Inget är som vanligt!

Livet har sin gång och det mesta är som det brukar vara. Så där har de flesta människor under den största delen av historien tänkt, och med rätta kunnat tänka. Men om vi som lever på jorden just nu tänker och agerar så underblåses de växande problem som mänskligheten förr eller senare kommer att tvingas hantera. Den kulturella förändringstakten har accelererat under hela mänsklighetens historia, men fram till mitten av 1900-talet var förändringen av tankesätt och sedvänjor långsam. Efter andra världskriget ökade förändringstakten dock snabbt. Och efter millennieskiftet, som en konsekvens av en långt driven ekonomisering och en aggressiv digitalisering av allt fler aspekter av samhället och kulturen, befinner sig mänskligheten och livet på jorden nu i helt okänd terräng. 

Ingenting är ”som vanligt” idag. Ingen kan slå sig till ro med vad man kan och vet, och den som är gammal har ingen nytta av kunskaperna som hen samlat på sig eftersom allt förändras hela tiden. Behovet av kunskap – dels om vad vetande är, dels hur forskningen som skapar kunskapen fungerar och om vad som går att säga i stöd av vetenskap – och respekt för forskningens resultat (även om det sällan är entydigt) är dock enormt! Samtidigt är efterfrågan på just den här typen av insikter problematiskt nog minimal, just eftersom allt förändras så snabbt. Idag tänker sig allt fler att man måste "hänga med" i utvecklingen för att inte halka efter. Ju äldre jag blir och ju mer kunskap jag förfogar över, desto mer övertygad blir jag, om att det är precis tvärtom! Det är övertygelsen om att man måste hänga med som driver upp förändringstakten och tvingar ut människor i den ignorans som är orsaken till att övertygelsen om att livet går sin gilla gång och att det mesta är som vanligt, kan hållas vid liv. 

Det finns en trygghet i övertygelsen om att allt är som vanligt, men eftersom den går att förknippa med så många negativa konsekvenser är den känslan bedräglig. Dessutom passiviserar sökandet efter trygghet befolkningen som behöver engagera sig för att försvara det som behöver försvaras för att saker och ting faktiskt ska kunna sägas vara "som vanligt", vilket bara kan leda till verklig trygghet om det som är "vanligt" inte ger upphov till problem längre fram. Förr sa man att kunskap är makt, men det stämmer bara i ett samhälle och en kultur där kunskapen respekteras, vilket inte är fallet idag. Den som påbörjar resan från ignorans och okunskap till ökad insikt måste utrusta sig med tålamod och vara beredd på att uppleva ökad oro, mer kunskap leder nämligen till att vidden av problemen går upp för en, vilket kan vara förlamande. Det är inte för att bli trygg på kort sikt som man ska studera, utan för att lära sig ta klokare beslut rörande framtiden. 

Viljan är en stark kraft att räkna med, även om den inte går att räkna på. Både i enskilda individers liv och på en samhällelig nivå. Utan kunskap om förutsättningarna för förändring och i avsaknad av förståelse för kulturens icke-linjära logik blir vi människor dock rön för vinden. Jag vet inte vad som ska hända framöver, men jag vet vad som är möjligt att veta om framtiden och jag har genom åren samlat på mig en massa olika typer av kunskaper om vilka risker vi människor utsätter oss för genom att tro att allt är som vanligt och att det inte spelar någon roll vad enskilda individer gör. Just eftersom framtiden är öppen går den att påverka, av det enkla skälet att det är precis det som tagit oss dit där vi är. Utvecklingens riktning drivs inte av några identifierbara lagar som gör att det går att uttala sig om vad som kommer att hända, men det finns lagar som sätter gränser för tillblivelsen. Och med kunskap om kultur och förståelse för hur kulturer och samhällen förändras går det att påverka tillblivelsens riktning på marginalen, om och när många människor vill samma sak.

Klimatförändringarna är en konsekvens av tidigare generationers önskningar, vilka gett upphov till de innovationer och vanor som orsakat problemen. Länge trodde vi människor att det inte spelade någon roll vad vi gjorde, att allt bara blev bättre hela tiden. Men sedan slutet av 1970-talet har det stått klart att förbrukningen av icke förnybar energi driver förändringen av klimatet. Det handlar om en kraft som ackumulerats över årtiondena och vars effekt kommer att öka under lång tid även om vi som lever nu väljer att helt sluta förbruka olja, kol och gas. Innan vi hade kunskap om konsekvenserna av vårt sätt att leva kunde vi naturligtvis inte göra något åt saken, men idag väljer många problematiskt nog förnekelsens väg eller fokuserar mer på hur det känns än på vad vi vet, för att slippa byta åsikt och ändra livsstil. Och det är i sin tur orsaken till att det vuxit fram ett politiskt klimat där företrädare för allt fler partier beskyller utövare av vetenskap för att vara alarmistiska aktivister när politiken går på tvärs mot resultatet av forskningen. Allt fler politiker anklagar dessutom medierna för att sprida fake news när journalisterna inte hyllar politikerna som de frälsare de själva känner sig som. Politiska debatter handlar idag om vem som är bäst på att utmåla sina politiska motståndare, som söker mandat för att en annan vag in i framtiden, som lögnare.

