Den breda och den smala vägen in i framtiden

Mänskligheten har under hela sin historia varit på väg in i den framtid som med inspiration från filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari kan förstås i termer av realiserad virtualitet – där det virtuella är summan av allas tankar och allt det som skulle kunna bli, alltså en abstrakt helhet som vida överskrider realitetens begränsningar, vilket tvingar fram den sållning som formar samtiden. Även om våra tankar ständigt rör sig och alla hela tiden är mer eller mindre aktiva är vi inte på väg någonstans. Framtiden är ingen destination, det enda som existerar är rörelse, hastighet och riktning. Våra liv utspelar sig med andra ord i ett evigt nu, mellan föränderliga minnen av historien och en mer eller mindre öppen framtid. Eftersom det är så här verkligheten fungerar blir det problematiskt att tänka på livet och samhällsutvecklingen i termer av mål. Även om målen nås och man hamnar där man önskar är vi människor dömda att fortsätta. Visioner är därför en bättre bild, för tanken med sådana är att de anger riktningen och att de kan förändras allt eftersom.

Intuitionen säger en att det är viktigt att ha mål, men jag menar att det sättet att se på livet och samhället leder oss och vårt tänkande fel. Nyckeln till något slags varaktig mening i tillvaron är insikten om att man är och alltid har varit framme och att allt ytterst består av rörelse. Det sättet att se på nuet och framtiden gör det möjligt att rikta sitt fokus mot vägen, i trygg förvissning om att det är resan som är målet och att meningen är avhängig det vi fyller tiden och tillvaron med. Eftersom det vi gör här och nu oundvikligen får konsekvenser för det som kommer sedan, och särskilt som livet och kulturen inte går att målsäkra, kommer alla tankar på att det finns en enda väg mot ett enda mål att leda både en själv och samhället fel. Både det vi gör och det vi tänker här och nu öppnar och stänger hela tiden möjligheter för det som kommer sedan, och slumpen spelar dessutom en långt större roll för utfallet än man tror.

Om fler tar till sig den här typen av tankar kommer samhället som helhet att präglas mycket mer av närvaro och eftertänksam reflektion än det samhälle vi lever i idag, där det stora flertalet oftast är någon annanstans än här och nu, fullt fokuserade på att vinna personliga fördelar konkurrensen med alla andra. Idag fokuseras dels på det som varit – vårt värde bestäms av våra CVn och ju mer som gjorts och producerats desto bättre – dels på framtiden – den som sätter upp de mest ambitiösa målet anses bäst (men eftersom en eventuell realisering ligger dold bakom horisonten, i det virtuella, saknas en övre gräns för formuleringen, vilket gör att den som är bäst på att skryta vinner – därmed går kontakten med den levda verklighet som utspelar sig här och nu förlorad.

Istället för att lägga tid och resurser på att å ena sidan jaga mät- och producerbara meriter, och å andra sidan konkurrera om vems mål som alla andra förväntas sluta upp kring, skulle det med ett mer reflekterande och eftertänksamt samhälleligt etos dels bli viktigare vad som faktiskt görs idag, dels vilka konsekvenser utfallet av handlingarna får. Det tror jag att alla skulle vinna på, framförallt de som ännu inte har fötts och som är dömda att hantera det vi som lever nu lämnar efter oss. Om det var så vi tänkte skulle en sån som Donald Trump aldrig kunna bli president, och regeringar som går till val på att göra livet för sjuka och arbetslösa till ett helvete skulle aldrig lyckas få förnyat förtroende. 

Om våra makthavare på daglig basis tvingades redovisa vad de gör just nu – snarare än att stå i TV och skylla problemen på andra eller kritisera oppositionens olika målbilder (alltså de bilder som de själva kan måla upp rörande sina motståndares mål) – skulle det bli tydligare för alla att ledarskap handlar om att dagligen och stundligen ta personligt ansvar för förvaltandet av det allmänna, inte om att förföra massorna för att få makt och bli rik för egen del, vilket väl är vad vår nuvarande statsminister ägnar sig åt. Ett samhälle som ger större trygghet till eliten (som redan har skaffat sig trygghet) än till vanligt folk, är ohållbart. 

Det är en helt avgörande skillnad mellan att faktiskt ta ansvar och att ge sken av att det är vad man gör, och den skillnaden behöver uppmärksammas mycket mer. För idag spelar det större roll vilka meriter man kan visa upp och vad man säger sig vilja göra, än vad man faktiskt gör och vilka konsekvenser det får. Regeringen talar om ett bidragstak. Tänk om vi istället införde ett förbud mot fallskärmar för landets mest ekonomiskt gynnade fåtal. Om man får hög lön för att ta ansvar borde man inte kunna använda makten som ämbetet ger en till att förhandla fram större och bättre ekonomisk trygghet än medarbetarna som realiserar chefens målbild.

