Akademiskt ledarskap

Förändringens vindar blåser starkt, inte bara i den akademiska världen. Vi lever i en absurd tid fylld av problem och olika typer av hot, vilket gör att behovet av kunniga och ansvarstagande ledare, som inte bara kan utan även tar kloka och långsiktigt hållbara beslut, är större än någonsin. Samtidigt är bristen på just den typen av ledare skriande, i hög grad beroende på att efterfrågan på ett sådant ledarskap inte riktigt finns, vilket kan förklaras av en utbredd okunskap som bottnar i ointresse fört den här typen av frågor. Högskolans betydelse kan i det läge samhället och världen befinner sig i just nu med andra ord inte överskattas, kvaliteten i den högre utbildningen har aldrig varit viktigare. Men för att lärarna och forskarna som arbetar med undervisning ska kunna värna kunskapen och fostra framtidens ledare och demokratiskt sinnade och kunniga samhällsmedborgare krävs ett AKADEMISKT ledarskap, vilket är en typ av ledarskap som är väsensskild från det ledarskap som idag praktiseras på många högskolor i vårt land, där man allt oftare rekryterar chefer från näringslivet, som är drillade i att svara mot aktieägares kortsiktiga krav på ekonomisk avkastning, vilket är något helt annat än uppdraget att förvalta skattebetalarnas investeringar i den kunskap som behövs för att bygga ett hållbart samhälle.

Frågan om vad ett akademiskt ledarskap är betraktar jag som en fråga utan givet svar, och därför är det lättare att tala om vad det inte är. Något går dock att säga om vad som krävs (eller borde krävas) av den som aspirerar på tjänsten som ledare i den akademiska världen. Som det ser ut idag är det inte ovanligt att det är misslyckade forskare eller lärare som inte kan eller vill undervisa som gör administrativ karriär (jag hatar det ordet, i alla fall när det används inom universitetsvärlden). Många chefer i akademin saknar hur som helst utbildning i ledarskap, i alla fall när de går in i den nya befattningen. Trots det får den som slutar ägna arbetstiden åt kärnverksamheten och det som hen utbildats och anställts för högre lön och mer ansvar för styrningen av arbetet än kollegorna som undervisar och forskar på sin arbetstid. 

När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass och högskolan var en bildningsinstitution där studenterna bedrev självständiga studier med avancerad kunskap och kvalificerade kompetenser som mål, ansågs det inte finnas något behov av chefer. Det fanns en rektor, några dekaner, ett antal prefekter och någon som fördelade undervisningen på avdelningen. Och så fanns det kunniga och ansvarstagande sekreterare som skapade förutsättningar för lektorerna att ägna så mycket av arbetstiden som möjligt åt kärnverksamheten. På den tiden var det forskarna och de akademiskt skolade lärarna som hade makten över narrativet, alltså definitionen av vad ett universitet är. Idag är det politiker och ledare från näringslivet som bestämmer vad som ska göras och hur det ska göras, ofta (men som tur är långt ifrån alltid) utan egen erfarenhet av forskning och undervisning. Därför har allt förändrats i en allt snabbare takt bara under mina år i den allt mer avakademiserade akademin, och från högskolan sprider sig förändringen ut i samhället.

Idealet som dåtidens akademiska ledarskap byggde på var: Primus Inter Pares, den främste bland likar. Det var dock länge sedan. Den förändrade synen på ledarskap i akademin och den nya definitionen på kvalitet, som handlar om att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå, får som konsekvens att den som pekar på behovet av AKADEMISKT ledarskap och som tar ansvar för att värna bildningen och högskolans intellektuella kvaliteter, allt oftare betraktas som ett problem i Högskolesverige. Jag kan i alla fall inte skaka av mig känslan av att det var mitt engagemang för akademisk kvalitet – vilket resulterat i att jag i min roll som lärarrepresentant i högskolestyrelsen, ledamot i institutionsnämnden och som ansvarskännande medarbetare från tid till annan och påkommen anledning sett mig tvingad att ställa kritiska frågor rörande beslut som tagits av ledningen – som resulterat i att jag, efter 21 år på samma arbetsplats och 26 års obruten anställning som lärare/forskare, beroende på arbetsbrist placerats i en krets av två personer där övertaligheten är just två, nu när högskolan (på grund av en kombination av tveksamma strategiska beslut från ledningen och regeringens nedskärningar) måste tvinga fram en "budget i balans" snarast. Min tolkning av beslutet (och det är det enda jag har att gå på, för någon förklaring har jag inte fått) är att jag inte producerat tillräckligt många lyckosamma forskningsansökningar och att jag valt att skriva böcker istället för artiklar. Enligt facket har ledningen stor makt att göra i princip som man vill, därför är LAS och turordningsreglerna som jag trodde skulle innebära en viss trygghet för mig satta ur spel.

Anledningen till att jag valt att agera som jag gjort är att jag alltid sett det som att arbetet som lektor handlar om att värna kunskapen och om att förvalta samhällets investering i mig och mitt arbete på bästa sätt, vilket jag har gjort genom att undervisa på heltid och forska på de 20 procent i kompetensutveckling som finns i tjänsten. Min tolkningen Högskolelagens paragraf sex, som säger att forskare själv får välja syfte, metod och publiceringssätt är det lagrum jag hänvisat till när det påpekats för mig att jag varken varit lyckosam i konkurrensen om externa medel eller producerar artiklar. Att jag sedan 2020 har skrivit sex böcker (och har två till under utgivning) räknas inte. Jag har funnit mig i och även trivts med att undervisa och har alltid varit öppen för att ta på mig mer undervisning när behov av det har uppstått, bland annat när kollegor fått forskningsmedel eller när någon drabbats av sjukskrivning. Det faktum att man idag behöver bli uppsagd för att kunna leva upp till den lagstadgade akademiska frihet som är förutsättningen för att kunna förvalta arvet från tidigare generationers akademiker och för att kunna utveckla ny kunskap som håller hög kvalitet säger något om hur långt vi rört oss från det klassiska bildningsuniversitetet som la grunden för det moderna, öppna och demokratiska samhälle som jag växte upp i, men som nu i allt snabbare takt förändras i grunden. 

En helt central aspekt av det akademiska ledarskap som jag efterlyser är det faktum att medarbetarna som leds inte bara är landets högst utbildade människor, en stor andel av dem har dessutom liksom jag många års erfarenhet av forskning och utbildning på avancerad nivå och har meriterat sig till docent och professor, vilket gör dem/oss självgående på ett helt annat sätt än anställda i många andra branscher. Hela poängen med att samhället investerar i en doktorandutbildning och huvudskälet till att det betraktas som ett kvalitetskriterium att det finns doktorer, docenter och professorer i utbildningen är (eller borde vara) att arbetet inte ska behöva ledas av chefer på samma sätt som i tillverkningsindustrin eller tjänstesektorn. Tas denna helt fundamentala skillnad inte på allvar, och om det saknas ett AKADEMISKT ledarskap finns en uppenbar risk att cheferna i den akademiska världen vänder sig allt mer inåt mot sina chefskollegor, och att de använder sin makt och sitt inflytande över organisationen till att stärka sin egen position och till att skaffa sig personliga fördelar. Tecknen på att det är dit vi är på väg är många. När vi kom tillbaka efter pandemin, till exempel, och åkte på vår första kick-off, slogs jag av att min avdelningschef inte längre minglade med medarbetarna i kärnverksamheten, hen satt istället med de andra avdelningsledarna och prefekterna. Och när vi har institutionsmöte sitter ingen av avdelningsledarna bredvid sina medarbetare, de sitter längst fram i en egen grupp tillsammans med prefekten, vilket både är en avståndsmarkering och ett tydligt tecken på hur den akademiska världen förändrats. Följ ledningens order och tala med din närmaste chef, som blivit ledningens mantra, menar jag är antitesen till ett akademiska ledarskap. 

Om högskolan tvingas avskeda personal på grund av ekonomiska skäl, hur meddelar man då någon som vigt sitt liv åt kunskapen, som alltid varit lojal mot arbetsgivaren och har satt en ära i att värna den akademiska kvaliteten – och som dessutom har arbetat i universitetsvärlden i sammanlagt 26 år, varav 21 år på samma högskola och 12 år på samma avdelning – att hen placerats i en krets bestående av två personer där övertaligheten är just två personer? Jag har ingen aning, jag tycker naturligtvis inte att man ska säga upp en lektor med den inställningen till jobbet och den långa erfarenheten. Men om man nu ska säga upp en sådan person vet jag av egen erfarenhet hur man som ledare i akademin INTE ska göra.

För det första kan och får den här typen av beslut inte stressas fram, men om beskedet nu måste meddelas skyndsamt får skälet för det inte vara att ledningen vill kunna meddela det förödande beslutet innan man med pompa och ståt arrangerar en akademisk högtid. Ska man ens ha fest i samband med att högskolan tvingas göra sig av med sammanlagt 33 medarbetare? Jag antar att ledningen vill fokusera på framtiden, men jag och många av de andra som kommer att sägas upp har varit på högskolan i många år och är fortfarande lojala medarbetare. Vi är inte de känslolösa kuggar i ett ekonomiskt maskineri som vår ledning uppenbarligen betraktar och behandlar oss som. Vi är tänkande och kännande människor som nu tvingas titta på bilderna från festligheten på högskolans hemsida och på olika sociala nätverk med sorg i hjärtat. När jag ser inläggen och läser lovtalen om festen gör jag det i ljuset mina minnen av hur jag i onsdags, via ett mail där jag inte ens tilltalades med namn uppmanades att släppa allt jag hade för handen för att skyndsamt ta mig till campus (jag jobbade hemma med förberedelserna för undervisning på vårt internationella magisterprogram och kämpade för att hinna ikapp med läsningen av det avhandlingsmanus som jag i kraft av medlem i betygsnämnden ska bedöma nu på fredag), för att ledningen skulle hinna meddela mig om sitt beslut rörande min vidare anställning innan man gick ut till övriga och berättade att berörda parter informerats och att resten kan andas ut och fokusera på kvällens fest.

En AKADEMISK ledare kallar aldrig en medarbetare som arbetat 21 år på det lärosäte som hen ska sägas upp ifrån, till ett skyndsamt möte, via ett mail som ser ut att gå ut till flera eftersom det inte står personens namn i det och som heller inte innehåller någon information om vad mötet ska handla om. En AKADEMISK ledare visar den som ska sägas upp respekt, både som människa och akademiker, genom att komma till mötet noga förberedd och med en väl genomtänkt och tydlig plan, såväl för hur det fatala beslutet ska meddelas, som för det arbetet som måste utföras under tiden av väntan på uppsägningen. 

Så här kan det helt enkelt inte få gå till i en sant akademisk miljö: När jag kom till campus var jag orolig, för jag visste att det fanns en risk att jag placerats i en krets. Huvudet var fyllt av tankar och magen var i olag av ovissheten och stressen över allt arbete som blivit lidande på grund av svårigheten att koncentrera mig på mina uppgifter. När jag öppnade dörren till avdelningen och såg prefekten med panik i blicken backa tillbaka runt hörnet i andra änden av korridoren när han såg mig, var det som tiden stannade och jag hamnat i en bubbla utan riktig kontakt med verkligheten. Och när jag kom till avdelningschefens rum anvisades jag till ett mötesrum (en glasbur mellan våra kontor, med insyn från tre håll) där jag fick sitta vid ena sidan av bordet i väntan på att prefekten skulle ansluta. Hen satte sig utan att säga något snett bakom avdelningschefen på deras sida av bordet. Jag satt ensam och utan någon representant från HR eller facket vid min sida, rädd och utlämnad, på den andra. Och sedan tvingades jag till min häpnad och bestörtning lyssna på hur avdelningsledaren läste innantill från ett manus som hen knappt lyfte blicken från, med motiveringen att detta var ett jobbigt besked att lämna. Jag informerades av en entonig och formell röst att jag delats in i en krets om två personer där övertaligheten består av just två personer. Jag fick ingen motivering till beslutet, eller någon förklaring, bara information om att den förmodade uppsägningen kommer att meddelas i januari (efter att jag prövats mot andra tjänster på högskolan som helhet) och så överräckte man ett dokument till mig där alla mina uppdrag under alla år i kunskapens tjänst stod listade; som jag uppmanades granska noga och sedan skyndsamt återlämna till avdelningschefen. Mötet var över på drygt fem minuter, och det enda prefekten sa var att hen fanns tillgänglig för samtal "givetvis även utanför ordinarie arbetstid", vilket NATURLIGTVIS ALDRIG kommer att vara aktuellt för min del. Jag lämnade högskolan i chock och utan att kunna samla tankarna och jag har fortfarande svårt att ta in, både beskedet i sig och hur jag bemöttes under mötet där jag informerades om beslutet.