Individualismen är en känsla, en övertygelse och ett politiskt ställningstagande. Och det går uppenbarligen att bygga ett samhälle på den idén, men det är ett sätt att tänka som, om det dras till sin spets leder till lika många problem som kommunismens tvingande kollektivism. Livet och tillvaron handlar dock aldrig om antingen eller. Nyckeln till hållbarhet är strävan efter balans och respekt för forskningens resultat (inte blind tro på allt som alla forskare säger), samt förmåga att tänka om i ljuset av ny och bättre kunskap. Utan förståelse för det faktum att demokratin aldrig handlat om att ge individen allt som hen önskar går det dock inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Visst är vi alla individer, men vi blir det inom ramen för ett samhälle, tillsammans med andra individer. Därför är individualismen en ideologi som talet mer till våra känslor än till förnuftet. Människa blir man tillsammans med andra människor, det är inte ett individuellt projekt.

Tecknen på att världen och mänskligheten just nu befinner sig i ett helt nytt läge, där vi utsätter oss själva och planeten vi bebor (för övrigt den enda platsen i universum där människan kan leva som just människa) för enorma risker, blir snabbt fler och fler. Och den växande ignoransen och individualismen (läs egoismen) är troligen ett slags försvarsmekanism. Det går att leva i förnekelse och följa känslan ett tag, men sen går det inte längre. 

Donald Trump är INTE en okonventionell ledare eller frisk fläkt i politiken, han är en naken kejsare som på bara 100 dagar och genom att liera sig med världens rikaste techmiljardärer, i princip, har avskaffat demokratin och upphöjt känslan till lag, vilket kommer att påverka förutsättningarna för mänsklighetens möjlighet att säkra sin egen och livets på jorden överlevnad under överskådlig tid eftersom USA (än så länge) är en ekonomisk stormakt. Och det som just nu händer i USA är inte ett undantag eller en parentes utan det nya normala, som vi gör bäst i att inte vänja oss vid och anpassa vår vardag och våra liv efter. 

TicToc, som är ett kinesiskt företag, sysslar inte med underhållning eller förströelse, det en mäktig övervaknings- och kontrollteknologi som påverkar människors tänkande och i förlängningen även handlandet i en skala och på en helt ny och skrämmande nivå än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Problematiskt har vetenskapen idag ekonomiserats och digitaliserats, vilket gör att kunskapsutvecklingen styrs av en ekonomisk produktionslogik som gör det allt svårare att värna den akademiska friheten som är förutsättningen för kunskapen.

Elefanten i rummet, den faktor som driver både den politiska förändringen och den digitala utvecklingen i en allt mer totalitär riktning, är den dominerande ekonomiska teorin, som sedan drygt 50 år varit allenarådande och som bygger på orimliga löften om evig tillväxt. Trots att inga tecken på att välstånd sipprar ner i samhället visar sig, bara tecken på motsatsen (att de rikaste blir färre och färre och allt rikare och mäktigare), fortsätter utvecklingen. Delvis beroende på att mänsklighetens samlade pensionstillgångar investerats i systemet. Detta är ännu ett exempel på hur sökandet efter trygghet leder till problem på sikt.

Det är meningslöst att spekulera över vad som är hönan och ägget eller söka efter syndabockar. Enda sättet att förändra riktningen på kulturens tillblivelse, vilket behövs för att vi ska kunna bryta oss från låsningen vi försatt oss i och för att det ska vara möjligt att värna kunskapen, demokratin – och den långsiktiga hållbarheten, anständigheten, mänskligheten och livsbetingelserna på jorden – är att var och en av oss stannar upp, tänker efter och reflekterar tillsammans med andra över vad som är viktigast egentligen. Och det är bara möjligt om vi inser att inget är som vanligt.

En annan sorts, mer kunskapsinriktad, konsult

Sedan många år har jag ett företag, eller i alla fall en F-skattsedel. Jag startade firman eftersom jag märkte att många uppdragsgivare hade lättare att engagera mig om jag kunde fakturera. Framförallt har verksamheten bestått i att jag föreläst om olika saker, men jag har även fått handledningsuppdrag. Vissa år har jag fått många uppdrag, andra färre, och något år har företagets enda inkomst varit den royalty jag får för mina läroböcker.  På senare år har jag fått något fler uppdrag.