Det blev (som vanligt) en lång inledning till den tanke jag formulerade i titeln, men det jag skrivit ovan hänger ihop med det jag vill peka på, nämligen att det väldigt förenklat går att säga att det finns två vägar som leder in i framtiden, en bred väg och en smal. Just nu rör sig samhället och världen i stort fram längs en bred väg där det finns gott om utrymme för populism, nationalism och totalitarism. Det är en väg som ser tilltalade ut på pappret, en väg fylld av oändliga möjligheter som bär på löftet om att alla kan bli rika och berömda. Det är den vägen som kriminella i alla tider valt, så därför är det inte så konstigt att det problemet ökar. 

Ett av många problem med den breda vägen är att den bygger på logiken att livet och samhället är en mer eller mindre meningslös transportsträcka, där det är viktigare vilka mål man säger sig ha och vad man kan ge sken av att man gjort. Den vägen talar till känslorna, medan kunskapen säger att det inte finns några genvägar till lycka, välstånd och hållbarhet. När Tidögängets företrädare talar om för oss att det ska löna sig mer att arbeta än att leva på bidrag, och sedan sänker bidragen för att öka desperationen bland arbetstagarna vilket krävs för att arbetsgivarna ska kunna sänka lönerna. Vår finansminister säger att hon vill att barnen ska se sina föräldrar gå till jobbet. Det gjorde statarnas barn, med förtvivlan för de insåg att det var deras lott i livet också. Det är en tanke och en handling som får konsekvenser för det samhälle som våra barn, barnbarn och kommande generationer ska leva i.

Den smala vägen in i framtiden bygger på närvaro och om att skapa förutsättningar för realiseringen av så många aspekter som möjligt av den mångfald av drömmar som finns i det virtuella. Den vägen är inte lika glamorös och den handlar mer om att motstå frestelsen att söka genvägar än om att pumpa upp sitt självförtroende till megalomana dimensioner. Den smala vägen är hållbar och bygger inte på framgång i konkurrensen om uppblåsta och orealistiska målbilder, eller på förnekelse av historien. Samhällen som slår i på den smala vägen premierar och låter sig ledas av den för tillfället bästa kunskapen om hur saker och ting faktiskt fungerar. Den vägen utgår från allas handlingar här och nu, i vardagen, och det samlade engagemanget för och arbetet med att värna demokratin.

Ett samhälle där det enda som betyder något är det som går att ge sken av, och där konkurrensen är mördande blir alla förr eller senare förlorare. Ett sådant samhälle kan aldrig bli ett kunskapssamhälle, för kunskap kräver tid och engagemang och handlar mer om vad man faktiskt kan och vet än vilka betyg man har, vilka examina man kan visa upp och vilka tidskrifter man lyckats bli publicerad i. Samtidens största och viktigaste fråga är därför: hur skapar vi efterfrågan på viljan att lära och respektera kunskap? Det är nämligen demokratins verkliga knäckfråga. I den värld vi lever i idag betyder kunskap ingenting (i alla fall om den inte bekräftar politikernas beslut och människornas fördomar). Det är alla andra problems moder!

Respekt för kunskap, transparens/öppenhet och demokrati är den grund som alla hållbara samhällen vilar på. Tänk om politikerna och väljarna kunde enas om detta och försvara de principerna, då skulle partiledardebatterna inför valet förvandlas till konstruktiva möten om den gemensamma vägen in i framtiden. Och samtalen hemma vid köksbordet och i lunchrummen på arbetsplatserna skulle handla om vad vi läser och vad vi gör, inte om vilken grupp av människor som är mest problematisk och därför kan offras.

Vad jag vill, vad jag kan, vad jag förmår och (framförallt) vad jag tillåts göra

När det här bedrövliga året nu börjar närma sig sitt slut känner jag ett behov av att summera och reflektera och idag har jag tagit ledigt från mina andra skrivprojekt, så jag stannar upp och tar vara på tillfället. Utgångspunkten för den här bloggposten är frågan i rubriken: Vad vill jag, vad kan jag, vad förmår jag och inte minst, vad tillåts jag göra? Ända sedan jag började studera på universitetet 1991 har jag vetat vad jag vill och jag har under alla år utmanat gränserna för mig egen förmåga genom att hela tiden höja ribban. Ibland har min förmodade neuropsykiatriska diagnos hindrat mig, men av det har jag samtidigt lärt mig massor. Det är med andra ord inte där mitt problem ligger, utan i den kultur som jag ägnat ett helt forskarliv åt att studera. Av erfarenhet har jag lärt mig att det aldrig kommer an på vad man kan och vill, utan på hur normerna ser ut. Det det är där jag på senare år stött på allt fler hinder, inte för att jag har förändrats utan för att synen på vad forskning är och vad som räknas meriterande har gjort det.

