Maktens relation till kunskapen

Det som händer i världen just nu oroar mig, men jag är inte överraskad. Jag såg det inte komma, absolut inte, men jag har länge vetat att det inte finns någon inneboende mekanism i samhället och kulturen som ordnar allt till det bästa. Vi människor är helt enkelt utlämnade till oss själva, och samhället kan aldrig bli bättre än vad vi med hjälp av våra gemensamma förmågor, kollektiva önskningar och den samlade kraften i våra individuella handlingar, skapar förutsättningar för. Problemet är att de flesta tror att de själva är bättre än genomsnittet vilket av uppenbara skäl endast stämmer i ett fåtal fall. Den typen av övertygelser, som bygger mer på vilja än fakta, är stark och påverkar samhället mer än man tror. Och eftersom vetenskapen har svårt att få genomslag i alla sammanhang där förståelsen för forskningens möjligheter och respekten för kunskapens unika karaktär är dåligt utvecklad får de som har makt mer inflytande över utvecklingen än de som har kunskap.

Sveriges neutralitet hör idag till historien. För att säkra vårt lands suveränitet och vår egen trygghet sa politikerna att vi måste gå med i NATO när Putin invaderade Ukraina. Beslutet stressades fram, det ansågs vara för viktigt för att utredas ordentligt, vilket är ett tecken på den bristande respekt för kunskapen som jag reflekterar över här. Många drog en lättandens suck när beslutet äntligen togs, men Sverige hann knappt bli fullvärdig medlem i försvarsalliansen innan ledaren för den så kallade fria världen började tala om att invadera Grönland. Och när Trump i veckan mötte Putin för att förhandla fram en överenskommelse om Ukraina utmanade han inte bara sina allierade i Nato, han visade också sitt förakt för demokratin och kunskapen. Aldrig tidigare har det varit tydligare att och hur pengar och makt övertrumfar både kunskapen och demokratin.

Det kanske känns som att förändringen har gått ofattbart fort, men så är det bara för den som inte varit tillräckligt intresserad av hur samhällen och kultur förändras: ett litet steg i taget, vilket över tid obönhörligen ger upphov till radikala förändringar. Tänk på ketchupflaskan; först kommer ingenting, sen ingenting, och sedan kommer allt. Så länge vi som kollektiv överskattar individens förmåga att ta kloka beslut och underskattar svårigheten med att målstyra och kontrollera kulturen och samhällsutvecklingen, och samtidigt låter människors dröm om att bli rika eller få fördelar på kollektivets bekostnad vara den styrande principen i politiken, finns inget som kan stoppa maktens inflytande över kunskapen. Och det gör att demokratin sätts ur spel. På samma sätt som det är omöjligt att majoriteten är bättre än genomsnittet kan alla inte bli rikare än de flesta, men det hindrar inte människor från att vilja och försöka bli det. När det stora flertalet röstar för skattesänkningar som ger dem själva mer pengar i plånboken känns det kanske som att man blir rikare, men det som händer är att klyftorna ökar och att det krympande fåtalet verkligt rika individer får mer makt över besluten som tas, vilket varken gynnar demokratin, kunskapen eller samhällets långsiktiga hållbarhet.

Förändringen är genomgripande och påverkar alla delar av samhället, inte minst högskolevärlden. De flesta utanför universitetet tänker sig nog att det är en plats där kunskapen dikterar villkoren. Och det tror många även inom högskolan, kanske särskilt de som gjort en akademisk karriär och fått fina titlar och hög lön. Jag som konsekvent valt att följa kunskapen dit kunskapen tagit mig och som utgått från att det är vad som förväntas av mig som lektor har dock tvingats inse att den som har makt även kontrollerar kunskapen. Under den omställningsprocess som ledde fram till att jag först fick beskedet att jag placerats i en krets om två personer där båda sägs upp, och två månader senare faktiskt sades upp från Högskolan Väst – som jag varit en trogen medarbetare på i snart 23 år och där jag blev docent och har haft flera kollegiala förtroendeuppdrag samt undervisat på de flesta utbildningar och engagerat mig som forskare och lärare i profilområdet AIL – har jag kämpat för att få en förklaring till ledningens beslut. Men jag får inget svar. Jag får inte ens en förklaring till att jag inte får någon förklaring. Och jag står helt ensam. Facket, både lokalt och centralt, ser inga problem med någonting. Även JO hänvisar till lagen som ger chefer i staten närmast oinskränkt makt över forskare, lärare och vad som ska räknas som kvalitet i forskning och högre utbildning.

