Skillnaden mellan att producera och skapa text

På en lista över yrken som AI antas vara på väg att ta över såg jag att ett av dem var författare. Det, tänker jag, är säkert möjligt; jag vet lika lite som någon annan vad som kommer att hända i framtiden. Men jag tänker också, att det i så fall endast är möjligt i en värld där läsning uteslutande handlar om att söka fakta eller information och underhållning, alltså bara i sammanhang där man konsumerar innehållet i texterna utan närmare eftertanke. Så länge det finns läsare som förstår och sätter värde på välskrivna texter där innehållet förmedlas med ett vackert språk, och som läser för att skaffa sig inblick i och förståelse för vad författaren bakom texten vill säga och hur hen tänker, kommer det att finnas efterfrågan på texter skrivna av kunniga, språkligt kompetenta och kreativa människor. 

Det är en stor och helt avgörande skillnad mellan att producera text som ska konsumeras utan närmare eftertanke och att skapa språkliga alster där läsningen i sig är tänkt att vara en upplevelse. Texter författade för att främja lärande är på samma sätt något helt annat än texter vars syfte är att överföra fakta. Den som skriver informativa texter eller med hjälp av språket jagar uppmärksamhet på nätet kommer helt säkert att ersättas med algoritmer inom en snar framtid, av det enkla och självklara skälet att den typen av skrivande är regelstyrt och handlar mer om form än om innehåll, vilket AI är mycket snabbare och bättre på att producera än människor. Texter där författaren varken vill, kan eller får sätta sin unika prägel på innehållet blir själlösa oavsett om det är en människa eller maskin som producerar dem. Och om läsarna ändå inte bryr sig blir det så klart svårt för cheferna i mediebranschen att inför aktieägarna motivera tiden det tar att skriva och kostnaden det innebär att avlöna kunniga, erfarna och språkligt drivna författare som har något eget att säga på ett personligt sätt.

Om algoritmer tar över skrivandet handlar det med andra ord inte längre om författande, som är en unikt mänsklig kompetens, utan om textproduktion, vilket är något helt annat. Ordens makt över tanken är stor och därför menar jag att det är viktigt att påpeka dessa faktum. Språket binder oss samman och är en central del av kulturen som vi både påverkar tillsammans och gemensamt påverkas av. Bryr vi oss inte om språkets unika karaktär samt dess nyanser, möjligheter och begränsningar förflackas det, och då utarmas även förmågan att tänka. För att kunna diskutera den här typen av frågor på ett klokt sätt måste man dels inse vilken roll språket spelar för samhällsutveckling och människoblivande, dels inse att utvecklingen av AI (än så länge) drivs av människor. Bryr vi oss inte är det bara en tidsfråga innan makten över våra liv och vårt tänkande överlåtits till ägarna av den digitala tekniken som utan insyn och med hänvisning till juridiskt bindande avtal som ingen har skuggan av en chans att granska innan man klickar sig vidare samlar på sig rikedomar som trotsar fantasin; rikedomar som kan antas öka när allt fler tänker allt mindre själva.

Problemet med tankeförmågans förflackning och språkets utarmning förvärras av att ekonomin idag även dikterar villkoren för det vetenskapliga skrivandet. NPM som ger linjens chefer mer makt över högskolornas verksamhet än forskarna och lärarna – eftersom tid betraktas som en kostnad, inte en förutsättning för kunskap och akademisk kvalitet – bygger på tanken att även lärande och kunskapsutveckling kan och ska produceras i enlighet med principer hämtade från tillverkningsindustrin. Därför standardiseras och effektiviseras det vetenskapliga skrivandet. Istället för att mäta det man värderar (vilket är svårt), värderar man det som mäts, vilket är enkelt och låter sig göras även av den som inte förstår eller bryr sig om kunskapens unika karaktär. I dagens avakademiserade högskolevärld är det storleken på anslagen som vinns i konkurrens och antalet publikationer som forskarna får antagna i internationella vetenskapliga journaler (som inom parentes sagt är några av världens mest lönsamma företag), som räknas. Och i en sådan miljö blir det så klart svårt att ägna sig åt eftertänksam läsning, kunskapsfokuserade samtal och språkutveckling. Därmed torde även forskningen framöver kunna tas över av AI – fast då handlar det så klart, enligt samma logik som i resonemanget om författaryrket, mer om produktion av fakta än om kunskapsutveckling.

Forskare som väljer det medium som passar för ämnet som undersökts, vilket i mitt och många humanisters och samhällsforskares fall är böcker och essäer, straffas idag av chefer som ser det som sin uppgift att hålla produktionen av nyckeltal på en hög och jämn nivå. Och när vetenskapligt skrivande antas handla mer om form än om innehåll, mer om fakta än om kunskap, kommer forskare förr eller senare att ersättas av algoritmer som producerar artiklarna och referenserna; granskningen och analysen av den typen av görs redan idag i hög grad av AI. Jag hör ingen säga att man vill se en sådan utveckling, men om förståelsen och respekten för samt efterfrågan på kunskap om den värld och verklighet som befolkas av människor, inte börjar öka snart finns i alla fall ingenting i det akademiska systemet som kan bjuda motstånd mot en sådan utveckling. Betänk att många forskare redan idag gladeligen och okritiskt (eftersom det gynnar deras karriär) väljer att producera texter som få är intresserade av att läsa. Om landets högst utbildade inte bryr sig mer om språket och kunskapen, vad är det då som hindrar linjens chefer från att ersätta forskare och lärare med AI? Det systematiska kvalitetsarbetet som tvingar fram en juridifiering av högre utbildning i kombination med ekonomiseringen av högskolans verksamhet driver utvecklingen i den riktningen.

Just nu, här under min uppsägningstid, skriver jag mer än någonsin och arbetar parallellt med flera olika (typer av) texter i skilda format och genrer, därför funderar jag över dessa saker. Långt fram i livet tänkte jag att skrivande var en omöjlig dröm för mig som dyslektiker, så när jag upptäckte att jag faktiskt kunde skriva böcker, artiklar och bloggtexter som andra ville läsa fylldes jag av tacksamhet och min fascination för språket och kunskapen växte och växer fortfarande. Problemet är att det tar tid att utveckla förmågan, och nu när jag efter en lång akademisk karriär har upparbetat såväl språklig kompetens som erfarenhet och kunskaper nog att låta skrivandet utgå från, fylls jag av sorg; dels över att bli av med jobbet som lektor när det är relativt lite tid kvar innan pensionen – för det är ju i slutet av arbetslivet som vetenskapsutövare skördar frukterna av studierna och forskningen – dels över att efterfrågan på den typen av texter som jag kan och vill skriva (alltså personliga texter skriva för att förmedla tankar och där jag får utlopp för min kreativitet) sjunker så snabbt, inte bara i den "akademiska" världen. 

Både mina böcker och texterna jag lägger ut här på bloggen blir fortfarande lästa och just nu verkar fler än någonsin hitta hit, vilket gör mig glad och tacksam. Men när jag kommunicerar med representanter för media och förlagsbranschen blir jag sorgsen eftersom jag märker att det, även bakom anrika fasader är svårt att få kontakt med kunniga och engagerade människor som är mer intresserade av innehåll än form. Alla verkar stressade och produktionsfixerade. Att efter år av arbete med ett bokmanus mötas av tystnad trots att förlaget säger sig ta emot manus, gör en så klart ledsen, men det är lika sorgligt att få ett opersonligt standardsvar som gör att man tvivlar på att förlaget ens tittat på manuset man refuserar. Jag är enormt tacksam för att jag fick en Understreckare publicerad i SvD, men under kontakterna med redaktionen fick jag trist nog känslan av att det rådde kaos på den minimala redaktionen som vid ett tidigare försök slarvat bort manuset som man meddelat att man tagit emot och skulle ta ställning till.

Sammantaget gör allt detta att jag tvingas fundera på varför jag skriver, och jag landar i att jag dels gör det för min egen skull, för att utvecklas som tänkande och skrivande människa, dels för kunskapens och det livslånga lärandets skull. Problemet är att jag så länge jag får en trygg lön utan problem kan fortsätta blogga, men som frilansare tvingas jag framöver sälja en produkt, i alla fall om jag vill försörja mig på skrivande. Det är en svår balansgång, för som författare (i den mening jag lägger i ordet) är man död om man inte kan bevara sin integritet. Skapande är inget man kan tvinga fram och resultatet påverkas negativt om den som skapar känner sig stressad, vilket rådande produktionslogik leder till. Jag inser att det är meningslöst att uttrycka tanken i skrift, men jag gör det ändå: Risken är överhängande att vi saknar litteraturen och kunskapen först när det är försent!

Där och när forskare och författare förväntas producera texter som handlar mer om form och mängd än om innehåll kommer AI förr snarare än senare, oundvikligen att ta över. Men om synen på skrivande och kunskapsutveckling istället handlar om att det är en skapande verksamhet, och ifall texter betraktas som ett medium för mellanmänsklig kommunikation av tankar, kan och kommer AI endast att vara ett verktyg som människor använder sig av där och när det är lämpligt. I en intellektuell miljö där det finns tid att tänka och samtala med andra människor och där språklig kompetens uppskattas och kunskapen respekteras utgör digitaliseringen inget hot.

Du och jag och alla andra avgör hur det blir, vi får nämligen det vi efterfrågar och lägger tid och pengar på, inte det vi säger oss vilja ha.

Algoritmer kan inte tänka och bör därför inte användas för att skriva

Att skapa text och ägna en stor del av min tid åt analytiskt tänkande har blivit en existentiell fråga för mig. Skrivande är inte en prestation och jag producerar inte text, det ett sätt att vara närvarande i och ge livet mening. Att kunna och få fortsätta skriva, både på datorn och för hand med penna och på papper, är ett sätt att utvecklas som människa och håller intellektet i trim. Skrivandet är en del av tänkandet och när jag läser tankarna som satts på pränt förstår jag vad jag vet och kan både göra mig av med inaktuella eller problematiska uppfattningar och utveckla nya kunskaper. Alla mina texter är levande väsen ända fram till dess att de gått i tryck, men genom att läsas av andra som tänker om och med det jag skriver fortsätter de ändå leva sitt eget liv. Skrivandet är med andra ord inte bara ett sätt för mig personligen att få utlopp för min egen kreativitet. Eftersom språket, som inte bara handlar om att överföra information och fakta mellan människor, utan är ett medium med egen agens att påverka, är det inte bara en vital del av kulturen utan dessutom en helt central aspekt av allas människoblivande.

Artificiell intelligens är och kan bara vara en mer eller mindre högupplöst spegel av människans önskningar. Utvecklas digital teknik till något annat, alltså om algoritmerna blir normen för intelligens och om allt fler människor i allt högre utsträckning anpassar sig efter dem, kommer innebörden i begreppet människa att förändras i grunden. AI upphör då att vara ett verktyg i människans tjänst och blir en maktfaktor som människorna tvingas anpassa sig och sitt tänkande efter. Inte för att tekniken tvingar någon till det utan för att människor frivilligt ger upp sin autonomi och slutar använda allt fler av sina förmågor. Insikten om att samhället rör sig med ökande hastighet i den riktningen skrämmer mig, både som författare, lärare, forskare, medborgare och människa. Ett helt igenom digitaliserat samhälle är en totalitär mardröm, där människorna är slavar under algoritmernas oinskränkta makt. 

Frågan är hur illa ställt det är. För att kunna skaffa sig insikt om det krävs att man gör något som allt fler gör allt mindre, nämligen stannar upp och tänker efter. Gör man det inser man snart att det finns gott om tecken i tiden att ta på största allvar. Det var till exempel länge sedan läsandet av tryckta böcker började dala, vilket säger något om vår kollektiva relation till språket. Vissa invänder och säger att vi läser mer än någonsin idag eftersom vi översköljs av text på nätet. Och så kanske det är. Det finns dock tydliga indikationer på att det i själva verket är tvärtom. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att försjunka i en tryckt bok som man ägnar timmar av uppmärksamhet, och att scanna av text på telefonen eller paddan i jakten på information eller förströelse. Analoga medier påtvingar nämligen läsandet och tänkandet en välgörande långsamhet och eftertänksamhet, medan texter som läses på nätet både stressar och är fyllda av överflödig information som pressas på en. Jämför till exempel läsandet av en artikel i en papperstidning och samma artikel på nätet. Papperstidningar (som idag blir allt mer sällsynta) må vara fyllda med reklam, men den stör inte läsningen på det sätt som popup-reklam på nätet gör där uppmärksamheten dessutom ständigt riskerar att avbrytas av olika push-notiser.

