Den underskattade relationen mellan tid och lärande

Jag skrev för ett tag sedan en bloggpost som fick titeln: Tidens tand som recensent, men jag känner mig inte riktigt färdig med ämnet. Tid är liksom kultur en öppen fråga utan givet svar, och den typen av frågor dras jag till. Därför blir det en post till på temat tid, om tidens betydelse för kvaliteten i kunskapsutvecklingen och lärandet. Alla känner till uttrycket: Tid är pengar. Det är managementspråk som används för att förföra. Tid kostar inget. Ett mer korrekt sätt att sätta ord på tanken är att tid är en faktor i jakten på profit. Fast då skulle det bli uppenbart att uttrycket används för att motivera nedskärningar och effektiviseringar. När den synen på tid accepteras och blir norm leder det till ökad stress, vilket är lärandets och kunskapsutvecklingens värsta fiende. 

Vår syn på och förhållande till tid är på många sätt paradoxalt. Trots att tid är det enda vi har är det den tillgång vi slösar med allra mest. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att tid är det allra mest värdefulla vi människor har. Förståelsen och respekten för dessa saker är tyvärr frustrerande dåligt utvecklad, vilket är djupt olyckligt för med en annan syn på och värdering av den tid som vi människor har till vårt förfogande skulle många av problemen vi brottas med kunna upplösas. Det är till exempel ingen slump att det svenska utbildningssystemet började försämras när skolan öppnades upp för aktieägare som gavs möjligheten att plocka ut vinst från verksamheten. 

Tiden som eleverna i det svenska skolsystem som beundrades i hela världen hade till sitt förfogande användes uteslutande till lärande, men när marknadskrafterna tog över kontrollen av skolan förvandlades tiden till något man tjänar pengar på. När skolan marknadiserades började man pressa elever genom systemet, ju fler och ju snabbare, desto bättre; för aktieägarna. Argumentet för att driva skolan som ett företag var att det blir mer effektivt då, och så är det kanske. Men eftersom skattebetalarnas kostnader inte sänks och kvaliteten i allt lärande står i direkt relation till hur mycket tid som lärare och elever ägnar åt att utveckla kunskap, är effektivitet i utbildningssammanhang inte ett mått på kvalitet, tvärtom.

Det faktum att insikten om att tid är den absolut viktigaste faktorn för allt lärande ignoreras i debatten om skolan säger något om kunskapens status i dagens samhälle. Så länge den allmänna uppfattningen är att kunskap och lärande fungerar på samma sätt som tillverkning av bilar längs löpande band, kan och kommer den svenska skolans rykte aldrig att kunna återupprättas. För att ge sken av att man tar problemet med betygsinflation och sjuknade kunskaper på allvar lovar skolföretagens ägare att "se över sina rutiner" och inför nya och mer detaljreglerade system för kvalitetssäkring. Det låter bra och ger föräldrarna som värderar valfrihet högre än kunskap argument för att försvara friskolereformen. Ledarskapet i utbildningssektorn är dock inriktat på målstyrning och resultatredovisning, och betygen är det man konkurrerar med. Att det idag anses både klokt och nödvändigt samt möjligt att utan kvalitetsförlust korta tiden som studenterna ägnar åt högre utbildning, är ett resultat av framgångsrikt lobbyarbete, inte av forskning. Det enda den uppfattningen leder till är att vinsten för ägarna ökar, och tiden som lärarna och eleverna kan ägna åt lärande minskar.

För att kunna förstå något måste man först och främst inse och respektera faktum, att det tar tid att lära sig inse vad kunskap är och vad det innebär att veta något. Och sedan måste man lägga ner den tid som krävs för att lära sig det man vill veta något om. Den kollektiva villfarelsen att det existerar genvägar till kunskap är en viktig förklaring till fördumningen av samhället, vilken inte bara leder till att efterfrågan på politiker som talar mer till känslorna än förnuftet ökar. Bristande förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar banar även väg för kortsiktiga beslut som riskerar att rasera demokratin och förstöra förutsättningarna för både kunskapsutveckling och liv på den enda plats i hela universum som människor kan leva på.

Den tryckta boken är ett fulländat medium för spridning av tankar mellan människor, som sammanfaller i tid med den mänskliga civilisationens och vetenskapens utveckling. Det är ett långsamt, analogt medium, och just det är dess styrka. Ersätter vi läroböcker med AI och andra digitala lösningar kommer jakten på information och fakta att gå snabbare, men förståelsen för kunskapen unika egenskaper och det lärande som är förutsättningen för att man ska kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut i ett demokratiskt samhälle blir oundvikligen lidande. Det man vinner i tid med AI förlorar man nämligen i kvalitet. Böcker är något man umgås och omger sig med. Och eftertänksam läsning kräver tålamod och förmåga att hålla fokus under längre tid, vilket är akuta bristvaror i dagens samhälle. Det finns helt enkelt inga genvägar till vetande, därför är det faktum att böcker är skrymmande och att det tar tid att läsa inget problem för lärandet, tvärtom är det centrala förutsättningar för kunskapsutvecklingen.

