Bättre och bättre dag för dag, eller?

Förra helgen läste jag en krönika i Aftonbladet, av Karin Pettersson. Rubriken var: Vi människor är större än politiker påstår. Den där texten har hjälpt mig både att hålla Trumps galenskap på avstånd och att hitta tillbaka till min egen tro på ämnet jag disputerat i. Jag skriver verkligen under på krönikans andemening och budskap, vilket är att bristande förståelse för kulturens värde utgör en fara. Arbetet med min bok om mellanrummen, mitt magnum opus, är nu inne på sista vändan. Innan jul gick det dock trögt, delvis på grund av besvikelsen över att jag inte ens var nära att få tjänsten som (vikarierande) lektor i kulturvetenskap. Efter välbehövlig vila under helgerna, och framförallt när jag läste följande ord, hittade jag tillbaka till lusten att skriva, läsa och lära.

Själv längtar jag efter en kultursyn – i ordets bredaste bemärkelse – som utgår från både ett demokratiskt, optimistiskt medborgarideal och ett brett kulturbegrepp. Som ser människan som en skapande, nyfiken varelse. Som utgår från att de flesta människor bär på samma längtan. Att de söker mening, frihet och expansion. Att de vill lära sig saker.

När jag sökte mig till högskolan och fann ämnet etnologi var det en livaktig kulturvetenskap, men här under 2000-talet har disciplinen som jag är docent i fört en tynande tillvaro. Skälen är många. Det handlar dels om att fristående kurser i princip försvunnit från högskolornas utbud. Av ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska skäl får studenterna inte ta eget ansvar för sin egen utbildnings innehåll, de ska bindas upp på program för att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå. Även om man fortfarande talar om betydelsen av bildning är det ett faktum att humaniora inte lämpar sig för massproduktion av poäng och examina och därför är det den typen av utbildningar som läggs ner när ledningarna tvingas göra nedskärningar. När Högskolan Väst fick en ny rektor 2011 var ett av de första besluten som togs att lägga ner utbildningsprogrammet Kultur- och samhällsanalys som jag arbetade på, trots (eller kanske just därför) att rektorn var professor i litteraturvetskap. 

Ett tecken i tiden är att Svenskt näringsliv samma år som den utbildningen lades ner publicerade texten: Konsten att strula till ett liv, som gick till hårt angrepp mot humaniora i allmänhet och fristående, kulturvetenskapliga, kurser i synnerhet. I den vevan förändrades kulturen på högskolan. Antalet chefer och administratörer ökade på kort tid och avdelningsledarna bytte symptomatiskt titel till avdelningschef. Och när vi kom tillbaka efter pandemin blev det uppenbart att kunskapen inte längre stod i centrum och att högskolan styrdes enligt en intellektuellt förödande produktionslogik. Efter att den kulturella förändringen fullbordats är det idag linjens chefer som enligt principen chain of comand ("tala med din närmaste chef") styr verksamheten genom order uppifrån. Det finns inga kollegiala organ längre, de har i alla fall inget som helst reellt inflytande. Det en en gång i tiden var en akademisk kultur är idag en företagskultur där lektorer reducerats till orderföljande knegare.

Runt 2015 hände även en hel del i samhället och politiken som gjorde att den kulturella förändringstakten ökade. Strömmen av flyktingar från Syrien och Afghanistan gav högerpopulistiska och nationaliståska rörelser luft under vingarna. Och efter att Donald Trump svors in som president i januari 2017 förändrades allt på kort tid. Kunskapsrelativismen och kulturföraktet normaliserades och när känslorna tilläts övertrumfa vetenskapen underminerades demokratin. Fyra år med Biden blev bara en kort andhämtningspaus, för när Trump kom tillbaka blev det uppenbart att vi nu lever i en ny världsordning där den starkes rätt råder och ingenting betyder något. NATO som vi skulle gå med i för att bli trygga innebär att Sverige idag är en bricka i maktspelet mellan Trump och Putin, vilket gör oss mer sårbara än någonsin. Osäkerheten förvärras av att världens (än så länge) mäktigaste administration öppet föraktar både kunskapen och folkrätten, och betraktar företrädare för vetenskapen som fiender.

