Ett slags eftervalsanalys

All förändring börjar i tanken, ofta som svar på en smygande aning om att allt inte är eller fungerar som det ska. Och i takt med att indikationerna på att något är fel blir fler och fler växer insikten om behovet av nytänkande fram. Kanske är vi inte där riktigt än, men mycket talar för att tiden är mogen för det perspektivskifte som är förutsättningen för att det stora flertalet ska se och förstå att problemen som samtiden kämpar med i hög grad bottnar i fasthållandet vid gamla metoder och tankesätt. Det ledet i förändringsprocessen är det svåraste. Men när paradigmskiftet väl är ett faktum (det är inget som någon kan tvinga fram) ser allt annorlunda ut även om inget förändrats på ytan, och då kan mänsklighetens inneboende kreativitet förlösas.

Det är den känslan jag får här efter valet, att vi befinner oss i en brytningstid och att framtiden är mer öppen och osäker än på länge. Tecknen på att de lösningar och tankesätt som vi har tillgång till inte längre fungerar – och ibland till och med bidrar till att förvärra problemen som de utvecklats för att lösa – blir allt svårare att ignorera. Allt talar dessutom för att det blir (ännu en) turbulent mandatperiod, vilket jag tror delvis beror på det faktum att vi människor har svårt att släppa taget om det som varit. Och visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye skrev. Fortsätter vi på den inslagna vägen blir det dock svårare och ännu mer smärtsamt att ta tag i och försöka komma tillrätta med problemen längre fram.

När jag så här i efterhand tänker på SVTs valvaka, vilket var en osedvanligt rörig och dödstråkig tillställning, trots att valutgången var rafflande jämn, stärks jag i övertygelsen om att vi står vid ett avgörande vägskäl. Jag säger inte att jag vet att det kommer att bli så, men för mig representerar det som hände under valvakan ett slags paradigmskifte. Ögonblicket när allt förändrades var utdraget, och det utspelade sig mellan presentationen av resultatet av den stora valundersökningen och den så kallade superprognosen.

Fram till klockan åtta på valnatten var allt som vanligt. Sedan hände något. Experten som ansvarar för Valu påstod självsäkert och med hänvisning till resultatet av undersökningen att det stod klart att det blir ett regeringsskifte eftersom skillnaden mellan blocken var så stor. Argumentet han lutade sig mot var att undersökningen var gedigen och att man tagit höjd för en hög andel förtidsröster och andra eventualiteter. Men när man lite senare presenterade superprognosen som byggde på räknade röster och den visade att valet skulle komma att bli ett av de jämnaste i historien var det plågsamt att se förtvivlan i blicken på forskaren. Sen var det som att alla famlade i blindo och man började rastlöst flacka mellan de olika partiernas valvakor.

Utvecklingen under kvällen indikerar, i alla fall för mig, att det ligger något i det jag länge talat om och försökt visa på; att det alltid är verkligheten som gäller inom forskningen, aldrig kartan. Det missvisande resultatet av Valu berodde inte på problem med metoden eller den data som analyserats, utan på att vetenskapen aldrig kan upprätta en direktrelation med verkligheten. Litar vi blint på forskningen finns därför en risk att den leder oss fel, vilket blev smärtsamt tydligt på TV under valvakan. Och lösningen på det problemet är varken relativism eller bättre metoder, utan ett mer ödmjukt förhållningssätt till forskningen och dess resultat.

När jag fortfarande var anställd på Högskolan Väst kämpade jag för att få gehör för de där tankarna, men tiden var uppenbarligen inte mogen, så ledningen valde att försvara rådande paradigm genom att skjuta budbäraren och göra sig av med mig istället för att reflektera över rimligheten i det jag försökte peka på. Jag hävdar inte att jag visste att det skulle bli som det blev på valnatten, men den som vill kan läsa böckerna jag publicerat och texterna som finns på nätet, där jag reflekterar över det traditionella vetenskapliga tänkandets brist på ödmjukhet inför framtidens öppenhet och framstående forskares ignoranta inställning till olika typer av bias.

