Bättre och bättre dag för dag, eller?

Förra helgen läste jag en krönika i Aftonbladet, av Karin Pettersson. Rubriken var: Vi människor är större än politiker påstår. Den där texten har hjälpt mig både att hålla Trumps galenskap på avstånd och att hitta tillbaka till min egen tro på ämnet jag disputerat i. Jag skriver verkligen under på krönikans andemening och budskap, vilket är att bristande förståelse för kulturens värde utgör en fara. Arbetet med min bok om mellanrummen, mitt magnum opus, är nu inne på sista vändan. Innan jul gick det dock trögt, delvis på grund av besvikelsen över att jag inte ens var nära att få tjänsten som (vikarierande) lektor i kulturvetenskap. Efter välbehövlig vila under helgerna, och framförallt när jag läste följande ord, hittade jag tillbaka till lusten att skriva, läsa och lära.

Själv längtar jag efter en kultursyn – i ordets bredaste bemärkelse – som utgår från både ett demokratiskt, optimistiskt medborgarideal och ett brett kulturbegrepp. Som ser människan som en skapande, nyfiken varelse. Som utgår från att de flesta människor bär på samma längtan. Att de söker mening, frihet och expansion. Att de vill lära sig saker.

När jag sökte mig till högskolan och fann ämnet etnologi var det en livaktig kulturvetenskap, men här under 2000-talet har disciplinen som jag är docent i fört en tynande tillvaro. Skälen är många. Det handlar dels om att fristående kurser i princip försvunnit från högskolornas utbud. Av ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska skäl får studenterna inte ta eget ansvar för sin egen utbildnings innehåll, de ska bindas upp på program för att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå. Även om man fortfarande talar om betydelsen av bildning är det ett faktum att humaniora inte lämpar sig för massproduktion av poäng och examina och därför är det den typen av utbildningar som läggs ner när ledningarna tvingas göra nedskärningar. När Högskolan Väst fick en ny rektor 2011 var ett av de första besluten som togs att lägga ner utbildningsprogrammet Kultur- och samhällsanalys som jag arbetade på, trots (eller kanske just därför) att rektorn var professor i litteraturvetskap. 

Ett tecken i tiden är att Svenskt näringsliv samma år som den utbildningen lades ner publicerade texten: Konsten att strula till ett liv, som gick till hårt angrepp mot humaniora i allmänhet och fristående, kulturvetenskapliga, kurser i synnerhet. I den vevan förändrades kulturen på högskolan. Antalet chefer och administratörer ökade på kort tid och avdelningsledarna bytte symptomatiskt titel till avdelningschef. Och när vi kom tillbaka efter pandemin blev det uppenbart att kunskapen inte längre stod i centrum och att högskolan styrdes enligt en intellektuellt förödande produktionslogik. Efter att den kulturella förändringen fullbordats är det idag linjens chefer som enligt principen chain of comand ("tala med din närmaste chef") styr verksamheten genom order uppifrån. Det finns inga kollegiala organ längre, de har i alla fall inget som helst reellt inflytande. Det en en gång i tiden var en akademisk kultur är idag en företagskultur där lektorer reducerats till orderföljande knegare.

Runt 2015 hände även en hel del i samhället och politiken som gjorde att den kulturella förändringstakten ökade. Strömmen av flyktingar från Syrien och Afghanistan gav högerpopulistiska och nationaliståska rörelser luft under vingarna. Och efter att Donald Trump svors in som president i januari 2017 förändrades allt på kort tid. Kunskapsrelativismen och kulturföraktet normaliserades och när känslorna tilläts övertrumfa vetenskapen underminerades demokratin. Fyra år med Biden blev bara en kort andhämtningspaus, för när Trump kom tillbaka blev det uppenbart att vi nu lever i en ny världsordning där den starkes rätt råder och ingenting betyder något. NATO som vi skulle gå med i för att bli trygga innebär att Sverige idag är en bricka i maktspelet mellan Trump och Putin, vilket gör oss mer sårbara än någonsin. Osäkerheten förvärras av att världens (än så länge) mäktigaste administration öppet föraktar både kunskapen och folkrätten, och betraktar företrädare för vetenskapen som fiender.

Jag kanske ska vara tacksam mot mina chefer som här i februari kastar ut mig från högskolevärlden? Även om jag blir arbetslös slipper jag i alla fall vara del av den djupt problematiska förändringen av akademin. Som kulturforskare är det dock plågsamt att se hur högskolevärlden i allt snabbare takt avakademiseras. Den produktionslogik som idag dikterar villkoren för undervisningen och forskningen handlar bara i liten grad om kunskap. Samtidigt är det plågsamt att tvingas konstatera att jag blir av med den position jag som lektor trots allt har. Jag har aldrig eftersträvat makt och inflytande, det var inte därför jag meriterade mig till docent; men kunskaperna och kompetenserna jag genom åren i den akademiska världen har skaffat mig behövs idag mer än någonsin. Utan förståelse för kultur och respekt för kulturens makt över tanken blir det svårt att arbeta för den typen av förändring som krävs för att försvara demokratin och bjuda motstånd mot nationalism och totalitarism.

När jag kom till universitetet i början av 1990-talet stod kunskapen i centrum och det var högt i tak. Då var det lektorerna och professorerna som hade makten, både över arbetets form, innehåll och utförande. Den akademisk frihet som högskolornas ledningar kämpar för idag handlar om att slippa krav från politiker, inte om att försvara forskares möjlighet att följa kunskapen dit den tar dem. Idag är det högskolans ledning som via marknadsföringsavdelningar och informationsansvariga bestämmer vad som får sägas i namn av vetenskap och som avgör vad en högskola är. Och eftersom det bara är forskare och lärare som tyst och lydigt följer chefernas strategiska beslut som tillåts göra karriär förstärks den tystnadskultur som blir resultatet av att alla som liksom jag öppet kämpar för akademisk frihet och kvalitet – och som hänvisar till högskolelagens paragraf 6 när jag får frågan om varför jag inte söker externa medel och väljer att skriva böcker på svenska istället för artiklar på engelska – riskerar avsked. 

Högskolan liknar allt mer vilket företag som helst, där man ser lektorerna som knegare som ska serva kunderna och där det satsas mer på marknadsföring än på kunskapsspridning och kritisk analys av samtiden. Alla högskolor har idag en slogan som används för att bevaka eller helst öka den egna organisationens marknadsandelar. Samverkan handlar inte primärt om att forskare möts för att utveckla kunskap tillsammans med externa organisationer utan om att representanter för högskolornas ledningar ska ingå avtal med chefer för andra företag och organisationer. Det klipps band, tas kort, skrivs letters of intent och man skickar administratörer kors och tvärs över jorden. Eftersom högskolan bara får skattemedel för forskning och undervisning ökar på det här sättet over-head-kostnaderna hela tiden.