En gång tiden hade professorerna makten över universitetet och de kunde inte avskedas. Innan NPM infördes och cheferna blev fler och tog över hade även kollegiet och enskilda lektorer makt över arbetets innehåll och utförande. Även om kunskap aldrig kan laddas med mer makt än vad det stora flertalet tillskriver den hade den som var utbildad och vetenskapligt meriterad inflytande över utbildningen och forskningen. Sedan tyckte allt fler att det var orättvist att så få fick och kunde bli professorer och därför beslutades att alla som ansåg sig ha tillräckligt med meriter skulle få ansöka om att bli professor. Och medan lektorerna riktade allt mer fokus mot det som ledningen för högskolan beslutade skulle vara meriterande, för att så snabbt som möjligt kunna få den åtråvärda titeln, avskaffades allt fler av de traditionella professurerna. Idag finns det följaktligen fler professorer än någonsin, men eftersom deras kunskaper väger lätt i förhållande till de beslut som tas av cheferna och professorerna dessutom sällan engagerar sig i de allt färre kollegiala nämnder som finns, styrs högskolan av de som sitter på maktpositioner, vilka ofta (detta vet jag eftersom jag suttit som lärarrepresentant i högskolans styrelse) ser pengar som ett mål, inte ett medel för kunskap och akademisk kvalitet. 

Besluten som tas av högskolornas ledningar är strategiska och de handlar i allt högre grad om hur man ska få det egna lärosätet att komma väl ut i konkurrensen med andra lärosäten om nyckeltal och placeringar på olika rankinglistor. Och den där konkurrensen blir allt viktigare för allt fler i den akademiska världen. Forskare konkurrerar med varandra om forskningsmedel och eftersom uppemot 90 procent av alla ansökningar avslås måste den som vill bli framgångsrik på den marknaden lägga allt mer tid och fokus på arbetet med ansökningarna. Och eftersom det är en merit att få pengar kommer den som en gång fått pengar ha en större chans att få mer, vilket leder till att vissa forskare i princip bara skriver ansökningar och låter mindre lyckosamma lektorer skriva artiklarna som de sedan står som medförfattare på. Konsekvensen av att konkurrens betraktas som en objektiv kvalitetsparameter blir att administrationen ökar och det driver upp over-head-kostnaderna, vilket leder till att allt mindre resurser läggs på forskning med kunskapen i centrum.

Jag sökte mig inte till högskolan för att konkurrera om pengar och publikationer, det var möjligheten att utveckla kunskap tillsammans med kunniga och kritiskt drivna kollegor som lockade. Jag har alltid sett det som att min uppgift är att förvalta skattebetalarnas investering i mig och högskolans verksamhet, och min strävan har alltid varit att mitt arbete ska resultera i så mycket kunskap av hög kvalitet som möjligt. Det är anledningen till att jag har problem med att allt fler högskoleledningar inför regler som säger att lektorer ska använda sin arbetstid för att dra in pengar sin egen försörjning, alltså konkurrera med andra lektorer om pengar som kommer från samma statligt finansierade kassa. Mitt argument handlar om att det sättet att tänka är att gå över ån för att hämta vatten. Jag behöver egentligen inte mer tid för att forska än de 20 procent i kompetensutveckling som ingår i min tjänst, att lägga tid på ansökningar vore alltså slöseri med dyrbar tid.  

Det faktum att mitt engagemang för kunskapen – och högskolans unika kvaliteter samt den akademisk frihet som är förutsättningen för att den högre utbildningen ska kunna leda till att studenterna utvecklar vetenskapligt grundad kunskap av hög akademisk kvalitet – har resulterat i att jag sagts upp, gör mig bedrövad av många olika skäl. Beslutet visar dels vad makt och pengar gör med människor, dels hur lågt kunskap värderas i dagens högskolevärld och det demokratiska samhälle vi gemensamt bygger (eller raserar). Idag när mänskligheten behöver kunskap mer än någonsin får vi allt fler ledare som tar allt fler och allt mer märkliga beslut, just eftersom makten tillåts övertrumfa kunskapen och pengar anses viktigare än vetande.

