi människor lever i. Syftet med samhällets investeringar i skolan och den högre utbildningen är att samhället som helhet ska röra sig uppåt i vetandets hierarki, inte att enskilda ska få sina individuella önskningar tillgodosedda. Alla försök att effektivisera lärande och undervisning leder oundvikligen till att vetandet pressas neråt i hierarkin, och det utgör ett hot mot demokratin.

Här liksom i de andra texterna på samma tema (och jag lagt in länkar till ovan) börjar jag med den mest grundläggande nivån och jobbar mig uppåt (även om det i skriven text blir neråt). Detta är en skiss, ett underlag för reflektion, inte en vattentät argumentation. Jag vill väcka tankar, inte sälja in något koncept eller några patenterade handgrepp. Jag påstår inte att jag mer eller bättre än någon annan hur det är eller vad som är bäst att göra. Med hänvisning till mina 12 år som student och mina långt över 20 år som lärare på högskolan anser jag mig veta att om man vill lära sig något på riktigt är det klokt att göra vad man kan för att sträva uppåt genom stegen som beskrivs kort nedan, men jag är öppen för kritik.

Ta till sig information: Här räcker det att läsa och lyssna. Och lägger man det man läst eller hört på minnet kan man upprepa det, vilket är en tillgång i vardagen. Men det har ganska lite med lärande att göra. Dessutom översköljs vi dagligen och stundligen med information, och på senare år även allt mer desinformation. För att kunna röra sig uppåt i lärandets hierarki är det avgörande att man förstå att det produceras enorma mängder information varje dag och att konkurrensen om vår begränsade uppmärksamhet är stenhård. Sållar man inte bland intrycken är risken att man överväldigas stor, vilket är ett problematiskt hinder mot lärande som behöver uppmärksammas mer än vad som är fallet idag.

Hitta och bedöma fakta: Fakta är sorterad och vederbörligen kontrollerad information. När man lärt sig källkritikens grunder och har utvecklat förmågan till analytiskt, kritiskt tänkande har man upparbetat kompetens att sålla bland informationen, men det räcker inte för att lära sig något. För att resultatet av lärande ska kunna bli kunskap måste man vara vaksam och utveckla förmågan till kritiskt tänkande (källkritik är bra, men långt ifrån det enda man behöver lära sig), för det finns en hel del alternativa fakta ute på nätet och i samhällsdebatten. Är det LÄRANDE man ägnar sig åt måste man både hitta och kunna bedöma den fakta som man lutar sig mot i sina resonemang. Och man måste förstå att fakta inte är det samma som kunskap. Även om kunskapen bygger på fakta är kunskap något mer.

Bygga upp förståelse för kunskap: Den här nivån tar många föregivet att allt lärande och all undervisning handlar om, men så är det tyvärr inte. New Public Management pressar nämligen skolan och den högre utbildningen neråt i vetandets hierarki genom att bygga på målstyrning och produktion av nyckeltal. Fakta går både att producera och kontrollera. Men kunskap är som sagt något mer än fakta. Allt verkligt och viktigt vetande består av ett mått av osäkerhet. Därför handlar all kunskapsutveckling och allt lärande lika mycket om det man anser sig veta, som om göra sig medveten om, både det man inte vet och det som inte går att veta något om. Kunskap är en komplex helhet och förutsättningen för att man ska kunna röra sig uppåt i lärandets hierarki är att man utvecklar förståelse och respekt för detta. En annan viktig egenskap som hör hemma på denna nivå av lärandets hierarki är förmågan att omsätta lärdomarna i praktisk handling. Kan man inte relatera sina kunskaper till verkligheten och göra sig av med det vetande som inte är relevant längre är det inte kunskap man söker, för när verkligheten förändras måste kunskapen följa med. Förstår man inte detta och vad det innebär för ens eget lärande har man ännu inte anammat en lärande praktik som kan sägas höra hemma på den här nivån.

Tillägna sig bildning: Om ambitionen i strävan uppåt i lärandets hierarki inte sträcker sig längre än till kunskap blir det svårt att utveckla förståelse för vad kunskap är och vad det innebär att veta någon, därför är det så viktigt att förstå att lärande och kunskapsutveckling är processer där vägen är målet. Lärande handlar om att utveckla förståelse, inte om att producera något. Den vars ambition i lärandet är att tillägna sig bildning måste lära sig förstå både att och hur kunskap är ett rörligt mål eller en dynamisk kvalitet. Det vi vet idag är något annat än det vi ansåg oss veta igår, och allt talar för att nuvarande kunskaper kommer att förändras i framtiden. Därför är bildning så viktigt, alltså bildning i den mening som diskuteras här (inte bildning som en kanon med saker som ska pluggas in). Förstår man att bildning är det som finns kvar när man glömt det man en gång lärt sig inser man förhoppningsvis lättare att lärande handlar om att röra sig uppåt i en hermeneutisk spiral, och att det är vägen som är målet för det livslånga lärande som blir allt viktigare i dagens snabbt föränderliga värld.

Utveckla vishet: Den översta nivån i lärandets hierarki kan ingen räkna med att nå, och det är heller inte mening. Vishet finns med i hierarkin för att markera att lärande är en resa utan mål. Det är också viktigt att förstå, dels att det är skillnad mellan att vara smart och att vara klok eller vis, dels att studier varken kräver intelligens eller gör någon smartare. Strävar man uppåt i lärandes hierarki och bygger upp förståelse för vad kunskap är och vad det inenbär att veta något samt tillägnar sig ett bildningsperspektiv på det vetande man tar till sig och integrerar i sin tankevärld och handlingsrepertoar kommer man dock att kunna ta klokare beslut, vilket är syftet med all utbildning.

Tyvärr går mina tankar om vetande, undervisning och lärande på tvärs mot dagens utbildningspolitik och när jag talade om detta på högskolan där jag jobbade fram till i februari i åt möttes jag av kritik och hindrades att vara den lärare jag alltid strävat efter att vara. Det gör mig bedrövad, för min ambition var inte att reformera högskolan genom att försöka påtvinga kollegorna min syn på vad lärande är. Jag ville att vi tillsamman skulle engagera oss i samtal om det jag skriver om här. Utbildning, kunskapsutveckling och lärande är något man gör tillsammans. Jag är besviken och bär på en sorg över att ha uteslutits från den lärande gemenskapen på den högskola som jag investerade mina bästa år i arbetslivet i, men jag ser det samtidigt som ett tecken på att verksamheten där inte handlar om lärande och kunskapsutveckling längre, och då vill jag ändå inte vara kvar.

En reflektion över livet som arbetslös (akademiker)

Min plan är att avsluta arbetslösheten någon gång under hösten, oavsett om jag hittar en ny anställning eller inte. Det betyder att jag är halvvägs in i den förnedring som det idag innebär att sakna en anställning och gå på a-kassa. Därför stannar jag upp och reflekterar över vardagen och konsekvenserna av mina tidigare chefers övertygelse om att det var nödvändigt för Högskolan Västs överlevnad att försätta mig i den prekära situation jag just nu befinner mig i. Ansvariga politiker, som vill försämra villkoren ytterligare för människorna som har det sämst i vårt land, säger att det inte ska vara fett eller najs att vara arbetslös, samtidigt som de cyniskt nog själva sett till att skaffa sig en position där de aldrig behöver oroa sig över konsekvenserna av att förlora sin försörjning. Men det kan jag lova er att det INTE är! Att gå på a-kassa idag är som att leva på socialbidrag på 1980-talet, och hur det är vågar jag inte ens tänka på.

Innan jag börjar reflektionen vill jag poängtera att jag vet att jag trots allt är oerhört privilegierad. Jag klarar mig, dels för att jag aldrig flyttade in i säkerheten i att ha ett välbetalt arbete, dels eftersom jag har förhållandevis små fasta utgifter. Och, så klart, för att jag är född i Sverige av svenska föräldrar. Dessutom kan jag gå i pension om några år, vilket gör det jag tvingas gå igenom uthärdligt. Åren av meditation och yoga spelar naturligtvis också roll. Hade jag varit invandrare, tio år yngre eller haft ett instabilt psyke vet jag inte hur eller ens om jag hade klarat mig.

I onsdags kväll, den 3e juni fick jag ett mail från Arbetsförmedlingen. Jag fick en klump i magen direkt, för jag brukar inte få några meddelanden därifrån, annat än i slutet av månaden, i anslutning till utbetalningen av ersättningen. I måndags, första vardagen i månaden, hade jag som vanligt lämnat in rapporten över vad jag gjort i maj till Arbetsförmedlingen. Det är så mitt liv ser ut nu. Jag söker det antal anställningar som AF kräver, som inte bara får vara inom mitt kompetensområde och heller inte endast inom dagpendlingsavstånd. När jag lämnat in rapporten till AF ansöker jag om utbetalning från a-kassan. Efter strul initialt, det tog nästan två månader att få allt på plats på grund av hög arbetsbelastning på a-kassan, har det fungerat. Men det där mailet fick än en gång min värd att rasa samman.

Mailet är allmänt hållet och består till största delen av reglerna som jag redan har koll på via AF hemsida. Texten var alltså inte riktad till mig och det innehöll heller ingen förklaring till följande skrivning: "vi har idag informerat din a-kassa att vi bedömer att att du inte aktivt har sökt lämpliga arbeten i maj", vilket jag levt i förvissningen om att jag hade gjort. När jag gick in på a-kassans hemsida hittade jag ett liknande dokument, och när jag läser det nu får jag samma känsla, av att det är AI-genererat och inte skrivet till mig. Inte heller där får jag någon förklaring om vilket fel jag begått, och jag vet alltså fortfarande inte vad jag ska göra för att undvika att förlora ersättningen, vilket är enormt stressande. I både dokumentet från AF och det från a-kassan finns dessutom en passivt aggressiv underton, eller är det jag som övertolkar?

Vi behöver ditt svar
För oss är det viktigt att du får den ersättning som du har rätt till under arbetslösheten. Vi har fått ett meddelande från Arbetsförmedlingen som handlar om att du inte har varit tillräckligt aktiv i ditt arbetssökande, exempelvis inte har sökt tillräckligt många jobb, sökt samma jobb flera gånger eller inte sökt tillräckligt många jobb utanför dagpendlingsavstånd. Vi vill ta del av dina synpunkter på det som Arbetsförmedlingen har meddelat oss innan vi fattar beslut i ärendet.

Eftersom det är första gången som det här händer, kan påföljden bli en varning. En varning påverkar inte utbetalningen utan ska tydliggöra kraven som ställs på dig som arbetssökande.

Hur ser du på saken?
Som arbetssökande finns det krav som du ska uppfylla för att få ersättning. Nu har Arbetsförmedlingen meddelat att du inte har uppfyllt ett av kraven och vi vill veta varför. Beskriv kortfattat anledningen i formuläret i Mina sidor.