Innan jag registrerade firman funderade jag jättemycket på vad den skulle heta och valde efter moget övervägande: Puer Aeternus, vilket jag fattar inte är det smidigaste namnet. Just det begreppet betyder dock mycket för mig. Det var när jag som student läste en av Johan Asplunds böcker som jag fann det, och eftersom det talade till mig har jag aldrig glömt det. Som jag förstår det är termen hämtad från den grekiska mytologin och betyder något i stil med, den evigt unge. Och det är så jag ser på mitt arbete – den viktigaste kompetensen för en forskare och akademisk lärare är att vara nyfiken och rörlig i sitt tänkande, att inte slå sig till ro med några resultat eller hålla fast vid idéer bara för att de fungerat tidigare. För att kunskapen ska kunna hållas vital och bli användbar måste den som skapar och sprider vetande i samhället vara " evigt ung" i såväl tanke som handling.

När jag nu sagts upp från min fasta anställning har Puer Aeternus kommit att representera en av många framtida möjligheter till försörjning som jag funderar på. Allt är fortfarande i sin linda, men jag har börjat skissa på en mer genomtänkt affärsidé för firman, vilket behövs om jag ska kunna marknadsföra mig och mina tjänster. Tanken jag leker med är att jag ska lansera Puer Aeternus som ett konsultbolag där det jag säljer är mina akademiska kunskaper och mångåriga kompetenser samt mitt personliga engagemang för lärande, samverkan, hållbarhet och förändringsarbete. Det jag hoppas kunna sälja är inte bara min tid och allt jag lärt mig under mina 30 år av akademiska studier och forskning, jag vill även erbjuda kunskaper jag ännu inte har men som jag tänker mig att jag ska kunna utveckla på uppdrag av och tillsammans med dem jag jobbar med. 

Jag har för avsikt att erbjuda något unikt. Puer Aeternus konkurrerar med den typ av konsulter som säljer färdiga koncept och förför människor med flashiga PowerPoints fulla med floskler. Jag ser mig heller inte som någon expert som tjänar pengar på att utstråla säkerhet. Varken i rollen som forskare eller lärare har varit intresserad av att tala till människor, det jag alltid strävat efter är att tala med och arbeta tillsammans, och det är detta jag vill fortsätta göra i egen regi. Jag har länge intresserat mig för förutsättningarna för förändring och har ägnat en stor del av min tid åt att utforska samtalets möjligheter och har byggt upp en gedigen förståelse för tillvarons många olika mellanrum, och när jag nu tvingats ut från högskolan försöker jag se detta som en möjlighet. Även om jag inte bad om det är jag nu fri att följa kunskapen dit den tar mig, och jag kan äntligen göra det utan att hindras av märkliga regler, en växande administrativ börda och en linjeorganisation som saknar förståelse för och som ser förutsättningarna för kunskap och lärande som en onödig kostnad.

Högskolan Väst där (HV) jag arbetar året ut (om jag inte hittar ett bättre jobb innan dess) har regeringens uppdrag att utveckla former för Arbetsintegrerat lärande (AIL), vilket är något jag varit engagerad i sedan mitten av 00-talet. Jag har en väl utvecklad idé om vad AIL kan och bör vara, (alltså vilka krav som behöver uppfyllas för att det ska vara meningsfullt att tala om det i termer av arbets-INTEGRERAT-lärande), men jag tycker inte riktigt att jag fått gehör för mina tankar internt på HV. Men nu har jag ett gyllene tillfälle att testa bärigheten i min teori i praktiken ute i arbetslivet. Min definition av begreppet AIL är bedrägligt enkel, men den bygger på många års forskning om organisering, förutsättningarna för förändring och relationen mellan kultur och kunskap. Jag menar att AIL måste handla om både-och, för det finns hur mycket forskning som helst om antingen lärande eller arbete. Och det måste handla om samverkan, alltså om det som händer mellan akademin och arbetslivet. (Länkar till några av mina texter om AIL finns här, här, här och här). 

Vinn-vinn-situationer talas det om, så till den milda grad att det kommit att bli en klyscha. Men det AIL-arbete som jag tänker mig att Puer Aeternus ska erbjuda har verkligen potential att leda till framgång och välstånd för alla parter, vilket är något helt annat än att sträva efter att bli en vinnare. Vinsterna ser olika ut för akademin, arbetslivet och det omgivande samhället, men en sak måste man ha fullkomligt klart för sig: Den typen av samverkan som jag menar att AIL står för kan och får inte vara något man engagerar sig i för att öka vinsten, åtminstone kan det inte vara den primära orsaken. Det är inte för att bli rik som jag driver Puer Aeternus, utan för att få möjlighet att fortsätta arbeta med kunskap och lärande. Visst vill jag tjäna pengar, men det är inte min eller företagets primära drivkraft. Att få intressanta och utmanande uppdrag där jag tvingas prestera på toppen av min intellektuella förmåga tillsammans med dem jag arbetar mer är långt viktigare.