Om kultur och humaniora hade värderats högre än vad som är fallet, om strävan efter bildning hade handlat om att faktiskt läsa och begrunda konsten och litteraturen hade det varit möjligt att dra lärdom av sagorna och sägnerna som innan Twitter och andra sociala nätverk stal all tid och allt fokus existerade i allmänhetens föreställningsvärd. Jag återvänder ofta till H C Andersens saga: Kejsarens nya kläder, som säger allt som behöver sägas om det som händer i USA just nu. Och jag tänker ibland på sägnen om Kung Midas, som fick det han önskade sig, men som tvingades inse att det inte var vad han ville ha. Ikaros är en annan sedelärande myt. Drömmen om evig tillväxt är lätt att förföras av, men den som är bildad vet att det är en omöjlig dröm, vilket följande sagor och mytiska företeelser visar: Särimner, Ymnighetshornet och Pojken med guldbyxorna. Den som vet vet, annars är det enkelt att googla.

Bättre och bättre dag för dag, sjöng Ernst Rolf 1924, och den drömmen lever fortfarande. Politiken både här hemma och i andra länder säljs idag med mördande reklam och allt orimligare löften, och allt fler låter sig förföras av budskapet om att det är möjligt att få allt man önskar sig utan att göra något annat än att sluta bry sig om kunskapen och ge upp sina demokratiska rättigheter. Det är en sorglig utveckling, som kräver kunskap, kritisk förmåga och engagemang för att kunna vändas, vilket blir svårt när högskolan avakademiseras, läsande och skrivande ersätts med AI och den mellanmänskliga kommunikationen handlar mer om att skaffa sig konkurrensfördelar för egen del än om att söka kunskap och förståelse tillsammans.

Ett annorlunda år i kunskapens och lärandets tjänst

Nytt år, nya utmaningar! Det är så jag försöker tänka och agera även om det är svårt och jag känner mig ensam och tvingas kämpa med både självförtroendet och självkänslan. Även om allt talar för att jag går ut i arbetslöshet i februari väljer jag att tro på framtiden. Så länge jag levt har jag närt en önskan om att förstå mig själv, mina medmänniskor och sammanhangen jag levt i. Det har inte förändrats i och med att cheferna på Högskolan Väst valt att säga upp mig utan att ge mig någon vettig förklaring. Just nu famlar jag i mörkret och ser inget ljus i tunneln, men lärandet och sökandet efter kunskap är min Ariadnetråd. Cheferna har makten att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig. Så länge jag lever och oavsett om de som har makten över akademin uppskattar det jag gör eller ej kommer jag att ägna återstoden av mitt liv åt fortsatt sökande efter och spridande av kunskap. 

Det akademiska året har sin lunk och följer sin logik. Under alla mina år i den akademiska världen har jag betraktat augusti som årets första månad. Jul och nyårshelgen har fungerat mest som en välbehövlig paus från undervisningen och forskningen. I år blir nyåret början på något nytt.

Lärandet och kunskapsutvecklingen ställer speciella krav på alla som vill följa den vägen. Är det kunskap och förståelse man söker måste man acceptera att det aldrig finns några garantier för att man får det man önskar sig. Forskning handlar inte om att avtäcka eviga sanningar utan om att undersöka verkligheten och den högst föränderliga värld som vi människor lever i. Om kunskapen inte stämmer överens med det den antas handla om är resultatet inte kunskap. Även om alla förstår att det alltid är terrängen som gäller, inte kartan, visar kulturvetenskaplig forskning att människor har svårt att hantera den insikten. Kognitionsvetenskaplig forskning visar att vi tenderar att lyssna mer på vem som talar än på det som faktiskt sägs. Och den där typen av kunskaper är viktiga, för de behövs för att förstå användarna och producenterna av kunskapen.

För mig var 2025 ett mörkt år, och det blev inte ljusare av det som händer ute i världen och här hemma. Jag hoppas att 2026 blir bättre, men det finns inga garantier för att det blir så och här i helgen försämrades världsläget allvarligt. Utan förståelse och respekt för kunskapen kommer det aldrig att kunna bli bättre. Och avsaknad av just det finns det tyvärr massor av tecken på. Fredrik Hertzberg skrev till exempel en debattartikel i Expressen om förändringen av högskolan som institution. Vill vi även i framtiden ha en högskola värd namnet måste kunskapen och den akademiska friheten respekteras. Jag skrev min bok En svanesång för universitetet, dels för att sätta ord på min oro, dels för att väcka debatt. Att jag och andra forskare känner sig tvingade att försvara universitetets grundläggande idéer och akademins unika kvaliteter är i sig ett tecken på vart vi är på väg. Jag är medveten om att jag talar i egen sak, men att jag blev uppsagd på grund av mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten borde oroa alla som vill leva i ett kunskapssamhälle. 

Akademisk frihet är en fråga som idag håller på att kidnappas av högskolornas ledningar som vill vara fria från politisk styrning. Jag vet varför jag har vigt mitt liv åt kunskapen och varför jag kämpar för friheten, men varför gör det växande antalet chefer i akademin det? Resultat och nyckeltal går att kontrollera, men inte kunskap och lärande. Därför menar jag att debatten om akademisk frihet mycket tydligare måste handla om forskares och lärare frihet att följa kunskapen dit den tar dem, utan att behöva vara rädd för att bli av med jobbet. Om kollegiets makt över undervisningen och forskningen inte försvaras kan det inte växa fram en akademisk miljö på landets högskolor och universitet. Hur ska kunskapen i resten av samhället då kunna försvaras?

Kunskap och demokrati är varandras ömsesidigt förutsättningar, och utan frihet och ansvar blir det omöjligt att få det vi önskar oss. Som jag ser det handlar akademisk frihet om avsaknad av målstyrning, inte om tydligare mål och bättre styrning. Friheten kan inte växa och frodas i en miljö där antalet chefer och administratörer ökar, där reglerna blir fler och kontrollen mer detaljerad. Om vi inte anser oss kunna lita på att landets högst utbildade människor förvaltar ansvaret som lärare och forskare på bästa sätt utan att behöva kontrolleras av chefer som både får högre lön och har mer makt än lektorerna, och som dessutom kan undvika att få sina beslut kritiskt granskade genom att hänvisa till sekretess, är högskolan inte längre en högskola.

Hejdå 2025!

