Vad man behöver och det man vill ha

Semesterdagarna rinner som sand mellan fingrarna, och snart är årets ledighet slut, så jag försöker ta vara på och njuta av dagarna i frihet. Att skriva är ingen prestation i sig för mig, det är inte så jag ser på det, vilket jag är tacksam för, men denna vecka har jag fokuserat på annat. Därför publicerar jag ännu ett utkast till ännu en bokidé som refuserats, men som jag kommer att jobba vidare med på något sätt, någon gång i framtiden. 

Många böcker som handlar om studieteknik är fyllda av tips och beskriver pedagogiskt olika sätt att effektivisera studierna för att underlätta vägen fram till målet: en examen. Den här boken har ett annat upplägg, för att lyckas i livet behöver man nämligen tänka längre än så. En högskoleexamen öppnar absolut dörrar till arbetslivet, men det räcker inte att komma in på arbetsmarknaden, väl där måste man kunna visa att man har de kunskaper som krävs för att stanna kvar där. Även i arbetslivet är det problematiskt att fokusera allt för mycket på olika mål. Risken är nämligen uppenbar att man därmed förringar den helt avgörande insikten att det är vägen som är det viktiga. Fokuserar man allt för mycket på målet riskerar man att hamna fel. Det finns nämligen inga genvägar till kunskap och det dyker hela tiden upp nya problem som kräver nya lösningar. 

För att kunna utveckla en långsiktigt hållbar studieteknik som är tillämpbar även i arbetslivet behöver man lära sig tänka på tvärs mot konventioner och allmänna uppfattningar, som till exempel detta att man behöver sätta upp tydliga mål för att bli framgångsrik. Förmågan att gå mot strömmen och kompetensen att konsekvent tänka tvärtom och se möjligheter där andra ser problem är värdefull i alla kvalificerade verksamheter i dagens snabbt föränderliga samhälle. Det handlar om en kompetens som bara går att nå indirekt, så den här boken innehåller ingen handlingsplan eller listor på saker man kan göra. Fokus ligger på hur man kan och bör tänka för att lära sig se möjligheter och vägar fram i okänd terräng.

Efterfrågan på smarta tekniker för att förenkla studierna är stor, men eftersom lärande inte handlar om att producera något leder den typen av tankar fel. Examensarbetet är inte slutet på utbildningen, utan inledningen till resten av livet. Det är i alla fall utgångspunkten för den här boken som handlar om hur man kan tänka och vad man kan göra för att tillägna sig ett processorienterat förhållningssätt till lärande, som ökar chanserna att studietiden känns meningsfull. Om man slutar fokusera på mål och ger upp tanken på att söka genvägar och istället försöker hitta en inställning till studierna som gör att tiden man tillbringar på högskolan blir en investering i framtiden blir det lättare att finna inspirationen och energin som krävs för att utveckla akademisk kunskap. Ser man studieåren som en möjlighet och fyller tiden med så mycket meningsfullt innehåll som möjligt istället för att jaga mot ett mål blir det inte bara roligare att studera, stressen minskar också vilket gör att man får mer gjort. Resultatet av studierna blir dessutom bättre eftersom det blir lättare att minnas det man lär sig och hålla kunskapen aktuell längre. Tänker man så kommer man redan från första dagen på utbildningen att börja lägga grunden, inte bara för ett riktigt bra examensarbete utan även för ett arbete man trivs med och kan växa i samt ett meningsfullt och tillfredsställande liv.

Premissen för resonemangen i boken är att vägen mot kunskap är en omväg och att kreativitet är en nyckelförmåga man kan lära sig förstå och hantera. Genom att stanna upp inför problemen man ställs inför och konsekvent fundera på ifall det möjligen är tvärtom mot hur man vanligtvis tänker ökar chansen att man griper sig an studierna på ett sätt som gör studietiden till en positiv upplevelse och ett minne att hämta kraft från under resten av livet, istället för något man vill klara av så fort som möjligt. Lärande är långt ifrån alltid roligt, men när man väl har skaffat sig en bred bas av kunskap och förståelse och har utvecklat kompetensen att lära för livet blir det lättare att göra sig av med kunskaper som inte är relevanta längre, och det i sin tur leder till att kunskaperna man förfogar över blir stabilare, vilket gör att man blir tryggare och chansen ökar att man hamnar i en positiv spiral av minskad stress och ökad glädje.

