Självförtroendet vacklar, men självkänslan är intakt

När, och framförallt på grund av det sätt som jag delgavs informationen om att ledningsgruppen i sin strävan efter att nå en budget i balans beslutat sig för att placera mig i en krets om två personer, (trots att vi är långt fler som utför samma arbetsuppgifter, inte bara på avdelningen utan på högskolan som helhet) där övertaligheten är just två, skakades hela min värld i sina grundvalar. När jag, utan att få någon förklaring till principen för kretsningen eller grunden för beslutet, efter 21 års lojalt arbete inom kärnverksamheten, tvingas inse att Lagen om anställningstrygghet och turordningsreglerna, som jag trodde innebar en relativ trygghet, satts ur spel av mina närmaste chefer, kändes det som att golvet jag stått på försvann och att jag kastades ut i fritt fall. Utan tron på mig själv som individ och vetskapen om att jag under alla mina år på högskolan har varit en lojal medarbetare som alltid har satt studenterna och kunskapskvaliteten i första rummet, hade jag aldrig klarat mig genom den här veckan. Jag har levt timme för timme och en dag i sänder med känslan av att befinna sig i ett slags vakuum, utan riktig kontakt med verkligheten. Det där beslutet träffade mig definitivt där jag är som svagast och jag kan inte skaka av mig känslan av att det är riktat mot mig som person. 

Här under veckan har jag på olika sätt försökt bevisa för mig själv att jag fortfarande kan göra det som jag genom åren kämpat för att bli bra på och som jag aldrig trodde jag skulle behöva tvivla på igen. Föreläsandet, skrivandet, den intellektuella förmågan och inte minst mina sociala kompetenser. Det är nämligen ett faktum att orsaken till att jag kommit att ägna en så stor del av mitt liv åt studier av och forskning om kultur har att göra med mitt dåliga självförtroende, som i kombination med min tidigare dåliga självkänsla, tvingat mig ut på många och ibland ganska långa omvägar. Det är en av anledningarna till att jag aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Den dåliga självkänslan gjorde att jag långt fram i livet levde med ett gnagande tvivel på mig själv, och på att jag är värd att älska och tas på allvar. Mitt dåliga självförtroende har gjort att jag automatiskt intar rollen som outsider och därför ofta betraktas som en kuf. Tidigt i livet lärde jag mig leva med dessa förutsättningar och jag har funnit mig tillrätta med positionen som iakttagare och eftersom jag med åren har utvecklat en analytisk förmåga, vilket delvis är en konsekvens av att jag känt mig tvingad att vara vaksam på andras bemötande och sammanhangens olika skiftningar. Ända fram till den dag då jag vågade steget in i den akademiska världen var de där egenskaperna och förmågorna en belastning för mig. På universitetet i allmänhet och inom kulturforskningen i synnerhet kändes det dock som jag hittade det hem jag alltid sökt efter. 

Plötsligt insåg jag att egenskaperna som gjort mig till den jag är var förmågor som kunde användas till något konstruktivt. Därför är det inte bara mitt arbete och min försörjning som just nu hotas. Hotet jag utsatts för är existentiellt. Det där förödande beskedet om "uppsägning" (formellt är jag ännu inte uppsagd, men jag hyser inget hopp om att beslutet ska ändras) aktualiserade en rad liknande upplevelser tidigare i livet. Sådant jag trodde att jag var färdig med har jag här, parallellt med allt annat som pockar på uppmärksamhet – undervisningsvardagen och livet i övrigt måste ju löpa på, och snart är det jul till exempel, med allt vad det innebär – återigen tvingats bearbeta. Min livslånga känsla av att inte vara önskad och upplevelsen av svek som beslutet aktualiserat väcker minnen från högstadiet, men även minnen från en tidigare arbetsplats där jag ifrågasattes på oklara grunder. Trots att jag blev docent medan mobbarna knappt gick ut gymnasiet och även om det var ledningen och den av mina forna arbetskamrater som tydligast ifrågasatte mig som omplacerades, ledde det inte till att mitt självförtroende blev bättre, tvärtom. Och nu är jag tillbaka på ruta ett.

En avgörande skillnad från tidigare i livet, innan sociala medier förändrade allas våra liv och tillvaro, är att så fort jag delade nyheten märkte jag att jag har ett fantastiskt stöd, inte bara av mina närmaste, utan även av många av mina arbetskamrater. Och till min förundran och stora tacksamhet har även människor jag i vissa fall bara haft ytlig kontakt med hört av sig och gett mig stöd. Jag har fått en massa mail och meddelanden där människor utrycker sin förfäran, oro och omtänksamhet. Det där har gjort att jag ganska snabbt kunde vila i och hämta stöd från den självkänsla som jag till min tacksamhet genom åren trots allt lyckats upparbeta. Med den i ryggen har jag vågat stå på mig och kunnat göra de saker som jag behöver göra för att kunna bygga upp självförtroendet igen. Självkänslan har till exempel hjälpt mig att inte agera ut önskan om att hämnas eller skriva en massa hatiska inlägg på sociala medier riktade mot personerna som försatt mig i den situation jag nu är i. Det var en av de första sakerna jag bestämde mig för under tågresan hem efter mötet. Nu när den initiala chocken har lagt sig och jag börjar kunna sortera känslorna kommer det en rädsla krypande. Vad händer sedan, när ingen hör av sig längre? Alla har fullt upp med sina liv och sina bekymmer och jag är inte den enda som drabbats. Den insikten skrämmer mig, men jag tvingar bort de där känslorna, för jag vet av erfarenhet att i en sån här situation blir man lätt sin egen största fiende. Jag kan och får helt enkelt finna tröst i skrivandet. Som så många gånger tidigare i livet sätter jag ord på min upplevelse, trygg i vetskapen om att det hjälper mig, och förhoppningen är även att andra i liknande situationer kan finna stöd i vetskapen om att de inte är ensamma. Makten har alltid regerat genom att söndra och hålla inne med information. 

När jag vaknade mitt i natten dagen efter att jag fått beskedet och min vana trogen satte mig vid datorn för att sätta ord på känslorna och bringa reda i alla tankar, kändes det först som jag förlorat förmågan att skriva. Jag fick kämpa med varje mening och fann inte orden jag behövde. Då balanserade jag verkligen på gränsen. Senare på dagen, särskilt när jag svarade på alla frågor, tackade och förklarade för alla som undrade vad som hänt, i mail och på sociala plattformar, insåg jag till min lättnad att så inte var fallet. Det var en tung sten som föll från mitt bröst när jag insåg att svårigheten att skriva handlade om att det fanns så många olika saker och känslor jag ville sätta ord på att det stockade sig. När jag insåg att förmågan fanns kvar blev skrivandet återigen ett konstruktivt verktyg i strävan efter att ta mig upp på banan igen. Och nästa dag, efter en hel natts sömn, kunde jag så sakteliga börja fokusera igen. Jag sover fortfarande inte så bra som jag önskar, men det gör jag å andra sidan sällan nu mer, så det är egentligen inte ett problem. Det har jag lärt mig hantera.

Som ett led i mitt eget återuppbyggnadsarbete, så att säga, på andra sidan av det fortfarande obegripliga beslutet, och med stöd i min intakta självkänsla, har jag tvingat mig själv att göra saker som min instinkt säger att jag borde undvika men som jag rent intellektuellt vet är viktigt att utsätta sig för. Där har jag haft hjälp av mina kunskaper om KBT och förståelsen för hur hjärnan fungerar. Under slutet av förra veckan och under hela helgen fasade jag för dubbelföreläsningen på engelska, men jag fann tröst i att den skulle handla om vetenskaplig metod och etik. Jag har inga problem med att föreläsa på engelska, men under de förhållanden jag lever under just nu blev det en kamp. Och den kampen blev inte mindre utmanande av det faktum att föreläsningen skulle hållas på campus, där jag inte hade varit sedan jag fick beskedet. Bara att åka dit var en utmaning. Men det gick bra. Jag var dock helt slut när jag åkte hem. Några har sagt till mig att jag ska skita i jobbet, och visst har jag funderat på att sjukskriva mig. Känslan av att hämnas på arbetsledningen genom att obstruera har jag dock, som sagt, slagit bort. Det har aldrig varit för mina chefers skull jag gått till jobbet och alltid satt en ära i att göra det bra. Jag strävar efter hög kvalitet i arbetet, dels av tacksamhet gentemot skattebetalarna, dels för min egen skull. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om det gick slentrian i jobbet. Därför är det så viktigt för mig att fortsätta göra det jag gjort i alla år på bästa sätt, även om arbetet inte uppskattas av mina chefer (vars lön också betalas av skattemedel) och trots att de försatt mig i en fullkomligt hopplös situation. Två fel kan aldrig bli ett rätt! Det är så jag upprätthåller självkänslan, och det är ett viktigt led i arbetet med att bygga upp självförtroendet igen.

Den som läst mina inlägg här på bloggen genom åren vet att jag fört en mångårig kamp för kunskapen och den akademiska kvaliteten. Problemen med NPM, som förvandlar det akademiska arbetet till ett arbete som liknar arbetet som utförs i tillverkningsindustrin eller tjänstesektorn, kom smygande, men idag är kulturen i Högskolesverige, i utbildningssystemet och i samhället som helhet förändrad i grunden. SD och deras anhängare skyller förändringen på invandrarna, vilket är ett grundlöst, kunskapsignorant känsloargument. Om kunskapen verkligen ansågs ha ett värde och om bildning faktiskt var viktigt, inte bara i retoriken utan i praktiken, hade den typen av åsikter aldrig nått spridning utanför de snäva kretsar där de emanerar från. Kampen för kunskapen och det som gör den högre utbildningen högre är alltså på många sätt ett tvåfrontskrig, (fast egentligen kommer hoten mot kunskapen från långt fler håll). Problemet är att det krävs kunskap för att inse att man saknar den, och en aktiv vilja att lära för att bygga upp förståelse för den komplexitet som är ett av samhällets och kulturens mest utmärkande egenskaper. Dessa insikter har jag allt oftare på senare tid – i takt med att den administrativa bördan växt samtidigt som tiden att utföra arbetet minskat och linjens makt över kärnverksamheten ökat på kollegiets bekostnad – påpekat på institutions- och avdelningsmöten; av omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten. Även om det skulle vara anledningen till att jag inte får vara kvar ångrar jag mig inte en sekund.

Insikten om och förståelsen för just dessa saker är en av många anledningar till att jag bloggat och skrivit böcker, istället för att satsa på min egen karriär genom att använda arbetstiden till att skriva ansökningar och vetenskapliga artiklar eftersom det räknas meriterande. Eftersom jag sökte mig till arbetet som lektor för kunskapens skull, inte för min egen personliga vinnings skull. Eftersom jag gjorde det för samhällets bästa och för mina barn och barnbarns skull– för att kunna se mig själv i spegeln och säga att jag gjorde vad jag kunde, kan jag gå rakryggad ur detta. Så länge jag har en koppling till högskolan får mina ord i alla fall en viss kraft, sedan finns en risk att de förvandlas till brus i det allmänna flödet av information på nätet, där mina många gånger ganska långa inlägg har en mycket liten chans att vinna kampen om uppmärksamhet med alla reels, korta klipp och spel som pockar på människors idag allt mer begränsade förmåga till uppmärksamhet. Allt fler läser allt mindre. Därför vinner populisterna, därför kan NPM fortsätta att driva på avintellektualiseringen av högskolan, därför straffas människor som tänker och agerar som jag. Och om den där utvecklingen skrämde mig tidigare gör den mig nu livrädd.