Viktigast för lärandet är dock inte vad man gör, utan vad man INTE gör. Att inte läsa läxor till exempel, vilket en del politiker lockar väljare med, är en till synes trivial sak som får betydelse för kunskapsutvecklingen i vårt land. Den tiden fylls nämligen med något annat, och eftersom vi som lever idag bombarderas med intryck är det lätt att fasta i det eviga flödet av filmer på TicToc eller förlora sig i diskussionstrådarna på X, som drivs av affekt och som föder begär efter mer av samma. Ett tecken i tiden är att försäljningen av (läro)böcker stadigt går neråt, vilket dels indikerar att människor lägger allt mindre tid på läsande av längre och mer komplexa texter, dels innebär att författare håller på att bli ett yrke som handlar allt mindre om skrivande. Idag tar AI över både läsandet och skapandet av de texter som konsumeras i jakten på information och förströelse, vilket är bra för ekonomin, i alla fall på kort sikt, men fullkomligt förödande för lärandet. 

Resultatet av det arbete som lärare och forskare utför kan aldrig bli bättre än den tid som finns för att ägna sig åt kärnverksamheten; alltså undervisning och forskning, vilket är arbetsuppgifter som är omöjliga att effektivisera. All tid som INTE läggs på lärande och kunskapsutveckling i utbildningssystemet är således bortkastad, i alla fall om tanken med skolan är att den ska främja lärande och om forskningen är tänkt att leda till ny kunskap. Finns inte tiden att låta läsandet och skrivandet ta den tid det tar går det oundvikligen ut över kvaliteten. Och om den som ska lära känner sig stressad tar det längre tid att förstå och utveckla kunskap som håller hög kvalitet. 

Tiden är en konstant i våra liv, som består av ett begränsat antal timmar. Och det finns en rad saker vi måste göra bara för att kunna fortsatta vara vid liv. Sova, till exempel. Vuxenblivande tar den tid det tar, och vid någon punkt tvingas vi inse att åldern tar ut sin rätt. Livet är det som pågår däremellan. Därför spelar det en avgörande roll vad man gör av tiden, alltså vad man fyller tillvaron med. 

Forskningsstrategernas gyllene era

Det har aldrig varit en ambition, men när jag blickar bakåt går det upp för mig att min livsstrategi alltid varit att inte ha någon strategi. Och det sättet att tänka och agera har jag genom åren av studier och egen forskning kommit fram till är klokt. Att vara strategisk handlar nämligen om att sätta upp mål och sedan försöka agera så smart som möjligt för att nå dessa, vilket inte är särskilt intelligent eftersom vi lever i en värld som inte bara förändras snabbt utan dessutom icke-linjärt. Det sättet att tänka leder dessutom till att ens fokus i livet inte bara riktas bort från det som är här och nu, man blir dessutom självcentrerad. Och när allt fler både har tunnelseende och är egoister ökar både den kulturella förändringstakten och konkurrensen, vilket leder till att alla får det svårare att lyckas.

Första gången jag fick frågan: Vad har du för publiceringsstrategi, minns jag inte. Men jag kommer ihåg min reaktion. Vad är det för fråga? Vad spelar det för roll VAR jag som forskare publicerar resultaten av min forskning?! Hur hamnade vi där och hur kunde landets högst utbildade och mest meriterade människor – som ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land och framtida generationers behov av vetande som håller hög kvalitet – få för sig att den vetenskapliga formen är viktigare än innehållet. För mig som kulturvetare är förändringen intressant att studera, men för mig som forskare är den fullkomligt förödande.

Tvingas man vara strateg är det inte vetenskap man ägnar sig åt. Sökandet efter kunskap handlar inte om att först identifiera luckor i den växande och allt mer vildvuxna djungeln av vetenskapliga publikationer och sedan fylla dessa, vare sig det behövs eller ej. Och om bara den som knäckt publiceringskoden (det vill säga lärt sig skriva på ett sätt som gör att de som granskar texten blir nöjda) räknas som forskare förändras innebörden i det vetenskapliga hantverket. Den som jagar pengar för att kunna producera fler artiklar har sin lojalitet någon annanstans än hos skattebetalarna som investerar i forskningen och den högre utbildningen för kunskapens skull, inte för att hålla igång ett system som allt snabbare och mer effektivt producerar tomhet, samtidigt som ägarna till förlagen som ger ut tidskrifterna skrattar hela vägen till banken.

