Bristen på autenticitet i samhället påverkar oss alla

Vi lever i en värld där allt mer betyder allt mindre och en tid när yta och varumärken värderas högre än kunskap och åsikter som man bottnar i på riktigt och kan försvara med argument som man verkligen tror på. Idag är det helt meningslöst att intervjua ansvariga ministrar för antingen skyller de på oppositionen eller också upprepar de sina talepunkter in absurdum. Och sen kommer Mats Knutsson in och analyserar intervjun eller debatten på samma sätt som experterna i sportstudion analyserar det som hände i matchen. Utan att tveka eller rodna står regeringsföreträdare i TV och hävdar att de aldrig sagt det som alla nyss hörde att de sa. Allt det här är möjligt eftersom autenticitet inte längre är en kvalitet som det stora flertalet verkligen sätter värde på. När till och med sanningen och anständigheten anses vara en förhandlingsfråga har vi rört oss långt bort från det Sverige som jag växte upp i.

Bilden på Simona Mohamsson som kramar en obekväm Jimmie Åkesson säger allt om samtiden. I och med kovändningen några månader innan valet visar hon inte bara att partiet helt saknar kärnvärden, signalen till väljarna är dessutom att det inte finns någon anledning att rösta på L, vilket för övrigt gäller alla andra partier i Sverige idag som väljer att lägga sig nära SD för att vinna röster. Oavsett hur det går på "Liberalernas" landsmöte är liberalismen som politisk rörelse död i Sverige, samtidigt som Trumpismen – själva antitesen till autenticitet– är på stark frammarsch. 

Jag vet inte hur autentisk jag är själv, och det vore djupt olyckligt om vi började tävla om vem som är mest autentisk. Men jag vet att jag drivs av inre motivation och att jag alltid försvarat kunskapen. Det är en viktig anledning till att jag så snabbt kunnat hitta tillbaka till lusten att läsa och skriva här efter uppsägningen, som delvis är en konsekvens av att jag valde att vara sann mot mig själv och det jag tror på. Om jag förlorade min fasta anställning på grund av mitt engagemang för akademisk frihet och kvalitet var det värt det eftersom jag kan se mig själv i spegeln och känna att jag gjorde det jag anser vara rätt och riktigt. Även om ovissheten tär på mig är jag tacksam för att jag inte förlorade mig själv och sålde min själ för att få behålla jobbet.

Problemet med autenticitet är att ordet passar som hand i handske på Linkedin och i byggandet av ett personligt varumärke. Autenticitet är en värdefull egenskap, men om rekryterare säger att det är en egenskap man letar efter och ordet börjar dyka upp i jobbannonser kommer många att vilja ge sken av att vara autentiska och då bli det en tävling om vem som är bäst på att spela den rollen. Verklig autenticitet är dock ingen mask man kan ta på och av, det är heller inget man kan konkurrera om eller använda som slagträ i debatter. Det handlar nämligen inte om yta och vad man kan komma undan med, utan om innehåll och vad man bottnar i på riktigt. Man kan absolut ändra uppfattning om saker och ting, men är man autentisk gör man det i mötet med bättre argument och som ett resultat av kritisk analys, alltså med utgångspunkt i kunskap, inte av opportunism.

Vi lever i en tid där exakta definitioner anses viktiga. Och, visst, för att ett ord som autenticitet inte ska förlora sin mening behöver man ha en uppfattning om vad det kan sägas handla om. Men eftersom alla försök att fånga in och låsa fast företeelser som är vaga till sin natur, dels triggar begär efter att jämföra och mäta, dels riskerar leda till att definitionen blir viktigare än kvaliteterna som efterfrågas, finns en uppenbar risk att man inte får det man vill ha om man agerar så. På samma sätt som systematiskt kvalitetsarbete på högskolan riktar fokus mot annat än den kunskap och de kvaliteter man säger sig vilja värna, riskerar försöken att definiera och mäta autenticitet att underblåsa ytligheten i samhället. Men med det sagt vill jag ändå peka på en lista med egenskaper, inte för att definiera begreppet utan mer för att ge läsaren en uppfattning om vilken typ av kvaliteter jag menar att man kan och bör sträva efter om man som individ vill bli mer autentisk. Definitionen bygger på sju punkter som jag hittade på nätet när jag googlade.

1. AUTENTISKA PERSONER UNDVIKER JÄMFÖRELSER
Autentiska människor är sanna mot sig själva i alla situationer och interaktioner, och jämför sig inte med andra. De förändrar sig inte som kameleonter för att passa in och söker inte bekräftelse från andra.

2. AUTENTISKA PERSONER DÖMER INTE
Att vara öppensinnad och inte döma andra är en central egenskap hos autentiska människor. De känner inget behov av att nedvärdera andra eller avundas deras framgångar, utan är vänliga och respektfulla.

3. AUTENTISKA PERSONER ÄR PRINCIPFASTA
Att vara öppen och omtänksam är viktigt för autentiska personer, men de är inga människobehagare. De försöker inte ständigt anpassa sig till andra på bekostnad av sin egen lycka.

4. AUTENTISKA PERSONER ÄR KÄNSLOMÄSSIGT FRIA
Den som lever ett autentiskt liv skyggar inte för sina känslor. De visar sina känslor, oavsett om det är sorg, rädsla, glädje eller upprymdhet.

5. AUTENTISKA PERSONER ÄR IVRIGA ATT LÄRA
Autentiska människor är nyfikna och intresserade av sin omgivning, och inte fastrotade i gamla vanor. De älskar att lära sig nya saker.

6. AUTENTISKA PERSONER ÄGER SINA MISSTAG
Autentiska människor vet att misstag är en del av livet, och de är även beredda att äga sina misstag genom att erkänna att de hade fel. De är inte heller rädda för att be om hjälp.

7. AUTENTISKA PERSONER GÅR SIN EGEN VÄG
Det är okej att säga nej, och det är autentiska människor väl medvetna om. De är bekväma med att tacka nej till en fest för att de behöver egentid eller missa ett kvällsmöte för att tiden med familjen är viktigare. De går sin egen väg.

Autenticitet är en privat och personlig egenskap, men den liknar den ideologiska övertygelse som politiken i Sverige byggde på tidigare, innan väljarna började efterfråga den populism som idag bidrar till att mänskligheten är på väg att förgöra den enda plats i hela universum där människor kan leva meningsfulla liv. Det är inte samma sak, men med utgångspunkt i ovanstående tankar om vad autenticitet kan sägas handla om går det att analysera våra folkvalda politiker. Det skiljer sig naturligtvis åt, men ingen människa som följt politikens utveckling här under 10- och 20-talen kan med gott samvete säga att principfast är ett utmärkande karaktärsdrag. Åkesson är i och för sig principfast, men endast i sin syn på invandrare. I alla andra frågor ändrar han regelmässigt uppfattning eller svarar: Jag vet inte. I princip ingen av dagens politiker äger sina misstag, alla skyller antingen ifrån sig eller slingrar sig. Populismen som idag sprider sig både till höger och vänster i politiken är motsatsen till både ideologisk övertygelse och autenticitet, och det är en farlig väg vi slagit in på.

Att vara sann mot sig själv och leva sitt liv i enlighet med principer som man bottnar i är ingen självklar väg till lycka, vilket jag själv fått erfara. Men om alla försöker vara mer autentiska för egen del och även belönar politiker som visar prov på autenticitet, alltså om det sättet att tänka och agera blir det nya normala i samhället, kommer kunskap att värderas högre och besluten som tas kommer att ligga mer i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket behövs om demokratin ska överleva och friheten ska kunna försvaras.

Kunskap, demokrati och långsiktig hållbarhet går inte att värna med hjälp av kommunikatörer som hamrar in budskap med hjälp av klatschiga formuleringar. Den typen av samhälleliga kvaliteter är bara möjligt att skapa förutsättningar för genom att fler stannar upp och tänker efter samt utvecklar en livsfilosofi som bygger på kunskap och som de tror på och sedan agerar i enlighet med övertygelsen snarare än med utgångspunkt i vad som känns bäst i stunden.

Anhängarsamhället är inget kunskapssamhälle

Vad är hönan och vad är ägget, är en fråga som rör en av de viktigaste aspekterna av kunskapssamhället, nämligen relationen mellan kausalitet och korrelation. Livet och samhället är fyllt av korrelationer som ofta är enkla att identifiera. Vad som faktiskt beror på vad, är en helt annan och långt svårare fråga. Och för att kunna uttala sig med säkerhet om kausalitet rörande sådant som ännu inte hänt, det vill säga påstå att det beror på detta överallt och alltid, krävs det gedigen empiri och inte minst ödmjukhet inför svårigheten i att uttala sig om framtiden. Kunskap är nämligen något annat än fakta, den handlar om vad vi vet och det är alltid mer eller mindre osäkert och föränderligt, av den enkla anledningen att det är så verkligheten ser ut och fungerar. För att kunna förstå och diskutera de allt tydligare tecknen på fördumning av samhället är just frågan om kausalitet en av sakerna man måste inse och förhålla sig till, men man måste även förstå att en viktig orsak till kunskapens generella förflackning har att göra med människans inneboende begär efter sanning och säkerhet (fallenheten att bara acceptera ja eller nej som svar på alla frågor), vilket måste tyglas för att sökandet efter svar som faktiskt fungerar ska kunna leda till kunskapsutveckling.

Skolans betydelse för byggandet av ett kunskapssamhälle kan inte underskattas, men så länge debatten om vad skolan handlar om vad lärarna ska göra för att tillfredsställa föräldrarnas önskemål, inte om förutsättningarna för elevernas lärande, talar mycket för att debatten i sig bidrar till fördumningen. Politikernas tal om behovet av effektivisering av skolan och lärandet är tecken på att makten över skolarbetet flyttats från lärarna till politikerna och marknaden. Och just eftersom det är så svårt att uttala sig om kausaliteten mellan beslut och utfall i förändringarna av skolan, som pågått lika länge som vi haft en skola för alla i vårt land, kan förutsättningarna för elevernas lärande försämras utan att det märks, eftersom allmänhetens fokus är riktat mot annat. Oro för krig, smittsam sjukdomar, den egna ekonomin och så vidare – alltså sådant som inte går att kontrollera – tar fokus från den helt nödvändiga kritiska granskningen av samhällsförvaltningen som tidigare var mediernas uppgift (fast nu agerar allt fler journalister som populistiska politiker och ger läsarna det läsarna vill ha, inte vad de behöver) men som alla ansvarsfulla medborgare måste ägna sig åt för att demokratin ska kunna överleva.