Förmågan att tänka annorlunda är ofta enda sättet att skapa ny kunskap, vilket ytterst är målet med högre studier. Särskilt idag när människor allt oftare tvingas konkurrera med algoritmer och maskiner som är snabbare och bättre på allt det som går att uppnå med hjälp av smarta studietekniker är kompetensen att tänka annorlunda viktig. Drömmer man om att bli en ny Henry Ford, Steve Jobs eller någon annan innovativ entreprenör går det inte att kopiera deras recept på framgång, för då blir man en kopia. Att oreflekterat göra tvärtom fungerar heller inte för då utgår ens tänkande från det redan kända. Resonemangen i denna bok bygger på tanken att förmågan att tänka tvärtom inte är en teknik eller strategi utan ett klokt förhållningssätt till lärande och en långsiktigt hållbar syn på kunskap.

Populismen, en ananlys

Skolans och den högre utbildningens uppdrag är att fostra kritiskt medvetna och demokratiskt sinnade medborgare, och förmedla fördjupad förståelse för vad kunskap är och hur vetenskap fungerar. Grundskolans viktigaste uppdrag är att skapa förutsättningar för så många som möjligt att söka högre utbildning. Det är ett fungerande utbildningssystem byggs, från grunden, och en kunskapsnation växer fram, mellan människor. Liksom kunskap är demokratin en delad kompetens och en kollektiv förmåga, alltså något man utvecklar tillsammans. Förmågan att tänka kritiskt är därför långt viktigare än kunskap, som i sin tur är något annat och mycket mer värdefullt än fakta. När man tänker kritiskt vänder man sig lika mycket mot sig själv som mot det man studerar, och det är en förutsättning för att hålla såväl kunskapen som samhället levande i en föränderlig värld.

Kritiskt tänkande kan sägas vara en ständig påminnelse om att inte ta något för givet. Förenklat handlar det dels om att aldrig slå sig till ro med några svar, dels om att vara medveten om men inte fastna i kritiken. Att ha ett kritiskt perspektiv på tillvaron handlar om att tänka igenom sitt svar minst ett varv innan man talar, om att alltid kontrollera källor och konsekvent reflektera över alternativ. Det handlar med andra ord om att lära sig leva med osäkerhet och om att vara öppen för att byta perspektiv när man stöter på goda argument och underbyggda invändningar mot det man håller för sant, alltså om att analysera både frågan (är den rimlig och undersökningsbar?), svaren (vilket stöd för påståendena finns?) och konsekvenserna av att resultatet accepteras som korrekt. Kritiskt tänkande hjälper oss att se vad som möjligen är bra på sikt och vad som kanske är dåligt, aldrig om att uttala sig tvärsäkert om något. Jag vill se det som en kompass som leder mänskligheten rätt i det kaos som samtiden utgör och som vi alla alltid befinner oss mitt i. Utan den kompassen kommer andra krafter att styra. Egoism och girighet, till exempel, eller rädsla för det som är främmande.

Vill man verkligen veta hur världen ser ut och hur samhället och människan fungerar är den viktigaste kompetensen man kan utrusta sig med konsten att lyssna kritiskt och uppmärksamt på vad som faktiskt sägs och inte på vem som säger det. Det behövs ingen ingående analys av samhällsdebatten idag för att se bristerna på denna kompetens, vilket utnyttjas hänsynslöst av politiker som är mer intresserade av makt än av att axla ansvaret och gripas sig an utmaningen att förvalta demokratin och styra landet med utgångspunkt i både en tydlig ideologisk övertygelse och aktuell kunskap. Problemet är att den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende, kommer att kunna utöva ansenligt inflytande över den kunskap som inget samhälle i längden klarar sig utan. En av kunskapens egenskaper är nämligen att den alltid går att manipulera, om man vill. Och det blir möjligt när allt fler intresserar sig allt mindre för kunskap och kritiskt tänkande.

Enda möjligheten att möta den växande efterfrågan på populistiska ledare, som talar om det folk vill höra och lovar det som folk vill ha, vilket är motsatsen till ideologiskt driven politik som förs med respekt för kunskapen, är en bred allmänhet som värnar kunskapen och tänker kritiskt. Försöker man göra faktakontroller av populisternas påståenden eller hänvisa till vetenskap i kritiken mot dem kommer de att använda alla till buds stående medel att misstänkliggöra budbäraren och det kritiska budskapet, så det är inte en framkomlig väg. Kunskapen och demokratin kan bara fungera om majoriteten respekterar den och använder den (lilla men helt avgörande) makt man har för att påverka vilka politiker som får makt. Det är alltså inte populisterna som är problemet, utan den kollektiva efterfrågan på den typen av politiker.