Förhoppningsvis hjälper det jämna valresultatet oss alla att inse behovet av samverkan och nytänkande. Det borde bli lättare att få gehör för tanken att konfrontation och polarisering är ett symptom på sjukdomen, inte medicinen. Chansen att vi går in i en tid präglad av mer samsyn och bättre förståelse för att det inte finns några enkla lösningar eller tydliga alternativ att debattera med livet som insats har åtminstone ökat. Om vårt land inte ska gå sönder behöver vi förstå och acceptera att oavsett vad man röstar på så är det alltid mer som förenar än skiljer oss människor åt. Vägen fram kommer alltid att vara kantad av problem, men om väljarkåren inser att den inte består av lojala supportrar till två lag som ogillar varandra, blir det lättare att komma överens och hitta konstruktiva lösningar. 

Den absolut viktigaste frågan nu är kunskapen, och den handlar heller inte om antingen eller, rätt eller fel; utan om förståelse för att vetande är något som uppstår och förändras mellan verkligheten och forskningens resultat. Ska skolan kunna rusta befolkningen i vårt land för den allt mer osäkra framtid vi går till mötes är det ödmjukhet inför det faktum att ingen kan veta säkert vad som är sant eller falskt som behövs; inte mer fakta, bättre metoder och ökad tvärsäkerhet. I avsaknad av förståelse för allt det vi inte vet något om och utan respekt för hur svårt det är att nå säker kunskap, blir först skolan och sedan samhället allt mer polariserat och fördummat.

Nu efter valet är det upp till bevis. Om indignationen och upprördheten över Sveriges resultat i Pisa-undersökningen lägger sig och politikerna börjar leta efter något annat att uppröras över kommer problemen i Sverige aldrig att ta slut. Det blir så när skolfrågan kidnappas av ett parti och använder den som ett slagträ i debatten. Eftersom demokratin är lika beroende av kunskapen som kunskapen är av demokratin – och inte minst på grund av att Sverige och alla andra länder, (liksom mänskligheten och livet på jorden) – behöver båda för att överleva, måste alla partier i riksdagen hjälpas åt för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för lärarna att skapa så bra förutsättningar som möjligt för eleverna att lära. Annars kan den högre utbildningen inte fungera. Och då kommer framtidens forskning inte att kunna ge oss de förklaringar och den förståelse för världen vi lever i som vi alla behöver.

På samma sätt som kulturen är komplex är kunskapen aldrig entydig. Därför är samtal, respekt för olikhet, ödmjukhet, öppenhet och mångfald så viktigt. Viktigast av allt är dock att människor kan få utlopp för sin kreativitet utan att vara rädda för att bli utsatta för repressalier om resultatet av det nytänkande som kreativiteten ger upphov till inte ligger i linje med den allmänna uppfattningen.

Så formas vår värld

Om fyra år är det val igen, men långt viktigare för samhällsutvecklingen är det som händer i våra huvuden och mellan oss människor i vardagen. Det är nämligen där som framtiden skapas, i realtid. Har man inte reflekterat över (den filosofiska) frågan om hur förändring fungerar, är det lätt att få för sig att vägen in i framtiden är linjär och möjlig att målstyra, antingen av demokratiskt valda politiker som lockar väljare med olika typer av löften eller av ledare med suverän makt. Den där övertygelsen är så pass stark och spridd att den uppfattas som en sanning, vilket gör det svårt att diskutera förändring på ett vetenskapligt sätt, men jag ska här göra ett försök.

Putin och Trump har makten att starta krig och kan ta beslut som påverkar livet för väldigt många människor på jorden, därför ser det ut som att de kontrollerar framtiden. Och eftersom vi människor inte tycker om osäkerhet är det problematiskt nog många som tror att diktar är en lämplig lösning och som därför lockas av och vill liera sig med totalitära ledare. Fast den makt som människor som befinner sig i toppen av olika hierarkier ser ut att ha är bara en illusion, för om folket går samman har varken kungar, presidenter eller diktatorer något att sätta emot, vilket bevisats gång på gång i historien. Makt är nämligen rationell och utspelar sig i mellanrummen.

Techbolagens ägare – som kontrollerar algoritmerna som idag inte bara tar över allt fler uppgifter i arbetslivet och vardagen, utan även allt mer av vårt tänkande och skapande – har långt mer makt över vägen in i framtiden än någon annan ledare. Deras makt över framtiden är mycket större än Putin, Erdogan eller någon annan diktator. Vi tänker nämligen inte på hur mycket våra liv och vårt sätt att tänka påverkas av digitaliseringen. Och vi har varken tid eller ork att bry oss om hur mycket personliga uppgifter vi skänker bort helt gratis genom att använda verktygen som ingenting kostar eftersom användarna inte är kunder utan varan som säljs. Oavsett hur mycket makt någon enskild har över utvecklingen är och förblir dock slumpen en faktor som man alltid måste räkna med, även den aldrig går att räkna på.

