För några veckor sedan såg jag filmen Becoming Led Zeppelin, som var intressant på många olika sätt och väckte en hel del tankar om saker jag ofta funderar over. En sådan sak handlar om att och hur kulturella sammanhang aldrig är det samma som summan av delarna. Kultur är ett komplext fenomen som utspelar sig i mellanrummen. Intervjuerna i filmen och klippen från konserterna gjorde det uppenbart att Led Zeppelin var en grupp som bestod av fyra individuellt skickliga och egensinnade musiker, men att låtarnas unika kvaliteter uppstod i samspel. Det var Jimmie Page som skrev musiken, men gruppens odödliga sånger utvecklades i samspelet mellan hans enastående förmåga att hantera en gitarr och texterna samt den unika sångstilen som Robert Plant utvecklade, liksom den intuitiva kommunikationen mellan basisten John Paul Jones och trummisen John Bonham.
Det som gjorde störst intryck på mig och det jag vill skriva om här var dock rockstjärnornas musikaliska integritet. När Jimmie Page åkte till USA tillsammans med gruppens manager Peter Grant för att skriva kontrakt med Atlantic Records såg de till att få med en klausul i kontraktet som stipulerade att ingen från skivbolaget skulle ha något att säga till om rörande arbetet i studion. När jag hörde det tänkte jag: tänk om lärare och forskare hade makten att förhandla fram den typen av kontrakt. Om lektorer hade den makten över sitt arbete skulle de kunna följa kunskapen dit kunskapen tar dem, vilket väl ändå måste vara syftet med att skattebetalarna investerar i forskarutbildningen (som är den längsta och dyraste utbildningen vi har i vårt land)?! Om den kreativa frihet som Led Zeppelin försäkrade sig om inte bara fanns inskriven i Högskolelagen utan dessutom respekterades skulle landets lektorer mycket väl kunna bli lika stora legendarer som många av de rockstjärnor vars musik fortfarande efter över 50 år fortfarande älskas.
Var och en av musikerna i Led Zeppelin bidrog med något unikt till helheten, och när trummisen John Bonham dog upplöstes följaktligen gruppen. På högskolan har man istället fått för sig att det är en kvalitetsindikator att alla läsare och undervisa om allt på alla kurser, i alla fall inom det ämne eller den utbildning de arbetar. Tänk om man tänkte så inom musiken. Skulle det leda till att fler eller färre klassiska mästerverk skapades? Frågan är så klart retorisk. Alla fattar att det inte fungerar så i musiken eller konsten; att det inte finns några garantier för framgång. Inom litteraturen ser det lite annorlunda ut, den håller liksom undervisningen på landets högskolor på att bli allt mer slätstruken och likriktad. En förkrossande majoritet av böckerna som ges ut är antingen deckare, fantasy eller feel-good. Det som är unikt, eller som kräver lite av den som läser ratas, av både förlag och läsare. Och så ser det tyvärr ut även på högskolan.
Här i veckan kom ett förslag från en moderat politiker som gick ut på att man skulle avskaffa examensarbetet på utbildningar inom bristyrken. Den typen av förslag ligger i linje med den allmänna kunskapsresistensen, och det sättet att tänka är lite galet som att spara in på tränare och minska tiden för träning för att snabbare få ut elitspelare på planen. Det är inte så kunskap fungerar och det är inte så man skapar förutsättningar för den excellens som alla säger sig värna.
Filmen Becoming Led Zeppelin gjorde mig nostalgisk, men det går inte att vrida tillbaka klockan, därför väljer jag att se den som en allegori över hotet som NPM innebär för alla skapande verksamheter. Anledningen till att Led Zeppelin räknas som ett av rockhistoriens främsta band är nämligen att medlemmarna försäkrade sig om att INTE behöva följa några order från chefer som inte förstår vad som krävs för att kreativitet ska kunna resultera i mästerverk. Trots att vi vet att det inte finns några garantier för varken kunskap eller vetenskaplig excellens blir cheferna, som får mer och mer makt över den akademiska verksamheten, fler och fler. Det sättet att se på kvalitet är som att jämföra Led Zeppelin som bara gjorde åtta (tror jag) album – eller Simon and Garfunkel för den delen, som bara gjorde fyra album – med Ingemar Nordströms som gav ut 18 skivor i serien Saxparty. Och värdera Ingemar Nordströms högre.
Trots att ingen skulle komma på tanken att värdera en forskare som skrivit (eller varit medförfattare till) 500 artiklar och/eller vunnit 100 miljoner kronor i konkurrens högre än Albert Einstein som bara skrev ett par artiklar och aldrig konkurrerade med andra forskare om medel, är det precis så som allt fler chefer i den akademiska världen tänker. Dagens utövare av vetenskap tvingas därför att skriva på kontrakt som gör dem livegna i rollen som forskare. Och den lektor som med hänvisning till Högskolelagens § 6 kräver att få vara lika fri som medlemmarna i Led Zeppelin i sin (kun)skapande verksamhet riskerar att avskedas. Det är inte så som som man skapar en akademisk miljö där det är möjligt att utveckla banbrytande och värdefulla forskningsresultat, och därför liknar forskningsresultaten också allt mer Saxparty 15 och allt mindre Houses of the Holy.
Akademiska texter massproduceras idag, och därför liknar innehållet i artiklarna texten till Max Fenders gamla dänga:”Vi går hem till Max, här är låten med stuns i. Kom nu är det dags, åh vi går hem till Max. Vi går hem till Max och ös till tusen det blir det. Och med lite flax, ja då går vi hem till Max”. (Kanske är det därför som allt fler "forskare" avvänder AI för att skriva forskningsöversikter?) Om forskare fick tänka och agera som rockstjärnor skulle chansen öka att deras texter innehåller tidlösa rader fyllda av vishet, som i Leonard Cohens Anthem: "Ring the bells that still can ring. Forget your perfect offering. There is a crack, a crack in everything. That's how the light gets in."
Bara för att det inte finns några garantier för att undervisningen blir mästerlig och resultatet av blir forskningen banbrytande betyder inte att det är klokt att anställa fler chefer i akademin som får mer makt och högre lön än för att tvinga landets högst utbildade att producera nyckeltal.