Alla försök att styra och kontrollera kunskapen och demokratin är förkastliga eftersom det leder samhället i en riktning där känslorna får mer makt än vetandet, och där det handlar mer om vad man kan komma undan med än vad som är klokt och långsiktigt hållbart. Den viktigaste konfliktlinjen i politiken handlar inte om politikerna vill åt höger och vänster, utan utan om hur väl deras ideologiska övertygelse hänger ihop (och hur ofta den ändras) och hur stor deras respekt för kunskapen och demokratin är. Totalitarism är inte en utifrån kommande kraft, det är ett hot som växer fram på insidan och mellan oss människor.

Så här ser jag på tredje uppgiften

Kunskapsutvecklingen i ett samhälle står på många olika ben, till exempel en fungerande grundskola, forskning, undervisning/studier på universitet, en kunnig och intresserad, läsande allmänhet och inte minst medier som tar sitt upplysande och granskande uppdrag på allvar. Alla benen behövs och är lika viktiga för att demokratin ska fungera och för att ett långsiktigt hållbart samhälle ska kunna byggas, från grunden. Eftersom högskolans så kallade tredje uppgift bidrar till att hålla kunskapen levande i samhället, vilket är förutsättningen för högskolans första och andra uppgifter, fungerar den tredje uppgiften som ett slags grund för övriga uppgifter, den är en av kunskapens allra viktigaste ben. Tyvärr är den uppgiften, tillsammans med bildningen och allmänhetens läsning av tryckta böcker ofta missförstådd och styvmoderligt behandlad.

Tyvärr är förståelsen för vad kunskap är och hur vetenskap faktiskt fungerar, liksom respekten för hur komplext arbetet med att undervisa faktiskt är, generellt sett dåligt utvecklad i dagens samhälle, och därför kommer kunskapen inte riktigt till sin rätt i samhället. Med utgångspunkt i ovanstående tankar vill jag säga några ord om högskolans tredje uppgift, i min eviga strävan efter att förmedla förståelse för kunskapen och dess förutsättningar.

Politik handlar om vilja, den ska balansera på det omöjligas gräns, och den ska vara något annat än vetenskap. Så länge politikernas förslag inte utmanar eller strider mot vetenskapen är allt i sin ordning. Idag avfärdar dock många politiker vetenskapliga resultat som strider mot deras ideologiska övertygelse och den politik väljarna valt att rösta på. Och populister som vill ha makt till varje pris och därför medvetet sprider lögner är både kunskaps- och demokratividriga! Lägg därtill det faktum att medierna inte tar sitt granskande uppdrag på allvar, delvis eftersom journalisternas värde mäts med utgångspunkt i hur mycket digital trafik de kan generera och hur många lösnummer som säljs, blir det uppenbart att allt förr eller senare går åt helvete. Vi rör oss oroväckande nog snabbt i den riktningen.

Vetenskapens uppgift är att utveckla kunskap, vilket försvåras om politiker och högskoleledningar premierar forskare och lärosäten som lyckas bäst i konkurrensen om nyckeltal, och om medierna bara sprider forskningsresultat som väcker känslor och kan skapa rubriker. Det är orättvist att klandra forskare som griper sig an det vetenskapliga uppdraget som om det vore en tävling om vem som kan producera flest artiklar, för det är just det som premieras i dagens (allt mer oakademiska) system för forskning och högre utbildning, men om problemet inte uppmärksammas kan ingen förändring komma till stånd och då är både den första (forskningen) och andra uppgiften (undervisningen) hotad, vilket förvandlar den tredje uppgiften till oigenkännlighet.