Jag har länge anat vart Högskolesverige är på väg, men när jag förlorade jobbet blev det uppenbart för mig att forskarkollegiet förlorat makten över definitionen av begreppen kunskap och akademisk kvalitet. Idag är det cheferna, som allt oftare rekryteras från näringslivet, som kontrollerar utvecklingen. Och deras prioriteringar leder till att högskolan inte längre fostrar forskare, utan strateger och karriärister, vilket leder till att avakademiseringen av högskolan accelererar. Det växande antalet chefer reducerar – medvetet eller omedvetet – landets högst utbildade till lydiga redskap för ledningens strävan efter måluppfyllelse. Här under våren, med perspektiv till mitt liv som anställd forskare, har jag kommit till insikt om att det, även om jag hade fått behålla jobbet, bara var en tidsfråga innan jag skulle tvingas välja mellan tryggheten som bor i en fast anställning med hög lön och tillfredsställelsen i att vara fri att fortsätta bedriva den grundforskning om kultur som jag utbildats för. 

Det som jag valt att fokusera på och engagera mig för – skapandet av relevant och viktig kunskap samt värnandet av den akademiska kvaliteten – blir i en kulturell miljö där man förväntas tänka strategiskt och tvingas vara resultatorienterad, ett problem, särskilt om man som jag är öppet kritisk till besluten som leder till en allt tydligare avakademisering av högskolan. Paradoxalt nog (för mig som etnolog i alla fall) är det kulturen som vuxit fram i den akademiska världen som får mig att framstå som en motståndare till högskolan och ett hot mot kunskapen. Vetskapen om att det är det fiktiva behovet av fler chefer, allt mer utvecklade och intrikata system för kvalitetssäkring och en snabbt ökande administration som är det verkliga hotet är en klen tröst eftersom det är jag som individ som pekas ut som problemet.

Anledningen till att jag avstod från att skaffa mig en publiceringsstrategi och valde att inte söka några forskningsmedel i konkurrens är att jag insåg att den forskning jag vill bedriva gick att utföra parallellt med undervisningen. Jag trodde naivt nog att det skulle uppskattas, men tvingades den hårda vägen inse att det sättet att tänka och agera istället upplevdes som ett hot mot mina chefers mål och strategier. Där och när lojalitet med makten värderas högre än kunskapskompetens, forskningserfarenhet och omsorg om högskolans akademiska kvaliteter, kommer en sån som jag att betraktas som en anomali, trots att jag inget hellre vill än att göra vad jag kan för att kunskaperna och kompetenserna som jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad ska komma samhället till godo.

Ett viktigt resultat av min forskning är insikten att känslor ofta övertrumfar intellektet (vilket i efterhand används för att förklara varför det var rationellt att agera som man gjorde) och att kulturen har en inneboende tendens att äta strategier till frukost. Men eftersom den typen av vetenskapliga resultat indirekt utmanar strategernas tänkande och chefernas makt spelar det ingen roll hur relevant och värdefull kunskapen kan sägas vara. När känslorna tar över och andra intressen än strävan efter kunskap dikterar villkoren kommer man att skjuta på budbäraren istället för att reflektera över budskapet. 

Tanken på att måluppfyllelse är enda sättet att bli lycklig är en villfarelse eftersom lyckan inte ligger i uppfyllda önskningar, utan i tillgång till en mångfald av möjligheter. Och jag har därför bestämt mig för att jag under resten av mitt liv ska fortsätta att vägra tänka och agera som en strateg. Jag kommer så länge jag kan att söka kunskap och förståelse, inte pengar eller publikationer.

Tidens tand, som recensent

Vi människor har ett begär efter visshet och vill ha det vi önskar oss så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, men det man vill ha är en sak och det man får en helt annan. Vi vet inte alltid vårt bästa och kan suggereras till att tro och känna saker som tidens tand obönhörligen förr eller senare korrigerar. Skapas en hype kring något kommer många att dras till det, men det man tycker om på riktigt är det man återvänder till år efter år. Tidens tand är därför inte bara den bästa recensenten, den mejslar dessutom fram det som är värt att bevara. Tiden fungerar som ett slags kvalitetssystem som dels inte kostar något, dels inte går att manipulera. Det som överlever och fortfarande tilltalar människor år efter år är kvalitet på riktigt. Det som visar sig i topplisteplaceringar och rankingresultat, vilka går att boosta med hjälp av marknadsföring och manipulation, handlar om något annat. Verklig kvalitet är det som fungerar på riktigt och det man faktiskt önskar sig (inte det som går att ge sken av). 