Vissa saker som är möjliga att avstå från bör man ändå försöka göra för att inte riskera sin fysiska och mentala hälsa. Att röra på sig till exempel. Vi vet att stillasittande och dålig kondition leder till en rad negativa effekter. Men det är inte bara våra kroppar som är skapade för aktivitet, det är även våra hjärnor. Och underhåller vi inte förmågan att tänka genom att utsätta vårt intellekt för utmaningar kommer tankeförmågan att förtvina på samma sätt som konditionen gör ifall kroppen inte möter fysiskt motstånd i vardagen. Det är en av många anledningar till att jag inte använder generativ AI för att skapa eller läsa text. Jag blir beklämd när jag ser hur allt fler, även på högskolan, frivilligt och i vissa fall med entusiasm, väljer att överlåta allt mer av sitt skrivande och läsande åt algoritmer. Den kognitiva lättja som driver utvecklingen ser jag som ett slags självskadebeteende, vilket i kombination med en växande fascination för vad maskiner kan göra är på god väg att utarma människans intellektuella förmågor. Och när förmågorna väl försvunnit ökar efterfrågan på AI-lösningar, vilket driver mänskligheten allt längre ut för det sluttande plan som vi alla befinner oss på. 

AI utgör ett allvarligt hot mot kunskapen och i förlängningen demokratin och ytterst livet på jorden, men hotet utgörs som sagt inte av tekniken i sig utan av människornas ointresse för frågor om livets mening och vad som leder till varaktig lycka och välstånd. Den kognitiva lättja som är en faktor i alla människors liv och den djupt mänskliga fallenheten att överlåta viktiga aspekter av livet och samhällsutvecklingen till någon eller något annat är fatala bias som påverkar tänkandet och kunskapsutvecklingen. Man skulle kunna likna AI vid heroin eller någon annan drog som ständigt riskerar att bli sitt eget syfte och som kan sägas använda människornas kroppar för att säkra sin egen överlevnad. Digitaliseringen av samhället kan alltså mycket väl vara ett lika stort misstag som den trojanska befolkningen begick när de accepterade hästen som grekerna skänkte dem. Och det faktum att många digitaliseringsentusiaster väljer att hånskratta åt den här typen av kritiska reflektioner gör i alla fall inte mig mindre orolig.

Det krävs inte särskilt mycket eftertanke för att inse att generativ AI inte skapar något unikt och eget utan parasiterar på resultatet av människornas kreativitet. AI härmar oss människor och är en ekokammare som, på grund av människors aningslösa beundran och naiva teknikoptimism, är på god väg att förlora kontakten med den verklighet som människor lever i och är beroende av för att kunna fortsätta vara människor. Det är absolut möjligt och kanske till och med önskvärt att ta hjälp av digital teknik ibland, men om det sker till priset av att vi människor ger upp makten över våra liv och slutar använda färdigheterna och förmågorna som gör oss till människor är vi förlorade. Algoritmer kan inte tänka, det kan bara människor, och därför bör vi fortsätta göra det, vilket bara är möjligt om fler läser längre texter mer eftertänksamt och tillsammans strävar efter att utveckla förmågan att uppskatta genomarbetade texter skrivna av individer som har något viktigt att säga sina medmänniskor.

Jag kan inte låta bli att tänka på överklassfamiljen i England som skaffade sig en apa som sällskap till sitt lilla barn och som tänkte sig att apan på det sättet skulle bli mer människolik, men som till sin fasa upptäckte att deras barn istället blev allt mer lik en apa.

Olika typer av texter och anledningar att skriva

Etnologi är en vetenskaplig disciplin där förändring är en av de övergripande frågorna och vars forskningsobjekt är det högst komplexa och mellanmänskliga fenomenet kultur. Grundpremissen för den typen av forskning som många etnologer ägnar sig åt är att frågorna är öppna och att det saknas definitiva svar. Kunskapen som forskarna söker efter passar därför dåligt in i det standardiserade textformat som idag dominerar i den akademiska världen: Peer-reviewade artiklar, publicerade på engelska i internationella journaler. Två frågor som i alla fall får mig att vrida på mig av obehag är: Vad kommer du fram till? Och: Kan du sammanfatta dina viktigaste resultat? Jag blir illa till mods när människor tar för givet att de vet vilken typ av resultat de kan förvänta sig och avkräver mig svar som visar att de inte förstått någonting. Så länge frågorna ställs av människor utanför akademin eller forskarkollegor från andra discipliner går det ganska enkelt att hantera dilemmat och reda ut missförstånden, men när chefer i den akademiska världen använder sin makt för att bestämma att man som forskare måste välja mellan att skriva artiklar eller riskera att bli uppsagd, hamnar i alla fall jag i ett olösligt dilemma. Jag är som sagt kulturforskare, och jag är enligt lagen fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Samtidigt vet jag, just för att jag forskar om kultur, att dess inflytande över tänkandet är svårt att värja sig mot.

Jag förstår att den som ställs inför valet att bli belönad för att man följer ledningens order eller att bli ifrågasatt och riskera uppsägning, väljer det förra. Det är så vi människor fungerar – och eftersom det är människor som är upphovet till kulturen som både påvekar och påverkas av deras sätt att vara och verka i vardagen som är fylld av krav och måsten, vilket gör det svårt att förstå och hantera ett så pass komplext fenomen som kultur – blir det som det blir. Det spelar ingen roll att jag är docent, i relation till den akademiska kultur som vuxit fram i högskolevärlden (inte bara i Sverige) är jag maktlös. Kunskapen blir aldrig bättre eller mer användbar än vi människor tillåter den att bli. Det djävulska i "upplägget" är att forskare inte har (och heller inte ska ha) makt att tvinga människor att lyssna på dem. Det som gör akademin akademisk är att kunskapen respekteras. Bara så kan det bästa argumentet vinna och endast i en sådan miljö och i ett sådant samhälle kan kunskap sägas vara makt. 

Kultur fascinerar mig lika mycket idag, efter över 30 år i den akademiska världen, som ämnet gjorde när jag inledde mina studier. Samtidigt gör kulturen som jag lever i mig frustrerad när den krockar med mina kunskaper om och förståelse för den. Och när jag drabbas av dess makt genom att jag sägs upp för att jag inte passar in i den gör det mig bedrövad. Lika lite som jag utnyttjar den akademiska friheten för att sitta och rulla tummarna önskar jag mig en kultur där alla kan göra precis vad de vill utan att det får konsekvenser. När jag väljer att skriva böcker på svenska, som i alla fall har potential att nå ut till en intresserad och läsande allmänhet, handlar det varken om att jag är obstinat eller att jag av nostalgiska skäl försöker hålla fast vid det mediet för kommunikation av kunskap. Jag hävdar med stöd i egen och andras forskning att boken är ett värdefullt medium för spridande av kunskap om kultur, som är ett ämne som forskaren har lika nära till och påverkas lika mycket av som alla andra. Väljer man som kulturforskare att skriva på engelska och sedan undanhåller allmänheten artiklarna genom att publicera dem i vetenskapliga journaler som det krävs en dyr prenumeration för att kunna läsa, eller som skattebetalarna får betala en hög avgift för eftersom journalerna kräver det för att publicera open-access, är det svårt att hävda att man arbetar med kunskapen och det allmännas bästa för ögonen.

Fast nu var det inte detta jag ville skriva om, ämnet för veckans bloggpost är olika sätt och anledningar att skriva vetenskapliga texter. Räknar man bort skrivande som utförs för individens höga nöjes skull eller för att tjäna pengar finns det tre olika typer av skrivande. Vetenskapligt skrivande kan utföras med följande mål och vara av följande karaktär, tänker jag mig: 1. Meriterande, då skriver man för att bli publicerad (och helst även citerad). 2. Lärande, då skriver man för att man har något viktigt att säga. 3. Utvecklande, vilket är en typ av skrivande som kännetecknas av att man vill skapa förutsättningar för förändring.

Vill man skriva meriterande är det artiklar på engelska som gäller. Det finns idag ett skimmer kring den publikationsformen, och den tjänar många olika syften för en lång rad aktörer. Forskaren som får många artiklar publicerade belönas med fina titlar och höjd lön. Högskolorna konkurrerar om antalet artiklar med andra högskolor så för dess ledningar är det viktigt att produktionen hålls på en hög nivå. Förlagshusen som ger ut artiklarna är några av världens mest lönsamma företag – både författarna, granskarna och redaktörerna arbetar nämligen gratis. Dessutom tar en del förlag betalt av forskarna för att publicera artiklarna, som biblioteken sedan betalar för att tillgängliggöra. Och medierna får tillgång till en rik källa att ösa ur när de ska skapa löpsedlar och klickbeten. Allt det där sammantaget gör något med synen på kunskap och den allmänna uppfattningen om vad vi anser oss veta. Stannar man upp och reflekterar lite över hur många olika intressen som på olika sätt tjänar på detta sätt att sprida vetenskapliga resultat och som mer eller mindre medvetetet samverkar, inser man förhoppningsvis att det inte självklart leder till att den bästa och mest angelägna kunskapen som når spridning. Eftersom kunskap inte är fakta som går att överföra från sändare till mottagare blir det lätt att påverka tolkningen av resultaten. Kunskap är sällan entydig, ofta kontraintuitiv och den kräver därför kritisk och eftertänksam läsning, vilket det idag inte finns tid för. Det som krävs för att kunskapen ska kunna komma till användning i samhället är förståelse och respekt för att verkligt viktigt vetande ofta går på tvärs mot den produktionslogik som driver artikelproduktionen.

Lärande texter är texter som skrivs för att förmedla kunskap, vilket ställer helt andra krav på den som skriver än författandet av texter som endast skrivs i meriteringssyfte. Vill man att den som läser ska lära sig något, snarare än acceptera det man påstår, krävs det argument och klargörande exempel. Boken är därför ett lämpligare medium eftersom det är en friare form där det finns mer utrymme att förklara på djupet och placera inresultaten i sin kontext. Kunskap är en komplex och föränderlig helhet, fylld av paradoxer och motsägelser. Utan aktiva läsare som läser för att lära, alltså läsare som inte bara vill informera sig, blir den här typen av texter meningslösa. Om man kritiserar mediet för att mottagarna inte förstår vad som krävs av dem för att det ska kunna hålla vad det lovar är det inte mediets fel. I ett samhälle där allt fler inte anser sig ha tid för och intresse av att läsa och där forskarna lever i en akademisk värd där böcker inte anses meriterande, kommer boken som medium och artefakt att få svårt att överleva. Konsekvenserna för kunskapen som en sådan utveckling ger upphov till är katastrofala. Tänkande är en förmåga som liksom kondition måste upprätthållas för att den ska kunna användas i arbetet med att bygga upp förståelse för världen vi lever i. Och kunskapens kvalitet står i direkt relation till tiden som läggs ner på att tillägna sig den. Lätt fånget, lätt förgånget, brukar man säga, och det talesättet är synnerligen relevant i utbildningssammanhang. Lärande handlar om aktiv tillsägelse av kunskap, inte om effektiv överföring av fakta. Därför är boken en förutsättning, i alla fall för den typ av vetande som är teoretisk och som handlar om det som är komplext.

Utvecklande texter ser jag som den högsta formen av skrivande. Och i den bästa av världar skriver forskare texter som kombinerar alla tre typerna av skrivande. Skriver man endast i meriteringssyfte blir formen viktigare än innehållet, och lär man sig inget av läsningen (om man bara blir underhållen) är det bortkastad tid. Om kunskapen värderades högre och om det fanns en bred, kunnig och nyfiken allmänhet som vill lära sig saker (inte bara få svar på sina frågor) skulle tiden som läggs på både läsande och skrivande värderas högre än idag. Eftersom tid är en helt central förutsättning, både för arbetet med och studierna av utvecklande texter, som i sin tur är en förutsättning för utvecklingen av förståelse för förändring, är det tid vi behöver mer än något annat för att kunna förstå och försvara kunskapen. Tid att tänka, tid att reflektera, tid att samtala och tid att lyfta blicken och se längre än till nästa notis eller underhållande filmklipp är helt avgörande för demokratin och den långsiktiga hållbarheten. 

