Tjafsarsamhället

Även om jag är en rastlös själ har jag med tiden kommit att inse att jag har behov av viss struktur i tillvaron, vilket regelbundet bloggande ger mig. Här under sommaren tillåter jag mig dock att vara lite friare i skrivandet. I väntan på hösten och mitt nya liv publicerar jag texter utan några andra ambitioner än att testa olika tankar. Veckans post handlar om ett ämne jag tänkt på länge och som jag funderat på en hel del under de senaste veckorna.

Känslan är att vi levt i en ständigt pågående valrörelse ända sedan Alliansen förlorade regeringsmakten för snart 12 år sedan. Särskilt under den förra mandatperioden då företrädare för högeroppositionen stod i TV nästan varje dag för att avkräva regeringsföreträdarna svar på olika frågor kändes det så, och jag försökte då lansera begreppet oppositionsindignation. Trots att S och vänstern haft mycket litet inflytande över statens budgetar sedan 2006 är det som att företrädarna för högern inte kunnat förstå och än mindre acceptera att man faktiskt förlorade regeringsmakten i valet 2014. Och under innevarande mandatperiod har man paradoxalt nog agerat gentemot partierna på vänstersidan som om man fortfarande var i opposition. 

Det är svårt att peka på någon tydlig orsak till att ingen regering på länge fått ett tydligt mandat. Är splittringen ett resultat av politikernas agerande eller beror politikernas agerande på det otydliga resultatet som de senaste valen resulterat i. Oavsett vad det beror på måste vi inse att om vi ska kunna värna demokratin och ha en chans att återupprätta kunskapens status, behöver vi stanna upp och reflektera över förutsättningarna för ett långsiktigt hållbart samhälle. 

Debattsamhället som vi levde i tidigare byggde på premissen att det bästa argumentet alltid sjävklart segrar, men eftersom det finns många olika sätt att vinna en debatt på var det bara en tidsfråga innan det känslostyrda tjafsarsamhälle som vi lever i idag skulle växa fram. Förutsättningen för demokratin är att kunskapen respekteras och att medborgarna, politikerna och andra makthavare möts i samtal där man lyssnar mer på varandra än talar själv och där målet är att förstå varandras argument snarare än att nå konsensus till varje pris. Tjafsande är förkastligt och det leder till att problemen som bara kan lösas på demokratisk väg förvärras, vilket skapar efterfrågan på mer tjafs, starkare känslor och får som konsekvens att auktoritära ledare framstår som en lösning trots att det är precis tvärtom.

Dilemmat är att det både är lätt att se problemen och enkelt att inse vad som behövs, men svårt att göra något åt saken. Det som krävs, menar jag, är att vi stannar upp och tar ett kollektivt andetag först. Och sedan inleder ett sansat samtal om vilka regler som ska gälla, istället för att tjafsa om olika mer eller mindre genomtänkta lösningar. Först när vi är överens om vad som är problemet kan arbetet med att ta fram olika lösningar inledas. Alla måste bevaka att reglerna följs, annars kan inget parti eller någon koalition av partier leda vårt land på ett långsiktigt hållbart sätt. 

Jag tror vi måste inse och acceptera det olyckliga i att så många väljer att betrakta alla aspekter av samhället antingen genom ett rött eller ett blått filter. Utan en bred överenskommelse rörande skolan och den högre utbildningen och i avsaknad av en sammanjämkad syn över parti- och blockgränserna om hur vi ska lösa migrations- och energiförsörjningsfrågorna samt pensionerna och trygghetssystemen kommer problemen att förvärras, och det är vårt eget fel, inte invandrarnas.

När tjafsandet aldrig verkar gå över är det lätt att få för sig att det är demokratin det är fel på och att en diktator är lösningen, men demokratin är allas ansvar och den kan aldrig bli bättre än medborgarnas kollektiva förståelse för dess bräcklighet och respekt för samhällets komplexitet. Totalitarismen är en farlig lockelse eftersom den lovar ordning och reda, men till priset av att att den personliga friheten och integriteten offras. 