Sättet att leda arbetet i dagens akademi och den ständigt växande administrativa bördan som alla som arbetar på högskolan tvingas axla har malt ner mitt självförtroende. Alla nya system och rutiner som dimper ner uppifrån och som stjäl tid och fokus från det arbete (kärnverksamheten) som jag är utbildad för, vilket reducerar mig till en utbytbar kugge i ett maskineri som producerar tomma nyckeltal, gör det svårt att inom ramen för arbetstiden värna kunskapen och kvaliteten. När jag dagligen tvingas hantera system som är ologiska, krångliga och som allt som oftast inte fungerar som de ska, känner jag mig dum, vilket är förödande för självförtroendet. När allt fler akademiker dessutom, på grund av antalet växande chefer som får allt mer makt över våra liv, tystar sig själva eftersom de är rädda för att säga vad de med stöd i egen och andras forskning ser och vill varna för, är det lätt att förlora förståndet. I min kamp för det jag tror på har jag hänvisat till och hämtat stöd i Högskolelagen, och jag har förlitat mig på att LAS och turordningsreglerna skulle innebära ett relativt mått av trygghet. Så när det nu visar sig att lagen inte gäller och att LAS bara är en paragraf utan praktisk betydelse skakas hela min värld i grunden. 

Under den här omställningsprocessen – som kulminerade med att jag fick beskedet om att jag, efter 21 år på samma arbetsplats, placerats i en krets om två personer, där övertaligheten är just två personer, vilket jag upprepar gång på gång för mig själv för att kunna ta in det – har jag fått en fördjupad förståelse för kulturens roll och dess enormt stora påverkan på vårt tänkande. På föreläsningarna om ledarskap brukar jag påpeka för studenterna att kultur äter strategier till frukost, vilket jag nu fått erfara ända in på bara skinnet. Om ledarskapet hade varit akademiskt hade man satt värde på medarbetarnas kunskaper, erfarenheter, lojalitet och omsorg om den akademiska kvalitet som gör högskolan till en HÖGskola, men så ser det uppenbarligen inte ut idag, i alla fall inte överallt i den akademiska världen. Kunskap är makt, sa man när jag var liten, men det stämmer inte: Makt har i alla tider övertrumfat kunskapen. Därför är den akademiska friheten så viktig, men den betyder inget om den inte respekteras av ledningarna för landets högskolor. 

Om besluten om kretsning inte ändras står jag där efter julhelgen, ensam och övergiven, för det är så kulturen och livet fungerar. Det skrämmer mig, men jag är inte rädd för något annat egentligen, än att jag ska förlora min självkänsla. Där har jag varit, och dit vill jag inte tillbaka! Jag kommer att fortsätta skriva även om ingen läser, men jag hoppas ju att fler ska se vart vi är på väg och förstå att enda sättet att sprida kunskap är med hjälp av text som blir läst, kritiserad och vars innehåll omsätts i handling. Korta inlägg på lätt svenska eller filmer som fångar uppmärksamheten ger i många fall den som skapar den typen av content pengar och framgång, men långsiktigt hållbara samhällen står och faller med, dels en stabil grund av kunskap att vila på, dels ansvarstagande medborgare som förstår och respekterar komplexiteten i alla demokratiska processer, för att kunna överleva. 

Jag har alltid sagt att jag värnar mitt dåliga självförtroende eftersom det gör mig ödmjuk och hjälper mig att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap och bättre argument, och den insikten håller jag fast vid, men ska jag kunna klara av utmaningarna som ligger framför mig måste jag åtminstone fejka ett bra självförtroende så det är vad jag ska ägna julledigheten åt.

Varför är det bara avvikarna som får diagnoser?

Allt fokus riktas idag mot avvikarna från det som uppfattas vara det normala, vilket gör att många glömmer att "normal" är ett slags slaskkategori som rymmer alla som inte utmärker sig åt något särskilt håll. Den stora gruppen normala människor ser vid en ytlig betraktelse ut att likna varandra, men det är i hög grad en konsekvens av att vi talar så mycket om avvikarna och deras egenskaper. Vill vi förstå samhället och hur det kan göras mer hållbart behöver vi förstå att det enda som förenar gruppen (som uppfattas vara) helt vanliga människor är att de saknar just de egenskaper som gör att avvikarna betraktas som avvikare. Skillnaden mellan avvikare och normala är inte att avvikarna har problem och att normal saknar problem.

Att vara normal är ingen diagnos, men kanske det borde bli så? Människor tillhör kategorin normala, inte för att de är bättre eller saknar problem, utan för att de saknar de egenskaper som skulle kvalificerat dem för en diagnos. Liksom avvikarna (från normen) har alla normala människor en hel massa egenskaper och alla är inte positiva, vilket man lätt får för sig när allt fokus riktas mot avvikarna och deras problem, som långt ifrån alltid handlar om några egentliga problem. Diagnoserna handlar nämligen i hög grad om att sätta ord på och kategorisera problemen kopplade till olika svårigheter av att leva i ett samhälle anpassat efter normala människors egenskaper och problem. I ett annat samhälle skulle andra individer än de som idag får en diagnos, eller inte diagnostiseras, betraktas som normala och avvikare. 

Genom att fokusera på avvikarna från det som uppfattas vara normalt, vilkas egenskaper beskrivs i detalj för att kunna ge dem en diagnos och i förekommande fall stöd och medicin, finns en risk att den stora gruppen människor utan diagnos invaggas i tron att de är ensamma om sina problem. Om det gjordes en ordentlig undersökning av alla utan diagnos är det mycket möjligt att den skulle visa att det är mer som förenar oss människor än vad som skiljer oss åt. Redan av det vi vet idag är det uppenbart att vi människor är olika, och att olikheten är det som förenar oss. Vi vet också att många egenskaper som idag diagnostiseras tidigare sågs som tillgångar, alltså att problemen är kontextrelaterade och egentligen inte handlar om individen, utan om vad dagens samhälle gör med vissa människor med vissa egenskaper. 

Mycket talar för att gruppen normala består av en lång rad underkategorier, samtliga med sina problem och förtjänster, precis som alla de som idag diagnostiseras, det är bara det att dessa inte uppfattas som samma typ av problem som de som kategoriseras. Betraktar man diagnoserna på det sättet blir det förhoppningsvis enklare att se hur trubbigt det verktyget är. Och riktas fokus mer mot samhället och vad det gör med alla som lever i det skulle det definitivt bli enklare att förstå hur man kan hjälpa olika människor. I ett mer tillåtande och mindre produktions- och tillväxtfixerat samhälle skulle fler människor kunna finna sig tillrätta och slippa få problem, och då skulle kostnaderna, för diagnostisering, medicinering och olika typer av stöd, som idag läggs på att anpassa alla individer efter en allt snävare norm, kunna läggas på insatser för att anpassa samhället efter olika människors skilda behov.  

Eftersom antalet diagnoser ökar över tid, tillsammans med samhällets kostnader för det sättet att tänka och agera, når vi förr eller senare en punkt där det blir billigare att ändra på samhället som ger upphov till problemen, än på att medicinera ett växande antal grupper med avvikare för att få dem att passa in i normen, som över tid tenderar att bli allt snävare och som därför ger upphov till allt fler problem. 

Stannar vi upp och tänker efter tillsammans finns det massor som talar för att vi alla har mer att vinna på att lyssna på varandra och arbeta gemensamt för att skapa ett samhälle där ingen betraktas som normal eller avvikare, (alltså ett samhälle där alla betraktas som människor, med allt vad det innebär) än på att skapa skillnader mellan oss som bara existerar i våra föreställningar och som kräver en växande apparat för kategorisering och diagnostisering vars kostnader ökar exponentiellt. 

Möjligen skulle även rädslan för främlingar och synen på invandrare kunna mildras om vi tänkte mer inkluderande. Nu är det som att alla människor vars yttre olikhet i relation till (den allt annat än homogena och högst föränderliga) gruppen infödda svenskar får många att betrakta invandrare som problematiska avvikare från normen, i behov av en diagnos. Historien har visat att konsekvenserna av det sättet att tänka är potentiellt katastrofala. Att kategorisera och diagnostisera kanske låter som något positivt, men det är i själva verket förenat med enorma risker för alla människor och det samhälle som ingen enskild klarar sig utan.

ADHD-dagboken: Hur blir vi dem vi uppfattas som?

Efter refuseringen av min bok om mellanrummen har jag låtit texten ligga för att få perspektiv på innehållet och vad det är för tankar jag vill formulera egentligen, vilket resulterat i att jag tänkt om rörande hur jag ska presentera tankarna och förklara vad jag menar med kultur och mellanrummens betydelse för dess karaktär. Sen några veckor är jag nu i full gång med det arbetet. Av motiveringen till avslaget har jag kommit till insikt om att det nog egentligen är två böcker som jag försökt tränga ihop till en. Jag ville för mycket helt enkelt. Men när jag väl tagit beslutet var det som allt blev lättare. Skrivandet har flutit på bra och jag känner en glädje i arbetet igen. När jag tittar på innehållet med nya ögon ser jag själv vad som ska ändras, hur innehållet ska omdisponeras och vilka darlings som behöver dödas. Vissa passager och tankegångar ligger mig dock närmare hjärtat än andra och veckans bloggpost är en av dessa, som jag inte riktigt har hjärta att bara kasta. Jag inser att tankegången och passagen inte fungerar i boken, men tycker ändå att det finns en poäng att publicera texten som jag var nöjd med när jag skrev den och som jag fortfarande är fäst vid, delvis så klart eftersom den är personlig och handlar om mig och mitt liv. Förhoppningsvis har den åtminstone viss allmängiltighet, men det är naturligtvis inte upp till mig att avgöra.

Om författaren är död, vem är det då som skriver?

Övertygelsen om att kunskap är något i kraft av sig självt och uppfattningen om att människan är ett förnuftsstyrt mer eller mindre autonomt subjekt, fristående från sammanhangen hen lever i, är just en sådan grundläggande uppfattning som behöver nyanseras för att uppnå förståelse för mellanrummen, men eftersom gamla föreställningar sällan överges i en handvändning måste det till något exceptionellt för att väcka tanken och sätta igång förändringsprocessen. Och det lyckades den franske filosofen Michel Foucault, som är en annan av inspiratörerna till filosofin om mellanrummen, verkligen med. Hans uttalande om att författaren är död, om än bara i bildning mening, liksom hans analyser av sanningsbegreppet, väckte och väcker fortfarande mycket starka känslor även långt utanför akademin. Foucault är för många ett rött skynke, vilket kan sägas bekräfta hypotesen att kunskap, makt och subjekt är olika delar av samma komplexa helhet. Om påståendet om författarens och subjektets död (Foucault 2008, 77ff), verkligen var tänkt att uppfattas bokstavligt, alltså som ett empiriskt grundat påstående, vore det enkelt att falsifiera, men så är det naturligtvis inte. På samma sätt som det krävs energi för att bryta sig loss från jordens dragningskraft och ta sig ut i rymden behöver insikten om subjektets relationella status, vilket är ett slags Kopernikansk vändning, laddas med intensitet för att uppmärksammas, accepteras och få genomslag i tänkandet. Talet om subjektets död är ett försök att utmana grundläggande föreställningar om vad det innebär att vara människa, alltså en teknik för att få perspektiv på det man tror sig veta om sig själv och inte ett påstående om ett faktiskt förhållande.

Utgångspunkten för mellanrummens filosofi är att människa är något man blir tillsammans och att man ser sig själv i andras ögon, vilket är en tanke hämtad från Foucault. Även om vi människor inte är autonoma subjekt spelar det självklart roll både vem som skriver och vem som läser, samt på vilket sätt och via vilket medium som tankarna förmedlas. Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den och berättelsen om mig och den krokiga väg som tagit mig hit, som jag här ska dela med mig av, är möjligen ovanlig i en text med vetenskapliga anspråk men på inget sätt ovidkommande.[1] Sociologen Sten Andersson (2012, 23) motiverar upplägget av sin studie av filosofen Ludwig Wittgensteins liv med argumentet att det inte går att skilja mellan verk och person. Att försöka förneka eller bortse från att forskning bedrivs av människor och för människor är olyckligt.