Nu lämnar jag ett av de märkligaste åren i mitt liv bakom mig. Det är lätt att ta till överord och jag har mer än en gång under året tänkt på 2025 som det värsta hittills, men det stämmer inte. Jag har mått sämre, känt mig mer övergiven och har haft värre saker att brottas med, dessutom under sämre ekonomiska förutsättningar, än det jag utsatts för och har tvingats gå igenom här under 2025. Med åren får man perspektiv och skaffar sig erfarenhet, man blir luttrad. Det är så det känns. Även om jag nog inte kommer att fatta att det är sant att jag faktiskt är uppsagd förrän i slutet av februari när jag lämnar in datorn och jobbtelefonen och blir av med min e-mailadress, räds jag inte arbetslösheten som min arbetsgivare tvingar ut mig i utan att ge mig en rimlig förklaring. Och trots att jag är ledsen och besviken över att den akademiska värld som jag investerat så mycket av mig själv i och fortfarande känner mig lojal med inte anser sig ha behov av mina erfarenheter och kompetenser kommer jag aldrig att ge upp mitt engagemang för kunskapen.

Jag går in i det nya året med vacklande självkänsla och ett självförtroende som är kört i botten eftersom jag här under hösten kommit till insikt om att det inte spelar någon roll att jag har arbetat i princip oavbrutet sedan jag var 19 år. Att jag som 60-åring ska få en ny anställning i Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons Sverige är nära noll. Att jag fick högsta betyg när jag gjorde lumpen och skaffade mig tio års erfarenhet från bagerivärlden innan jag började studera på universitetet, vilket jag gjorde i 12 år, betyder ingenting. Och trots att jag meriterat mig till docent anses forskningen jag utfört och mina närmare 30 års erfarenhet av undervisning på flera högskolor och universitet idag helt sakna meritvärde. Att jag har skrivit 11 böcker är närmast en belastning. 

Det som hänt mig själv och det som händer här i Sverige och ute i världen är obegripligt, och att få sparken från arbetet som lärare och forskare, samtidigt som behovet av kunskap är större än någonsin, känns overkligt. Men allt hänger så klart ihop. I en värld där känslorna styr och pengar är det enda som räknas betraktas givetvis forskare som försvarar den akademiska friheten och universitetslärare som värnar akademins unika kvaliteter, som ett problem. Och i en högskolevärld där kollegiet saknar makt och linjens chefer kräver lydnad är det så klart lektorer som jag man gör sig av med. Hur smärtsamt insikten om allt detta än är blev uppsägningen en bekräftelse på det jag länge misstänkt; att både samhället och högskolevärlden har förändrats till oigenkännlighet, vilket gör det lättare att repa mod. Det är inte mig det är fel på.

För att inte förlora mitt förstånd och min tro på framtiden kommer jag att hålla fast vid skrivandet och läsandet. Att sätta ord på tankarna hjälper mig både att få distans till det jag utsätts för och hjälper mig hitta vägar fram. Här under våren ska jag fokusera på att bygga upp självförtroendet. Det finns några saker kvar som jag vill säga rörande uppsägningen och förändringen av högskolan som jag gav mina bästa år i arbetslivet, men det väntar jag med. 

Nu ska jag göra det bästa av årets sista dag. Jag har bestämt mig för att lämna detta bedrövliga år in style, och sedan börja mitt nya liv med ett leende på läpparna.

Gott Nytt År!

Förmågan att läsa och skriva böcker

Samhället och kulturen förändras i en allt snabbare takt. Saker som för bara några år sedan värderades högt, och mycket av det som länge ansetts fullkomligt självklart överges nu i en rasande takt. Allt mindre i livet och tillvaron anses värt att vänta på. Och varför skulle man vilja vänta när allt man önskar sig finns i en dygnet-runt-öppen butik i närheten eller går att få levererat hem med hjälp av ett bud? Jag är som alltid öppen för att jag kan ha fel. Det är möjligt att vi lever i ett paradis. Äldre har i alla tider haft svårt att förstå det nya. Men det finns en gräns för hur snabbt förändringshastigheten kan öka utan att kulturen blir lidande. Och jag tycker inte folk i gemen verkar särskilt lyckliga. Få verkar nöjda idag, utom möjligen den lilla grupp kändisar som regelbundet är med i lekprogram på TV, men att verka nöjd och glad känns i deras fall mer som ett jobb. På nätet hatas, hotas och hånskrattas det och efterfrågan på politiker som vill göra livet för invandrare, sjuka och arbetslösa till ett helvete är häpnadsväckande stor. 

Paradoxalt nog lever vi idag längre så tid är ingen bristvara. Den högst personliga förmågan att ta vara på tiden genom att fylla livet med mening och värde håller dock på att gå förlorad, vilket är en bidragande orsak både till att förändringshastigheten ökar och till att totalitarismen vinner allt mer mark. När jakten på lycka intensifieras, allt anses vara någon annans fel och ingen vill, orkar eller förstår betydelsen av att ta ansvar, urholkas både känslan av gemenskap och demokratin. Allt fler fler tvingas jobba allt hårdare för att nå sina mål. Entreprenörerna som idealiseras för sin driftighets skull säljer idag sina verksamheter allt tidigare, vilket leder till allt att fler företag sugs upp i multinationella koncerner där ett krympande antal chefer får allt mer makt över allt och alla. Rastlösheten sprider sig. 

Som lektor har jag alltid sett det som att mitt arbete handlar om att skapa förutsättningar för studenternas lärande. Eftersom kunskap på många sätt ett slags omväg är det mitt ansvar som akademisk lärare att försvara kunskapen och förklara dess värde. Men när tålamodet i samhället generellt sett minskar har mitt yrke allt tydligare kommit att handla om att bjuda motstånd mot tendenserna att söka genvägar, vilket i och med att allt fler använder AI blir allt svårare. Vetande fungerar som kondition och muskler, det handlar nämligen om förmågor som växer genom motstånd, alltså om något som kräver ansträngning och måste underhållas. Det där är inget som förändras bara för att kulturen gör det. Mycket talar dock för att förmågan att prompta en AI inom en snar framtid kommer att betraktas som en legitim synonym till lärande, och därifrån är steget inte långt till att se arbetet med att utveckla kunskap och förståelse som slöseri med tid och resurser. Om när den tanken på allvar slår rot i samtiden öppnar sig enorma möjligheter att "spara" pengar i skolan och den högre utbildningen. 