Det så här som demokratier dör

Om vi kan lära oss förstå att det är vägen till ett hållbart samhälle som är målet, alltså ta till oss insikten att samhällsbyggande kännetecknas mer av blivande än varande, vore mycket vunnet. Jag menar att hållbar utveckling är en lika dynamisk process som lärande. Och eftersom det i båda fallen handlar om att förstå och hantera icke-linjär förändring där slumpen spelar en stor roll, blir alla tankar på målstyrning problematiska. Om vi som befolkning kan förmå oss att förstå att både samhällsbyggande och lärande är komplexa problem och utveckla förmågan att ta gemensamt ansvar för det som är kollektivt, skulle chansen öka betydligt att fler får det bättre. Vi människor verkar dock problematiskt nog ha en fallenhet att leta efter svar där vi kan leta, snarare än där forskningen och erfarenheten säger oss att svaren oftast finns. Och därför tenderar vi att lyssna och lita mer på den som säger sig veta och är säker på sin sak, (särskilt om ens fördomar bekräftas) än på människor som har forskat om saken och kan visa att det inte är så enkelt som många tror. Den som påstår att något är komplext blir ofta avfärdad, oavsett hur mycket det ligger i påståendet.

En viktig orsak till att det blir så här är att vi människor har en fallenhet till tänkande i dikotomier. Vi förstår världen och verkligheten i termer av antingen eller. När tillvaron delas upp i vänner och fiender och alla anses vara antingen det ena eller det andra får vi ett polariserat samhälle där allt antas vara svart eller vitt och där alla därför tvingas välja sida i alla frågor. Och det är ett samhälle där vetenskapligt grundad kunskap om världen och verkligheten vi lever blir svår att utveckla. Lärande handlar nämligen inte om att samla in fakta, utan om att bygga upp förståelse för kunskapens dynamik. Lärande är liksom hållbara samhällen inte ett mål utan vägen fram. Och eftersom kunskap bara kan sägas vara kunskap om och så länge den står i relation till verkligheten, och på grund av att verkligheten är komplex och dynamiskt föränderlig, handlar kunnande och vetande, i alla fall om det rör samhällsbyggande och kultur, mer om en inställning till det man vill förstå, än om en uppsättning svar.

Årets valrörelse håller på att utvecklas till en paranoid kamp om vilken sida i politiken som sitter inne med det bästa svaret, vilket riskerar att leda till paranoia. Uppmärksammas inte dessa saker riskerar vi att ta död på demokratin och föröda den enda plats i hela universum som vi människor kan leva på. Det är på allvar och borde oroa alla, för politiken i en demokrati handlar inte om vem som kan lova mest. 

Utan att peka ut någon speciell, vilket vore att göra precis det jag menar att man inte bör göra, är det ett faktum att många av dagens politiska ledare och inte minst deras lojala anhängare kategoriserar alla former av kritik av och motstånd mot deras åsikter och förslag som ett uttryck för extremism. Den inställningen utgör ett allvarligare hot mot demokratin än något av de hot som politikerna i de olika lägren pekar på.

Viljan kan flytta berg, och kulturellt relaterade övertygelser har lättare att tas upp och nå spridning mellan människor än vetenskapliga resultat, särskilt om forskningen handlar om ett så pass komplext problem som kultur. Det blir därför ett moment 22 för den forskning jag bedriver. Förutsättningen för att kunna utveckla lösningar på många av dagens problem – till exempel rörande kriminalitet, arbetslöshet och hållbarhet – är en väl utvecklad, kollektiv förståelse och ödmjukhet inför just dessa saker. Den typen av påstående är inte lösningen, men det är så som vägen till upplösning av problemen ser ut. 

Förmågan att tänka kritiskt och vara kreativ är i alla lägen viktigare än att vara säker. Om undervisningen i skolan reduceras till överföring av fakta – vilket för övrigt AI (som allt mer framstår som vår tids Messias, alltså ett slags ideal att se upp till och efterlikna) är bättre på än vi människor – blir det svårt att bygga det hållbara samhälle som alla medborgare såväl som politiker, från höger till vänster, vill ha. AI är inte ett utifrån kommande hot, utan en självklar anpassning till och naturlig följd av vårt sätt att tänka och agera. Vi och vårt sätt att organisera tillvaron var redan innan AI utvecklades i hög grad automatiserat, och jakten på effektivitet var lågt driven, vilket nu gör det svårt att värja sig från hotet mot allt det mänskliga som algoritmerna utgör. 