Korrelationen mellan kunskapens allmänna förflackning i samhället och skolans kommunalisering, införandet av "fritt" skolval samt New Public Management, är tydliga, medan kausaliteten är svår att uttala sig om. Sambanden mellan olika företeelser inom ramen för kulturella sammanhang är anexakt, för att använda ett filosofiskt begrepp som fångar karaktären av den här typen av fenomen. Det som är anexakt är vagt till sin natur. Debatterar man den typen av frågor kommer någon sida alltid att vinna debatten, trots att det inte går att en gång för alla avgöra vad som faktiskt beror på vad. Därför leder debatten – kanske just därför att den tillfredställer vårt begär efter säkerhet – till fördumningen av samhället. Debatter utser nämligen vinnare som sedan för förklara varför dels varför de vann, dels varför det ser ut och fungerar som vinnaren påstår, men är det kunskap man söker, alltså om man verkligen vill förstå fenomenet och faktiskt göra något åt problemen, är det sättet att mötas för att avgöra vad som bäst att göra helt förkastlig.

Idag präglas samhället av ett allt mer utbrett grupptänkande där man tillsammans med likatänkande odlar och försvarar gruppens ensidiga fokus på fördelarna med den person eller det förslag till lösning man gillar, och nackdelarna med det man ogillar, vilket gör att nyanserna försvinner. Med det här sättet att tänka blir världen svartvit och den ser då ut att bestå av vänner och fiender samt fantastiska och värdelösa förslag. Det är inte bara de ekonomiska klyftorna som växer, polariseringen av samhället (och världen) tar sig även den här typen av uttryck. Grupptänkandet som växer fram som en konsekvens av att vi människor har en fallenhet till dikotomiskt tänkande och bekräftelsejäv, vilket tar sig uttryck i att man lyssnar mer på vem som talar, än på vad som faktiskt sägs, blir ett ännu större problem än det i grund och botten är när det inte finns tid att tänka efter och när intresset för kunskapens natur och verklighetens komplexitet är lågt, vilket det blir när känslorna ger företräde framför intellektet. 

Demokratin står och faller med medborgarnas engagemang, och den är beroende av kunskap och respekt för svårigheten att tänka och leva tillsammans. Och kunskapen är å sin sida beroende av demokratin och medborgarnas intresse och engagemang för skolan och den högre utbildningen. Kausaliteten mellan kunskapen och demokratin är kristallklar men eftersom båda aspekterna av samhället lika viktiga är detta det enda man kan veta. Det ena kommer inte före det andra, de skapas och kan bara värnas i en och samma process av ömsesidig tillblivelse. Idag är följaktligen både kunskapen och demokratin hotad, förfallet av den ena aspekten påskyndar förflackningen av den andra. Tragiskt nog finns det krafter i samhället som cyniskt utnyttjar både demokratin och kunskapen (eller snarare den bristande förståelsen och respekten för båd) för att tillskansa sig pengar och makt för egen del. Just eftersom det inte går att fastställa någon kausalitet kan både kunskapen och demokratin lösas upp medan politikerna, ivrigt påhejade av sina (okritiska) anhängare, debattera de frågor som ger dem störst chans att vinna valen och få inflytande över beslut som tas. Och när problemen sedan visar sig går det, särskilt i ett samhälle där förståelsen för kunskapen och respekten för demokratin saknas, att skylla allt på invandringen, den tidigare regeringen, sjukskrivna, arbetslösa, klimataktivister och så vidare. 

Att bygga murar och höja straffen blir i ett sådant samhälle en lösning, trots att forskningen visar att det leder till fler och värre problem. Och skatten kan sänkas samtidigt som man lovar mer trygghet, bättre samhällsservice, fler poliser, lärare och vårdpersonal, ny kärnkraft och så vidare. I anhängarsamhället tar ingen ansvar för något, och då kan den som samlar många följare på sociala nätvek rekryteras till politiska partier och locka väljare med sin förnekelse av klimatförändringarna eller andra former av kunskapsförnekelse. Rasism uppfattas i samhällen där politiker håller sig med anhängare som något naturligt och önskvärt. Totalitära ledare ses som lösningen, och forskare som inte ger ledarna stöd för sin politik stöd betraktas som ett hot. Kunskapssamhället går inte under i en krasch, det luckras upp successivt över tid via ett populistiskt beslut i taget.

Problemet med kognitiv lättja är inte att vi är lata, för det är vi av naturen, utan att vi låter lättjan påverka oss i våra studier och får oss att bortse från problemen med okritiska anhängare till tvärsäkra ledare som talar om för sina lojala följare hur de ska tänka.

Populismen, en ananlys

Skolans och den högre utbildningens uppdrag är att fostra kritiskt medvetna och demokratiskt sinnade medborgare, och förmedla fördjupad förståelse för vad kunskap är och hur vetenskap fungerar. Grundskolans viktigaste uppdrag är att skapa förutsättningar för så många som möjligt att söka högre utbildning. Det är ett fungerande utbildningssystem byggs, från grunden, och en kunskapsnation växer fram, mellan människor. Liksom kunskap är demokratin en delad kompetens och en kollektiv förmåga, alltså något man utvecklar tillsammans. Förmågan att tänka kritiskt är därför långt viktigare än kunskap, som i sin tur är något annat och mycket mer värdefullt än fakta. När man tänker kritiskt vänder man sig lika mycket mot sig själv som mot det man studerar, och det är en förutsättning för att hålla såväl kunskapen som samhället levande i en föränderlig värld.

Kritiskt tänkande kan sägas vara en ständig påminnelse om att inte ta något för givet. Förenklat handlar det dels om att aldrig slå sig till ro med några svar, dels om att vara medveten om men inte fastna i kritiken. Att ha ett kritiskt perspektiv på tillvaron handlar om att tänka igenom sitt svar minst ett varv innan man talar, om att alltid kontrollera källor och konsekvent reflektera över alternativ. Det handlar med andra ord om att lära sig leva med osäkerhet och om att vara öppen för att byta perspektiv när man stöter på goda argument och underbyggda invändningar mot det man håller för sant, alltså om att analysera både frågan (är den rimlig och undersökningsbar?), svaren (vilket stöd för påståendena finns?) och konsekvenserna av att resultatet accepteras som korrekt. Kritiskt tänkande hjälper oss att se vad som möjligen är bra på sikt och vad som kanske är dåligt, aldrig om att uttala sig tvärsäkert om något. Jag vill se det som en kompass som leder mänskligheten rätt i det kaos som samtiden utgör och som vi alla alltid befinner oss mitt i. Utan den kompassen kommer andra krafter att styra. Egoism och girighet, till exempel, eller rädsla för det som är främmande.

Vill man verkligen veta hur världen ser ut och hur samhället och människan fungerar är den viktigaste kompetensen man kan utrusta sig med konsten att lyssna kritiskt och uppmärksamt på vad som faktiskt sägs och inte på vem som säger det. Det behövs ingen ingående analys av samhällsdebatten idag för att se bristerna på denna kompetens, vilket utnyttjas hänsynslöst av politiker som är mer intresserade av makt än av att axla ansvaret och gripas sig an utmaningen att förvalta demokratin och styra landet med utgångspunkt i både en tydlig ideologisk övertygelse och aktuell kunskap. Problemet är att den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende, kommer att kunna utöva ansenligt inflytande över den kunskap som inget samhälle i längden klarar sig utan. En av kunskapens egenskaper är nämligen att den alltid går att manipulera, om man vill. Och det blir möjligt när allt fler intresserar sig allt mindre för kunskap och kritiskt tänkande.

Enda möjligheten att möta den växande efterfrågan på populistiska ledare, som talar om det folk vill höra och lovar det som folk vill ha, vilket är motsatsen till ideologiskt driven politik som förs med respekt för kunskapen, är en bred allmänhet som värnar kunskapen och tänker kritiskt. Försöker man göra faktakontroller av populisternas påståenden eller hänvisa till vetenskap i kritiken mot dem kommer de att använda alla till buds stående medel att misstänkliggöra budbäraren och det kritiska budskapet, så det är inte en framkomlig väg. Kunskapen och demokratin kan bara fungera om majoriteten respekterar den och använder den (lilla men helt avgörande) makt man har för att påverka vilka politiker som får makt. Det är alltså inte populisterna som är problemet, utan den kollektiva efterfrågan på den typen av politiker.

Alla försök att styra och kontrollera kunskapen och demokratin är förkastliga eftersom det leder samhället i en riktning där känslorna får mer makt än vetandet, och där det handlar mer om vad man kan komma undan med än vad som är klokt och långsiktigt hållbart. Den viktigaste konfliktlinjen i politiken handlar inte om politikerna vill åt höger och vänster, utan utan om hur väl deras ideologiska övertygelse hänger ihop (och hur ofta den ändras) och hur stor deras respekt för kunskapen och demokratin är. Totalitarism är inte en utifrån kommande kraft, det är ett hot som växer fram på insidan och mellan oss människor.

Till eftertänksamhetens lov

Semestern är snart slut. En vecka kvar, sen drar det akademiska året igång. Då ska jag ta tag i bloggandet på allvar igen, men nu när vädret inte är så sommarlikt och det bara är en dryg månad kvar till valet pockar en rad tankar på uppmärksamhet. För att känna att det är semester skriver jag bara, utan någon klar och tydlig tanke om vad det ska handla om, förutom ordet eftertänksamhet. Jag ber därför om ursäkt för korrfel och bristande stringens.