Kulturforskning – ett hopplöst (men livsviktigt) uppdrag

Jag forskar om kultur och vet därför en hel del om hur den aspekten av mänskligt liv fungerar. Men eftersom ingen äger eller kontrollerar kulturen står jag lika lite som någon annan över eller utanför den. Liksom alla andra tvingas jag förhålla mig till den i realtid. Som kulturforskare förstår jag (förhoppningsvis) fenomenet bättre än många andra, men eftersom kulturen fungerar som den gör går det aldrig att slå sig till ro med några uppnådda insikter. Vid varje givet tillfälle är kunskapen absolut, men eftersom den handlar om ett komplext fenomen vars förändring är icke-linjär, som dessutom kan upplevas och tolkas på skilda sätt av olika människor, finns alltid en risk att det jag säger som kulturvetare uppfattas som relativistiskt eller obegripligt svammel. Delvis beror detta på kulturen som sådan, devis har det med människorna som lever i den att göra. Allt detta måste den som vill förstå och studera kultur ta hänsyn till.

En av sakerna som gör att jag fascineras av forskning om just kultur är den unika relationen mellan kunskapen om kulturen och det som studeras. Som kulturforskare går det inte att göra som forskare inom många andra områden, det vill säga samla in ett väl avgränsat empiriskt underlag, analysera det, och sedan presentera resultatet på engelska i en vetenskaplig journal. Eller det går naturligtvis att skriva den typen av artiklar, men om kulturforskning ska kunna säga något relevant och användbart om det som studerats blir det sättet att kommunicera forskningsresultat slöseri med tid och resurser. För att kunskapen om kultur ska bli meningsfull behöver den spridas brett i samhället och diskuteras i vardagen bland dem som lever i kulturen. Det går nämligen lika lite att studera kultur som att leva i den utan att påverka den. Så i någon mening är kunskapen relativ, men relativiteten handlar mer om studieobjektet som sådant (dess komplexitet samt dynamiska föränderlighet), än om kunskapen. Det är ett faktum att ingen kunskap kan vara mer säker och tillförlitlig än det den handlar om. 

Utmärkande för kultur är att det handlar om en ömsesidig process som utspelar sig i tillvarons många olika mellanrum. Det är åtminstone ett av de viktigaste resultaten av min kulturforskning. Både materiella och immateriella aspekter spelar roll, men det viktiga är inte det ena eller det andra, utan det som händer mellan. Kunskap om kultur är dessutom en dynamisk process som utspelar sig mellan texterna om kulturen och människorna som lever i och är del av den. Komplex och dynamisk är de ord jag brukar använda när jag talar om kultur. Fick jag bara använda ett enda ord blir det förändring. Förstår man detta inser man att orsaken till att det finns det en lång rad, en ständigt växande rad dessutom, olika definitioner av begreppet kultur, inte handlar om att kulturforskare har svårare än andra utövare av vetenskap att komma överens, utan om att fenomenet som studeras är mångtydigt och föränderligt.

Om det är svårt att förstå dessa saker kan det handla om att kunskap i hög grad är ett kulturellt fenomen och att vi just nu lever i en tid och ett sammanhang som är närmast besatt av kontroll och där säkerhet är en egenskap som idealiseras. Oavsett vad man tycker om detta eller hur det känns är och förblir kultur ett till sin natur vagt fenomen, och därför måste både kunskapen och den som vill veta något om kulturen anpassa sig efter verkligheten. Betänk att även föreställningar om att kultur inte existerar eller att det i alla fall är något man inte behöver forska om eller förhålla sig till, upprätthålls kulturellt. En kulturförnekande kultur är med andra ord också en kultur. Idén om att kulturvetare är flummiga är till exempel inte ett empiriskt uttalande, utan en kulturellt upprätthållen föreställning.

I grund och botten är det jag skriver om inledningsvis det enda man som forskare kan säga och veta om kulturen som sådan. Och detta är viktigt att hålla i minnet när man talar om kultur. Till vardags när man talar om kultur handlar det ofta om det som människor gör inom ramen för ett specifikt kulturellt sammanhang, inte om det som jag skriver om ovan. När man talar om den svenska kulturen, till exempel, talar man om kulturella uttryck och kulturellt innehåll som existerar eller har existerat inom vårt lands högst diffusa gränser (svenskar som lever i exil är liksom invandrare också del av kulturen). Samma när man talar om kulturen i en organisation eller gemenskaper på nätet. Kunskapen är på det sättet både specifik samt kontextrelaterad och generell, samtidigt. Och den handlar alltid mer eller mindre om förändring. En hel massa egenskaper och logiker, fler än som går att bilda sig en uppfattning om, påverkar dynamiken i förändringen av kulturen inom respektive, mer eller mindre tydligt avgränsade, område.