Med några dagars distans till det som hänt går viden av den bristande respekten för arbetes komplexa natur och intellektuella karaktär långsamt upp för mig. Jag kan inte förstå hur ledningen på högskolan där jag snart inte arbetar längre resonerade när jag lämnades ensam med beskedet, utan att erbjudas i alla fall en en idé om hur man tänker sig att jag ska klara av det uppdrag jag alltid satt en ära i att utföra på bästa möjliga sätt. Jag hanterar just nu tre kurser som jag alla är ansvarig för. På en av kurserna har kollegan som jag delar arbetsbördan med, av fullt förklarliga skäl, sjukskrivit sig, vilket inte skulle komma som en förvåning för en akademisk ledare, som just därför sett till att det fanns en plan för den turbulens som naturligtvis uppstår på en avdelning där man på ett ogenomtänkt sätt säger upp flera kollegor med mångårig erfarenhet. Som docent tar jag dessutom ibland på mig olika typer av uppdrag, vilket gör arbetet ännu mer komplext än det redan är. Och just nu sitter jag alltså olyckligtvis med ett manus till en avhandling där disputationen är på fredag. Jag fixar detta, men det gör jag ENBART med stöd i erfarenheterna, kompetenserna och kunskaperna som jag genom åren fått ynnesten att utveckla på skattebetalarnas bekostnad. Den investeringen kastar nu ledningen i sjön, och för mig är det ett bevis på avsaknad av det akademiska ledarskap som jag så länge efterlyst. 

Det faktum att andelen chefer och administratörer över tid stadigt ökar, på lärarnas och forskarnas bekostnad, visar med all önskvärd tydlighet vad som prioriteras i den akademiska världen idag: Produktion av den tomhet som Mats Alvesson skrev en bok om för runt 10 år sedan, när tecknen på vart Högskolesverige var på väg började visa sig på allvar. När jag blev invald i Institutionsnämnden på institutionen där jag (snart inte längre) arbetar och informerades om att vårt uppdrag var att ansvara för den akademiska kvaliteten, gjorde jag som jag brukar, började skissa på en bok om vad det kan sägas vara och hur man kan och bör arbeta för att värna den unika kvalitet som kännetecknar universitetet. Det blir ett ödets ironi att den ges ut här i vår, mitt under min uppsägningstid.

För mig har akademiskt ledarskap alltid varit synonymt med det arbete som forskare och lektorer ägnat sig åt i alla tider. Kanske är det därför som jag för sent insåg att jag borde hållit inne med min kritik? Men om ingen står upp för kunskapen och tar ansvar för att bryta den tystnadskultur som snabbt vuxit fram i den akademiska världen har vi snart ingen akademi. Jag kommer som det nu blivit aldrig helt kunna skaka av mig känslan av att bloggposten jag skrev för någon vecka sedan var (en viktig) anledning till att jag får gå. Men jag ångrar mig inte en sekund, för jag skrev den texten och alla andra texter om kunskap, bildning och akademisk kvalitet som jag skrivit genom åren, med ärligt uppsåt, för att värna det jag tror på och för att kunna se skattebetalarna och mina barn och barnbarn i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde för att värna era framtida möjligheter att skaffa en avancerad och kunskapsinriktad utbildning.

Vad som händer nu vet jag inte. Den här julen blir minst sagt speciell ... Men en sak vet jag, mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten kommer jag aldrig att ge upp.

Skeptikerns guide till verkligt vetande

Luddit är ett skällsord. Att slå sönder maskinerna som tar ifrån en sitt arbete är inte särskilt klokt. Men att okritiskt bejaka utvecklingen av Artificiell Intelligens, hur smart är det egentligen? Kan vi verkligen lita på att den tekniken bara kommer att leda till fördelar? Genom hela historien har människor skapat verktyg som förenklar livet på olika sätt, bland annat genom att slippa utföra fysiska arbetsuppgifter som är smutsiga, tar tid eller sliter på kroppen. Utvecklingen av AI handlar istället om att ersätta människors intellektuella förmågor, alltså det som gör oss människor till människor. AI blir till exempel allt bättre på skapande verksamheter som målning, musik, fotografi och skrivande. Hela idén med utvecklingen är ju att skapa en maskin som ser ut och fungerar som teknikutvecklarnas idealbild av människan. Som alltid när ekonomin boomar rusar alla åt samma håll, yra av framgångarna och optimismen, men också blida för alla eventuella baksidor. Innan vi ger upp och kapitulerar finns det en rad viktiga saker vi borde diskutera. Det faktum att AI är en teknik som ersätter kognitiva förmågor som människor använt sig av under hela vår historia här på jorden för att få utlopp för vår kreativitet eller för att sätta ord på känslor, bearbeta problem och fylla livet med mening, samt inte minst för att skapa förståelse för det obegripliga. På vilket sätt blir livet bättre av att det finns algoritmer som kan göra liknande saker snabbare och billigare? Är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att det går och är klokt att utveckla teknik som ersätter den unikt mänskliga förmågan att tänka bara för att den förmågan inte lever upp till vår idealiserade, och kulturellt skapade (och därför föränderliga) bild av det perfekta? Ludditerna arbetade i yrken där anställda fick slita ont, men yrkena och uppgifterna som AI nu i snabb takt ersätter har många människor i alla tider drömt om att få arbeta i, det är en avgörande skillnad.

Författare, skådespelare, journalister, fotografer och bildkonstnärer blir idag arbetslösa, dels på grund av att det finns algoritmer som kan imitera deras förmågor, dels för att efterfrågan på pengar hela tiden växer. Vad händer med mänskligheten om den reduceras till passiva konsumenter av produkter och upplevelser skapade av maskiner? Historien har i alla tider förändras i hög grad av det människor drömmer om, så bara det faktum att den dominerande drömmen idag är att tjäna snabba cash, slippa ta ansvar, slippa läsa, skriva och vara kreativ, borde mana till eftertanke. Samhället är ytligt och fattigt redan som det är, och den utvecklingen kommer knappast att avstanna när allt fler sitter ännu mer upptagna vid sina skärmar för att underhållas eller hålla koll på börsens rörelser. Kalla mig gärna luddit, men jag ser inga tecken på att AI skulle vara lösningen på några av mänsklighetens verkliga problem, av den enkla anledningen att det är arbetet med att försöka förstå dessa problem som gör oss till människor. Att så många idag är mer fascinerade över vad en maskin kan göra än det människor skapar, är ett djupt oroande tecken på samma aningslöshet som får människor att frivilligt ge upp sina demokratiska fri- och rättigheter till auktoritära ledare som lovar att sänka skatten. Jakten på enkla lösningar och önskan att slippa anstränga sig är en stark men också potentiellt destruktiv kraft. Konsekvenserna av att allt fler läser allt mindre, (och med läsa menar jag: avkoda texter med hjälp av ögonen) är förödande för kvaliteten i den högre utbildningen, till exempel.

Som det ofta blir här på bloggen blev det en omväg till det jag tänkt skriva om, men det finns en koppling. Ska vi ha en chans att ta kontrollen över våra liv och våra tankar behöver vi både kunskap och förståelse för vårt sätt att tänka, samt inte minst insikt om hur lättmanipulerade vi är, liksom respekt för detta faktum. I inledningen till boken The Skeptics’ Guide to the Universe. How to Know What’s Really Real in a World Increasingly Full of Fake, som jag läst med stort intresse för att distrahera mig från all skit som pågår på jobbet, pekar Steven Novella på fyra centrala aspekter att beakta för alla som vill förstå dels sitt eget tänkande, dels hur vetenskapligt sökande efter kunskap fungerar. När det talas om vetenskap, som här i Nobeltider, fokuseras det ofta ensidigt på alla fantastiska resultat och de förmodade genierna som får priser för sina fantastiska upptäckter. Det sättet att tala om vetenskap är dock ovetenskapligt, för forskning är ett kollektivt projekt där tid att tänka fritt och vara kreativ i kombination med många människors ansträngningar är en central framgångsfaktor för vetenskapen (alltså inte för enskilda forskare). Det finns nämligen aldrig några garantier för att nå framgång. För att förstå detta krävs just de unikt mänskliga förmågor som vi nu håller på att försöka ersätta med algoritmer, men det är ännu viktigare att förstå problemen som samma kognitiva egenskaper är behäftade med. Det mänskliga tänkandet är nämligen ett mynt med två sidor och det går inte att få det ena utan det andra.

Detta är inte den enda boken om vetenskapligt tänkande som inleds med en utläggning om hur hjärnan fungerar och där man ägnar en stor del av innehållet åt att reflektera över mångfalden av bias som hela tiden riskerar att leda tankarna fel, det verkar vara en trend. Och det, tänker jag, säger något om allvaret i den situation som mänskligheten försatt sig i. Det binära tänkande som får oss att ensidigt fokusera på de sidor av saken som tilltalar oss är bara en av alla de kognitiva egenskaper som riskerar att leda tänkandet fel, och som vi måste vara vaksamma på och ha respekt för om allt inte ska gå åt helvete. Att många människor är fascinerade över vad AI kan åstadkomma och att efterfrågan på algoritmer som tar över intellektuellt stimulerande arbetsuppgifter är inte ett argument för att den utvecklingen endast är positiv och önskvärd, tvärtom är det ett tecken att ta på största allvar. När katastrofen väl är ett faktum är det nämligen försent att göra något åt saken. Jag ska inte gå igenom hela boken, bara de fyra punkter som den inleds med. Och den första punkten går ut på följande.

Novella talar om behovet av neuropsykologisk ödmjukhet och pekar på behovet av förståelse för den mänskliga hjärnan, och han visar att och hur vi behöver fördjupad kunskap om hur den fungerar och förståelse för vad det innebär att tänka, samt inte minst vad som krävs för att hjärnan ska kunna arbeta optimalt.

Just denna punkt talar särskilt till mig som lärare, inte bara i min roll som ansvarig för olika kurser om vetenskapligt tänkande och vetenskaplig metod. Idag kommer nämligen förfärande många studenter till högskolan för att få utbildning utan rimliga förväntningar och i avsaknad av förståelse för vilka krav som ställs på den som vill lära sig något, och trots att högre utbildning bara kan bli högre om man bedriver självständiga och kritiska studier förväntas lärarna idag ge studenterna så pass tydliga instruktioner och så mycket hjälp att lösa uppgifterna att de inte behöver ta eget ansvar för sitt eget lärande. Den unikt mänskliga förmågan att tänka tas dels för given, dels anses det inte finnas tid för den. Genomströmningen som högskolans ekonomi är beroende anses viktigare, vilket i sig är både ett tecken på och en konsekvens av bristande förståelse för hur hjärnan fungerar. Och den här djupt tragiska utvecklingen förstärks av bristen på det som nämns i den andra punkten som tas upp i boken, nämligen behovet av:

Metakognition, alltså förmåga att tänka om tänkande, och förståelse för alla de sätt som vårt tänkande leder oss fel via bias och andra problem som saknar lösningar.