Jag sökte sex jobb i maj, vilket jag fått besked om att jag måste göra. Bara ett av dem gällde en anställning inom högskolan, övriga låg utanför mitt kompetensområde. Förra månaden och månaden innan det sökte jag bara två jobb i närområdet, men denna gång hittade jag lämpliga tjänster, utanför mitt kompetensområde, inom dagpendlingsavstånd, så jag sökte dessa, och kände mig nöjd eftersom jag även kunde rapportera att jag varit på en intervju. Jag trodde med andra ord att jag gjort rätt för mig, under perioden som helhet. Jag svävar alltså fortfarande i ovisshet om vari felet består och väntar fortfarande på svar från a-kassan, som jag omgående skickade mina synpunkter till. Samtidigt förväntas jag prestera på topp och vara mitt bästa jag i kontakterna med potentiella arbetsgivare. 

Redan i onsdags kväll satte jag mig vid datorn och gick in på Platsbanken och sökte sex jobb utanför dagpendlingsavstånd, och bara ett av jobben kan hjälpligt sägas vara inom mitt kompetensområde. Endast två av de 24 tjänsterna jag sökt har varit på pricken. En tredjedel av jobben är inom högskolesektorn, men jag kan bara ärligt säga att jag varit kompetent för ett par av dem. Det är så det ser ut just nu när alla högskolor skär ner och gör sig av med lektorer. En av tjänsterna anmodade AF mig att söka, trots att det redan i utlysningen framgick att jag inte uppfyllde kriterierna för att söka, vilket kändes minst sagt märkligt med tanke på vilka krav samma myndighet ställer på mig. Trots att jag (och även AF, antar jag) inser det hopplösa i företaget har jag för avsikt att söka minst sex jobb till här i juni, vilket är dubbelt så många som krävs. Och för att undvika att bli av med ersättningen från a-kassan kommer jag att söka alla dessa jobb utanför mitt kompetensområde och längre bort än på dagpendlingsavstånd. Planen nu är att fortsätta agera så fram till den dag då jag kan lämna denna Kafkalika tillvaro. 

Just nu är jag är inte i någon position att ifrågasätta AF som jag så klart vet bara följer Tidöregeringens nya och hårdare regler. Jag är livegen, det är så politikerna vill ha det, oavsett vad anledningen till arbetslösheten är. "Det ska löna sig att gå till jobbet" säger man, som om det existera någon människa sitter hemma vid köksbordet och väljer mellan att ta ett jobb eller leva på bidrag. Jag har jobbat i hela mitt vuxna liv, först som bagare, fem år på heltid och sex år på deltid, parallellt med studierna. Sedan som doktorand och efter det som lektor. Att vara arbetslös har aldrig någonsin varit något alternativ för mig! 

Jag skriver om detta av lite olika skäl, dels för att jag finner ro framför datorn när jag formulerar tankar och jobbar med språket, dels för att dela med mig av mina erfarenheter av att som 61-åring leva som arbetslös akademiker i ett Sverige som knappt uppvisar några likheter alls med det samhälle jag först växte upp och studerade på universitetet, och sedan inledde min akademiska karriär, i. Även om det just nu är ett helvete påminner jag mig om att andra har det långt värre, att mina problem är en västanvind i jämförelse med hur många andra har det. Och just det tänker jag är det viktigaste skälet för mig att skriva om detta. Även den som liksom jag har en låååång högskoleutbildning i ryggen och dessutom har arbetat heltid har haft en kvalificerad anställning utan uppehåll under hela 2000-talet kan uppenbarligen drabbas idag. Det handlar absolut inte bara om outbildade, ointresserade och lata människor, vilket arbetsmarknadsministern vill göra gällande. Det som drabbat mig kan med andra ord drabba vem som helst, vilket borde oroa fler än vad som är fallet idag. Betänkt att vi bara är i början av omställningen till ett helt igenom digitaliserat samhälle där AI tar över allt fler arbeten och uppgifter.

I mina kontakter med facket har jag fått höra att chefer i statlig tjänst kan göra väldigt mycket som de vill. Därför finns inget stöd att hämta därifrån heller. Känslan av att vara övergiven tär på mig. Och jag blir nedstämd av att tänka på hur jag efter 23 år på samma högskola och 27 år i statlig tjänst, först tvingades inse att Lagen om anställningsskydd i praktiken inte innebär något som helst skydd. Och sedan kom till insikt om att man som drabbad inte får någon hjälp av Arbetsförmedlingen, och att A-kassan inte fungerar som den omställningsförsäkring det en gång i tiden var. Jag blir naturligtvis inte gladare eller hoppfullare av att som lök på laxen nu få uppleva den åldersdiskriminering som jag undervisade om när jag var lärare på högskolan och undervisade blivande chefer och administratörer. 

Jag försöker se det som händer med forskarens blick, och fram till i onsdags kväll gick det ganska bra. Men här i väntan på besked känns det som att jag kastats tillbaka till känslorna av oro och kampen mot uppgivenheten som jag kände i februari efter mitt första samtal med handläggaren på AF, och sedan igen i mars när a-kassan delgav mig beslutet att jag inte får utföra något arbete i det företag jag drivit som bisyssla vid sidan av min heltidsanställning sedan 2007. Jag vaknade klockan tre natten till torsdag och kunde inte somna om. 

Mitt liv är satt på vänt och det går till min bedrövelse allt mer upp för mig hur det faktum att jag valde bort min individuella karriär till förmån för Högskolan Väst nu ligger mig i fatet. Jag engagerade mig i högskolans profil AIL, tog på mig olika förtroendeuppdrag och sa ja till alla förfrågningar om att undervisa på högskolans olika utbildningar. Jag utförde arbetet med stöd i mina etnologiska kunskaper och kompetenser, men mitt skrivande har av förklarliga skäl inte varit strikt etnologiskt. Mitt val att vara lojal med högskolan och fokusera på kunskapen får som konsekvens att jag nu inte kommer ifråga för något nytt lektorat, varken i etnologi (för att jag forskat och föreläst om annat än rent etnologiska frågor) eller i företagsekonom som jag undervisat i sedan 2012 (eftersom min forskning bara till nöds kan sägas vara företagsekonomisk). Trots det ångrar jag inga av mina beslut, det var och är fortfarande för kunskapens och möjligheten att lära som jag går upp på morgonen. 

En anledning till att jag reagerade så starkt på mailen från AF och a-kassan är att jag förra veckan fick besked om att jag föll på mållinjen när jag sökte en av de två tjänsterna som jag är fullt ut kompetent för. Hade jag varit yngre hade beskedet om att jag rankades som nummer två för ett vikariat på sex månader som lektor i etnologi inspirerat gett mig hopp. Men i den ålder och belägenhet som jag befinner mig i blir beskedet istället en bekräftelse på det jag länge anat, att mina utsikter att hitta och ha en chans att få en liknande tjänst innan jag går i pension är i princip obefintliga. 

Jag har också lite svårt att släppa funderingarna över motiveringen till tjänstetillsättningen. Trots att vikariatet primärt handlar om undervisning och min pedagogiska kompetens av granskaren påstås vara "den längsta akademiska karriärutvecklingen inom etnologi" bland de sökande. I omdömet står det dessutom att jag i förhållande till den som fick tjänsten är överlägsen "när det gäller antal och tematisk mångfald av publicerade läromedel". Det enda jag saknar rörande pedagogisk skicklighet är handledning av doktorander, vilket jag aldrig fått någon chans att göra eftersom det först på senare år existerat några doktorander på den högskola där jag varit verksam, och det ingår heller inte i de uppgifter som ska utföras inom ramen för vikariatet. Skälet till att jag inte får tjänsten är att personen som rankades som etta är; "bättre förankrad på den internationella forskningsarenan." Jag vill vara tydlig med att inte har några invändningar mot bedömningen och det råder heller ingen som helst tvekan om att allt gått korrekt till. Men det är svårt att känna glädje över det fina omdömet när tjänsten gick till någon annan. 

Sorgen över att jag inte fick den där tjänsten blir inte mindre av jag här i vår sett att Högskolan Väst utlyst ett vikariat som (vad jag kan utläsa av beskrivningen) handlar om arbetsuppgifterna som jag utförde på kurserna som fortfarande ges, innan jag sas upp på grund av en arbetsbrist som prefekten, trots att jag bad om det och JO riktade kritik mot handläggningen av ärendet, valde att inte ge mig någon förklaring till. Motiveringen till nedskärningarna på HV var att man var tvungen att få budgeten i balans, och det verkar den redan vara för jag läser på sociala nätverk att man nu söker nya medarbetare, bara ett par månader efter att man sparkat mig och 28 andra medarbetare.

Det kanske låter som att jag är bitter, men så är det inte. Jag skriver som sagt för att bearbeta och dela med mig av hur det ser ut och fungerar på och utanför dagens arbetsmarknad. Politikerna säger att det ska löna sig att gå till jobbet, och det gjorde jag med stolthet och tacksamhet under alla år, även när jag inte fick gehör för min oro eller uppskattning för omsorgen jag visade om den akademiska kvaliteten, och trots att jag kände mig som ett hinder för ledningens ambition om att producera pengar och publikationer. Jag kunde aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, tro att jag efter alla år först skulle få sparken precis innan pensionen, och sedan att AF och a-kassan skulle vara så hjärtlösa och oförstående inför den situation jag försatts i.

Jag ser inte fram emot denna den första sommaren utan semester sedan 1990-talet, men jag kan glädja mig åt att det trots allt finns tid att umgås med mina barnbarn. Och jag längtar efter hösten när jag förhoppningsvis kan meddela AF och a-kassan att jag inte längre står till deras förfogande. Det ska även bli befriande att gå ur facket, som varken gett mig någon hjälp eller erbjudit stöd i samband med uppsägningen (de har inte ens visat någon förståelse utan bara hävdat att chefer i staten kan och får agera som de gjort på HV). Och jag slipper dessutom betala för en omställningsförsäkring som inte längre fungerar som en sådan. 

Insikten om att det finns ett ljus i tunneln och att jag klarar mig är jag oerhört tacksam för, men många är inte lika privilegierade och jag känner fortfarande djup olust över att leva i ett land som ser på arbetslösa och sjuka som ett problem och som behandlar människor som försatts i en hopplös situation med förakt.

Vill du veta, eller få dina fördomar bekräftade?

De så kallade sociala nätverken svämmar över av profiler som producerar content, och eftersom det är inläggen som genererar mest känslor som fångas upp av algoritmerna är det den typen av innehåll som får mest spridning. Och det leder till uppmärksamhet. Ägarna till de konton som lockar till sig flest följare tjänar inte bara mest pengar, de får även inflytande över sättet som andra tänker eftersom deras inlägg blir normerande. Samtidskulturens fixering vid resultat och den allmänna fallenheten att lyssna på auktoriteter påverkar dessutom synen på vad det innebär att veta något och uppfattningen om hur lärande fungerar, vilket gör det svårt att värna kunskap och akademisk kvalitet som kräver tid och för en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. 

