Det faktum att majoriteten av de beslut som människor tar INTE leder till katastrofala konsekvenser, i alla fall inte på kort sikt, är ett av mänsklighetens största problem. Det ger nämligen sken av att riskerna är mindre än många tror. Och eftersom många av besluten som tas initialt leder till positiva effekter etableras vanor som kan vara svåra att bryta sedan när problemen visar sig, både på individuell och kollektiv nivå. Tänk till exempel på rökning vars risker visar sig först när ett beroende etablerat sig. Eller realisationer, som börjar som ett undantag men som snart blir det nya normala – för att peka på ett helt annat femomen med helt andra effekter men som utgår från samma grundproblem. En annan sida av problemet är att det leder till att beslut som skulle kunna leda till något gott aldrig tas på grund av att många positiva effekter, kanske de flesta och viktigaste, också visar sig först på sikt. Konditionsträning är sådant ett exempel.
Det är inte helt enkelt att förklara vad jag menar men jag hoppas att det framgår att problemet jag vill peka på både handlar om vad man riskerar att råka ut för genom att ignorera det faktum att negativa effekter ofta visar sig med fördröjning, och vad man går miste om genom att aldrig ge det en chans. Ytterst handlar problemet om allt det vi människor förvägrar oss själva genom att tänka kortsiktigt och okritiskt. För att kunna komma tillrätta med problemet är det helt avgörande att man förstår att det är ett komplext problem som förvärras av att vår hjärna fungerar som den gör. Just det är lite enklare att förklara, eller jag tror i alla fall att det är lätt att förstå vad som händer när det jag skrivit om ovan kopplas ihop med fallenheten att antingen förneka problem eller skylla dem på andra, vilket idag präglar mycket av politiken som förs, dels eftersom det finns efterfrågan på den, dels eftersom det saknas kunskap om problemen (eller för att de förnekas). Svårigheten att koppla ihop problemens orsak med dess verkan gör det även lätt att söka efter lösningar på fel ställen, vilket ytterligare förvärrar problemet.
Som forskare respekterar och följer jag kunskapen, inget annat. Jag kan därför bara använda ord och tankar för att övertyga. Och mitt budskap bär sällan på löften om lycka och framgång, i alla fall inte på kort sikt. Eftersom vi lever i en värld fylld av karismatiska individer som bekräftar människor fördomar och hävdar att problemet antingen inte existerar eller beror på någon annan blir det svårt att nå ut med kunskapen. Många väljer eller luras att lyssna på populister och gurus istället för att stanna upp, analysera situationen, sätta sig in i kunskapsläget och ta ett långsiktigt hållbart beslut, och sedan vara öppen för att revidera dessa. Okunskapen om hur lätt det är att falla i den här typen av kognitiva fällor och hur ofta man faktiskt begår misstag av det här slaget gör det förfärande lätt att fastna i en destruktiv loop, både som individ och samhälle.
Jag vet inte om det är därför, men jag konstaterar att vi idag lever i en tid av förnekelse, suboptimering, bortförklaringar och anklagelser riktade mot mer eller mindre tydliga grupper av människor som anses vara annorlunda än majoriteten, vilket både leder till att problemen förvärras och till att handlingar som skulle kunna minska eller eliminera problemen bortträngs eller skjuts på framtiden. Egenheterna och tendenserna som jag resonerar om här är djupt mänskliga och bör därför inte ses som något problem som ska lösas. Jag vill istället se det som att det handlar om förutsättningar för förändring som man behöver göra sig medveten om, bygga upp förståelse för, samt förhålla sig till. Det jag vill säga är att det inte finns någon enkel lösning, och att den insikten ökar chansen till att man både som individ och samhälle ska kunna ta beslut och utveckla vanor som på sikt leder till att det blir bra för en själv och för andra.
Kunskap är ingen enkel lösning, men vetande utgör en helt central del av alla långsiktigt hållbara strategier. Och grundläggande kunskaper om hur den mänskliga kognitionen fungerar, både enskilt och i grupp, är något av det viktigaste man kan skaffa sig, både som individ och kollektiv. Men eftersom kunskap bara är makt i ett samhälle där vetenskapens (många gånger ganska osäkra och otydliga) resultat respekteras, räcker det inte att man bedriver studier på egen hand, det är alltid den kollektiva nivån av insikt och kunnande som räknas. Alla som vill leva i ett fungerande och långsiktigt hållbart samhälle har därför ett gemensamt ansvar för att vi får en skola som fungerar, vilket krävs för att den högre utbildningen (där framtidens ledare och forskare fostras) ska kunna sägas vara högre. Och det behöver den vara om det ska finnas någon mening med den.
Fallenheten att söka efter syndabockar. Underlåtenheten att ta ansvar, och vägran att försöka förstå hur allt och alla hänger ihop, är grunden till många av samtidens största och allvarligaste problem som förvärras av ignorans och det informerade ointresse som sprider sig idag. Den väg som mänskligheten slagit in på just nu leder mot undergången. Hårdare straff, försämrad A-kassa, klimatmål som skjuts på framtiden, "effektiviseringar", sänkt skatt för de rika och ökade försvarsanslag, är exempel på den underliggande sjukdomen, inte lösningen på problemen. Det är oss själva och våra önskningar vi behöver göra upp med, inte någon eller något annat. Både problemen och lösningarna kommer nämligen inifrån och uppstår mellan oss människor.