Det finns många anledningar till att jag haft så svårt att släppa taget om Högskolan Väst, både djupt personliga och rent professionella, men det handlar även om ansvaret jag alltid känt inför skattebetalarna som ytterst bekostar lönerna för alla oss som har en statlig anställning. Om jag bara hade kunnat släppa allt utan problem hade det inneburit att arbetet inte betydde något för mig, men det har det alltid gjort. Inte anställningen som sådan, men möjligheten att få undervisa och forska. Det är förlusten av detta som jag sörjer och återkommande känner ett behov av att bearbeta för att kunna fokusera på den undervisning jag har kvar.

Under det gångna året har det gått i vågor och även om den långsiktiga trenden är positiv så har just den här veckan varit särskilt jobbig. Om det bara handlade om mig, om vad jag vill, vad jag kan och förmår göra hade allt varit mycket enklare att ta mig igenom skiten. Men eftersom vi har en regering vars huvudmål är att göra livet för arbetslösa till ett helvete, och jag fortfarande verkar i en akademisk kultur som inte sätter värde på den forskning och de kunskaper jag har vigt mitt liv åt, är det svårt att känna hopp. Men jag kämpar som jag skrev i förra bloggposten vidare och har absolut inte gett upp, tvärtom! Jag tror att det kan bli bra, men just nu ser det verkligen mörkt ut. 

Eftersom jag är den jag är och fungerar som jag gör var det länge sedan jag insåg att jag har ett stort behov av att skriva. Det är en av alla saker som jag lärt mig genom åren i akademin; att sätta tankar på pränt ger mig ro i själen och det frigör tid för intellektuell utveckling och vetenskapligt skrivande. Det kanske ser ut som att jag ägnar hela dagarna åt att blogga och skriva inlägg på sociala medier, men parallellt med det skriver jag just nu på två böcker som blir klara till våren (då min nästa lärobok publiceras) och jag skissar dessutom på två artiklar. Skrivandet ger helt enkelt mer än det tar, det är så jag fungerar. Viljan att skriva och möjligheten att kanalisera mina tankar till problem som intresserar och engagerar mig, ger mitt liv både mening och riktning. Därför är jag tacksam för Flyktlinjer, och jag blir glad av att se att många vill läsa vad jag skriver.

Jag tror att det jag känner är ett slags separationsångest. Trots att jag under en lång rad av år har kämpat i motvind för att värna kollegialiteten och den akademiska kvaliteten på en arbetsplats vars ledning inte uppskattar den jag är och det jag gör har jag svårt att inte engagera mig. Samtidigt är det så att jag inte bara förlorar anställningen som jag har haft i 23 år och som jag trodde att jag skulle få fortsätta ha ett par år till på grund av att jag snart fyller 61, jag blir också av med både min försörjning och min position i samhällsordningen. Även om ingen kan ta ifrån mig mina kunskaper och trots att mina böcker även framöver, åtminstone ett tag, kommer att användas i undervisningen på olika högskolor och universitet, kommer jag från och med mars nästa år att betraktas som en outsider. Och enda sättet för en sådan att nå ut är att skaffa sig en YouTube-kanal och förnedra sig där. Som arbetslös kommer jag att betraktas som ett problem, och eftersom alla problem i dagen samhälle är individualiserade anses jag få skylla mig själv. Jag kämpar därför inte bara med ekonomin, utan även med självförtroendet och självkänslan.

Igår fick jag högskolans nyhetsbrev. Där önskar rektorn alla god jul, och han meddelar att budgeten nu är i balans, att krisen är över och att hela organisationen äntligen kan blicka framåt. Nu finns det pengar igen, för nyanställningar och möjligheten för fler lojala forskare att bli professorer med 15000:- mer i lön. Det är inte första gången under året som medarbetarna som får vara kvar tackas för sina insatser under omställningen. Rektor visar stor förståelse för att det varit jobbigt. Vi som offrades för att få budgeten i balans och som nu riskerar att bli arbetslösa nämns inte med ett ord. Vi existerar inte i högskolans föreställningsvärld längre. Det sista jag hörde från rektor var när jag för ett år sedan mailade honom och frågade om han tyckte att beskedet om att jag skulle sägas upp meddelades på ett sätt som ligger i linje med högskolans värdegrund. Den frågan fick jag ingen respons på, det enda han skrev var: Ett tufft besked att få. Jag tror aldrig jag har känt mig så förnedrad som när jag läste de orden.