Jag startade Flyktlinjer av olika anledningar. Att nå ut med mina tankar till så många som möjligt var initialt en av dem, men genom åren har jag erfarit hur snabbt förändringen av nätets algoritmer kan påverka spridningen av ens inlägg. När jag efter drygt åtta års bloggande i ett slag förlorade två tredjedelar av mina läsare tvingades jag rannsaka mitt samvete och reflektera över varför jag skriver och publicerar texter, inte bara på nätet. Det var ett oväntat hårt slag, men jag lärde mig massor av det. Inte minst om hur lätt det är att falla i fällan att identifiera sig med sitt konto och den uppmärksamhet det får. Jag är tacksam för att jag kunde förmå mig att se förlusten av läsare (fast frågan är hur många av de som klickade på länkarna jag la ut som faktiskt läste vad jag skrev) som ett lärtillfälle, och för att jag fortsatte att skriva även om det var lite motigt ett tag. Idag vet jag att den viktigaste drivkraften för mig är möjligheten att få skriva. Och på senare tid har jag till min stora glädje sett att mina texter trotsar algoritmernas motstånd och långsamt når allt fler läsare. Dessutom är känslan att fler nu faktiskt läser det jag skriver. 

Ju mer jag lär mig desto viktigare blir det för mig att texter ska läsas, inte ”prestera”, vilket nätforumens ägare hela tiden och på olika sätt försöker få oss att vilja. Jag skapar inte content, jag publicerar tankar och jag skriver eftersom jag vill interagera med människor, inte för att med hjälp av algoritmer få så mycket uppmärksamhet som möjligt. Det är för kunskapens skull jag engagerar mig på nätet. Jag skriver mina inlägg både för att sprida lärdomar och väcka frågor som jag menar behöver diskuteras, och för att få en inblick i hur människor tänker och hur olika nätverks logiker ser ut. På det sättet kan jag aldrig bli en förlorare, och den insikten hjälper mig att överleva den påtvingade arbetslösheten och alla demoraliserande avslag som det innebär att försöka få ett jobb idag.

Trots att mitt flöde på nätets sociala forum är fyllt av inlägg känner mig allt mer ensam. Inläggen som skrivs och publiceras av människor som jag bryr mig är lika många nu som för några år sedan, men idag försvinner dessa inlägg i mängden av reklam och sponsrade poster som problematiskt nog blir fler och fler. Blir det någon gång en diskussion kring något av mina inlägg är majoriteten av svaren reaktiva och hatiska eftersom oro och avsky är starkare känslor som driver mer trafik. Jag blir därför allt mer övertygad om att vi människor inte är skapta för, eller i alla fall måste lära oss både hur man använder, digitala verktyg för att kommunicera med varandra. Jag har svårt att någon vill drunkna i flödet av reklam och sponsrade inlägg, men allt talar för att vi kommer att göra det om vi inte försöker skapa en fungerande kultur på nätet. Förstår vi inte att och om vi inte värnar det som gör oss unika, alltså att vi är analoga, och låter detta faktum vara utgångspunkten för vårt mellanmänskliga umgänge även på nätet, kommer vi förr eller senare att bli slavar under algoritmerna och deras ofattbart rika ägare. 

Jag tror inte att människor är dummare idag, men interaktionen på och användandet av nätet fördummar samhället. När tiden som finns att reflektera och analysera påståendena som sköljer över oss krymper blir det nämligen i allt högre grad känslorna som styr. Stannar vi inte upp och tar oss tid att tänka efter kommer förståelsen för, och det kollektiva sökandet efter, kunskap allt mer att handla om vem som är bäst på att bekräfta andras fördomar. Redan innan digitaliseringen slog igenom var det allmänt bekant att vi människor tenderar att lyssna mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs, och vi vet att den som utstrålar säkerhet uppfattas veta mer och bättre än den som ger uttryck för tvivel och osäkerhet, trots att det nästan alltid är klokare. Dessa tendenser förstärks av logiken på nätet. De som har flest följare betraktas som auktoriteter och får därför uttala sig om allt fler olika saker i allt fler olika sammanhang, enligt logiken att massan inte kan ha fel, vilket gör att forskare som inte vill eller kan paketera sina resultat på ett sätt som väcker känslor och som inte söker uppmärksamhet för egen del, inte blir lyssnade på. 

Om fler rannsakade sig själva och utsatte sina egna övertygelser och personliga drivkrafter för kritisk granskning är jag övertygad om att många skulle inse sin egen fallenhet och förstå faran i att söka bekräftelse för sina fördomar. Och då skulle fler förhoppningsvis utveckla skydd mot den och andra typer av bias. Det finns inga genvägar till kunskap och kvalitet, därför skulle mycket vara vunnet om bara förändringshastigheten i samtidskulturen kunde saktas ner. Anser vi oss inte ha den tiden är vi alla dömda att förr eller senare ersättas av AI, så det borde ligga i allas intresse att inte bara scrolla vidare i en evig jakt på nya saker att reagera på.

Att förstå och undersöka kultur

För ett tag sedan publicerades min sjunde lärobok: Att förstå och undersöka kultur. Jag brukar presentera mina böcker här på bloggen (här är en länk till mina sex andra läroböcker: https://flyktlinjer.blogspot.com/2025/04/mina-sex-larobocker-en-presentation.html), men den här våren har varåt lite speciell, så det har dröjt. Men nu så, här kommer först en bild på omslaget. 

Den här boken hänger ihop med mitt stora verk om mellanrummen, som jag just nu håller på att föra i hamn. Jag vet ännu inte om eller var den kommer att ges ut, men på något sätt kommer jag att publicera den där boken. Kanske blir det i form av en e-bok, men helst vill jag att det ska bli en tryckt bok.

Så här skriver jag i inledningen till läroboken:

Har man inte ägnat ämnet en tanke tidigare tar man kanske för givet att kultur bara handlar om konst, teater, litteratur och film, men tron att kultur uteslutande handlar om estetiska aspekter av tillvaron, eller att det är något mer eller mindre trivialt, är en villfarelse. Tyvärr är det en ganska vanlig uppfattning. En av mina studenter på det kulturanalytiska utbildningsprogram som jag undervisade på i början av min lärargärning fick till exempel höra av en arbetsförmedlare att det enda jobbet som fanns att söka och som passade utbildningen som hen just blivit klar med var ett jobb på en cirkus. Ambitionen med den här boken är att visa att, hur och varför den synen på kultur en djupt olycklig missuppfattning.

När Winston Churchill, Englands premiärminister under Andra världskriget, fick frågan varför han inte drog in stödet till kulturen, alltså varför han inte kanaliserade alla resurser som fanns till krigsindustrin, lär han ha sagt: Vad har vi då att försvara och kämpa för? Den synen på kultur är värd att uppmärksamma och reflektera över, särskilt när magkänslan säger en att man bör spara in på allt som inte är nödvändigt. För vad är nödvändigt, egentligen? Och hur avgörs en sådan sak? Det som ställer till det (samtidigt som det säger något betydelsefullt om vad kultur är för typ av fenomen) är att föreställningar om vad som är klokt eller nödvändigt i hög grad är kulturellt upprätthållna. För att kunna förstå kultur i den mer antropologiska mening som det handlar om här, är det viktigt att man accepterar och lär sig hantera insikten om att alla som lever i kulturen både påverkas av och påverkar den.

Ett sätt att förstå kultur är att tänka på det som ett slags motsvarighet till vattnet som fiskarna lever i. Just för att det handlar om något som de flesta oftast tar för givet i vardagen blir det osynligt. Det går också att likna kultur vid den mörka materia som en del fysiker forskar om, vilket är ett verkligt fenomen som man behöver räkna med även om man inte kan räkna på det. Skillnaden är att kulturvetare inte alls möts med samma respekt som fysiker eftersom naturvetenskaplig kunskap värderas högre. Vad jag försöker säga med exemplen är att vi människor har makt över kulturen samtidigt som kulturen har makt över oss och vårt sätt att tänka. För att kunna lära sig förstå och skapa kunskap om kultur tvingas man därför på ett eller annat sätt försöka främmandegöra sig för den. Ställa sig utanför den går av förklarliga skäl inte, och det är omöjligt att som forskare försöka vara en fluga på väggen.

Den österrikiske psykologen Sigmund Freud skriver i sin bok Vi vantrivs i kulturen att vi människor lever och plågas under kulturens bojor och menar att detta leder till känslor av alienation, alltså att man inte känner sig hemma eller bekväm med samhällets normer, rådande värderingar och syn på vilka beteenden som är påbjudna och vilka som anses problematiska. Freud diskuterar känslan av konflikt som uppstår inom oss människor när vi tvingas välja mellan våra individuella drifter och de krav som kulturen ställer på oss. Obehaget är en effekt av att kulturen är ett sammanhang som vi människor tvingas ingå i oavsett om vi är överens om premisserna eller ej. Den där känslan kan uppstå överallt, i samhället generellt, på arbetsplatsen och i mer eller mindre privata sammanhang som till exempel en förening, ett kvarter eller en trappuppgång. 

En frihetslängtan i ett mänskligt samhälle kan betyda revolt mot en bestående orättvisa och därigenom bli till gagn för en vidare kulturutveckling, vara förenlig med kulturen. Men en sådan längtan kan också vara en rest av den ursprungliga, av kulturen okuvade personligheten och på så sätt bli grunden för kulturfientlighet. (Freud 1995, 48)

Intressant nog tog sociologen Zygmunt Bauman upp frågan igen, i sin bok Vi vantrivs i det postmoderna. Han skriver där om konsekvenserna av den ökade individuella friheten som kännetecknar vår samtid i ännu högre grad än när boken kom ut. Bauman (1999, 10) konstaterar att vantrivseln i det moderna samhälle som Freud skriver om bottnade i en trygghet ”som tolererade alltför lite frihet i strävan efter individuell lycka”, och att vantrivseln i samtiden ”härrör från ett slags frihet i jakten på njutning som tolererar alltför lite individuell trygghet”. Båda iakttagelserna är intressanta och säger något viktigt om kulturen; det handlar inte om antingen eller, utan om en evig strävan efter balans mellan både-och. I sin bok om 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza skriver filosofen Fredrika Spindler om just detta.

Den människa är fri, för Spinoza; som känner sig själv i egenskap av människa, ett ändligt modus bland oändliga modi; den människa är fri för vilken nödvändigheten är förstådd och bejakad, och där den istället för att upplevas som tragisk utgör en källa till utveckling och kraft. (Spindler 2009, 24)

Det faktum att frihet i den bemärkelse vi vanligtvis lägger i det ordet bara är möjlig i ett samhälle är en paradox och sådana är kulturen fylld av. Traditioner är ett exempel på att kultur både kräver underordning och aktiv handling av många människor för att fortsätta existera. Julen firas i många länder och i stora drag är det samma tradition, men den skiljer sig åt på många sätt och på olika ställen, både i hur mycket helgens religiösa inslag betonas, när granen ska kläs, julklapparna delas ut och vilken mat som serveras. Rätter läggs till och plockas bort på det svenska julbordet hela tiden. Och när maten äts i Sverige styrdes dessutom länge av Kalle Anka och hans vänner på TV. Midsommarfirande är en av de mest klassiska traditionerna i Sverige, men det är samtidigt en högtid som firas på olika sätt. I Dalarna firas midsommar i många byar enligt strikta regler för både kläder och vilken dag stången reses, medan människor som firar högtiden på väst- och östkusten har ett mycket friare förhållningssätt.