Det är många år sedan nu som jag märkte att allt fler studenter började se mig som ett hinder på vägen mot deras examen. Hur ledsen och bedrövad det än gjorde mig fortsatte jag kämpa för att försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten, både för min egen skull (för att lärande och forskning ger mitt liv mening och riktning) och för demokratin som är beroende av en kunnig och kompetent allmänhet. Så länge som ledningen för högskolan fortfarande såg det som att kärnverksamheten handlade om kunskapsutveckling och undervisning kunde jag repa mod och kämpa vidare för att försvara det som gör högre utbildning högre, men för några år sedan började jag allt tydligare inse att ledningen också ser mig som ett hinder (för deras ekonomiska ambitioner). Och när både studenterna som grupp och linjens chefer betraktar lärare som försvarar kunskapen och den akademiska kvaliteten som ett problem är slaget förlorat. 

Kampen går dock vidare. Jag ger i alla fall inte upp mitt engagemang för kunskapen bara för att jag blir av med min anställning. Tvärtom blir kampen för kunskap och lärande än viktigare. Nu har det blivit en närmast existentiell fråga. Det handlar inte bara om min egen ekonomiska situation, utan om allas vår gemensamma framtid. Just för att ett växande antal människor inte förstår vad som krävs av den som verkligen vill lära sig något – och hur skulle de kunna göra det när skolan handlar om att aktieägare ska plocka ut så mycket vinst som möjligt ur verksamheten och universiteten drivs som företag vars uppgift är att producera tomma nyckeltal – blir försvaret av kunskapen viktigare än någonsin. Och jag ser boken som en central nyckelfaktor. Läsandet av tryckta böcker kräver koncentration och erbjuder inte några genvägar, därför bidrar boken till att bjuda motstånd mot en ökande förändringshastigheten. Böcker är dessutom en förutsättning för bildningen som krävs för att få perspektiv på samtiden.

Eftersom jag är övertygad om att eftertänksamt läsande av tryckta böcker är en förutsättning för en levande kultur och en vital kunskapsutveckling och eftersom det demokratiska samhället inte överlever utan bildade och kritiskt medvetna samt ansvarstagande medborgare kämpar jag för bokens överlevnad.

Skrivande handlar om att tillägna sig ett språk och om att utvecklas som tänkande varelse. Språk är ett analogt medium för kommunikation av tankar mellan människor. Det är en vital del av det lärande och den kunskapsutveckling som gör kulturen levande. Författare spelar en viktig roll i alla samhällen eftersom de tänjer på gränserna för språket, som i sin tur härbärgerar tankar.

Förmågan att läsa, men också läsandet i sig, alltså att människor läser, är en förutsättning för att författare ska kunna ägna sig åt skrivande. När efterfrågan på längre och lite mer avancerade texter minskar — om allt fler scrollar allt mer och om det språkliga utbytet av tankar mellan människor reduceras till korta och hatiska inlägg på ”sociala” nätverk (som blir allt mer antisociala eftersom det som händer där i allt högre grad handlar om att ägarna till plattformarna ska suga ut så mycket säljbar information som möjligt från användarna) — utarmas både språket, kulturen och tänkandet.

Det som gör oss människor mänskliga är förmågan att tänka, vilket är en språklig handling. Därför är det ingen liten sak att läsandet av tryckta böcker minskar och att forskare bara förväntas skriva artiklar (på engelska). Konsekvensen blir att antalet författare minskar, att bredden i litteraturen smalnar av och att allt fler allt mer sällan utmanas intellektuellt, vilket leder till att språket och tänkandet förflackas.

Den breda och den smala vägen in i framtiden

Mänskligheten har under hela sin historia varit på väg in i den framtid som med inspiration från filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari kan förstås i termer av realiserad virtualitet – där det virtuella är summan av allas tankar och allt det som skulle kunna bli, alltså en abstrakt helhet som vida överskrider realitetens begränsningar, vilket tvingar fram den sållning som formar samtiden. Även om våra tankar ständigt rör sig och alla hela tiden är mer eller mindre aktiva är vi inte på väg någonstans. Framtiden är ingen destination, det enda som existerar är rörelse, hastighet och riktning. Våra liv utspelar sig med andra ord i ett evigt nu, mellan föränderliga minnen av historien och en mer eller mindre öppen framtid. Eftersom det är så här verkligheten fungerar blir det problematiskt att tänka på livet och samhällsutvecklingen i termer av mål. Även om målen nås och man hamnar där man önskar är vi människor dömda att fortsätta. Visioner är därför en bättre bild, för tanken med sådana är att de anger riktningen och att de kan förändras allt eftersom.

Intuitionen säger en att det är viktigt att ha mål, men jag menar att det sättet att se på livet och samhället leder oss och vårt tänkande fel. Nyckeln till något slags varaktig mening i tillvaron är insikten om att man är och alltid har varit framme och att allt ytterst består av rörelse. Det sättet att se på nuet och framtiden gör det möjligt att rikta sitt fokus mot vägen, i trygg förvissning om att det är resan som är målet och att meningen är avhängig det vi fyller tiden och tillvaron med. Eftersom det vi gör här och nu oundvikligen får konsekvenser för det som kommer sedan, och särskilt som livet och kulturen inte går att målsäkra, kommer alla tankar på att det finns en enda väg mot ett enda mål att leda både en själv och samhället fel. Både det vi gör och det vi tänker här och nu öppnar och stänger hela tiden möjligheter för det som kommer sedan, och slumpen spelar dessutom en långt större roll för utfallet än man tror.

Om fler tar till sig den här typen av tankar kommer samhället som helhet att präglas mycket mer av närvaro och eftertänksam reflektion än det samhälle vi lever i idag, där det stora flertalet oftast är någon annanstans än här och nu, fullt fokuserade på att vinna personliga fördelar konkurrensen med alla andra. Idag fokuseras dels på det som varit – vårt värde bestäms av våra CVn och ju mer som gjorts och producerats desto bättre – dels på framtiden – den som sätter upp de mest ambitiösa målet anses bäst (men eftersom en eventuell realisering ligger dold bakom horisonten, i det virtuella, saknas en övre gräns för formuleringen, vilket gör att den som är bäst på att skryta vinner – därmed går kontakten med den levda verklighet som utspelar sig här och nu förlorad.

Istället för att lägga tid och resurser på att å ena sidan jaga mät- och producerbara meriter, och å andra sidan konkurrera om vems mål som alla andra förväntas sluta upp kring, skulle det med ett mer reflekterande och eftertänksamt samhälleligt etos dels bli viktigare vad som faktiskt görs idag, dels vilka konsekvenser utfallet av handlingarna får. Det tror jag att alla skulle vinna på, framförallt de som ännu inte har fötts och som är dömda att hantera det vi som lever nu lämnar efter oss. Om det var så vi tänkte skulle en sån som Donald Trump aldrig kunna bli president, och regeringar som går till val på att göra livet för sjuka och arbetslösa till ett helvete skulle aldrig lyckas få förnyat förtroende. 