Detta finns det ännu mindre tid för i dagens svarsorienterande och produktionsfokuserade högskoleutbildningar, vilket är en utveckling som gör det svårare och svårare att värja sig från AI som allt fler studenter för att slippa skriva och tänka själva, och som lärare också använder för att utföra allt fler av de allt mer standardiserade arbetsuppgifterna. Och i en sådan miljö blir det så klart allt svårare att vara och agera som lärare med omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten, vilket jag själv fått erfara i och med att mina kunskaper och kompetenser inte längre efterfrågas av min arbetsgivare. Det kräver mod, uthållighet, kunskap, kompetens och erfarenhet för att våga och orka stå emot trycket från både en ledning och en växande grupp studenter som kräver av en att man ska underlätta vägen fram till examen, av ekonomiska och kundnöjdhetsrelaterade skäl. Trots att vi vet att det det krävs både tid och möda för att utveckla de kognitiva förmågor som behövs för att kunna förstå, dels vad kunskap är, dels vad som måste till för att resultatet av högre, akademiska studier ska leda till lärande och intellektuell utveckling, fokuseras idag på nyckeltal, vilket leder till produktion av tomhet. Denna oförmåga att tänka om tänkande och bristen på förståelse för kunskap och lärande som den leder till, och som allt fler dessutom blir allt mer omedvetna om, leder över till nästa punkt som handlar om behovet av:

Förståelse för vad vetenskap är och hur vetenskapligt sökande efter kunskap faktiskt fungerar. Samt förmåga att identifiera pseudovetenskap och bygga upp förståelse för olika former av kunskapsresistens.

Jag återkommer ofta till insikten om att vi försatt oss i ett slags moment 22, som går ut på att det krävs tid och tankemöda för att ta till sig ovanstående insikter. Tid som vi tragiskt nog inte anser oss ha råd med, eller som vi inte förstår poängen med. När allt fler allt oftare talar om studier som en kostnad och tid i termer av pengar blir kunskapen om det som fångas i bokens sista punkt oundvikligen allt viktigare. Tyvärr sjunker dock både förståelsen för och efterfrågan på:

Kunskap om historiska misstag där kunskapen och tänkandet satts ur spel.

När det talas om universitetet lyfts ofta bildningen fram, men det är bara ord för i praktiken saknas förutsättningarna för att bedriva undervisning med några som helst bildningsambitioner idag. Historieämnet och humaniora i allmänhet betraktas till exempel, delvis på grund av bristande förståelse för det som boken handlar om, som överflödiga kunskaper och därför överför regeringen nu pengar från ämnen som handlar om det unikt mänskliga, till naturvetenskap och teknik. Fler ingenjörer och mer digitalisering ses som lösningen på våra problem, men jag menar med stöd i bland annat det jag läser om i den här boken, att det är ett fundamentalt och fatalt feltänk. Vad som behövs är som så ofta att vi tänker tvärtom. För att kunna förstå såväl tekniken som problemen som den idag ses som lösningen på, krävs fördjupad kunskap om människan och den kultur som vi både formar och formas av, liksom förståelse för historien och alla de misstag som mänskligheten begått på sin resa in i den evigt öppna och fundamentalt osäkra framtiden. Vi må vara fascinerade av maskiner och teknik, men det unikt mänskliga är något väsensskilt (även om just fascinationen för teknik är just mänsklig). Och förstår vi inte det kommer vi inte att kunna inse vad som krävs för att vi inte ska ersättas av tekniken. Först när (och om) det är försent tvingas vi inse misstaget, om vi inte stannar upp, tänker efter och gör om och gör rätt.

Jag skriver inte den här typen av inlägg av nostalgiska skäl, för att jag drömmer mig tillbaka till en tid när allt var bättre. Jag vet nämligen att så inte är fallet, och jag inser att det är meningslöst att tänka så. Men jag vet att vi alla lever här och nu och att framtiden skapas av både våra tankar och handlingar, vilka påverkas av kunskaperna vi har och kulturen vi lever i, som i sin tur påverkas av tiden vi lägger på att försöka förstå och utveckla vårt vetande. Och detta vet jag, att AI kan och kommer aldrig att kunna ge oss människor bildning. Artificiell intelligens är nämligen en motsägelse, eftersom intelligens liksom kunskap och bildning är unikt mänskliga egenskap.

Kan man bli uppsagd från kunskapen?

Skrivandet har genom åren kommit att bli mitt sätt att hantera livet. Genom att sätta ord på tankarna och beskriva upplevelserna av det som sker, både i mitt eget liv och i samhället och världen, blir det lättare att förstå och hantera den förändring som jag ägnat en stor del av mitt akademiska liv åt att på olika sätt beforska. Det är naturligtvis svårt att uttala sig om vad som beror på vad, och det finns självklart inga enkla svar, men jag tror att det nu ganska länge funnits en kollektiv och uppdämd frustation hos mänskligheten i stort, som tar sig olika uttryck beroende på vem man är, vad man gör och var man lever. Min analys av läget, som inte bygger på någon studie utan på all den kunskap och erfarenhet jag skaffat mig under åren, är att frustrationen har med kunskap och kultur att göra, vilket jag ska försöka förklara innan jag kommer till ämnet för den här bloggposten.

Just nu lever vi alla i en turbulent tid. Effekterna av klimatförändringarna blir allt mer uppenbara och drabbar allt fler på allt värre sätt. Demokratin krackelerar i väldigt många länder och auktoritära krafter vinner allt mer mark. I Ukraina, Palestina och på många andra platser i världen dödas dagligen oskyldiga människor. Allt det där påverkar oss alla, såväl fattig som rik, offer som förövare och vi som ser och försöker förstå samt de som valt förnekelsens väg. Den förenande länken mellan allt och alla, och jag ser det även som både lösningen och problemet, står att finna i förståelsen för kulturen och kunskapen. Därför är det dit jag ständigt sökt mig. Det är mot både kulturen och kunskapen i sig och mot relationen mellan båda som fler behöver rikta blicken, menar jag. Det är inte nya forskningsresultat eller revolutionerande lösningar som behövs, utan en kollektiv förståelse för kulturens roll och kunskapens karaktär, samt inte minst respekt för den komplexitet som kännetecknar båda aspekterna av mänskligt liv.

Jag har många gånger här på bloggen skrivit om hur tacksam jag är för att jag hittade in i den akademiska världen och för att jag fått möjlighet att arbeta som lärare och forskare under nu snart 22 år. Många texter har handlat om hur glädjen och tacksamheten förhåller sig till min växande frustration över att förutsättningarna för att värna kunskapen (och den akademiska kvalitet som krävs för att resultatet av arbetet med studier och forskning ska kunna leda till kunskapsutveckling) successivt utarmas, vilket skaver inom mig. Genom åren har det blivit en del kritiska inlägg, men jag har aldrig riktat mig mot någon enskild. Det är förändringen i sig jag har skrivit om och jag har gjort det av omsorg om förutsättningarna för lärare och forskare att göra ett bra jobb, för att göra vad jag kan för att värna kunskapen.

Jag ville börja den här bloggposten där, i de tankarna. Det är i ljuset av det jag sagt hittills (inte bara här i denna post, utan genom hela detta nu snart 15 åriga bloggprojekt) som jag vill sätta ord på det som hände mig på jobbet igår. Jag blev blixtinkallad till ett möte med anledning av den omställningsprocess som många högskolor idag tvingas till på grund nedskärningarna som drabbat utbildningssektorn, vilken kommer att innebära uppsägningar. Att ingen kan känna sig säker på att få jobba kvar har jag vetat sedan innan sommaren och att det kommer att göras utredningar om övertalighet på grund av arbetsbrist och att det skulle skapas kretsar har stått klart länge. Så när jag åkte till jobbet anade jag vad mötet skulle handla om. Jag har som sagt aldrig räknat med att få behålla jobbet, men jag trodde nog att mina 26 år i den akademiska världen, varav de senaste 21 åren på samma högskola, skulle innebära en viss trygghet. Dessutom ska ingen av kurserna jag ansvarar för och bara en av kurserna som jag undervisar på läggas ner. Därför befinner jag mig nu i chock, för beskedet jag fick var att jag delats in i en krets om två personer, där det uppstått arbetsbrist för just två personer.

Just nu fokuserar jag på att ta i det som hänt, och på att sortera alla känslorna som snurrar i huvudet.  Känslan av overklighet är svår att värja sig mot. Jag känner mig ensam, övergiven och sviken. Det är inte första gången i livet jag känner så, vilket gör det lite lättare att hantera situationen jag hamnat i. Det faktum att min kärlek till kunskapen – som jag vigt mitt liv åt och som jag alltid kunnat söka tröst i när problemen hopat sig – inte är besvarad gör dock fruktansvärt ont. Och eftersom jag inte vet något annat sätt att bearbeta det som händer skriver jag.

Just nu har jag ingen aning om vad som kommer att hända. Jag har kontaktat facket och hoppas kunna få svar på några av mina frågor i morgon. Ingen har dock talat om för mig hur jag förväntas lösa mina arbetsuppgifter här efter beskedet. Kvaliteten i undervisningen verkar man ta för givet att jag kommer att upprätthålla, och jag ska självklart göra så gott jag kan. Jag vet inget annat sätt att gripa mig an mitt jobb och har alltid satt en ära i att göra det så bra jag bara kan. Så om inte annat så för min egen skull och för skattebetalarna som betalar min lön kommer jag att göra allt som står i min makt för att värna kvaliteten. Kunskapen har som sagt alltid varit en tröst och arbetet med kvalitet har skänkt mening åt vardagens vedermödor. När jag nu blivit uppsagd famlar jag dock i blindo. Jag vill tro att lusten att lära och glädjen i skrivandet kommer tillbaka, men allt färre läser ju lite längre texter idag, så det orkar jag inte tänka på här och nu.

Tror jag slutar där. Men jag återkommer med fler funderingar framöver, för det går uppenbarligen att säga upp ansvarstagande lektorer, även med många års erfarenhet och en djup passion för kunskapskvalitet i undervisning och forskning, men mitt engagemang för dessa frågor är långt större än vad som ryms inom en anställning.

Över tjugo års erfarenhet av kunskapsutveckling, eller hur jag blev en akademisk knegare

Jag inledde mitt arbetsliv i bagerivärlden på 1980-talet. Det var ett hantverksyrke (jag har fortfarande mitt gesällbrev hängande på väggen där hemma). Jag tjänade förhållandevis dåligt men mina kunskaper och den erfarenhet av yrkets många olika inslag och moment som jag med tiden upparbetade uppskattades av cheferna jag arbetade för. Efter ett tag blev jag förman, men det innebar inte att jag kontrollerade mina kollegor. Vi arbetade alla som ett väl sammansvetsat team, med det gemensamma målet att så smidigt som möjligt baka så bra bröd och bakverk som vi kunde. Även om jag inte trivdes i bageriet satte jag en ära i att göra ett bra jobb, och det fanns en yrkesstolthet bland oss som stod vid bageriborden och ugnarna. Cheferna som ägde ställena litade på oss bagare till 100 procent. Det är först nu när jag tänker på mitt gamla yrke i ljuset av hur det ser ut på högskolan idag, som jag inser hur mycket ansvar jag hade då och hur självklart det var att cheferna inte la sig i arbetet. Känslan av instängdhet som fick mig att lämna bageriet hade inget med avsaknaden av frihet i själva arbetet att göra. Jag sökte mig till högskolan för att få möjlighet att lära och jag stannade kvar för att jag ville utveckla mina intellektuella förmågor. Och under många år levde jag min dröm.