Jag kanske ska vara tacksam mot mina chefer som här i februari kastar ut mig från högskolevärlden? Även om jag blir arbetslös slipper jag i alla fall vara del av den djupt problematiska förändringen av akademin. Som kulturforskare är det dock plågsamt att se hur högskolevärlden i allt snabbare takt avakademiseras. Den produktionslogik som idag dikterar villkoren för undervisningen och forskningen handlar bara i liten grad om kunskap. Samtidigt är det plågsamt att tvingas konstatera att jag blir av med den position jag som lektor trots allt har. Jag har aldrig eftersträvat makt och inflytande, det var inte därför jag meriterade mig till docent; men kunskaperna och kompetenserna jag genom åren i den akademiska världen har skaffat mig behövs idag mer än någonsin. Utan förståelse för kultur och respekt för kulturens makt över tanken blir det svårt att arbeta för den typen av förändring som krävs för att försvara demokratin och bjuda motstånd mot nationalism och totalitarism.

När jag kom till universitetet i början av 1990-talet stod kunskapen i centrum och det var högt i tak. Då var det lektorerna och professorerna som hade makten, både över arbetets form, innehåll och utförande. Den akademisk frihet som högskolornas ledningar kämpar för idag handlar om att slippa krav från politiker, inte om att försvara forskares möjlighet att följa kunskapen dit den tar dem. Idag är det högskolans ledning som via marknadsföringsavdelningar och informationsansvariga bestämmer vad som får sägas i namn av vetenskap och som avgör vad en högskola är. Och eftersom det bara är forskare och lärare som tyst och lydigt följer chefernas strategiska beslut som tillåts göra karriär förstärks den tystnadskultur som blir resultatet av att alla som liksom jag öppet kämpar för akademisk frihet och kvalitet – och som hänvisar till högskolelagens paragraf 6 när jag får frågan om varför jag inte söker externa medel och väljer att skriva böcker på svenska istället för artiklar på engelska – riskerar avsked. 

Högskolan liknar allt mer vilket företag som helst, där man ser lektorerna som knegare som ska serva kunderna och där det satsas mer på marknadsföring än på kunskapsspridning och kritisk analys av samtiden. Alla högskolor har idag en slogan som används för att bevaka eller helst öka den egna organisationens marknadsandelar. Samverkan handlar inte primärt om att forskare möts för att utveckla kunskap tillsammans med externa organisationer utan om att representanter för högskolornas ledningar ska ingå avtal med chefer för andra företag och organisationer. Det klipps band, tas kort, skrivs letters of intent och man skickar administratörer kors och tvärs över jorden. Eftersom högskolan bara får skattemedel för forskning och undervisning ökar på det här sättet over-head-kostnaderna hela tiden.

Om kultur och humaniora hade värderats högre än vad som är fallet, om strävan efter bildning hade handlat om att faktiskt läsa och begrunda konsten och litteraturen hade det varit möjligt att dra lärdom av sagorna och sägnerna som innan Twitter och andra sociala nätverk stal all tid och allt fokus existerade i allmänhetens föreställningsvärd. Jag återvänder ofta till H C Andersens saga: Kejsarens nya kläder, som säger allt som behöver sägas om det som händer i USA just nu. Och jag tänker ibland på sägnen om Kung Midas, som fick det han önskade sig, men som tvingades inse att det inte var vad han ville ha. Ikaros är en annan sedelärande myt. Drömmen om evig tillväxt är lätt att förföras av, men den som är bildad vet att det är en omöjlig dröm, vilket följande sagor och mytiska företeelser visar: Särimner, Ymnighetshornet och Pojken med guldbyxorna. Den som vet vet, annars är det enkelt att googla.

Bättre och bättre dag för dag, sjöng Ernst Rolf 1924, och den drömmen lever fortfarande. Politiken både här hemma och i andra länder säljs idag med mördande reklam och allt orimligare löften, och allt fler låter sig förföras av budskapet om att det är möjligt att få allt man önskar sig utan att göra något annat än att sluta bry sig om kunskapen och ge upp sina demokratiska rättigheter. Det är en sorglig utveckling, som kräver kunskap, kritisk förmåga och engagemang för att kunna vändas, vilket blir svårt när högskolan avakademiseras, läsande och skrivande ersätts med AI och den mellanmänskliga kommunikationen handlar mer om att skaffa sig konkurrensfördelar för egen del än om att söka kunskap och förståelse tillsammans.