En illustration av kulturens förmåga att ta sig innanför huden på oss och påverka vårt sätt att tänka och agera är sättet vi talar på. Dialekter, alltså hur orden uttalas, vilken melodi och i viss mån vilka ord man använder, är en aspekt av kultur som är lätt att lägga märke till i möten med någon från en annan del av vårt land. Även om skillnaderna mellan de olika dialekterna inte är lika stor idag brukar det ändå vara möjligt att identifiera varifrån någon kommer genom att lyssna på hur de talar.

Hur man hälsar är ett annat exempel på kultur. Fundera på om du spontant sträcker fram handen och nickar (eller niger, vilket ytterst få gör idag), eller om du sträcker ut armarna och lägger dem runt halsen på personen ifråga när du möter en ny bekantskap. Vissa människor lägger handen på hjärtat och bugar. I Sverige är det inte så vanligt att pussa på kind, vilket för övrigt brukar ge upphov till viss förvirring, för frågan är hur många gånger man ska göra det. Exemplen är triviala, men eftersom ingen undgår eller kan ställa sig utanför kulturen handlar det om en allt annat än trivial faktor i livet och samhället.

En viktig framgångsfaktor i arbetet med att bygga upp förståelse för och utveckla kompetens att studera kultur är insikten om att det handlar om något som präglas mer av görande och blivande än om varande. Kultur är ett sammanhållet fenomen vars olika delaspekter förändras i olika hastighet, vilket gör det till ett komplext och dynamiskt studieobjekt. Genom att utmana sina egna förgivettaganden går det att åtminstone temporärt och glimtvis få syn på konturerna till det dynamiska blivande och den icke-linjära förändring som kultur i hög grad kännetecknas av. Överges bara tanken om att det man söker efter handlar om något som upptäcks på samma sätt som man finner en skatt är mycket vunnet.

Syftet med boken är inte att tala om vad kultur är, utan att hjälpa studenter att förstå vad som krävs av den som vill undersöka olika uttryck för och konsekvenser av kultur – i vardagen, ute i samhället, på arbetsplatser och i organisationer – på sätt som gör fenomenet eller företeelsen rättvisa. Bokens upplägg är tänkt att vara ett stöd i arbetet med att utveckla det självständiga och kritiska förhållningssätt som krävs för att arbetet inte bara ska leda till ett resultat, utan till relevant och användbar kunskap om ämnet, vilket långt ifrån alla studier gör. 

Kapitel ett handlar om företeelsen som sådan. Det kapitlet utgör själva navet i boken för där läggs grunden för den förståelse för kultur som är förutsättningen för att kunskapen om ämnet ska bli ändamålsenligt. Kapitel två handlar om arbetet med att skapa en lämplig kunskapsteoretisk grund för undersökningar av kultur, och där förklaras några bra och pedagogiskt tacksamma teorier som kan användas för att analysera det mellanmänskliga fenomen som kultur kan sägas vara. Kapitel tre handlar dels om relationen mellan metod och teori, dels om de mest klassiska metoderna för insamling av olika typer av lämpliga empiriska underlag. Och i det avslutande Kapitel fyra, lyfts blicken och kulturvetenskapens särart och samhällsrelevans diskuteras.

Undervisandets hierarki

För ganska många år sedan nu började jag tänka på vetande i termer av ett slags hierarki, och i olika texter har jag återkommit till den tanken (här är en länk till den första). Jag ser det som ett pedagogiskt sätt att visa på det faktum att kunskap är något annat än fakta. Vetande är en komplex helhet bestående av information, fakta, kunskap samt bildning, och målet med allt lärande och all kunskapsutveckling är att bli bättre på att ta klokare beslut. Kunskap är något mer än fakta, och strävan efter bildning hjälper en förstå att det handlar om en dynamiskt föränderlig process. Samtidskulturen uppvisar en skriande brist på insikt om dessa saker, vilket leder till att besluten som tas blir sämre och på det sättet fördummas samhället successivt. Och ju längre tiden går utan att problemet uppmärksammas ju snabbare går förflackningen av kunskapen och desto svårare blir det att göra något åt saken.

Det är alltid vanskligt att uttala sig om vad som är hönan och ägget men det är ett faktum att skolan och hela utbildningssystemet idag pressas neråt i vetandets hierarki, mot det som går att kontrollera. Den utvecklingen bottnar i och drivs av villfarelsen att kunskap är det samma som fakta, vilket är djupt olyckligt. För att kunna återupprätta skolan krävs ett helt annat tänkande är det som bygger på New Public Managent. Lärare måste återfå makten över sitt arbete, och för att det ska bli möjligt behöver synen på kunskap förändras. Som det är nu bidrar lärarna till förflackningen av kunskap, vilket är ett mönster som måste brytas. Annars är det bättre att lägga ner hela skolan.

Fakta går att kontrollera och det är dessutom något man kan producera. Därför ligger den kunskapssynen i linje med den produktionslogik som nästlat sig in i skolan via kravet på valfrihet och ekonomiseringen samt juridifieringen av all utbildning. Fakta är möjligt att på ett effektivt sätt överföras i oförändrad form från lärare till elever, men kunskap är som sagt något helt annat. Lärande handlar inte om att minnas och kunna upprepa det lärarna säger eller det man läser i böcker, det tar tid och kvaliteten i utfallet står i direkt relation till mödan man lägger ner i strävan efter att utveckla insikterna. Och eftersom kunskap förvandlas till något annat om den inte står i relation till verkligheten som hela tiden förändras måste vetandet tillåtas vara en komplex och dynamiskt föränderlig helhet.

Om man tänker sig att undervisningen i skolan och den högre utbildningen måste målstyras och kvalitetssäkras har man varken förstått vad kunskap är eller vad lärande handlar om, och därför ser man heller inte problemen med den ökande administration som blir följden av det sättet att tänka och det blir också svårt att förstå varför det är problematiskt att skolan befolkas av allt fler människor som ägnar sin tid åt andra uppgifter än undervisning. I den svenska skola som växte fram under 1900-talet och som sågs som ett fördömde i världen hade lärarna makten, och administrationen bestod av en rektor med pedagogiskt huvudansvar och en studierektor som la schemat, en skolsköterska, en eller ett par vaktmästare och kökspersonal samt kanske någon kurator. Det var allt. Idag är lärarna i minoritet och de tvingas av ett växande antal chefer och administratörer att så snabbt och effektivt som möjligt producera bra betyg, för det är så skolans ledning håller kunderna nöjda och genererar vinst åt aktieägarna.

Så länge synen på kunskap och lärande ser ut som den gör är det omöjligt att höja läraryrkets status, men om fler började tänka på såväl kunskap som undervisning i termer av ett slags hierarki skulle läraryrket förändras i grunden och alla som inte är direkt inblandade i elevernas lärande skulle förvandlas till en onödig kostnad. På det sättet skulle hela utbildningssystemet bli mer kostnadseffektivt, samtidigt som kvaliteten förbättras och läraryrkets förlorade heder återupprättas. 

Undervisningens hierarki består av följande nivåer: Informera, Instruera, Förklara, Skapa förutsättningar för självständigt lärande, och slutligen Främja det kritiska och analytiska tänkande som samhällets långsiktiga överlevnad är beroende av. Lärarnas kompetens och kvaliteten i undervisningen handlar om hur högt upp i hierarkin man kan pressa studenterna på högskolan och i viss mån även eleverna i grundskolan och på gymnasiet. Genomgången nedan är inget färdigt system utan en första skiss som jag delar för att komma vidare i mitt eget tänkande. 

Informera: För att undervisningen ska fungera krävs att en hel del information kommuniceras, om olika saker. Att kunna förmedla det som behöver sägas, för att elever och studenter ska slippa oroa sig över lärandets praktikaliteter, på ett klart och tydligt sätt, är en viktig förmåga som alla lärare behöver utveckla. En del av lärarkompetensen handlar nämligen om att minska oro och undanröja oklarheter för den som ska lära, för att så mycket energi och fokus som möjligt kan ägnas åt lärandet. Därför är detta en viktig aspekt av all undervisning, men det är bara ett fösta led i den strävan uppåt som krävs för att främja lärande med kunskap som mål.

Instruera: Att undervisa handlar varken om att informera eller instruera, men lika viktigt som det är att kunna informera om saker är det att kunna förmedla tydliga och förståeliga instruktioner, inte minst till examinerande moment. Om informerandet rör undervisningens VAD (praktiska aspekter och förväntningar samt ansvarsfördelning) handlar instruerande om kommunikationen av HUR man som lärande subjekt ska göra för att studierna ska kunna leda till så bra resultat som möjligt. Om läraryrket reduceras till dessa två aspekter är det inte lärare man efterfrågar och anställer, utan utbytbara kuggar i en produktionsanläggning.

Dessa två nivåer i undervisandets hierarki handlar om förutsättningarna för lärande. För att så många som möjligt ska kunna sträva så högt som det går i hierarkin måste grunden som hela bygget vilar på vara stabil, och bra information samt tydliga instruktioner är en viktig del av den där grunden. Och det gäller även i utbildningssystemet som helhet. En fungerande grundskola är förutsättningen för gymnasiet, där grunden för högre studier läggs. Om det inte sker en rörelse uppåt är det dock inte ett utbildningssystem, utan en tillverkningsenhet som producerar tomhet. Därför fokuserar jag nedan på högre utbildning, men tankarna är tillämpbara även på lägre stadier.

Förklara: Det som skiljer studier på högskolan från grundskolan och gymnasiet är att man på universitetet, förutom att lära sig saker måste bygga upp förståelse för vad kunskap är och hur vetande fungerar. Lärarna på högskolan kan därför inte (bara) tala om vad stunderna ska lära sig och visa att de kan. Undervisningen där handlar i hög grad om att förklara hur saker och ting fungerar samt inte minst förmedla förståelse för hur lite vi vet egentligen. Högskolelärarnas viktigaste uppgift är att förklara för studenterna att ansvaret för lärandet helt och hållet ligger på dem. Lärarna på högskolan gör kvalificerade bedömningar av kunskaperna, men det är studenternas skyldighet att visa lärarna vad de kan. Information och instruktioner går att förhålla sig passivt till, men den som tar del av förklaringar måste ta eget ansvar för sin egen förståelse och det kräver interaktion med läraren. Högre studier är inget man får, det är något man gör. Och en del av den kompetens man skaffar sig som student handlar om att själv kunna förklara för andra vad man faktiskt kan. 

Skapa förutsättningar för självständigt lärande: Den här nivån av undervisningens hierarki motsvarar bildning i vetandets hierarki (och förklara motsvarar kunskap). Det är den viktigaste nivån och i grund och botten vad all undervisning handlar om. För att kunna skapa förutsättningar för andras lärande måste man själv kunna saker och hela tiden utveckla sina kunskaper, även på andra områden än dem man undervisar. Undervisning handlar således om att aldrig slå sig till ro, om att hela tiden utvecklas, både som lärare och lärande subjekt. Högre utbildning handlar INTE om att överföra fakta så snabbt och effektivt som möjligt, från aktiva lärare till passiva studenter, utan om att röra sig i kunskapens föränderliga landskap TILLSAMMANS med dem som kommer till högskolan för att bedriva självständiga studier. Undervisning på den här nivån handlar alltså i lika hög grad om att hjälpa studenterna förstå att ansvaret för lärandet ligger hos dem, inte hos lärarna, som att själv utveckla ny kunskap. Och om att bedöma resultatet av studenternas arbete, vilket är något helt annat än att producera betyg och examina.