Kunskapen behöver inte bara spridas i samhället, den måste även hållas levande och diskuteras av allmänheten för att bli användbar. Problematiskt nog är det idag snarare forskningens resultat som sprids. Och ofta är det inte ens resultaten av vetenskapliga studier som når spridning, utan snarare klickjagande journalisters mer eller mindre rättvisande tolkningar av forskarnas arbeten. Enda sättet att hindra en sådan utveckling är en kunnig allmänhet som granskar alla påståenden kritiskt. Problematiskt nog är förståelsen för vilka problem som avsaknaden av en kollektiv kritisk förmåga riskerar leda till bristfällig i samhället idag. Därför kan resultaten av enskilda studier upphöjas till sanningen, som ser ut att förändras hela tiden när nya studier visar andra resultat, vilket i sin tur riskerar leda till att en ointresserad allmänhet uppfattar det som att forskarna inte kan enas eller bestämma sig för hur det är, och därför anammar uppfattningen att forskarnas oenighet är ett giltigt skäl att inte ta vetenskapen på allvar, vilket är en ”kunskapssyn” som driver efterfrågan på populism.

Kunskapen är en komplex helhet, en dynamiskt föränderlig storhet. Och för att kunna använda den är det avgörande att man förstår och respekterar detta. Den insikten och ödmjukheten inför svårigheten som all verkligt vetenskaplig vetenskap är behäftad med är långt viktigare än att vara uppdaterad om vad som händer vid forskningsfronten, både för forskare och för allmänheten, politikerna och medierna. För att kunna uttala sig i namn av vetenskap räcker det aldrig att hänvisa till en eller flera ”väl genomförda” studier och (tolkningen av) deras resultat. Eftersom kunskapen fungerar som den gör varken kan eller får den bli en angelägenhet för experter, kunskapssamhällen växer fram underifrån och blir hållbara genom allmänhetens intresse för forskarnas arbete och vetenskapens resultat, vilket granskande medier utgör en garant för.

Med hänvisning till ovanstående resonemang argumenterar jag för att högskolans så kallade tredje uppgift är minst lika viktig som forskningen och undervisningen. Jag ser på mitt arbete som lektor som att det handlar lika mycket om att skapa kunskap och främja studenternas lärande som att sprida såväl resultatet av egen och andras forskning i samhället, som att hjälpa en bred allmänhet förstå, dels vad kunskap är, dels vad som kännetecknar kritiskt, vetenskapligt tänkande. Och den tredje uppgiften ser jag som en integrerad del av arbetet. Det är en allt annat än enkel uppgift, men just därför är den viktigt och det är också anledningen till att jag finner den intressant.

Den tredje uppgiften handlar som jag ser det inte (huvudsakligen i alla fall) om att popularisera forskningsresultat. Det är en mycket mer komplex och viktig uppgift än att sprida resultat. Utan en bred förståelse, i samhället som helhet, för vilka förutsättningar som finns att forska och uttala sig i namn av vetenskap, kommer spridningen av forskningsresultat varken att leda till att kunskapsnivån höjs bland befolkningen som helhet, eller att förmågan att använda kunskapen generellt sett ökar. Den tredje uppgiften handlar om detta.

Flyktlinjer är ett sätt att arbeta med tredje uppgiften, men det är också ett sätt för mig att arbeta med såväl forskning (om kultur) som mitt eget och läsarnas lärande. För att sammanfatta det jag vill säga med denna bloggpost vill jag påpeka att jag med mina inlägg vänder mig mot uppdelningen av universitetets olika uppgifter. Jag ser första, andra och tredje uppgiften som en integrerad helhet. Det går inte att få det ena utan att värna de övriga. Så när den tredje uppgiften nedprioriteras eller till och med betraktas som en belastning för enskilda forskare går det inte bara ut över forskningen och förutsättningarna för att bedriva högre utbildning, det påverkar även kunskapskvaliteten generellt i samhället.

Forskare har ett ansvar att engagera sig i samhällsdebatten, men inte som experter (för det ingår i forskningsuppdraget), utan som engagerade och kunniga medmänniskor. Det är en viktig del av tredje uppgiften att vara engagerad i samhällsutvecklingen, inte genom att kriga med fakta utan för att bidra med kunskap med utgångspunkt i väl underbyggda argument för olika ståndpunkter. Forskare har inte automatiskt rätt och det som sägs av forskare kräver lika goda argument som alla andras påståenden för att tas på allvar, men om allmänheten inte förstår hur kunskap blir kunskap och hur vetenskapligt arbete fungerar, riskerar samhällsdebatten att urarta i allas krig mot alla. Och där spelar snart fakta ingen roll.