Skönhet finns i betraktarens öga, brukar man säga. Ett konstverks värde avgörs varken av konstnären eller kritikern eftersom det uppstår i mötet och existerar i mellanrummen. Insikten om att detta även gäller oss människor drabbade mig som tonåring när jag såg Woddy Allens mockumentär Zelig som berörde mig djupt. Det kändes nämligen som filmen handlade om mig. Zelig är en mänsklig kameleont, ett slags flytande personlighet som förändrar sitt sätt att tala och även sitt utseende i relation till sammanhangen han befinner sig i. Jag är långt ifrån ensam om att som ung vuxen ha känt så, men den där känslan höll i sig länge hos mig och jag funderar fortfarande på varför. Vad som är hönan och ägget när man formas till den man sedan blir är omöjligt att säga något säkert om. Faktum är dock att jag på högstadiet utsattes för en subtil och passivt aggressiv mobbing. Kanske den där filmen drabbade mig för att jag inte förstod varför jag mobbades? Hur som helst tvingade mobbingen mig att fundera på vem jag var, vilka som gav sig på mig, när och framförallt varför, vilket gjorde att min redan känsliga sensibilitet för stämningar i rummet och lyhördheten för andras uppfattningar förfinades. Utsattheten gjorde mig rädd för att hysa och uttrycka egna åsikter. Liksom Zelig lyssnade jag på alla och hade svårt att ta ställning eftersom jag hela tiden antog den andres perspektiv. Detta ledde till att jag under många år levde med en känsla av tomhet inombords. Även om det var jobbigt och ibland rent plågsamt att pekas ut som annorlunda och tvingas till utanförskap fick dock mobbingen mig också att se möjligheter och alternativ – det ständiga balanserandet och vägandet av olika påståenden som jag mötte lärde mig lyssna på och förstå olika perspektiv och uppfattningar, vilket hjälpte mig att utveckla min analytiska förmåga. Jag ville verkligen vara en del av gemenskapen och försökte aldrig sticka ut, men när jag agerade utan hänsyn tagen till det som förväntades och togs för givet drog jag på mig uppmärksamhet. Och så har det fortsatt vara. Varför gör du så där? är en fråga som förföljt mig genom livet. Svaret har alltid varit: Jag vet inte! Jag uppfattas ibland som obstinat men det har aldrig varit ett självändamål för mig att vara, göra eller tänka annorlunda. Den där boxen man ofta förväntas tänka utanför upptäckte jag den hårda vägen, genom andras påpekanden om att mina ord, tankar och handlingar inte höll sig innanför dess väggar.

Det är meningslöst att försöka utröna varför jag mobbades. Faktum är att jag tror är just därför problemet är lika levande idag som det var när jag växte upp. Dels är mobbing inget barn- eller ungdomsproblem, den tar sig bara andra uttryck i vuxenlivet, dels är det inte den som mobbas som är problemet utan den omgivande kulturen som möjliggör mobbingen. Det faktum att jag led (och fortfarande lider) av dyslexi och därför tvingades gå i klinik, som det hette på 1970-talet, liksom att jag präglas av vad som troligen skulle kunna diagnostiseras som ADHD, bidrog säkert, men det är oviktigt eftersom mobbing är ett strukturellt problem. Poängen som jag vill göra här är att allt detta ledde till att jag kom att misslyckas kapitalt i grundskolan – fast bara om man ser till betygen. Mina problem har nämligen aldrig handlat om inlärningssvårigheter eller bristande kunskapsintresse utan om dåligt självförtroende och svårighet att hålla mig inom angivna ramar. Lärarna i skolan uppfattade mig som frånvarande och ointresserad men faktum är att jag kom till skolan för att lära och aldrig förlorade fokus på kunskapen. Jag lyssnade alltid uppmärksamt på vad som sades på lektionerna. Problemet, i alla fall utifrån lärarnas perspektiv, var att jag inte kunde låta bli att associera till det som sagts på andra lektioner eller sådant jag läst i tidningar eller sett på TV. Mina lärare uppfattade mig som en frånvarande drömmare när jag satt och tittade ut genom fönstret, men det gjorde jag inte för att fly från lektionen utan för att hantera alla nya kopplingar mellan ämnena som dök upp i mitt huvud. Jag bearbetade samhällskunskapen under historielektionerna, fysiken under biologin och utvecklade min känsla för språk när vi hade musik. Jag vet inte om känslan av utanförskap är orsaken till att jag helt saknade intresse för proven, men jag pluggade i alla fall aldrig inför dem. Betygen blev givetvis därefter även om jag ofta var bäst i klassen på oförberedda läxförhör. Mitt intresse för lärande var helt enkelt inte avgränsat till skolan.

Trots alla problem och umbäranden är jag idag tacksam över att lärarna i hög grad lämnade mig ifred och att jag slapp diagnostiseras. Förutsättningen för mitt lärande och utvecklingen av förståelse för världen och tillvaron var att fick jag gå min egen väg. Betygen på högstadiet räckte till en tvåårig yrkesförberedande linje, och även om det inte var min dröm att bli bagare var jag nöjd med att kunna byta skola och miljö. Jag hade helt enkelt fullt upp med att förstå mig själv och min närmaste omgivning och hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv. Åren i grundskolan fick mig att tro att jag inte hade vad som fordrades för att arbeta med intellektuellt krävande uppgifter. Under åtminstone hälften av tiden jag tillbringade i bagerivärlden var jag övertygad om att det var mitt livsöde att arbeta med brödtillverkning. Det som fick mig att söka mig därifrån var en växande känsla av instängdhet och vantrivsel. Efter några år när jag landat i den nya tillvaron blev det allt tydligare för mig att bageriyrket inte gav mig utlopp för önskan att lära och utvecklas som tänkandemänniska. När jag väl lärt mig yrket och efter att ha bytt arbetsgivare några gånger och provat på olika uppgifter var det som om väggarna trängde sig på och taket sänktes. På jobbet stördes mina tankar, och efter arbetet orkade jag inte ägna mig åt det jag allt mer kom att drömma om, vilket tärde på mig. Efter fem år som bagare kom jag till en punkt där jag tvingades välja mellan livet och osäkerheten som en uppsägning och studier innebar, och jag valde kunskapen. På Komvux läste jag upp mina gymnasiebetyg och skaffade mig behörighet att studera på universitetet. Och när jag väl tog steget in i akademin var det som att komma hem. Efter att den initiala osäkerheten lagt sig gick det upp för mig att när jag studerar det som intresserar mig, på mina egna villkor, finns (än så länge) ingen gräns för vad jag kan åstadkomma. Plötsligt fick sökandet efter kunskap och förståelse en riktning. Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med och jag fångades av tanken att det fanns något som hette kultur och att den både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra och jag plockade först ihop en kandidat- och sedan en magisterexamen av olika fristående kurser. Efter sex år som student på Göteborgs universitet kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag vid Umeå universitet, på en etnologisk avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. Efter disputationen fick jag en anställning som lektor på det som idag heter Högskolan Väst i Trollhättan. Ämnet kulturvetenskap fanns av en tillfällighet på samma institution som vårdvetenskap och därför föll det sig naturligt att ta upp ett gammalt intresse för missbruk. 2011 blev jag docent på en studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009). Därefter kände jag mig redo att påbörja arbetet med detta projekt, som jag ser som mitt bidrag till kunskapsutvecklingen inom humaniora i allmänhet och etnologi i synnerhet. På ytan ser det kanske ut som det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men allt jag läst och studerat liksom texterna jag skrivit genom åren rör alla på ett eller annat sätt kultur och förutsättningar för förändring.

Sökandet efter förståelse både för mig själv och omgivningen har tagit mig dit där jag är idag och är fortfarande vad som får mig att gå upp mig på morgonen. Det har dock inte varit enkelt, men å andra sidan vet ingen vilka problem andra människor brottas med. Och det finns massor av olika tekniker att ta till för att underlätta resan fram, ut och upp i livet. Tidigt som student lärde jag mig till exempel att studierna underlättades om jag satt på café. Där, i ett lagom sorl av röster märkte jag till min glädje att jag faktiskt har förmågan att superfokusera. Problemet är bara att uppmärksamheten sällan håller i sig särskilt länge. En timme, max, sedan börjar tankarna vandra. Men tar jag en promenad och flyttar mig till ett nytt ställe kan proceduren upprepas. För mig var det en förutsättning för att lyckas och pengarna jag lagt på kaffe genom åren är en investering som förräntat sig väl, om inte i pengar så i kunskap och fördjupad förståelse. Även om jag lyckats lära mig leva med mig själv och mina förutsättningar och trots att det på många sätt är en fördel att ha ADHD tär det på krafterna för mig att rikta all uppmärksamhet mot en enda uppgift, och eftersom jag är dyslektiker går allt läsande långsamt, så studierna är fortfarande en kamp. Det är svårt att beskriva men den som sett en katt som koncentrerar sig på något, som är helt fokuserad och som sprätter upp som en fjäder om den överraskas, vet ungefär vad jag upplever varje gång jag störs i arbetet. När koncentrationen brutits är det svårt och tar tid att ladda om. Och det behövs så lite. Ett pling från telefonen, ett utrop i pendeltågets högtalare eller någon som knackar på dörren till kontoret för att ställa en ”snabb” fråga. Jag hoppar inte upp som katten, men inombords regerar jag på samma sätt. Adrenalinpåslaget och den ökade pulsen tröttar. Bara vetskapen om att koncentrationen kan avbrytas på ett ögonblick är påfrestande. Får jag bara lösa arbetsuppgifterna på mitt sätt utgör mina neuropsykiatriska handikapp inga hinder i vardagen eller arbetslivet, men försöken att målstyra och kvalitetssäkra den akademiska verksamheten utgör ett växande hot. Den kreativa förmåga som jag tvingats utveckla är både värdefull i arbetet som forskare och lärare och en överlevnadsstrategi samt en förbannelse eftersom kreativiteten följer sin egen irrationella logik och hela tiden tar mig till nya och oväntade ställen, vilket återigen riskerar att göra mig till en avvikare som uppfattas som ett problem. Ofta sägs det idag att man ska tänka utanför boxen och vara kreativ. Fast så fungerar det inte eftersom verklig kreativitet, så som kreativitet faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, aldrig anpassar sig efter några regler eller manualer. Istället för att målstyra utbildning och forskning samt diagnostisera och medicinera människor för att få dem att passa in i en allt smalare norm skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle därigenom integreras i samhället och kunskapsutvecklingen. Olika forskare har olika erfarenheter och skilda personligheter, men genom samverkan breddas sökfältet, växer verktygslådan och ökar chansen att resultatet av arbetet blir användbart. Även om jag har problem är jag inget problem, i alla fall inte så länge jag får arbeta i frihet och axla ansvar och lösa uppgifter efter eget huvud.

---

[1] Inom etnologin brukar man säga att det inte finns någon tydlig gräns mellan forskningsämnet och forskarens personlighet, vilket boken Etnologiska visioner – där Lena Gerholm intervjuar femton forskarkollegor om deras väg in i och syn på ämnet – tydligt visar.

ADHD-dagboken: I prövningarnas tid

Snart är ännu ett läsår slut och det är dags för semester. Och det känns i hela kroppen och behövs verkligen. Det akademiska året fungerar nämligen som så att arbetsbördan blir tyngre och tyngre mot slutet, och just i dessa dagar kulminerar det med examinationer av uppsatser samtidigt som alla administrativa uppgifter ska hanteras innan sommaren och planerna för hösten ska läggas fast. Många mail fram och tillbaka blir det, och en hel del möten. Dessutom måste vi lärare hantera studenternas känslomässiga reaktioner, som ofta kan vara starka och ibland riktas mot oss som individer. Över tid har stressen och pressen ökat och omställningen till distansarbete här under pandemin har gjort att arbetsbördan ökat ytterligare, vilket lett till att kollegor gått in i väggen. Därmed blir det ännu mer att göra och hålla reda på för lärarna som (fortfarande) är friska. Det är i sanning en prövningarnas tid.