Den kulturforskning jag ägnar mig åt har som kunskapsmål att bygga upp förståelse för kulturen som sådan. Jag motiverar behovet av den här typen av kunskap med argumentet att den gör det lättare att förstå dels vilken roll man själv har i de sammanhang man ingår i, dels vilken roll kulturen spelar i formandet av en som individ. Och den här typen av kunskap är användbar om man vill bygga upp förståelse för förändring av kultur – både den förändring som är en av kulturens viktigaste inneboende egenskaper, och den viljestyrda förändring som har ett mål och en mer eller mindre tydligt uttalad riktning. För att kunna använda kunskapen om kultur på ett adekvat sätt i arbetet med kulturen inom ett speciellt sammanhang (ett land, en organisation, en grupp eller ett socialt nätverk på internet) krävs, förutom förståelse för kulturen som sådan och dess uttryck i det aktuella sammanhanget, tålamod och ödmjukhet. Det handlar nämligen om en typ av kunskap som man skaffar sig, inte för att kunna kontrollera förändringen av kulturen (för det är omöjligt) utan för att bygga upp kompetens att förstå förändringens inneboende (avsaknad av) logik och vilka faktorer som kan tänkas spela roll i och för förändringen.

Kultur uppstår som sagt och utvecklas mellan människor, men även mellan människor och deras artefakter (vilka kan vara både materiella och immateriella). Vidare både påverkas och påverkar de normer och värderingar som utvecklas inom ramen för sammanhanget kulturen. Och människors grundläggande antaganden (som alltid är mer eller mindre omedvetna) spelar också en avgörande roll, såväl för förståelsen och förändringen av kulturen. Språket är dessutom en helt central faktor, och det är också en föränderlig storhet som ingen kan äga eller kontrollera. Kultur är inte synonymt med språk, men eftersom språket är det medium som både kulturella föreställningar och kunskapen om kulturen kommuniceras via, påverkas kulturen av språket samtidigt som språket påverkas av kulturen. Med hänvisning till ovanstående resonemang blir mellanrum och samtal viktiga nycklar till förståelse.

Problemet som jag brottas med, både som forskare och som människa, är att kunskapen om kultur inte räknas som KUNSKAP eftersom resultatet av kulturforskningen inte passar in i det allt mer rigida format som all kunskap måste passa in i för att erkännas som vetenskaplig kunskap. Så har det inte alltid varit, i början av min forskarkarriär var universitetet en öppen plats präglad av mångfald och där bildning var en högt värderad egenskap. Kunskapens innehåll stod i centrum på ett helt annat sätt än i dagens strömlinjeformade och därmed allt mindre akademiska och intellektuellt utmanande högskolevärld där man rekryterar chefer från näringslivet som pekar med hela handen och säger: Get shit done!

Genom åren har jag upparbetat och förfinat förmågan att fånga upp nyanser och skiftningar i kulturen som jag allt oftare tänker på som ett slags kraftfält. Jag har känt av förändringen i den akademiska kulturen länge och har skrivit om den i många olika texter, men jag har alltid känt att jag är på rätt plats och att det inte är jag utan kulturen på högskolan som förändras i en problematisk riktning. Jag är medveten om att jag talar i egen sak, men som kulturforskare kan jag inte se det på något annat sätt än att det faktum att jag här i veckan (efter 22 års lojalt och engagerat arbete) sagts upp från min anställning som lektor säger mer om kulturen än om mig. Skattebetalarna har investerat i min utbildning, den längsta och dyraste utbildningen som finns i vårt land, och jag har genom alla år varit både dem och högskolelagen trogen. Jag ångrar därför inte att jag valde kunskapen och försvarade den akademiska kvaliteten, för det är eviga värden även om kulturen från tid till annan får det att framstå på andra sätt.