Tid är det enda vi människor har och vill vi utvecklas både som individer, samhälle och mänsklighet, måste vi fylla tiden med meningsfullt innehåll. Och vad är mer meningsfullt än att ta del av andra människors tankar, via eftertänksam läsning av längre texter? Jag kan i alla fall inte komma på något viktigare och mer belönande. Jag läser för att kunna skriva och skriver för att få syn på och kunna värdera mina kunskaper. Att den typen av texter som jag skriver inte anses meriterande gör mig ledsen, men jag skriver inte för att göra karriär utan för att det bidrar till att fylla mitt liv med mening. Om texterna blir lästa och om mina tankar betyder något för den som läser är jag tacksam. Det som händer i de tillsynes meningslösa mellanrummen är viktigare än allt annat. Därför är det dit min vetenskapliga blick riktas.

Att läsandet av böcker går ner är ingen liten sak

Skrivande är en fascinerande verksamhet, tycker jag. Kanske beror det på att det är en förmåga jag som dyslektiker fått kämpa så mycket för att förvärva? Att jag idag får möjlighet att skriva böcker och bli utgiven är något jag är gränslöst tacksam för. Fast mest tacksam är jag över att resultatet av mitt kreativa arbete uppskattas, att jag blir läst och att mina tankar kan betyda något för någon annan. Genom åren har jag läst så mycket, av så många kloka forskare, filosofer och författare, så att jag nu själv kan och får skriva texter som andra läser är lite svårt att ta in.

För mig är skrivandet ett sätt att få utlopp för kreativiteten som ständigt pockar på uppmärksamhet och som jag behöver få utlopp för. Det är inte så att jag har huvudet fullt av färdiga tankar som jag sedan bara skriver ner; författande är för mig en skapande verksamhet. Det är när jag ser orden och tankarna som jag förstår dem och när jag läser det jag skriver som jag inser vad som behöver ändras för att en läsare ska kunna förstå vad jag menar. Och det är helt avgörande för läsupplevelsen att det är så. När jag tar del av andras texter är det bara de som talar till mig, texter som engagerat författaren själv och som inte följer någon allt för uppenbar mall, som ger mig något. Därför oroar det mig att allt mer att skrivande idag kommit att handla om produktion och prestation, för det går ut över läsupplevelsen.

När jag tar del av rapporter som handlar om hur läsandet bland befolkningen sjunker blir jag bedrövad, men inte särskilt förvånad. Sorgen jag känner handlar delvis om mig själv och mina möjligheter att få fortsätta skriva, men framförallt om samhället, demokratin och kunskapen. Förmågan att läsa, alltså kompetensen (men även tiden som finns att, och förståelsen för betydelsen av att kunna) försjunka i långa texter under längre tid för att på det sättet avkoda dess många olika betydelser, står i direkt relation till befolkningens generella intellektuella förmågan. Kunskap och intellektuell förmåga kräver tid och möda, det är intet man bara har. Därför är det ingen liten sak att läsandet går ner. Läsarna är inte bara fler än författarna, de är också förutsättningen för att författarna ska kunna fortsätta skriva böcker och andra texter. 

Det handlar inte om tycke och smak. Läsande är inte (bara) ett sätt att förströ sig, det handlar om en för lärandet och kunskapsutvecklingen, och således även för demokratin, essentiell förmåga. Att läsa är att lära, och kunskap utvecklas när tankar sprids mellan människor som förhåller sig aktivt till det som skrivs. Undervisning handlar inte om att överföra fakta utan om att skapa förutsättningar för lärande och om att hjälpa elever och studenter att bygga upp en egen förståelse för det man är intresserad av. Utan förmågan att läsa går det inte att lära. Och idag handlar skolan tragiskt nog allt mindre om lärande och allt mer och allt tydligare för varje år som går om produktion av resultat. Talet om bra och dåliga SKOLOR är ett tecken på det, liksom betygsinflationen och blivande studenters sjunkande förkunskaper. 

När färre anser sig ha tid eller väljer att inte läsa tryckta böcker påverkas skolan och den högre utbildningen negativt eftersom lärarna därmed får svårare att undervisa. Att låta eleverna googla fram uppgifter på egen hand har väldigt lite med LÄRANDE att göra. Och att bara lyssna leder till ytlig inlärning. I en verklig kunskapsskola kan och ska ingen lärare ersätta läsandet, och det finns heller inga smarta pedagogiska metoder som effektiviserar lärandet. Skolans uppgift är inte att producera mätbara resultat, och när skolor konkurrerar med varandra om vilken skola som har bäst resultat är det förödande för alt vad lärande och kunskapskvalitet heter. Undervisning kan liknas vid guidade turer i en terräng som eleverna och studenterna stiftat bekantskap med via olika typer av texter. Lärarna går före och pekar ut sevärdheterna och visar på lämpliga leder, men upplevelsen av och känslan för landskapet går bara att skaffa sig genom att röra sig i terrängen, vilket kräver övning och ansträngning. Tid är den avgörande faktorn här, liksom insikten om och respekten för det faktum att det inte finns några genvägar! 

Om elever i skolan inte läser går det ut över deras intellektuella förmågor, och kan de inte läsa kommer de aldrig att kunna bli studenter. Och om föräldrarna inte läser blir det svårt att inspirera barnen att göra det. Tragiskt nog är det i den riktningen vi rör oss allt snabbare idag. Det är vanskligt att uttala sig om när förändringen inleddes, men något hände definitivt med läsningen när människor slutade prenumerera på och läsa papperstidningar. Och den nedåtgående rörelsen tog definitivt fart när forskare även inom humaniora och samhällsvetenskap övergav den tryckta boken som medium för förmedling av forskningsresultat och började producera artiklar på engelska i vetenskapliga journaler. De akademiska bokförlagen förlorade därmed på kort tid både författare och bokköpare, vilket ledde till att utbudet av välskrivna texter om komplexa ämnen minskade drastiskt. Och när forskarna slutade skriva böcker slutade många av dem även läsa böcker och därmed försvann en stor del av kundunderlaget, vilket gick ut över lönsamheten som aldrig varit särskilt god i mindre akademiskt inriktade förlag. Böcker som kräver något av läsaren, som inte ger den omedelbara tillfredställelse som en feel-good- bok eller en deckare gör, har av naturliga skäl svårt att bli kioskvältare. De flesta akademiska förlag drivs av den anledningen av passionerade eldsjälar. 

Förlagshusen som ger ut akademiska journaler däremot är några av världens mest lönsamma företag, vilket inte är så konstigt eftersom författarna inte bara arbetar gratis, de betalar dessutom höga avgifter för att få publicera artiklarna, som sedan betalas för av skattebetalarna eftersom universitetsbiblioteken måste prenumerera på tidskrifterna som blir fler och fler för varje år. Det ges fortfarande ut böcker, men d ansedda förlagens böcker kan cyniskt nog kosta uppemot 4000 kronor, vilket är en fantasisumma. Det sägs att marknaden ser till att alla varor och tjänster får sitt rätta pris, men ingen som inte måste köper en bok som kostar så mycket, det gör bara bibliotek (och studenter som får böckerna uppsatta på kursernas litteraturlistor), alltså är det ytterst skattebetalarna som göder förlagshusens aktieägare. Jag blir bedrövad när jag tänker på att en majoritet av alla artiklar som skrivs på engelska inte blir lästa, vilket inte är så konstigt eftersom det inte primärt är därför de skrivs. Texterna som dagens forskare skriver, skrivs för att få publikationer, som ett led i meriteringen och för att hävda sig i konkurrensen om nyckeltal. 

Eftersom artiklarna är hårt mallade handlar forskares skrivande idag inte särskilt mycket om skapande verksamhet. Fokus i dagens akademiska skrivande riktas mot form och handlar om produktion, vilket går ut över både innehållet och läsandet. Utvecklingen påverkar inte bara den allmänna förmågan att läsa i samhället, det svenska språket blir dessutom lidande. Lägg därtill en allt mer aggressiv digitalisering som drivs på av människans djupt kända önskan om att finna genvägar till det man önskar sig, och det blir uppenbart hur svårt det är att vända utvecklingen, vilket behövs för att kunna återupprätta kunskapssamhället.

Vill vi även i framtiden ha tillgång till kunskap, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna få kloka politiker och ansvarstagande företag som ser längre än till nästa mandatperiod eller kvartalsrapport, måste läsandet öka generellt. Det spelar roll vad tiden, som är det enda vi människor har, används till. Om lärare och forskare läser mindre och stressar mellan protokollförda möten allt mer, om tiden som ägnas åt skapande verksamhet minskar och produktionen av nyckeltal ökar, går det ut över den intellektuella förmågan. Och om allmänheten läser mindre och tittar på TicToc mer kommer den generella läsförmågan att utarmas. Sammantaget är den här utvecklingen förödande för kunskapskvaliteten i vårt land. Bildning hålls fortfarande högt, men bara så länge man inte behöver betala för eller lägga ner tid på att tillägna sig den.

Det finns ingen enkel lösning på den här typen av problem, men det är på inget sätt svårt att bryta den onda cirkeln. Om fler ägnar mer tid åt att läsa tryckta böcker istället för att låta sig uppslukas av korta klipp eller bingekonsumtion av TV-serier på nätet skulle det med tiden leda till en positiv förändring av den enkla och självklara anledningen att det spelar roll vad man lägger tid på. Vi blir inte bara vad vi äter, kulturen vi väljer att konsumera påverkar oss och vår intellektuella förmåga lika mycket eller mer än maten vi stoppar i oss. En viktig förutsättning för att att kunna äta hälsosam mat på ett ett som faktiskt främjar hälsa är dessutom dels att man inte är stressad, dels att man har kunskap om och är intresserad av näringslära. Utan kunskap blir det svårt att ta kloka beslut och utan förmåga att läsa blir det svårt att lära och utveckla kunskap. För att kunna förstå den här typen av samband krävs paradoxalt nog kunskap, viket gör det svårt att arbeta för en förändring. Eftersom grogrunden för populistisk poltik och efterfrågan på auktoritära ledare bygger på den okunskap och det ointresse som minskat läsande oundvikligen leder till är tecknen på minskat läsande inget vi kan ta lätt på. 

Jag menar att det är en stor och avgörande skillnad mellan den typen av läsande som krävs för att kunna få ut något av en abstrakt och krävande text med litterära kvaliteter, och den läsförmåga som krävs för att konsumera nyhetsartiklar eller korta inlägg på sociala nätverk. Artiklar vars innehåll går att sammanfatta i några tydliga punkter är något helt annat än en monografi som går på djupet och placerar ämnet för undersökningen i en kontext. Där, i den insikten, är en bra plats att börja arbetet med förändringen som måste till för att kunna återupprätta kunskapssamhället. Förstår man att det inte finns några genvägar till kunskap och inser man att kvaliteten i lärandet är avhängig tiden man lägger på läsning, blir det lättare att få gehör för och hitta sätt att organisera skolan och den högre utbildningen på sätt som inte bygger på den förrädiska men fatala lockelsen som drömmen om genvägar och effektivisering innebär. 

Överger vi inte New Public Management, alltså slutar betrakta skolan och den högre utbildningen som produktionsföretag, kommer den nedåtgående rörelsen att fortsätta. Marknaden kan och kommer aldrig att lösa problemet med minskat läsande, den bryr sig bara om att tillgodose efterfråga. Och efterfrågan på litterärt högtstående texter kan av naturliga skäl aldrig mäta sig med efterfrågan på mer lättillgängliga texter, vilken den aggressiva marknadsföringen av ljudböcker är ett tydligt tecken på. Att till och med fysiska bokhandlare lockar med rabatter på tryckta böcker om man tar emot en gratisprenumeration på en ljudbokstjänst borde vara en alarmklocka. Att lyssna är något HELT annat än att LÄSA. Böcker som skrivs på spekulation, för att locka konsumenter genom att anpassa sig efter vad som för tillfället är gångbart och genom att bjuda så lite motstånd som möjligt, går att producera på löpande band. Troligen är det bara en tidsfråga innan den typen av texter kan skrivas av algoritmer. Det är framförallt sådana böcker som blir ljudböcker vars innehåll konsumeras medan man gör annat. 

Litterära storverk, böcker som med tiden blir klassiker, är resultatet av nytänkande och skapande. Sådana texter kräver något av läsaren; tid, fokus och förmåga att förstå abstrakta resonemang. Och det krävs ännu mer av författaren, men om allt fler köper allt färre sådana böcker blir det svårt för författarna att skapa sådana texter. Vad jag försöker illustrera här är att och hur språk och intellektuell förmåga är kollektiva egenskaper som bygger på och utvecklas i samspel. Läsarna är fler än författarna och deras makt är därför större. Ett samhälle där majoriteten saknar förmågan att läsa är ett samhälle där förmågan att tänka och ta kloka beslut saknas, och där fungerar inte demokratin. 