Idag tvingas jag sorgset konstatera att jag hade mer ansvar för arbetets utförande som bagare med en treårig gymnasieutbildning i ryggen än jag har idag på högskolan, efter att först ha studerat sex år på grundnivån, sedan ytterligare sex år på doktorandnivå. Trots att jag efter disputationen har skaffat mig över 20 års erfarenhet av undervisning och dessutom har meriterat mig till docent har jag idag mindre makt och inflytande över det jag gör än jag hade som knegare. Rent fysiskt känner jag mig inte instängd i den akademiska världen, men det regelverk och den administrativa apparat som byggts upp på högskolan, vars syfte är att flytta kunskapen och kompetensen från oss lektorer till systemet som kontrolleras av ledningen och som blir mer detaljerat för varje år, förändrar arbetet i grunden. Trots att jag är utbildad för är att forska och skapa förutsättningar för studenternas lärande handlar arbetet som lektor idag om att följa order och producera nyckeltal. Insikterna och förmågorna som jag skaffat mig genom åren – som borde vara en tillgång i ett system vars uppgift är att värna kunskapen som inget sant demokratiskt samhälle klarar sig utan – betraktas allt mer som en belastning, i alla fall om jag använder kunskaperna och kompetenserna till att granska arbetsordningen och peka på konsekvenserna av besluten som tas i den akademiska världen. Därför känner jag mig mer sorgsen och mentalt instängd idag än jag gjorde som bagare. Skillnaden mellan då och nu är att jag befinner mig precis där jag vill vara, och problemet är att högskolan blivit en produktionsenhet och att vi lektorer betraktas som vilka knegare som helst.

Jag misslyckades i skolan, eller jag ser det egentligen inte som ett misslyckande (det handlade snarare om en sund reaktion på förutsättningarna). Betygen blev hur som helst dåliga, men jag lärde mig mycket under de där formativa åren och jag tog ansvar för allt jag gjorde (liksom för det jag valde att inte göra). På gymnasiet läste jag för mig egen skull och när jag kom ut i arbetslivet axlade jag ansvaret som arbetet krävde. Jag har alltid satt en ära i att göra ett bra jobb. Även om jag inte trivdes i grundskolan eller i bageriet hade jag ett driv. När jag blev student fortsatte jag på den inslagna banan, och som doktorand höjde jag ribban. Jag strävade hela tiden efter att lära mig mer och bli bättre på det jag gjorde. Den akademiska friheten var förutsättningen för att jag skulle kunna prestera på toppen av min intellektuella förmåga, och det gjorde jag. Att lägga tid och energi på att konkurrera om ekonomiska medel har jag aldrig förstått poängen med, särskilt inte som jag alltid har kunnat ägna tjugo procent av arbetstiden på kompetensutveckling. Det var så jag blev docent, parallellt med strävan efter att bli en bra lärare. Genom åren har jag undervisat studenter på många olika utbildningsprogram, och jag har umgåtts med forskare och lärare verksamma i olika ämnen. Och jag lär mig fortfarande massor varje dag.

Länge var jag så upptagen av min egen kunskaps- och kompetensutveckling, och så uppfylld av tacksamhet över att få vara i kunskapen, som är en utmaning man aldrig bli färdig med, att jag inte såg hur den akademiska miljön förändrades. Jag noterade att cheferna blev fler och svor över den växande administrativa bördan, men jag valde att skaka på huvudet åt det och fokuserade på forskningen och mina föreläsningar. Jag noterade att timmarna som lades ut på kurserna minskade åt för år och märkte hur jag tvingades undervisa på fler och fler kurser parallellt, liksom hur antalet möten ökade. Det var först när tjänsten avdelningsledare bytte namn till avdelningschef, någon gång runt 2015, som jag på allvar förstod att den akademiska världen inte längre var akademisk, att högskolan blivit en statlig myndighet bland andra med uppdraget att producera nyckeltal i konkurrens med andra lärosäten. Ledare är något helt annat än chef. Ledare skapar förutsättningar och pekar ut riktningen, medan chefer kontrollerar och de order som kommer uppifrån följs.

Cheferna har slutna möten med varandra flera gånger i veckan, där man diskuterar nya mål och utarbetar strategier, vilket idag anses vara en viktigare uppgift än det arbete som ansvariga för kärnverksamheten utför. Allt fler forskarutbildade kollegor slutar forska och undervisa och gör istället administrativ karriär, vilket inte bara ger dem högre lön och mer makt och inflytande över sina forna kollegors arbete, många belönas även efter några år med akademiska titlar trots att chefernas tid för forskning är närmast obefintlig. Den här utvecklingen påskyndar avakademiseringen av forskningen och den högre utbildningen, och det faktum att få verkar bry sig om vart vi är på väg är ett tecken bland många på att kunskapen idag håller på att förlora sitt värde i samhället som helhet. På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intresse att allt mer av högskolans krympande resurser läggs på administration och ledning av det akademiska arbetet? Och på vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i samhället av att landets högst utbildade människor reduceras till ett slags högavlönade knegare? Enligt högskolelagen varken kan eller ska akademiskt arbete ledas! Akademisk frihet är en förutsättning kunskapsutvecklingen, inte en löneförmån!

Ingen har sagt att vi inte längre ska ägna oss åt kunskap och jag som lektor har inte fått någon ny arbetsbeskrivning. Retoriken är den samma idag som när jag hittade en väg in den akademiska världen och upptäckte att jag har en fallenhet för att söka och utveckla ny kunskap och att jag tycker om att undervisa. Det talas fortfarande om bildningens betydelse och vikten av kvalitet, och det hålls seminarier om akademisk frihet. Men det är bara ord. I praktiken handlar arbetet som lektor om att följa chefernas order: Get shit done! Kunskapen och lärandet i sig betyder allt mindre i takt med att over-head-kostnaderna ökar, vilket underblåser det fiktiva behovet av fler chefer och mer administration. Som lektor behöver jag ingen chef som kontrollerar vad jag gör och hur jag utför arbetet. Jag har varit självgående i hela mitt liv och har dessutom gått igenom den längsta och dyraste utbildningen som vi har i vårt land och har även skaffat mig många års erfarenhet av det arbete jag anställts för att utföra, så förlåt mig om jag är kritisk till hur samhällets investeringar i forskning och högre utbildning förvaltas. Om någon känner sig trampad på tårna av att jag pekar på det gigantiska slöseriet med skattemedel ber jag om ursäkt, men jag gör det för att jag värnar framtida generationers behov av kunskap. 

Jag har här försökt visa att jag inte har några problem att vara knegare, men också att jag inte stillatigande kan se på när den stolta samhällsinstitution som jag vigt mitt liv åt allt mer tas över av individer som kan liknas vid de där grå herrarna som dyker upp i Momos värld i Michael Endes fantastiska bok, och som försöker få människorna att spara tid, vilket leder till att ingen har tid med någonting. Varje krona som inte går till kärnverksamheten och varenda minut av lektorernas arbetstid som inte läggs på lärande och kunskapsutveckling är slöseri med resurser och tid.

Kognitionens och emotionernas roller i och för lärandets praktik

För att kunna bedriva studier med önskat resultat krävs förståelse och respekt för en rad faktorer. Först och främst måste man inse att det både är en praktisk och en teoretisk verksamhet som kräver utvecklade kognitiva förmågor, men lärande involverar även en rad olika känslor och det handlar dessutom om en mellanmänsklig verksamhet, vilket sammantaget gör det till ett högst komplext fenomen. Undervisning betraktas idag som ett slags tjänst, vilket är djupt problematiskt eftersom det i själva verket handlar om en interaktiv och dynamisk process där både studenter och lärare ömsesidigt reagerar på det som händer i mötet. 

Tankarna jag sätter ord på här uppstod under en av sessionerna på årets företagsekonomiska konferens Fekis, i Karlstad. Temat för den session där embryot till veckans bloggpost uppstod var känslor i högre utbildning, och en inledande fråga var: Hur kan man tillvarata emotionerna för att utveckla och förbättra det rationella och analytiska tänkandet? Det talades om tre dimensioner av lärande: Kognitivt (lärande genom tänkande), Affektivt (lärande genom kännande), Praktik (lärande genom görande). Den typen av uppdelningar kan säkert vara bra, men det finns alltid en risk att man behandlar aspekterna var och en för sig istället för att se det som en komplex helhet, vilket jag menar att man måste göra för att kunna ha en chans att bygga upp en adekvat förståelse för vad studier är och hur undervisning med lärande som mål fungerar.

Presentatörernas utgångspunkt var att det kognitiva lärandet får för stort utrymme idag (vilket fick mig att känna lärstilsvibbar). Jag håller inte med om det, min upplevelse är snarare att det läggs för lite fokus på det kognitiva, vilket inte betyder att jag värderar den aspekten högre än de övriga. Min kritik mot NPM bygger till exempel på att det sättet att se på undervisning premierar det som är mätbart framför det som händer inom och mellan människor, vilket leder till att lärandets kognitiva aspekter blir lidande. Skillnaden mellan vad man säger sig värdera och vad man faktiskt värderar är ett slags elefant i rummet som vi måste göra upp med för att skolan och den högre utbildningen ska kunna resultera i användbar kunskap och fördjupad förståelse för världen och verkligheten. Produktionstänkandet går på tvärs mot allt jag lärt mig om lärande och kunskapsutveckling, både genom studier och egen forskning. Och när jag som lektor betraktas som någon som på arbetsledningens order förväntas utföra den standardiserade tjänsten undervisning i enlighet med en uppsättning fyrkantiga regler kan jag inte vara lärare eftersom jag inte får de förutsättningar som krävs för att resultatet av både mitt och studenternas arbete ska bli bra.

Kognitivt utmanande problem, vilket all kunskapsutveckling handlar om, kräver av en att man gör mer än bara lyssnar, tänker, känner och gör. Eftersom det inte finns några garantier för att man faktiskt utvecklar kunskapen som efterfrågas måste man dessutom utrusta sig med tålamod. Lärande går inte att målstyra eller kvalitetssäkra och det går absolut inte att effektivisera, det tar helt enkelt den tid det tar. Om den tiden saknas och förståelsen inte finns, och om man verkar i en miljö där man som lärare känner sig misstänkliggjord och där man dessutom förväntas konkurrera om medel och prestera mätbara resultat allt snabbare är det lätt att drabbas av känslor av maktlöshet, vilket hämmar görandet eftersom det inte går att separera det ena från det andra. En förutsättning för att kunna utveckla kunskap och förståelse, färdigheter och förmågor samt kompetens att värdera kvaliteten i resultatet av sina egna och andras ansträngningar är att man är fri och inte känner sig stressad, och det gäller lika för både lärare och studenter.

Uppgivenheten och stressen som blir följden av att förutsättningarna för att göra det förväntade saknas leder oundvikligen till att människors kognitiva förmågor sätts ur spel och känslorna tar över, vilket gör det svårare att hantera olika typer av bias som alltid är en faktor att räkna med i all kunskapsutveckling. Och när känslorna tar över leder det till ökad efterfrågan på enkla lösningar, mer hjälp och tydligare regler, vilket i sin tur leder till att lärare som ställer krav och utmanar studenterna uppfattas som ett hinder på vägen mot den utlovande examen som även ledningen förväntar sig att lärarna ska producera eftersom det (med nuvarande system för finansiering av högskolornas verksamhet) genererar pengar till organisationen. Lärare är inga maskiner, undervisning är ingen standardiserad tjänst och lärande är ingen produkt, därför måste vi om kunskap och förståelse fortfarande ska vara syftet med högre utbildning förstå och göra upp med rådande syn på vad lärande är och hur kunskap utvecklas.

Jag vill lära mina studenter att hantera sina destruktiva känslor eftersom emotionerna hämmar deras kognitiva förmågor. Lägger man som lärare tid på den typen av görande istället för att försöka undvika att väcka negativa känslor hos studenterna, och om man bara har tålamod att fortsätta göra det trots att den typen av pedagogisk praktik möter motstånd, menar jag att man gör både studenterna och samhället en tjänst. Erfarenheten säger mig nämligen att kognitiva utmaningar bara leder till stress om och när det finns ett implicit krav på resultat, alltså när undervisningen är produktionsorienterad och resultatfixerad. Möter man kognitiva utmaningar med ett öppet sinne och av intresse, och har man bara förståelse för att det kommer att ta tid och att det är svårt samt att det inte finns några garantier för att man kommer att lyckas, blir man inte stressad, tvärtom blir man fokuserad på uppgiften och gör vad man kan med det man har. Och det är så ny kunskap och nya färdigheter utvecklas, vilket leder till positiva känslor av trygghet och ökat självförtroende.