Jag har varit nära gränsen några gånger, men räddats av semestern. Fast det var länge sedan nu. Erfarenheten gör att jag både känner mig själv bättre och klarar av mer än tidigare. Tyvärr är det dock så att arbetsbördan ökar generellt över tid, så jag håller ändå bara näsan just ovanför vattenlinjen. Det är så all utbildning "effektiviseras", genom att inte ge full täckning för kostnadsökningarna. Kvaliteten påverkas inte, sägs det. Tragiskt nog stämmer det till viss del. Priset för det är dock fler sjukskrivna lärare, så samhällsvinsten är obefintlig, om den nu inte är negativ (med tanke på kostnaderna för sjukvård och konsekvenserna på sikt av betygsinflation). Jag är tacksam över att jag var student i en annan tid, och att jag inledde min lärargärning innan New Public Management fick fullt genomslag. Det innebar att jag fick möjlighet att vänja mig långsamt och växa in i rollen. Idag känner jag mig trygg och vet vad jag kan ta på mig utan att riskera något. Samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet hur det var en gång, när kunskapen stod i centrum och akademin var långt mer intellektuell än idag. För varje år försvinner äldre kollegor med samma minnen och erfarenheter som jag har, och det tillkommer nya som inte vet något annat.  

Detta är inte en klagande bloggpost, så jag släpper det spåret och tar tag i det jag tänkte. Det är nämligen inte erfarenheten som gör att jag känner att jag kan hantera den pressade situationen, utan ett fantastiskt verktyg som jag fann för några år sedan och som efter ett tag gav effekt, en effekt som bli större och större ju mer jag använder verktyget. Det var när jag började meditera regelbundet och avsatte tid i vardagen för övningar i mindfulness som saker och ting förändrades. Redan efter någon vecka kände jag skillnad, vilket motiverade mig att fortsätta. Efter ett år hade jag inte bara etablerat vanan att meditera, jag märkte också att känslan av medveten närvaro drabbade mig allt oftare, även när jag inte mediterade. Och här under våren har jag därför kunnat konstatera att jag både kunnat arbeta med större fokus och vilat mer och bättre än någonsin. 

Tidigare gick tankarna i spinn över allt jag hade framför mig och jag ältade det som varit, vilket blev en ond cirkel. Närvaron i nuet var periodvis obefintlig. Arbetet jag faktiskt utförde blev därför sämre, och det ledde både till att känslan av otillfredställelse i arbetet och oron över att inte leva upp till mina egna förväntningar ökade. Idag inser jag att det inte var arbetsbördan i sig som tog mig till gränsen för utbrändhet, utan oron, ältandet och känslan av att inte ha kontroll över tillvaron. Jag har idag lärt mig att det inte bara handlar om att vila, utan om hur man vilar. Avsaknad av arbete är inte självklart vila; det går faktiskt att vila i arbetet. Allt handlar om inställningen till det man gör och hur väl man lyssnar på sin kropps signaler. 

Efter ett år av daglig meditation och ytterligare ett år med lite mindre regelbundna övningar märkte jag att jag allt oftare hamnade i det där tillståndet av medveten närvaro, även när jag inte mediterade. Ute på promenader, under möten, resor eller när jag läser kickar känslan in. Axlarna sjunker, andningen blir medveten och ljuden som omger mig upphör att vara störande brus. Den känslan är mer vilsam än de power naps jag ibland unnar mig. När jag praktiserar medveten närvaro är det inte bara så att jag vilar från arbetet, det känns även som jag får energi av det. Och den energin kan jag ta med mig in i arbetet, som därmed blir mer fokuserat och bättre utfört, vilket gör att jag har lättare att släppa taget om arbetet och kan vila bättre. Ställtiden blir mindre och jag får mer tid till både arbete och vila.

Det är på inget sätt någon quick fix jag beskriver här. Att utveckla förmågan tar tid och kräver uthållighet. Priset är högt, men eftersom det handlar om en långsiktig investering i ens egen hälsa ger det mångfalt tillbaka. Och även om det tar tid har man igen det den dagen då man väl kan njuta frukterna av sina ansträngningar. I grund och botten är det otroligt enkelt. Det handlar egentligen bara om att vara närvarande här och nu, i sin kropp och i den miljö man för närvarande befinner sig i. Ge det en chans, jag kan lova dig att du inte har något att förlora på att försöka.

ADHD-dagboken: Förmågan till närvaro

Redan i butiken igår slogs jag av hur annorlunda jag reagerade på det som hände. Jag chockades svårt av beskedet om att kostnaden för glasögonen trotsade min föreställningsförmåga, och hade verkligen svårt att tänka klart under tiden det tog för budskapet att sjuka in, men hade detta (som jag skrev om i gårdagens bloggpost) hänt mig för några år sedan hade det tagit dagar av ältande, när jag hade inte kunnat tänka på något annat, innan jag kom till en punkt där jag kunde hantera insikten. Nu gick det på bara några minuter. Redan i butiken kunde jag samla ihop mig så pass att jag inte ställde till en scen, och lite senare under telefonsamtalet med kundtjänst var jag samlad och saklig. Och efter att jag planterat om några krukväxter kunde jag ägna resten av dagen åt läsning, av Dostojevskij dessutom. Jag skrev inte ens bloggposten för att bearbeta, utan för att påminna andra om att läsa alla avtal noga.

Det svider att behöva punga ut med så mycket pengar, men jag har ett välbetalt arbete och är inte fattig. Jag var nonchalant och dum, men jag är inget offer. Givetvis är jag fortfarande irriterad, men jag har inte legat och ältat händelsen. Istället förundras jag över det faktum att jag kan konstatera att timmarna av meditation och studierna av stoicismen bär frukt. Jag är tacksam över att ha tillgång till verktyg att hantera den jag trots allt fortfarande är. Mina koncentrationssvårigheter har inte försvunnit, men jag accepterar handikappet och har lärt mig hantera min kropp och dess egenheter. Jag störs fortfarande av ljud och finner det lika irriterande, men även dessa känslor rinner av mig i samma stund som ljuden upphör. Jag går fortfarande i taket flera gånger om dagen, men känslan hänger inte kvar och stör.

Gårdagens incident blev ett slags stresstest, och idag är jag glad och tacksam över bekräftelsen jag fick. Och även om jag hellre hade lagt pengarna på något annat är priset för insikten om att jag kan hantera den här typen av problem lågt i förhållande till kostnaden för allt jag gått miste om genom att vara den jag är, under alla år i livet. Jag kan inte backa bandet och radera det ingångna avtalet och det finns ingen annan att skylla på, men insikten om att jag har (relativ) kontroll över mina tankar och känslor är en gudagåva som jag väljer att fokusera på.

Idag lyser solen och vi ska ägna oss åt hemester genom att bo på fint hotell i Göteborg och äta på restaurang. Genom att inte åka utomlands har jag sparat pengar, och det finns så många sätt att skaffa sig minnesvärda upplevelser. Livet går oundvikligen vidare. Om några veckor inleder jag slutredigeringen av inte mindre än två böcker och under höstens första tio veckor har jag nästan ingen undervisning alls. Det finns verkligen massor av saker att glädjas över, även under pandemin. Och att ha förmågan att välja vad man ska fokusera på är verkligen en gudagåva!

ADHD-dagboken: Hur hanterar man kaos

Flyktlinjer är en spegling av mitt liv och det som händer inom mig och i min vardag och det samhälle jag lever i. Jag skriver utan skyddsnät, ogarderat om det som ligger mig närmast. Det finns ingen övergripande plan, men det finns en riktning och en ambition att säga något viktigt och allmängiltigt samtidigt som jag försöker bli bättre på att hantera den jag är och situationerna jag befinner mig i och måste hantera. Jag är lika nyfiken på mig själv som jag är på samhället och kulturen, och skrivandet hjälper mig att få syn på mina svagheter; eventuella förtjänster saknar jag förmågan att se och förstå. Kanske är det så eftersom allt jag lärt mig är kunskaper och erfarenheter som utvecklats på så många olika sätt att jag aldrig lyckats klura ut hur det går till. Fast det är ju inget problem, inte så länge kunskap utvecklas och lärdomar dras. Misstag är bästa sättet att lära, men för att det ska fungera kan och får misslyckanden inte ses som misslyckanden.

Jag är oförmögen att sortera intryck, både inre signaler och impulser och yttre, såväl i min närhet som i nyhetsflödet. Mitt liv beskrivs bäst som ett ständigt pågående kaos eller en rytande storm, och jag befinner mig mitt i. Genom åren har jag utvecklat en rad tekniker för att finna temporär ro i den där stormens öga. Jag blir bättre och bättre på att ta vara på tillfällena som bjuds och fångar möjligheterna i flykten. Det är en kamp, men det är en kamp som är allt annat än meningslös. Jag skriver inte detta för att beklaga mig, utan för att dela med mig av mina erfarenheter. Där och när jag finner ro får jag gjort massor och ju bättre jag blir på att förstå och hantera den jag är desto mer får jag gjort. Det händer oftare och oftare och startsträckan blir kortare och kortare. Fast några garantier för att det ska fungera finns aldrig, vilket gör mig ödmjuk för svårigheterna och tacksam för framgångarna.

För lite över ett år sedan började jag meditera och det är som det finns ett före och efter. Sent i livet fick jag tillgång till ett verktyg vars kraft och verkansgrad jag fortfarande förundras över. Det känns som magi. Att bara sätta sig ner en stund varje dag och fokusera på in- och utandningen gör enorm skillnad, inte bara där och då utan även under resten av dygnet. Meditationen hjälper mig att vara närvarande och fokusera på det som är här och nu, och när jag kan hålla undan tankarna på det som varit och det som kanske kommer att hända förlöses en kraft som jag efter ett år av meditation fortfarande förundras över och inte riktigt har lärt mig hantera. Fast detta gör att jag inser att det finns så mycket jag vill göra samtidigt som jag förstår att tiden som finns att göra det på krymper i en takt som skrämmer mig. Välkommen till mitt liv, det är så här jag fungerar.

Just nu har jag två böcker på gång, som jag arbetar mer parallellt. Och på jobbet har jag mer att göra än någonsin. Ändå är jag inte stressad. Jag har aldrig varit rädd för att jobba. Det är känslan av stress som uppstår när jag inte får vara jag och göra det jag ska på mitt sätt som har hållit mig tillbaka tidigare i livet, som har fått det att se ut som min misstänkta neuropsykiatriska diagnos är ett handikapp. Det jag försöker säga här är det INTE är så, det är en förutsättning, inte ett problem. Jag får ständigt bekräftat att jag inte tänker och agerar som andra, att jag är annorlunda, men jag vet idag att jag inte är ensam och när jag väl lärt mig förstå och hantera kraften och förmågorna jag besitter kan jag som sagt ta vara på möjligheterna.

Kan jag med mina ord och tankar få en enda att nå insikt om sina egna förmågor, snabbare än jag, som upptäkt vem jag är och lärt mig hantera mig själv sent i livet, är det mödan värd. Nu är fantastiskt på det sättet. Nu är det ENDA man har som människa. Det som varit och det som kommer existerar inte och därför spelar det ingen roll hur lång tid det tar. När man väl finner ro är det värt all möda man lagt ner på att komma dit (för utan arbetet hade man inte nått dit), och när man förstår att det som kanske kommer att hända står bortom ens kontroll kan man lättare bortse från oron som tankarna på det okontrollerbara väcker.

ADHD-dagboken: Ett år med meditation

I dagarna är det ett år sedan jag började meditera som ett led i det långsiktiga arbetet för att främja hälsan, och det är drygt två år sedan jag la om kosten. För ett halvår sedan gjorde jag ett slags avstämning och skrev om erfarenheterna av mediterande. Jag skrev då att jag skulle ge det ett år och sedan utvärdera. Nu har det alltså gått ett år, och jag tänkte berätta om mitt liv idag och jämföra med hur det var för tre år sedan.

Jag mådde inte bra och mixtrade med en massa olika självmedicineringstekniker som jag nu med lite perspektiv inser bara ledde till fler problem. Jag satt lite fast i en ond cirkel och började så smått ställa in mig på att det var så här åldrandet tar sig uttryck. Jag drogs med allvarliga bihåleproblem, blödande tandkött och tvingades göra en rotfyllning, magen var i olag och stressen på jobbet pressade mig, dessutom vägde jag närmare 90 kilo trots att jag försökte äta mindre och kämpade med hungern. Det var mer än jag någonsin vägt. Sedan många år räknade jag mina steg och höll mig med marginal över 10000 steg om dagen, men jag började få ont i axlarna och mådde allmänt dåligt. Eller det är nu jag inser hur dåligt jag mådde egentligen, där och då tyckte jag trots allt att jag hade hyfsat koll och såg problemen som tecken på åldrande och en konsekvens av arbetslivets stress och press.