Den tredje uppgiften ser jag som nyckeln till demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Det är en uppgift som inte går att målstyra eller kvalitetssäkra, den måste bygga på tillit och inte minst många människors (både sändare och mottagare) engagemang. Och för att arrangemanget ska fungera måste både forskare och alla andra som påstår saker vara öppna för att granskas kritiskt. Tredje uppgiften är allas angelägenhet, bara så kan den fungera.

Ett tänkt, men refuserat, förord

Alla texter jag skriver fungerar inte, även om de innehåller tankar (som jag anser vara) värda att sprida. Det är en av poängerna med bloggandet. Den här texten skrevs ursprungligen i akt och mening att vara del av förordet till en lärobok som jag arbetar med. Jag vet ännu inte om boken kommer att bli antagen för publicering, möjligen är innehållet väl likt det jag skriver om i mina andra läroböckerna, men med stöd i min egen undervisningsvardag ser jag ändå ett värde i nedanstående tankar. Därför publicerar jag dem här.

Kunskapens väg är spännande att slå in på. När man hittar in i och lär sig navigera och röra sig i vetandets värld blir vardagen rikare. En större andel av innehållet i radio- och TV-program, och fler av tidningartiklarna och inläggen på nätets sociala nätverk makes sense, i brist på ett svenskt ord. Verkligheten blir begripligare om man förstår vad kunskap är och hur vetenskap fungerar, och med ökad insikt följer ett yttre lugn och en inre ro. Den som vet och kan förstår mer av det som händer i vardagen och samhället och blir mindre överraskad, vilket leder till att man kan ta klokare beslut.

Eftersom nyckeln till mina egna studieframgångar är att jag aldrig har varit rädd för att misslyckats är det en central del av min kunskapssyn. Det var så jag hankade mig fram genom grundskolan. Betygen som i de flesta ämnena var dåliga handlade inte om mig, utan om resultatet av arbetet. Om jag inte pluggat till ett prov blev jag därför inte besviken när betyget blev dåligt. Jag visste ju var min egen ambitionsnivå låg, och lärandet har alltid varit viktigare för mig än andras uppskattning. När jag väl sökte mig till komvux läste jag med helt andra ambitioner. Och där blev gensvaret från lärarna ett annat och jag fick högsta betyg i de flesta ämnen. Det gjorde att jag vågade söka mig till universitetet, och där upptäckte jag att jag kunde jag göra mig själv och min intellektuella förmåga rättvisa, om förutsättningarna för det är de rätta. Jag inser att det inte går att undervisa om detta, så jag skriver om mina erfarenheter här i förordet, för att visa på vikten av rätt inställning till studierna. Alla är olika, men förmågan att lära av misslyckanden är en nyckelkompetens. 

När jag gick i grundskolan trodde jag aldrig att jag skulle bli lärare, och att jag skulle arbeta som forskare fanns inte ens i min föreställningsvärld. Som elev saknade jag av olika anledningar motivation och brottades med känslan av skoltrötthet, därför fick jag dåliga betyg och hamnade i ett lågkvalificerat arbete där ledan ganska snart blev ännu större än skoltröttheten. Efter några år i ett yrke jag inte trivdes med vaknade lusten att studera. Hösten 1991 tog jag mig på skakiga ben uppför trappan och in genom den tunga dörren till Sveahuset på Västra Hamngatan i Göteborg, där institutionen för Etnologi låg. Jag vet inte varför jag fastnade för just det ämnet men det var där jag fann min väg in i akademin. Det spelade inte så stor roll för mig vad jag studerade, för jag såg studierna på universitetet som en utmaning, det var lusten att lära som drev mig dit och som har hållit mig kvar. Genom åren av studier, forskning och undervisning har jag samlat på mig massor av erfarenheter och tankar om lärande och kunskap, men i grund och botten är jag densamme i dag som jag var den där första dagen på högskolan. Jag har lärt mig mer än jag trodde var möjligt men har fortfarande minst lika mycket kvar att lära och är lika förundrad i dag som jag var när jag började studera. Den här boken handlar om att förklara och förmedla den känslan och om att visa hur betydelsefull den är för framgång i högre studier. 