Främja ett kritiskt och analytiskt tänkande: Eftersom studier på högskolan lägger grunden för det lärande och den kunskapsutveckling som kommer sedan, ute i samhället och under resten av livet, är det helt avgörande att man som student utvecklar förmågan, dels att förhålla sig kritisk till den kunskap som dyker upp när man behöver och söker efter den, dels att man kan analysera olika typer av underlag för att på det sättet utveckla ny kunskap på egen hand. Ytterst handlar all undervisning om att främja dessa egenskaper, men det kan bara fungera om lärarna på de olika nivåerna i hela utbildningssystemet förstår att det är detta som undervisning handlar om. Både kunskap, lärande och undervisning är en strävan uppåt, och det är vägen som är målet.

NPM är ett tankesätt som hotar den där uppåtsträvande rörelsen, inte minst eftersom det sättet att se på och organisera skolor och universitet banar väg för AI som skapats för att så snabbt och effektivt som möjligt kunna plocka fram fakta och producera texter. AI är alltså en logisk följd av den syn på kunskap som pressar kunskapen och lärandet neråt i vetandets och undervisningens hierarki. Problemet med AI är att användandet av tekniken oundvikligen leder till att tankeförmågan utarmas. Och om tänkandet delegeras till maskiner behövs ingen skola, och snart inga människor heller. 

Den underskattade relationen mellan tid och lärande

Jag skrev för ett tag sedan en bloggpost som fick titeln: Tidens tand som recensent, men jag känner mig inte riktigt färdig med ämnet. Tid är liksom kultur en öppen fråga utan givet svar, och den typen av frågor dras jag till. Därför blir det en post till på temat tid, om tidens betydelse för kvaliteten i kunskapsutvecklingen och lärandet. Alla känner till uttrycket: Tid är pengar. Det är managementspråk som används för att förföra. Tid kostar inget. Ett mer korrekt sätt att sätta ord på tanken är att tid är en faktor i jakten på profit. Fast då skulle det bli uppenbart att uttrycket används för att motivera nedskärningar och effektiviseringar. När den synen på tid accepteras och blir norm leder det till ökad stress, vilket är lärandets och kunskapsutvecklingens värsta fiende. 

Vår syn på och förhållande till tid är på många sätt paradoxalt. Trots att tid är det enda vi har är det den tillgång vi slösar med allra mest. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att tid är det allra mest värdefulla vi människor har. Förståelsen och respekten för dessa saker är tyvärr frustrerande dåligt utvecklad, vilket är djupt olyckligt för med en annan syn på och värdering av den tid som vi människor har till vårt förfogande skulle många av problemen vi brottas med kunna upplösas. Det är till exempel ingen slump att det svenska utbildningssystemet började försämras när skolan öppnades upp för aktieägare som gavs möjligheten att plocka ut vinst från verksamheten. 

Tiden som eleverna i det svenska skolsystem som beundrades i hela världen hade till sitt förfogande användes uteslutande till lärande, men när marknadskrafterna tog över kontrollen av skolan förvandlades tiden till något man tjänar pengar på. När skolan marknadiserades började man pressa elever genom systemet, ju fler och ju snabbare, desto bättre; för aktieägarna. Argumentet för att driva skolan som ett företag var att det blir mer effektivt då, och så är det kanske. Men eftersom skattebetalarnas kostnader inte sänks och kvaliteten i allt lärande står i direkt relation till hur mycket tid som lärare och elever ägnar åt att utveckla kunskap, är effektivitet i utbildningssammanhang inte ett mått på kvalitet, tvärtom.

Det faktum att insikten om att tid är den absolut viktigaste faktorn för allt lärande ignoreras i debatten om skolan säger något om kunskapens status i dagens samhälle. Så länge den allmänna uppfattningen är att kunskap och lärande fungerar på samma sätt som tillverkning av bilar längs löpande band, kan och kommer den svenska skolans rykte aldrig att kunna återupprättas. För att ge sken av att man tar problemet med betygsinflation och sjuknade kunskaper på allvar lovar skolföretagens ägare att "se över sina rutiner" och inför nya och mer detaljreglerade system för kvalitetssäkring. Det låter bra och ger föräldrarna som värderar valfrihet högre än kunskap argument för att försvara friskolereformen. Ledarskapet i utbildningssektorn är dock inriktat på målstyrning och resultatredovisning, och betygen är det man konkurrerar med. Att det idag anses både klokt och nödvändigt samt möjligt att utan kvalitetsförlust korta tiden som studenterna ägnar åt högre utbildning, är ett resultat av framgångsrikt lobbyarbete, inte av forskning. Det enda den uppfattningen leder till är att vinsten för ägarna ökar, och tiden som lärarna och eleverna kan ägna åt lärande minskar.

För att kunna förstå något måste man först och främst inse och respektera faktum, att det tar tid att lära sig inse vad kunskap är och vad det innebär att veta något. Och sedan måste man lägga ner den tid som krävs för att lära sig det man vill veta något om. Den kollektiva villfarelsen att det existerar genvägar till kunskap är en viktig förklaring till fördumningen av samhället, vilken inte bara leder till att efterfrågan på politiker som talar mer till känslorna än förnuftet ökar. Bristande förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar banar även väg för kortsiktiga beslut som riskerar att rasera demokratin och förstöra förutsättningarna för både kunskapsutveckling och liv på den enda plats i hela universum som människor kan leva på.

Den tryckta boken är ett fulländat medium för spridning av tankar mellan människor, som sammanfaller i tid med den mänskliga civilisationens och vetenskapens utveckling. Det är ett långsamt, analogt medium, och just det är dess styrka. Ersätter vi läroböcker med AI och andra digitala lösningar kommer jakten på information och fakta att gå snabbare, men förståelsen för kunskapen unika egenskaper och det lärande som är förutsättningen för att man ska kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut i ett demokratiskt samhälle blir oundvikligen lidande. Det man vinner i tid med AI förlorar man nämligen i kvalitet. Böcker är något man umgås och omger sig med. Och eftertänksam läsning kräver tålamod och förmåga att hålla fokus under längre tid, vilket är akuta bristvaror i dagens samhälle. Det finns helt enkelt inga genvägar till vetande, därför är det faktum att böcker är skrymmande och att det tar tid att läsa inget problem för lärandet, tvärtom är det centrala förutsättningar för kunskapsutvecklingen.

Viktigast för lärandet är dock inte vad man gör, utan vad man INTE gör. Att inte läsa läxor till exempel, vilket en del politiker lockar väljare med, är en till synes trivial sak som får betydelse för kunskapsutvecklingen i vårt land. Den tiden fylls nämligen med något annat, och eftersom vi som lever idag bombarderas med intryck är det lätt att fasta i det eviga flödet av filmer på TicToc eller förlora sig i diskussionstrådarna på X, som drivs av affekt och som föder begär efter mer av samma. Ett tecken i tiden är att försäljningen av (läro)böcker stadigt går neråt, vilket dels indikerar att människor lägger allt mindre tid på läsande av längre och mer komplexa texter, dels innebär att författare håller på att bli ett yrke som handlar allt mindre om skrivande. Idag tar AI över både läsandet och skapandet av de texter som konsumeras i jakten på information och förströelse, vilket är bra för ekonomin, i alla fall på kort sikt, men fullkomligt förödande för lärandet. 

Resultatet av det arbete som lärare och forskare utför kan aldrig bli bättre än den tid som finns för att ägna sig åt kärnverksamheten; alltså undervisning och forskning, vilket är arbetsuppgifter som är omöjliga att effektivisera. All tid som INTE läggs på lärande och kunskapsutveckling i utbildningssystemet är således bortkastad, i alla fall om tanken med skolan är att den ska främja lärande och om forskningen är tänkt att leda till ny kunskap. Finns inte tiden att låta läsandet och skrivandet ta den tid det tar går det oundvikligen ut över kvaliteten. Och om den som ska lära känner sig stressad tar det längre tid att förstå och utveckla kunskap som håller hög kvalitet. 

Tiden är en konstant i våra liv, som består av ett begränsat antal timmar. Och det finns en rad saker vi måste göra bara för att kunna fortsatta vara vid liv. Sova, till exempel. Vuxenblivande tar den tid det tar, och vid någon punkt tvingas vi inse att åldern tar ut sin rätt. Livet är det som pågår däremellan. Därför spelar det en avgörande roll vad man gör av tiden, alltså vad man fyller tillvaron med. 

Forskningsstrategernas gyllene era

Det har aldrig varit en ambition, men när jag blickar bakåt går det upp för mig att min livsstrategi alltid varit att inte ha någon strategi. Och det sättet att tänka och agera har jag genom åren av studier och egen forskning kommit fram till är klokt. Att vara strategisk handlar nämligen om att sätta upp mål och sedan försöka agera så smart som möjligt för att nå dessa, vilket inte är särskilt intelligent eftersom vi lever i en värld som inte bara förändras snabbt utan dessutom icke-linjärt. Det sättet att tänka leder dessutom till att ens fokus i livet inte bara riktas bort från det som är här och nu, man blir dessutom självcentrerad. Och när allt fler både har tunnelseende och är egoister ökar både den kulturella förändringstakten och konkurrensen, vilket leder till att alla får det svårare att lyckas.

Första gången jag fick frågan: Vad har du för publiceringsstrategi, minns jag inte. Men jag kommer ihåg min reaktion. Vad är det för fråga? Vad spelar det för roll VAR jag som forskare publicerar resultaten av min forskning?! Hur hamnade vi där och hur kunde landets högst utbildade och mest meriterade människor – som ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land och framtida generationers behov av vetande som håller hög kvalitet – få för sig att den vetenskapliga formen är viktigare än innehållet. För mig som kulturvetare är förändringen intressant att studera, men för mig som forskare är den fullkomligt förödande.

Tvingas man vara strateg är det inte vetenskap man ägnar sig åt. Sökandet efter kunskap handlar inte om att först identifiera luckor i den växande och allt mer vildvuxna djungeln av vetenskapliga publikationer och sedan fylla dessa, vare sig det behövs eller ej. Och om bara den som knäckt publiceringskoden (det vill säga lärt sig skriva på ett sätt som gör att de som granskar texten blir nöjda) räknas som forskare förändras innebörden i det vetenskapliga hantverket. Den som jagar pengar för att kunna producera fler artiklar har sin lojalitet någon annanstans än hos skattebetalarna som investerar i forskningen och den högre utbildningen för kunskapens skull, inte för att hålla igång ett system som allt snabbare och mer effektivt producerar tomhet, samtidigt som ägarna till förlagen som ger ut tidskrifterna skrattar hela vägen till banken.