Om våra makthavare på daglig basis tvingades redovisa vad de gör just nu – snarare än att stå i TV och skylla problemen på andra eller kritisera oppositionens olika målbilder (alltså de bilder som de själva kan måla upp rörande sina motståndares mål) – skulle det bli tydligare för alla att ledarskap handlar om att dagligen och stundligen ta personligt ansvar för förvaltandet av det allmänna, inte om att förföra massorna för att få makt och bli rik för egen del, vilket väl är vad vår nuvarande statsminister ägnar sig åt. Ett samhälle som ger större trygghet till eliten (som redan har skaffat sig trygghet) än till vanligt folk, är ohållbart. 

Det är en helt avgörande skillnad mellan att faktiskt ta ansvar och att ge sken av att det är vad man gör, och den skillnaden behöver uppmärksammas mycket mer. För idag spelar det större roll vilka meriter man kan visa upp och vad man säger sig vilja göra, än vad man faktiskt gör och vilka konsekvenser det får. Regeringen talar om ett bidragstak. Tänk om vi istället införde ett förbud mot fallskärmar för landets mest ekonomiskt gynnade fåtal. Om man får hög lön för att ta ansvar borde man inte kunna använda makten som ämbetet ger en till att förhandla fram större och bättre ekonomisk trygghet än medarbetarna som realiserar chefens målbild.

Det blev (som vanligt) en lång inledning till den tanke jag formulerade i titeln, men det jag skrivit ovan hänger ihop med det jag vill peka på, nämligen att det väldigt förenklat går att säga att det finns två vägar som leder in i framtiden, en bred väg och en smal. Just nu rör sig samhället och världen i stort fram längs en bred väg där det finns gott om utrymme för populism, nationalism och totalitarism. Det är en väg som ser tilltalade ut på pappret, en väg fylld av oändliga möjligheter som bär på löftet om att alla kan bli rika och berömda. Det är den vägen som kriminella i alla tider valt, så därför är det inte så konstigt att det problemet ökar. 

Ett av många problem med den breda vägen är att den bygger på logiken att livet och samhället är en mer eller mindre meningslös transportsträcka, där det är viktigare vilka mål man säger sig ha och vad man kan ge sken av att man gjort. Den vägen talar till känslorna, medan kunskapen säger att det inte finns några genvägar till lycka, välstånd och hållbarhet. När Tidögängets företrädare talar om för oss att det ska löna sig mer att arbeta än att leva på bidrag, och sedan sänker bidragen för att öka desperationen bland arbetstagarna vilket krävs för att arbetsgivarna ska kunna sänka lönerna. Vår finansminister säger att hon vill att barnen ska se sina föräldrar gå till jobbet. Det gjorde statarnas barn, med förtvivlan för de insåg att det var deras lott i livet också. Det är en tanke och en handling som får konsekvenser för det samhälle som våra barn, barnbarn och kommande generationer ska leva i.

Den smala vägen in i framtiden bygger på närvaro och om att skapa förutsättningar för realiseringen av så många aspekter som möjligt av den mångfald av drömmar som finns i det virtuella. Den vägen är inte lika glamorös och den handlar mer om att motstå frestelsen att söka genvägar än om att pumpa upp sitt självförtroende till megalomana dimensioner. Den smala vägen är hållbar och bygger inte på framgång i konkurrensen om uppblåsta och orealistiska målbilder, eller på förnekelse av historien. Samhällen som slår i på den smala vägen premierar och låter sig ledas av den för tillfället bästa kunskapen om hur saker och ting faktiskt fungerar. Den vägen utgår från allas handlingar här och nu, i vardagen, och det samlade engagemanget för och arbetet med att värna demokratin.

Ett samhälle där det enda som betyder något är det som går att ge sken av, och där konkurrensen är mördande blir alla förr eller senare förlorare. Ett sådant samhälle kan aldrig bli ett kunskapssamhälle, för kunskap kräver tid och engagemang och handlar mer om vad man faktiskt kan och vet än vilka betyg man har, vilka examina man kan visa upp och vilka tidskrifter man lyckats bli publicerad i. Samtidens största och viktigaste fråga är därför: hur skapar vi efterfrågan på viljan att lära och respektera kunskap? Det är nämligen demokratins verkliga knäckfråga. I den värld vi lever i idag betyder kunskap ingenting (i alla fall om den inte bekräftar politikernas beslut och människornas fördomar). Det är alla andra problems moder!

Respekt för kunskap, transparens/öppenhet och demokrati är den grund som alla hållbara samhällen vilar på. Tänk om politikerna och väljarna kunde enas om detta och försvara de principerna, då skulle partiledardebatterna inför valet förvandlas till konstruktiva möten om den gemensamma vägen in i framtiden. Och samtalen hemma vid köksbordet och i lunchrummen på arbetsplatserna skulle handla om vad vi läser och vad vi gör, inte om vilken grupp av människor som är mest problematisk och därför kan offras.

Vad jag vill, vad jag kan, vad jag förmår och (framförallt) vad jag tillåts göra

När det här bedrövliga året nu börjar närma sig sitt slut känner jag ett behov av att summera och reflektera och idag har jag tagit ledigt från mina andra skrivprojekt, så jag stannar upp och tar vara på tillfället. Utgångspunkten för den här bloggposten är frågan i rubriken: Vad vill jag, vad kan jag, vad förmår jag och inte minst, vad tillåts jag göra? Ända sedan jag började studera på universitetet 1991 har jag vetat vad jag vill och jag har under alla år utmanat gränserna för mig egen förmåga genom att hela tiden höja ribban. Ibland har min förmodade neuropsykiatriska diagnos hindrat mig, men av det har jag samtidigt lärt mig massor. Det är med andra ord inte där mitt problem ligger, utan i den kultur som jag ägnat ett helt forskarliv åt att studera. Av erfarenhet har jag lärt mig att det aldrig kommer an på vad man kan och vill, utan på hur normerna ser ut. Det det är där jag på senare år stött på allt fler hinder, inte för att jag har förändrats utan för att synen på vad forskning är och vad som räknas meriterande har gjort det.