Trots att antalet chefer ökar och allt fler känner sig allt mer maktlösa har vi människor ganska stort inflytande över framtiden och formandet av vår värld. Som individer har vi ingen makt, men vi är alla del av det kollektiv som mänskligheten utgör. Och även om ingen enskild kan kontrollera den dynamiska helheten påverkar den utfallet av kulturens tillblivelse på följande sätt. Framtiden realiseras mellan oss alla och förändringens riktning påverkas av den dynamiskt föränderliga summan av allas tankar och handlingar. Tillsammans kan vi med andra ord förändra långt mer än vi tror, av det enkla och självklara skälet att det är så det fungerar och alltid har fungerat. Det "enda" som krävs är att vi först accepterar att det är så här världen förändras och sedan gemensamt utvecklar en samsyn om vad som kännetecknar ett gott liv, vilket visat sig vara relativt enkelt. Det jag försöker säga är att det spelar roll hur vi tänker och vad vi gör, men också vad vi inte tänker på och vad vi väljer att låta bli att göra.

Man brukar säga att man ska akta sig för att önska sig saker, för risken är att önskningarna slår in. Det där visdomsordet går på tvärs mot villfarelsen att vi människor alltid vet vårt eget bästa, vilket vi bevisligen inte gör. Det som är bra för oss i stunden eller i närtid är inte nödvändigtvis det som är bra för oss på sikt. Och det jag vill ha, oavsett om det är bra eller dåligt för mig, kan mycket väl vara dåligt för någon annan, direkt eller indirekt. Poängen är att varje tanke och handling räknas.

Under min uppväxt på 1970-talet drömde det stora flertalet i min generation om att arbeta i yrken där det fanns plats för många (som polis, läkare, brandman, lokförare, sjuksköterska, till exempel), vilket var drömmar som i hög grad också realiserades även om en del blev besvikna och bytte bana senare i livet. Dagens unga drömmer i förfärande hög grad om att bli det som är möjligt bara för ett ytterst litet fåtal, vilket oundvikligen leder till kollektiv besvikelse. Alla kan per definition inte bli fotbollsproffs, miljardärer eller YouTuber med massor av följare. När majoriteten tänker och agerar så får vi ett samhälle som allt mer liknar Postkodlotteriet, där det regnar pengar över ett lyckligt fåtal som sedan uppmärksammas, äras och tilldelas makt. Medan resten av befolkningen fogar sig och finner tröst i drömmen om att en dag själva bli rika, berömda och mäktiga.

När många drömmer om att bli ekonomiskt oberoende eller nå individuella framgångar betyder det att antalet människor som bryr sig om det som är gemensamt, som miljön och demokratin till exempel minskar. Och det försvagar demokratin och löser upp samhället som alla ytterst är beroende av för att överhuvudtaget kunna nå framgång. Kunskapen fungerar på samma sätt, och eftersom demokratin och den allmänna nivån av vetande utgör varandras ömsesidiga förutsättningar borde de allt tydligare tecknen på sjunkande kunskap och bristande förståelse för demokratins möjligheter och brister oroa fler än vad som är fallet idag.

Här i veckan kom resultatet av Pisa-undersökningen, som visade att Sveriges (tillsammans med många andra länder) kunskapsresultat faller. Reaktionerna på det undersökningen visar är talande för hur vi ser på formandet av framtiden. Omgående tog politikerna som är mitt uppe i en infekterad valrörelse tillfället i akt att dels peka på sitt eget partis retoriskt tacksamma och därför enkla lösningar, dels skylla problemen på övriga partier och tidigare regeringar. I såväl ord som handling blottar våra folkvalda med andra ord, inte bara vidden av sin egen okunskap utan dessutom avsaknaden av intresse för vilken framtid som de är med om att forma genom att försöka lösa ett komplext problem som landets kunskapsutveckling med hjälp av mer eller mindre populistiska "lösningar" och inkompatibla lösningar. Jag har ingen lösning på problemen som vi alla står inför, men jag vet en hel del om problemets karaktär och hur förändring fungerar. Och kunskapen om det är en viktig nyckel till framgång i arbetet med att bygga en långsiktigt hållbar framtid. Jag menar att det viktiga är att förstå att lösningen inte finns där ute, den går inte att upptäcka. En hållbar väg in i framtiden skapas i möten mellan oss människor, alltså i vardagen när vi är fullt upptagna med att få ihop livspusslet.