Det är min tid och kreativitet jag säljer, och mitt stora engagemang för och djupa insikter om kunskap och lärande, samt intresset för hur dessa akademiska kvaliteter kan komma till praktisk användning ute i samhället och arbetslivet. Jag erbjuder inga färdiga lösningar, allt jag gör kommer att vara specialanpassat för respektive kund. För mig är det en överlevnadsstrategi, när jag nu har chansen att göra något jag verkligen tror på, i ett sammanhang där jag får användning för mina kunskaper och kompetenser och via Puer Aeternus har möjlighet att både kanalisera min energi och få utlopp för min kreativitet, tänker jag inte göra något själsdödande. Och jag kan inte tänka mig något värre än att försöka konkurrera med konsulter vars affärsidé är att sälja samma produkt eller koncept till så många kunder som möjligt på så kort tid som möjligt, för att så snabbt som möjligt bli rik. Jag ser Puer Aeternus som en unik chans, både för mig och dem jag arbetar med, att få utveckla kunskap tillsammans med människor som förstår och sätter värde på akademins unika kvaliteter.

Vinsten för arbetslivet med det AIL-arbete som jag vill ägna mig åt är att man, just eftersom akademin är kunskapsinriktad och drivs framåt av nyfikenhet, får tillgång till ny kunskap, inte bara sådan som man vet att man saknar eller själv kommer att tänka på, och heller inte bara kunskaper som svarar mot de behov man själv ser. Den typ av samverkan jag vill arbeta med och kunskapen jag säljer handlar om sådant som jag med stöd i egen forskning och min långa utbildning kan argumentera för att kunderna behöver, även om de kanske inte tror det. Den främsta vinsten med AIL för mig som akademiker är att jag får tillgång till unika inblickar i en autentisk yrkesvardag och kan lära mig mer om hur det faktiskt ser ut och fungerar ute i det snabbt föränderliga arbetsliv där samhällets välstånd skapas. 

Ett viktigt hinder för den typen av kunskaper och tjänster som jag kan och vill erbjuda är den märkliga föreställningen att arbetslivets praktik skulle representera något slags verklig verklighet, medan akademins teorier är flummiga och arbetet som utförs där saknar bärighet på arbetslivet. Många företrädare för näringslivet, men även en del lektorer och studenter, ser på högskolan som något slags prövning eller sorteringsmekanism som man måste passera igenom för att få möjlighet att lära sig viktiga och riktiga saker ute i arbetslivet. Tänker man så förstår jag att man inte sätter värde på studier och akademiska kunskaper, men det är en villfarelse som – särskilt i det samhälle och världsläget som vi alla befinner oss i just nu – är fatal, och på sikt potentiellt förödande. Därför kommer jag att vara noggrann med vem jag samverkar med. Jag kommer bara att arbeta med företag och organisationer som liksom jag förstår och sätter värde på vetenskapligt grundad kunskap, och som lyssnar mer på vad jag säger och mindre på vem jag är. Jag vill inte arbeta med någon som tror att det finns enkla lösningar på komplexa problem eller som inte respekterar svårigheten i den typ av uppdrag jag är utbildad för att axla ansvaret för.

Vad kan jag erbjuda? Det är i hög grad en öppen fråga. Jag tänker inte skapa någon produktkatalog utan är öppen för förslag och vill gärna utmanas. Möjligheten att få rikta min kreativitet mot olika typer av problem, och chansen att kunna använda förmågan till kritiskt tänkande och förtrogenheten med vetenskapens möjligheter och begränsningar till något konstruktivt, är Puer Aeternus företagsidé. Men med det sagt så finns det naturligtvis även lite mer färdiga tjänster jag kan ta på mig, till exempel: Föreläsningar. Gärna om nya ämnen, med utgångspunkt i önskemål, men även om innehållet i mina böcker. Seminarier/workshops. 

Det jag framförallt tänker att jag ska erbjuda är dock samverkan där jag inte ses som en expert som har färdiga svar, utan där jag ingår som en del i processen.

Även om det återstår en del arbete med affärsidén och marknadsföringen av företaget och dess tjänster är jag redan idag öppen för och tar gärna emot förfrågningar, om intresse finns.