Det kollegiala stödet på HV är obefintligt, och jag förstår varför. När jag rör mig i lokalerna påminns kollegorna som får stanna om att inte ens en medarbetare som jobbat 27 år i högskolevärlden – och som meriterat sig till docent och sitter i institutionsnämnden (som är det enda "kollegiala" organet som finns kvar), och alltid har satt en ära i att ge studenterna de bästa förutsättningarna att utveckla kunskaper – kan känna sig trygg. Även om det är jobbigt att se kollegor springa förbi mig i trappan eller vända på klacken i korridoren för att undvika att möta mig, och trots att det gör ont i magen när jag möter blickarna som söker sig mot golvet, är det ännu värre att få en klapp på axeln, för det bekräftar bara att rådande ordning anses vara den enda möjliga och att det anses okej att sparka folk utan att ge dem någon förklaring. Värst är nog att mötas av ett glatt hejsan, som om allt var som vanligt. Fast hur jobbigt allt det där nu än är så lär jag mig samtidigt massor om hur kultur och människor fungerar, vilket varit mitt forskningsområde i alla år. Därför är jag kluven, vilket tar på krafterna och bidrar till att det är så svårt att bringa reda i tankarna.

Jag är dock långt ifrån ensam. När jag läser boken Dark Academia. How Universities Die, är igenkänningsfaktorn skrämmande hög. I Sverige är det uppenbarligen inte lika illa som i England, där ekonomiseringen, marknadiseringen och juridifieringen gått mycket längre. Eftersom vi är så få som bryr oss och vågar stå upp för det vi tror på är det dock bara en tidsfråga innan högskolesektorn i Sverige också dör. I ett samhälle där kunskapen inte betyder något och i en akademisk värld där det anses viktigare var man publicerar sig än vilka vetenskapliga insikter man förmedlar, och där bara den forskning som bedrivs med externa medel som vunnits i konkurrens anses meriterande, blir investeringen i forskning och högre utbildning ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Jag säger inte att det är där vid är, men vi rör oss med skrämmande hastighet i den riktningen.

I måndags lyssnade jag på Nobelpristagarnas samtal, om sina resultat, om förutsättningarna för att bedriva grundforskning, om ekonomi, politik och en hållbar framtid för mänskligheten. Det fick mig att känna en viss hoppfullhet, men samtalet var också djupt oroande. För den väg som politiken generellt sett slagit in på är på många sätt motsatsen till det som forskarna talar om. Och om inte ens Nobelpristagare kan känna sig trygg på sin arbetsplats är det ett tecken på att något är fundamentalt fel, vilket paradoxalt nog kräver kunskap och respekt för vetenskapen för att kunna komma tillrätta med. Att kunskap inte längre räknas bekräftades i tisdags när SVT släppte sista delen i dokumentärserien Hatet. Idag betraktas forskare som problematiska särintressen, eller som vilka mediefigurer som helst på en marknad där den som genererar mest trafik till techmiljardärernas plattformar får mest inflytande och blir rika, samtidigt som alla andra blir fattigare, både rent materiellt och i anden.

Den händelse som fick mig att skriva den här bloggposten är dock beskedet som jag fick i onsdags, vilket sänkte mig fullkomligt, i alla fall för stunden. Jag sökte ett vikariat som lektor i kulturvetskap på 80% i början av november, som jag trodde att jag hade en god chans att få. Och sedan dess har jag inte riktigt kunnat släppa det där. Att vänta på besked är inte min starka sida, därför har det stört mig i skrivandet en hel del. Jag hade aldrig sökt tjänsten om jag inte gjort bedömningen att utlysningen passade mig som hand i handske, både avseende mina forskningsintressen, mitt CV och mina pedagogiska meriter. I utlysningen läste jag följande:

Arbetsuppgifter
Arbetsuppgifterna består i att undervisa på kandidatprogrammet kultur, på kurser i genusvetenskap samt på lärarutbildningen. I arbetsuppgifterna ingår att handleda examensarbeten på kandidat- och avancerad nivå. Utöver undervisning kommer du som vikarierande lektor att ingå i det kollegiala arbetet på XXX, vilket innebär att vara involverad i kursutvecklingsarbete samt delta vid avdelningsmöten.

I anställningen ingår kompetensutveckling (10%).

Behörighet
Behörig att anställas som universitetslektor är den som dels har avlagt doktorsexamen i något av ämnena kulturstudier, genusvetenskap, etnologi eller motsvarande, dels visat pedagogisk skicklighet eller har motsvarande vetenskapliga kompetens eller någon annan skicklighet som är av betydelse med hänsyn till anställningens ämnesinnehåll och de arbetsuppgifter som ska ingå i anställningen.

Bedömningsgrund
Vi söker efter dig som är disputerad i kulturstudier, genusvetenskap, etnologi eller motsvarande och som har dokumenterade erfarenheter av undervisning inom högre utbildning samt dokumenterat god förmåga att samarbeta med såväl studenter som kollegor.

Särskilt meriterande är tidigare undervisningserfarenheter inom genusvetenskap, kulturvetenskap, lärarutbildning, och av handledning på kandidat och avancerad nivå.

Vid bedömning av sökande kommer lika vikt att fästas vid vetenskaplig och pedagogisk skicklighet. Administrativ erfarenhet liksom erfarenhet av extern samverkan är meriterande.