Det finns som sagt ingen enkel lösning på de problem vi står inför och kommer att tvingas lära oss hantera, men om det politiska spelet kännetecknas mer av samtal än debatt vore mycket vunnet. Debatten är nämligen målfokuserad och handlar om att vinna, till varje pris. Samtalet är mer processorienterat. 

Politik har nog alltid varit ett spel, men idag har det där accentuerats och drivits till sin spets. Kampen om väljarnas förtroende ska vinnas, till vilket pris som helst. Det har gått så långt att ärlighet och korrekthet inte belönas. Väljarna kräver allt mer spektakulära löften, och problematiskt nog agerar allt fler som lojala och okritiska anhängare till partierna. 

Det vi behöver förstå och respektera är att demokrati inte är det bästa styrelsesättet, det är det minst dåliga. Demokratin kan aldrig ge enskilda vad just de önskar sig, det måste alla förstå och respektera om vi ska kunna lära oss förvalta vårt land på ett klokt sätt i den osäkra och volatila värld vi lever i.

Allt tal om frihet handlar inte om frihet

De senaste dagarna har bjudit på en hisnande mental berg-och-dalbane-resa. Veckan inleddes med känslan av att golvet drogs undan från mina fötter, sen pendlade jag några dagar mellan hopp och förtvivlan. Men jag kan nu vila i känslan av att ha bottnat och jag ser ljuset i tunneln och tror på framtiden igen. Jag förklarar hur och varför längre ner i den här texten som handlar om lite olika saker. Det finns så mycket jag vill säga. Frihet är dock den röda tråden. 

Jag börjar i politiken som jag på senare år upplever som ett allt mer påträngande och uppfordrande inslag i vardagen. Våra folkvalda bevakar sina marknadsandelar genom att alltid vara på offensiven. Jag är redan trött på valrörelsen och dess fraser som upprepas in absurdum. Ett slagord som dykt upp på senare tid är den farliga vänstersväng som Tidölaget varnar för, om de inte får mandat att styra landet med järnhand i fyra år till. Paradoxalt nog söker till och med Liberalerna mandat för att förhindra friheten för invandrare, fattiga, sjuka och arbetslösa. Genom att varna för: EN FARLIG VÄNSTERSVÄNG antar jag att man vill mana fram bilden ett slags Sovjetkommunism som inget parti med potential att vinna valet försvarar och som därför helt saknar förankring i verkligheten.

För att ge perspektiv på vänsterns påstådda hot mot friheten vill jag påminna om en av Björn Afzelius texter, som ingen (i alla fall ingen som minns honom) skulle säga stod till höger i politiken. Låt oss titta på vad han skrev om frihet:

Du är det finaste jag vet

Du är det dyraste i världen

Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna

Som fåglarna, som blommorna på marken 

Du är min ledstjärna och vän

Du är min tro, mitt hopp, min kärlek

Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon

Mina skuldror, mina händer och mitt hjärta 

Friheten är ditt vackra namn 

Vänskapen är din stolta moder

Rättvisan är din broder, freden är din syster

Kampen är din fader, framtiden ditt ansvar

Om detta är beskrivningen av en farlig vänstersväng, vem vid sina sinnes fulla bruk skulle då vilja hålla till höger? USA var en gång The Land of the Free. Idag? Not so much. Viljan att kontrollera narrativet så att man kan säga en sak och göra en annan samtidigt som man skyller alla problematiska konsekvenser av besluten man tar på någon annan, är idag en tydlig trend, inte bara i politiken. 