Jag har länge anat vart Högskolesverige är på väg, men när jag förlorade jobbet blev det uppenbart för mig att forskarkollegiet förlorat makten över definitionen av begreppen kunskap och akademisk kvalitet. Idag är det cheferna, som allt oftare rekryteras från näringslivet, som kontrollerar utvecklingen. Och deras prioriteringar leder till att högskolan inte längre fostrar forskare, utan strateger och karriärister, vilket leder till att avakademiseringen av högskolan accelererar. Det växande antalet chefer reducerar – medvetet eller omedvetet – landets högst utbildade till lydiga redskap för ledningens strävan efter måluppfyllelse. Här under våren, med perspektiv till mitt liv som anställd forskare, har jag kommit till insikt om att det, även om jag hade fått behålla jobbet, bara var en tidsfråga innan jag skulle tvingas välja mellan tryggheten som bor i en fast anställning med hög lön och tillfredsställelsen i att vara fri att fortsätta bedriva den grundforskning om kultur som jag utbildats för. 

Det som jag valt att fokusera på och engagera mig för – skapandet av relevant och viktig kunskap samt värnandet av den akademiska kvaliteten – blir i en kulturell miljö där man förväntas tänka strategiskt och tvingas vara resultatorienterad, ett problem, särskilt om man som jag är öppet kritisk till besluten som leder till en allt tydligare avakademisering av högskolan. Paradoxalt nog (för mig som etnolog i alla fall) är det kulturen som vuxit fram i den akademiska världen som får mig att framstå som en motståndare till högskolan och ett hot mot kunskapen. Vetskapen om att det är det fiktiva behovet av fler chefer, allt mer utvecklade och intrikata system för kvalitetssäkring och en snabbt ökande administration som är det verkliga hotet är en klen tröst eftersom det är jag som individ som pekas ut som problemet.

Anledningen till att jag avstod från att skaffa mig en publiceringsstrategi och valde att inte söka några forskningsmedel i konkurrens är att jag insåg att den forskning jag vill bedriva gick att utföra parallellt med undervisningen. Jag trodde naivt nog att det skulle uppskattas, men tvingades den hårda vägen inse att det sättet att tänka och agera istället upplevdes som ett hot mot mina chefers mål och strategier. Där och när lojalitet med makten värderas högre än kunskapskompetens, forskningserfarenhet och omsorg om högskolans akademiska kvaliteter, kommer en sån som jag att betraktas som en anomali, trots att jag inget hellre vill än att göra vad jag kan för att kunskaperna och kompetenserna som jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad ska komma samhället till godo.

Ett viktigt resultat av min forskning är insikten att känslor ofta övertrumfar intellektet (vilket i efterhand används för att förklara varför det var rationellt att agera som man gjorde) och att kulturen har en inneboende tendens att äta strategier till frukost. Men eftersom den typen av vetenskapliga resultat indirekt utmanar strategernas tänkande och chefernas makt spelar det ingen roll hur relevant och värdefull kunskapen kan sägas vara. När känslorna tar över och andra intressen än strävan efter kunskap dikterar villkoren kommer man att skjuta på budbäraren istället för att reflektera över budskapet. 

Tanken på att måluppfyllelse är enda sättet att bli lycklig är en villfarelse eftersom lyckan inte ligger i uppfyllda önskningar, utan i tillgång till en mångfald av möjligheter. Och jag har därför bestämt mig för att jag under resten av mitt liv ska fortsätta att vägra tänka och agera som en strateg. Jag kommer så länge jag kan att söka kunskap och förståelse, inte pengar eller publikationer.

Tidens tand, som recensent

Vi människor har ett begär efter visshet och vill ha det vi önskar oss så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, men det man vill ha är en sak och det man får en helt annan. Vi vet inte alltid vårt bästa och kan suggereras till att tro och känna saker som tidens tand obönhörligen förr eller senare korrigerar. Skapas en hype kring något kommer många att dras till det, men det man tycker om på riktigt är det man återvänder till år efter år. Tidens tand är därför inte bara den bästa recensenten, den mejslar dessutom fram det som är värt att bevara. Tiden fungerar som ett slags kvalitetssystem som dels inte kostar något, dels inte går att manipulera. Det som överlever och fortfarande tilltalar människor år efter år är kvalitet på riktigt. Det som visar sig i topplisteplaceringar och rankingresultat, vilka går att boosta med hjälp av marknadsföring och manipulation, handlar om något annat. Verklig kvalitet är det som fungerar på riktigt och det man faktiskt önskar sig (inte det som går att ge sken av). 

Jakten på excellens och fixeringen på den eller det bästa, i kombination med ett allt högre uppdrivet tempo i samhället generellt, får som konsekvens att det växer fram ett fiktivt behov av snabbare och allt mer sofistikerade system för utvärdering av kvalitet och bedömning av kompetens. Och eftersom allt fler får allt svårare, inte bara att stanna upp och tänka efter utan även njuta av det som efterfrågas när man väl har fått det, kommer fokus generellt sett att flyttas, från kvaliteten som sådan (alltså det man vill ha) till resultatet av mätningarna (som är det man får). Kartan blir på det här sättet viktigare än terrängen, och därmed försämras förmågan att uppskatta kvalitet generellt i samhället. Och det tvingar den som vill nå framgång att ägna mer tid och energi åt formen än åt innehållet, vilket får den olyckliga utvecklingen att accelerera. Parallellt med att kvaliteten sjunker i hela samhället försämras förmågan att uppskatta den, vilket driver på degenereringen.  

Om det är verklig kvalitet och faktisk excellens vi önskar oss måste vi med andra ord tänka om. Det finns helt enkelt inga genvägar. Den enda kvalitetsfrämjande metod som fungerar på riktigt är tid och tålamod, och det som inte är värt att vänta på borde man fundera på värdet av. Till skillnad från utvärderingsresultat går verklig kvalitet inte att fejka. Kvalitet är som en sufflé, skulle man kunna säga; om det är vad man vill äta måste man vänta och vara där när det händer, annars är det något annat man vill ha, eller i alla fall det man får. Självklart går det att ändra innebörden i ordet och kalla resultatet för sufflé, men det vore självbedrägeri. Så länge maten smakar gott spelar det kanske ingen roll vad man kallar det man äter, men om det är kunskap och akademisk kvalitet man vill ha är jakten på effektivitet och måluppfyllelse, alltså det sättet att tänka kring kvalitet, fullkomligt förödande. 

Jag vill likna kunskapskvalitet vid evolutionen som är ett slags kvalitetssystem som likt en termostat reglerar sig själv utan att någon behöver ansvara för systemet. På högskolan där jag tidigare arbetade har man ett system för kvalitet som man är väldigt stolt över, eftersom det är vattentätt och fungerar som en klocka. Problemet är bara att det som systemet genererar är mät- och kontrollerbara resultat, inte kunskap som håller hög akademisk kvalitet. Jag kunde aldrig förlika mig med att fokus i verksamheten riktades mot och allt mer resurser gick till SYSTEMET, och orsaken till det var inte att jag är obstinat utan att konsekvensen av det sättet att organisera arbetet är att kunskapen och dess kvalitet utarmas. Om lärare ska kunna verka som lärare måste de ägna sig åt kunskapsutveckling, vilket tar tid och bara är möjligt om man ostörd kan arbeta fokuserat och målmedvetet med den komplexa uppgift som all undervisning är. 

Om man liknar lärande med evolutionen är lärarnas roll att skapa förutsättningarna, och studenterna som kommer till högskolan, för att bedriva självständiga studier på avancerad nivå, är det som kastas ut i och har att överleva i den akademiska miljön. Inser man det förstår man att det inte behövs några SYSTEM för kvalitet, det behövs tillit till professionen, och tid samt möjlighet för både lärare och studenter att prestera på toppen av sin intellektuella förmåga. 

Dagens högskola liknar allt mer en potemkinkuliss där rektorer, prefekter, direktörer, kvalitetsansvariga, chefer, administratörer och externa styrelseledamöter solar sig i glansen av universitetens stolta historia. Och eftersom studenterna betraktas som kunder, och uppdraget tolkas som att det handlar om att producera nyckeltal så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, ses lärarna som utbytbara kuggar i det maskineri som förväntas fungera som en klocka – trots att lärande och kunskapsutveckling inte fungerar på det sättet. Och därför är det bara en tidsfråga innan lärarna ersätts med samma algoritmer som allt fler studenter idag använder för att producera de resultat som kvalitetssystemet fokuserar på och utgör garanten för.

Jag vet lika lite som någon annan hur det kommer att gå, men en sak vet jag, och det är att tidens tand kommer att visa oss hur klokt det är att tänka och agera som vi gör för att få den kunskap och kvalitet vi behöver för att kunna skapa förutsättningar för vår egen och livets på jorden överlevnad.

Drömmen att "slippa" tänka blir vår död, på ett eller annat sätt

En av samtidens mest avgörande frågor rör AI. Utgör tekniken ett allvarligt hot eller är det en fantastisk möjlighet? Mycket talar för att frågan är felställd. Om AI är en möjlighet eller kan bli ett hot beror nämligen på en lång rad, delvis okända faktorer. Konsekvenserna av det ena eller andra utfallet är dessutom inte symmetriska: skulle AI visa sig vara en möjlighet fortsätter allt som vanligt, men om den digitala tekniken faktiskt utgör ett hot betyder det att allt skulle förändras till oigenkännlighet. Ingen är betjänt av alarmism, men eftersom det finns evidensbaserade skäl till oro och det är så pass mycket som står på spel är det inte orimligt att lägga bevisbördan hos de som påstår att AI-utvecklingen inte är förknippad med några som helst hot. Den slutsatsen landar i alla fall jag i efter att ha läst boken: If Anyone Builds It, Everyone Dies. The Case Against Superintelligent AI.

 

Författarna är ledare för Machine Intelligence Reserch Insitute, och har i över 20 år arbetat med olika aspekter av AI. MIRI var tidiga med att förutspå att AI, förutsatt att teknikutvecklingen fortsätter på den inslagna vägen, någon gång i framtiden kommer att nå den potential som i boken benämns superintelligens. Utgångspunkten för Eliezer Yudkowsky och Nate Soares är att ingen vet när den artificiella intelligens som idag utvecklas i en svindlande hastighet kan sägas ha uppnått den kapaciteten. De argumenterar dock, med utgångspunkt i sin långa erfarenhet av forskning om AI, för att det finns otvetydiga belägg för att om AI skulle utveckla superintelligens innebär det slutet för mänskligheten. 

 

Boken är inte en kritik mot AI, kritiken riktas istället mot en del av drivkrafterna bakom utvecklingen. Yudkowsky och Soares hävdar heller inte att det är kört, och förutspår ingen apokalyps. Men om teknikutvecklingen fortsätter att drivas på med hjälp av de argument som idag är vanliga – som ofta går ut på att om vi inte gör det kommer någon annan att göra det – menar författarna att risken är överhängande att mänskligheten kommer att ångra sig först när det är försent.