Ett annorlunda år i kunskapens och lärandets tjänst

Nytt år, nya utmaningar! Det är så jag försöker tänka och agera även om det är svårt och jag känner mig ensam och tvingas kämpa med både självförtroendet och självkänslan. Även om allt talar för att jag går ut i arbetslöshet i februari väljer jag att tro på framtiden. Så länge jag levt har jag närt en önskan om att förstå mig själv, mina medmänniskor och sammanhangen jag levt i. Det har inte förändrats i och med att cheferna på Högskolan Väst valt att säga upp mig utan att ge mig någon vettig förklaring. Just nu famlar jag i mörkret och ser inget ljus i tunneln, men lärandet och sökandet efter kunskap är min Ariadnetråd. Cheferna har makten att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig. Så länge jag lever och oavsett om de som har makten över akademin uppskattar det jag gör eller ej kommer jag att ägna återstoden av mitt liv åt fortsatt sökande efter och spridande av kunskap. 

Det akademiska året har sin lunk och följer sin logik. Under alla mina år i den akademiska världen har jag betraktat augusti som årets första månad. Jul och nyårshelgen har fungerat mest som en välbehövlig paus från undervisningen och forskningen. I år blir nyåret början på något nytt.

Lärandet och kunskapsutvecklingen ställer speciella krav på alla som vill följa den vägen. Är det kunskap och förståelse man söker måste man acceptera att det aldrig finns några garantier för att man får det man önskar sig. Forskning handlar inte om att avtäcka eviga sanningar utan om att undersöka verkligheten och den högst föränderliga värld som vi människor lever i. Om kunskapen inte stämmer överens med det den antas handla om är resultatet inte kunskap. Även om alla förstår att det alltid är terrängen som gäller, inte kartan, visar kulturvetenskaplig forskning att människor har svårt att hantera den insikten. Kognitionsvetenskaplig forskning visar att vi tenderar att lyssna mer på vem som talar än på det som faktiskt sägs. Och den där typen av kunskaper är viktiga, för de behövs för att förstå användarna och producenterna av kunskapen.

För mig var 2025 ett mörkt år, och det blev inte ljusare av det som händer ute i världen och här hemma. Jag hoppas att 2026 blir bättre, men det finns inga garantier för att det blir så och här i helgen försämrades världsläget allvarligt. Utan förståelse och respekt för kunskapen kommer det aldrig att kunna bli bättre. Och avsaknad av just det finns det tyvärr massor av tecken på. Fredrik Hertzberg skrev till exempel en debattartikel i Expressen om förändringen av högskolan som institution. Vill vi även i framtiden ha en högskola värd namnet måste kunskapen och den akademiska friheten respekteras. Jag skrev min bok En svanesång för universitetet, dels för att sätta ord på min oro, dels för att väcka debatt. Att jag och andra forskare känner sig tvingade att försvara universitetets grundläggande idéer och akademins unika kvaliteter är i sig ett tecken på vart vi är på väg. Jag är medveten om att jag talar i egen sak, men att jag blev uppsagd på grund av mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten borde oroa alla som vill leva i ett kunskapssamhälle. 

Akademisk frihet är en fråga som idag håller på att kidnappas av högskolornas ledningar som vill vara fria från politisk styrning. Jag vet varför jag har vigt mitt liv åt kunskapen och varför jag kämpar för friheten, men varför gör det växande antalet chefer i akademin det? Resultat och nyckeltal går att kontrollera, men inte kunskap och lärande. Därför menar jag att debatten om akademisk frihet mycket tydligare måste handla om forskares och lärare frihet att följa kunskapen dit den tar dem, utan att behöva vara rädd för att bli av med jobbet. Om kollegiets makt över undervisningen och forskningen inte försvaras kan det inte växa fram en akademisk miljö på landets högskolor och universitet. Hur ska kunskapen i resten av samhället då kunna försvaras?

Kunskap och demokrati är varandras ömsesidigt förutsättningar, och utan frihet och ansvar blir det omöjligt att få det vi önskar oss. Som jag ser det handlar akademisk frihet om avsaknad av målstyrning, inte om tydligare mål och bättre styrning. Friheten kan inte växa och frodas i en miljö där antalet chefer och administratörer ökar, där reglerna blir fler och kontrollen mer detaljerad. Om vi inte anser oss kunna lita på att landets högst utbildade människor förvaltar ansvaret som lärare och forskare på bästa sätt utan att behöva kontrolleras av chefer som både får högre lön och har mer makt än lektorerna, och som dessutom kan undvika att få sina beslut kritiskt granskade genom att hänvisa till sekretess, är högskolan inte längre en högskola.