Utan förståelse för vad kunskap är för något och hur lärande faktiskt fungerar blir slagord som "från skärm till pärm" eller "lugn och ro i klassrummet" tomma former vars enda funktion är att locka väljare att rösta på ett parti, som för att överhuvudtaget ha en chans att realisera sina löften måste ingå i en regering vars övriga företrädare lovat sina väljare att bygga kärnkraft, satsa på försvaret, stoppa invandringen och sänka skatten. Lyfter man blicken och ser bortom valdagen och nästa mandatperiod är det helt uppenbart att ekvationen inte går ihop. Det Sverige och världen behöver är inte satsningar på skolan, utan en helt annan syn på och långt mer utvecklad förståelse för vad vetande är och hur vetenskapligt sökande efter kunskap fungerar och hur resultatet av forskning kan användas. Och det är ett önskat läge som vi rör oss bort ifrån, vilket är en lika allvarlig kris för mänskligheten som klimatförändringarna. 

Resten av den här texten är en reflektion över analoga mediers betydelse för det jag skrivit ovan. 

Vems framtidsdrömmar är det som förverkligas när skolan och samhället digitaliseras? En allt annat än oväsentlig aspekt av digitaliseringen är att den kontrolleras av ett fåtal privata och ofattbart rika aktörer med oinskränkt makt över våra liv. Makten utövas i det dolda, via långa, finstilta och invecklade avtal som användarna är tvungna att godkänna för att kunna använda programmen och de digitala tjänsterna. Techbolagens ägare ofattbart rika ägare samlar på sig insynsskyddad kunskap om användarna som sedan används för att göra dessa ännu mer beroende av monopolföretagens alltmer heltäckande system för marknadsföring och annan påverkan. Övervakningskapitalismen (se Zuboff 2021) är själva sinnebilden av ett totalitärt samhälle byggt på kontroll av allt fler aspekter av mänskligt liv. Framtidens klassrum där studenterna sitter uppkopplade mot all världens vetande är en befängd drömbild skapad av teknikbolagens marknadsförare. Digitaliseringen säljs in med löften om ett lyckorike som ligger just runt hörnet men som aldrig nås eftersom det skulle innebära att företagen upphör att generera vinst till ägarna. Tekniken blir hela tiden bättre, men bra blir den aldrig, den är nämligen ständigt på väg någon annanstans. Utbildningar som digitaliseras förvandlas därför till eviga provisorier.

1984, långt innan digitaliseringen tog fart, var Sverige fortfarande ett analogt land (och dessutom ett av världens mest jämlika länder, med en i princip obefintlig arbetslöshet). Förändringen gick långsammare på den tiden, marginalerna var större och svensk skola var världsberömd och sågs som ett föredöme. Det går inte att backa tiden och det är meningslöst att ägna sig åt nostalgi, men det är definitivt värt att fundera över hur människor tänkte och agerade på den tiden. 1984 skrattades det åt George Orwells bok, som man där och då ansåg sig kunna avfärda. Ingen trodde att den dystopin skulle realiseras eftersom alla såg ljust på framtiden. Reagan och Thatcher avreglerade allt fler verksamheter och några år senare rämnade muren mellan öst och väst. Francis Fukuyama (1992) deklarerade historiens slut. Och det såg ut som att människors frihet ökade. 

Ända fram till för bara något tiotal år sedan kändes 1984 fortfarande som en onödigt dyster bild av framtiden. Sedan gick det fort, och rätt som det var delade människor följande mem på nätet: Make 1984 fiction again! Hur tar vi oss härifrån? Det är ingen enkel fråga och det kommer inte bara an på vad vi kan komma överens om och det handlar absolut inte om vilken managementfilosofi vi anammar. Men på samma sätt som vi själva försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i idag är det bara vi som kan förändra förhållandena. Så länge det unikt mänskliga sättet att tänka inte värderas efter förtjänst kommer vi oundvikligen att röra oss bort från eller utarma kunskapen, demokratin och den långsiktiga hållbarheten.