Även om man måste visa tillbörlig respekt för kunskapen är det olyckligt om man låter sig förlamas av vördnad för lärarna eller högskolan som institution. Som nybliven student vågade jag inte vistas i lokalerna när vi inte hade föreläsningar, men snart tog lusten att lära överhanden och jag tvingade mig att övervinna min ängslan. Viljan att vara i den akademiska miljön och lära känna människorna där var starkare, och det är jag tacksam för. Jag har nämligen insett att kunskapen inte bara finns i böckerna och inte endast är något man redovisar på tentor, vid seminarier och i uppsatser. Kunskapen är mycket större och viktigare än så, och ingen klarar av att utveckla nya insikter, som håller för en vetenskaplig granskning, på egen hand. Därför uppmanar jag dig som student att ta vara på tiden och alla möjligheter till lärande och intellektuellt utbyte som erbjuds på högskolan. Om du engagerar dig tillsammans med likasinnade och samverkar med dina lärare kan jag lova dig att studietiden blir både roligare och känns mer meningsfull och att chanserna att du lär dig mer och bättre ökar dramatiskt.

Min bildningsresa har gett mig kunskaper men också förberett mig för strapatserna längre fram. Att forska och inte bara lära sig nya saker utan även producera ny kunskap är mödosamt, och det finns inga garantier för att man lyckas. För att nå framgång med studier och vetenskapligt arbete måste man ständigt konfrontera sina egna tillkortakommanden och får inte se svåra utmaningar som problem. Belöningen för väl utfört arbete kommer alltid långt senare. Med detta sagt vill jag vara tydlig med att jag inte tror att  problem och vedermödor är ett självändamål. Det måste finnas balans mellan lycka och leda samt problem och lätthet under studietiden för att mixen ska fungera och hjälpa en att utvecklas. Den som undviker att konfronteras med sina svagheter och inte vill lära sig hantera svåra problem som bara kan lösas genom att inte tappa sugen, trots att man misslyckas gång på gång, kommer att få svårt att utvecklas som människa, vilket i grund och botten är vad högre studier handlar om. Visst gör det ont när knopar brister, varför skulle våren annars tveka, som Karin Boye, skriver.

Den som lärt sig ta eget ansvar och förstår betydelsen av att låta sig utmanas, som inte räds det svåra och komplexa, den som finner glädje i läsandet, skrivandet och utvecklingen av ny kunskap, kan under resten av livet dra nytta av erfarenheterna och skörda frukterna av sina egna mödosamma strävanden och försöken att lyckas. Ju mer motstånd man klarar av, desto större möjligheter att dra lärdom har man – om man tillägnat sig ett sådant mindset. Liksom belöningen för hård träning kommer på sikt utvecklas kunskapen som man behöver först efter hand. Kanske kan man säga att ju roligare man har det i skolan och på universitetet, desto tråkigare och jobbigare liv riskerar man att få. Och omvänt: ju mer grus i maskineriet och ju besvärligare umbäranden och utmaningar man utsätter sig för och kämpar med under studietiden, desto rikare och roligare blir livet sedan.

Vill man verkligen veta måste man vara öppen för att man kan ha missförstått, och man måste lyssna, tänka själv och ta ett stort eget ansvar och göra vad man kan för att faktiskt försöka förstå på egen hand och inte skylla på lärarna om man får underkänt. Förstår man varför man läser på högskolan inser man dels vad man söker efter, dels att svaren på de allra flesta frågorna ger sig om man bara tänker efter lite och tar eget ansvar. Som lärare vill jag dels hjälpa studenterna att utveckla förmågan att lära och bygga upp förståelse för kunskapen och dess unika karaktär, dels visa hur man kan göra för att utveckla förmågan att värdera olika påståenden kritiskt och på egen hand. Jag vill med den här boken försöka bryta mönstret av beroende som många i dag tyvärr kommer till högskolan med. Som lärare och läroboksförfattare vill jag inte bli sedd som en auktoritet som bestämmer hur någon annan ska tänka och vad man ska säga eller göra. Jag vill möta studenterna på halva vägen och lära mig av det som händer i mötet mellan oss. 