Universitetslektorn förväntas kunna bidra såväl vetenskapligt som pedagogiskt till ämnets akademiska miljö och förväntas ha god förmåga att samarbeta internt och externt, också vad gäller utvecklingen av institutionens verksamhet som helhet.

Jag flyttade aldrig in i känslan att jag skulle få tjänsten, men jag trodde som sagt att jag som docent i etnologi, med sju läroböcker och över 20 års erfarenhet av undervisning och handledning av uppsatser, skulle ha en god chans att i alla fall komma ifråga. I mailet jag fick i onsdags meddelades jag dock bara att tjänsten nu var tillsatt av två (!?) personer, på 50% vardera, vilket inte var vad som utlysts. När jag googlade på namnen såg jag att det var två relativt nydisputerade lektorer som fick vikariaten. Det kändes märkligt, så jag mailade och frågade hur man motiverade beslutet om tillsättningen. Och så här svarade man:

I bedömningsprocessen, gällande vikarierande lektor i kulturstudier, bedömdes sökande med fokus på skicklighet av betydelse för anställningens ämnesinnehåll och de arbetsuppgifter som ska ingå i anställningen. Därav togs det fram en tätgrupp utifrån att de sökande bäst motsvarade kriterierna: 

• tydlig profilering inom området kulturstudier med fokus på samtidens samhälleliga kulturella förändringsprocesser samt aktuell teoretisk kompetens gällande genus, kropp och sexualitet
• aktuell dokumenterad pedagogisk skicklighet gällande undervisning, framför allt inom områdena kulturstudier och/eller genusvetenskap, önskvärt också inom lärarutbildning 
• redovisad forskning inom områdena kulturstudier och/eller genus – företrädesvis i form av peer reviewed-granskade publikationer

Bedömningskriterierna som legat till grund för rankningen av de 40 sökande till vikariatet ser alltså annorlunda ut än de som nämns i utlysningen. Hade jag vetat att det var dessa kriterier som mina meriter skulle mätas mot hade jag aldrig sökt. Det ser ut som två olika tjänster. Varför gick man inte ut med detta? Hittade man på kriterier som presenterades förs när processen var avslutad för att bana väg för någon/några som man ville ge tjänsten till? Jag känner mig lurad och blev alltså än en gång ratad. Ensamheten och utsattheten som det innebär att inte bara förlora jobbet utan att dessutom berövas chansen att få ett nytt, på grund av att jag valde att följa kunskapen dit den tog mig, snarare än det som för tillfället anses meriterande, tär på mig. Nu känner jag mig högst tveksam till om jag orkar söka fler tjänster. Jag vet ju efter alla turerna på HV att chefer i statlig tjänst kan och får göra som de vill.

Av skrivningarna i de kriterier som gällde vid bedömningen blir det uppenbart för mig att synen på arbetet som lektor förändrats i grunden. Erfarenhet och gedigna meriter räknas inte längre. Idag är det bara de artiklar som publicerats under de senaste åren, i specifika, väldigt smala, internationella tidskrifter som betyder något. När jag disputerade på min avhandling existerade inte ämnet genusvetenskap. Det spelar ingen roll att jag var med och byggde upp maskulinitetsfältet i Sverige och att jag använde genusteori i min studie av förutsättningarna för jämställdhetsarbete i åkerinäringen. Och det faktum att jag undervisat om genus under många år betyder heller ingenting. Jag tycker synd om den uppväxande generationen av forskare som framöver tvingas leva i ett evigt nu där bara de senaste peer-reviewade artiklarna räknas och endast den som drar in externa medel kan känna sig trygg. Det är inte så man skapar förutsättningar för kunskap och akademisk kvalitet. 

När jag läser igenom vad jag skrivit inser jag att det är fantomsmärtor jag känner, för den akademiska värld som jag hittade in i på 1990-talet har förändrats till oigenkännlighet. Inget av det som värderades högt under åren fram till att jag blev docent betyder något idag. Då räknades författande av böcker och ytterst få i mitt ämne och den generation av forskare som jag tillhör skrev artiklar. På senare år har det naturligtvis förändrats, men jag har hela tiden lutat mig mot högskolelagen som ger mig rätt att följa kunskapen dit den tar mig och publicera mina resultat via de medier som passar innehållet. Även om jag som kulturvetare vet att kulturens makt över tanken är stor gör det ont att tvingas konstatera att det är så det fungerar även i högskolevärlden. 

Även om jag känner mig fri att tänka och skriva det jag vill är det med sorg i hjärtat jag gör det. Skattebetalarna investerar i forskning och högre utbildning för kunskapens skull, inte för att ge forskare som inte vill forska mer en chans att göra administrativ karriär. Och som arbetslös är det långt ifrån självklart att jag ens får skriva för som det verkar kommer jag att tvingas söka jobb som jag aldrig har en chans att få för att jag är för gammal eller för överkvalificerad. Det gör ont i mig att inte kunna ge skattebetalarna valuta för sin investering i mig och min utbildning, men det ligger bortom min kontroll.