Innan en resa hem från Stockholm köpte jag en bok: Food Pharmacy. Det är en av få böcker jag sträckläst. När vi anlände Göteborg hade jag läst ut boken och fått en massa uppslag på saker man kan göra och tänka på för att försöka främja sin hälsa. Under de här två åren har jag läst närmare 50 böcker om hälsa, motion och meditation och jag har lärt mig massor om medicinsk forskning, om kroppen och hälsa samt sömnens och träningens betydelse för ett bra liv. Min resa hade dock börjat några månader tidigare när jag började se till att dagligen få i mig resistent stärkelse, och omgående, på bara några dagar, märkte en markant skillnad till det bättre. Jag var mentalt förberedd och den där boken kickade igång mig på allvar; den fick mig att inse att det finns MASSOR man kan göra och som utan risk är värt att testa.

Jag ser det inte som jag anammade någon särskild diet och jag försvarar inga skolor. Under dessa två år har jag märkt att mat är ett nästan lika infekterat ämne som genusforskning eller postmodernism. Jag är forskare och det är som forskare jag tar till mig det jag läser, och jag har alltid hävdat att det inte är VAD man läser, utan HUR som betyder något. Inget, och särskilt inte hälsa, är svart eller vitt. Jag lyssnar på olika röster och bildar mig en egen uppfattning genom att vara lyhörd för hur min kropp svarar på det jag gör. Mångfald och variation är den viktigaste principen jag anammat. Jag äter i princip inte kött (äter kyckling någon eller några gånger i månaden), försöker i möjligaste mån utesluta gluten och avstår helt från allt socker. Jag drar ner på kolhydraterna, är inte rädd för fett och äter mycket gröna grönsaker, bönor och nötter. Det är i princip allt. Jag äter lika mycket för min skull som för bakterierna i magen. Och mår som sagt bättre än på många, många år.

Tandköttet blöder inte alls lika mycket och problemen med tänderna har upphört, vilket bekräftats vid de två tandläkarbesök jag varit på efter omläggningen. Jag har inte ätit en enda värktablett under de två senaste åren, och heller ingen magmedicin, vilket är en stor förändring. Och jag har under de senaste två åren i princip slutat medicinera min astma, eftersom det varken behövs akut eller förebyggande medicin. Problemen med bihålorna har i princip helt försvunnit och jag är inte alls lika ofta förkyld. Vilopulsen har gått ner, jag sover bättre och mitt närminne har förbättrats. Jag har dessutom gått ner tio kilo i vikt, och har hållit mig där under snart två år. Det finns ett mycket tydligt före och efter i mitt liv, och livskvaliteten har ökat dramatiskt. Därför vill jag dela med mig, för att inspirera andra att göra vad de kan för att förbättra sina chanser till ett hälsosamt och meningsfullt liv.

Omställningen jag gjort består av lite olika delar och det är så klart svårt att uttala sig om vad som beror på vad, men det är heller inte det viktiga. Jag försöker inte leda något i bevis här. Det enda som betyder något för mig är hur jag mår, och jag mås om sagt bättre än på väldigt många år. Det började som sagt med maten, med att jag slutade äta kött och drog ner på kolhydraterna samt ökade intaget av grönsaker och bönor. När jag sedan avstod från spannmål och gluten märkte jag en ytterligare förbättring, det var efter det som astman försvann, till exempel. Sedan började jag meditera, och märkte redan efter några veckor en markant skillnad, som håller i sig och förstärks stadigt. Den sista förändringen, eller det får vi väl se, men det känns så, var att jag började styrketräna i våras.

Här under hösten -- och särskilt nu när det drar ihop sig till jul och arbetet antar allt mer kaosartade former när kurser ska avslutas och startas upp, tenor ska rättas och betyg rapporteras in, samtidigt som vårens arbete förbereds och möten krockar med varandra eftersom det aldrig finns nog med tid för att göra ett verkligt högkvalitativt arbete -- har min livsomställning verkligen stresstestats. Och jag kan till min stora glädje konstatera att jag nog aldrig känt mig så balanserad och fokuserad, vilket bekräftas av att jag skrivit en bok och några artiklar här under hösten, samtidigt jag startat upp ett nytt bokprojekt och äntligen känner att mitt stora, kulturteoretiska arbete närmar sig sin fullbordan.

Jag ser matomställningen och träningen som själva förutsättningen för att jag mår så bra, och meditationen ser jag som verktyget för att få ut mesta möjliga av min vakna tid. Jag lägger ungefär en halvtimme om dagen på meditation, och det är en investering som ger mångfalt tillbaka, både mentalt och fysiskt. Det fina är att det är hur enkelt som helst; det handlar endast om att fokusera på andningen och släppa alla tankar som snurrar runt i huvudet. Det tog ett tag innan jag kände ro under meditationen. Inledningsvis var det framförallt när jag inte mediterade som jag kände av effekterna. Nu längtar jag dock till stunderna av medveten, fokuserad närvaro här och nu, i tystnad och stillhet. I början var jag rastlös, men nu är det som att trycka på en knapp och jag kan aktivera känslan även vid andra tillfällen; på tråkiga möten, till exempel, eller på tåget, när jag promenerar eller om jag vaknar på natten.

Jag önskar alla god hälsa och balans i livet, och min erfarenhet är att träning, mat, sömn och meditation är nyckelkomponenter för att uppnå detta. Testa, du har absolut inget att förlora. Det krävs ingen omvälvande omställning eller revolutionerande ny diet. Bara lyhördhet och nyfikenhet. Att lägga sitt liv i läkemedelsbolagens händer eller äta det som bjuds ut på marknaden av multinationella matföretag som bara ansvar inför aktieägarna och som hänsynslöst utnyttjar djur och natur för att hålla kostnaderna nere och öka vinsten, och som manipulerar med människors biologiska mekanismer för att få oss att äta mer, står var och en fritt. Jag tror dock inte att det är långsiktigt hållbart, och det är jag långt ifrån ensam om att tro. Visst lever vi människor längre idag, men samtidigt ökar välfärdssjukdomarna dramatiskt och samhällets kostnader för läkemedel växer stadigt.

ADHD-dagboken: efter ett halvårs mediterande

I början av december förra åren började jag meditera. I princip varje dag sedan dess har jag ägnat cirka 30 minuter åt medveten, koncentrerad fokus på närvaro. Jag bestämde mig för att ge det ett år. Nu är jag halvvägs och känner redan att denna rutin kommer jag inte att ge upp. Parallellt med meditationen har jag läst en rad olika böcker om olika aspekter av ämnet, vilket hjälpt mig förstå vad det handlar om och vad man kan förvänta sig. Jag ångrar mig inte en sekund. Det har gett mig så mycket och därför vill jag dela med mig. Inget revolutionerande har hänt och själva meditationen i sig är långt ifrån alltid rolig, ofta är det ganska tråkigt. Fast det är just det som är poängen. Meditation är ett slags antiträning och jag inser att det var exakt detta jag behövde för att finna den där ron jag sökt så länge. Det viktiga är inte vad som händer när man mediterar utan vad som händer med en när man INTE gör det, alla andra timmar av livet och dygnet.

Meditationen är ett led i den omställning som började med att jag la om kosten, vilket jag skrivit om tidigare. Sedan hösten 2017 äter jag i princip inget kött, jag undviker gluten och har dragit ner drastiskt på intaget av kolhydrater. Socker är no, no! Basen i min kosthållning är gröna grönsaker och bönor och i övrigt äter jag det mesta och fokuserar på variation och mångfald. Omställningen har gett mig en massa konkreta och mätbara hälsovinster. Jag äter till exempel ingen astmamedicin, tar inga värktabletter eller syrahämmande medel som var stapelvaror i mitt hem tidigare. Jag sover bättre, har gått ner 10 kilo i vikt (och har hållit den nya vikten i över ett år nu), blir inte lika ofta förkyld och problemen med blödande tandkött är i princip borta. Framförallt går jag inte i spinn över minsta lilla, vilket jag gjorde tidigare och mitt tålamod har blivit bättre. Det började med maten. Efter ett år adderade jag meditation och för någon månad sedan började jag träna på gym. Har svårt att se vad jag skulle kunna lägga till listan på saker jag gör för att må bättre, men ser å andra sidan inget behov av något mer. Det känns som jag fått livet tillbaka. Inte enbart på grund av meditationen, men det är är en viktig pusselbit.

Jag tror man kan säga att det började med att jag köpte brusreducerande hörlurar och upptäckte vad möjligheten att kunna skärma av gjorde med mig och mitt psyke. Så länge man minns har jag haft svårt att skärma av ljud och människor. Jag har fått vänja mig vid att aldrig kunna tänka en tanke till slut och att ständigt börja om, men med lurarna kliver jag in i en bubbla och störs inte alls lika mycket. En effekt av meditationen är att den där ron breder ut sig och idag glömmer jag ibland att ta på mig lurarna. Jag störs lika mycket, men blir inte irriterad på samma sätt som jag blev förut. Därmed blir jag inte lika trött som tidigare. Med lurarna bröts det destruktiva mönstret och jag hamnade i en positiv spiral, och den förstärktes av meditationen. Orsaken till att jag vågar skriva detta är att förmågorna jag tillägnat mig genom mina dagliga övningar här under slutet av terminen stresstestats rejält i och med alla uppsatser, seminariet, tentor och tiden som aldrig räcker till. Visst har jag varit trött och stressen har varit lika intensiv som förr om åren, men skillnaden är att jag denna vår kunnat släppa det. Jag har kunnat vila på kvällar, helger och klämdagar. Och nu när vi går in i en lugnare fas i och med att studenterna går på sommarlov känner jag mig helt och fullt i balans och ser fram emot att få och kunna fokusera på mina bokprojekt.

Meditationen är ett inslag i mitt liv och min vardag som förändrat mitt sätt att att hantera tillvaron, men jag har inte förändrats. Jag är lugnare och släpper problem och irritationsmoment lättare och kommer snabbare i ro. En av anledningarna till att jag inte testat att meditera innan är att jag trodde att det handlade om att förändra sin personlighet, eller att det man söker i meditationen är extraordinära upplevelser. Det stämmer inte. Jag är fortfarande lika impulsiv, känslostyrd och känner lika lätt och ofta hur rastlösheten kommer krypande. Meditationen har inte förändrat mig, men den hjälper mig att hantera den jag är och ger mig tillgång till verktyg som gör att det som tidigare utgjorde problem nu lättare kan vändas till något positivt. Medveten närvaro handlar om att fokusera på och vara i nuet. Mitt problem var (och är delvis fortfarande) att jag oroade mig för det som skulle hända och ältade det som varit, men när jag kan vara mer närvarande och fokuserar på det som är här och nu inser jag att det mesta går att hantera. Nuet har jag alltid kunnat hantera. Framtiden och historien kan man bara acceptera, och det visste jag ju rent intellektuellt men meditationen har hjälpt mig att leva i nuet.

Tänk att en så pass liten förändring kunnat leda till så genomgripande konsekvenser. Jag har ännu inte vant mig vid den nya situationen och är fortfarande förundrad över hur så lite kan göra så mycket. Jag märkte redan efter några dagar en liten men påtaglig skillnad. Det peppade mig att fortsätta. Sedan har det gått lite upp och ner. I perioder har det känts som utvecklingen stått stilla, men det har stadigt gått uppåt. Plötsligt är det som jag brutit igenom en vall eller övervunnit ett hinder och efter det har det gått lättare. Skillnaden mellan nu och i början är stor, både medan jag mediterar och under resten av dagen. Under de första månaderna kröp det i mig och jag fick dela upp de 30 minuterna av stillhet i tystnad för att inte ge upp. Tio minuter med stängda ögon, tio minuter med öppna och de sista tio räknade jag andetagen. Efter ett tag gick det enklare att bara sitta stilla och bara andas. Jag har inga fasta rutiner, men ser till att sitta minst tio minuter varje gång. På senare tid har det blivit två pass om 20 minuter per dag. Att åka iväg på retreat känns inte aktuellt, inte nu i alla fall.