Både på grund av min uppsägning och för att jag är kulturvetare är jag just nu intresserad av hur människor mer eller mindre medvetet liksom sömlöst förändrar sin syn på saker och ting så att deras uppfattning alltid ligger i takt med den för tiden allmänna uppfattningen om saker och ting och som därför aldrig stöter sig med någon för att på det sättet tillskansa sig eller få personliga fördelar. I någon mening är vi alla kulturföljare, men jag är kulturforskare och som sådan förhåller jag mig snarare till kulturen. Jag följer den i alla fall inte omedvetet, och eftersom jag inte får någon förklaring till uppsägningen kan jag inte skaka av mig känslan av att mina chefer straffar mig för att jag är mer trogen vetenskapens principer och mina egna forskningsresultat än deras strategiska beslut. Jag har dock inte fått några indikationer från varken politikerna eller ledningen för högskolan om att vårt uppdrag är något annat än att värna kunskapen och skapa förutsättningar för studenternas lärande. Det uppdraget har jag i snart 30 år tagit på STÖRSTA allvar. Det är därför jag följt kunskapen, inte kulturen.

Ju snabbare förändringshastigheten blir i vardagen desto svårare blir det för människor att stanna upp och reflektera över det jag skriver om här i denna bloggpost, vilket gör kulturen till en maktfaktor. Att jag undervisar om ledarskap kanske borde gjort att jag sett vartåt det barkade, men jag trodde som sagt i min enfald att ledningen såg på vårt gemensamma uppdrag på samma sätt som jag. Således var det med blandade känslor jag här i veckan jag skrev under ledningens beslut att säga upp mig på grund av en arbetsbrist som jag inte förstår eftersom kurserna jag undervisar på ska fortsätta ges. Å ena sidan är jag nu fri att forska helt och hållet på kunskapens villkor och med bättre vetande som mål (inte fler publikationer och mer pengar), men å andra sidan är jag naturligtvis ledsen och besviken över att jag inte längre passar in i chefernas framtidsvisioner för den högskola som jag gav mina bästa år i arbetslivet. 

Jag kommer även i mitt fortsatta värv att följa och vara lojal med kunskapen, och jag kommer även framöver att använda min analytiska förmåga för att försöka förstå logiken (eller avsaknaden av logik) som driver olika typer av kulturell förändring. Kunskapen är som jag ser det långt viktigare än jag och det som händer med mig. Just nu lever vi i en värld och ett kulturellt klimat som håller på att förgöra sig själv, delvis beroende på att kunskapen inte anses ha något egenvärde och för att kulturens existens förnekas. Därför är min mission både ett existentiellt projekt och ett hållbarhetsprojekt. Att jag som lektor på en liten högskola får lida för min uppfattning om och syn på vad arbetet som forskare och universitetslärare innebär, är smärtsamt att inse, men jag kan inte se hur jag skulle kunnat agera på något annat sätt givet mina kunskaper och kompetenser. Om jag hade följt kulturen och anammat ledningens order om att producera mer tomma nyckeltal snabbare hade jag inte kunnat se varken mig själv, mina barn eller skattebetalarna i ögonen. 

Det går att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig. Jag kommer så länge jag lever att kämpa för kunskapen och den kvalitet som gör universitetet till den bildningsinstitution som många problematiskt nog fortfarande tror att det är. I min kommande bok En svanesång för universitetet analyserar jag upplösningen av grunden för det som gör universitetet till ett universitet och den högre utbildningen högre, men jag pekar också på saker man kan göra och tänka på för att skapa förutsättningar för arbetet med att försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten. Det är ett ödets ironi att jag får föra kampen vidare från en position utanför högskolan, men det är också symptomatiskt. En sak som oroar mig är att det inte slutar där, för demokratin är på väg i samma riktning som kulturen på högskolan. Och avskaffas demokratin går det inte att ställa sig utanför, då tvingas man i opposition, och är det något vi vet om maktfullkomliga ledare är det att de har problem med kritiker och kunskapsföreträdare som inte bekräftar deras fördomar.

Ett kvalitetssystem värt namnet

Jag inleder veckans bloggpost med några ord från hjärtat: För att det ska finnas en chans att faktiskt uppnå kvalitet i intellektuella arbeten måste både de som utför arbetet och arbetet som sådant mötas med respekt och ödmjukhet. Ansvaret för kvaliteten måste ligga så nära den som arbetar med den som möjligt, och det måste finnas nog med tid och rätt förutsättningar. Anställer man kvalitetschefer och bygger system flyttas ansvaret uppåt i en helt onödig hierarki. Då stjäls både tid och resurser från kärnverksamheten. Risken är därmed överhängande att man får ett kvalitetssystem som bara ”fungerar” när det INTE behövs. Även med ett system för kvalitet är det av uppenbara skäl och till syvende och sist människor som utför det praktiska arbetet med att upprätthålla den i vardagen. Om inte alla är gemensamt ansvariga för kvaliteten är ingen det!