Problematiskt nog vill varken aktieägare eller konsumenter veta hur det ser ut och fungerar egentligen. Och eftersom både väljare och kunder idag ser sig som lojala anhängare – till partierna de röstar på och företagen som producerar sakerna de omger sig med och tjänsterna de utnyttjar – kommer all kritik, även den som lyfts av forskare, att betraktas som ett hot som till varje pris måste undanröjas. I ett sådant kulturellt klimat blir frihet i praktiken ett lustigt ord som betyder ingenting, som Lalla Hansson översatte Kris Kristofferssons text till låten som Janis Joplin gjorde en klassisk inspelning av.

När jag samlade material till min avhandling satt jag många timmar i olika lastbilshytter här i Sverige och nere på kontinenten. Nästan alla förare jag träffade talade om friheten de kände ute på vägarna, och jag förstod intuitivt vad de menade. Även om vi satt på samma ställe och knappt lämnade hytten kände jag mig paradoxalt nog också fri när landskapet flimrade förbi utanför rutan. Jag tolkade den där friheten i klasstermer och utgick delvis från mina egna upplevelser från bageriet. Friheten handlade om att slippa vara övervakad, vilket förarna inte var då. Idag kan deras chefer följa lastbilens rörelse i realtid och det skulle vara intressant att återvända till den där miljön för att se om yrket fortfarande förknippas med frihet.

Även den akademiska världen har förändrats. När jag sa upp mig från bageriet och började studera upplevde jag en berusande känsla av frihet som höll i sig även när jag anställdes som lektor och ända fram till någon gång i skiftet mellan 2010- och 2020-talet. Under pandemin kände jag mig relativt fri, men när jag kom tillbaka var det som akademin hade förändrats i grunden. Och åren mellan 2022 och och 2024, fram till dess att jag kallades till det där mötet där jag blev uppsagd kände jag mig på många sätt mer instängd och ofri än när jag arbetade som bagare och var bunden vid bakbordet hela arbetsdagen. Därför tog jag strid för den akademiska friheten, och förlorade. 

I förra numret av tidningen Universitetsläraren fanns en debattartikel, författad av Björns Brorström och Rolf Solli, som handlade om akademisk frihet. Rubriken är: Vill våra politiker verkligen ha frihet? Och artikeln inleds med följande reflektion över rådande läge.

Ledande politiker bekräftar i debatt och inlägg alltid betydelsen av akademisk frihet. De uttalar sig positivt om förändringar som skulle stödja en ökad autonomi för lärosätena. Dessvärre har dock politiken på punkt efter punkt under de senaste decennierna visat att vikten av att tydliggöra och öka den akademiska friheten bara är vackert prat. Förslag som lyfts fram i utredningar med syfte att stärka autonomin för universitet och högskolor har negligerats. Märkliga interventioner har gjorts av regeringen: förkortade mandatperioder för styrelserna, detaljreglering av utbildningar och uppdrag till universitet som inte ingår i lärosätenas kärnuppdrag. Ser vi till vad den nuvarande regeringen faktiskt gör handlar det om ökad styrning, inget annat.

Inte minst eftersom jag själv tvingats offra en hel del för den akademiska friheten håller jag naturligtvis med Brorström och Solli om problembeskrivningen. Dagens politiker vill helt uppenbart – vilket jag skrev om i min förra bloggpost – ge sken av att man är för allt som uppfattas vara positivt. Och få saker är högre värderade och mer eftertraktade än just frihet. Tyvärr verkar en oroväckande stor andel av väljarna inte vilja, orka eller kunna se igenom retoriken. Jag är således rädd att det ligger en hel del i debattörernas analys av orsaken till att friheten idag kringskärs allt mer, inte bara i högskolevärlden. Den utveckling vi ser idag, på allt fler områden och i samhället som helhet, där friheten successivt försvinner och allt mer uppfattas som ett hot mot säkerheten, är djupt oroande. 

En tredje förklaring, och nu börjar det bli obehagligt, är att akademisk frihet helt enkelt inte är önskvärd. Det finns poäng med att styra verksamheten vid universitet och högskolor så att forskning och utbildning inte stör politiska intentioner och strävan efter att bli omvald. Det händer ju som bekant förfärliga saker runt om i världen i försök att styra verksamheten inom universitet och högskolor. Men det finns oroväckande tendenser även i Sverige. Klimatministerns frånvaro vid sitt eget klimatråds årsrapportering illustrerar en oroande ovilja att möta och lyssna på vetenskapen.