Ber om ursäkt för dysterheten, men jag det är så här det känns just nu och jag varken vill eller kan ljuga. Det ligger dessutom i allmänhetens intresse att få veta hur det går till i den akademiska världen.

Optimism i hopplöshetens tid

Just nu ser väldigt mycket, både rent personligt, i samhället och ute i världen, hopplöst mörkt ut. Och någon ljusning finns egentligen inte. Särskilt inte när varken skolan, som är tänkt att lägga grunden för det livslånga lärandet, eller den högre utbildningen, där förutsättningarna för samhällets långsiktiga behov av kunskap och kompetens skapas, fungerar. Och hur skulle utbildningssystemet kunna ge samhället vad samhället behöver när kunskapen idag inte längre betyder något och när allt fler politiker öppet visar förakt för forskare. Allt fler människor läser idag allt färre böcker och texterna som trots allt läses blir allt kortare och mer strömlinjeformade. Kausaliteten är som alltid svår att uttala sig om, men korrelationen är tydlig: gränserna stängs, klassklyftorna ökar, hatet och hoten eskalerar och det rustas för krig. Klimatförändringarna har naturligtvis inget med kunskapskrisen att göra, men det faktum att demokratin urholkas och totalitära ledare kan liera sig med världens rikaste för att försöka utrota allt och alla som utgör ett hot mot deras grandiosa vanföreställningar har det definitivt. 

Och mitt i allt det där tvingas jag som vigt mitt liv åt kunskapen och upparbetat en pedagogisk kompetens som är både bred och djup, ut på en arbetsmarknad där arbetslösheten är högre än den varit under hela mitt 60-åriga liv. Det går i vågor, men dåliga dagar tänker jag att allt kommer att gå åt helvete. Jag vägrar dock att fastna där. Redan för ett år sedan när Donald Trump installerades som president samtidigt som jag fick beskedet att jag skulle sägas upp, bestämde jag mig för att se glaset som halvfullt och göra något konstruktivt av det jag har och det jag kan, varje dag. Det har sannerligen inte varit enkelt och vissa dagar har jag sjunkit djupt ner i grubblerier, men jag kan tacksamt konstatera att det faktiskt går, och på senare tid är känslan att dalarna inte är lika djupa och att det är lättare att hitta tillbaka till något slags tro på framtiden. 

Jag är optimist, inte för att jag på riktigt tror att allt kommer att lösa sig till det bästa (det finns det ju inga tecken alls på just nu), utan för att jag inte vill bidra till den snabbt eskalerande försämringen. Ett bättre liv och samhälle är ALLTID möjligt, oavsett hur mörkt det är, men för att det ska kunna bli så måste man som individ och kollektiv välja att se det så och agera i enlighet med den övertygelsen. Samhällen växer fram underifrån och kulturer uppstår mellan människor. Därför är det så viktigt att inte ge upp kunskapen och tappa tron på framtiden. Totalitarismen är lika lite som gängkriminaliteten, arbetslösheten och de ökande klassklyftorna en utifrån kommande rörelse. Det handlar om problem som ingen kan friskriva sig från, vi har alla ett ansvar för det samhälle vi skapar och har att förvalta tillsammans. Väljer man att ge upp eller om man anpassar sig efter problemen bidrar man till försämringen, det är ett val man gör oavsett om det känns så eller inte. Och om tillräckligt många sätter sin tillit till politiker som påstår att problemen är importerade och lovar att på egen hand få ordning på allt, är vi alla körda.

Min privatekonomi och arbetssituation blir inte bättre för att jag oroar mig, tvärtom. Och arbetet med att forska och undervisa blir bara viktigare och viktigare när problemen hopar sig. Därför fokuserar jag på det jag kan göra idag för att förverkliga den framtid jag önskar mig, både för egen del och för samhället som fostrat mig till den jag är. Och jag tar en dag isänder. Sen går det som det går, och blir det inte som jag hoppas ligger det hur som helst utanför min kontroll. Ger jag upp vet jag ju helt säkert att det krävs ett mirakel för att det ska bli bra och oddsen för det är ännu sämre. Optimismen jag väljer att känna är alltså ingen flåshurtig tänk-positivt-så-ordnar-sig-allt positivism, utan en rent existentiell fråga. Jag väljer att tro för att jag har ett ansvar att inte ge upp utan fortsätta kämpa, inte minst för mina barn och barnbarns skull. Jag vill kunna se mig i spegeln och både säga och känna att jag gjorde vad jag kunde. 