Viljan att snabbt få tillgång till säkra svar är utbredd idag eftersom nätet ger oss den möjligheten, men tydliga svar som levereras på sekunden är inte samma sak som användbar kunskap och fördjupad förståelse, särskilt inte om frågan handlar om komplexa problem som kunskapsutveckling, demokrati och klimatförändringar. Krisen i skolan, avakademiseringen av universitetsvärlden och utarmningen av allmänhetens intellektuella förmågor går inte att hejda genom att arbeta ”smartare” eller genom att införa digital teknik av den enkla anledningen att det inte är så kunskap och lärande fungerar. Ny teknik i utbildningen ersätter inte äldre verktyg av det enkla skälet att lärande är något som uppstår i och mellan människors kroppar, inom ramen för sociala och kulturella sammanhang.

Det finns olika sätt att läsa texter, och just det anser jag att vi borde tala mycket mer om än vi gör idag. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att läsa för att söka information eller fakta och att läsa för att utveckla kunskap och förståelse. När jag läser gör jag det lika mycket med intresse för språket och författarens tänkesätt som med fokus på innehållet och det jag kan lära mig av texten. Läsandet blir ett slags mellanmänskligt och intellektuellt stimulerande möte, vilket tar tid och kräver att man kan och får försjunka i textens och förlora sig i dess innehåll. Förutsättningen för att något sådant ska kunna uppstå är så klart att texten är skriven av en människa, och lika viktigt är det att författaren har en tanke som hen vill förmedla. Jag skriver bäst när jag är omgiven av mina böcker; deras fysiska närvaro hjälper mig minnas vad jag lärt mig. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en ny bok, om ett nytt ämne. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när den öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. En bok av papper är något helt annat än en elektronisk fil, och dess värde finns inte bara i innehållet, i orden som självklart går att överföra till nätet, utan i helheten. På grund av att boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsare; har den ett värde såväl före, under som efter att den lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

Bokens betydelse för lärande och kunskapsutveckling är svår att överskatta, och den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag att bryta den kedjan och överge boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare förståelse för ämnet än att googla eller använda AI för att få svar på sina frågor. 

I bästa fall kan AI och annan teknisk utrustning komplettera böckerna, pennan och pappret samt möten face-to-face. Jag har vigt en stor del av mitt liv åt att värna den tryckta boken eftersom det är en unik och oundgänglig förmedlingskanal för kunskap, som håller på att bortrationaliseras i en allt annat än eftertänksam våg av effektivisering som sköljer över samhället. Boken av papper är en unik artefakt, ett medium för utbyte av tankar mellan subjekt, som vuxit fram tillsammans och i samspel med kulturen som uppstår och förändras mellan oss människor, som ett resultat av våra kunskaper och förmåga att tänka (kritiskt och analytiskt). När ChatGPT lanserades hade många svårt att dölja sin fascination. Samtidigt blev det uppenbart hur fakta- och svarsorienterat vårt utbildningsystem är. Det startades följaktligen diskussioner om hur man som lärare ska möta problemet med att ett växande antal studenter låter en algoritm skriva arbetena som betygssätts. Av de skäl som diskuterats ovan har jag svårt, både att förundras och känna oro; jag blir mest beklämd, för den här utvecklingen visar hur långt vi rört oss från den klassiska bildningstanken. 

På 1960-talet föreställde sig många att människor i framtiden skulle äta piller istället för mat, alltså att måltiderna skulle bortrationaliseras. Idag är många lika övertygade om att digitala lösningar kommer att ersätta böcker, pennor och papper samt mänskliga möten där man samtalar om det man läst för att lära av varandra och utveckla ny kunskap tillsammans. Den uppfattningen tror jag bygger på ett lika fundamentalt tankefel som det där pillret som skulle ersätta måltiderna. Vissa saker är helt enkelt omöjliga att ersätta med teknik utan att något essentiellt går förlorat. Stannar vi inte upp, tänker efter och reflekterar över vart vi är på väg (och hur framtiden och vår värld formas av våra tankar och handlingar) finns en risk att konsten att tänka som en människa snart betraktas som ett problem som hindrar maskinerna att fungera i enlighet med den ekonomiska plan som styr utvecklingen. Och när människans intellektuella förmåga utarmats tillräckligt mycket kommer AI att ta över. Det spelar ingen roll om det beror på teknikutvecklingen eller utarmningen av kunskapen, därför är det nu vi kan göra skillnad. Någon gång i framtiden kan det vara försent, problemet är att ingen vet när.

Är det verkligen kunskap vi vill ha, till varje tänkbart pris?