Jag skriver inte detta för att jag är frälst eller har skådat ljuset, jag gör det för att jag upptäckt en liten och enkel rutin som gör stor skillnad i vardagen. Meditationen gör mig mer harmonisk och det är allt; det är varken med eller mindre revolutionerande än så. Det jag upptäckt är ett verktyg som jag kan använda för att hantera stressen i arbetslivet och dagens allt mer pressande vardag, men det betyder INTE att jag gett upp kampen om ett värdigare arbetsliv där individen inte ska behöva ta till den här typen av medel för att överleva. Samhället och samtidskulturen behöver präglas mer av mindfulness, det ska inte vara upp till den enskilde. Blir man sjuk av jobbet är det arbetssituationen och kraven det är fel på, inte en själv. Om man MÅSTE ägna sig åt meditation för att klara sig är det normerna och kraven det är fel på, det är en viktig princip som inte får tulla på.

Återkommer kanske med fler tankar och erfarenheter om ett halvår, för jag gav det som sagt ett åt. Meditation är ingen quick fix, utan ett sätt att leva. Mindfulness är ingen revolutionerande ny metod för att uppnå välbefinnande. För mig är det ett led i min strävan efter att utveckla förmåga att vara mer närvarande, för att slippa störas av rastlöshet. Jag delar med mig av tankarna för att jag på bara ett halvår uppnått mer än jag trodde var möjligt trots att det egentligen är ganska lite. Jag är och fungerar fortfarande annorlunda, men jag känner mig i alla fall lite mer normal. Det är stort för mig.

Lerin, normalitet och mänsklig värme

Tittade på Lars Lerins lärjungar igår. Såg även förra säsongen. Programmet förmedlar en mänsklig värme som tränger genom rutan och som finns kvar i kroppen även här på morgonen. I all sin enkelhet är ett fantastiskt program, och det behövs. Den människosyn som dominerar idag, särskilt på sociala nätverk behöver utmanas, och det gör detta program, liksom Filips och Fredriks (eller var det bara Filips projekt?) En annan del av Köping. Normen behöver utmanas. Det är inte ordningsbetyg i skolan, fler och bättre regler eller mer förfinade diagnoser och medicin som behövs. Normen behöver vidgas så att fler får plats i den. Att vara annorlunda än de flesta är inte en sjukdom; den synen på människor är däremot sjuk. Under en timme igår tillsammans med människor med olika typer av diagnoser och sociala problem yttrades fler klokheter än under Rapport och Aktuellt tillsammans. Det är inte fler politiska kommentatorer eller (oppositions)politiker som ser bekymrade ut och säger sig värna vårt land, vi behöver. Vi behöver lyssna på och se VARANDRA i ögonen. Framförallt behöver normen vidgas så att fler får plats i den, och så behöver vi alla mer tid och färre mål. Närvaro, nyfikenhet, prestigelöshet och förståelse för olikhet samt respekt för alla människors lika värde. Allt det där visas prov på i Lars Lerins lärjungar, och kontrasten mellan det programmet och resten av samhället är slående. Det är lärjungarna som är normala och alla vi andra som avviker från den väg som leder till demokrati och social hållbarhet.   

Tänker på begreppet neurodiversitet, som jag skrivit många texter om tidigare. Fast nu var det ett tag sedan. Hittar en definition i en artikel på Göteborgs Fria Tidning.

Begreppet neurodiversitet kommer från USA. Grundtanken inom ND-rörelsen är att icke-typisk utveckling av psyket eller hjärnan är en normal avvikelse från majoritetsbefolkningen och att den bör respekteras som en mänsklig variation. Vad det handlar om är olika personlighetstyper, som alla är värdefulla och kan bidra till samhället.

Många människor drömmer om enhet och homogenitet, det vill säga att alla är som dem och ser det som vägen fram. Fast mänskligheten är variation och mångfald, i både ord, tankar och uttryck. Vi människor förenas i vår OLIKHET och därför är alla försök till enhet konstlade och inhumana. Lerins lärjungar handlar inte om avvikare utan om MÄNNISKOR och även om en del av deltagarna ligger långt från det normen har alla egenskaper och förmågor som behövs i samhället. Det enda som behövs för att individerna ska blomma ut och nå upp till sin potential är att de får vara sig själva utan att tänka på hur andra ser och uppfattar dem.

Den brittiska intresseorganisationen DANDA, som verkar för personer med neuropsykiatriska diagnoser, räknar med att minst tio procent av befolkningen är starkt neurodiversiva. Till denna grupp hör till exempel personer med diagnoser som ADHD eller Aspergers syndrom.

Kanske berörs jag särskilt av programmet eftersom jag också känner mig som en avvikare, men vi är många som är det i så fall. Lars Lerins lärjungar verkar beröra väldigt många människor; kanske just för att programmet erbjuder an paus från normalitetens tvingande kraft. Deltagarna får bara vara och blir inte (be)dömda. Vem får det idag? En allt smalare norm drabbar ALLA eftersom likhet är ett ouppnåeligt ideal som tvingar alla att anpassa sig efter en förställning om hur det är. Varför inte anpassa samhället efter hur det FAKTISKT är. Alla skulle tjäna på det.

Personer som räknas som neurodiversiva har ofta en ojämn begåvningsprofil, vilket innebär att man kan ha lätt för vissa saker och svårt för andra. Inom ND-rörelsen ser man det inte som meningsfullt att skilja mellan friskt och sjukt när det gäller olika begåvningar. Istället menar man att skillnader människor emellan är naturliga. Alla är inte stöpta i samma form. Kravet att vara normal, att vara som alla andra, kan bli ett slags förtryck.

Om man frångår den medicinska modellen av sjukdomar och funktionsnedsättningar och istället talar om en naturlig mänsklig variation – ja, då behöver man ju inte heller lägga tyngdpunkten på att bota patienter, utan kan istället hjälpa människor till ett bättre liv genom sätt som de själva önskar.

Friskt och sjukt är en dömande tankefigur som tar sig innanför huden på alla och som stressar även den utan en diagnos. Att vara avvikare är stigmatiserande och eftersom ingen vill uppfattas som annorlunda tvingas även den som är som de flesta att tänka på vad hen säger och gör. Vi får ett samhälle och en kultur där misstänksamhet och osäkerhet växer. Vem kan man lita på? Krav på murar, restriktioner, övervakning och regler, betyg och utvärderingar växer fram och förgiftar samhället inifrån. Lars Lerins lärjungar visar på alternativ och erbjuder en stunds respit från tillvarons allt mer pressande krav.  

Neurodiversitet är kopplat till begreppet empowerment och idén om att människor med olika diagnoser själva i första hand bör föra sin egen talan istället för att företrädas av andra, exempelvis experter, myndighetspersoner eller anhöriga. Det är en demokratisk kamp. De som stöder ND vill att deras livsstil och sätt att förhålla sig till livet och världen ska uppfattas som likvärdiga andras.

Lars Lerins lärjungar visar att om man bara LYSSNAR på människorna bakom diagnoserna och vill förstå så händer något fantastiskt. Både den som blir lyssnad på och den som lyssnar växer som människor och alla får del av värmen som uppstår mellan. Sverigevännernas lösningar gör att kylan växer och när fönster och dörrar hålls stängda blir luften unken. Ett annat samhälle är möjligt och det är Lars Lerins lärjungar som visar vägen och föregår med gott exempel. När ska vi andra inse det och göra vad  som krävs för att FLER ska kunna bidra i arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle?

När ska vi lära oss se och förstå värdet av kognitiv SKILLNAD och fördelarna av mänsklighetens alla olika uttryck/kompetenser, som inte ryms i en individ. Dagens allt mer avsmalnade norm som alla ska passas in i berövar mänskligheten dess rika mångfald och gör oss alla dummare. Mittåt är den ständiga uppmaningen. Anpassen eder. Lyssna på normalitetens auktoritära röst och följ reglerna. När ska vi inse vårt misstag och vilka risker vi utsätter oss för? Allt fler drabbas ju smalare normen är och det är bara en tidsfråga tills ingen lever upp till idealet. Det handlar om makt och all makt korrumperar. Normen blir smal när det är en allt mer specialiserad arbetsmarknads krav som styr vad som ska vara normalt. När kraven på prestation allt mer strömlinjeformas. Hur ska man göra med denna konsekvens av kollektivt levt liv? Det är en angelägen fråga, inte bara för dem som drabbas, utan för alla, för den mänskliga helheten. Svaret på hur man bör göra är inte givet. Den rörelse som formerats under namnet Neurodiversitet driver på och pekar på fördelarna med en vidgad norm där fler får plats och kan finna sig tillrätta. I ett samhälle där det normalas spektrum är brett kan förmågorna som människor med en neuropsykiatrisk diagnos bättre uppskattas, till allas nytta och glädje. Lars Lerins lärjungar är ingen utopi, det är verklighet och vägen fram.

Avslutar reflektionen med att återanvända några tankar från en äldre bloggpost: Är jaget en del av helheten, och möter jag världen så som den kommer mig till mötes i sin fulla komplexitet? Eller utgår jag från mig, som ett slags centrum som allt cirklar kring? Här finns en nyckel till förståelse för Neurodiversitet. En möjlig förklaring till att det ibland är svårt att förstå varandra. Adhd-personer och Asbergare/Autister känner ofta igen sig i, och jag kan bara instämma, att det är som om världen tränger sig på. För mig är det som om världen tränger sig på mig och jag har svårt att sortera intrycken. Mitt liv är en enda lång räcka av störningar av olika slag som jag tvingas förhålla mig till och uppfinna lösningar på. Kreativitet är mitt sätt att klara mig genom vardagen. Det är en egenskap jag inte kan leva utan, för då hade jag inget liv. Det är en positiv egenskap, som samtidigt är ett problem. För det är en del av diagnosen. En diagnos jag inte är speciellt intresserad av att utredas för. Jag fungerar, om jag bara får vara jag. Ifall omgivningen bara litar på mig, trots att jag sticker ut från mängden. Eftersom världen så att säga drabbar mig ser jag sådant som många andra missar, och jag är bra på att uppfinna lösningar på problem i farten. Den egenskapen vill jag dela med mig av. Jag vill bidra till samhället med det jag kan och är bra på, men för att kunna göra det måste jag liksom Lars Lerins lärjungar få vara jag. Om jag är misstänkt eller satt under övervakning, för att jag är annorlunda, kan jag inte prestera. Då hämmas min förmåga.

Alla har något att bidra med. Alla är bra på något. Neurodiversitet handlar om att lära sig se det, om att utgå från individens egenskaper, istället för från normen om hur det borde vara. Ser man normen begränsar man sökfältet där man kan hitta potential. Om bara den som är "normal" få komma till tals lyssnar vi först på vem som talar och sedan på vad som sägs. Och den som inte uppfyller normen får aldrig visa vad hen kan, om man inte går med på att medicineras. Men gör man det förändras man, ens personlighet tvingas anpassa sig till normen och det sker inte utan en kostnad. Medicineras man blir man en en annan. Och den som säger att vi ska medicinera alla som har problem att passa in i normen (istället för bara dem som så önskar) ser på den som har en neuropsykiatrisk diagnos som en representant för de andra,avvikarna, de som skall korrigeras. Därigenom förvägrar samhället sig en rad möjligheter som man annars skulle kunna ta hjälp av och bygga något på. Neurodiversitet handlar inte om att föra autisters och ADHD-personers, (eller invandrare som drabbas på samma sätt) talan. Det handlar om att sluta tänka på människor som representanter för grupper, om all se individer och olika representanter för den mänsklighet som förenar oss alla.

ADHD-dagboken: Om vikten av självkännedom

Det är nu lite över ett och ett halvt år sedan som jag började förändra både mitt liv och inställningen till mig själv. Förändringen inleddes av en slump, men den hade förberetts länge. Och det är väl så det är med alla varaktiga förändringar. Först förbereder man sig mentalt och sedan följer allt det andra, inte sällan som ett resultat av slumpen.