Jakten på excellens och fixeringen på den eller det bästa, i kombination med ett allt högre uppdrivet tempo i samhället generellt, får som konsekvens att det växer fram ett fiktivt behov av snabbare och allt mer sofistikerade system för utvärdering av kvalitet och bedömning av kompetens. Och eftersom allt fler får allt svårare, inte bara att stanna upp och tänka efter utan även njuta av det som efterfrågas när man väl har fått det, kommer fokus generellt sett att flyttas, från kvaliteten som sådan (alltså det man vill ha) till resultatet av mätningarna (som är det man får). Kartan blir på det här sättet viktigare än terrängen, och därmed försämras förmågan att uppskatta kvalitet generellt i samhället. Och det tvingar den som vill nå framgång att ägna mer tid och energi åt formen än åt innehållet, vilket får den olyckliga utvecklingen att accelerera. Parallellt med att kvaliteten sjunker i hela samhället försämras förmågan att uppskatta den, vilket driver på degenereringen.  

Om det är verklig kvalitet och faktisk excellens vi önskar oss måste vi med andra ord tänka om. Det finns helt enkelt inga genvägar. Den enda kvalitetsfrämjande metod som fungerar på riktigt är tid och tålamod, och det som inte är värt att vänta på borde man fundera på värdet av. Till skillnad från utvärderingsresultat går verklig kvalitet inte att fejka. Kvalitet är som en sufflé, skulle man kunna säga; om det är vad man vill äta måste man vänta och vara där när det händer, annars är det något annat man vill ha, eller i alla fall det man får. Självklart går det att ändra innebörden i ordet och kalla resultatet för sufflé, men det vore självbedrägeri. Så länge maten smakar gott spelar det kanske ingen roll vad man kallar det man äter, men om det är kunskap och akademisk kvalitet man vill ha är jakten på effektivitet och måluppfyllelse, alltså det sättet att tänka kring kvalitet, fullkomligt förödande. 

Jag vill likna kunskapskvalitet vid evolutionen som är ett slags kvalitetssystem som likt en termostat reglerar sig själv utan att någon behöver ansvara för systemet. På högskolan där jag tidigare arbetade har man ett system för kvalitet som man är väldigt stolt över, eftersom det är vattentätt och fungerar som en klocka. Problemet är bara att det som systemet genererar är mät- och kontrollerbara resultat, inte kunskap som håller hög akademisk kvalitet. Jag kunde aldrig förlika mig med att fokus i verksamheten riktades mot och allt mer resurser gick till SYSTEMET, och orsaken till det var inte att jag är obstinat utan att konsekvensen av det sättet att organisera arbetet är att kunskapen och dess kvalitet utarmas. Om lärare ska kunna verka som lärare måste de ägna sig åt kunskapsutveckling, vilket tar tid och bara är möjligt om man ostörd kan arbeta fokuserat och målmedvetet med den komplexa uppgift som all undervisning är. 

Om man liknar lärande med evolutionen är lärarnas roll att skapa förutsättningarna, och studenterna som kommer till högskolan, för att bedriva självständiga studier på avancerad nivå, är det som kastas ut i och har att överleva i den akademiska miljön. Inser man det förstår man att det inte behövs några SYSTEM för kvalitet, det behövs tillit till professionen, och tid samt möjlighet för både lärare och studenter att prestera på toppen av sin intellektuella förmåga. 

Dagens högskola liknar allt mer en potemkinkuliss där rektorer, prefekter, direktörer, kvalitetsansvariga, chefer, administratörer och externa styrelseledamöter solar sig i glansen av universitetens stolta historia. Och eftersom studenterna betraktas som kunder, och uppdraget tolkas som att det handlar om att producera nyckeltal så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, ses lärarna som utbytbara kuggar i det maskineri som förväntas fungera som en klocka – trots att lärande och kunskapsutveckling inte fungerar på det sättet. Och därför är det bara en tidsfråga innan lärarna ersätts med samma algoritmer som allt fler studenter idag använder för att producera de resultat som kvalitetssystemet fokuserar på och utgör garanten för.

Jag vet lika lite som någon annan hur det kommer att gå, men en sak vet jag, och det är att tidens tand kommer att visa oss hur klokt det är att tänka och agera som vi gör för att få den kunskap och kvalitet vi behöver för att kunna skapa förutsättningar för vår egen och livets på jorden överlevnad.