När jag tänker på åren i grundskolan i ljuset av av det som hänt i mitt liv på senare tid inser jag att det finns en hel del paralleller mellan mina känslor för skolan på 1970- och 80-talen och högskolan idag. Jag har alltid varit känslig för dubbla budskap. Misstänker jag att det finns en dold agenda eller om jag tvingas arbeta med utgångspunkt i motstridiga budskap kryper det i mig. På högstadiet förstod jag att jag straffade mig själv genom att fokusera mer på kunskapen än på betygen, men det priset var jag villig att betala. Fast när jag tänkte och agerade på ett liknande sätt i rollen som lektor och det ledde till att jag blev av med jobbet kom det inte bara som en chock, jag ser det dessutom som ett djupt problematiskt tecken i tiden.

Både mina dåliga betyg i grundskolan och det faktum att texterna jag skrivit efter att jag blev docent inte räknas som vetenskapliga meriter, säger (åtminstone för mig) något viktigt om vetandets verkliga värde i samhället, om än på olika sätt. För mig var det kunskapen och möjligheten att lära som fick mig att gå till skolan. Och det var definitivt för kunskapens skull som jag började studera på universitetet och sedan vigde mitt liv åt forskningen och undervisningen. Så nu när jag återigen, äntligen är fri att följa kunskapen dit den tar mig (utan att behöva vara rädd för vad linjens chefer ska tycka om resultatet), och dessutom har kanaler att sprida insikterna jag skaffat mig vill jag ta vara på möjligheten att diskutera frågan: Vad får skattebetalarna för pengarna som investeras i skolan och den högre utbildningen, egentligen?

När jag som lektor märkte att tjänsten handlade allt mindre om undervisning och forskning och allt mer om möten och administration (som ansågs viktigare än arbetet med kunskapsutveckling), och framför allt när ett växande antal chefer började ta makten över både innehållet och utförandet av mitt arbete, kände jag mig tvingad att reagera. Långt innan jag fick sparken stod det klart för mig att linjens chefer betraktade kunskap mer som ett medel – för att vinna fördelar i konkurrensen med andra chefer, om vem som är bäst på att producera nyckeltal – än som ett mål. Jag kunde dock inte i min vildaste fantasi tro att mitt beslut att skriva en debattartikel där jag argumenterade för att pengarna måste vara medlet och kunskapen målet för högskolans verksamhet, skulle uppfattas som ett så pass stort hot mot ledningens makt och privilegier att man valde att säga upp mig (med hänvisning till en arbetsbrist som man vägrade att förklara för mig).

Alla anställda på högskolan arbetar på skattebetalarnas bekostnad och samhällets investering i forskning och högre utbildning borde inte handla om att bidra till förpappringen av samhället, men det är tyvärr så det ser ut. Så länge administrationen tillåts öka och huvudsyftet med Akademisk Hus (som äger och förvaltar de flesta av lokalerna där forskning och undervisning bedrivs) är att gå med vinst, är det svårt att, med hedern i behåll, påstå att vi har en högskola där kunskap och lärande är kärnverksamheten och den akademiska friheten värnas. 

Efter en lång och smärtsam sorgeprocess har jag landat i insikten om att kunskapen och friheten att söka och utveckla vetande, utan någon annan kompass än lusten att lära, är värd mer än den ekonomiska trygghet som en fast anställning innebär. Men hade jag vetat på förhand att mitt försvar för kunskapen och min omsorg om den akademiska kvaliteten innebar en risk att få sparken hade jag kanske ändå agerat annorlunda. Fast med facit i hand känner jag trots allt att det hade varit förödande för min fysiska och mentala hälsa att inte sätta kunskapen i första rummet. Och just därför är det med en krypande obehagskänsla jag noterar allt fler tecknen på att intresset för och värderingen av just kunskapen dalar i samhället generellt.

Överbevisa mig gärna, men jag är långt ifrån säker på att det är för att få kunskap som samhället investerar i skola, högre utbildning och forskning. Inte minst här under arbetslösheten har jag fått erfara hur lågt kunskap värderas idag. Det sägs att man ska studera för att öka chansen att få en anställning, men det faktum att jag som docent knappt ens kallas till intervju för de kvalificerade tjänster jag söker, där högre utbildning är ett krav, säger något. Just i mitt fall kan avvisandet så klart bero på att jag fyllt 61, men ålderism handlar, till dels i alla fall, om kunskapsförakt eftersom erfarenhet är ett slags vetande.