Ny bok, nytt liv

I måndags inledde jag arbetet med en ny lärobok, vilket känns bra på en rad olika sätt. Min senaste bok har inte kommit från tryckeriet än. Tydligen råder det pappersbrist i Polen där den trycks. Att vara i full gång med nästa projekt redan innan den kommer ut gör det lättare att hantera känslan av tomhet som alltid uppstår när man lämnar något ifrån sig. Postpublikationsdepressionen blir lättare att hantera. Det är dock inte alltid lätt att komma igång och tvivlen på den egna förmågan finns där alltid under ytan. Mina tre senaste böcker hade jag tänk på länge, så när jag väl fick kontrakt på dem var det som skrivandet gick av sig själv. Efter att jag blivit klar med boken om kunskapsteori som jag hoppas ska kunna komma ut här inom de närmaste veckorna hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om, eller ens som jag skulle bli betrodd att få skriva en bok till. Men boken om vetenskapsteori som kom ut för ett år sedan har tydligen sålt ganska bra. Förra veckan träffade jag redaktören och vi hade ett förutsättningslöst möte om nästa projekt, och vi kom fram till att det skulle handla om teori. När jag åkte från mötet hade jag dock ingen aning om hur jag skulle skriva den, och den här gången kändes det extra jobbigt att hitta inspiration och komma igång då jag fick min bok om mellanrummen refuserad just innan jul. Fast när jag väl hade skapat ett dokument och några rubriker och började skriva kändes det som att kliva in i ett hus som är nytt men ändå välbekant. Mitt beting är att skicka ett synopsis och tjugo sidor till förlaget nästa fredag, som underlag för beslutet om att skriva kontrakt, men till min stora glädje sitter jag redan här med ett manus på tjugofem sidor och jag har en vecka till att spela på.

En sak som jag lagt märke till i mitt skrivande liv är att det ena projektet befruktar det andra och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har förmågan att byta mellan olika texter och att inspirationen flödar mellan. Så har det sannerligen inte varit alltid, det har varit en kamp som jag utkämpat i många, många år. Både läsandet och skrivandet har jag fått kämpa för att integrera i min vardag. En anledning till att jag fortfarande bloggar är för att det var här jag hittade in i skrivandet på allvar. Jag har allt att tacka Flyktlinjer för. Ingen av böckerna jag skrivit hade blivit publicerade om jag inte investerat den tid jag lagt här under de elva år som gått sedan jag började blogga på allvar. Det är en av anledningarna till att jag inte bara kunde skaka av mig besvikelsen över att bli refuserad utan att jag dessutom kunde repa mod. Här under våren har jag relativt lite undervisning så det finns tid och möjlighet att skriva, och jag tar vara på varenda minut. Refuseringen av boken om mellanrummen, som var väldigt respektfull och konstruktiv, hjälpte mig att se på projektet med nya ögon. Nu har jag disponerat om innehållet och renodlat tankarna, så vid sidan av arbetet med boken om teori jobbar jag med tre böcker: En om mellanrummen som jag fortfarande ser som mitt magnum opus, en om Deleuze och Guattari och en om akademisk kvalitet och intellektuell utveckling. Jag har ingen aning om ifall någon av böckerna någonsin kommer att ges ut, men det är inte det viktiga för mig. Skrivandet är det viktiga och möjligheten att utvecklas som tänkare. Till sommaren vet jag mer och lovar att hålla er som läser uppdaterade. Jag tror att jag behövde hjälp att se manuset med en kritisk redaktörs ögon. Jag förstår precis vad de menar och det kändes skönt att skära i och omdisponera texten och tankarna. Jag ville helt enkelt för mycket och pressade in för många olika tankar i en och samma bok. Nu har jag tre teman att arbeta med i tre olika bokprojekt, vid sidan av de andra texterna som jag ska jobba med här under våren.

När jag läser vad jag skriver ovan är det med en känsla av overklighet, för jag hade inte i min vildaste fantasi ens kunnat drömma om att jag skulle kunna få ur mig så mycket text. Även om det tagit tid har det aldrig varit jobbigt. Skrivandet i sig ger mitt liv mening, och tiden det tagit och bakslagen jag drabbats av gör mig ödmjuk och tacksam, vilket hjälper mig att hålla ut och hitta inspiration även dagar när det känns tungt. För så är det med skrivande, det är liksom konditionsträning en kamp, men eftersom man får så mycket tillbaka är det värt varenda minut av kämpande. Det var aldrig ett mål för mig att bli författare, men jag är enormt tacksam och stolt över att jag idag bevisligen är det. Jag tar inget för givet och vårdar förtroendet jag fått och även om de där tre andra böckerna inte blir utgivna (fast nappar inget bokförlag kommer jag att publicera texterna här, som pdf) lär jag mig massor av att arbeta med projekten. När klockan ringer på tidigt på morgonen är det texterna och möjligheten att få skriva som lockar upp mig. Det är min tid. Vid datorn med en kopp kaffe är det jag som bestämmer över min tid och vad jag gör. De där timmarna innan jobbet börjar är enormt värdefulla eftersom New Public Management tar död på glädjen och all inspiration. Hade jag inte haft möjligheten att skriva hade jag aldrig orkat vara kvar i akademin eftersom den blir allt mindre akademisk för varje år som går. Nu kan jag kanalisera sorgen över sakernas tillstånd och frustrationen som målstyrningen och försöken att kvalitetssäkra resultatet (vilket leder till mer administration och utarmning av den AKADEMISKA kvaliteten) tankar och text. Boken om akademisk kvalitet och intellektuell utveckling är både psykoterapi och ett konstruktivt försök att visa på alternativ. Arbetet med den hjälper mig att undvika bitterheten som jag annars med säkerhet skulle känna. 

Nu ska jag ägna dagen åt annat, men jag avslutar denna reflektion med utkastet till förordet till boken om teori som jag ska jobba vidare med imorgon och sedan skicka till redaktören på fredag.

Under mina första år som student var det särskilt en fråga som snurrade i huvudet: Vad är teori? Jag lyssnade på mina lärare, läste kurslitteraturen och klarade oftast tentorna, men jag kunde inte släppa den där frågan. Teori var som en gåta för mig. Under introduktionen till A-kursen i sociologi sa en av lärarna att han var intresserad av teori, vilket var ord som fastnade i mitt huvud. Vad var det han var intresserad av egentligen? Under arbetet med min C-uppsats i etnologi, som handlade om nyktra alkoholister och arbetet i AA och Länken, skrev jag pliktskyldigt ett avsnitt i inledningen om sociolingvisten Basil Bernstein och hans teorier om språk. Och jag tyckte mig se att det han skrev om gick igen i mitt material. Men jag förstod inte kopplingen mellan och vilken roll teorin hade i uppsatsen. Uppsatsen fick högsta betyg och jag skulle kunnat nöja mig med det, men jag är glad att jag inte släppte den där frågan. Jag tog den med mig in i doktorandstudierna, och där någonstans föll bitarna på plats och jag började sakta förstå, inte bara teorins roll utan även dess olika egenskaper. Trots det är min avhandling inte särskilt teoretisk, vilket den i och för sig inte behövde vara då det är en empirisk studie. Efter att jag disputerat ville jag utmana mig själv genom att skriva en i princip helt igenom teoretisk studie, om alkoholen i kulturen och kulturen i alkoholen. Den studien gjorde mig till docent och som docent har man ett ansvar för kunskapsutvecklingen inom mitt område – därför har jag ägnat de senaste tio åren åt att försöka utveckla en ”egen” kulturteori om mellanrummens betydelse.

Teori har aldrig varit enkelt för mig, men just därför har det varit intressant att arbeta med frågan. Som lärare har jag den största respekt för att studenterna tycker att det är svårt att förstå vad jag talar om när jag talar om teori och andra termer och begrepp, men historien ovan visar hur viktigt det är att man inte resignerar inför svårigheten. Det är och ska vara svårt på högskolan. Kunskap är inte fakta som enkelt kan överföras från läraren som vet till studenten som är okunnig. Lärande är en mödosam process där man hela tiden balanserar på gränsen för sin egen förmåga, och det är just det som gör studier så belönande. När jag började undervisa upptäckte jag att det var nästan lika svårt att förklara vad teori är som det var att förstå, men genom att förklara för andra utvecklas ens egen förståelse. Därför är teori en fråga eller ett ämne som bäst behandlas i seminarieform där man möts för att dela med sig bådeav det man tycker sig förstå och frågorna man brottas med. Det är helt avgörande för kvaliteten i lärandet och kunskapen att man förstår att seminariet inte är ett sammanhang där man svarar på frågor, utan en möjlighet att mötas kring ett problem och tänka tillsammans för att utveckla sin förståelse. Ju svårare frågor man brottas med desto mer öppen behöver man vara, både inför andra och sig själv, med vad man inte kan eller förstår. Även om målet med studier och forskning är kunskap handlar det mer om det man inte vet än det man vet. Lärande är inte den närmaste vägen från okunskap till insikt , utan en icke-linjär process som drivs framåt, uppåt, utåt av undran.

Detta är inte den definitiva boken om teori. Det är en introduktion, både till ämnet som sådant och till olika sätt att tänka och arbeta för att utveckla förståelse för frågan: Vad är teori? Det finns massor skrivit om frågan och det finns lika många olika sätt att förklara som det finns lärare som känner sig manade att försöka. Jag har ingen aning om ifall mina exempel och pedagogiska upplägg fungerar, men boken är ett ärligt försök att hjälpa dig som student att förstå något jag själv brottats med i väldigt många år. Som jag försökt illustrera här i inledningen så finns det inga enkla svar eller genvägar till förståelse för ett så pass komplext och mångtydigt begrepp som teori. Det är och kan inte vara annat än svårt, men ser man bara inte det som ett problem och om man kan utrusta sig med tålamod och ödmjukhet inför allt man inte vet eller förstår kommer arbetet med att söka kunskap och förståelse att vara belönande.

Inleder ett nytt skrivarår

Jag vet vad jag vill säga i böckerna jag skissar på, men tankarna har inte riktigt funnit sin slutgiltiga form. Inledningen av skrivaråret 2022 kommer därför att handla om att döda darlings och revidera texter. Nedanstående tankar, som får inleda det nya bloggåret, är ett resultat av det arbetet.

Den franske filosofen Michel Foucault skrev att författaren är död, vilket är ett uttalande som väckte och fortfarande väcker starka känslor, även utanför akademin. Foucault är för många ett rött skynke, vilket kan sägas bekräfta hypotesen att kunskap, makt och subjekt är olika delar av samma komplexa helhet. Om påståendet om författarens och subjektets död (Foucault 2008, 77ff), verkligen var tänkt att uppfattas bokstavligt, alltså som ett empiriskt grundat påstående, vore det enkelt att falsifiera, men så är det naturligtvis inte. På samma sätt som det krävs energi för att bryta sig loss från jordens dragningskraft och ta sig ut i rymden behöver insikten om subjektets relationella status, vilket är ett slags Kopernikansk vändning, laddas med intensitet för att uppmärksammas, accepteras och få genomslag i tänkandet. Talet om subjektets död är ett försök att utmana grundläggande föreställningar om vad det innebär att vara människa, alltså en teknik för att få perspektiv på det man tror sig veta om sig själv och inte ett påstående om ett faktiskt förhållande. Det är en karta att orientera sig med hjälp av. Fungerar kartan är det bra, men gör den inte det är det bättre att välja en annan karta än att skjuta på budbäraren. Människa är något man blir tillsammans med andra, ens identitet uppstår i hög grad via andras ögon, vilket är en annan tanke hämtad från Foucault. Även om vi människor inte är autonoma subjekt spelar det roll både vem som skriver och vem som läser, samt på vilket sätt och via vilket medium som tankarna förmedlas. Texterna jag skriver har jag och ingen annan skrivit, och berättelsen om mig och den krokiga väg som tagit mig hit, som jag här delar med mig av, är möjligen ovanlig i en text med vetenskapliga anspråk men på inget sätt ovidkommande.