Antingen skapar man regler som sen ska följas till punkt och pricka, eller också låter man människor leva sina liv och analyserar utfallet i efterhand samt drar lärdom. Det förra sättet att se på samhällsbyggande handlar om att sätta upp mål som bryts ner i delmål, det sättet att leva och tänka är motsatsen till medveten närvaro eftersom målet är viktigare än vägen dit. Låter man istället människor leva sina liv här och nu och sedan utvärderar konsekvenserna ökar medvetenheten generellt i samhället. Då blir nuet lika viktigt som kunskaperna man samlar på sig och som används dels för att leva livet fullt ut, dels för att bygga upp förståelse för hur man undviker problem.

NPM bygger på den grandiosa tanken att kultur och samhällsbyggnad, som är komplexa processer, inte alls är komplexa utan linjära och därför går att styra. Vi människor är dock inte maskiner utan biologiska kulturvarelser. När NPM blir det nya normala, det självklara sättet att organisera arbetet, politiken och vardagen får vi ett samhälle som bara fungerar i teorin, när allt går som det ska och den uppgjorda planen. Det är förödande, inte bara för kunskapsutvecklingen utan även för den sociala hållbarheten eftersom hela tankemodellen bygger på att det är någons (företrädesvis någon annans) fel om eller snarare när målen inte nås, vilket leder till att det växer fram ett syndabockstänkande där allt fler fokuserar allt mer på att inte anklagas för att ha gjort fel än att göra det som är bra.

Vad vi behöver är ett samhälle som fungerar i praktiken och ett sådant samhälle måste bygga på eftertänksamhet. NPM-samhället utgår från att vi vet allt vi behöver veta och att ledare därför är viktigare än läkare, lärare, forskare och så vidare. På sikt leder det sättet att bygga samhällen till intellektuell inavel.  Tänk på Parisavtalet om miljön som presenterades som en stor framgång, men som redan efter bara något år dels visade sig bygga på felaktiga premisser, dels inte skulle kunna nås. Dessutom hade USA lämnat avtalet som byggde på tanken om att klimatfrågan redan var löst och därför fick som konsekvens att människor började kräva av politikerna att de skulle tillgodose fiktiva behov som billig bensin, el och flygresor. Det är inte ambitiösa mål eller fina avtal som bygger hållbara samhällen och det är inte mer ledarskap och tydligare regler som skapar kritiskt tänkande och kreativa människor, tvärtom leder NPM till fördumningen som blåses under på och av de sociala nätverkens algoritmer.

Det fina med eftertänksamhet är att det endast kräver av oss att vi stannar upp och tänker efter, att vi riktar vår uppmärksamhet inåt och mot varandra och det samhälle som växer fram mellan oss i vardagen. Eftertänksamhet är ingen lösning eller någon metod utan själva vägen fram. Eftertänksamhet är en förutsättning för medvetenhet som i sin tur är en förutsättning för att kunna dra lärdom och utveckla kunskap. I ett samhälle byggt på eftertänksamhet kan och får läkare vara läkare, lärare vara lärare och alla andra får vara och göra det som förväntas av dem och deras yrkesroll. Ett sådant samhälle bygger på tillit och när något går fel drar man lärdom istället för att fördela skuld. När något bli bra drar man också lärdom, gemensamt. Ledare organiserar arbetet och tar inte åt sig äran för framgångarna som alltid är resultatet av mångas gemensamma ansträngningar.

Det går som sagt att uttrycka dessa tankar bättre, och det ska jag göra sen, i en annan text och ett annat sammanhang. Flyktlinjer handlar om att fånga tankar i flykten.

Populism och kunskapsförakt är alla problems moder

I snart åtta år nu har vi levt i ett slags valrörelse. Den började i besvikelse när Alliansen förlorade valet 2014 knappt. Efter valet 2018 ökade besvikelsen och inte minst desperationen. Och här under det sista året  och särskilt under sommaren har utspelen från framförallt högerpolitikerna passerat gränsen för det anständiga. Det är som botten har gått ut och nu bryr man sig inte om något annat än att vinna valet, trots att man öppet bråkar sinsemellan om vilka partier som ska ingå i en eventuell högerregering. M vill inte regera med SD, och SD vill inte regera med L. Dagligen kommer nya lögner och konspirationsteorier. Förslagen som förs fram bygger på ett slags magiskt tänkande. Ingen ska behöva ställa om sitt liv, säger Kristersson. Vinner bara högern kommer allt att lösa sig till det bättre. Med kärnkraft, hårdare straff, vinst i välfärden och sänkt skatt trollas klimatproblemen bort, kriminaliteten utraderas, vård och skola blir bättre och staten kan öka kostnaderna samtidigt som allas ekonomi blir bättre. Vem tror på allvar på detta? Ingen, tänker jag. Och därför handlar uppenbarligen högerns förhållandevis höga opinionssiffror inte om att deras vision om framtiden är bättre och mer realistisk än förslagen från S, V och MP, som ligger föredömligt lågt i dessa märkliga dagar.

Eftersom klimatförändringarna redan med nollutsläpp idag kommer att pågå många, många år in i framtiden spelar varje år som inget eller allt för lite görs roll. Att Sverige i det stora hela inte spelar något avgörande roll är ingen ursäkt. Som individer har alla som lever på jorden ett ansvar att göra vad man kan, särskilt vi som lever i västvärlden.

Det finns inga enkla lösningar, men problemen både i politiken och klimatfrågan handlar ytterst om kunskap, så skolan är en nyckelfråga. Synen på och framförallt värdet av kunskap (som är något annat än enskilda studier och vetenskapliga artiklar) spelar en avgörande roll för möjligheterna att kunna komma tillrätta med problemen. Den kunskapsförnekande populismen utgör det allvarligaste hotet och kan därför aldrig vara lösningen. Tar vi inte det hotet på allvar kommer alla andra hot att växa, inte försvinna på något magiskt sätt. Det djävulska dilemmat är att dumheten alltid segrar, om människor väljer den vägen, eftersom kunskapen bara fungerar om den respekteras.

Valet handlar alltså inte om man ska rösta höger eller vänster, utan om man respekterar kunskapen eller inte. 

Komplexa problem kräver ett helt annat tankesätt

Innan man påbörjar arbetet med att lösa problem måste man bilda sig en uppfattning om vad det är för typ av problem, och grovt förenklat kan man säga att det finns två typer av problem: komplexa och komplicerade. Tyvärr präglas dagens samhällsdebatt av en fördummande ignorans rörande detta, alla problem behandlas problematiskt nog på samma sätt och antagandet är att det finns enkla lösningar. Och det är dessa som debatteras, vilket gör att problemen stadigt förvärras och får som konsekvens att tonläget i debatten höjs. Vi rör oss med andra ord längs ett sluttande plan där kunskapen får allt svårare att hävda sig. 

Det vi vet om kriminalitet, till exempel, är att den alltid uppstår i ett sammanhang och att det är en effekt av rådande förhållanden. En rad (framförallt sociokulturella) faktorer spelar in, och enda sättet att råda bot på problemet är att arbeta långsiktigt för att förändra samhället så att incitamenten för att välja en kriminell bana undanröjs. Det krävs med andra ord en lång rad olika åtgärder, varav de flesta riktar sig mot andra än de kriminella av den enkla anledningen att kriminalitet är ett av många symptom på den underliggande sjukdomen. Ingen är genetiskt eller kulturellt predestinerad att bli kriminell, det är en valmöjlighet som uppstår i olika sammanhang samt hos och för vissa. Talar man om kriminalitet som ett "importerat" problem far man med osanning och om det accepteras av allmänheten fördummas samhället, vilket drabbar alla. Eftersom kriminalitet är ett problem som utvecklas över tid, inget som uppstår här och nu, kan regeringen inte ställas till svars för enskilda skjutningar, och kraven på radikala och snabba åtgärder som hårdare straff (alltså enkla lösningar som talar till känslorna) leder bara till att problemen förvärras. Populismen (det vill säga efterfrågan på politiker som lovar mer än de kan hålla) är således en viktig del av problemet, och kan inte på något sätt bidra till lösningen. Mer populism leder snarare till mer kriminalitet. 

Bara kunskap om problemet och möjliga lösningar kan leda till minskad kriminalitet, och eftersom det inte finns några enkla lösningar måste samhället utrusta sig med tålamod. För att kunna lösa den här typen av problem måste demokratin fungera, och för det krävs att skolan utvecklas till en kunskapsskola. Inget av detta görs i en handvändning, så precis som i fråga om klimatet finns det en tidsfaktor att beakta här; ju längre vi väntar med att inleda det långsiktiga arbete på en lång rad olika fronter desto värre kommer symptomen att bli, och desto mer lockande blir det för allt fler att lyssna på populisternas förföriskt enkla lösningar eller deras försök att förlägga skulden hos invandrarna eller regeringen. INGEN tycker att skjutningar eller gängkriminalitet är bra. ALLA tar avstånd från kriminalitet. Därför leder oppositionsindignation och tävlingen om vem som fördömer nästa skjutning snabbast och mest känslomässigt till att arbetet med att faktiskt komma till rätta med problemen fördröjs, vilket spelar populisterna i händerna.

Om kriminalitet accepteras som ett KOMPLEXT problem skapas förutsättningar att diskutera en rad åtgärder som man på goda grunder kan anta leder till att incitamenten att välja den kriminella banan minskar. Vi vet till exempel att ett mer jämlikt samhälle är mer hållbart och att kriminaliteten där är både mindre och inte lika våldsam. Och arbetet för att främja jämlikhet kräver mer av de privilegierade. Förutsättningen för att förstå detta är att skolan fungerar och att samhället är ett kunskapssamhälle, det vill säga ett meritokratiskt samhälle där det viktiga är vad man kan och vet, inte vad man heter eller varifrån man kommer. 

Smörgåsbordspolitik

Både kunskapen och demokratin måste respekteras för att fungera. Därför utgör alla försök att bryta mot eller utmana det ena ett hit mot det andra. Vår svenska skola håller på att helt tas över av privata företag, vilket är en allvarlig varningsklocka för alla som bryr sig om kunskapen och demokratin. När "kunskap" blir en vara som produceras utan insyn av privata aktörer förändras synen på utbildning. Talet om valfrihet låter bra, men om det är betyg som föräldrarna köper och skolornas ägare säljer utmanas både demokratin och vetenskapen.