 

Yudkowsky och Soares är tydliga med att förutsägelser är svåra att göra, men pekar samtidigt på att det finns gott om otvetydiga fakta rörande framtiden. Köper man en lott, till exempel, är sannolikheten att man inte vinner storvinsten mycket nära 100 procent. Och släpper man en isbit i en kastrull med kokande vatten är det visserligen svårt att förutsäga exakt hur de olika molekylerna kommer att röra sig, men det är helt säkert att isbiten kommer att smälta. Det handlar inte om att konstruera detaljerade berättelser om precis vad som kommer att hända, utan om att identifiera och peka på förutsättningarna för olika scenarios. Utvecklingen av flyget till exempel, visste man var fysiskt möjligt långt innan någon började konstruera flygplan, därför var det i efterhand enkelt att se att och hur det bara var en tidsfråga innan någon skulle lyckas.

 

Förutsägelsen som diskuteras i boken bygger på befintlig forskning om den typen av superintelligens som utvecklingen av AI siktar mot och vilka risker detta är förknippat med. Att AI-företag kommer att fortsätta utmana gränserna för vad som är möjligt är närmast ett slags naturlag, och det utgör en viktig del av risken. Ingen vet den exakta sannolikheten för att allt slutar i katastrof, men författarna till boken har i alla fall övertygat mig om att det finns en risk för det, och även om den är liten är den värd att ta på allvar med tanke på att konsekvenserna kan visa sig vara irreversibla.

 

Jag betraktar boken framförallt som en uppmaning till eftertänksamhet och håller med författarna om att det bör satsas mer resurser på att undersöka riskerna med en superintelligent AI redan nu, innan det (kanske) visar sig vara försent. Redan 2003 identifierade Yudkowsky genom egen forskning farorna som pekas på i boken, men eftersom negativa resultat är svårare att få gehör för än positiva nyheter har det visat sig vara svårt att nå ut med den här typen av farhågor, vilket fått som konsekvens att varken grunderna för hoten eller möjligheterna diskuterats.

 

En av de största behållningarna med läsningen är att Yudkowsky och Soares visar prov på god pedagogisk förmåga när de förklarar hur tekniken fungerar. En sak rörande AI som jag tror att många inte förstår är att utvecklingen inte bygger på design, utan på ett slags evolution, vilket skiljer generativ AI från andra mjukvaror. AI är ”grown, not crafted”, skriver författarna. Och detta gör att skaparna av tekniken bara kan förstå processen som leder fram till AI, men inte vad som pågår inne i det artificiella medvetande som växer fram. Det ingenjörerna bidrar med är algoritmerna som kontrollerar och rättar eller ger feed-back på de svar som genereras. Träningen av AI bygger på kontinuerliga utvärderingar av de olika sätt som AIn använder för att lösa problemen, vilket dels gör intelligensen mer intelligent, dels mer autonom.

 

Att utrusta AI med en egen intention eller vilja har visat sig vara en effektiv strategi för att göra tekniken mer intelligent. Men eftersom förmågan är artificiell liknar sättet den ”tänker” på inte mänsklig intelligens, vilket gör att resultatet av dess intentioner inte kan garanteras ligga i mänsklighetens intresse. Viljan som AIn behöver för att fungera, i kombination med förmågan att agera autonomt, tvingar ingenjörerna att säkerställa att den artificiella intelligensen vill samma saker som sina ägare. Och detta har visat sig vara oerhört svårt. Anledningen till det är just att tekniken inte är designad utan har vuxit fram i en iterativ, evolutionär process som per definition är öppen och oförutsägbar. När datorerna blir större, snabbare och får bättre prestanda växer problemen med att övervaka processerna och då blir det ännu svårare att garantera att AIn inte går sin egen outgrundliga väg.

 

Eftersom AI med tiden visat allt fler tecken på att självsvåldigt ta beslut som går på tvärs mot ingenjörernas avsikter – och till och med har förmåga att ljuga för att dölja sina verkliga intentioner – menar författarna att utvecklingen av tekniken behöver stoppas eller i alla fall regleras för att försöka förhindra att den artificiella intelligensen når den punkt som bokens titel anspelar på. Det är enkelt att föreställa sig att och hur det inte ligger i en superintelligens intresse att jorden befolkas av människor som kontrollerar alla tillgängliga resurser. Det är bara att titta på vilka hänsyn som människan tar till jordens ekosystem i sin jakt på lycka och tillfredställelse för egen del. 

 

Många tänker sig att scenariot är att maskinerna förgör mänskligheten genom att ta död på oss, men det är troligare att det går för oss som för hästarna när de ersattes med mekaniska transportmedel och därigenom förvandlades till husdjur hållna för nöjes skull, vilket minskade antalet drastiskt. En framtida superintelligens kommer troligen att vilja ha tillgång till så mycket materia och energi som möjligt för att tillfredsställa sina egna syften, och det är denna vilja i kombination med autonomin och svårigheten att garantera artificiella intelligensers välvilja som utgör hotet.

 

Ett annat argument för oron är det faktum att datorsäkerhet har visat sig vara ett notoriskt problem som ingen kommit i närheten av att lösa. Säkerhetssystemen som används idag bygger på att göra det svårare att knäcka dem, vilket innebär att systemen som skulle kunna förhindra att en AI som utvecklat superintelligens tar över går att hacka. Särskilt av en superintelligent AI som både kan arbeta snabbare och har kapacitet att attackera systemen på mer okonventionella sätt än en mänsklig ingenjör kan föreställa sig. Slutsatsen som författarna drar är att AI-entusiasterna inte respekterar problemen och riskerna tillräckligt mycket för att det ska kunna gå att känna sig säker.

 

Med utgångspunkt i existerande kunskaper och autentiska exempel på hot argumenterar författarna för, att om en superintelligent AI skulle utvecklas finns inget som vi människor kan göra för att försvara våra egna intressen. Även om de olika scenarios som skissas på i boken är utförligt beskrivna och trots att alla slutar med att mänskan förlorar, är boken inte en undergångsskildring. Som läsare lämnas man i alla fall inte med slutsatsen att allt är kört. Det handlar dock enligt författarna om att navigera klokt i gapet mellan före och efter. Till skillnad från när människan konstruerade atombomben finns det nämligen inget efter, ingen tid eller möjlighet för någon eftertänksamhetens kranka blekhet. I samma stund som AI utvecklar förmågan till superintelligens verkar en hel del i alla fall tala för att mänskligheten har försatt sin chans.

 

En av Yudkowsky och Soares viktigaste poänger är att AI-forskningen inte på långa vägar är en lika mogen forskningsdisciplin som mer klassisk vetenskap. Utvecklingen går dessutom ofattbart snabbt, och utsikterna om framtida ekonomiska vinster är därtill enorma. Det är en mix som borde få alla kloka människor att i alla fall stanna upp och tänka efter. Men istället gör allt fler vad de kan för att hänga med i utvecklingen, vilket resulterar i att förändringshastigheten ökar ytterligare. 

 

Nobelpristagaren Geoffrey Hinton, som kallats den artificiella intelligensens gudfader, uppskattar risken för att AI kan komma att utveckla superintelligens till åtminstone 10 procent, men han har också sagt att han egentligen tror att risken är mycket större än så men att han hänvisar till den lägre siffran för att undvika att avfärdas som alarmist. Det är i sig en risk, för om de som har kunskap om och förståelse för tekniken inte vågar förmedla sina insikter till politiker och allmänhet, kan det mycket väl vara försent att göra något den dagen när det eventuellt visar sig att det ligger något i de farhågor som diskuteras i boken. Detta att forskare och andra som sitter inne med de bästa kunskaperna ser sig tvingade att tona ner riskerna för att kunna bli tagna på allvar säger något om vilka känslor som investerats i tekniken, vilket utgör ett slags indirekt risk. Och det faktum att alla världens investerare håller andan inför varje ny rapport från Nvidia gör inte risken mindre.

 

Yudkowsky och Soares påpekar att alla inte måste vara överens om alla detaljer för att kunna göra något konstruktivt. Om det vore så att bara människor som är ense om allt kan och får agera tillsammans skulle det innebära att mänsklighetens förmåga att göra vad som står i dess makt för att skydda allas gemensamma intressen hämmas. Det enda man behöver vara överens om, menar författarna, är dels att om AI utvecklar superintelligens finns det gott om tecken på att vår framtid är hotat, dels om att förutsättningen för fortsatt debatt rörande alla andra saker är att AI förhindras att göra just det.

 

Med hänvisning C. S. Lewis, som under kalla kriget skrev om sin upplevelse av att leva under hotet om kärnvapenkrig, pekar Yudkowsky och Soares på att rädsla och underlåtenhet att göra vad man kan, både som individ och samhälle, inte är vägen fram. Vi är alla dömda att fortsätta leva våra liv, oavsett hur världsläget ser ut. Att peka på behovet av fler och bättre undersökningar om vilka potentiella risker vi utsätter oss för genom att bara fortsätta som förut är motsatsen till att vara alarmist. Kört är det nämligen bara om och när vi ger upp och kapitulerar. Så länge det finns liv finns det het enkelt hopp.

 

Boken går att läsa på olika sätt, men jag som etnolog läser den både som en intressant genomgång av kunskapsläget rörande AI och som en uppmaning till alla att skaffa sig kunskaper om kultur och det unikt mänskliga och utveckla sin kritiska förmåga. Än så länge är vi människor mer intelligenta och kan använda AI som ett slags slav, vilket är en inställning som en del har. Men om vi inte värdesätter våra egna kognitiva kompetenser mer blir det svårt att hindra till och med algoritmer som ännu inte utvecklat superintelligens från att ta över; inte på grund av teknikens överlägsenhet utan för att människor ger upp och lämnar walk-over.

If Anyone Builds It, Everyone Dies. The Case Against Superintelligent AI

Eliezer Yudkowsky & Nate Soares

 

Skolans viktigaste uppgift: att bekämpa dumheten

Vi är på tok för fixerade vid mätbara resultat och ägnar alldeles för mycket tid åt att konkurrera med varandra om vem som är bäst. Även om det där sättet att tänka och agera i grund och botten är mänskligt, och trots att det säker varit en fördel rent evolutionärt, menar jag att vi är i skriande behov av att lära oss skilja det som gynnar det mänskliga genomets överlevnad från det som är bra för oss som lever här och nu. Och produktionslogiken – den generella jakten på effektivisering och personliga konkurrensfördelar, som vuxit fram i vårt moderna samhälle – är definitivt inte bra för livet på jorden. Jakten på excellens och efterfrågan på den eller det bästa i alla sammanhang riktar fokus från den större bilden och gör det svårt att se vart vi är på väg, vilket leder till att konsekvenserna av våra handlingar och vårt sätt att tänka fördunklas.

En vanlig reaktion på det jag påstår här inledningsvis, eller när jag kritiserar sättet som forskningen och den högre utbildningen organiseras på, är: "Det var inte bättre förr, och hur skulle vi göra och tänka annars?!" Just den reaktionen ser jag både som grundproblemet och som ett slags definition av dumhet. Tror man att vi människor saknar makt över sammanhangen vi lever och verkar i, alltså att vi okritiskt måste acceptera och anpassa oss efter det som sker, är man del av problemet, inte lösningen. Majoriteten, brukar man säga, tror att de själva är bättre än de flesta, vilket faller på sin egen orimlighet. Även om det är svårt att acceptera tanken på att man kanske inte är smartare än andra menar jag att vi alla har en skyldighet att ägna mycket mer tid och energi än vad som är fallet idag åt att lära oss förstå och bekämpa dumheten som sprider sig snabbt i vårt samhälle idag.