Med åren har jag insett att jag är hyperkänslig, både för vad som händer inom mig och runt mig, liksom i samhället och världen. För att inte gå under tvingades jag tidigt i livet lära mig hantera svängningarna i humör, psykologisk status, hälsa och kulturell och social förändring. Det är och har varit en berg-och-dalbana och jag är idag tacksam för att backarna samt svängningarna inte är lika våldsamma som de var i unga år. Jag har med åren blivit mycket bättre på att lära mig vilka signaler som betyder något och bör tas i beaktande och vilka jag kan (och ofta bör) ignorera, men det är fortfarande något jag jobbar med. Riktigt tyst och stilla är det aldrig.

För ett och ett halvt år sedan, tidigt på hösten 2017, mådde jag inte alls bra. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag oroade mig för min egen hälsa lika mycket som för utvecklingen i vårt land, läget i världen och klimatet. Jag sov dåligt, hade problem med magen och kände mig stressad för minsta lilla. Jag åt regelbundet mediciner för att dämpa inflammationer, för att lindra värk, hindra förkylningar och minska magproblemen och förbygga astman. Jag tyckte nog att det var okej, jag hade vant mig vid att må dåligt och tänkte inte särskilt på det. Fast jag oroade mig allt mer och jag inser idag hur dåligt jag faktiskt mådde där och då.

Jag har alltid experimenterat med olika saker för att lära mig bli bättre på att hantera den jag är och hur jag fungerar och det var när jag läste en artikel om hälsovinsterna med resistent stärkelse och började äta rå potatis som förändringen av mitt liv inleddes. För jag märkte omgående en tydlig förändring. På bara några dagar lugnade magen och hela tarmsystemet ner sig. Hela jag lugnade bokstavligen ner mig, det var en MÄRKBAR förändring.

Senare på hösten köpte jag av en slump en bok om antiinflammatorisk mat som jag sträckläste under en tågresa mellan Stockholm och Göteborg. Det var som en helt ny värld öppnades upp för mig, en värld av nya, experimentella möjligheter. Jag slutade äta kött, främst av etiska skäl, och började äta mer grönsaker och bär. Jag la av helt med socker och drog ner på kolhydrater. Inte så att jag anammade någon speciell diet, men jag accepterade och förhöll mig till ett par nya principer ifråga om maten; framförallt MÅNGFALD. Jag slutade äta för min och den goda smaken i munnens skull och började fokusera på mikroberna som lever i tarmarna. Jag började lyssna på deras signaler och lever sedan dess allt mer i harmoni med bakterierna, vilket gjort att jag idag inte äter några antiinflammatoriska värktabletter, ingen magsårsmedicin och i princip använder jag varken förebyggande eller akut astmamedicin. Det är en markant skillnad. Jag har dessutom gått ner 10 kilo i vikt och är inte alls lika ofta förkyld.

Det finns ett före och ett efter att jag började äta potatismjöl uppblandat i vatten och lite äppelcidervinäger varje dag, för rå potatis är inte särskilt gott även om det gjorde gott för mig. Efter att jag la om kosten och kände mig allt bättre peppades jag att ändra fler saker. Ja sa till exempel upp mina dagstidningar och minskade mitt engagemang på sociala nätverk. Jag insåg att det inte var fler och tätare uppdateringar av nyheterna jag behövde, utan djupare analyser av samtiden. Det var är känns fortfarande som en befrielse att slippa matas med potentiellt oroande notiser om än det ena än det andra som jag förväntas vara intresserad av och istället läsa böcker om hälsa och forskning om kropp och själ, vilket är vad jag läser till morgonkaffet idag. Många böcker har det blivit, och mycket har jag lärt mig och kunnat integrerar i mitt nya liv.

I augusti förra året slutade jag äta gjuten och även om förändringen inte gick lika snabbt som när jag började äta resistent stärkelse märkte jag efter ungefär en månad en tydlig skillnad till det bättre. Det var som en ro spred sig i kroppen, som om intrycken minskade eller förändringshastigheten sjönk och topparna och dalarna slätades ut. För snart ett halvår sedan började jag meditera, vilket jag tänkt på väldigt länge och i perioder försökt experimentera med utan att riktigt veta något om det. Efter att jag börjat läsa lite mer systematiskt om motion, kost och mindfulness bestämde jag mig för att ge det ett år och sedan början av december mediterar jag en halvtimme varje dag. Redan efter en vecka kände jag stor skillnad, sedan har det gått i vågor. Innan sommaren ska jag göra en halvtidsutvärdering, men jag känner att det hjälper mig bli mer balanserad och stresstålig, mer närvarande och lugn. Inte bara när jag mediterar utan framförallt i vardagen och på jobbet.

Jag är ingen sökare, jag är en nyfiken upptäckare. Jag vill må bra och jag vill lära mig förstå både mig själv och min omgivning. Att jag blev forskare är ingen slump, det känns allt mer som en nödvändighet. Det var antingen det eller undergången, känns det som idag. Det jag söker är självkännedom men det jag får är kunskap om livet. Därför engagerar jag mig så i utbildningsfrågor, för jag ser självkännedom som nyckeln till både hälsa och hållbarhet. Känner man inte sig själv och är man inte nöjd med den man är kan och kommer man aldrig att kunna lyfta blicken för att se sina medmänniskor i ögonen och upptäcka att de, oavsett varifrån de kommer och hur de ser ut också är människor med önskningar, farhågor och rättigheter. Vi är alla del av livet på jorden och är alla beroende av både varandra och mikroberna som var här LÅNGT före oss.

Människa blir man tillsammans och hälsa är resultatet av samverkan, skulle man kunna sammanfatta det jag lärt mig hittills.

ADHD-dagboken: Om året då allt vände

2018 utgör ett slags vattendelare i mitt liv. Det är kanske en överdrift att säga att det varit året då allt vände, men för mig personligen har året inneburit en rad förändringar till det positiva.  Förändringarna jag vill skriva om under denna npf-rubrik handlar om kroppen, som naturligtvis inte är isolerad från den komplexa helhet som allt och alla både påverkar och påverkas av. När jag så här vid slutet av året stannar upp, tänker efter och jämför hur det är med hur det var vid slutet av 2017 inser jag hur stor skillnad det är.

Förändringen började under hösten 2017 med att jag testade att försöka få in mig resistent stärkelse. Genom åren har jag experimenterat med massor av olika kost- och hälsoråd, men inget har gett upphov till några tydliga effekter. Och hade kroppen inte svarat som den gjorde, omgående och till det positiva, hade jag kanske inte sökt mig vidare. Idag inser jag hur dåligt jag faktiskt mådde och hur lätt det är att vänja sig vid att inte sova, att dras med ständiga småförkylningar och ett obalanserat psyke som går i spinn för minsta lilla antydan om något. För att inte tala om stressen och känslan av att vara jagad och aldrig ha tid. Bara en vecka efter att jag började åta en rå potatis om dagen märkte jag skillnad; jag som bättre och tarmproblemen klingade av. Det gav blodad tand och när jag efter ett tag gick över till att inta den resistenta stärkelsen genom att blanda potatismjöl i vatten med äppelcidervinäger har det blivit en daglig vana jag inte vill vara utan. En mage i balans är förutsättningen för så mycket annat, för tanke- och analysförmågan och för sömnen, stresståligheten och välbefinnandet.

Det var i september jag började lägga om kosten. Under hösten mognade beslutet att inte bara dra ner på utan definitivt sluta äta kött, vilket jag funderat på länge. Fast det som utgör den verkliga vattendelaren är en bok om tarmflorans betydelse för hälsa och psyke. Jag sträckläste den på tåget mellan Stockholm och Göteborg i november och sedan dess har jag läst minst 20 böcker till på temat. Det kommer hela tiden nya böcker som bygger på den senaste forskningen på området, vilket formligen exploderat sedan 2010. För mig som alltid tänkt på tillvaron och kroppen som komplexa, relationella tillblivelseprocesser var det enkelt att ta till mig tankarna på kroppen som en föränderlig helhet och intellektet och känslorna som resultatet av samspel mellan en lång rad olika faktorer. Idag ser mitt förhållande till mat helt annorlunda ut än för ett år sedan. Jag äter lika mycket för att bli mätt som för att mata mina tarmbakterier. Jag får ofta höra att det jag äter ser äckligt ut och har vant mig vid höjda ögonbryn och frågor. Förr njöt jag av smaken i munnen och mådde sedan dåligt i magen och kroppen. Idag värdesätter jag det kroppsliga och psykiska välbefinnande jag njuter av hela dygnet framför kicken som snabba kolhydrater ger.

Under de första månaderna av 2017 gick jag mer systematiskt tillväga. Jag slutade äta socker helt och drog ner drastiskt på kolhydrater. Jag ökade intaget av bönor och försökte äta så många olika gröna blad och växter som möjligt. Framförallt fokuserar jag på mångfald och på att se till att få i mig så mycket olika saker som möjligt. Valnötter försöker jag äta en näve om dagen och förbrukningen av olivolja har ökat betydligt.  Det jag stoppar i mig är som sagt inte alltid en fest för ögat, men så fort jag svalt maten känner jag hur bra den är för mig och min kropp och den känslan varar hela dagen. Under våren märkte jag hur hälsan och psyket stabiliserades allt mer. Jag sa upp mina prenumerationer på DN och SvD och drog ner på aktiviteterna på sociala nätverk. Svårt att säga vad som beror på vad men min stresstålighet förbättrades betydligt, dels av att magen var i balans, dels av att konsumtionen av potentiellt oroande nyheter hölls på ett minimum. Den kraftigt förbättrade sömnen bidrog naturligtvis också. I början av året drabbades jag av återkommande dippar av vemod, troligen beroende på att jag hade hade tid och ork att känna efter och för att jag insåg hur länge jag gått och mått dåligt. Varför tog jag inte tag i problemen tidigare? Fast det tjänar ingenting till att tänka så. Idag fokuserar jag på hur bra jag mår och hur relativt små förändringar (i det stora hela) kunde leda till så dramatiska förbättringar. Jag är enormt tacksam för att ha fått livet tillbaka och därför delar jag med mig av upplevelserna, inte för att missionera utan för att inspirera. Ingen av förändringarna jag genomfört är förenad med några kända risker, så det är absolut värt att testa. Jag tror dock det är väldigt individuellt vad som fungerar och vilka effekterna blir; det beror lika mycket på genetik, personlighet och livssituation.

Två förändringar till har jag genomfört under hösten, som bidragit ytterligare till välbefinnandet. I augusti slutade jag äta gluten och i november började jag meditera. Jag har svårt att se vad jag mer skulle kunna ändra på, men det är en öppen fråga. Jag är nyfiken av mig och till dels handlar allt som jag skrivit om hittills om att jag läst in mig på nya områden. När jag slutade läsa dagstidningarna fick jag tid över och det ena leder till det andra, och bara känslan av att fördjupa och vidga sina kunskaper är mödan värd. Kunskaperna jag får finner jag i helheten, för det finns inga entydiga svar på den här typen av frågor och olika studier säger olika saker. Jag ser det som en lärprocess och kommer inte att slå mig till ro, upptäcktsresan fortsätter under 2019.

Då jag är kritsikt skolad tänker jag hela tiden på att känslan av förändring kan vara placebo, att det handlar om psykologi, men följande lista på empiriskt belagda förändringar under året som gått talar sitt tydliga språk: Jag använder i princip inte astmamedicin längre, varken förebyggande eller akut. Jag sover mycket bättre, är mycket mindre förkyld och har slutat blöda från tandköttet. Mina återkommande bihåleinflammationer är ett minne blott. Stresståligheten har ökat dramatiskt och jag har inte ont i ryggen längre. Oavsett vad det beror på skulle ingenting kunna få mig att återgå till min tidigare livsstil; jag har som sagt fått livet och framtidstron tillbaka och när dagarna inte fylls av oro inför framtiden får jag mer tid över för att träna, läsa och skriva.

Med dessa ord önskar jag alla en god hälsa, ett fint liv och ett riktigt Gott Nytt År!