Det går inte att säga vad som är hönan och ägget, men partier som erbjuder långa listor på saker som antas locka väljare utmanar demokratin. Folkvalda som ger sken av att det går att få allt man vill ha även om de olika sakerna är inkompatibla bäddar för sökandet efter syndabockar eftersom den politiken oundvikligen leder till besvikelse. Det är svårt att erkänna att man har fel, och mänskligt att skylla på någon annan när problemen hopar sig. Partier som hävdar att hårdare straff leder till ökad trygghet eller att alla problem går att skylla på invandringen, föraktar kunskapen och ser demokratin som ett hinder. Därför undergräver man, med väljarnas goda minne, båda. 

I år blir det inga julbord, men i politiken bjuder parterna över varandra i sin jakt på väljare. Det som erbjuds är dock bara skådebröd i skyltfönstret. Låter man sig lockas finner man att inne i restaurangen är det tomt och kallt och dörren är låst. När man väl valt finns det finns väg tillbaka. Titta på Trump. I fyra år har han matat folket med lögner om sin egen förträfflighet, och han har fått hållas för han är ju trots allt president och folket röstade ju på honom. Den som lever i lögnens värld accepterar naturligtvis inte sanningen och följaktligen accepterar Trump inte valresultatet. Han och hans väljare är ointresserade av kunskapen och demokratin, och så länge det KÄNNS som Trump vann håller man fast vid övertygelsen, som är personlig och just därför en så stark kraft.

Det kan hända även här. Populisterna använder samma metoder över hela världen. Så tvivel, utmana demokratin och skyll på invandringen och kräv hårdare straff och sänkta skatter. Ge folket vad folket vill ha, det vill säga gör vad som helst för att få makten. Och gör sedan allt för att behålla den. Populisterna säger sig vara våra vänner och ger sken av att bry sig om samhällets långsiktiga hållbarhet, men det är bara marknadsföring. 

Totalitarismen bygger på drömmen om det perfekta samhället där vi kan få allt vi önskar, om vi bara gör oss av med de där andra som kommer hit och stör. Inget part säger sig vara totalitärt, men lockar man väljare med både sänkt skatt och ökade statliga investeringar, och främjar man framväxten av en skola som erbjuder höga betyg utan ansträngning undergräver man demokratin och underblåser totalitarism. 

Det som händer i skolan och politiken är allt annat än trivialt!

Kultur, kunskap, politik och kausalitet

Det verkar finnas en överrepresentation av människor som politiskt lutar åt vänster bland akademiker, journalister och kulturarbetare. Detta upprör många högerdebattörer som talar om ett slags komplott. Man menar att vänstern har infiltrerat den akademiska världen, journalistiken samt kulturen och använder dessa plattformar för att sprida vänsterpropaganda. De som för fram dessa åsikter är väldigt säkra på sin sak och verkar inte ens ha övervägt tanken att en högst rimlig förklaring till sakernas tillstånd är att den som är högutbildad, intresserad av omvärlden och jämställdhet samt känner solidaritet med sina medmänniskor utgår från sina kunskaper och intressen när de väljer vilket parti de ska rösta på. Det är dessutom mindre troligt att den som ser skattesänkningar och hårdare straff som lösningen på allt och som utgår från att alla problem i samhället kan skyllas på invandringen söker sig till sammanhang där just den typen av enkla och kategoriska lösningar granskas kritiskt. Det är i alla fall en rimligare förklaring än att det finns en konspiration i samhället. Och det faktum att högerdebattörerna trots det väljer att hålla fast vid sin illa underbyggda teori säger en hel del om deras syn på kunskap. 

Man får naturligtvis tycka vad man vill, det är själva grunden för demokratin och det öppna samhället. Men värnar man kunskapen och vill leva i ett anständigt samhälle måste man vara konsekvent i sin hållning. Så när samma högljudda högerdebattörer som talar om vänsterns infiltrering och kräver att man ska kvotera in högermänniskor i kultursektorn, Public Service och akademin går i taket om någon pekar på mansdominansen i företagens styrelser reagerar jag. Antingen är man mot kvotering och för frihet, eller också inte. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på känslor och dubbelmoral. Och det är ingen rättighet att det part man röstar på också lockar till sig framstående och uppskattade artister. När en ny president installeras i USA är skillnaden mellan republikaner och demokrater ofta slående. Både Clinton och Obamas installationsfester kryllade av kända artister som uppträdde. Den enda artisten som mig verkligen uppträtt i Vita huset är Kid Rock, och Trumps "fester" verkar mest handla om att han ska få möjlighet att sola sig i glansen av anhängarnas beundran och ta kvinnor i skrevet. Det säger något, men var och en får dra sina slutsatser.

Martin Hultman på Chalmers har forskat om klimatförnekelse och finner en tydlig överrepresentation av människor som står till höger i politiken bland dem som förnekar kunskap och ifrågasätter vetenskapen, medierna och kulturen. Den avgörande frågan är här liksom i fallet med vänsterns överrepresentation i kultursektorn vad som är hönan och vad som är ägget. Blir man klimatförnekare för att man höger eller blir man höger för att man är klimatförnekare? Det tål att fundera på och alla som bryr sig om hur andra ser på en borde verkligen göra det. Hultman skriver följande i DN.

Många högernationalistiska partier i Europa har numera klimatförnekelse som en av sina bärande värderingar, inte alltid så synlig men liksom rasismen finns den som en underliggande bärande kraft. Vi ser spår i Danmark och Norge, hos brittiska UKIP och franska Front National. Hos ledande Sverigedemokrater syns deras misstänksamhet mot SMHI, diskreditering av Parisavtalet, avfärdande av klimatlagar och utnämningen av klimatförnekaren Václav Klaus till frihetshjälte. Längre i ner i partihierarkin och bland många sympatisörer i diverse sociala medier och webb-tv-sändningar är det ännu tydligare. Där skapas i dag en känslostark populistisk berättelse om hur en new world order bestående av de liberal-demokratiska företrädarna inom politiken, massmedierna, universiteten, företagsledarna och FN använder sig av klimatkrisen som täckmantel för att införa en socialistisk planekonomi. När riksdagsledamoten Lars Beckman från Moderaterna skriver att medierna i rapporteringen av sommarens värmebölja ”har släppt alla hämningar för att hjälpa den sittande regeringen” uttrycker han precis den logik som skapats inom den högernationella webb-tv-plattformen SwebbTV, där flera personer knutna till Stockholmsinitiativet i intervjuer under våren och sommaren spridit klimatförnekelse.

Det finns de facto en överrepresentation av vänstermänniskor i kultursektorn och den akademiska världen, och på samma sätt finns det en överrepresentation av högermänniskor i grupper där kunskap, kultur och granskning av makten kritiseras. Den senare snedfördelningen talas det inte särskilt om, särkilt inte i högerkretsar, trots att kunskapsresistens är ett mycket större samhällsproblem än att vissa partier är överrepresenterade i vissa samhällssektorer. Där kunskapen förnekas är demokratin och friheten alltid hotad, vilket gör att jag än en gång ställer mig frågan om vad som beror på vad. Söker sig människor som är vänster till kultursektorn, akademin och den kritiskt granskade journalistiken för att de är intellektuella, kunskapsintresserade demokrativänner, eller blir man vänster för att ens intresse för kunskap, demokrati samt hållbarhet och jämställdhet gör att man väljer partier som värnar dessa frågor och kvaliteter? 

Ingen människa som är klok och kunskapsintresserad kan hur som helst rösta på partier som glider på sanningen eller förnekar kunskapen. Det borde gälla lika för såväl högern som vänstern, men så är tyvärr inte fallet. Och om högern inte bryr sig eller förnekar detta är det högern som har problem och får fina sig i att bli ifrågasatt. I ett modernt, öppet och demokratiskt samhälle är det kunskapen som gäller, inte känslan. Förstår man inte det är man antingen dum i huvudet eller helt ointresserad av något annat än sig själv och sina egna känslomässiga behov. Och om det inte går att förena högerpolitik med vetenskap, anständighet och medmänsklighet, varför i hela världen skulle någon som värnar dessa saker rösta på ett sådant parti? 

Några principer alla borde kunna ställa upp på

Väldigt många satt uppenbarligen som jag klistrade vid CNN eller något annan nyhetskanal, spänt väntande på det efterlängtade resultatet att Donald Trump förlorar makten över USA. Det drogs en suck av lättnad hos så många människor och scenerna från New York med jublande människor och det gripande inslaget med nyhetskommentatorn som grät av tacksamhet över att Trumps mardrömsregim går mot sitt slut blev känslosamt. Även om jag personligen inte drabbats av Trumps politik har åren med märkliga utspel, idiotiska påståenden, arrogans, narcissism och förakt för medier, demokratin och kunskapen varit påfrestande. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och Trump har banat väg för liknande politiker här hemma och på andra håll i världen. Dessa försvinner naturligtvis inte, och faran är självklart inte över. Biden/Harris har ingen lätt uppgift och många kommer oundvikligen att blir besvikna. Men de lyssnar på vetenskapen, respekterar demokratin och är anständiga -- därför somnade jag med en ro i kroppen och vaknade med en skön känsla av tillförsikt. 

Jag orkar inte tänka på tiden fram till januari, som säkerligen kommer bli turbulent, men talet där Biden utlovade en enande poltik fyller mig med hopp. Trump har delat landet och gett sina "supportrar" vad de önskar sig. Han har medvetet söndrat, föraktat forskarna och spridit lögner. Så kan man inte bygga ett land för framtiden. Fyra år till med den politiken och honom vid makten hade varit en katastrof för klimatet, vetenskapen och demokratin. Faran är inte på något sätt över, men nu finns i alla fall förutsättningar för en mer enande politik.