Som student gör man tidigt ett av sina viktigaste val, ofta utan att vara medveten om det. Antingen betraktar man utbildningen man kommit in på som ett slags trampolin eller som en katapult (se Nehls 2020). En katapultutbildning skickar snabbt, enkelt och utan ansträngning ut studenterna i samhället och livet – ju snabbare och längre, desto bättre. En trampolinutbildning bjuder däremot motstånd och utgör ett slags plattform att ta spjärn emot för att på egen hand hoppa ut över vattnet och landa på bästa sätt. I en trampolinutbildning handlar undervisningen inte om betygen, utan om det som händer sedan, om hur bra man klarar hoppet ut i samhället, om hur vackert och väl genomfört det är och vilken svårighetsgrad man klarar av. Efter båda utbildningarna finns en risk att man kraschlandar ute i samhället, men den som ser sin utbildning som en trampolin kommer att ha lättare att ta sig upp igen på egen hand och försöka på nytt.

Genom att visa för sig själv att man kan, att man vet, förstår och klarar att hantera svårare uppgifter än förut, och kanske också är bättre på det än andra, blir man tryggare som människa, självförtroendet växer, och därigenom kan man höja ribban och hålla utmaningen vid liv. Lätt fånget, lätt förgånget är en insikt som gäller på livets alla områden. Gratis, fritt, enkelt och roligt är kanske lockande i det korta perspektivet, men i längden är det förödande för allt vad lärande och kunskapsutveckling heter. Livet innehåller både leda och lycka, sorg och stunder av eufori. Så är det med studierna på högskolan också. Det är dock vägen fram som är mödan värd. Vetenskap och högre studier handlar om att söka efter sådant man inte har (ännu), och ju bättre man är på att fortsätta söka även om det ser hopplöst ut och trots att chansen är liten att man hittar det man hoppas finna, desto större är utsikten att lyckas som student och att livet blir långt och levs i en känsla av meningsfullhet och tillfredsställelse oavsett vad man gör efter att man tagit sin examen. Utmaningen för mig som lärare är att man aldrig kan tvinga någon att lära, bara skapa förutsättningar för och locka studenter att förstå och ta till sig samt utveckla kompetens att använda kunskap. 

Ju högre upp i utbildningssystemet man rör sig, desto mer flyttas det pedagogiska ansvaret för studierna från lärarna till studenterna. Målet är att bli helt självständig, eftersom det är vad som krävs för att klara av att ta nästa utbildningssteg, från student till doktorand och senare forskare, alternativt för att ansvara för kvalificerade uppgifter ute i arbetslivet. Syftet med högre utbildning är inte att överföra kunskap utan att främja förståelsen för och utvecklingen av ny kunskap. Den högre utbildningen och dess akademiska kvaliteter står och faller med lärarnas och studenternas gemensamma intressen att värna det som är högre i högre utbildning och deras ömsesidiga förmåga att samverka med mer och bättre kunskap som mål.Högskolelärarens uppgift är inte att förmedla fakta, utan att förmedla förståelse för vikten av att reflektera över, analysera påståenden och tänka kritiskt kring hur man kan förstå angelägna samtidsfenomen tillsammans med andra människor. Skillnad mellan fakta och kunskap är viktig att lägga märke till och förstå. Fakta kan uttryckas tydligt och brytas ner i hanterliga bitar som förklaras var för sig och sätts samman till en fungerande helhet. Fakta är manifesta, det vill säga klart framträdande, observerbara, direkta och uppenbara. Fakta är antingen rätt eller fel och de går att finna med hjälp av Google. Därför går fakta att beskriva och få direkt tillgång till, medan kunskap bara kan gestaltas och nås indirekt. Kunskap är något annat, den går inte bara att samla in och presentera. Den är latent, delvis dold och därför vag till sin natur. Det handlar om en undflyende kvalitet. Kunskap är en mer eller mindre komplex helhet som inte går att dela upp i mindre delar utan att något väsentligt går förlorat.