Den akademiska friheten är en förutsättning för kunskapen som demokratin och det öppna samhället i sin tur är beroende av. Det som händer på högskolan är alltså inte en angelägenhet enbart för de som verkar inom den sektorn. Frihet är liksom autenticitet en typ av ord eller begrepp som liknar det fenomen eller den företeelse som jag ägnat hela mitt akademiska liv åt att studera och forska om; kultur. Det är en typ av kvalitet som är mångtydig och därför till sin natur vag. Varken frihet, autenticitet, kultur eller akademisk kvalitet går att kontrollera. Och den som, liksom jag gjorde i min bok En svanesång för universitetet, tar frågan om akademisk frihet och akademisk kvalitet på allvar och försvarar ordens andemening, riskerar i ett samhälle och kulturellt klimat där intresset för ord och begrepps definitioner att betraktas som ett hot mot rådande ordning. Att vi bara låter det ske är djupt obehagligt och mycket oroande. Just den aspekten av ämnet tycker jag är sorgligt att Brorström och Solli inte verkar förstå eller i alla fall inte tar på det allvar som jag menar att frågan om hoten mot friheten kräver.

Oavsett hur situationen sett ut tidigare så kan forskare och lärare inte längre ta sin frihet att välja forskningsfrågor och undervisningsmetoder för given. Det krävs insikt om hoten och ett aktivt engagemang på två fronter.

Det ena är att engagera sig i frågan om vikten av självständighet för lärosätena och för lärare och forskare. Det handlar om att argumentera för och påvisa betydelsen av en oberoende röst i samhällsdebatten och om att värna fakta.

Det andra är att vara aktiv i samhällsdebatten, lägga fram fakta och ge olika perspektiv på utveckling och tillstånd. Lägg undan arbetet med de vetenskapliga artiklarna för en stund och prioritera aktuella samhälleliga frågor där du kan ge ett bidrag. Lärare och forskare som syns och hörs är viktiga för att skapa ett bredare engagemang. Viktigare än ledningarnas upprepade krav på skyddsstängsel och organisationsutredningar.

Det är så vi kan bygga en levande akademisk frihet som består.

Jag menar att författarna med sitt sätt att resonera visar prov på bristande förståelse för de vidare konsekvenserna av minskad akademisk frihet. Som organisationsforskare borde de se och förstå att NPM och högskolornas ledningar inte självklart är varma vänner och ivriga försvarare av den akademiska frihet som utgör förutsättningen för all forskning med kunskap som mål. Priset jag fått betala för att jag försvarade forskarens frihet att följa Högskolelagens paragraf 6, visar att i alla fall mina chefers syn på frihet inte handlar om att forskarna på Högskolan Väst själva ska få välja syfte, metod och publiceringssätt. Friheten som cheferna försvarar är högskoleledningarnas frihet att styra verksamheten utan direktiv från politiken, vilket är något helt annat. Forskare som måste följa prefekternas och rektorernas order och som tvingas fokusera på ledningens produktionsmål (mer pengar och fler publikationer) är inte fria.

Friheten är på tillbakagång på samma sätt som demokratin och kunskapen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Ska vi kunna göra något åt saken är det nu vi måste agera. Och för att det ska vara möjligt att försvara friheten på riktigt kan och får ingen vara rädd för att förlora jobbet. Därför är den växande arbetslösheten en oerhört viktig fråga, som tragiskt nog inte ser ut att bli en valfråga. Eftersom de flesta i vårt land, än så länge har ett jobb, och dessutom uppfattar bensinpriset och framtida skattesänkningar som viktigare frågor än frihet och akademisk utbildning, kan politikerna utan att dra på sig kritik försämra förutsättningarna för den som kastats ut i arbetslöshet genom att upprepa orden: "Det ska löna sig att gå till jobbet".