Kunskap är inte makt, det har jag vetat länge. Och nu vet jag också att inte ens den som meriterat sig till docent, har arbetat som lektor i 23 år och dessutom har ett passionerat engagemang för akademisk kvalitet samt forskning och utbildning kan vara säker på att slippa kastas ut i arbetslöshet. Men själva sökandet efter mer och bättre kunskap för livet och världen vi lever i har ända sedan 1990-talet gett mig liv både mening och riktning. Ger jag upp och slutar läsa och skriva förlorar jag inte bara något viktigt i mott liv, jag ger dessutom ledningen för Högskolan Väst – som ser mig och min lojalitet gentemot studenterna och det samhällsuppdrag som högskolan har som ett hot mot deras visioner – makt över mig och min självkänsla, och det vägrar jag göra även om mitt självförtroende just nu är kört i botten. Därför fortsätter jag vara optimist, inte trots utan just för att vi lever i hopplöshetens tid.

Håller kunskapen på att offras?

Som kulturvetare med ambitionen att lämna ett substantiellt bidrag till ämnet jag disputerat i söker jag efter förståelse för en stor och öppen fråga utan givet svar, därför vet jag inte exakt vad jag letar efter eller var det finns. Jag kan inte ens vara säker på att kunskapen jag söker existerar. Det är så här vetenskap fungerar, i alla fall så länge syftet med forskningen är att utveckla kunskap om den värld och verklighet som bebos av människor. Det spelar ingen roll hur starkt begäret efter visshet är, resultatet av vetenskapligt sökande efter förklaringar och förståelse kan aldrig bli säkrare än de fenomen och företeelser som studeras och vägen fram går inte att målstyra. Därför är den toppstyrda produktionslogik som idag reglerar arbetet inom högskolesektorn förödande. Om kunskapen offras på säkerhetens altare är forskningen inte längre vetenskaplig. Är det kunskap vi vill ha kan och får det aldrig anses viktigare var man producerar sina resultat än vad man skriver om. Vetande går helt enkelt inte att producera i enlighet med principer hämtade från tillverkningsindustrin. 

När jag ska argumentera för mitt val av vetenskapligt förhållningssätt lutar jag mig mot högskolelagen som stipulerar att man som forskare är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Men eftersom kultur äter strategier till frukost och dessutom ofta övertrumfar kunskapen har valet att ägna mig åt grundforskning legat mig i fatet, inte för att mitt sätt att tänka eller arbeta är ovetenskapligt, utan för att kulturen i den akademiska världen och samhället i stort idag premierar säkerhet, produktion av nyckeltal och framgång i konkurrensen om externa medel. Det där köper jag, det är så kultur fungerar; den förändras. I tjänsten som lektor ingår dock även undervisning som jag alltid betraktat som en förutsättning för forskningen, och vid sidan av det finns även tid för kompetensutveckling. Och efter alla år i akademin vet jag hur jag ska göra för att kunna forska och skriva även om jag inte fått externa medel, så jag klagar inte. Under de två senaste åren har jag till exempel gett ut fyra böcker (och nästa vecka levererar jag ytterligare ett manus till förlaget, för utgivning i vår), två läroböcker och två vetenskapliga böcker.

Jag har alltid levt i förvissningen om att jag gör rätt för mig och har aldrig klagat på att undervisningsbördan ökat över tid. Dessutom har jag genom åren tagit på mig olika förtroendeuppdrag och jag har i princip aldrig skolkat från institutions- och avdelningsmöten. Jag har alltid satt en ära i att göra ett bra jobb och genom åren har jag gjort mitt yttersta för att förvalta det bildningsarv som gör högskolan till en högskola och studierna som bedrivs där akademiska. Det räckte nu inte. I februari blir jag av med min anställning.

Jag har varit med om många ekonomiska upp- och nergångar under mina år på Högskolan Väst och när utbildningsprogrammet jag undervisade på för drygt tio år sedan lades ner utreddes jag och mina kulturvetarkollegor för övertalighet. Men nu har kulturen och synen på vad som är högskolans kärnuppdrag förändrats. Även om jag har 30 års erfarenhet av forskning och undervisning, är docent med bred kompetens, och genom åren har undervisat på flera olika utbildningsprogram på högskolans fyra institutioner, får jag gå. Den nuvarande ledningen för HV tycker inte ens att jag platsar bland de 95 procent av personalstyrkan som man vill behålla när högskolans ekonomi under en begränsad tid kärvar.