NPM bygger på den verklighetsfrämmande tanken att komplexa problem och dynamiska processer kan styras mot strategiska mål. Det är en fatal villfarelse som gör att det skapas en artificiell efterfrågan på just system för kvalitet, vilka i praktiken blir en administrativ börda som stjäl dyrbar tid och värdefulla resurser. Om ansvaret för arbetet med att försvara kvaliteten i akademin låg på lärarna skulle tiden och pengarna som idag läggs på att ge systemet vad systemet (och de som ansvarar för det) anser sig behöva istället kunna finansiera den kompetensutvecklingstid som krävs för att lärare ska kunna bygga upp förståelse för vad det – per definition – vaga begreppet kvalitet i forskning och undervisning faktiskt står för. Det där behövde jag få ur mig för att kunna skriva det jag tänker mig att bloggposten ska handla om, nämligen den filosofi eller det tänkande som behövs för att värna kunskapen och den kvalitet som är akademins signum. 

Genom åren har jag har stångat min panna blodig för att få gehör för de insikter och den förståelse som jag utvecklat om den här typen av fenomen och företeelser. Kvalitet fungerar på samma sätt som kunskap och kultur, och alla tre aspekterna hänger ihop och påverkar varandra ömsesidigt. Det är därför som den akademiska friheten är så viktig och alla försök att kvalitetssäkra och målstyra resultatet av forskning och undervisning är förkastliga.  På samma sätt som det inte går att tvinga fram kärlek finns det inga system som kan garantera akademisk kunskap och kvalitet. Eftersom det handlar om ömtåliga och kontextuella egenskaper som man bara kan skapa förutsättningar för och som kräver att allt fokus och all energi riktas mot det man önskar sig måste allt fokus och alla resurser riktas dit. Skapar man system och värderar det högre än det som systemet är tänkt att garantera är det systemet och de som ansvarar för det man bryr sig om, inte kvaliteten det antas vara garanten för.

Problemet som jag ständigt brottas med är att kunskaperna som min forskning om kultur resulterat i går på tvärs mot rådande, kulturellt upprätthållna, föreställningar om vad vetenskap är och hur forskning fungerar. Det gör att resultatet av min forskning inte känns ingen som just resultat av forskning och därför betraktas både jag och mina kunskaper med misstänksamhet. Som forskare följer jag kunskapen, jag anpassar mig inte efter kulturen. Kommer det order uppifrån, alltså om cheferna som ansvarar för ledningen av mitt akademiska arbete försöker tvinga mig att göra något som jag med stöd i erfarenhet och egen samt andras forskning kan argumentera för är fel eller i alla fall problematiskt, anser jag att det är min uppgift att följa kunskapen, inte ledningens order. Och samma gäller kvaliteten i arbetet. Jag är forskarutbildad och om min forskning inte håller hög kvalitet blir kunskapen oanvändbar. Jag behöver därför inte något system eller någon chef som bestämmer vad, hur och när jag ska göra det som krävs för att resultatet av mitt arbete ska bli så bra som möjligt. I alla fall så länge uppdraget är kunskap och både min och chefernas lön bekostas av skattemedel.

Det fanns visst lite mer jag behöver få ur mig, men nu så, har det blivit dags att fokusera på argumenten för det jag påstår ovan. Det som gör att inga system för kvalitet fungerar, är att såväl kunskap som kvalitet och kultur (tillsammans med i princip allt annat) består av både form och innehåll. Det är i alla fall meningslöst att tala om antingen det ena eller det andra. För att få det man önskar sig måste man beakta båda aspekterna lika mycket, samtidigt. Och det är här det uppstår problem, för det jag vill säga är i grund och botten inte svårare än så. Det svåra är att inse detta. Den som har ett system som sägs garantera måluppfyllelse kommer nämligen att få ett försprång i den kultur vi lever i där säkerhet värderas högre än förståelse för verklighetens komplexitet. Den som ansvarar för systemet för kunskap och kvalitet kommer därför att få mer makt och inflytande över arbetet än den som utför det, vilket är helt förkastligt i alla högt kvalificerade yrken.