Känslorna jag möter i undervisningssalarna, där stora delar av min yrkesvardag utspelar sig, är: Frustration över att inte veta vad vi lärare ”vill ha”. Olika utryck för känslan av att det är svårt och att det är orättvist att jag som lärare ställer krav. Jag möter även påfallande ofta studenter som kommer till högskolan i förvissningen om att man redan vet, men att kunskaperna man anser sig ha krockar med det som jag föreläser om – och då skyller man på mig. Jag tvingas med sorg bevittna hur förmågan att ta ansvar och utveckla förståelse för vad som gör högre utbildning högre blir sämre och sämre, vilket leder till att det studenterna faktiskt gör tvingar mig att uppmärksamma dem på allt de inte kan eller gör. Och det triggar destruktiva känslor som hämmar deras lärande ännu mer. Därför håller jag inte med om att de kognitiva aspekterna av lärande får för stort utrymme, tvärtom menar jag att känslorna tillåts styra i alldeles för hög utsträckning. 

Bristande förståelse för hur man lär sig och vad kunskap är leder till att allt fler kommer till högskolan utan en vilja att lära sig något för egen del. Och eftersom högskolan som organisation fokuserar allt mer på mät- och kontrollerbara saker som betyg och examina leder detta sammantaget till att många studenter idag går vilse och utvecklar ett undvikandebeteende som riskerar leda in i en negativ spiral som eldar på de destruktiva känslorna som hindrar utvecklingen av det lärande som krävs för att man ska kunna utveckla den kunskap och förståelse samt de färdigheter och förmågor som krävs för att lära sig hantera frågor och problem av karaktären wicked problems (tänk: hållbarhet, etik, demokrati samt inte minst lärande och kunskapsutveckling), alltså komplexa frågor utan givna svar. Utan kollektiv förståelse för betydelsen av dessa saker går vi alla en mörk framtid till mötes. Problemet är att vi i dagens utbildningssystem konsekvent fokuserar på fel saker, vilket leder till att lärare tvingas anpassa sin undervisning efter annat än lärandet och kunskapen. Vi sitter fast i ett destruktivs system där lärarna måste lägga allt mer tid på att hantera sina känslor av frustration över att tvingas hantera en hopplös situation. Eftersom det ligger i människans natur att lära kan studenternas växande motstånd mot att bedriva studier med kunskap som mål mycket väl vara rationella reaktioner på orimliga krav.

Hur kan man göra som lärare för att bryta mönstret? Ska man väcka känslor eller erbjuda plats för känslorna? Är alla känslor bra? Ska man undvika vissa känslor, eller diskutera dem tillsammans (lärare och studenter, och studenter sinsemellan) för att försöka utveckla strategier att lära sig hantera känslorna? Jag tänker att man genom att tala om känslor och öppna upp för dem gjuter liv i undervisningen och utbildningarna, och det är ett sätt att möta problemen med en instrumentell och produktionsorienterad, prestationsfixerad kultur på högskolan, som hämmar lärandet, särskilt om wicked problems. Det kan vara ett sätt att utveckla den emotionella intelligens och mänskliga mognad som krävs för att axla ansvar, både under studietiden och senare ute i samhälls- och arbetslivet. Det verkar nämligen vara lättare att tala om behov, och diskutera konsekvenserna av olika typer av behov. Genom att tala om behoven som känslorna bottnar i kan man hitta vägar fram mot bättre förståelse för vad som ger livet och det man gör i vardagen mening, vilket är nyckeln till ett gott liv. Min erfarenhet är att det går att kanalisera känslor. Genom åren har jag märkt att ämnen och kurser som initialt väcker negativa konnotationer längre fram kan leda till handlingskraft och intressestyrt lärande, på kunskapens villkor. Sådana kurser kan ofta leda till bättre lärande än kurser som väcker positiva förväntningar och är uppskattade. Allt handlar om hur man ser på motståndet och hur man hanterar känslorna. 

En fråga som kom upp under sessionen var: Hur får man studenter att känna hopp? Min spontana reaktion på var: bör det verkligen vara ett självändamål i högre utbildning? Positivt tänkande i en värld som förr eller senare tvingas hantera alla utmaningar och potentiella katastrofer som vi som lever idag står inför är troligen helt fel sätt att tänka och agera. Kanske är det i själva verket tron på att man först måste känna hopp för att sedan kunna agera som är problemet. Tänk om det är tvärtom, tänk om vi först måste inse allvaret och lära oss hantera känslorna av hopplöshet för att vi ska kunna agera på sätt som leder till positiva konsekvenser som ger oss hopp? Jag menar att vi måste jobba mer med insikten om att känslor är irrationella och att vi människor visserligen har frågan att agera rationellt, men att våra kognitiva förmågor hur lätt som helst övertygas av känslor, särskilt i en vardaglig praktik där vi stressas att prestera mer än det finns förutsättningar för. Ska vi ha en chans att utveckla förståelse för att vi ofta använder våra kognitiva förmågor för att hitta på förklaringar till och motiv för konsekvenserna av våra känslostyrda handlingar krävs en vilja att lära, ett intresse för kunskapens natur och lärandets praktik samt tillit, tid och respekt för komplexiteten i den här typen av verksamhet.

Förförelsesamhället

Det är säkert svårt att räkna ut exakt, men det verkar vara den allmänna uppfattningen att Demokraterna och Republikanerna tillsammans la ungefär 47 miljarder kronor på marknadsföringen inför presidentvalet, vilket tydligen var rekord. Och som det verkar går utgifterna för reklam upp generellt i hela samhället. På Mediemyndighetens hemsida läser jag att svenska företag investerade 49.5 miljarder kronor i reklam 2022, vilket var ett rekordår (fram till dess). För att ha något att jämföra med noterar jag att den svenska försvarsbudgeten samma år låg på runt 75 miljarder (nästa år uppgår den kostnaden till 138 miljarder). Jag vill undvika fel på grund av min svårighet att rimlighetsbedöma den här typen av uppgifter, så jag lämnar sifferexercisen. Det jag är intresserad av och vill reflektera över här är istället vad reklamen gör med oss; med vårt sätt att tänka och förhålla oss till kunskapen, varandra och inte minst till mänsklighetens gemensamma framtid.

I teorin handlar marknadsföring om att utgöra en brygga mellan utbud och efterfrågan, det handlar alltså om ett förment neutralt medium. Den uppfattningen vill jag problematisera, jag menar nämligen att reklam är något helt annat än ett mellanrum eller en neutral förmedlingskanal. Tvärtom är det mycket som talar för att marknadsföring är en växande kraft i samhället, med agens nog att förändra vårt sätt att tänka och förhålla oss till världen och varandra, vilket valkampanjen i USA tydligt visar. Problemet med det sättet att kommunicera information är att det bara finns utrymme för och möjlighet att sprida enkla budskap om de aspekter man själv vill trycka på. Inom ramen för reklammediet är det omöjligt att fördjupa och nyansera, därför polariserar marknadsföringen samhället och bidrar till fördumningen.

Reklamens negativa effekter ökar dessutom eftersom den kommit att bli ett slags motor i ekonomin, en outtömlig resurs som ger alla vad de vill ha. Det faktum att reklamen är känd för att bidra till att tidningar och andra produkter och tjänster bli billigare om vi konsumenter accepterar reklam, bidrar till att göra reklamen så förförisk. Alla i min generation, tror jag, har dessutom outplånliga minnen av bioreklam, och många längtade efter reklam-TV när den kom till Sverige på 1980-talet. Tanken på att få någonting för ingenting är lockande, men vi vet samtidigt att det inte finns några gratis luncher. När de sociala nätverken lanserades lärde sig många att är det gratis är det du som är varan, sa man då. Men idag när vi upparbetat ett kollektivt reklamberoende är det inget vi gör oss av med i en handvändning, och anledningen till det är att vi låtit oss förföras av marknadsföringens riggade budskap och sockrade anbud.

När reklamen främst fanns som bilder och uppslag i tidningar eller på plakat runtom i stan var den nog ett relativt harmlöst inslag i de allra flestas liv. Det där förändrades dock radikalt efter att iPhone lanserades. Och idag när samhället digitaliseras i rasande takt och våra liv blir allt mer uppkopplade förvandlas reklamen till något helt annat än en metod bland många andra att sprida information och boosta försäljningen för olika varor och tjänster. Reklamen håller bokstavligen på att ta över våra liv, både genom att vi översköljs av den och eftersom den blir allt mer subtil, riktad och aggressiv. Den mest skrämmande faran är dock reklamens förmåga att påverka vårt sätt att se på samhället och förhålla oss till varandra. Via de sociala nätverken som tjänar pengar både på att utsätta oss för reklam och genom att sälja allt mer detaljerade och personliga uppgifter om oss till företag som vill påverka oss att spendera pengar eller tänka si eller så i speciella frågor, gör vi oss själva till slavar under algoritmerna. Likt knarkare ger vi upp allt mer av vår frihet, vilket blev skrämmande tydligt i valet i USA där folket valde en president som vill göra the land of the "free" till en totalitär, kvinnoförtryckande stat.

När reklamen blir en maktfaktor i samhället kommer vetenskapen förr eller senare att uppfattas som ett hot mot marknadsföringens känslobaserade budskap. Kunskapen är redan på god väg att spela ut sin roll i och med att efterfrågan på politiker som säger det folk vill höra lockar allt fler anhängare, vilket är en historiskt ny och skrämmande företeelse eftersom anhängare lyssnar mer på vem som talar och mindre på vad som sägs. Okritiska anhängare är dessutom lojala oavsett vilka konsekvenserna av den önskade politiken blir. De accepterar därför försämringarna som politiken innebär och skyller de växande problemen på invandring eller något annat som partiets företrädare pekar på. Forskare som problematiserar reklambudskapen framstår i ett sådant samhällsklimat som party killers och utbildning uppfattas allt mer som ett hot mot rådande ordning.

Reklamens logik, att konsekvent fokusera på fördelarna och underkommunicera nackdelarna, gör det inte bara svårt att praktisera kritiskt tänkande, som kräver tid och eftertanke. När reklamen normaliseras och blir en allt mer central del av våra liv kommer kunskapen i sig att uppfattas som ett hot. Och om utbildning betraktas som en motståndshandling kommer skolans uppdrag förr eller senare att förändras till att bli en del av förförelsemaskineriet. Stora delar av skolan ägs redan idag av privata aktörer med vinstintresse, vilket i sig är en radikal förändring av utbildningssystemet. Med hjälp av en fatal mix av löften om valfrihet och smutskastning av den skattefinansierade svenska skolan, som innan privatiseringen var en av världens mest aktade skolsystem, lyckades friskolornas ägare, med benägen hjälp av en liten grupp politiker (som sedan fick positioner i företagen) få oss att överge ett system som fungerade klanderfritt. Ju mer reklam vi accepterar, desto dyrare blir det att minska på den, så därför kommer fler och fler att försvara den. Och de som kontrollerar den kanalen in i våra hjärnor kontrollerar oss. 

Om skolan fortfarande var statlig skulle vi på demokratisk väg kunna försvara kunskapen som demokratin är beroende av, men nu finns inte längre den möjligheten, för det skulle innebära skattehöjningar. Istället utsätter vi våra barn redan i skolan, både för mer digitalisering och för den marknadsföring som ägarna av skolorna av skolorna använder för att sprida budskapet om att de driver skolorna för att värna kunskapen. Bevisligen leder nyordningen till försämrade resultat, vilket, surpris, surpris, leder till att det blir svårare att utveckla det vetande och den intellektuella kompetens som krävs för att man ska kunna se vad reklamen gör med oss och vårt tänkande. Kunskapen utarmas först långsamt, sedan allt snabbare, och vid någon punkt har den upphört att fungera. Och medan vi oroar oss för utvecklingen och funderar på hur vi ska göra för att öka barnens digitala kompetens (varifrån kom den befängda idén ifrån) samt undervisar barnen i källkritik, istället för i kritiskt tänkande, normaliseras reklamen, vilket gör det svårare och svårare att försvara en verklig kunskapsskola.