Vetande växer genom utvärdering och omvärdering, och man måste röra sig och förändras tillsammans med kunskapen. Det går inte att slå sig till ro med det man vet och kan. Vad som hålls för sant förändras i ljuset av nya insikter och när forskningsresultat vederlägger gamla sanningar. Därför är det viktigt att både äga förmågan att lyssna kritiskt och ha insikter i hur man bedömer kunskap. Vetenskap och akademisk utbildning handlar om att tänka kritiskt och om att lösa upp problem, det vill säga gå till botten med orsaken till att problemen uppstår för att inte riskera att man bara lindrar symptomen. Och det är generiska färdigheter och förmågor, långt viktigare än förkroppsligad information och tillgängliga fakta. Studier på högskolan handlar mer om att utveckla dessa förmågor och färdigheter än om att samla och förvalta kunskap. Så har det alltid varit, men i dag förändras samhället fort. Aldrig förut i mänsklighetens historia har kunskap och information varit så enkel att nå som nu, därför blir förmågan att tänka som en forskare med tiden bara viktigare och viktigare.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att reflektera över vilken inställning man har till det man gör. Förväntningarnas makt över tanken är stor och är man inte vaksam kan de sätta förmågan till kritiskt tänkande ur spel. Kunskapen i centrum kan ses som ett slags lärandets mantra eftersom alla verkligt viktiga insikter uppstår i arbetet med att försöka begripa den föränderliga tillvaron. Lärare kan inte styra kunskapsutvecklingen eller kontrollera utfallet, bara med hjälp av kunskap och erfarenhet påverka det som händer i mötet med studenterna. Varje fråga läraren får och reaktionerna hen möter, allt som händer i lektionssalen, påverkar den intellektuella miljön och förutsättningarna för lärande. 

För att forskning och högskolestudier inte ska bli en regelföljande verksamhet och för att värna akademins intellektuella kvaliteter krävs en vidare syn på kunskap och ett friare sätt att tänka kring vetenskapliga metoder och framställningssätt. Den högre utbildningen kan bara bli högre om högskolan är en plats där man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Lärare och forskare lyssnar man på för att de kan något, för att de vet och kan visa hur och varför, inte för att de innehar en akademisk titel. Både som lärare och student måste man lära sig hantera flera starka och ofta motstridiga interna och externa krafter liksom den dynamik som uppstår i mötet med andra. Om det är kunskap man söker gör man därför bäst i att vänja sig vid motstånd, svårigheter och ständiga förändringar, samtidigt som man måste anpassa sig efter den kunskap som ytterst är syftet med hela verksamheten. Det är i samtal där olika viljor och tankar möts som man utvecklas som människa, och det är också där som ny kunskap växer fram och förändras. 

Oavsett hur man ser på saken måste det vara svårt att studera på högskolan, eller det kan i alla fall inte vara på något annat sätt. Det finns inga högre studier än studierna på högskolan, och når man inte gränsen för sin förmåga vet man varken var den går eller hur långt man skulle kunna komma i sitt lärande och sin intellektuella utveckling. Att det är svårt kan man se som ett problem eller som en möjlighet, och det valet är ett av de viktigaste man gör som student. Det handlar om vilken inställning man har till studierna. Tycker man att något är svårt kan man ge upp eller försöka, och det senare är forskarens inställning till uppgifterna hen ställs inför. Om man som student av någon anledning saknar förkunskaperna som krävs för att läsa på högskolan, vilka utformats för att man ska kunna tillgodogöra sig studierna och leva upp till lärandemålen, är upplevelsen av att det är svårt personlig och inget som lärarna kan eller bör ta hänsyn till. Ägnar man sig inte åt heltidsstudier, det vill säga studerar fyrtio timmar i veckan, kan det upplevas svårt att följa en kurs där det krävs av en för att klara den att man gör just det. Ytterst handlar det om vilka kunskaper och kompetenser man anser sig behöva i sitt kommande arbetsliv. 

Jag ber om ursäkt för att texten inte är korrekturläst, jag är på resa och vill vara social. Budskapet bör ändå gå fram. Vi får som sagt se om boken blir publicerad, men hur som helst kommer den att ha ett annat förord. 

Jag vill nu avsluta bloggposten med en kort reflektion om svårigheten att få läroböcker som inte tydligt förklarar hur man ska göra och tänka publicerade. Min analys är att efterfrågan på superpedagogiska läroböcker är att förståelsen för vad kunskap är och hur studier och forskning faktiskt fungerar är dåligt utvecklad i samhället som helhet. Allt fler har idag allt svårare att förstå skillnaden mellan fakta, kunskap och bildning, och den okunskapen och bristande förståelsen skapar efterfråga på bättre pedagoger och tydligare läroböcker. Detta är ett frustrerande moment 22 för mig som lärare, men jag ger inte upp. Och här på bloggen tvingas ingen att läsa, och det kostar heller ingenting. Här kan jag vara fri, men det är inte (bara) därför jag skriver. Jag vill ju att fler ska lära sig mer eftersom det krävs av oss alla om vi ska kunna ha en chans att hantera utmaningarna vi alla står inför.