Jag tror synen på politik behöver förändras om demokratin ska kunna överleva och inte urarta i en kamp mellan klaner och dynastier. Politiker ska leda LANDET, inte ge "sina" väljare vad de önskar. Presidenter och Premiärministrar företräder alla, inte bara en utvald del av befolkningen. Alla håller inte med om detta, särskilt inte populister som Trump, Åkesson och andra. Jag hävdar inte att jag har rätt, men jag har i alla fall rätt till mig åsikt, som bygger på det jag lärt mig genom studier och erfarenhet. Hela tanken om höger/vänster och debatten som utgångspunkt finner jag förlegad. Jag efterlyser en politik som till huvuddelen bygger på principer som alla borde kunna ställa upp på, sen kan man överlåta en mindre del av besluten på partier som avgör riktningen på marginalen.

Alla borde kunna enas om följande, tänker jag:

Alla som arbetar heltid måste kunna leva på sin lön. Det borde vara förbjudet att anställa någon om man inte kan betala en lön och tillhörande sociala avgifter. Det är cyniskt att utelämna fattiga människor som kämpar för sin överlevnad åt arbetsgivare som utnyttjar situationen. Demokratins uppgift är att skapa en känsla av grundtrygghet. Därför behövs över trygghetssystem som fungerar så att ingen faller igenom helt. Jag förstår att vi lever i en globaliserad värld och inte helt kan bestämma, men inget land tjänar på att konkurrera med andra länder om vilket land som erbjuder lägst löner och sämst trygghet. Alla länder tjänar på att samverka och just eftersom vi lever i ett uppkopplad och sammankopplad värld borde det kunna gå, om tillräckligt många vill och är lojala med tanken.

Skola och utbildning är inte bara en förutsättning för demokratin och utvecklingen av samhället och arbetsmarknaden, det är framförallt en angelägenhet för alla och bör därför drivas och bekostas av staten. Skatt är som sparande, en investering i allas gemensamma framtid. Och ju bättre man lyckats i ett system, desto mer tacksamhet borde man kunna känna. Det går inte att bygga ett samhälle och en hållbar framtid för alla på känslor och egoism, bara på kunskap. Och den äger ingen, alla har förmågan att lära och bör därför få chansen att utbilda sig i en likvärdig skola och högre utbildning. Eftersom samhället som helhet tjänar på detta borde alla kunna enas om att det är klokt. Om dumheten får fäste och sprider sig är det dåligt för alla!

Sveriges offentlighetsprincip är unik i världen och transparens är viktigt. Samhället tjänar inte på hemlighetsmakeri, därför är öppenhet en förutsättning för demokratin. Företagshemligheter tjänar bara ägarna, inte samhället, kunskapen och den långsiktiga hållbarheten. Korruption växer bakom stängda dörrar och därför är öppenhet en förutsättning för demokrati och hållbarhet.

Det finns säkert fler principer, men poängen är att det inte behövs så många för att skapa förutsättningar för ett värdigare och mer hållbart samhälle där så många som möjligt kan finna sig tillrätta och skapa sig en plattform för att försöka förverkliga sina drömmar, för sin egen och det allmännas skull. Om två år är det val i Sverige. Om det parlamentariska läget inte förbättras finns en uppenbar risk att vi får en regering som liknar Trumps, och det vore en katastrof. Vi behöver också enas och fokusera mer på våra gemensamma intressen än på olikheterna. Tillsammans och med utgångspunkt i kunskap är vi starka, ensamma och styrda av känslor går vi under, förr eller senare.

Klarar klimatet och demokratin fyra år till med Trump?

Vaknar till ett osäkert valresultat i USA. Oavsett hur det går blir det jämnt och det betyder att populismens grepp om mänskligheten är fortsatt starkt. Det oroar mig att anständighet och kunskap inte betyder mer för vanliga människor eftersom demokratin och klimatet därmed offras för fåfänga drömmar om kortsiktiga, personliga vinster. Det faktum att Demokraterna inte heller denna gång lyckades få fram en ledare som förkroppsligar framtidstro oroade redan innan och jag lutar allt mer åt att Trump vinner valet. Det borde i och för sig vara öppet mål för Demokraterna och att valresultatet, hur det än blir, är osäkert gör mig bedrövat.

Jag minns när jag för 12 år sedan vaknade till beskedet att Obama vunnit och fylldes av värme och framtidstro av hans "Yes we can" tal, men redan då fanns det varningslampor som lyste. Förväntningarna på en enda människas förmåga att förändra ett helt samhälle var allt för stora, och även om Obama var extremt tydlig med att det skulle krävas massor av alla medborgare för att uppnå förändring samt att det troligen inte skulle räcka ens med åtta år vid makten för att lyckas lämnade han Vita huset med en känsla av besvikelse som utgjorde grogrund för Trump. Obama var själva antitesen till populist, men hans seger banade ändå väg för efterfrågan på en politik byggd på känslor.

Populism, ignorans och informerat ointresse är en mäktig kraft som kunskapen aldrig kan vinna över. Jag överger aldrig min tro på och engagemang för anständighet och utbildning, men tyvärr måste det nog bli värre innan breda lager av befolkningen inser att karismatiska ledare som talar till känslorna aldrig är lösningen. Demokratin och kunskapen är och har aldrig varit det bästa styrelseskicket, det är det minst dåliga. Därför är det så viktigt att alla förstår och respekterar komplexiteten samt inser det personliga ansvaret är. Det går varken att lägga ansvaret för landets väl på en ledare eller skylla dess ve på invandrare och utifrån kommande hot. Alla enkla lösningar är förkastliga.

Förändring kan gå fort men eftersom kunskapen och demokratin närmast är två sidor av samma sak och det tar tid att bygga upp förståelse och respekt för komplexitet samt det faktum att det krävs stora uppoffringar och ett mycket djupare engagemang hos vanligt folk än att vifta med flaggor och skandera på massmöten oroas jag över utvecklingen, inte bara de kommande fyra åren utan även på sikt. Populismen kan vara hur framgångsrik som helst och analytiker kan hylla Trumps och andras strategi hur mycket de vill, men en politik som bygger på känslor är och kan aldrig någonsin vara hållbar.

Här i veckan har jag påbörjat arbetet på en ny lärobok, en introduktion till kunskapsteori som riktar sig till studenter på grundnivå, och det arbetet känns allt viktigare ju mer osäkert valresultatet i USA blir. Att skriva böcker är mitt sätt hantera oron och finna mening i tillvaron, så oavsett hur det går i valet i USA och sedan om två år i Sverige kommer jag att ha saker att fokusera på. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och kan vila i och finna tillförsikt i kunskapen och förståelsen jag tillägnar mig, oavsett om ingen lyssnar. Jag tror inte att jag eller det jag skriver kommer att göra någon avgörande skillnad i det stora hela, men så mycket vet jag att kunskap och demokrati är det enda som är långsiktigt hållbart, och det är viktigare att kunna se sig själv i spegeln än att jaga bekräftelse. Hur det kommer att gå för klimatet och demokratin under de kommande åren är en öppen men avgörande fråga.

Just-in-time-arbetare

Är det verkligen en anställning vi vill ha, till varje tänkbart pris? Från vissa håll i politiken låter det så, och väljarna verkar hålla med. Uppenbara försämringar för löntagarna sägs vara en modernisering av arbetsrätten. Det måste bli lättare att säga upp anställda hävdar man. Om företag gick i konkurs i parti och minut vore det ett rimligt påstående, men så ser det ju inte ut. Debatten om arbetsrätten och anställningstryggheten är inte en strid mellan ägarnas intressen och de anställdas. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i och vilken människosyn som ska styra politiken. Anledningen till att frågan diskuteras är att arbetsgivare under en lång rad av år pressat kostnaderna till det yttersta för att öka vinsten, och förr eller senare kommer blicken oundvikligen att riktas mot posten löner i balansräkningen. Det var bara en tidsfråga. Arbetsgivarnas våta dröm är att endast betala för exakt den arbetskraft man behöver, precis när man behöver den. Vad får vi för samhälle om vi köper den logiken?

Om vem som helst kan få sparken av vilken anledning som helst och om risken dessutom ökar med åren får vi ett otryggt samhälle där alla måste vara på sin vakt hela tiden. Ett cyniskt samhälle där alla utgår ett potentiellt hot mot varandra. Samhällskontraktet blir ett slavkontrakt. Kom ihåg att det inte bara är arbetsrätten som diskuteras. Rätten till sjukersättning och arbetslöshetsersättning utarmas för varje år som går för att minska ett fiktivt bidragsberoende.

Vi är med stormsteg på väg i en riktning som andas 1930-tal på väldigt många olika sätt. Innan folkhemstanken slog igenom på allvar dikterade arbetsgivarna och kapitalägarna villkoren och arbetarna betraktades som en förbrukningsvara. Ingen säger tjänare idag; det heter hushållsnära tjänster som subventioneras av staten. I praktiken är det dock samma sak. Det finns inga statare idag, men villkoren i gigekonomin är skrämmande lika statarnas. Tiggarna är tillbaka på gatorna, men eftersom de inte ser ut som oss kan vi vifta bort problemet med hänvisning till kultur. Vi rör oss alltså med stormsteg mot ett samhälle där ett fåtal lever i sus och dus och den stora massan sliter ut sig för att klara livhanken. Mellan då och nu fanns en period i vårt lands och västvärldens historia när allt fler fick det allt bättre för varje år som gick. Inte bara anställda fick det bättre, samhället som helhet blev bättre. De fattiga blev färre och medelklassen ökade, men inte på de rikas bekostnad. Finessen var att SKILLNADERNA mellan grupperna minskade. 

Givetvis går det inte att vrida klockan tillbaka, men hur fick vi för oss att det kan bli bra om vi återinför regler och lagar som vi gjort upp med och förändrat för att de var dåliga för både enskilda och samhället? För lyckligt lottad person som Bianca Ingrosso är Sverige fantastiskt. Hon är 26 och är ekonomiskt oberoende, inte för att hon löst cancerns gåta utan för att hon är hon och en massa människor klickar på länkarna hon lägger ut på nätet. Kanske inte alla som kämpar kan bli läkare eller lärare men väldigt många kan bli det. Det är inga arbeten man blir ekonomiskt oberoende på, men det är jobb som ger både den anställde och dem hen arbetar med samt samhället något substantiellt tillbaka. Dagens influencers liknar adeln i Frankrike innan revolutionen. Ett fåtal som i sanslös lyx svävar ovan alla andra. 