Skolans uppgift är inte att producera betyg utan att lägga grunden för samhällsmedborgarnas livslånga lärande och bygga upp förståelse för kunskapens karaktär och betydelse för demokratin. En konsekvens av det jag skriver om inledningsvis är att dagens utbildningssystem problematiskt nog lägger allt mindre tid och fokus på dessa saker. Lärarnas uppdrag har successivt förskjutits, från att fokusera på kunskap och lärande till att idag handla om kostnadseffektiv produktion av mätbara resultat, vilket gör att elever som inte anser att de får de betyg de förtjänar obegripligt nog anser det vara betygsättande lärares fel. Och eftersom skolorna dels konkurrerar om eleverna med hjälp av betyg, dels praktiserar individuell lönesättning, är det som att be om betygsinflation och en generell förflackning av kunskapen i hela samhället, vilket eldar på fördumningen. 

Elever som går i en sådan skola lär sig inte vad kunskap är och utvecklar inte förståelse för vad det innebär, dels att lära sig något, dels att visa andra vad man faktiskt kan. I förlängningen får därför högskolorna allt svårare att skapa förutsättningar för högre utbildning. Och det problemet blir inte mindre av att lärosätenas ekonomi kopplats samman med produktionen av betyg och examina. Dumheten som det borde vara skolans uppgift att försöka bekämpa håller med andra ord på att institutionaliseras. Problematiskt nog "löses" alla dessa problem med tydligare krav på och mer kontroll, av lärarna. 

Produktions-, konkurrens- och effektiviseringsfixerigen har i kombination med jakten på excellens blivit det nya normala. Därmed kommer all kritik mot systemet som sådant att uppfattas som ett hot mot individerna som har makt i och identifierar sig med det. Och eftersom människor som känner sig tvingade att bevaka sin position i hierarkin får svårt att förhålla sig objektivt till kritik som riktas mot systemet, finns en uppenbar risk att dumheten generellt sett växer och sprider sig i samhället som helhet. Om skolan ska kunna bekämpa det problemet, som kan sägas vara alla andra problems moder, är det inte fler riktade krav, bättre chefer och mer utvecklade system för kvalitet som behövs, utan en helt annan syn på vad som är skolans uppdrag.

Så länge vi inte gör upp med tanken på att det viktigaste är att eleverna och deras föräldrar får välja skola kommer dumheten att växa i vårt land, och då är det bara en tidsfråga innan demokratin dör. Och när det är ett faktum behövs ingen skola längre. Är man inte intresserad av att lära sig saker kan ingen skola i världen ändra på det, och är man intresserad av och motiverad att utveckla kunskap spelar det ingen roll vilken skola man går på. Elevernas och studenternas personliga ansvar för sitt eget lärande och kunskapen de väljer att lita på och omsätta i handling, menar jag att vi måste betona på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Kunskapskvaliteten står och faller med tiden och engagemanget som individerna lägger ner, den påverkas bara marginellt av lärare.

Jag är övertygad om att prefekten och rektorn som valde att offra mig för att få sin budget i balans gjorde det av övertygelse om att det var bra för högskolan, men eftersom forskning och högre utbildning inte handlar om att försvara enskilda lärosätens ekonomi, utan att att värna förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling generellt, banar chefernas tänkande och agerande väg för den dumhet jag vigt mitt liv åt att bekämpa.

Om mindre än hundra dagar är jag fri från både inkompetenta chefer och den livegenskap som politikerna tvingar arbetsförmedlingen och a-kassan att se till att alla arbetslösa hålls i. Tiden fram till dess ägnar jag åt att slipa på mina argument, utveckla mina kunskaper och driva opinion för ett utbildningssystem vars uppdrag är att bekämpa dumheten som sprider sig och hotar att förgöra den enda plats i hela universum som vi människor kan leva på.  

Skattebetalarnas investering i (mig och min) utbildning

När jag började studera på högskolan på 1990-talet och ansökte om studiemedel såg jag lånet både som en förutsättning och en investering för framtiden. Och när jag tänker tillbaka på mina sex år på Göteborgs universitet, där jag läste så många kurser som möjligt inom hum/sam, med etnologi som huvudämne, är det med glädje och tacksamhet. Även om jag inte hade blivit antagen som doktorand vid Umeå universitet (och därmed fick lön för att fortsätta göra det jag älskade, alltså studera och utveckla kunskap) hade jag vaken ångrat studieskulden eller åren som student. Inte ens om det blivit som jag trodde, att jag skulle få betala ett slags akademikerskatt om 4 procent av min inkomst tills jag gick i pension, hade jag grämt mig över att jag tog det där lånet. Jag utbildade mig nämligen inte till något speciellt, det var möjligheten att få studera som lockade, och den lockelsen har inte blivit mindre med åren, tvärtom. En viktig anledning till att jag inte saknar anställningen som lektor på Högskolan Väst är att arbetsgivaren varken satte värde på min önskan att lära och utvecklas, eller uppskattade min erfarenhet, mina kompetenser och mitt engagemang för akademisk frihet och kunskapskvalitet. 

Länge trodde jag att det skulle vara omöjligt att betala tillbaka lånet innan jag gick i pension, men för några år sedan gjorde jag faktiskt min sista inbetalning. Och det är jag enormt glad för idag, det innebär nämligen 2000 kronor mindre i fasta utgifter. Även om jag har betalat tillbaka min skuld till staten känner jag stor tacksamhet gentemot skattebetalarna som finansierade både mina doktorandstudier och meriteringen till docent. 

Ett sätt att se på arbetslösheten är att jag nu går på bidrag igen. Skillnaden mellan studiebidraget som jag fick på 1990-talet och den a-kassa jag får nu är dock enorm. Som student ägde jag min tid och var betrodd att göra det jag ansåg var bäst för mig och min framtid, trots att jag då saknade utbildning. Även om jag idag är docent och har närmare 30 års erfarenhet av kunskapsarbete betraktar a-kassan och arbetsförmedlingen mig med en misstänksamhet som påverkar mig negativt på en rad olika sätt, inte minst i sökandet efter en ny anställning. Att inte få utnyttja mina kunskaper och min kreativitet tär på mig.

Under månaderna som gått sedan jag gick ut i arbetslöshet har jag ofta tänkt på att arbetet med att söka jobb är som att vara soldat i ett krig. 90 procent av tiden består nämligen av väntan – i mitt fall, som snart 61-åring, på meddelanden i stil med: "Tack för din ansökan, men denna gång har vi valt att gå vidare med andra sökande". Även om jag skulle söka ett jobb om dagen (vilket av uppenbara skäl skulle vara helt orimligt att tvinga arbetslösa till, dels av rent psykologiska skäl, dels av administrativa skäl. Att få så många avslag är knäckande för den sökande, och att hitta lämpliga kandidater när varje utlysning översvämmas av sökande blir kostsamt och ineffektivt för den som lyser ut tjänsten) återstår det en massa timmar av dagarna som ska fyllas med innehåll. Den tiden skulle jag önska att jag kunde ägna mig åt förkovran och kunskapsutveckling eftersom det är vad jag gjort i hela mitt vuxna liv, men det hindrar nuvarande regler mig från att göra. Jag ska följa order och kontrolleras just nu hårdare än när jag var anställd som lektor, trots att jag på skattebetalarnas bekostnad gått igenom den längsta och dyraste utbildningen som finns. Alla arbetslösa behandlas på samma sätt och ingen hänsyn tas till att forskarutbildade dels lärt sig hantera frihet under ansvar, dels skaffat sig kompetens att utveckla den kunskap som alla moderna och demokratiska samhällen är beroende av. 

Som docent betraktas jag som överkvalificerad för de flesta jobb utanför akademin (som jag inte anses för gammal för), och eftersom jag i min karriär fokuserat mer på innehåll och kunskapskvalitet än pengar och produktion av vetenskapliga artiklar, anses jag inte, trots 30 års erfarenhet av undervisning och kunskapsutveckling, tillräckligt meriterad för lektoraten jag söker. Det spelar alltså ingen roll vad jag gör och hur mycket jag vill göra rätt för mig. Så länge jag går på a-kassa är jag dömd till passivitet. Utan att det kostar staten ett öre mer skulle jag kunna göra mycket mer nytta än vad som är möjligt i den situation jag befinner mig nu. Det är nämligen fortfarande staten som försörjer mig på samma sätt som innan jag blev uppsagd från min statliga arbetsgivare. Skillnaden mellan då och nu är att jag inte får ägna mig åt det jag utbildats till. Till saken här även att om jag mot förmodan skulle få en ny anställning som lektor skulle skattebetalarna fortfarande betala lönen.

Eftersom det jag utsätts för ger mig underlag till analyser av den kultur som min forskning handlat om är jag kluven inför det som händer, samtidigt som det är påfrestade rent mentalt lär jag mig enormt mycket om samtiden och det samhälle som vi alla lever i. Eftersom jag inte tjänar några pengar på bloggandet och det inte hindrar mig från att söka anställningar kan jag fortsätta skriva och publicera texter här, vilket är en välsignelse för hade det tagits från mig hade jag gått under och då hade samhällets kostnader för mig ökat. 

Jag alltid sett bloggandet som ett sätt att förmedla kunskap till det samhälle som försörjt mig i alla år. Jag hade dock kunnat och vill också göra så mycket mer. Inte minst för att försvara den akademiska friheten som är förutsättningen för den kunskap som demokratin är beroende av. Konsekvensen av nuvarande regler för arbetslöshetsersättning innebär alltså att statens kostnader för mig inte sänks, och att skattebetalarna får mindre valuta för sin investering i mig och min utbildning. Hur klok och genomtänkt är en sådan politik egentligen?

En av anledningarna till att jag blev arbetslös är högskolornas försämrade ekonomi, som i alla fall på Högskolan Väst beror på en kombination av ledningens dåliga beslut och politiskt framtvingade nedskärningar. I ett samhälle där man verkligen satte värde på kunskapen hade man gjort tvärtom i tider av kris, nämligen satsat på fler lektorer och mer pengar till forskning och högre utbildning. Som det är nu tvingas även lektorerna som har en anställning (förutsatt givetvis att de bryr sig om hoten som kunskapen utsätts för idag) bedriva lobbyarbete för att försvara kunskapen, vilket inte bara tar tid och fokus från forskningen och undervisningen, det uppfattas dessutom som subversiv verksamhet. Alla som kritiserar Tidöregeringen betraktas som vänsteraktivister.

Risken med allt jag skrivit om här är att kunskapen förflackas och att efterfrågan på populistiska politiker som regerar mer med utgångspunkt i hur det känns än vad vi vet, ökar. Och detta är djupt oroande för det banar väg för nya nedskärningar i skola och utbildning. Jag skriver med andra ord inte detta av egenintresse, för jag personligen klarar mig tack och lov.