Universiteten är än så länge statliga (i de flesta i alla fall, men det håller på att förändras på olika sätt, bland annat genom att högskolor blir stiftelser och därmed får andra förutsättningar att tjäna pengar). Utbildningen som bedrivs där kan dock bara bli högre och akademisk om resten av utbildningssystemet fungerar, så det är tragiskt nog bara en tidsfråga innan även den högre utbildningen inkorporeras i det ekonomiska system som för länge sedan upphörde att vara ett medel, och som idag är ett mål. Därifrån är steget inte långt till att betrakta forskning som visar på problem av olika slag som ett hot mot den heliga tillväxten. Eller vänta lite, vi är redan där. Den nyvalde vicepresidenten i världens mäktigaste land sa nämligen i ett klipp på nätet att: "Forskarna är fienden." Hoten mot kunskapen kommer dock inte bara utifrån. Allt fler forskare accepterar idag lydigt högskoleledningarnas krav på att dra in pengar och publicera artiklar. Det viktiga är idag inte vad man skriver om, utan var man publicerar sig. Högskolorna konkurrerar nämligen med varandra om vilket lärosäte som publicerar först nyckeltal. Att förlagen som äger journalerna där forskningsresultaten publiceras är några av världens mest lönsamma företag är inget som diskuteras, den som liksom jag värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten och som därför pekar på problemen med det produktionstänkande som växer fram på högskolan betraktas som illojal.

Det är dock ingen ond makt som styr den här utvecklingen. Alla är offer, även de allt märkligare ägarna till företagen som tjänar pengar på vår växande oförmåga att bjuda motstånd mot reklamens förödande budskap och dess effekter på våra liv och i förlängningen även för livsbetingelserna för resten av livet på jorden. När Titanic, som i reklamen marknadsfördes som världens modernaste osänkbara skepp, gick under spelade det ingen som roll om man åkte i första eller tredje klass, alla (utom ett litet fåtal) dog i det iskalla vattnet.

Elon Musk, en av världens rikaste, som kommer att få en position i den nya administrationen i det land som vi svenskar sedan kalla krigets dagar lärt oss se som vår befriare, pekar på Mars och lanserar det som en lösning på den klimatkris som till och med marknadsförarna har svårt att få oss att ignorera. En lösning för vem, och på vilket sätt? Att en stenig och ogästvänlig planet i ett tomt universum uppfattas som paradiset och det faktum att Elon Musk och andra ekonomiskt framgångsrika människor välkomnas som frälsare, samtidigt som kunskapsinriktade forskare och dedikerade lärare som talar om behovet av kritiskt tänkande pekas ut som ett hot, säger något om samtiden och det prekära läge som mänskligheten befinner sig i. 

"Allting går att sälja med mördande reklam, till och med konserverad gröt", som man sjunger i den gamla visan ...

Den kollektiva förmågan att tänka är både lösningen och problemet

Att världens största ekonomiska makt på demokratisk väg väljer en president som den de nu valt (jag vägrar skriva hans och landets namn, och alla vet ju vem jag syftar på) är ett alarmerande tecken på hur illa det står till med kunskapen och den kollektiva förmågan att tänka. Kunskap och kognition är varandras ömsesidiga förutsättning, och om förmågan att förvalta det gemensamma utarmas löses samhället och allas individuella framtider upp som dagg en solig sommarmorgon. Ett växande missnöje med rådande förhållanden gör inte den som säger det många vill höra till en lämplig ledare för ett land som vill fortsätta vara en fri och demokratisk kunskapsnation. Nu får det stora landet i väster, som skapades av människor som flydde från totalitära, repressiva länder, en ledare som vill inskränka medborgarnas frihet och göra de rikare ännu rikare genom att underminera statens möjligheter att skydda medborgarna mot alla de hot som en demokrati kan tänkas utsättas för i en tid med klimatförändringar av monumentala mått. Ekonomin verkar vara det som fällde avgörandet, men vi får väl se hur det går med den när försäkringsbolagens premier rusar i höjden efter att de årligen återkommande orkanerna ödelägger allt större delar av landet, samtidigt som skatten sänks. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, det kanske inte blir katastrof, men en ledare som lovar att han ska fixa allt och göra landet fantastiskt igen må kunna förföra och mobilisera massorna, men det innebär inte att alla kommer att få det bättre. Några saker vet vi nämligen: 

• Välstånd sipprar inte ner genom samhällen, det skapas mellan människor som arbetar tillsammans för det gemensammas bästa! 
• Inget demokratiskt kunskapssamhälle är en människas verk (det är en totalitär och fundamentalistisk mardröm)! 
• Klimatförändringarna kommer att utsätta mänskligheten för en helt ny typ av hot och konsekvenser. 

Tänkandet är en av människans mest utmärkande egenskaper, men det är inget man har eller saknar, likt muskler och kondition handlar det om en förmåga som kräver övning för att utvecklas och som ständigt måste hållas i trim för att man inte ska förlora den, särskilt i en digitaliserad och ständigt uppkopplad värld. Tid är dessutom en helt central faktor. Jag önskar att jag kunde förmedla en ljus bild av samtiden. Läraren i mig vill visa på saker man kan göra för att utvecklas som tänkande människa, men förutsättningarna för att hålla våra kognitiva förmågor i form försämras snabbt, för alla. Barnen och ungdomarna som växer upp idag tvingas igenom ett skolsystem som fokuserar på annat än kunskap och intellektuell utveckling, därför växer andelen av befolkningen som inte vet vad man går miste om och som därför saknar förståelse för vad som krävs för att värna människans unika förmåga att tänka och gemensamt förvalta ett öppet, demokratiskt kunskapssamhälle. Om mänskligheten ska kunna ha en chans att klara utmaningarna vi alla står inför måste vi värna våra intellektuella förmågor, och det kan vi inte göra så länge vi söker efter genvägar och enkla lösningar, och absolut inte om vi tror att det går att effektivisera lärande, vård och byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle.

Vad jag försöker säga är att det viktigaste hotet kommer inifrån oss själva. Det är vi som bidrar till utvecklingen vars konsekvenser vi sedan tvingas hantera på olika sätt, och lösningarna bidrar ofta till fler och ibland värre problem. Idag betraktar många AI som en lösning, och därför införs den tekniken på allt fler områden, vilket gör att allt fler ser den som ett hot. Men dels kommer ingen algoritm eller ny teknik att ta över av egen kraft, det är nämligen människor som utvecklar algoritmerna, dels bygger hela iden med AI på samma vanföreställning som försatt mänskligheten i den prekära situation vi nu befinner oss i. AI driver på effektiviseringen, och eftersom välstånd sugs uppåt i det ekonomiska systemet blir konsekvensen att de fattiga blir fattigare och mer maktlösa snabbare, och de rika blir samtidigt både färre och färre och rikare och rikare. Allt fler blir på detta sätt allt mer stressade, vilket oundvikligen går ut över förmågan att tänka, som är förutsättningen för att lära och utveckla kunskap.

Möjligen är det själva definitionen av begreppet lösning som ställer till det. Ordet ger associationer till något slags frälsare, någon eller något som får alla problem att försvinna. Den drömmen är djupt mänsklig, och den har gett upphov till religioner som överlevt i tusentals år, på gott och på ont. Sökandet efter definitiva lösningar gör dock oss och vår kultur vidöppna för manipulativa ledare med totalitära ambitioner. Rent genetiskt verkar vi vara programmerade att ge upp vår autonomi i mötet med någon som vi uppfattar som starkare, och den svagheten (som gynnat mänsklighetens överlevnad, det är viktigt att hålla i minnet) utnyttjas hänsynslöst av ledare som vill att vi ska ge dem makten. Hotet mot demokratin bottnar alltså i samma mekanismer som gör AI till ett hot. Det är tron på LÖSNINGEN som är problemet. Och det problemet har ingen lösning, det kan bara upplösas genom att fler först utvecklar förmågan att tänka, sedan använder den tillsammans med andra för att bygga och förvalta det samhälle som är allas gemensamma ansvar och som ingen klarar sig utan.

Jag är som bekant en varm vän av bildning. Det är ingen lösning, men den synen på kunskap har potential att upplösa problemen som vi nu försöker lösa med olika mer eller mindre problematiska metoder. Bildning handlar om ett förhållningssätt till kunskap. Det går alltså inte att utbilda någon i bildning. En intressant och tänkvärd definition på begreppet som jag hört någonstans men inte minns var är: ”Att möta det främmande samtidigt som man själv betraktas som en främling”. Tänker man så handlar det om en kvalitet eller en förmåga, inte om något mål som kan nås med hjälp av tydligt ledarskap och en effektiv administration. Det skulle kunna vara skolans och den högre utbildningens syfte. Ett sätt att upplösa problemen i det svenska utbildningssystemet skulle kunna vara att lita på lärarna och göra Ellen Keys definition av bildning till ett ledord: Det som finns kvar när man glömt, vad man lärt sig! En sådan syn på lärande och utbildning skulle kräva, både av eleverna, studenterna och lärarna på alla stadier, att man utvecklar ett speciellt förhållningssätt till kunskap och lärande som handlar om ansvar och förmågan att tänka, snarare än att plugga in fakta som växlas in mot betyg och examina.

Jag vill se bildning som möten mellan, vad det nu är som kan och ska mötas, vilket kräver tolkningskompetens och förmåga att hantera olikhet, osäkerhet och inte minst en öppen framtid. Det handlar om att hjälpa varandra att nå olika mål, och om att lära lika mycket av varandra som av böckerna man läser. Bildning kan dock vara lika trångt som vetenskap, båda behöver därför öppnas upp och fås att korsbefrukta varandra. En bildningshögskola handlar om vad man gör under tiden, inte vad man får eller blir när man fått sin examen. Bildningstanken går på tvärs mot uppfattningen om att kurserna ska ha lärandemål och att konstruktiv länkning är vägen fram. Bildning handlar om att tolka, kan man säga, om att skapa mening tillsammans. Det kan man bara göra genom att släppa tanken på kanon, kontroll, mål och effektivisering. Det handlar om att förvalta tiden i utbildning och resurserna som läggs på högskolan så klokt och långsiktigt hållbart som möjligt, vilket måltänkandet och kontrollerandet av studier är själva motsatsen till. 

Två ord fångar min syn på vad som behövs idag: Tid och Tillit, vilket i kombination med Kunskap och Kompetens, bygger hållbara samhällen. Utan en kollektiv förmåga att tänka går det dock inte.

Dumhetens och okunskapens många ansikten

Dumheten tar sig många olika uttryck, och okunskap om detta faktum är en viktig anledning till fördumningen av samhället som idag oroväckande nog accelererar. Låg IQ, tänker sig många, är det viktigaste tecknet på dumhet, men det är långt ifrån det ena och det är dessutom det minst problematiska. Den dumhet som tvingas fram genom att allt fler, allt oftare utsätts för stress och oro, vilket är två känslor som tenderar att förstärka varandra, är en mycket allvarligare form av dumhet. Det värsta uttrycket för dumhet är dock den informerade okunskap och det ointresse för andra människors lidande som idag idealiseras i många kretsar. Det faktum att det finns kunskapsignoranta politiker i regeringspartierna, och att vi har en statsminister som inte bryr sig om detta, som till och med försvarar okunskapen och ignoransen, visar på hur normaliserad dumheten är idag.

Kanske det blir så här när partier inte längre är förankrade i en tydlig ideologi utan snarare ses som tomma varumärken. Partier som skriver om sina partiprogram årligen hör inte hemma i en demokrati, för de visar med all önskvärd tydlighet att det är makten och inflytandet i sig deras företrädare är ute efter, inte ansvaret att förvalta demokratin och vårt land. Och när politik handlar om vad man kan komma undan med, inte (som på Palmes tid) om vad man vill, och när partierna får sitt stöd av lojala anhängare som bryr sig mer om att kritisera andra partier än att granska konsekvenserna av den politik som det egna partiet driver, blir alla förlorare. Att valet i USA är jämnt borde vara en väckarklocka, men istället betraktas det som underhållning. Dumheten som dessa företeelser är ett tecken på och det faktum att den idag påverkar besluten som tas om framtiden är oroväckande, för om det handlade om bristande förmåga eller verklig okunskap hade forskningen kunnat visa vägen. Idag betraktas vetenskapen allt oftare som ett hot, eller ett ovidkommande särintresse, i alla fall när forskningen inte ger populisterna stöd för sina förslag.