ADHD-dagboken: Om våndan av att ständigt omvärdera

Att ständigt värdera det som händer inom och utanför en själv, att aldrig kunna slå sig till ro, har både för- och nackdelar. Det är en urkraft som det tagit mig hela livet att lära mig förstå och hantera, till viss del i alla fall. Med åren har den där kraften mattats av något. Det har underlättat framväxten av förståelse eftersom det blivit lättare att skilja det ena från det andra; utifrån kommande stimuli från signaler som kommer inifrån, till exempel. Om man som jag har svårt att sortera intryck och ständigt bombarderas av signaler som måste tolkas är det lätt att ge upp, därför är jag så oerhört tacksam för att jag kunnat vända det till en fördel. Det har kostat på, men jag har klarat mig hit och det är nu jag lever så det har varit värt det.

Jag kastades ut i livet och ett samhälle, en kultur, jag överhuvudtaget inte förstod. Det var bara kaos och ett myller av intryck. Bokstäver som hoppade, ord som inte stavades som jag trodde och ständiga påminnelser om att jag gjorde fel och var fel. Omgivningen såg att jag var annorlunda, men hur skulle jag kunna veta det? När jag tänker tillbaka på min barndom och uppväxt minns jag framförallt alla de där frågorna, allt jag inte kunde förstå. Och det är jag tacksam för; frågorna har liksom föregått kunskaperna jag skaffat mig och allt eftersom har pusselbitar fallit på plats. Antalet obesvarade frågor är färre idag, men jag vägrar ge upp frågandet. Även om det kostar på att ständigt omvärdera och aldrig slå sig till ro och njuta frukterna av det jag uppnått, är det värt det. Kunskaperna och insikterna jag ständigt skaffar mig är alltid preliminära, på samma sätt som jag och kulturen och samhället. Att vara annorlunda och tvingas leva och verka i marginalen kan vara plågsamt, men eftersom det aldrig funnits något alternativ för mig var jag tidigt i livet tvungen att acceptera eller gå under.

Mobbarna i skolan och alla ifrågasättare och tillrättavisare jag mött på min resa genom livet fick inte rätt. De gav mig ett grundmurat dåligt självförtroende, men när jag upptäckte att det är självkänslan som avgör hur man mår, var det en förlösande insikt. Kanske finns det ingen skillnad, kanske är det samma sak rent språkligt? Fast jag ser en tydlig skillnad mellan det jag känner igen och tvingas hantera som ett dåligt självförtroende och det jag upplever som en god självkänsla. Att ha ett dåligt självförtroende tvingar en att ständigt omvärdera allt; sina egna kunskaper och andras, sina egna förmågor och andras, men även andras syn på och tankar om en. Det har gjort mig ödmjuk, och det är jag tacksam för. Hybris är kanske skönt för stunden, men det går inte att bygga ett långt och innehållsrikt liv genom att jaga den känslan vilket förr eller senare leder till besvikelse. Jag började min bana som besviken och förvirrad, fylld av frågor. Jag lät eller tvingades låta livet drabba mig och lärde mig efterhand hantera det. Idag och särskilt sedan jag kommit till insikt om att jag lärt mig tycka om mig själv, efter att jag insett att det dels går att kontrollera självkänslan, dels hantera självförtroendet, förfogar jag över redskap som kan användas för att ta kontroll över livet.

Det kostar på, men liksom ett hårt pass på gymmet måste man ge något för att få något. Jag har den hårda vägen insett att andras synpunkter på det jag säger och gör lär mig massor om kulturen vi alla lever i och skapar tillsammans. Det var när jag lärde mig skilja mellan självförtroende och självkänsla som den insikten växte fram. Synpunkterna säger ingenting om mig som person och låter inte frågorna, de höjda ögonbrynen eller uppspärrade ögonen påverka min SJÄLVKÄNSLA. Jag odlar och vårdar dock mitt dåliga självförtroende och lyssnar alltid. Det gör mig lyhörd och ödmjuk. Människa blir man tillsammans med andra, på gott och ont. Jag tror inte att jag vet eller har rätt. Tyvärr trodde jag att alla andra och särskilt mobbarna, ifrågasättarna och tillrättavisarna visste. Länge gick jag genom livet, övertygad om att de hade rätt och jag hade fel. Idag vet jag att ingen har rätt, men att tiden förr eller senare visar vad som fungerar och att tålamod och uthållighet är något av det viktigaste man kan utrusta sig med.

Att blogga är att utsätta sig för kritik. Och eftersom jag skriver oreserverat och snarare fångar tankar i flykten än tänker efter före bildar sig människor olika uppfattningar om mig. Kommentarerna på det jag skriver och bemötandet av det jag säger gör mig ibland fortfarande ledsen, men eftersom jag idag har en god självkänsla kan jag ta det; särskilt som jag lär mig massor på det. Jag är inte bekväm med beröm och vill inte bli beundrad. Jag lever för att lära och skriver och av den anledningen. Inspirationen går i vågor, men jag har alltid vetat att jag är uthållig och kan vänta på belöningen som jag vet finns där framme någonstans. Antingen i form av uppskattning eller i form av kunskap och förståelse. Kritiken tvingar en att tänka till och kan man bara skilja mellan självförtroende och självkänsla kan egenskapen att inte kunna sortera intryck eller hålla fokus på en sak länge och den nödvändiga omvärderingen av allt, vändas till en fördel och utvecklas till en förmåga som hjälper en att hantera den man är.

Jag är idag tacksam för den jag är och allt jag lärt mig, för den grundmurade självkänslan och det dåliga självförtroende som jag odlar eftersom det ger mig mer kunskaper om livet och kulturen jag forskar om än en falsk föreställning om att jag kan och har kontroll. Jag är en följare och en iakttagare och min kropp är ett redskap. Det har kostat på, men jag ser det som en investering och idag lever jag gott på räntan.

ADHD-dagboken: om detta att börja om på nytt varje dag

Här tänkte jag reflektera över mina problem med allt som måste automatiseras. Sådan kunskap och sådana färdigheter har jag alltid haft svårt för. På ont och gott går jag i princip aldrig på autopilot, det är både en välsignelse och en förbannelse. I grundskolan och långt fram i livet, innan jag lärde mig förstå och hantera den jag är, var det ett helvete som jag ständigt brottades med. Vad var det för fel på mig; varför kan inte jag det andra kan? Jag fastnade där och såg bara allt jag hade problem med, allt jag inte kunde. När jag jämförde mig med andra, vilket jag ständigt gjorde, tvingades jag acceptera att jag var sämre, vilket ledde till ett internaliserat, livslångt, dåligt självförtroende. Välsignelsen, om man nu kan tala om detta i sådana termer, är att jag idag, när jag lärt mig förstå och har blivit bättre på att hantera den jag är, kan dra nytta av egenskapen. Och när jag med stöd i insikten idag jämför mig med andra är det inte alls självklart att jag är förloraren, vilket gett mig en självkänsla och ett inre lugn som hjälper mig att bli bättre på att hantera den jag är. Äntligen har den onda cirkeln brutits och ersatts med en god, vilket jag är oerhört tacksam för men aldrig kommer att ta för givet eftersom minnena av det som varit inte kommer att försvinna så länge jag lever.

Det har varit en jobbig resa, och först nu, efter att jag fyllt 50 kan jag börja ta mig an livet på någorlunda samma sätt som jag föreställer mig att den som inte är och fungerar som jag har kunnat sedan barnsben och därför vant sig vid att ta för givet. Sent kan man tycka och det skulle kunna leda till bitterhet. Fast jag har alltid tänkt att det nu jag lever, också det på gott och ont eftersom det i tider av vanmakt lett till uppmärksamhet på problem. Idag lever jag dock med känslan av att ha fått ett liv tillbaka som jag tidigare egentligen bara drömt om. Jag ser framtiden an med tillförsikt och kan skörda frukterna av alla tidigare vedermödor. Äntligen! Min smala lycka är kanske att jag inte har fallenhet för bitterhet, fast egentligen handlar det nog om insikten om att det inte hade kunnat vara på något annat sätt, varken nu eller då; så hur skulle jag kunna vara bitter? Jag har lärt mig den hårda vägen att acceptera det jag måste och försöka förändra det jag kan. Jag har inte alltid varit det, men idag är jag tacksam för den jag är och för att jag fungerar som jag gör. Därför skriver jag denna bloggpost, för att dela med och hjälpa andra att komma till liknande insikter om sig själva.

Vad är det jag har problem med? Det första som kommer upp är något jag brottats med hela livet: matematik och frågor där svaren är givna eller problem som bara kan lösas på ett enda sätt. När jag ställs inför något sådant är det som en mental rullgardin dras ner. Jag kan inte uppbåda energi för att försöka. Jag fixar det jag måste och har klarat mig hittills, men det är en kamp. Frågor utan givna svar däremot, problem med olika lösningar och orientering utan karta i okänd terräng däremot triggar mitt intresse, väcker lusten att lära och ger mig energi. Där kan jag dra nytta av mina egenskaper och hur jag fungerar; där kommer jag till min rätt och kan visa för andra att jag har ett värde. Jag är inte rationell, men tror inte jag ljuger om jag säger att jag är intellektuell.

Livet är ändå ingen dans på rosor. Det är inte så att jag knäckt något slags kod och nu kan leva som alla andra. Jag tillhör en minoritet och befinner mig på marginalen av den allt smalare normalkurvan. Samhället är inte anpassat efter mig, och ju hårdare kraven på prestation blir desto mer måste jag kämpa för att inte halka efter. Vardagen är en kamp mot paniken över alla koder och lösenord som man måste lära sig utantill och dessutom hantera på olika plattformar. Om de inte ständigt byttes hade problemet varit litet, men idag blir det bara fler och fler koder, plattformar och system som ska hanteras, och alla har sina olika säkerhetslösningar. För att vara säker sägs det att man måste ha lösenord som inte betyder något och att dessa ska ändras hela tiden. Jag förställer mig att ingen är bekväm med detta, i alla fall ingen människa som står i kontakt med sina känslor och som är levande. Därför kan man undra varför vi accepterar det och varför vi gjort maskinerna till norm. Det är inte bara jag som är ett offer här, förr eller senare drabbas alla. Se mig och andra i samma situation som ett slags kulturella seismografer som känner av strömningarna och anar vad som ligger i farans riktning. Jag säger inte att jag vet, jag är ingen siare; jag har bara ADHD och försöker visa att jag inte är sjuk eller handikappad; bara annorlunda och inte nödvändigtvis sämre.

Alla administrativa system som också ändras och som ser olika ut i olika sammanhang. Det är som att leva i ständig transit, som flykting i sin egen vardag. Min smala lycka är att jag tvingats utveckla kompetens att börja varje dag som den vore den första, vilket som sagt är både en välsignelse och ett helvete. Jag ser dock att andra också har problem. Även den som är bra på automatisering och som lätt anpassar sig till nya system tvingas lägga allt mer tid på detta, vilket gör att det finns mindre tid för annat. Jag ser med sorg och bedrövelse på hur akademin allt snabbare och allt tydligare avintellektualiseras och allt mer rationaliseras och automatiseras i jakten på prestation och effektivisering. Är det verkligen så vi vill ha det? Jag har funnit min plats och hanterar vardagen, det är inte för min egen skull jag engagerar mig i skolfrågor och värnar kunskapen, inte primärt och inte egentligen, men självklar handlar det om detta också. Jag värnar bildningen och humaniora, vishet och intellektuell utveckling samt tid att tänka och marginaler för att det gynnar alla, inte för att försöka anpassa samhället efter den jag är och hur jag fungerar.

En bredare, mer inkluderande och förstående samhällsnorm är till gagn för hela samhället och alla medborgare, inte bara för oss som är annorlunda och som lever i marginalen. Tänk efter. Var kritisk. Du är kanske bra på automatisering, men det är bara i jämförelse med andra människor. I relation till en maskin är du lika marginaliserad som jag är i relation till dig och den norm vi alla har att förhålla oss till. Om vi inte gör något, sätter foten och stannar upp för att reflektera över vart vi är på väg finns en uppenbar risk att inte bara den som har en neuropsykiatrisk diagnos tvingas inse att hen är marginaliserad. Om maskinerna görs till norm sitter vi snart alla i samma rangliga båt och kämpar för överlevnaden i ett stormigt hav; riskerar vi snart alla att bli flyktingar i vår egen tillvaro.