Vill man på riktigt ha kunskap och kvalitet finns det inga genvägar att ta och heller inga garantier att få, det enda man kan göra är att ägna så mycket av sin tid som möjligt åt det man önskar uppnå. All tid och alla resurser som läggs på något annat än kunskapen och kvaliteten (till exempel regler och system för kontroll) kommer att påverka resultatet negativt. Strävan efter effektivitet som utgör motivet för NPM bygger på önsketänkande och det faktum att den typen av idéer kunnat smyga sig in i och allt mer dominera kulturen i den akademiska världen säger något om hur svårt det är att värna akademisk kvalitet och få gehör för den frihet som är förutsättningen för den.

Den som följt mitt arbete och läst inläggen här på Flyktlinjer genom åren förstår förhoppningsvis varför jag ständigt återkommer till samtalet och mellanrummen. Enda sättet att hålla igång en kulturell process vars syfte är att främja kunskap och kvalitet är att samtala, för så fort man börjar debattera kommer fokus att riktas mot vem som vinner, inte mot det som händer mellan. Och eftersom det är där, mellan form och innehåll som kunskap och kvalitet uppstår och upprätthålls är det dit som allt fokus och alla resurser måste riktas. Annars får man ett fint system som bara skapar tomhet och chefer som lyfter orimliga löner för att säga att man ska se över rutinerna om och när det uppstår problem. Framförallt förvandlas samhällets investering i landets längsta och dyraste utbildning till slöseri med skattemedel.

Det finns inget att få, det enda vi gör är att ge

Känslan av att få något utan att behöva anstränga sig är förförande och lockar många. Liksom jakten på låga priser och enkla lösningar leder den här typen av drömmar till problem. Det finns nämligen inget som är gratis. Trots att det inte krävs särskilt mycket eftertanke för att inse detta väljer allt fler, inte bara här i Sverige utan på många håll i världen, att fokusera mer på vad de kan få än på vad de behöver ge. Om det här sättet att tänka och agera är ett resultat av fördumningen eller om det tvärtom är fördumningen som driver efterfrågan på enkla och bekväma lösningar, är omöjligt att uttala sig, men det spelar ingen roll vad som beror på vad. För att bryta mönstret och ta sig själv och samtidskulturen ur den onda cirkeln räcker det att inse och ta till sig tanken om att det inte finns något att få. Det enda som livet, samhällsbyggande och allt lärande handlar om är att ge. Vill man även i framtiden leva i ett land där tanken är fri och där man inte kontrolleras hela tiden och överallt måste man kämpa för friheten och utsätta sig för obehag.

Lyckade människor slår sig ofta för bröstet och ser framgången som ett resultat av deras egna förmåga. Men liksom skönhet ligger i betraktarens öga är excellens inte en objektiv, kontextoberoende egenskap. Individuell framgång är alltid resultatet av många olika människors handlingar. Den som blir rik blir det för att andra väljer att låta sina pengar flöda i den riktningen. Och den som förfogar över makt gör det för att andra accepterar hen som en auktoritet. Ensam är stark säger bara egoister och okunniga. Livet, samhället, kunskapen och framtiden är kollektiva projekt. Bara genom att ge kan man få.

Förhoppningarna som knyts till AI och det faktum att allt fler slutar göra saker som är bra för dem och deras intellektuella utveckling (läsa, skriva, skapa, tänka) för att det finns algoritmer som kan göra det åt dem visar hur stark och förödande den här tankefiguren är. Det går inte bevisa att det är sant, men så länge ingen lyckats motbevisa antagandet väljer i alla fall jag att leva efter devisen att det enda man kan göra är att ge. 

När resultaten uteblir och problemen hopar sig väljer dagens politiker bortförklaringar och försöker skylla problemen på andra; på invandrare, fattiga, sjuka, arbetslösa, eller okunskap. Att politikerna kan driva igenom beslut som handlar om att stoppa invandringen eller sänka straffbarhetsåldern, istället för att lösa grundproblemet, visar vad önsketänkande gör med förmågan att tänka kritiskt. Jag ser också tydliga tecken på vänskapskorruption, både i politiken och näringslivet samt skrämmande nog även i den akademiska världen. Kunskapen betyder ingenting längre, i alla fall om den inte bekräftar känslorna och fördomarna.