Trump lovade att Amerika skulle bli great om han fick makten. Äntligen en företagsledare vid makten, sa många. Nu blir det ordning och reda. Ekonomin har gått bra, men till priset av att allt annat bivit sämre. Klarar USA och världen fyra år till med en politik som gör ett krympande fåtal rikare och alla andra fattigare, samtidigt som naturen skövlas, klimatet förändras och problemen förnekas eller skylls på invandare? 

Makten över problembeskrivningen

Det är invandringens fel, eller? Upprepar man en tanke tillräckligt många gånger blir det en sanning, om, säger OM, intellektet kopplas bort och man väljer att gå på känslan. Världen och samhället förändras hela tiden, människor har nämligen i alla tider rört på sig av olika anledningar, både inom och mellan länder. Förr eller senare uppstår det problem och om dessa ska kunna lösas på ett klokt sätt är det avgörande att man utgår från en adekvat problembeskrivning. Att peka ut INVANDRARE som upphovet till problemen är en åsikt, inte en förklaring, och därför leder accepterandet av den problembeskrivningen oundvikligen till att andra och mycket värre problem uppstår.

SD har lyckats i sitt uppsåt och fått en majoritet av övriga partier att köpa deras syn på vad som är problemet. Därifrån stupar det orovackande brant utför. Enda sättet att bryta den onda spiralen är att överge alla tankar på att hotet kommer utifrån; det kommer alltid inifrån och vi är alla ansvariga för det som sker. Att skylla på en speciell grupp och göra den till syndabock är en livsfarlig idé som gång på gång genom historien visat sig leda till katastrof. Det är INGEN lösning på något problem, särskilt som det alltid är en liten minoritet som missköter sig i varje grupp.

Den typ av problem som söker sina lösningar i dagens samhälle är av ett helt annat slag. För att se och förstå och framförallt för att kunna skapa hållbara lösningar krävs djupa och breda kunskaper samt utvecklad intellektuell förmåga, vilket gör att alla populistiska och rasistiska partier diskvalificerar sig själva genom att skapas av eller locka till sig människor som föraktar kunskap och ser intellektuella människor som motståndare. Problemet som måste lösas innan utvecklingen kan vända och ett bättra samhälle kan växa fram är problemen som bottnar i växande klyftor mellan de rikaste. Klyftor skapar spänningar och det finns en gräns för hur stora de kan bli innan samhället slits isär. Det är ingen åsikt, forskningen är inte bara tydlig på den punkten, det är dessutom enkelt att illustrera med ett trivialt exempel.

Föreställ dig fyra människor: En har en miljon på banken, en annan har 100000 en tredje har 10000 och den siste har ingenting. Alla har ett jobb och tjänar ungefär lika mycket, men av olika anledningar skiljer sig storleken på respektive individs sparkapital åt. I vardagen och på ytan ser alla ut att leva med ungefär samma förutsättningar. Tänk dig sedan att alla drabbas av samma oförutsedda kostnad på 10000 kronor. Plötsligt blir det uppenbart att det finns fundamentala skillnader mellan de fyra. Den som har en miljon på banken betalar summan och tänker inte mer på saken. För den som har 100000 svider det lite, men utgiften får inga direkta återverkningar på livet och tryggheten i tillvaron. Den som har 10000 kronor på banken har plötsligt inget sparkapital alls och hens liv förändras radikalt; inte på ytan men sårbarheten och osäkerheten ökar och det får konsekvenser. Kanske får hen sömnproblem, presterar sämre på jobbet och utsätts därmed för stress som riskerar leda till sjukdom. Den som inte har några pengar på banken tvingas låna, kanske till ockerränta; det beror på hur snabbt pengarna måste fram och hur desperat hen är. I utgångsläget såg allt på ytan ut att vara jämlikt, men en plötslig händelse kan i ett slag blottlägga skillnaderna. Drar man sedan ut konsekvenserna över tid är det lätt att se hur ojämlikhet har en tendens att accelerera. I den politiska retoriken idag låter det från högerhåll som om alla som är rika har blivit det av eget hårt och mödosamt arbete och att alla som är framgångsrika är det uteslutande av egen kraft. Det låter vidare som att alla fattiga, sjuka och arbetslösa har sig själva att skylla. Trots att vi vet att så inte är fallet väljer många att först välja ideologi, och sedan leta exempel som ger stöd åt åsikten och konstruera en logisk förklaring som rättfärdigar ståndpunkten.

Ingen väljer att bli sjuk och alla rika är det inte på grund av eget hårt arbete. En egenskap förenar dock mänskligheten, och det är känslan för och behovet av rättvisa. Den romerska rätten, som ersatte naturrätten (där klanen hävdade traditionella sedvänjor och löste tvister med våld, tror jag det handlade om), brukar sägas vara ett av mänsklighetens mest värdefulla immateriella världsarv och en förutsättning för ett modernt samhälle. Politiker som står både till höger och till vänster i politiken talar om rättvisa, men det finns ingen universell standard att mäta sina argument mot. Lagen har som mål att skipa rättvisa, men det fungerar sällan så i praktiken; ofta får man nöja sig med ett avslut. Fast målet är ändå att upprätthålla rättvisa samt att alla ska vara lika inför lagen. Högern menar att det är rättvist att individen själv får förvalta sitt pund och ta ansvar för sin egen lycka och trygghet, att det blir bäst för alla om politikerna sänker skatten och lägger sig i, som man säger (vilket är en värdering, inte ett objektivt påstående), så lite som möjligt. Vänstern tolkar rättvisa som att alla verkligen ska få samma chans och menar att det är statens (det vill säga våra demokratiskt valda politiker, i enlighet med gällande lagar) uppgift att utjämna uppkomna skillnader.

Om samhällsdebatten handlade om olika sätt att se på rättvisa istället för vem som är mest oresonlig mot människor som inte är födda i Sverige, hade andra frågor lyfts fram i ljuset och andra lösningar hade framstått som lämpliga.

Politiker ska undanröja grunden för oron, inte ta den på allvar

När Franklin D Roosevelt svors in som USAs 32e president, 1933, mitt under en av historiens största kriser, inledde han sin programförklaringen med följande ord.

So, first of all, let me assert my firm belief that the only thing we have to fear is... fear itself — nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyzes needed efforts to convert retreat into advance. In every dark hour of our national life a leadership of frankness and of vigor has met with that understanding and support of the people themselves which is essential to victory. And I am convinced that you will again give that support to leadership in these critical days.

Roosevelt lyckades få få fart på ekonomin genom att investera i långsiktiga samhällsbyggande projekt och enade folket med sin new deal. Han visade vägen och tog ansvar både under inledningen till sin tid som president och under avslutningen när han ledde USA genom Andra världskriget. När Donald Trump säger att han vill göra USA great again är det den här tiden han drömmer om, men han visar i ord och handling att han inte har förstått någonting. Han agerar tvärtemot Roosevelt genom att underblåsa människors rädsla och han gör inget för att underminera grunden för den. Han lyssnar på folkets oro och bygger murar samt skyller landets växande problem på etniska minoriteter, kritiskt granskande medier och forskare. Hans politik söndrar och utsätter demokratin för påfrestningar som den varken är skapad för eller klarar av att stå emot.

Även här hemma agerar allt fler politiker på samma sätt genom att tävla om vem som tar befolkningens oro på störst allvar. Det anses vara ett legitimt sätt att bygga förtroende, men det är inte så det fungerar, vilket Roosevelt visste. Politiker som når framgångar genom att adressera folks rädsla istället för att söka mandat för en politik som undanröjer grunden för oron genom att investera i samhällsbyggande åtgärder måste fortsätta underblåsa oron, annars förlorar de makt och inflytande. Och det är här vi är idag. Samhällsdebatten handlar följaktligen om PROBLEMEN i samhället och om alla HOT som går att identifiera. Under våren fokuserades på Corona, vilket under några veckor i mars paradoxalt nog enade landet och fick journalisterna att fokusera på kunskapen, men sedan återgick allt till det "normala" igen. Nu utsätts ansvariga ministrar och myndighetspersoner för närmast inkvisitoriska utfrågningar rörande politiken som förs. 

Landet styrs inte av regeringen utan av oppositionsindignation och alla förslag som läggs fram möts med mantrat: För lite, för sent. Moderaterna går oroväckande nog så långt i sina försök att framstå som ansvarsfulla att man presenterar ett förslag som skulle urholka rättssäkerheten för att möta hotet mot gänkriminaliteten som man under lång tid hamrat in i folks medvetande. Det är tveklöst en kraftfull åtgärd, men den om om något banar väg för framväxten av det klanvälde som högeroppositionen varnar för. SD har sedan starten varnat för diffusa hot kopplat till en icke existerande massinvandring, vilket nu blivit en sanning som även seriösa partier måste förhålla sig till. Det är så oron fungerar och det är därför den är så farlig; den vänder oss medborgare mot varandra och splittrar vårt samhälle, vilket gör att oron ökar och kraven på drakoniska åtgärder eskalerar. Fortsätter vi på den inslagna vägen kan det bara sluta med katastrof eftersom det leder till att vi förr eller senare fastnar i en förlamande fruktan som är förödande för allt vad tänkande och klokhet heter.

Vad Sverige, USA och världen behöver är politiker som fokuserar på att bygga hållbara samhällen genom att minska klyftorna i samhället, både de ekonomiska och de sociala. Ingen blir tryggare av att politiker är hårda mot kriminella, det leder bara till att de kriminella blir mer desperata, vilket i sin tur gör alla oss andra mer otrygga. Sänkt skatt leder till ökade klyftor, sämre vård och kris i skolan, vilket i sin tur leder till mer oro som underblåses av hårdare straff. Vi sitter fast i en ond cirkel som bara kan brytas genom att politikerna omgående upphör ta hänsyn till människors oro och istället börjar utforma en politik som undanröjer grunden för oron. Detta är inte en vänstertanke, det finns gott om såväl höger- som vänsterorienterade lösningar som leder till att samhället läker sina sår istället för att peta i dem.