Det finns många anledningar till att jag haft så svårt att släppa taget om Högskolan Väst, både djupt personliga och rent professionella, men det handlar även om ansvaret jag alltid känt inför skattebetalarna som ytterst bekostar lönerna för alla oss som har en statlig anställning. Om jag bara hade kunnat släppa allt utan problem hade det inneburit att arbetet inte betydde något för mig, men det har det alltid gjort. Inte anställningen som sådan, men möjligheten att få undervisa och forska. Det är förlusten av detta som jag sörjer och återkommande känner ett behov av att bearbeta för att kunna fokusera på den undervisning jag har kvar.

Under det gångna året har det gått i vågor och även om den långsiktiga trenden är positiv så har just den här veckan varit särskilt jobbig. Om det bara handlade om mig, om vad jag vill, vad jag kan och förmår göra hade allt varit mycket enklare att ta mig igenom skiten. Men eftersom vi har en regering vars huvudmål är att göra livet för arbetslösa till ett helvete, och jag fortfarande verkar i en akademisk kultur som inte sätter värde på den forskning och de kunskaper jag har vigt mitt liv åt, är det svårt att känna hopp. Men jag kämpar som jag skrev i förra bloggposten vidare och har absolut inte gett upp, tvärtom! Jag tror att det kan bli bra, men just nu ser det verkligen mörkt ut. 

Eftersom jag är den jag är och fungerar som jag gör var det länge sedan jag insåg att jag har ett stort behov av att skriva. Det är en av alla saker som jag lärt mig genom åren i akademin; att sätta tankar på pränt ger mig ro i själen och det frigör tid för intellektuell utveckling och vetenskapligt skrivande. Det kanske ser ut som att jag ägnar hela dagarna åt att blogga och skriva inlägg på sociala medier, men parallellt med det skriver jag just nu på två böcker som blir klara till våren (då min nästa lärobok publiceras) och jag skissar dessutom på två artiklar. Skrivandet ger helt enkelt mer än det tar, det är så jag fungerar. Viljan att skriva och möjligheten att kanalisera mina tankar till problem som intresserar och engagerar mig, ger mitt liv både mening och riktning. Därför är jag tacksam för Flyktlinjer, och jag blir glad av att se att många vill läsa vad jag skriver.

Jag tror att det jag känner är ett slags separationsångest. Trots att jag under en lång rad av år har kämpat i motvind för att värna kollegialiteten och den akademiska kvaliteten på en arbetsplats vars ledning inte uppskattar den jag är och det jag gör har jag svårt att inte engagera mig. Samtidigt är det så att jag inte bara förlorar anställningen som jag har haft i 23 år och som jag trodde att jag skulle få fortsätta ha ett par år till på grund av att jag snart fyller 61, jag blir också av med både min försörjning och min position i samhällsordningen. Även om ingen kan ta ifrån mig mina kunskaper och trots att mina böcker även framöver, åtminstone ett tag, kommer att användas i undervisningen på olika högskolor och universitet, kommer jag från och med mars nästa år att betraktas som en outsider. Och enda sättet för en sådan att nå ut är att skaffa sig en YouTube-kanal och förnedra sig där. Som arbetslös kommer jag att betraktas som ett problem, och eftersom alla problem i dagen samhälle är individualiserade anses jag få skylla mig själv. Jag kämpar därför inte bara med ekonomin, utan även med självförtroendet och självkänslan.

Igår fick jag högskolans nyhetsbrev. Där önskar rektorn alla god jul, och han meddelar att budgeten nu är i balans, att krisen är över och att hela organisationen äntligen kan blicka framåt. Nu finns det pengar igen, för nyanställningar och möjligheten för fler lojala forskare att bli professorer med 15000:- mer i lön. Det är inte första gången under året som medarbetarna som får vara kvar tackas för sina insatser under omställningen. Rektor visar stor förståelse för att det varit jobbigt. Vi som offrades för att få budgeten i balans och som nu riskerar att bli arbetslösa nämns inte med ett ord. Vi existerar inte i högskolans föreställningsvärld längre. Det sista jag hörde från rektor var när jag för ett år sedan mailade honom och frågade om han tyckte att beskedet om att jag skulle sägas upp meddelades på ett sätt som ligger i linje med högskolans värdegrund. Den frågan fick jag ingen respons på, det enda han skrev var: Ett tufft besked att få. Jag tror aldrig jag har känt mig så förnedrad som när jag läste de orden.

Det kollegiala stödet på HV är obefintligt, och jag förstår varför. När jag rör mig i lokalerna påminns kollegorna som får stanna om att inte ens en medarbetare som jobbat 27 år i högskolevärlden – och som meriterat sig till docent och sitter i institutionsnämnden (som är det enda "kollegiala" organet som finns kvar), och alltid har satt en ära i att ge studenterna de bästa förutsättningarna att utveckla kunskaper – kan känna sig trygg. Även om det är jobbigt att se kollegor springa förbi mig i trappan eller vända på klacken i korridoren för att undvika att möta mig, och trots att det gör ont i magen när jag möter blickarna som söker sig mot golvet, är det ännu värre att få en klapp på axeln, för det bekräftar bara att rådande ordning anses vara den enda möjliga och att det anses okej att sparka folk utan att ge dem någon förklaring. Värst är nog att mötas av ett glatt hejsan, som om allt var som vanligt. Fast hur jobbigt allt det där nu än är så lär jag mig samtidigt massor om hur kultur och människor fungerar, vilket varit mitt forskningsområde i alla år. Därför är jag kluven, vilket tar på krafterna och bidrar till att det är så svårt att bringa reda i tankarna.

Jag är dock långt ifrån ensam. När jag läser boken Dark Academia. How Universities Die, är igenkänningsfaktorn skrämmande hög. I Sverige är det uppenbarligen inte lika illa som i England, där ekonomiseringen, marknadiseringen och juridifieringen gått mycket längre. Eftersom vi är så få som bryr oss och vågar stå upp för det vi tror på är det dock bara en tidsfråga innan högskolesektorn i Sverige också dör. I ett samhälle där kunskapen inte betyder något och i en akademisk värld där det anses viktigare var man publicerar sig än vilka vetenskapliga insikter man förmedlar, och där bara den forskning som bedrivs med externa medel som vunnits i konkurrens anses meriterande, blir investeringen i forskning och högre utbildning ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Jag säger inte att det är där vid är, men vi rör oss med skrämmande hastighet i den riktningen.