Skönhet finns i betraktarens öga, brukar man säga. Ett konstverks värde avgörs varken av konstnären eller kritikern eftersom det uppstår i mötet och existerar i mellanrummen. Insikten om att detta även gäller oss människor drabbade mig som tonåring när jag såg Woddy Allens mockumentär Zelig som berörde mig djupt. Det kändes nämligen som filmen handlade om mig. Zelig är en mänsklig kameleont, ett slags flytande personlighet som förändrar sitt sätt att tala och även sitt utseende i relation till sammanhangen han befinner sig i. Jag är långt ifrån ensam om att som ung vuxen ha känt så, men den där känslan höll i sig länge hos mig och jag funderar fortfarande på varför. Vad som är hönan och ägget när man formas till den man sedan blir är omöjligt att säga något säkert om. Faktum är dock att jag på högstadiet utsattes för en subtil och passivt aggressiv mobbing. Kanske den där filmen drabbade mig för att jag inte förstod varför jag mobbades? Hur som helst tvingade mobbingen mig att fundera på vem jag var, vilka som gav sig på mig, när och framförallt varför, vilket gjorde att min redan känsliga sensibilitet för stämningar i rummet och lyhördheten för andras uppfattningar förfinades. Utsattheten gjorde mig rädd för att hysa och uttrycka egna åsikter. Liksom Zelig lyssnade jag på alla och hade svårt att ta ställning eftersom jag hela tiden antog den andres perspektiv. Detta ledde till att jag under många år levde med en känsla av tomhet inombords. Även om det var jobbigt och ibland rent plågsamt att pekas ut som annorlunda och tvingas till utanförskap fick dock mobbingen mig också att se möjligheter och alternativ – det ständiga balanserandet och vägandet av olika påståenden som jag mötte lärde mig lyssna på och förstå olika perspektiv och uppfattningar, vilket hjälpte mig att utveckla min analytiska förmåga. Jag ville verkligen vara en del av gemenskapen och försökte aldrig sticka ut, men när jag agerade utan hänsyn tagen till det som förväntades och togs för givet drog jag på mig uppmärksamhet. Och så har det fortsatt vara. Varför gör du så där? är en fråga som förföljt mig genom livet. Svaret har alltid varit: Jag vet inte! Jag uppfattas ibland som obstinat men det har aldrig varit ett självändamål för mig att vara, göra eller tänka annorlunda. Den där boxen man ofta förväntas tänka utanför upptäckte jag den hårda vägen, genom andras påpekanden om att mina ord, tankar och handlingar inte höll sig innanför dess väggar.

Det är meningslöst att försöka utröna varför jag mobbades. Faktum är att jag tror är just därför problemet är lika levande idag som det var när jag växte upp. Dels är mobbing inget barn- eller ungdomsproblem, den tar sig bara andra uttryck i vuxenlivet, dels är det inte den som mobbas som är problemet utan den omgivande kulturen som möjliggör mobbingen. Det faktum att jag led (och fortfarande lider) av dyslexi och därför tvingades gå i klinik, som det hette på 1970-talet, liksom att jag präglas av vad som troligen skulle kunna diagnostiseras som ADHD, bidrog säkert, men det är oviktigt eftersom mobbing är ett strukturellt problem. Poängen som jag vill göra här är att allt detta ledde till att jag kom att misslyckas kapitalt i grundskolan – fast bara om man ser till betygen. Mina problem har nämligen aldrig handlat om inlärningssvårigheter eller bristande kunskapsintresse utan om dåligt självförtroende och svårighet att hålla mig inom angivna ramar. Lärarna i skolan uppfattade mig som frånvarande och ointresserad men faktum är att jag kom till skolan för att lära och aldrig förlorade fokus på kunskapen. Jag lyssnade alltid uppmärksamt på vad som sades på lektionerna. Problemet, i alla fall utifrån lärarnas perspektiv, var att jag inte kunde låta bli att associera till det som sagts på andra lektioner eller sådant jag läst i tidningar eller sett på TV. Mina lärare uppfattade mig som en frånvarande drömmare när jag satt och tittade ut genom fönstret, men det gjorde jag inte för att fly från lektionen utan för att hantera alla nya kopplingar mellan ämnena som dök upp i mitt huvud. Jag bearbetade samhällskunskapen under historielektionerna, fysiken under biologin och utvecklade min känsla för språk när vi hade musik. Jag vet inte om känslan av utanförskap är orsaken till att jag helt saknade intresse för proven, men jag pluggade i alla fall aldrig inför dem. Betygen blev givetvis därefter även om jag ofta var bäst i klassen på oförberedda läxförhör. Mitt intresse för lärande var helt enkelt inte avgränsat till skolan.

Trots alla problem och umbäranden är jag idag tacksam över att lärarna i hög grad lämnade mig ifred och att jag slapp diagnostiseras. Förutsättningen för mitt lärande och utvecklingen av förståelse för världen och tillvaron var att fick jag gå min egen väg. Betygen på högstadiet räckte till en tvåårig yrkesförberedande linje, och även om det inte var min dröm att bli bagare var jag nöjd med att kunna byta skola och miljö. Jag hade helt enkelt fullt upp med att förstå mig själv och min närmaste omgivning och hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv. Åren i grundskolan fick mig att tro att jag inte hade vad som fordrades för att arbeta med intellektuellt krävande uppgifter. Under åtminstone hälften av tiden jag tillbringade i bagerivärlden var jag övertygad om att det var mitt livsöde att arbeta med brödtillverkning. Det som fick mig att söka mig därifrån var en växande känsla av instängdhet och vantrivsel. Efter några år när jag landat i den nya tillvaron blev det allt tydligare för mig att bageriyrket inte gav mig utlopp för önskan att lära och utvecklas som tänkandemänniska. När jag väl lärt mig yrket och efter att ha bytt arbetsgivare några gånger och provat på olika uppgifter var det som om väggarna trängde sig på och taket sänktes. På jobbet stördes mina tankar, och efter arbetet orkade jag inte ägna mig åt det jag allt mer kom att drömma om, vilket tärde på mig. Efter fem år som bagare kom jag till en punkt där jag tvingades välja mellan livet och osäkerheten som en uppsägning och studier innebar, och jag valde kunskapen. På Komvux läste jag upp mina gymnasiebetyg och skaffade mig behörighet att studera på universitetet. Och när jag väl tog steget in i akademin var det som att komma hem. Efter att den initiala osäkerheten lagt sig gick det upp för mig att när jag studerar det som intresserar mig, på mina egna villkor, finns (än så länge) ingen gräns för vad jag kan åstadkomma. Plötsligt fick sökandet efter kunskap och förståelse en riktning. Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med och jag fångades av tanken att det fanns något som hette kultur och att den både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra och jag plockade först ihop en kandidat- och sedan en magisterexamen av olika fristående kurser. Efter sex år som student på Göteborgs universitet kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag vid Umeå universitet, på en etnologisk avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. Efter disputationen fick jag en anställning som lektor på det som idag heter Högskolan Väst i Trollhättan. Ämnet kulturvetenskap fanns av en tillfällighet på samma institution som vårdvetenskap och därför föll det sig naturligt att ta upp ett gammalt intresse för missbruk. 2011 blev jag docent på en studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009). Därefter kände jag mig redo att påbörja arbetet med detta projekt, som jag ser som mitt bidrag till kunskapsutvecklingen inom humaniora i allmänhet och etnologi i synnerhet. På ytan ser det kanske ut som det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men allt jag läst och studerat liksom texterna jag skrivit genom åren rör alla på ett eller annat sätt kultur och förutsättningar för förändring.

Sökandet efter förståelse både för mig själv och omgivningen har tagit mig dit där jag är idag och är fortfarande vad som får mig att gå upp mig på morgonen. Det har dock inte varit enkelt, men å andra sidan vet ingen vilka problem andra människor brottas med. Och det finns massor av olika tekniker att ta till för att underlätta resan fram, ut och upp i livet. Tidigt som student lärde jag mig till exempel att studierna underlättades om jag satt på café. Där, i ett lagom sorl av röster märkte jag till min glädje att jag faktiskt har förmågan att superfokusera. Problemet är bara att uppmärksamheten sällan håller i sig särskilt länge. En timme, max, sedan börjar tankarna vandra. Men tar jag en promenad och flyttar mig till ett nytt ställe kan proceduren upprepas. För mig var det en förutsättning för att lyckas och pengarna jag lagt på kaffe genom åren är en investering som förräntat sig väl, om inte i pengar så i kunskap och fördjupad förståelse. Även om jag lyckats lära mig leva med mig själv och mina förutsättningar och trots att det på många sätt är en fördel att ha ADHD tär det på krafterna för mig att rikta all uppmärksamhet mot en enda uppgift, och eftersom jag är dyslektiker går allt läsande långsamt, så studierna är fortfarande en kamp. Det är svårt att beskriva men den som sett en katt som koncentrerar sig på något, som är helt fokuserad och som sprätter upp som en fjäder om den överraskas, vet ungefär vad jag upplever varje gång jag störs i arbetet. När koncentrationen brutits är det svårt och tar tid att ladda om. Och det behövs så lite. Ett pling från telefonen, ett utrop i pendeltågets högtalare eller någon som knackar på dörren till kontoret för att ställa en ”snabb” fråga. Jag hoppar inte upp som katten, men inombords regerar jag på samma sätt. Adrenalinpåslaget och den ökade pulsen tröttar. Bara vetskapen om att koncentrationen kan avbrytas på ett ögonblick är påfrestande. Får jag bara lösa arbetsuppgifterna på mitt sätt utgör mina neuropsykiatriska handikapp inga hinder i vardagen eller arbetslivet, men försöken att målstyra och kvalitetssäkra den akademiska verksamheten utgör ett växande hot. Den kreativa förmåga som jag tvingats utveckla är både värdefull i arbetet som forskare och lärare och en överlevnadsstrategi samt en förbannelse eftersom kreativiteten följer sin egen irrationella logik och hela tiden tar mig till nya och oväntade ställen, vilket återigen riskerar att göra mig till en avvikare som uppfattas som ett problem. Ofta sägs det idag att man ska tänka utanför boxen och vara kreativ. Fast så fungerar det inte eftersom verklig kreativitet, så som kreativitet faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, aldrig anpassar sig efter några regler eller manualer. Istället för att målstyra utbildning och forskning samt diagnostisera och medicinera människor för att få dem att passa in i en allt smalare norm skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle därigenom integreras i samhället och kunskapsutvecklingen. Olika forskare har olika erfarenheter och skilda personligheter, men genom samverkan breddas sökfältet, växer verktygslådan och ökar chansen att resultatet av arbetet blir användbart. Även om jag har problem är jag inget problem, i alla fall inte så länge jag får arbeta i frihet och axla ansvar och lösa uppgifter efter eget huvud.

Det vore förmätet att säga att jag var ämnad för att arbeta med undervisning och forskning men faktum är att jag funnit mig tillrätta i akademin. Arbetet som lektor kräver min fulla uppmärksamhet eftersom jag hela tiden måste prestera på gränsen till min intellektuella förmåga, och där finner jag ro. Jag vill aldrig bli fullärd och anser inte heller att akademiker ska bli det, för då är arbetet inte akademiskt längre. Som forskare måste man prestera på den absoluta toppen av sin förmåga, och att det inte finns några garantier för att man lyckas; det är detta som utmärker intellektuella arbeten. Ställs jag inför den typen av utmaningar kan jag dra nytta av mina kunskaper och erfarenheter och då kommer också mina egenskaper till användning. För mig är lektor oändligt mycket mer än ett jobb, det är en central del av mitt liv. Därför oroar det mig att högskolan håller på att strömlinjeformas som en konsekvens av ökade krav på styrning och kontroll. Problemet är att konformitet och strävan efter den eller det bästa idag närmast är ett krav, och den som är annorlunda betraktas med misstänksamhet. New Public Management och det sätt att se på kunskap och kvalitet som den organisationsideologin bygger på är med andra ord förödande för den akademiska friheten. Forskning handlar per definition om det man (ännu) inte vet, och inte sällan om frågor utan givna svar – därför måste forskningen vara akademisk, alltså en intellektuell verksamhet, och i sådana sammanhang är det inte sällan en fördel att vara missanpassad, rastlös, nyfiken och kreativ.