Den som inte vet hur lite hen vet förstår inte vad hen går miste om. Okunskap är därför ett problem för de som drabbas av den, brukar man säga. Men dumheten tar sig som sagt olika uttryck. Den som avstår från att skaffa sig kunskap eller som använder andra människors oförmåga till insikt eller deras ointresse, för att tillskansa sig makt till exempel, underminerar både demokratin och kunskapen, vilket drabbar alla. Problemet är att det inte räcker att lyssna på forskningen. Vetenskapens resultat kräver respekt för forskningen och kunskapen för att dess resultat ska kunna komma till användning. Det krävs mer än att veta. Utan handling kan ingen förändring komma till stånd. Så länge majoriteten väljer att lyssna på politiker som bekräftar deras fördomar och säger vad de önskar höra, och så länge föraktet för politiker som säger vad som behöver sägas och vill göra vad som krävs för att kunna förvalta samhället på ett demokratiskt sätt och värna livsbetingelserna på jorden för framtida generationer, kan och kommer kunskapen aldrig att kunna vara till någon som helst hjälp.

Förutsättningen för både demokratin och kunskapen, som står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra, är det stora flertalets engagemang i och förståelse samt respekt för vetenskapen, rättsväsendet och andra samhällsbärande institutioner. Idag utsätts istället dessa institutioner för en massiv press som de inte kan hantera, av den enkla anledningen att de aldrig kan bli bättre än förutsättningarna vi människor och samhällsmedborgare skapar för dem. Enda sättet som kunskapen och demokratin kan komma mänskligheten till gagn är att majoriteten använder sitt kollektiva engagemang och inflytande för att försvara kunskapen och demokratin mot den allt mindre och allt rikare och mäktigare minoritet som många idag, paradoxalt nog och av ignorans, okunskap eller dumhet, allierar sig med, trots att det går emot deras egna både kort- och långsiktiga intressen. 

För att kunna möta hotet mot den artificiella intelligens som nu utvecklas i en rastande takt krävs ett utbildningssystem som fungerar, alltså en kunskaps- och bildningsinriktad skola och högre utbildning. Utan intresserade och engagerade lärare som kan axla ansvaret som friheten och tilliten som läraryrket är en förutsättning för kan och kommer vi aldrig att kunna bjuda motstånd mot dumheten, okunskapen och den cyniska ignoransen; det är svårt redan som det är att försvara och använda kunskap, men utan det stora flertalets intresse och engagemang för utbildning blir det omöjligt. Utbildning är långt viktigare än forskning, för dels krävs det förhållandevis få forskare för att tillgodose samtidens och framtidens behov av kunskap, dels blir resultatet av forskningen meningslöst om det sprids i ett samhälle där förståelsen och respekten för kunskapen saknas. 

Redan idag är det många studenter som använder AI som "hjälp" i deras studier. Fast det är inte studierna de får hjälp med, utan produktionen av svar på de frågor lärarna tvingas ställa eftersom det kvalitetssystem som styr (och kringskär) lärarnas arbete idag lägger större betoning på nyckeltal (det som går att väga och producera) än på kunskapen och dess unika kvaliteter. Tragiskt nog är det bara en tidsfråga, i alla fall om vi som kollektiv inte tänker om utan fortsätter på den inslagna vägen, innan AI tar över lärarnas arbete. Men det enda som då finns kvar är ägarna till "skolorna", som därigenom kan bli ännu rikare på skattebetalarnas bekostnad. Vi är på väg med stormsteg i den riktningen. Totalitära krafter får liksom AI (och ofta i samverkan) allt mer makt i allt fler forna demokratier, men det är egentligen människorna som lämnar över makten till diktatorerna och tekniken, av dumhet, okunskap eller ignorans, för att man tror att man har något att vinna för egen del. 

Kunskapen och erfarenheten säger något annat än känslorna, men det kommer inte an på hur det känns. Känslor kan manipuleras, och det är precis vad som händer på nätet, det är själva syftet med algoritmerna som reglerar interaktionen på sociala nätverk, så genom att hänga där manipuleras kognitionen och perceptionen. Visst fattar jag att jag predikar för de redan frälsta, de som ser det jag ser och känner samma oro som jag, men jag vet inte vad ska annat kan göra, att skriva, undervisa och forska är det som ger mitt liv mening, så genom att göra det jag kan och anser behöver göras kommer jag i alla fall att kunna se mig själv och mina barn och barnbarn i ögonen och ärligt kunna säga att jag gjorde vad jag kunde, mer kan ingen göra. Tyvärr förlitar sig allt fler på att någon annan ska göra det åt dem.

Tankar från Fekis, fångade i flykten

Kunskaperna jag förfogar över uppstår i och förändras genom dialog, det blir allt tydligare för mig. Det är när jag befinner mig i samtal, både med andra människor, med sådant jag läser eller hör och med mig själv, som jag lär mig saker. Det är dock inte bara så att jag tar till mig fakta, det handlar snarare om att det händer något i mötet. För att kunskap ska kunna sägas vara kunskap krävs att den står i relation till den föränderliga verklighet som den ytterst handlar om, det är alltså inte en kumulativ process, för ju äldre jag blir desto viktigare är det att avlära sådant som inte längre fungerar. Länge var detta ett problem för mig eftersom andra uppfattade det som att jag inte lyssnade eller att jag tänkte på något annat. Men med ålder, erfarenhet och ett bättre självförtroende har jag lärt mig förstå att och hur jag sorterar och värderar resultatet av det ständiga samtal som är mitt liv allt mer upplevs som. Idag är det dels mycket lättare att hantera andras reaktioner på mig, dels enklare att förklara hur jag fungerar och vad jag anser mig veta, och då märker jag att synen på mig och det jag har att säga förändras, jag blir helt enkelt tagen på större allvar.

Det var länge sedan nu som jag upptäckte att jag tänker bäst när jag lyssnar på någon som föreläser, och jag har fångat många tankar i flykten på olika konferenser genom åren. Flest tankar har utvecklats och jag har lärt mig mest på konferenser som ligger utanför mitt eget forskningsområde. Tyvärr finns det inga pengar för att åka på konferens längre, och konferenserna har dessutom förändrats. När jag var doktorand och i början av min tid som disputerad åkte man, i alla fall inom etnologiämnet och genusvetenskapen, på konferens för att möta kollegor, utbyta tankar och hålla sig uppdaterad på kollegornas forskning. Då var konferenserna öppna och inkluderande, idag ingår de i ett meriteringssystem där deras värde avgörs av hur många som nekas (?!) tillträde. En "bra" konferens är idag alltså en konferens med låg acceptance rate, vilket ur ett kunskapsperspektiv är ett fullkomligt förödande kvalitetskriterium. Samtidigt finner jag, som kulturvetare med intresse för relationen mellan kunskap och kultur, den här förändringen intressant, men det är en annan bloggpost, eller egentligen en bok (och den hoppas jag få tid och möjlighet att skriva inom kort).

Det finns dock fortfarande en årligen återkommande konferens som fungerar på det sätt som konferenser gjorde när den akademiska världen fortfarande värderade och respekterade bildning; Fekis, som är en företagsekonomisk konferens som de flesta åker på för att lyssna och lära av presentationerna och samtalen, och där lärare delar med sig av sina tankar om sin undervisning. Och till min stora glädje finns det än så länge pengar för att skicka mig och kollegorna på avdelningen till Fekis, som detta år arrangerades av företagsekonomerna på Karlstad universitet. Veckans bloggpost skapades under konferensens inledning och första paneldiskussion, som handlade om ämnet som sådant och om den akademiska världen och det snabbt föränderliga samhälle vi alla lever i. Tankarna nedan är inga referat av det som sades, utan resultatet dels av det samtal som pågick i mitt huvud parallellt med det som hände och tankarna som lyftes på scenen, dels av en lättare redigering av texten i efterhand. Det är min förhoppning att texten ska kunna fungera som inspiration till egna tankar, för jag driver ingen tydlig egen linje här. Temat för konferensen var: Hur kan ämnet Företagsekonomi vara och förbli relevant i en disruptiv värld? 

Vad är företagsekonomi, och vart är högskolan på väg?

Många utanför akademin, och en hel del innanför också, tror att företagsekonomi handlar om hur man skapar maximalt med vinst i olika typer av företag. Det finns nog tyvärr en del sådana inslag på vissa utbildningar, men i huvudsak är det en villfarelse. Jag visste att det inte stämde redan när jag sökte mig till ämnet efter att den kulturvetenskapliga utbildningen jag arbetade på lades ner 2012. Det som väckte mitt intresse var insikten om att forskningen och undervisningen i ämnet företagsekonomi ytterst handlar om hushållande med begränsade resurser, och att min forskning om kultur, (förutsättningar för) förändring, och kunskapens olika roller och betydelser, låg i linje med eller i alla fall inte gick på tvärs mot den forskning som många företagsekonomer ägnar sig åt. Jag har dessutom många etnologkollegor som framgångsrikt samarbetar med företagsekonomer och jag har från början känt mig hemma i ämnet.

En fråga som jag är intresserad av och som många företagsekonomer ägnar sig åt är: Hur kan vi fostra studenter i kritiskt tänkande och bygga upp förståelse för, dels vad hållbarhet är, dels vilka kompetenser som behöver praktiseras för att arbetet som utbildningen förbereder för inte bara ska handla om hållbarhet utan även leda till att ett verkligt hållbart samhälle växer fram som en konsekvens av att kunskapen omsätts i handling? Det är den stora utmaningen, för krismedvetandet finns där och vi har redan de flesta av de kunskaper vi behöver, medan förståelsen för hur kunskaperna kan och bör användas lämnar en hel del övrigt att önska. Det faktum att det alltid är lättare att utfästa löften och tala om hållbarhet, än att faktiskt förändra beteendet så att förändringen kommer till stånd, är med andra ord den verkliga utmaningen, inte bara för studenter utan för alla.

En annan fråga som många företagsekonomer ägnar sig åt och som jag ständigt återvänder till är samverkan. Vad är det, hur gör man och varför ägnar man sig åt det? Svaren på frågorna ser väldigt olika ut beroende på vem man frågar, och det är en av sakerna som intresserar mig. Liksom i frågan om hållbarhet finns det en fatal lockelse i att säga att man ägnar sig åt samverkan, men det är svårare att faktiskt göra det i enlighet med ordets betydelse. Det finns massor av samverkansprojekt som i praktiken handlar om att man arbetar parallellt snarare än tillsammans, vilket jag menar att man måste göra, annars blir samverkan bara ett nytt ord för samma gamla vanliga praktik. Utan förståelse för mellanrummen och det som händer i mötet, och i avsaknad av respekt för det faktum att det är resultatet av arbetet som räknas, inte talet om vad man gör och varför man tycker det är viktigt, går det inte att samverka på ett sätt som gör att ett plus ett blir tre, vilket ytterst är poängen. 

En faktor som hotar både demokratin, hållbarheten och den samverkan som utförs dels över disciplingränserna och mellan kunskapsintresserade forskare, dels mellan akademin och det omgivande samhället, är dagens syn på och (bristande respekt för) akademisk frihet. Friheten, som är förutsättningen för en kunskapsutveckling som står i relation till omvärlden och verkligheten, är idag hotat, dels av kunskapsresistenta och känslodrivna populister som förfärande nog får allt mer makt och inflytande över hur forskningen och den högre utbildningen organiseras, dels på grund av bristande förståelse för vad akademisk faktiskt frihet är och vilket ansvar som friheten kommer med. Tecknen på att friheten kringskärs allt mer, trots att den regleras i Högskolelagen, blir fler och fler. I praktiken är det idag, till exempel, snudd på omöjligt att bedriva grundforskning, vilket jag menar uppvisar många likheter med den samverkan som jag är en varm vän av. Kunskap bygger alltid på tolkning och är dessutom resultatet av dialog och utbyte, och dess värde uppstår och förändras i mellanrummet mellan forskningens resultat och den verklighet som kunskapen ytterst handlar om. Forskning och undervisning, liksom samverkan, går att skapa regler för och det är möjligt att mäta resultat och utvärdera arbetet med hänvisning till nyckeltal, men kunskapen fungerar inte på det sättet. Den äger ingen, den går inte att kontrollera; det är därför den akademiska friheten är så viktig.