Anledningen till att jag skriver om detta igen är att det i fredags var exakt ett år sedan jag blixtinkallades till det där mötet på campus som var över på fem minuter och där jag meddelades att jag placerats i en krets om två personer som båda skulle sägas upp med hänvisning till övertalighet. Även om jag har accepterat beskedet känns det fortfarande overkligt. Och eftersom prefekten med stöd av rektor vägrar ge mig en rimlig förklaring till att jag efter 23 år som lojal medarbetare på högskolan sägs upp utan att ens få veta hur ledningen tänkte när jag kom fram till beslutet, lämnas jag ensam med mina tankar om den verkliga orsaken. Chefer i staten har den här makten och kan med fackets välsignelse agera så här, men på vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen och skattebetalarnas investering i forskning och högre utbildning? Eftersom jag inte har misskött mina arbetsuppgifter förstår jag att övertalighet är det enda skälet som cheferna kan och får hänvisa till när de vill göra sig av med mig, men kurserna som jag skapat, ansvarat för och undervisat på i många år ska ges även nästa år, som jag förstår det av en vikarie i väntan på att ett lektorat som tydligen ska lysas ut på avdelningen. Så viktigt är det alltså att just jag ska bli av med jobbet.

Både jag och mina chefer, liksom ekonomerna och administratörerna, alla som arbetar på högskolan, gör det på samhällets uppdrag och skattebetalarnas bekostnad. Forskarutbildningen är den dyraste utbildningen som finns i Sverige och dess syfte är att utbilda blivande forskare i den ädla konsten att skapa ny kunskap. När ledningen gör sig av med mig vaskar man alltså kompetenser som samhället betalat dyrt för att få tillgång till. 

Eftersom jag alltid sett det som att det är på skattebetalarnas uppdrag jag arbetar har jag varit kritisk till att man reducerar landets högst utbildade människor till producenter av artiklar och ansökningar, som okritiskt förväntas följa ledningens order, vilket inte bara är ett gigantiskt slöseri med allmänna medel, det riskerar dessutom förr eller senare även att leda till att förståelsen för kunskapen i landet som helhet förflackas. Forskare ska inte följa order, vi är utbildade för och måste kunna förvalta tidigare generationers kunskapsarv utan att vara rädda för att bli av med jobbet. 

Den akademiska friheten regleras i lag av en anledning, men nu känns det allt mer som att lagen inom kort kommer att ändras. Det är nämligen enklare än att ändra lagen än kulturen och den allmänna uppfattningen. Alla som varit lojala mot ledningen och gjort produktionslogiken till sin har belönats med fina titlar och hög lön, och det vill man så klart inte bli av med. Därför har kollegiet som tidigare styrde högskolan avskaffats, eller i alla fall blivit av med sitt inflytande. Därmed finns ingen motkraft som kan granska ledningens beslut.

Om det enda som räknas är hur många artiklar som skrivs och hur mycket externa medel som vinns i konkurrens har kunskapen offrats på säkerhetens och produktionens altare. Den som knäckt koden för artikelskrivande och som är bra på att skriva ansökningar är inte självklart bra på att forska, men eftersom systemet ser ut som det gör är det bara den som lever i enlighet med produktionslogiken som får chansen att göra det. Och eftersom den som liksom jag valt att skriva böcker och bedriva forskning på kompetensutvecklingstiden hotas av uppsägning är det i praktiken idag svårt att inom ramen för en lektorstjänst på högskolan utnyttja högskolelagens skrivning om forskarens frihet, vilket gör det omöjligt att bedriva grundforskning, trots att det är just det som lagen om akademisk frihet syftar till att värna.

Idag är det bara resultat som presenteras i artiklar publicerade i högt rankade vetenskapliga tidskrifter och som utvecklats inom ramen för ett externfinansierat projekt (helst med pengar från Vetenskapsrådet eller Riksbankens Jubileumsfond) som räknas som vetenskapligt grundad kunskap. Och eftersom det inte längre är forskarkollegiet som har makten över akademin, utan ett växande antal chefer som måste visa resultat för att kunna klättra i den administrativa karriär som idag anses utgöra garanten för kvalitet i den akademiska världen, kommer kritiken mot systemet som sådant aldrig att kunna föras fram och diskuteras på ett vetenskapligt sätt inom den akademiska världen. Därmed har kunskapen satts på undantag, trots att det är för vetandets skull som samhället investerar i forskning och högre utbildning.

Den anställningstrygghet som tidigare betraktades som en garant för kunskapen och den akademiska kvaliteten är det idag bara linjens chefer som åtnjuter. Det blir så när den som ansvarar för att produktionsmålen nås värderas högre än forskarna som utvecklar kunskapen och lärarna som skapar förutsättningar för studenternas lärande – alltså när säkerhet anses viktigare än kunskap. Eftersom den som inte okritiskt följer chefernas order riskerar att sägas upp och bli av med sin anställning med hänvisning till en "arbetsbrist" som ledningen kan skapa om behov av det uppstår, finns en risk att det utvecklats en tystnadskultur i Högskolesverige, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land. 

En akademisk miljö där forskare som väljer att följa kunskapen dit den tar dem riskerar att bli av med jobbet kan i längden inte vara akademisk. Och ett samhälle där den här typen av reflektioner ses som subversiva är inget kunskapssamhälle. Det är så kultur fungerar, men är det verkligen så vi vill ha det?