Att skriva är att leva

Som student upptäckte jag hur mycket skrivandet betydde för mig. Även om jag liksom alla andra studenter våndades över inlämningarna var det möjligheten att skriva som jag insåg att jag skulle sakna allra mest om jag inte blev antagen som doktorand, där runt mitten av 1990-talet. Därför påbörjade jag ett romanprojekt, för att ha något konkret att fokusera på. Jag ville skriva om mina upplevelser av uppbrott, åren i bageriet och klassresan. Sen blev jag doktorand och förväntades skriva en avhandling. Fast det där bokmanuset följde med mig genom byten av datorer och uppgraderingar av program. Det blev ett rum för meditation och en möjlighet att bearbeta erfarenheterna av livet. För en tolv, tretton år sedan korrekturläste jag manuset och skapade en fungerande helhet av texten som skickades till några förlag. Jag blev (så klart) refuserad men var ändå nöjd med vad jag åstadkommit. Något år efter fick jag min bok om alkohol och droger antagen på Daidalos, vilken gjorde mig till docent. Efter det påbörjade jag arbetet med en bok om kulturteori som jag tänkte mig skulle ligga till grund för en eventuell framtida professorsansökan, men det manuset fick jag inte riktigt till. När 2011 började blogga hjälpte båda mina opublicerade bokmanus mig att hålla igång flödet av texter här på Flyktlinjer.

2019 fick jag kontrakt på min första lärobok och just innan Corona slog till på våren 2020 kom den ut. Sen när högskolan gick in distansläge öppnade sig en fantastisk möjlighet som för mig kom precis rätt i tid. Resultatet av det akademiska året 2020/21 blev ytterligare två läroböcker (varav den senaste ges ut i januari nästa), och så har jag sänt mitt manus till boken om kulturteori till ett akademiskt kvalitetsförlag. Besked får jag senast 1e december. Och här under terminens första tio veckor har jag kunnat ta ut intjänad arbetstid, vilket gjort att jag bara haft sex föreläsningar och några möten som stört skrivron. Oron över att inte ha skrivuppgifter har jag lämnat bakom mig. Nu våndas jag mer över vad som ska hända här om en vecka, när läsperiod två drar igång och undervisningen intensifieras. Jag har verkligen kunnat utnyttja tiden på bästa sätt.

Efter semestern var det lite svårt att dra igång maskineriet, men jag insåg att jag aldrig kommer att kunna räkna med att få en sån här chans igen, så jag satte ribban högt och påbörjade arbetet med två nya böcker; en lärobok och en fortsättning på kulturteoriboken. Och så tog jag tag i romanprojektet igen, som jag med tio års distans till och nya livserfarenheter att bearbeta ville ge en ny chans. För mig är det perfekt att inte behöver fokusera på ett projekt och här under de senaste veckorna har jag hittat en rytm i skrivandet som fungerar korsbefruktande i så motto att flyt i ett projekt spiller över på de andra. Dagen börjar med att kockan ringer vid fem, och sen arbetar jag en eller två timmar med kulturteoriboken. Efter en promenad och frukost arbetar jag med läroboken fram till eftermiddagen, och resten av dagen och delar av kvällen ägnar jag åt romanen, som nu närmar sig 400 sidor. 

Nyckeln till framgång är friheten att lägga upp arbetet helt efter eget huvud och med hänsyn tagen till omständigheterna och dagsformen. När jag kan arbeta på det sättet känns det inte som jag ARBETAR, utan som ett sätt att ge livet mening. Att skriva är att leva för mig. Som dyslektiker med usla betyg från grundskolan är det ett slags revansch att kunna titulera sig både forskare och författare. Här under terminens första nio veckor har jag fått läst och skrivet mer än under någon nioveckorsperiod tidigare i livet och det är en vecka kvar innan allt återgår till det normala. Ingen av böckerna kommer att bli färdig, men jag har lagt grunden och planen är att ha i alla fall två bokmanus klart innan nästa sommar.

Oavsett om böckerna blir antagna eller inte känner jag att timmarna framför datorn varit värt mödan. Skrivandet i sig är belöningen och allt annat är en bonus. Skrivandet ger livet mening. Utan Flyktlinjer hade jag aldrig varit där jag är idag, vilket gör att jag utan problem kan skaka på huvudet åt högskolans syn på vad som är meriterande. Hade jag försökt mig på att skriva artiklar och ansökningar hade jag slutat vara lektor för länge sedan, nu känner jag mig istället allt mer redo att axla ansvaret som en professorstitel innebär, alldeles oavsett om jag kommer att kunna ansöka om det eller ej.

Att skriva var aldrig en dröm, inte på riktigt, men idag lever jag i en drömtillvaro.

Kulturvetares dilemman

De senaste två veckorna har jag arbetat intensivt med den slutgiltiga versionen av manuset till boken om mellanrummen. I början av nästa vecka ska jag sända det till ett av förlagen jag tror på, vilket gör det lite mer laddat, för om inte något av dessa förlag antar det måste jag ju erkänna att mina tankar kanske inte är så viktiga och allmängiltiga som jag tror. Jag sticker ut hakan, men jag kan samtidigt ta smällen om det skulle bli så. Kritiken handlar i så fall om texten, inte om mig som person. Eftersom jag inte har kunnat fokusera på något annat delar jag denna veckan med mig av några tankar (om kulturvetenskap) från inledningen av boken.

Kultur är ett expressivt flöde av teknologier och socialt upprätthållna regler och konventioner. Flödet är både naturligt och artificiellt, både skapat/bestämt och givet, samtidigt. Kulturvetarens studieobjekt är komplext och många gånger motsägelsefullt, forskningen handlar om relationer, processuell tillblivelse och förutsättningar för förändring, vilket i sig är en stor utmaning. Tyvärr är det inte det enda problemet som kulturvetare har att brottas med. Orsaken till att både förståelsen och respekten för mellanrummen är så dåligt utvecklad står paradoxalt nog att finna i samtidskulturen och den rådande kunskapssynen, vilket blir ett Moment 22 för alla som studerar kultur vetenskapligt. Kunskap är i hög grad kultur, och så länge det tas för givet att endast det som går att bevisa eller i alla fall belägga empiriskt kan och ska räknas som kunskap och att allt annat är att betrakta som subjektiva åsikter, kommer det tänkande som krävs för att uppnå och utveckla förståelse för kultur att ifrågasättas. Tyvärr lever vi i en kultur som till stor del förnekar sin egen existens, vilket kräver kulturell medvetenhet för att inse och lära sig hantera.

Problemen som beskrivs här bottnar i att kulturforskningen handlar om vardagen som alla människor har en egenupplevelse av, och i vardagen kan inte allt problematiseras hela tiden eftersom tillvaron inte skulle fungera då. Men vill man förstå kultur och förutsättningar för förändring på ett vetenskapligt sätt kan man inte tänka och agera så. Det räcker dock inte att lyssna på forskningen, vilket man ofta hör sägas. Just eftersom alla har lika nära till och sin egen syn på kulturen är det helt avgörande att man inser och accepterar att kulturforskaren vet mer och förstår saker och ting på andra sätt än någon som bara utgår från sin egen vardag och personliga uppfattning. Allt för enkelt och allt för ofta skjuts det tragiskt nog på budbäraren när budskapet uppfattas gå på tvärs mot det man anser sig veta eller håller för sant. Det är alltså allmänhetens förväntningar på hur forskning bedrivs och vetenskapliga resultat ska se ut som ställer till det för kulturvetarna. Dilemmat är att människans längtan efter trygghet är ett grundläggande behov som ofta är starkare än och sätter det kritiska tänkandet ur spel. Som tur är kan förväntningar och uppfattningar förändras, och den här boken är fylld av verktyg som kan användas för det ändamålet. Utan ödmjukhet och kritisk medvetenhet går det dock inte, man måste vilja utmana sina fördomar för att först få upp ögonen för dem, sedan reflektera över dem och slutligen ändra uppfattning.

Viljan att veta är djupt mänsklig och utgör en inte oansenlig kraft som påverkar samhällen, kultur och tänkande. Idealt sett handlar kraften om strävan efter kunskap, men det är inte alltid enkelt att avgöra vad som sant, och viljan är dessutom en känsla som inte självklart styrs av förnuftet. Ofta kan ett tydligt och säkert svar, särskilt om det lämnas av någon man har förtroende för, tillfredsställa begäret efter att få en förklaring som fungerar bättre än ett otydligt svar som bygger på aktuell forskning. I avsaknad av insikt om och respekt för både detta och det faktum att kultur är ett komplext problem framstår resultaten som obskyra. Kulturforskningens påstådda obegriplighet blir på det sättet lätt en självuppfyllande profetia. Alla försök att fixera betydelsen av kultur leder oundvikligen till att forskningsresultaten kommer att handla om något annat än det som undersöks. Det man kan fånga och beskriva säger nämligen lika lite om kulturen som enskilda träd säger något om skogen de växer i. Tyvärr offras ämnets och kunskapens vitalitet och angelägenhetsgrad idag för en orimlig önskan om att få tydliga svar på frågor om något så pass vagt och dynamiskt som kultur.

Begäret efter sanning och tydliga svar på alla frågor leder till efterfrågan på experter, som i den bästa av världar är kunniga och kompetenta människor. Men det är inget som kan tas för givet. Forskare har naturligtvis i kraft av sin långa utbildning gedigna kunskaper, men det är olyckligt om forskare uppfattas som en synonym till expert. Det kan tyckas vara hårklyveri men inga ord är neutrala och allt som tas för givet påverkar synen på kunskap. När det växer fram en profession i samhället som på förhand antas veta mer och bättre än allmänheten skapas ett slags prästerskap som utövar makt över människors föreställningar om hur världen och verkligheten ska förstås. Problemet med att betrakta expert som en personlig egenskap frikopplad från ämnet man forskat om är att auktoriteten tenderar att häfta vid personen i fråga även när hen talar om saker som ligger utanför dennes forskningsområde. Det fenomen som av psykologer beskrivs med termen haloeffekten (som är en vetenskaplig fackuttryck för det skimmer som omger människor som i andras ögon betraktas som kunniga och pålitliga) är viktigt att uppmärksamma och påminna sig om när man lyssnar på någon som säger sig veta något eller påstår att det är på ett bestämt sätt. Eftersom kultur är föränderlig och relationellt upprätthållen kommer alla uttalanden att påverka synen på och uppfattningarna om den, och ju mer prestige och anseende den som uttalar sig har, desto större påverkansgrad laddas uttalandet med. Kunskap och makt hänger på det här sättet ihop, speciellt i sökandet efter kunskap om kultur som alla har sin egen uppfattning om. Forskning är helt enkelt en mänsklig verksamhet med allt vad det innebär, vilket lätt glöms bort eller bortses från eftersom begäret efter tydliga svar är så starkt. Vad man än säger kommer någon oundvikligen att bli förnärmad, och ifråga om sanningshalten i resultaten finns det alltid minst en expert som anmäler avvikande åsikt.

För att kunna avslöja svagheter i argumentationer och felaktigheter i samhällsdebatten behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Det är min förhoppning att boken och tankarnaska nå ut i samhället och läsas av just allmänheten, eftersom det är där som kunskapen behövs. Jag har försökt skriva utan allt för många akademiska termer och med ett ledigt och levande språk, men inser att det ändå finns en risk att innehållet uppfattas som allt för abstrakt för allmänheten och för trivialt för forskare, vilket är kulturvetenskapens kanske största dilemman.

Schrödingers bokmanus

Just nu befinner jag mig i ännu ett av livets och tillvarons alla mellanrum. Boken som jag ser som mitt livsverk är officiellt refuserad av tre (av fyra) stora, välrenommerade och kommersiella bokförlag. Även om jag ännu inte riktigt gett upp hoppet om att få boken utgivet på den här typen av förlag, det är trots allt fortfarande ett kvar som ännu inte svarat, har jag ställt in mig på att det inte blir så. Manuset befinner sig därför i samma läge som Schrödingers berömda katt, det är både utgivet och refuserat. Och jag märker att jag inte bara kan leva med det, jag finner en viss njutning i att befinna mig i det läge eller tillstånd som mitt skrivande och tänkande tagit mig till. Efter sommaren är planen att göra ett försök till, med fyra lika välrenommerade men mer akademiska förlag som inte är kommersiella på det sättet som till exempel Bonniers. Självklart hade jag velat bli utgiven där, men deras böcker har väldigt kort livslängd och jag har skrivit en bok med lång hållbarhet. Därför ser jag fram emot att gå igenom manuset en sista gång och sedan skicka det till förlag som behåller böckerna i lager längre. Min bok om alkohol och droger, till exempel, gavs ut 2009, och den är både aktuell och finns fortfarande till försäljning. Jag skriver inte för att tjäna pengar eller för att bli känd utan för att utveckla och sprida kunskap. 