Lika som bär: Politiker och kvacksalvare

Fortsätter på samma tanke som igår genom att reflektera över ett liknande problem rörande dagens politiska klimat. Gängkriminalitet och klanstrukturer är på allas läppar i dessa dagar. Jag vill se det som ett symptom på en underliggande sjukdom, inte som en sjukdom i sig. Det är ett komplext problem där det är enkelt att finna korrelationer men ohyggligt svårt att peka på kausalitet. Lösningen handlar därför inte om att endast rikta åtgärder mot gängmedlemmarna (även om det givetvis också behövs sådana insatser), utan om att skapa ett annat samhälle där fler ser värdet med att sköta sig.

Populisterna söker enkla lösningar och letar syndabockar och skyller problemen på invandringen. De ser gängkriminaliteten som en egen sjukdom och betraktar sig själva som läkare vilka ordinerar den bästa medicinen: Hårdare straff och möjlighet att utvisa människor på grund av misstanke. De söker alltså mandat för att lösa ett problem som de själva definierat med en medicin de som de själva kokat ihop själva och som de säljer med mördande reklam och tvivelaktiga metoder. Precis som kvacksalvarna som kränger sina produkter på nätet eller via telemarketing.

Liksom kvacksalvarna lutar sig populisterna mot pseudovetenskap och överdriver både problemen och lösningarnas undergörande verkan. Och allt fler köper budskapet, och även retoriken som går ut på att antingen är du med oss eller mot oss, vilket gör att alla som resonerar med stöd i kunskap och riktar berättigad, vetenskapligt grundad kritik, mot såväl populisternas problembeskrivning som deras "lösningar" målas upp som fienden (som ska förgöras).

Den sjukdom som tar sig uttryck, bland annat i gängkriminalitet är spridd i HELA samhället, den är INTE isolerad till förorten. Det är en diffus och svårbotad sjukdom som måste angripas vid själva roten eftersom det bara är där den kan botas. Tillfrisknandet tar också tid och det existerar ingen mirakelmedicin. Med andra ord är populismen ett minst lika allvarligt symptom på sjudomen som gängkriminaliteten och övertygelsen om att det finns enkla lösningar på komplexa problem är också del av sjukdomen; inte lösningen.

Vill man VERKLIGEN lösa problemen kan man alltså lyssna på politiker som tänker och agerar som läkare, inte på politiker som agerar kvacksalvare. 

Lika som bär: Politiker och marknadsnasare

Framförallt oppositionen (och i synnerhet hö-hö-högern), men det finns allt fler exempel från andra håll också, har under innevarande mandatperiod börjat uppföra sig som nasare på Kiviks marknad; ni vet de där som säljer fantastiska produkter genom att demonstrera hur bra de är från ett stånd med en högtalare.

Den här fantastiska kniven kommer att revolutionera ditt liv. Titta, den går till och med att skära djupfryst kött med, och eggen blir inte trubbig, du kan skära lövtunna skivor av tomat." Så där håller de på, och mot slutet av demonstrationen presenters det fantastiska erbjudandet. "Du får TRE fantastiska knivar. Men inte nog med det, du får även potatisskalare på köpet. Och slår du till direkt slänger jag med ett rivjärn också. Allt för bara 200 kronor.

Alla vet att de där knivarna kanske fungerar ett tag men inser även att man inte behöver dem. Ändå lockas väldigt många av erbjudandet. Det är liksom svårt att värja sig. Och det är naturligtvis ingen slump att det är så. Försäljarna vet självklart vilka knappar de ska trycka på. Det handlar om psykologi, om att skapa behov och förpacka erbjudandet på ett som gör det oemotståndligt. Den här typen av försäljning kan vara oerhört bedräglig och kan bokstavligen handla om att sälja kylskåp till inuiter vid nordpolen. Tänker på min bereste morbror som i hela sitt liv befann sig i rörelse, och som gick på en visning av andelslägenheter på Madeira. Jag tror de bjöd på middag. Han gick därifrån med ett påskrivet köpekontrakt som stipulerade att han var garanterad boende där på ön två veckor om året. Sedan visade det sig dessutom vara hopplöst svårt att bli av med lägenheten. Både vi och han själv hade svårt att fatta vad som hände och varför han försatte sig i den situation han hamnade i.

Det är med fasa jag ser på något liknande håller på att hända i politiken och samhället. Populismen sprider sig som det virus vi nu alla tvingas lära oss hantera. Problemet är att många ser likheten mellan politikerna och marknadsnasarna och inser att erbjudandet inte håller måttet, men väljer ändå att slå till. Det verkar vara svårt att motstå lockelsen att få BÅDE sänkt skatt och ökade investeringar i välfärden. Trots att de flesta inser att det finns en hake slår man till. Om dumheten eller obetänksamheten endast drabbade de väljare som gick på bluffen skulle det inte innebära något egentlige problem, men när tillräckligt många lockas in i fällan drabbar det oss alla och hela vårt samhälle. 

Populisterna tar lika lite ansvar för sina produkter som marknadsnasarna på Kivik. När marknaden är över packar de ihop och försvinner. Någon annan får städa upp. Det djävulska med populismen är att den bygger på att problemen som den bidrar med skylls på invandringen, vilket gör att man kan köra på och fortsätta locka allt fler till varan som säljs. 

Psykologin bakom är enkel att se för alla som står utanför, men den som köpt budskapet kommer oavsett om hen inser att hen blivit lurad eller inte att förneka att det är något problem med varan. Det är smärtsamt att acceptera att man varit korkad och för att undvika skammen tar man tacksamt emot populisternas halmstrå och skyller på invandrarna. Det djävulska i planen för återupprättandet av drömmen om ett etniskt homogent Sverige är att kunskap inte biter på sen som är drabbad, hen har tillgång till en växande uppsättning alternativa fakta och etablerade lögner och vantolkningar som får erbjudandet att bli allt mer guldkantat ju allvarligare problemen som är en konsekvens av populismen blir.

Det handlar om en lek med elden, både här hemma och på oroväckande många håll i världen.

Utan eget ansvar

Medborgarnas förmåga att ta ansvar, på riktigt, är helt avgörande för demokratin. Så som samhället kommit att utvecklas spelar det dock tyvärr allt mindre roll för individen om hen kan eller faktiskt tar ansvar. I vår moderna, sköna, nya värld går det alltid att skylla på andra när det uppstår problem eller inte blir som man tänkt. Politikerna visar med väljarnas goda minne vägen genom att aldrig tala om sin egen politik, bara om regeringens påstådda misslyckanden. Den som är argast och mest missnöjd uppfattas som pålitlig, delvis beroende på att oppositionen får alltid får stå oemotsagd i TV, medan våra folkvalda ministrar och myndighetspersoner grillas och ställs till svars för problemen i samhället. Trots att det parlamentariska läget är hopplöst läggs allt ansvar på sossarna, som många människor skoningslöst hatar och skyller alla problem på; om det nu inte är invandrarnas fel.

Jag har i princip slutat titta på nyheterna och undviker sociala nätverk. Avsaknaden av förståelse, bristen på insikt och oförmågan samt ointresset för att ta eget ansvar skrämmer mig. Efterfrågan på starka ledare som tar beslut över medborgarnas huvuden växer. Skyller de bara på invandringen och lovar de bara sänkt skatt spelar ingenting annat någon roll. Efter fyra år med Trump kan fortfarande närmare hälften av väljarna i USA tänka sig att rösta på honom. Det säger allt. Och här hemma har vi SD, som lockar till sig nazister som får höga poster och avslöjas på löpande band och vars ledare säger sig sakna kunskap om allt. Lovar man bara stängda gränser, återvandring och sänkt skatt belönas man med fina siffror i opinions- och förtroendemätningarna. Kina förtrycker minoriteter och vill minska friheten i Hong-Kong, Ryssland stiftar lagar mot homosexuella. Brexit hade aldrig genomförts om inte invandringsfrågan ansetts vara så viktig. Rädsla för det främmande och sänkt skatt är den enda frågorna som mobiliserar massorna. 

Hårdare straff är universallösningen på alla problem eftersom det tvingar andra att ta ansvar, och stängda gränser låter tryggt eftersom man tänker sig att hotet kommer utifrån. Trots att det inte stämmer är det så många tänker och den politiken man önskar sig. Sänkt skatt lanseras med argumentet att människor är vuxna att ta ansvar för sitt liv. Det sägs att individen vet sitt eget bästa, men efterfrågan på den typen av lösningar (givet så klart att vi bor i en demokrati) visar på motsatsen. Det enda skattehatarna önskar sig är mer pengar i plånboken. När allt fler drömmer om ett liv utan eget ansvar infantiliseras samhället, vilket får politiker som talar om komplexiteten i allt samhällsbyggande, som verkligen vill gå till botten med problemen genom att gå till val på en politik som bygger på väl underbyggda och långsiktigt hållbara förslag, att framstå som annorlunda och därför skrämmande.

Efterfrågan på kunskap minskar när alla dels är sig själva nog, dels anser sig veta och vara kompetenta. Och när kunskapen utarmas och forskare betraktas som ett särintresse ökar efterfrågan på enkla lösningar och drakoniska åtgärder. Idag är det munskydd och lock-down som debatteras, imorgon kan det mycket väl vara universiteten. Därifrån stupar det brant nerför. Det slutar inte brinna i Kalifornien, Sibirien eller Australien bara för att vi blundar för klimatförändringarna. Kriget i Syrien upphör inte för att vi stänger gränsen. Och sänkt skatt leder inte till ökat ansvar, bara till att klyftorna och känslan av hot utifrån, vilket gör efterfrågan på populistiska politiker ännu större. Förnekelse leder till att problemen skjuts på framtiden och i väntan på enkla lösningar och starka ledare ökar de. Oppositionsindignation känns kanske bra för stunden, men den bygger inga demokratier och gör inte samhället hållbart.

Strindberg hade rätt, det är synd om människorna. 