När jag hörde J. D. Vance citera Richard Nixon som sa att: "Professors are the enemy", fick jag en klump i magen. Hans uttalande är ett allvarligt tecken i tiden. Betänk att Nixon blev avsatt som president på grund av sina brottsliga handlingar, medan USAs nya president inte bara är dömd för brott, han är dessutom, i alla fall delvis, immun mot åtal. Trump visar i både ord och handling att han liksom Nixon anser sig stå över både lagen och kunskapen, vilket han kan göra eftersom tillräckligt många människor tror att han ska ge dem frihet och rikedom. Enda sättet att hålla illusionen vid liv är att utse alla som inte säger, tänker och gör det Trump önskar till fiender. Eftersom ingen äger eller kontrollerar kunskapen är forskarna som skapar den samt lärarna som undervisar om den endast ett hot mot den som föraktar kunskapen. Tron kan försätta berg men alla försök att trotsa kunskapen slutar förr eller senare i katastrof.

Mellan Nixon och Trump hade USA en president som värderade kunskapen så pass högt att när NASA för första gången skulle skicka en civilist ut i rymden valde han en lärare. Ronald Reagans beslut är intressant och sedelärande på många olika sätt, men visar också hur komplex verkligheten är. Tillsammans med Margret Thatcher förändrade han synen på skatt och vad som bygger långsiktigt hållbara samhällen, vilket vi nu ser de förödande konsekvenserna av (i skolan, sjukvården och infrastrukturen). Deras nyliberala politik hämtade stöd från Milton Friedmans forskning, som predicerade att välstånd sipprar ner genom samhället, vilket visade sig vara en dröm som världen fortfarande, efter över 50 år, väntar på ska gå i uppfyllelse. Reagan är dock förlåten, för han lyssnade faktiskt på forskningen och respekterade lärarna. Det var inte hans fel att rymdfärjan exploderade. Katastrofen var en konsekvens av att ekonomin och känslorna överordnades kunskapen, vilket ledde till att tekniken pressades längre än den medgav. Och det säger allt som behöver sägas om idén att utse forskarna till fiender. Inser vi inte att vi alltid får skörda det vi sår (eller väljer att inte så) – alltså tar till oss tanken att det inte finns något att få – bara att ge, är vi lika dömda till undergång som besättningen på Challenger.

Politiken som förs idag handlar om att underlätta för den som är rik genom att sänka skatten. Tanken är att detta ska göra fler rikare, men konsekvensen blir bara att de redan rika blir rikare. Det är inte särskilt svårt att förstå varför det blir så. Eftersom skatten tas ut i procent kommer de som har högst inkomster att utarma skattebasen mest. Sänks skatten med en procent kommer den som tjänar tvåhundratusen kronor om året att bidra med tvåtusen kronor mindre till det allmänna. Den som tjänar två miljoner minskar sitt bidrag till byggandet av det samhälle som ingen individ klarar sig utan med tjugotusen. Effekten av att alla vill ha utan att ge är att det krympande fåtalet individer i toppen blir rikare medan alla andra medborgare och samhället som helhet blir fattigare. 

Önsketänkandet har ett så pass hårt grepp om samtiden att frågan om skatt är stöld eller en nödvändig kostnad/investering, håller på att bli en ickefråga. Politiker som går till val på en politik som bygger på ett balanserat förhållande emellan det man lovar och vad som krävs för att visionen ska kunna förverkligas, lockar nämligen inte tillräckligt många väljare för att sådana partier ska kunna få makt och inflytande över politiken. Därför lever vi idag i ett pyramidspel där de längst ner skänker bort sina pengar och sin framtid till de i toppen, samtidigt som alla skyller sina problem på de som befinner sig ännu längre ner i hierarkin. I ett jämlikt land där alla faktiskt har en rimlig chans att lyckas är klyftorna små av den enkla anledningen att det är enda sättet att ge alla liknande möjligheter, vilket är förutsättningen för meritokratin som idag bara, liksom bildning och solidaritet, är ett ord. Förekomsten av Foodorabud i vårt land är inte ett tecken på att vi blivit rikare, det är ett tecken på att klyftorna ökat och att kunskapen (om vad det leder rill) inte respekteras.