Kruxet är att jag vänder mig till en kunskapsintresserad allmänhet som det finns en risk att jag inte når ut till om boken ges ut på ett mindre, akademiskt, förlag. Sedan förra boken gavs ut har jag dock skaffat mig en större plattform, både här, på Twitter, Facebook, YouTube och i kraft av mina två läroböcker, så kanske det trots allt finns en viss efterfrågan på boken. Hur som helst är möjligheten att nå ut nu jämför med då större. Kulturvetarens dilemma är att texter av det slag jag skrivit riskerar att missa målet eftersom innehållet kan uppfattas som allt för abstrakt för allmänheten och allt för trivial för akademiker. Det är hopplöst svårt att skriva vetenskapligt om kultur. Alla har sin egen uppfattning om den eftersom de lever mitt i den och påverkar den i kraft av att vara människor. Ibland möts man som forskare av inställningen: Vem är du att komma här och påstå saker om min vardag? Och forskare från andra områden, företrädesvis ingenjörer och naturvetare, betraktar sig ibland som lika kunnig inom humaniora som sitt eget område eftersom de läst en del klassiker. Fast det är just detta jag tycker är så intressant, det är sammantaget en utmaning helt i min smak. Jag vet att det jag har att säga är viktigt och vill nå ut, och då går det inte att klaga på förutsättningarna för de är som de är.

Jag skriver inte för att bli publicerad heller, inte primärt. Publiceringen är en förutsättning för att nå ut och bli lyssnad på. Om ingen annan ger en sitt godkännande, vilket ett accepterat manus på ett välrenommerat bokförlag innebär, räknas ens tankar inte, trots att de är exakt de samma. Mediet är helt enkelt budskapet; inte egentligen och på riktigt, det är en kulturell och föränderlig uppfattning, alltså något man måste acceptera och lära sig leva med. Kulturella uppfattningar är kontingenta, det vill säga möjliga men inte nödvändiga, så de går att förändra. Styra eller kontrollera förändringen går dock inte, men anses man vara någon värd att lyssna på och ta på allvar kan man påverka den allmänna uppfattningen. Jag har ingen agenda. Som kulturforskare ser jag det som min uppgift att sprida kunskap om kulturen som sådan, alltså dess egenskaper och roll för synen på vad som är normalt och önskvärt. Om den kunskapen blir mer allmänt accepterad och spridd ökar chansen att allmänhetens förväntningar och önskningar blir mer rimligare och svänger bättre i takt med verkligheten, vilket ökar chansen att ett bättre och mer hållbart samhälle växer fram. Dessa förhoppningar driver mig i mitt skrivande och får mig att orka försöka bli publicerad även om det ibland känns tröstlöst.

Skrivandet i sig ger livet mening och fyller vardagen med ett konstruktivt innehåll. Jag har ingen aning om ifall jag hade skrivit om ingen läste, men jag vet ju att jag skrev och fann glädje i skrivande långt innan jag började blogga och ge ut böcker. Författande är ett hantverk där man alltid kan utvecklas och bli bättre, och det gör mödan värd. Det är berikande att ha ett språk och spännande att följa med i utvecklingen av det. Alla kan bli bättre på att skriva, men det tar tar tid och är ett mål man aldrig når eftersom det är vägen som är målet. Tycker man inte om att sitta långa stunder vid skärmen eller skrivmaskinen kan man inte bli författare. Eller, det kan man tydligen. Är man känd går det. Därför satsar många på den genvägen, och det fåtal som lyckas får allt: framgång, pengar och berömmelse. Det är tragiskt att det blivit så, för dels verkar det inte som kändisarna är lyckliga, dels påverkar deras framgångar synen på språk, skrivande och litteratur. När deras texter blir utgivna och får uppmärksamhet, trots att språket är torftigt och platt, förflackas den allmänna språkkänslan i samhället. Det är tragiskt. Idag orkar många inte ens läsa själva utan lyssnar på böcker, och eftersom det verkar vara lättare att tjäna pengar på ljudböcker än på tryckta böcker marknadsförs dessa mer än trycka böcker. Alla texter lämpar sig dock inte att lyssnas på, så när efterfrågan på ljudböcker ökar minskar efterfrågan på böcker som kräver en aktiv läsning och där språket är lite mer avancerat. Läsande innebär ett motstånd och det är först när man övervunnit detta som man kan njuta av texter med litterära kvaliteter, där det saknas en spännande berättelse som bär handlingen framåt, vilket är ett värde som varar och växer med tiden. Jag kommer fortsätta skriva, även om det ibland känns meningslöst. Innerst inne vet jag att det är en investering i livet och en meningsfull tillvaro och ålderdom. Och kampen för skrivandet och läsandet har blivit min livsuppgift, vilket inspirerar och ger kraft och energi.

Att vara i det limbo som ovissheten innebär, där boken är både utgiven och refuserad, ger nerv åt tillvaron. I väntan på besked filar jag på språkliga detaljer och planerar för nya böcker. Jag skissar dels på en lärobok, dels på en bok om språk, makt och demokrati. Det är få förunnat att bli utgiven och de stora förlagen bombarderas av manus från människor som liksom jag känner sig kallade. Jag är på inget sätt ensam, och jag vet redan att jag, oavsett hur det går med boken om mellanrummen, kommer att ge ut två böcker i år. Den ena kom i januari och den andra kommer under hösten.

Förordet till boken om mellanrummen

Målet inför det nya året är att avsluta varje vecka med att bli färdig med en text. Förra veckan blev jag klar med en recension och framöver har jag planer att skriva åtminstone två artiklar och en lärobok. Däremellan blir det bloggposter. Denna vecka går jag in i helgen med den sköna känslan av att vara färdig med ännu en vända med boken om mellanrummen. Kommentarerna jag fick stärker mig i övertygelsen om att jag på riktigt börjar bli färdig, att jag är nära nu. Två vändor till med korrekturläsning ger jag boken, sen får det bära eller brista. Blir manuset inte antaget på något förlag publicerar jag det på nätet, open acess, men jag vill verkligen göra allt som står i min makt för att optimera chanserna att få boken utgiven i tryckt form. Framtiden får utvisa hur det blir med den saken. Resten av dagen ägnar jag åt läsning, men vill dela med mig av den senaste versionen av bokens förord.

Förord

En av de viktigaste lärdomarna jag skaffat mig är dels att aldrig underskatta slumpen, dels att det är bättre att förbereda sig på och utveckla kompetens att hantera det som händer än att fokusera på och lägga energi på att styra tillvaron mot mål. Jag har arbetat med utkastet till denna bok i många år. Under hösten 2019 antog manuset en form och känslan av att jag nu var inne på upploppet växte sig allt starkare. Jag gick in i 2020 med vissheten om att hösten bjöd på generöst med tid att skriva. Så i mars dök Corona upp och högskolan ställde om till distansläge. Plötsligt frigjordes massor med tid som jag efter att den värsta oron lagt sig kunde använda till skrivande. När jag skriver detta befinner vi oss fortfarande i det mellanrum som öppnades upp av pandemin och som jag är tacksam för att jag kunnat ta vara på.

Titeln på boken, Omvägar till kunskap, är medvetet dubbeltydig, just eftersom kulturen där kunskapen skapas och används är mångtydig, komplex och förändras dynamiskt. Vägen till insikt och förståelse är därför inte rak. Det finns inga genvägar till kunskap, bara omvägar. Och det är vad som händer mellan frågorna och svaren som är det viktiga. Kunskapen är med andra ord vägen fram, och det är vägen som är målet. Tänker man kan inställda möten och avbokade föreläsningar bli till möjligheter som det gäller att ta vara på. Det är också så jag vill att den här boken ska läsas, som ett slags följeslagare eller reskamrat på vägen mot bättre kunskap om och fördjupad förståelse för kultur.

Intresset för mellanrummen har vuxit fram succesivt. Projektet har sin upprinnelse i det faktum att jag 2011 började blogga på flyktlinjer.bloggspot.com. Jag hade ingen plan med skrivandet, annat än att skaffa mig rutiner och försöka skapa en plattform för kunskapsspridning. Flyktlinjer är mitt sätt att betala tillbaka till samhället för möjligheten jag fått att studera. Till dags dato har det blivit över 4500 poster om olika aspekter av kultur. Efter ett tag väcktes tanken om att samla ihop några av tankarna som fångats i flykten och bearbeta dem till ett sammanhållet resonemang. Tanken var först att det arbetet skulle resultera i denna bok, men av olika anledningar blev det istället tre böcker som publicerats open acess på nätet (Nehls 2016, 2017, 2018). Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är den gemensamma undertiteln till böckerna som alla på olika sätt indirekt handlar om kultur och förutsättningar för kunskap och lärande. När den tredje boken var klar kände jag mig först nöjd, men ganska snart smög sig känslan på att jag kan bättre, att jag var långt ifrån färdig med det som jag nu tänker på som teorin om mellanrummen. Jag samlade därför ihop texterna i ett dokument som jag sedan dess redigerat och utvecklat. Boken handlar alltså inte bara om vägar till kunskap, den är i sig ett resultat av en omväg och ett antal lyckliga tillfälligheter, vilket stärker mig i övertygelsen om att jag är något på spåret. Om jag har rätt är dock inte upp till mig att avgöra.

Författande

Skrivande har blivit en integrerad del av mitt liv under de tio år av bloggande som jag om bara några dagar lägger bakom mig. Det var mitt viktigaste mål med Flyktlinjer, att skapa ett forum för skrivande utan krav på något annat än en ny post varje dag. Det var viktigt att inte sätta upp några andra krav. Friheten var en förutsättning för att hitta in i och hålla igång skrivandet. Nu när det målet uppnåtts och investeringen börjar bära frukt i form av bokkontrakt har känslan av krav börjat smyga sig på. Jag behöver inte Flyktlinjer längre för att hålla igång skrivandet. Jag vill höja ribban för skrivandet framöver. En vecka till med dagliga uppdateringar har jag bestämt mig för, sedan ska jag fokusera på mina bokprojekt, och ska även försöka skriva en artikel som kan fungera i någon av kulturtidskrifterna, vilket är en dröm.

Jag har Flyktlinjer att tacka för så mycket och vill inte utmana ödet genom att hålla fast vid detta projekt allt för längre, att förlora glädjen i skrivandet vore förödande. Bloggposterna finns kvar och jag kommer att fortsätta publicera texter, men inte lika ofta och regelbundet. Jag vill jobba mer med texterna framöver innan jag publicerar dem. Det kommer att bli en utmaning att få två bokmanus färdiga här under våren, men det ska gå, särskilt om jag kan fokusera helt på det arbetet.

Det är en magisk känsla att vakna tidigt utan att ha några andra åtaganden inplanerade under dagen, än arbetet med en bok. Medan kaffet kokar vaknar jag och sen är det bara att sätta sig vid datorn och rikta tankarna mot projektet som legat och grott i bakhuvudet under natten. Länge var det en ny bloggpost jag funderade på, men här under året har det allt mer handlat om innehållet i böckerna jag arbetar med. Kanske har jag täckt in alla kreativa möjligheter som finns? Det börjar hur som helt bli svårt att finna nya uppslag och ingångar till ämnen att skriva om. Känslan av att jag upprepar mig växer och jag tror det blir perfekt att byta spår här när vi går in i ett nytt decennium. Jag har hållit på i tio år och det har blivit över 4500 bloggposter. Detta året blir det "bara" 365 poster, vilket är det lägsta antalet sedan starten. 

Att skriva en bok om året framöver känns inte omöjligt så det är min ambition, men hur det blir är en öppen fråga. Hur som helst finns det minst tre utkast till böcker, efter boken om mellanrummen, på hårddisken. Och det känns som jag har uppslag till minst en lärobok till efter boken om kunskapsteori som ska bli färdig innan semestern. Vi får se hur det blir. Just nu fokuserar jag på att vila så mycket jag kan. Vardagarna som kommer här fram till nyår ska jag handleda uppsatser, men annars finns inte så många krav och måsten. Ska jag orka med våren är det viktigt att stanna upp och tänka efter, så jag ser det som en viktig del av jobbet att släppa på ambitionerna några dagar. Jag har inte det minsta dåligt samvete för jag vet att jag jobbar mer än jag borde och får betalt för, helt frivilligt och utan att klaga ska tilläggas. 

Nu ska jag promenera och läsa resten av dagen. Återkommer imorgon med fler tankar så här i skarven mellan det som varit och det som ska bli.

Ett livsverk, eller ett lönlöst slöseri med tid och energi?