Vi har nog aldrig levt i ett kunskapssamhälle. Men på 70-talet präglades skolorna åtminstone inte av den ekonomisering, juridifiering och produktionslogik som idag successivt underminerar möjligheterna att skapa förutsättningar för lärande och värna kunskapen. De relativa betygen förhindrade dessutom den betygsinflation som vi ser idag, vilket ger sken av att kunskapsutvecklingen går stadigt uppåt när det i realiteten är tvärtom. Övertygelsen om att det är möjligt att sätta objektiva betyg och tron på att betygen är ett universellt och evidensbaserat mått på en människas kunskaper bygger mer på antaganden än på det vi vet, vilket är symptomatiskt. Idag övertrumfas kunskapen nämligen av känslan på område efter område, vilket får forskare och engagerade lärare att framstå som ett hot.

Att folkvalda politiker öppet kan förakta forskningen, utan att förlora väljarstöd, är en tydlig indikation på kunskapens verkliga värde. Och det faktum att det enda parti som på allvar bryr sig om skolan samarbetar med det parti som bryr sig minst om kunskapen borde få varningsklockorna att ringa. Vill vi ha ett utbildningssystem som fungerar som det är tänkt räcker det inte att bara säga att man önskar sig det. Kunskapen och den intellektuella förmågan fungerar som musklerna, används egenskaperna inte förtvinar de. Om lärarna inte får makt och förutsättningar att värna kunskapen kommer samhällets generella förmåga att värdera och utveckla vetande oundvikligen att utarmas, vilket är en process som blir svår att vända så länge föräldrarna anser att det är viktigare att få välja den skola som lovar högst betyg, än att ställa krav på sina barn.

Om det verkligen var för kunskapens skull som samhället investerade i högre utbildning skulle det inte vara möjligt att sminka upp verkligheten på det sätt man gör idag. Och om friskolornas ägare på allvar brann för kunskapen skulle de aldrig plocka ut vinst ur verksamheten. Jag är för att Sverige erbjuder hälften av varje årskull möjligheten att studera på högskolan, men jag är starkt kritisk till kravet på att alla som påbörjar en utbildning också ska få en examen. Högskolan blir ett slags kuliss när antagningen till högre utbildning bygger på glädjebetygen som många friskolor har som sin affärsidé. Utan en fungerande grundskola och ett (frivilligt) gymnasium där kunskapen står i centrum och där eleverna successivt bygger upp förståelse för världen och vetandet samt lär sig ta eget ansvar, både för lärandet och kunskaperna som allt handlande utgår från, är det meningslöst att lägga pengar på högre utbildning.

Jag kommer aldrig att kunna förstå hur det är möjligt att forskare som väljer att sluta arbeta med det de utbildats för (betänk att forskarutbildningen är landets dyraste utbildning) och blir chefer, inte bara får mer makt och högre lön utan dessutom blir immuna mot uppsägning. På vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen i vårt land? Att mina chefer blev irriterade på mig när jag skrev en bloggpost där jag satte ord på min frustration över att jag som docent kände mig degraderad till ett slags högavlönad knegare, förstår jag. Men att jag bara några dagar senare skulle kallas till ett möte där jag (utan någon från HR eller facket närvarande) fick ta emot det förödande beskedet att ledningsgruppen beslutat sig för att placera mig i en tvåmanskrets där övertaligheten var just två, känns fortfarande overkligt. Det är så långt från akademiskt ledarskap man kan komma om man frågar mig. Och att högskolan, trots kritik från JO för sättet de hanterat mitt ärende, kan fortsätta som om inget hänt, säger något om kunskapens reella värde idag.

Visst förstår jag att jag talar i egen sak, men om vi nu har en lag om anställningsskydd, hur är det då möjligt att avskeda en forskare efter 23 år (26 år i staten) utan att ge en vettig förklaring till grunden för beslutet? Och varför behåller vi Högskolelagens paragraf 6, som handlar om villkoren för den akademiska friheten, om forskare som följer lagen riskerar att bli av med jobbet? Jag skriver inte detta för att anklaga någon. Hur besviken jag än är över att bli av med jobbet som jag vigde mitt liv åt så har de facto inga formella fel begåtts. Men om försvaret för kunskapen inte är starkare än vad mina erfarenheter ger vid handen har jag svårt att se att kunskapen har något reellt värde idag, och det borde oroa fler än mig.