Upprörd på beställning

När jag växte upp handlade nyhetsrapporteringen om saker som hänt här hemma och i världen, och politiken och politikerna gjorde inte så mycket väsen av sig. Sedan kom Twitter, och allt förändrades väldigt fort. Politiken utvecklades till en tävling i indignation och alla söker följaktligen efter fel och brister hos varandra och i samhället. Nyhetsrapporteringen har i princip upphört att handla om saker som händer. Idag anordnas debatter och en stod del av programtiden ägnas åt analyser av politikernas utspel. 

Under några veckor i våras förändrades allt när pandemins allvar kickade in. Plötsligt tystnade oppositionen och experter intervjuades i Rapport och Aktuellt istället för att kastas in i destruktiva debatter. Det fanns tid för eftertanke och samtal. Sedan återgick allt till hur det var innan och efter det har tonläget höjts ytterligare. Upprördheten känner inga gränser. 

Det är så outsägligt sorgligt alltihop att jag slutar där. Jag orkar inte tänka tankarna om det som händer i och med vårt samhälle till slut, inte här under semestern. Tar mig ut i solen med en bok och laddar batterierna för höstens skrivande.

En skrämmande brist på objektivitet

Alla vetenskapliga studier landar i mer eller mindre tydliga och väl underbyggda resultat. Och i ett öppet och demokratiskt samhälle där kunskapen verkligen betyder något måste både resultaten och tolkningarna av forskningen kunna diskuteras. En förutsättning för att en sådan diskussion ska fungera är dock att alla förstår och respekterar begreppet objektivitet, vilket allt mer sällan är fallet. 

Om forskare kommer fram till ett resultat som kan användas för att kritisera eller ge stöd åt ett specifikt partis politik eller påståenden är det inte aktivism att påpeka detta, förutsatt givetvis att resultaten håller för en vetenskaplig granskning. Resultaten i sig kan bara diskuteras vetenskapligt, men tolkningarna av resultaten är naturligtvis öppna för diskussion. När forskare skriver en debattartikel är det något annat än att skriva en vetenskaplig artikel, och den som medvetet blandar ihop dessa saker och använder det som argument för att anklaga forskarna för aktivism eller till och med grund för avsked utgör ett hot mot både demokratin och det öppna samhället. 

Forskare måste kunna engagera sig i samhällsdebatten på samma sätt som alla andra. Förutsättningen för det är dock att objektivitet är ett ord vars innebörd inte glider iväg och kan betyda vad som helst. Objektivitet och saklighet handlar om att i möjligaste mån undvika att blanda in värderingar i sina uttalanden. Liksom sanning är det hopplöst svårt att uppnå fullkomlig objektivitet, men det betyder inte att anything goes! Det krävs kollektiv respekt för objektiviteten för att den ska fungera, och inte minst ödmjukhet inför svårigheten. USA är ett skräckexempel på vad som händer när respekten för för sanning och saklighet offras för makt och billiga poänger i det politiska spelet. 

Samhällsdebatten i Sverige blir allt mer polariserad och det görs idag allt mer sällan skillnad på sak och person. Paradoxalt nog är det ofta de som skriker högst om behovet av objektivitet som är mest partiska och relativistiska. När resultaten av forskning inte passar den egna politiska agendan anklagas forskarna för aktivism, och dristar sig forskarna dessutom att skriva en debattartikel för att sprida sina tankar till allmänheten tar det hus i helvete. Den akademiska världen utvecklas på detta sätt oroväckande nog i samma riktning som Public Service, där strävan efter objektivitet ersatts med tanken att om båda sidor får komma till tals blir bevakningen opartisk, vilket är något helt annat än objektivitet och saklighet. (Mats Knutsson får dock alltid stå oemotsagd).

Vill vi ha ett samhälle där endast forskning som ger stöd åt regeringen accepteras? Om inte är det nu vi kan och ska reagera. Sovjetstaten beställde forskningsresultat som låg i linje med den kommunistiska ideologin, vilket ledde till fruktansvärda konsekvenser. Idag är det dock högern som driver en liknande linje genom att ifrågasätta all forskning som inte ger stöd för deras politik. Objektivitet innebär att man först utför vetenskapliga studier och sedan bildar sig en uppfattning i frågan. Demokratin fungerar bara om det finns ett levande samtal om det som är gemensamt, där man byter åsikt i ljuset av nya och bättre argument. Och förutsättningen för ett öppet samhälle är att alla kan delta i debatten på lika villkor. Det faktum att det idag råder en skrämmande brist på förståelse för dessa saker oroar mig.

Ibland är sjukdom den enda medicinen

Rädslan för corona sprider sig över världen. Börserna störtdyker när dödstalen ökar och allt fler länder drabbas. Det är en helt ny situation, en svart svan. Ändå såg det vi komma. Det var aldrig en fråga om det skulle hända, utan när. Och jag tänker nu inte bara på virus. Vårt sätt att leva var inte hållbart, och går vi tillbaka till bussines as usual nät allt lugnar ner sig, drar vi inte lärdom av det som händer nu, är vi korkade.

Donald Trump avfärdar viruset som en demokratisk bluff och hävdar att han har full koll. Så länge det finns efterfrågan på sådana ledare kan vi aldrig säga att vi inget visste. Här hemma har vi vår egen variant på samma ohållbara tema. Ledaren för landets största parti väljer att åka till Turkiet för att utnyttja en humanitär katastrof för sin egen vinnings skull. Hans agerande är symptomatiskt för vår tid, och själva sinnebilden för problemen vi har att brottas med. INGEN ledare i världen kan rädda oss från oss själva. Så länge efterfrågan på ledare som säger det vi vill höra håller i sig kommer ohållbarheten att öka.

Vårt sätt att leva är ohållbart och sjukdomen kan därför sägas vara en välsignelse för samhället även om den är ett allvarligt problem för väldigt många och en dödsfara för vissa. Den drabbar oss hur som helst och nu är vi där vi är, så låt oss ta tillfället i akt och stanna upp och tänka efter. Hur hållbart är det att frakta varor och människor kors och tvärs över jorden för att tjäna några kronor? När krisen kommer raderas vinsten och vänds snabbt till förlust, inte bara för företagen som utnyttjar klyftorna mellan rika och fattiga. Alla blir förr eller senare förlorare i en ekonomi som som bygger på rovdrift av människor, djur och natur.

Vi människor är rationella sägs det. Faktum är att den ekonomiska modell som våra moderna samhällen vilar på bygger på tanken att alla beslut som tas är kloka. Ingen med ögon att se med kan hävda att det som händer i världen är resultatet av vishet. Det finns massor av kloka människor som gör fantastiska insatser för mänskligheten och livet på jorden, men den stora massan styrs av känslor och tar lätt på kunskap. Så länge man kan flyga billigt och köpa kött till extrapris kommer man att göra det, för att man vill. Och så länge det känns som att Sverige är fullt och att gränser kan stängas kommer politiker som går till val på en sådan politk att samla väljare. Inte för att ledarna är kloka utan för att väljarna saknar förmåga eller intresse för hur demokratin fungerar och vilka konsekvenser vårt sätt att leva får.

I det akuta läget här och nu måste vi fokusera på att hindra spridningen av coronaviruset, men sen går det inte pusta ut och låta livet återgå till det normala. Det är nämligen inte normalt att leva som vi gjort under en lång rad av år. Det är hög tid att inse det, och det borde vara lätt att göra det nu. Ibland är sjukdom den bästa medicinen eftersom den tvingar oss till eftertanke.

Brustna löften

Våra folkvalda politiker förvaltar det allmänna åt folket som helhet. Det är utgångspunkten för demokratin. Riksdagens ledamöter är alla VÅRA politiker. Vi får den folkliga representation vi förtjänar, som folk betraktat. Om vi faller för och lockas av politikernas löften om vad de ska åstadkomma är det vårt problem, inte politikernas. Det är samhället och vår gemensamma framtid vi gamblar med och det är oss själva vi klagar på när det inte blir som vi önskar.

Tänk vad skönt det vore ifall allt var regeringens och Löfvens fel; då skulle vi enkelt kunna byta ut honom mot någon mer kompetent ledare. Den tanken är dock farlig, för den gör att politiker börjar strida mot varandra och fokusera mer på sitt varumärke än på förvaltningen av det allmänna. När tanken väl slagit rot uppfattas det, i alla fall av utmanarnas anhängare, som en solidarisk gärning att stå i TV och misskreditera regeringen.

Politiker ska inte lova saker, de ska tala om sina visioner. Och efter valet, när folket sagt sitt, måste valrörelsen pausas tills det blir dags nästa gång, fyra år senare. Det går inte att både kampanja och förvalta landet samtidigt. I en tid när alla är överens om att mänskligheten står inför enorma utmaningar behövs ansvarstagande politiker som respekterar komplexiteten i uppdraget, både när partiet man företräder har makten och när det befinner sig i opposition. Dagens löftesfokuserade politik och den oundvikliga svekdebatten efteråt vänder människor mot varandra och banar väg för populism, som är ännu mer ohållbart.

Samhället har gått i baklås och staten är anorektisk, vilket gör att alla går på knäna för att leva upp till alla verklighetsfrämmande löften vi gått på i vår jakt på det parti som passar just mig bäst. Avsaknaden av sjukdomsinsikt gör att vi skyller på regeringen när problemen hopar sig, när det i själva verket är en konsekvens av vår egen orimliga önskan om att få mer samtidigt som vi betalar mindre. Vi ägnar oss åt ett kollektivt självskadebeteende och gräver vår egen grav.

Människa blir man TILLSAMMANS med andra och det är i möten mellan olika argument som kunskap uppstår. Drömmen om en frälsare som kan ge oss ALLT vi önskar oss må vara trösterik, men eftersom den är ohållbar och det sedan inte finns någon annan än vi själva att skylla på när sanningen uppenbarar sig, måste drömmen överges. För att inte samhället ska sprängas av spänningarna vi utsätter det för genom våra orimliga förväntningar måste ta oss igenom en kollektiv avgiftningskur och sedan ta på oss arbetshandskarna. Med gemensamma insatser och kan vi bygga ett land på kunskap, där dagens behov tillgodoses på sätt som inte äventyrar framtida generationers möjligheter att tillgodose sina behov.