För varje dag som går tar jag ytterligare ett steg närmare fullbordandet av min bok om mellanrummen. Det är nära nu, men det återstår en hel del arbete med detaljerna, logiken i upplägget och språket. Innan jul bör jag kunna vara klar, men jag arbetar inte mot någon deadline. Jag ser boken som mitt livsverk; för mig är det så, det är med den inställningen jag griper mig an texten och dess innehåll. Men det är inte upp till mig att avgöra, i andras ögon och i den akademiska världen kan arbetet mycket väl komma att uppfattas som ett lönlöst slöseri med tid och energi. Så ser spelreglerna ut och det är på dessa villkor jag skriver. För mig är det viktigast att vara sann mot mig själv, att följa kunskapen dit den tar mig. Ambitionen är att lämna ett substantiellt bidrag till forskningen i allmänhet och till etnologin och fältet kulturstudier i synnerhet. När jag känner att boken lever upp till mina egna, högt ställda krav tar jag kontakt med lämpliga förlag, inte förrän dess.

Det går att skriva artiklar genom att följa regler och anpassa sig efter granskarnas synpunkter, alltså utan att bottna i kunskapen. Vill man bara bli publicerad är det enkelt att göra karriär, och med en kombination av tur och strategiskt tänkande kan ens ansökningar om medel mycket väl vinna bifall. Sen är det bara att utrusta sig med tålamod. När man fått ett visst antal artiklar publicerade blir man först doktor, sedan docent och därefter professor. Jag har tvingats välja en annan väg. Sedan dag ett på högskolan har jag följt principer och sökt kunskap, men det var först efter att jag blev docent som jag på allvar vågade leva i enlighet med min livsfilosofi. Ska jag göra något som ska bli bra måste jag få göra det på mina egna villkor och dessutom fullt ut, och det tycker jag både att jag har mandat och ett ansvar att göra som docent. Där jag är nu i livet och karriären kan det inte vara meningen att jag ska följa regler, ska det finnas någon mening med titeln docent måste uppgiften vara att skapa nya principer och bättre regler. Det är i alla fall så jag ser på saken och det vad jag ägnar mig åt i boken.

Skrivandet är både en intre och en yttre, intellektuell resa. Jag har lärt mig enormt mycket här under det senaste året och skriver idag med ett helt annat självförtroende, vilket medför att jag ser svagheterna och problemen i en del av det jag tidigare varit nöjd med. Ett genombrott i ett avsnitt i boken leder till att andra passager och tankegångar framstår som platta och intetsägande. Några gånger på senaste tiden har jag kommit till insikt om att jag missuppfattat saker jag tidigare trott jag förstått. Skrivandet handlar alltså inte bara om att producera ny text, den mesta tiden går åt till redigering och anpassning av tidigare avsnitt. Ett tecken på att boken börjar bli klar är att jag inte längre flyttar stycken och byter plats på rubriker och kapitel. Formen framträder allt tydligare för mig, vilket gör det lättare att inse vad som saknas, vad som ska strykas och vad som behöver ändras. Mina skrivrutiner har ändrats också. Nu går jag up tidigt, vid fem halv sex och jobbar varje dag. Så har jag inte gjort tidigare, då arbetade jag bara på boken när jag hade möjlighet att sitta hela dagar. Nu behöver jag kontinuitet och även om det är frustrerande att behöva bryta koncentrationen efter bara ett par timmar är det bättre än att tvingas vänta med att få utlopp och avsättning för tankarna som hela tiden bubblar upp i huvudet. 

Jag lever just nu nästan helt i och med boken. Jag satsar allt jag har och skriver på toppen av min intellektuella förmåga. Därför är det, oavsett vad någon annan anser om resultatet, mitt livsverk jag arbetar på. Och just eftersom jag skriver på dessa premisser och framförallt för att jag finner glädje i varje minut framför datorn och läsandet av de olika varianterna av manuset, kan jag ta eventuell kritik och möjliga refuseringar. Jag har lärt mig och lär mig fortfarande massor och det vill jag fortsätta göra. Min utbildning och lön bekostas av skattebetalarna och jag har ett ansvar att bidra med kunskap till samhället. Alla kan och kommer inte att uppskatta det jag skriver, men just därför är det viktigt för mig att inte göra vad andra anser att jag ska göra. Där jag är i livet måste jag kunna stå för det jag gör och tro fullt ut på det jag skriver om, annars agerar jag som student och visar i akt och mening att samhällets investering i mig är ett slöseri med pengar, vilket vore förkastligt.

Våndan av att släppa taget om manus

Idag är deadline för min bok Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, som jag började jobba på i början av november förra året, och som kommer att ges ut på Studentlitteratur runt årsskiftet. Det blir min andra lärobok i eget namn, min fjärde förlagsutgivna bok, den femte pappersboken och den åttonde boken allt som allt (om man inte räknar de två antologier jag varit medredaktör för). Inte så att jag börjar bli van; det tror jag inte att jag vill bli. Att skriva och få möjlighet att ge ut böcker är och ska vara något speciellt och högtidligt. Och det är så det känns här nu. Lite omtumlande.

En märklig känsla att gå igenom manus en sista gång, spara dokumentet och sen bifoga det till mailet till bokens redaktör. Lite tomt känns det. Sedan jag fick mitt förra läroboksmanus antaget i februari/mars förra året har det gått i ett, men nu ska jag ta en paus från den här typen av böcker. Jag ska definitivt skriva minst en lärobok till, men resten av hösten ska jag fokusera på arbetet med mitt Magnum Opus, min bok om mellanrummen. Först bara några dagars ledighet, sen så. Här under hösten har jag inte särskilt mycket undervisning och tiden vill jag använda så klokt och effektivt som möjligt. Inte så att jag har någon press på mig, det finns ingen deadline och jag har inte tagit kontakt med något förlag. Jag vill vänta med det och inte släppa ifrån mig manuset innan jag känner mig helt nöjd. Har jag väntat i närmare tio år kan jag vänta några månader till. Boken ska kunna bli klar här i höst, men den blir färdig när jag bestämmer mig för att jag inte behöver jobba mer med språket, innehållet och dispositionen.

Här under de sista dagarna, och allra särskilt idag, har det blivit tydligt att man ALDRIG blir färdig med någon bok. För varje projekt jag jobbat med har jag insett att det krävs mer arbete med språk, upplägg och innehåll, än i den föregående. Och jag har också för varje ny bok arbetat mer med alla dessa aspekter. Det tänker jag fortsätta med, men jag inser också att inget manus någonsin blir felfritt eller perfekt. Texten är dynamisk och språket är levande eftersom det till dels handlar om känsla. Det som låter bra ena dagen skäms man över nästa. Under sommaren och här under de sista veckorna innan deadline har jag jobbat med att höja lägstanivån, men det är ett Sisofysarbete eftersom ribban hela tiden höjs. Får man till det på ett ställe cill man att den nivån ska gälla i hela boken, och det smyger sig alltid in småfel. Jag hoppas att det inte ska vara några problem och får dessutom professionell hjälp med korrekturläsning, men det är ingen garanti för att jag ska kunna känna mig helt igenom nöjd med alla tankar som satts på pränt, sen när boken kommer från tryckeriet. Detta jag har dock tänkt särskit på denna gång eftersom det finns del passager och formuleringar i min förra bok, Hur blir högre studier högre?, som jag hade ändrat om jag fått möjlighet till det idag.

Så här är det att vara författare och att skriva om det hjälper mig att släppa taget och repa nytt mod med nästa bok. Imorgon ska jag dock vara ledig och kanske kommer jag inte igång på allvar förrän nästa vecka med boken om mellanrummen, men det är inget som stressar mig, tvärtom vet jag att det är bra. Och jag vet också att det är berikande att jobba med två manus samtidigt, ett som jag skriver på och ett som språkbearbetas och korrekturläses. Hösten kommer att bli intensiv, men eftersom jag planerar min tid i väldigt hög grad själv är det inte stressande. Det som får mig att känna mig jagad är administrationen som tar allt mer tid från arbetet som forskare och lärare. Undervisning, kompetensutveckling, planering av kurser och skrivande samt allt anat som är intellektuellt stimulerande, alltså det jag är utbildad för (administrativa uppgifter kan vem som helst utföra), utför jag med glädje.

Nu ska jag ta en promenad innan jag gör kväll och njuta av känslan av att äntligen bli färdig.

Sista vändan med manus

Skrivandet är både himmel och helvete. En vecka innan deadline för min åttonde bok pendlar jag mellan tillförsikt och tvivel. I helgen tog jag ledigt från texten för att få distans till innehållet. Jag stängde dokumentet i fredags med en skön känsla av att texten och upplägget fungerar, och i lördags dök några tankar om vad som ska förtydligas upp, men nu känner jag mig inte alls lika säker på att jag kan och har något att säga längre. 

Tur då att jag har varit med förr, att jag har erfarenhet. Fast det är å andra sidan inte bara en fördel eftersom ambitionsnivån höjts rejält sedan första boken. När jag fick korrekturet på den boken kände jag en trötthet; ska jag läsa igen?! Som tur var gjorde jag det och fann att fyra hela sidor text hade försvunnit i överföringen, vilket fick mig att fatta allvaret. Orden har en förmåga att inte följa tankarna och fingrarna träffar inte alltid rätt, vilket ögonen har svårt att se. Inte ens den senaste boken jag skrev, som verkligen korrekturlästes ordentligt både av mig, min redaktör och en professionell språkgranskare, är felfri till 100 procent. Ingen bok är perfekt, det finns så många olika sätt det kan gå fel på och fler sätt ändå att förmedla tankar och disponera innehållet på. Tar man inte skrivandets alla olika aspekter på största allvar kan det inte bli bra.

Även om jag tvivlar just nu inser jag att jag måste lita på känslan från i fredags, och jag har faktiskt en hel vecka på mig att fila på detaljerna. Det är en annan sak jag lärt mig, att aldrig jobba med texten fram till deadline, att alltid planera in marginaler. Helgvilan från texten är del av arbetet och jag kommer inte att sitta klistrad vid skärmen under dagarna fram till deadline heller. Nu handlar det om att försöka se texten som kommande läsare ser den. Jag vet att jag har en tendens att upprepa ord och tankegångar och även om jag har kollat det under resans gång vet jag att det alltid finns en risk att sådana saker finns kvar. Av erfarenhet vet jag också att det inte spelar någon roll hur noga jag letar efter korrekturfel, det kommer ändå att finnas kvar sådana, även i det sista korrekturet, men ju fler fel jag finner och kan rätta till nu, desto bättre är det naturligtvis. Även om jag inte bryr mig lika mycket här på bloggen, eftersom det är ett snabbare medium, sätter jag alltid en ära i att alltid vara noga med språket. Och det tar tid, men är också belönande.

En sak som är annorlunda nu från förr är att jag har planer även för fortsättningen. När avhandlingen (min andra bok) var klar drabbades jag av en stor tomhet, även om jag visste jag visste jag nästa bok skulle handla om. Det tog tid att repa mod och komma in i nästa projekt. Just det var ännu värre efter boken som gjorde mig till docent. Då hade jag ingen som helst aning om vad jag skulle skriva om. Delvis därför började jag blogga, och det har verkligen hjälpt mig utvecklas och hålla igång tänkandet och skrivandet. Mina tre nätpublicerade böcker tog udden av tomhetskänslan och jag lärde mig att släppa taget och byta fokus. När förra läroboken var klar för exakt ett år sedan bytte jag omgående fokus och började arbetet med sista vändan med kulturboken som de tre nätböckerna är ett slags förarbete till, och under arbetet med korrekturläsningen av läroboken vaknade tanken på den bok som ska skickas till förlaget nästa måndag.

I datorn ligger nu ett nästan färdigt manus som jag redan nästa vecka ska återvända till och som jag tror kan bli färdigt innan jul, även om jag inte vill ha någon deadline för den boken, den måste få bli klar på sina egna premisser. Har jag väntat i snart tio år kan jag vänta några månader till. Jag har även ett utkast till nästa lärobok och ytterligare två böcker om kulturteori. Det gör att jag inte fastnar i känslorna av tvivel, att jag kan fokusera på vägen fram. Jag längtar efter att påbörja arbetet med nya projekt. Inledningsvis består skrivandet av ren glädje, det är mot slutet som tvivlen ansätter en. Och det är just den här växlingen mellan olika känslor som gör författande till den utvecklande och belönande verksamhet det är. Hur länge man än håller på kan man alltid prestera på gränsen till sin egen förmåga, vilket gör det spännande och inspirerande. Den dag skrivandet går på rutin har jag lovat mig själv att sluta.