I måndags lyssnade jag på Nobelpristagarnas samtal, om sina resultat, om förutsättningarna för att bedriva grundforskning, om ekonomi, politik och en hållbar framtid för mänskligheten. Det fick mig att känna en viss hoppfullhet, men samtalet var också djupt oroande. För den väg som politiken generellt sett slagit in på är på många sätt motsatsen till det som forskarna talar om. Och om inte ens Nobelpristagare kan känna sig trygg på sin arbetsplats är det ett tecken på att något är fundamentalt fel, vilket paradoxalt nog kräver kunskap och respekt för vetenskapen för att kunna komma tillrätta med. Att kunskap inte längre räknas bekräftades i tisdags när SVT släppte sista delen i dokumentärserien Hatet. Idag betraktas forskare som problematiska särintressen, eller som vilka mediefigurer som helst på en marknad där den som genererar mest trafik till techmiljardärernas plattformar får mest inflytande och blir rika, samtidigt som alla andra blir fattigare, både rent materiellt och i anden.

Den händelse som fick mig att skriva den här bloggposten är dock beskedet som jag fick i onsdags, vilket sänkte mig fullkomligt, i alla fall för stunden. Jag sökte ett vikariat som lektor i kulturvetskap på 80% i början av november, som jag trodde att jag hade en god chans att få. Och sedan dess har jag inte riktigt kunnat släppa det där. Att vänta på besked är inte min starka sida, därför har det stört mig i skrivandet en hel del. Jag hade aldrig sökt tjänsten om jag inte gjort bedömningen att utlysningen passade mig som hand i handske, både avseende mina forskningsintressen, mitt CV och mina pedagogiska meriter. I utlysningen läste jag följande:

Arbetsuppgifter
Arbetsuppgifterna består i att undervisa på kandidatprogrammet kultur, på kurser i genusvetenskap samt på lärarutbildningen. I arbetsuppgifterna ingår att handleda examensarbeten på kandidat- och avancerad nivå. Utöver undervisning kommer du som vikarierande lektor att ingå i det kollegiala arbetet på XXX, vilket innebär att vara involverad i kursutvecklingsarbete samt delta vid avdelningsmöten.

I anställningen ingår kompetensutveckling (10%).

Behörighet
Behörig att anställas som universitetslektor är den som dels har avlagt doktorsexamen i något av ämnena kulturstudier, genusvetenskap, etnologi eller motsvarande, dels visat pedagogisk skicklighet eller har motsvarande vetenskapliga kompetens eller någon annan skicklighet som är av betydelse med hänsyn till anställningens ämnesinnehåll och de arbetsuppgifter som ska ingå i anställningen.

Bedömningsgrund
Vi söker efter dig som är disputerad i kulturstudier, genusvetenskap, etnologi eller motsvarande och som har dokumenterade erfarenheter av undervisning inom högre utbildning samt dokumenterat god förmåga att samarbeta med såväl studenter som kollegor.

Särskilt meriterande är tidigare undervisningserfarenheter inom genusvetenskap, kulturvetenskap, lärarutbildning, och av handledning på kandidat och avancerad nivå.

Vid bedömning av sökande kommer lika vikt att fästas vid vetenskaplig och pedagogisk skicklighet. Administrativ erfarenhet liksom erfarenhet av extern samverkan är meriterande.

Universitetslektorn förväntas kunna bidra såväl vetenskapligt som pedagogiskt till ämnets akademiska miljö och förväntas ha god förmåga att samarbeta internt och externt, också vad gäller utvecklingen av institutionens verksamhet som helhet.

Jag flyttade aldrig in i känslan att jag skulle få tjänsten, men jag trodde som sagt att jag som docent i etnologi, med sju läroböcker och över 20 års erfarenhet av undervisning och handledning av uppsatser, skulle ha en god chans att i alla fall komma ifråga. I mailet jag fick i onsdags meddelades jag dock bara att tjänsten nu var tillsatt av två (!?) personer, på 50% vardera, vilket inte var vad som utlysts. När jag googlade på namnen såg jag att det var två relativt nydisputerade lektorer som fick vikariaten. Det kändes märkligt, så jag mailade och frågade hur man motiverade beslutet om tillsättningen. Och så här svarade man:

I bedömningsprocessen, gällande vikarierande lektor i kulturstudier, bedömdes sökande med fokus på skicklighet av betydelse för anställningens ämnesinnehåll och de arbetsuppgifter som ska ingå i anställningen. Därav togs det fram en tätgrupp utifrån att de sökande bäst motsvarade kriterierna: 

• tydlig profilering inom området kulturstudier med fokus på samtidens samhälleliga kulturella förändringsprocesser samt aktuell teoretisk kompetens gällande genus, kropp och sexualitet
• aktuell dokumenterad pedagogisk skicklighet gällande undervisning, framför allt inom områdena kulturstudier och/eller genusvetenskap, önskvärt också inom lärarutbildning 
• redovisad forskning inom områdena kulturstudier och/eller genus – företrädesvis i form av peer reviewed-granskade publikationer

Bedömningskriterierna som legat till grund för rankningen av de 40 sökande till vikariatet ser alltså annorlunda ut än de som nämns i utlysningen. Hade jag vetat att det var dessa kriterier som mina meriter skulle mätas mot hade jag aldrig sökt. Det ser ut som två olika tjänster. Varför gick man inte ut med detta? Hittade man på kriterier som presenterades förs när processen var avslutad för att bana väg för någon/några som man ville ge tjänsten till? Jag känner mig lurad och blev alltså än en gång ratad. Ensamheten och utsattheten som det innebär att inte bara förlora jobbet utan att dessutom berövas chansen att få ett nytt, på grund av att jag valde att följa kunskapen dit den tog mig, snarare än det som för tillfället anses meriterande, tär på mig. Nu känner jag mig högst tveksam till om jag orkar söka fler tjänster. Jag vet ju efter alla turerna på HV att chefer i statlig tjänst kan och får göra som de vill.

Av skrivningarna i de kriterier som gällde vid bedömningen blir det uppenbart för mig att synen på arbetet som lektor förändrats i grunden. Erfarenhet och gedigna meriter räknas inte längre. Idag är det bara de artiklar som publicerats under de senaste åren, i specifika, väldigt smala, internationella tidskrifter som betyder något. När jag disputerade på min avhandling existerade inte ämnet genusvetenskap. Det spelar ingen roll att jag var med och byggde upp maskulinitetsfältet i Sverige och att jag använde genusteori i min studie av förutsättningarna för jämställdhetsarbete i åkerinäringen. Och det faktum att jag undervisat om genus under många år betyder heller ingenting. Jag tycker synd om den uppväxande generationen av forskare som framöver tvingas leva i ett evigt nu där bara de senaste peer-reviewade artiklarna räknas och endast den som drar in externa medel kan känna sig trygg. Det är inte så man skapar förutsättningar för kunskap och akademisk kvalitet. 