Akademisk frihet kräver tid att tänka och tillit till professionen, och när dessa aspekter av arbetet på landets högskolor inte respekteras leder det till en djupt problematisk avakademisering av universitetsvärlden. Regleringsbreven som styr högskolornas verksamhet betonar allt mer att akademin är en myndighet bland andra, med alla de krav på dokumentation och måluppfyllelse som följer med den synen på förvaltningen av verksamheten. Är det kunskap vi vill ha har alla ett ansvar att värna och försvara friheten, men det blir svårt att göra när man lever och verkar i en kontext där reglerna blir fler och där timtilldelningen för det växande antalet moment som arbetet delas upp i minskar över tid eftersom staten inte kompenserar högskolorna för allmänna kostnadsökningar. Produktivitetsavdrag och ständigt ökande hyror, liksom växande kostnader för den meritering som lärare och forskare tvingas till för att inte kvaliteten i verksamheten ska hotas, leder till att over-head-kostnaderna successivt urholkar högskolornas ekonomi, vilket gör att tiden minskar och tilliten uppfattas som ett hot mot verksamhetens mål. Problemet är att högskolan som en konsekvens av dessa faktorer sitter fast i ett moment 22, som handlar om att insikt om och förståelse för dessa saker problematiskt nog kräver både tid och tillit till kollegiets kompetenser och omsorg om kunskapen för att bli begripliga.

I en snabbt föränderlig värld där förändringshastigheten dessutom stadigt ökar över tid är det lätt att glömma och svårt att ta till sig och acceptera faktum, att syftet med samhällets investering i forskning och högre utbildning är kunskap, inte produktion av något. Frågan vad som är hönan och ägget, alltså om det är produktionstänkandet som leder till att kunskapens kvalitet utarmas och den akademiska friheten betraktas med misstänksamhet, eller om det är bristande förståelse för vad kunskap och akademisk frihet faktiskt är som leder till produktionstänkandet, är svårt att säga något säkert om. Och just det är något man måste förstå och respektera för att verksamheten som bedrivs på landets högskolor ska kunna leda till användbar kunskap och förmåga att förstå vad verkligt och högkvalitativt lärande kännetecknas av.

Det talas ofta om behovet av livslångt lärande, men den syn på kunskap (eller snarare bristen på förståelse för vad kunskap är) som idag vägleder uppfattningen om vad som är bästa sättet att leda och förvalta arbetet med forskning och högre utbildning, gör det svårare och svårare att skapa förutsättningar för lärande. Hållbarhet, samverkan och såväl lärande som kunskapsutveckling är wicked problems (komplexa och föränderliga problem eller öppna frågor utan givna svar), vilket innebär att alla tankar på tillverkning av standardiserade produkter som går att väga, mäta och konkurrera om, alltså övertygelsen om att arbetet  i den akademiska världen går att målstyra och kvalitetssäkra leder helt fel. Med rådande syn på kunskap och akademisk kvalitet finns en uppenbar risk att undervisning reduceras till en tjänst bland andra, vilket gör att det arbetet inte värderas efter förtjänst. 

Om dessa problem inte uppmärksammas och tas på allvar, alltså om vi inte gör om och gör rätt, är det bara en tidsfråga innan undervisande lärare ersätts med AI, vilket redan är en lösning som många studenter tar till för att hantera den stress som dagens fokus på produktion av resultat vilka kan växlas in mot de betyg och examina som utgör grunden för högskolornas ekonomi leder till. Även forskningens kunskapskvalitet påverkas menligt i ett system där det är viktigare var man publicerar sig och hur många artiklar man skriver samt hur många citeringar artiklarna genererar, än vad man faktiskt forskar och skriver om samt att arbetet resulterar i relevant och användbar kunskap av hög kvalitet. När alla kunskaper ska pressas in i ett och samma system för publicering, vilket krävs för att meritera sig, går det oundvikligen ut över såväl kunskapens kvalitet som dess bredd och användbarhet.

Jag kommer att fortsätta blogga och skriva böcker eftersom den formen är bäst lämpad för spridande av den typ av kunskap som min forskning resulterar i, även om bloggandet ignoreras och bokmediet behandlas styvmoderligt och inte värderas efter förtjänst i dagens akademiska värld. Jag har inga problem att acceptera att mina val av medium för kunskapsförmedling till det omgivande samhället går ut över min akademiska karriär, men rådande syn på hur högskolan leds och förvaltas får tyvärr som konsekvens att bokförlagen idag kämpar i motvind, vilket leder till att utbudet av böcker som utmanar läsaren minskar och det i sin tur leder till minskat läsande, som i sin tur får som konsekvens att förmågan att eftertänksamt och på djupet läsa längre texter och tänka kritiskt utarmas i samhället. Och konsekvensen av det är att studenterna får allt svårare att förstå vad lärarna talar om och vilka krav som det lärande som högskolan skapar förutsättningar för ställer på dem. Ännu ett av kunskapens moment 22 alltså.

Kan vi bryta denna rad av onda cirklar kan den tragiska utvecklingen vändas, men kan vi inte göra det kommer högskolan att förvandlas till något annat än den bildningsinstitution som universitetet än gång var, alltså det universitet där jättarna på vilkas axlar vi alla (än så länge) står fostrades till de högt ärade forskare som många av oss känner dem som, men som vi får allt svårare att förmedla kunskap om och förståelse för eftersom allt fler läser allt mindre.

Betydelsen av allt det vi inte gör

Det resultat- och produktionsorienterade samhälle som vuxit fram i västvärlden blir allt mer ohållbart eftersom det bygger på det orimliga antagandet att förändringshastigheten kan öka exponentiellt i oändlighet, vilket gör att människorna utsatts för en ständigt ökande stress. I vår kollektiva strävan att leva upp till våra egna och andras mål, vilka hela tiden höjs pressar vi både oss själva, varandra och livsbetingelserna på jorden, till gränsen för överlevnad. Grundpremissen för samhället vi lever i och anpassar oss efter är nämligen att ingen någonsin ska vara nöjd. Allt fokus riktas därför mot det som kommer sedan, vilket dessutom gör att ingen är närvarande i det som är här och nu. Vi tror att vi har makten i vår hand och att alla önskningar kan uppfyllas om vi bara vill och jobbar tillräckligt hårt. 

Strateger och ledare får allt större makt och deras uppgift är dels att skapa nya mål, ju högre och djärvare desto bättre, dels att se till att målen nås. Den eviga frågan som alla förväntas ställa sig är vilka förbättringsmöjligheter man ser. Därför arbetar alla proaktivt, vilket gör att det som inte är problematiskt också förändras. Rädslan för att inte vara tillräckligt förändringsbenägen eldar på utvecklingen och driver upp hastigheten. Det som började som en god tanke, men nu är förändringen i sig det enda som anses vara positivt. Om vi inte värnar livsbetingelserna på jorden kommer vår planet förr eller senare att bli obeboelig. Risken är dock att vi människor långt innan dess har pressat oss själva över våra egna fysiska och mentala gränser. Samhällsordningen leder till att klyftorna ökar, och de redan rika blir allt snabbare rikare och får mer makt, samtidigt som de blir färre och färre. Eftersom den som har makt har också makt att värna sitt inflytande finns en uppenbar risk att det jag skriver om här inom en snar framtid kan uppfattas som ett hot mot rådande ordning, alltså ett hot mot det ekonomiska system som vi tillåter diktera villkoren för våra liv.

Vi är idag så fixerade vid vad vi gör att vi glömmer betydelsen av allt det vi inte gör. Om vi inte sover, låter bli att röra på oss, inte tänker på vad och hur vi äter får det naturligtvis konsekvenser. För att inte äventyra hälsan måste man återhämta sig, och det kräver att man har förmågan att inte göra någonting, att bara vara. Men i en kultur och ett samhälle där inaktivitet betraktas som illojalitet blir det svårt att få det man behöver för egen del. Det finns nämligen alltid någon annan som är beredd att pressa sig lite mer. Alla tvingas på det sättet tävla med varandra om vem som gör mest, snabbast och till lägst kostnad. Detta kollektiva sätt att tänka och leva leder till att tiden för vila och återhämtning minskar, vilket utgör en hälsorisk. Men vad värre är, även tiden för eftertanke minskar och det leder till att fler får allt svårare att se problemen som hopar sig. 

Både som individer och som samhälle är vi liksom naturen vi är beroende av för vår överlevnad, i desperat behov av det som när det pågår i kroppen benämns homeostas, som förenklat kan sägas handla om inre balans, i relation till en föränderlig omgivning. Balans är liksom demokrati och jämlikhet inget man kan producera, det är något man ständigt måste vara uppmärksam på och kämpa för, något man bara kan värna och förvalta. Balans är inte ett mål man kan nå, utan ett tillstånd man ständigt strävar efter. För egen del kan man försöka, så gott ens omgivning och de sammanhang man finns och verkar inom tillåter det, sträva efter homeostas, men på en samhällsnivå krävs det att många ser, förstår och aktivt värnar balansen mellan arbete, ledighet och sömn. Så ser det inte riktigt ut idag, eller låt oss vara ärliga: så ser det inte alls ut idag.

För en gångs skull skriver jag inte om kunskap, men det går naturligtvis inte att komma runt det faktum att lärande kräver tid och tillit, att forskning bara kan bedrivas i frihet och i avsaknad av tydliga mål (alltså andra mål än mer och bättre kunskap). När man bedriver studier på universitetet är det särskilt viktigt att man inte bara fokuserar på det man gör, på själva pluggandet. Kunskapsutveckling är nämligen en icke-linjär process som går i skov. Även om följande siffror inte är exakta vill jag med stöd i egen erfarenhet och både egen och andras forskning peka på det verkar vara så att under 20 procent av tiden utförs 80 procent av arbetet, i alla fall när man håller på med intellektuellt krävande uppgifter. Och båda aspekterna är lika viktiga för att resultatet ska kunna bli bra. För att det ska vara möjligt att prestera på toppen av sin förmåga under 20 procent av tiden behövs de där övriga 80 procenten eftersom tiden av inaktivitet är själva förutsättningen för att resultatet av arbetet ska bli så bra som möjligt.

Kvalitet kan man bara skapa förutsättningar för, aldrig tvinga fram. Trots att ingen lyckats falsifiera den insikten införs system för kvalitetssäkring och målstyrning av forskning och högre utbildning som hämtats från tillverkningsindustrin. Därför förväntas lärare som ansvarar för kurser som fungerar utmärkt förändra dess varje år, trots att det leder till försämringar. Det låter kanske märkligt att lärare som vigt sitt liv åt kunskapen och som utbildats för att värna den agerar så här, men förstår man att lärarna inte längre har makten över det som händer på högskolan inser man förhoppningsvis hur det kunnat bli så här. Och eftersom politiker och företrädare för näringslivet ser utbildning som en kostnad som till varje pris måste minska, talas det dessutom allt oftare om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning måste kortas.

Den redan tidigare ohållbara utvecklingen kommer, som en konsekvens av att kunskapen idag inte respekteras och dess värde därför devalverats, att accelerera. Kunskapen kräver nämligen tid för eftertanke och inaktivitet, och när förutsättningarna för lärande omintetgörs kommer kunskapen att få svårt att vinna över känslorna, vilket gör det svårare och svårare att värna kvaliteten som är förutsättningen för kunskapen. Alla som stannar upp och tar sig tid inser vad som ligger i farans riktning, problemet är att allt färre gör det.