När jag läser igenom vad jag skrivit inser jag att det är fantomsmärtor jag känner, för den akademiska värld som jag hittade in i på 1990-talet har förändrats till oigenkännlighet. Inget av det som värderades högt under åren fram till att jag blev docent betyder något idag. Då räknades författande av böcker och ytterst få i mitt ämne och den generation av forskare som jag tillhör skrev artiklar. På senare år har det naturligtvis förändrats, men jag har hela tiden lutat mig mot högskolelagen som ger mig rätt att följa kunskapen dit den tar mig och publicera mina resultat via de medier som passar innehållet. Även om jag som kulturvetare vet att kulturens makt över tanken är stor gör det ont att tvingas konstatera att det är så det fungerar även i högskolevärlden. 

Även om jag känner mig fri att tänka och skriva det jag vill är det med sorg i hjärtat jag gör det. Skattebetalarna investerar i forskning och högre utbildning för kunskapens skull, inte för att ge forskare som inte vill forska mer en chans att göra administrativ karriär. Och som arbetslös är det långt ifrån självklart att jag ens får skriva för som det verkar kommer jag att tvingas söka jobb som jag aldrig har en chans att få för att jag är för gammal eller för överkvalificerad. Det gör ont i mig att inte kunna ge skattebetalarna valuta för sin investering i mig och min utbildning, men det ligger bortom min kontroll.

Ber om ursäkt för dysterheten, men jag det är så här det känns just nu och jag varken vill eller kan ljuga. Det ligger dessutom i allmänhetens intresse att få veta hur det går till i den akademiska världen.

Optimism i hopplöshetens tid

Just nu ser väldigt mycket, både rent personligt, i samhället och ute i världen, hopplöst mörkt ut. Och någon ljusning finns egentligen inte. Särskilt inte när varken skolan, som är tänkt att lägga grunden för det livslånga lärandet, eller den högre utbildningen, där förutsättningarna för samhällets långsiktiga behov av kunskap och kompetens skapas, fungerar. Och hur skulle utbildningssystemet kunna ge samhället vad samhället behöver när kunskapen idag inte längre betyder något och när allt fler politiker öppet visar förakt för forskare. Allt fler människor läser idag allt färre böcker och texterna som trots allt läses blir allt kortare och mer strömlinjeformade. Kausaliteten är som alltid svår att uttala sig om, men korrelationen är tydlig: gränserna stängs, klassklyftorna ökar, hatet och hoten eskalerar och det rustas för krig. Klimatförändringarna har naturligtvis inget med kunskapskrisen att göra, men det faktum att demokratin urholkas och totalitära ledare kan liera sig med världens rikaste för att försöka utrota allt och alla som utgör ett hot mot deras grandiosa vanföreställningar har det definitivt. 

Och mitt i allt det där tvingas jag som vigt mitt liv åt kunskapen och upparbetat en pedagogisk kompetens som är både bred och djup, ut på en arbetsmarknad där arbetslösheten är högre än den varit under hela mitt 60-åriga liv. Det går i vågor, men dåliga dagar tänker jag att allt kommer att gå åt helvete. Jag vägrar dock att fastna där. Redan för ett år sedan när Donald Trump installerades som president samtidigt som jag fick beskedet att jag skulle sägas upp, bestämde jag mig för att se glaset som halvfullt och göra något konstruktivt av det jag har och det jag kan, varje dag. Det har sannerligen inte varit enkelt och vissa dagar har jag sjunkit djupt ner i grubblerier, men jag kan tacksamt konstatera att det faktiskt går, och på senare tid är känslan att dalarna inte är lika djupa och att det är lättare att hitta tillbaka till något slags tro på framtiden. 

Jag är optimist, inte för att jag på riktigt tror att allt kommer att lösa sig till det bästa (det finns det ju inga tecken alls på just nu), utan för att jag inte vill bidra till den snabbt eskalerande försämringen. Ett bättre liv och samhälle är ALLTID möjligt, oavsett hur mörkt det är, men för att det ska kunna bli så måste man som individ och kollektiv välja att se det så och agera i enlighet med den övertygelsen. Samhällen växer fram underifrån och kulturer uppstår mellan människor. Därför är det så viktigt att inte ge upp kunskapen och tappa tron på framtiden. Totalitarismen är lika lite som gängkriminaliteten, arbetslösheten och de ökande klassklyftorna en utifrån kommande rörelse. Det handlar om problem som ingen kan friskriva sig från, vi har alla ett ansvar för det samhälle vi skapar och har att förvalta tillsammans. Väljer man att ge upp eller om man anpassar sig efter problemen bidrar man till försämringen, det är ett val man gör oavsett om det känns så eller inte. Och om tillräckligt många sätter sin tillit till politiker som påstår att problemen är importerade och lovar att på egen hand få ordning på allt, är vi alla körda.

Min privatekonomi och arbetssituation blir inte bättre för att jag oroar mig, tvärtom. Och arbetet med att forska och undervisa blir bara viktigare och viktigare när problemen hopar sig. Därför fokuserar jag på det jag kan göra idag för att förverkliga den framtid jag önskar mig, både för egen del och för samhället som fostrat mig till den jag är. Och jag tar en dag isänder. Sen går det som det går, och blir det inte som jag hoppas ligger det hur som helst utanför min kontroll. Ger jag upp vet jag ju helt säkert att det krävs ett mirakel för att det ska bli bra och oddsen för det är ännu sämre. Optimismen jag väljer att känna är alltså ingen flåshurtig tänk-positivt-så-ordnar-sig-allt positivism, utan en rent existentiell fråga. Jag väljer att tro för att jag har ett ansvar att inte ge upp utan fortsätta kämpa, inte minst för mina barn och barnbarns skull. Jag vill kunna se mig i spegeln och både säga och känna att jag gjorde vad jag kunde. 

Kunskap är inte makt, det har jag vetat länge. Och nu vet jag också att inte ens den som meriterat sig till docent, har arbetat som lektor i 23 år och dessutom har ett passionerat engagemang för akademisk kvalitet samt forskning och utbildning kan vara säker på att slippa kastas ut i arbetslöshet. Men själva sökandet efter mer och bättre kunskap för livet och världen vi lever i har ända sedan 1990-talet gett mig liv både mening och riktning. Ger jag upp och slutar läsa och skriva förlorar jag inte bara något viktigt i mott liv, jag ger dessutom ledningen för Högskolan Väst – som ser mig och min lojalitet gentemot studenterna och det samhällsuppdrag som högskolan har som ett hot mot deras visioner – makt över mig och min självkänsla, och det vägrar jag göra även om mitt självförtroende just nu är kört i botten. Därför fortsätter jag vara optimist, inte trots utan just för att vi lever i hopplöshetens tid.