Det största hotet mot min frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i snart 30 år, i tron att det är en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. Trots att det gått över en månad sedan jag anmälde mig till Arbetsförmedlingen och började söka efter en ny anställning har jag ännu inte fått helt klart för mig vad som gäller. Efter fem veckor fick jag min ansökan om a-kassa godkänd, men jag får vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar företaget som bisyssla, vilket jag haft sedan 2007 vid sidan av min heltidsanställning på universitetet. Jag har aldrig tjänat några stora pengar på verksamheten, men det har inneburit att jag lättare kunnat sprida kunskap till det omgivande samhället. För att inte riskera min försörjning får jag nu därför pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag, vilket känns sinnessjukt; inte minst med tanke att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Jag tvingas alltså "stapla bidrag" av etta regelverk skapat av politiker som hävdar att just det är vad de ska sätta stopp för om de får mandat att styra vårt land i fyra år till.

Det enda jag bad om i min ansökan om att få firman godkänd som bisyssla var att få fortsätta som tidigare, det vill säga kunna tacka jag till mindre inhopp och erbjudanden om att skriva recensioner och annat. Men det får jag alltså inte. "Lagen är tydlig", sa handläggaren som jag talade med. Det tyckte jag också, och därför var jag övertygad om att mitt företag uppfyllde kraven som står på a-kassans hemsida. Men så är det alltså inte. Lagens bokstav är tydlig, men det är handläggarna som har tolkningsföreträde och som bestämmer. Min frihet hänger alltså på en gren i skogen och jag känner mig livegen. För att inte bli galen av grubblerier läste jag på om vad som gäller. När jag googlade kom först den gamla lagen om arbetslöshetsförsäkring upp, alltså den som gällde fram till i höstas. Och där stod följande om vad som räknades som och tidigare gällde ifråga om bisyssla:

39 § Med bisyssla avses i denna lag sådant arbete i anställning eller näringsverksamhet som den sökande före arbetslöshetens inträde under minst tolv månader utfört vid sidan av sin heltidssysselsättning.

För att en anställning ska anses som bisyssla enligt första stycket, får inkomsten från anställningen under ramtiden i genomsnitt inte överstiga ett belopp som motsvarar 6 grundbelopp per vecka. Lag (2010:445).

39 a § Vid beräkning av dagpenningbelopp enligt 38 a § ska hänsyn inte tas till sådan bisyssla som avses i 39 §. Detta gäller dock under förutsättning att bisysslan inte

1. utvidgas under arbetslösheten, och

2. hindrar personen från att ta ett lämpligt heltidsarbete.

Om inkomsten från bisysslan efter arbetslöshetens inträde överstiger ett belopp som motsvarar 6 grundbelopp per vecka, ska hela det överskjutande beloppet dras av från dagpenningen.

Lag (2010:445).

Den där lagen har alltså ersatts med en helt ny lag, och i den har begreppet bisyssla raderats. På a-kassans hemsida går det dock fortfarande att ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag fick alltså avslag, med motiveringen att jag arbetat för lite i verksamheten under det senaste året. Detta gör att jag hamnat i ett moment 22 för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd på Högskolan Väst hade arbetsgivaren inte godkänt företaget som bisyssla. Även om politikerna säger att det ska löna sig att gå till jobbet gäller det bara i debatterna med oppositionen och i partiernas marknadsföring. Som arbetslös är man livegen och ska tvingas till lydnad. Möjligheten att vara kreativ i sökandet efter en ny trygg försörjning har man gett handläggarna på a-kassan i uppdrag att till varje pris begränsa.

I den nya lagens skrivning räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid på en statlig myndighet sedan före millenieskiftet, och har drivit företaget som en bisyssla vid sidan av min huvudsakliga sysselsättning sedan 2007. Ansökan om att få företaget godkänt som bisyssla avslås med följande motivering och hänvisning till den nya lagen.

Ej godkänt företag/bisyssla

Beslut
Akademikernas a-kassa avslår din förfrågan om att få bedriva verksamhet i ditt företag under tiden du får a-kassa.

Motivering
Du har ett företag, Puer Aeternus, som vi inte kan bevilja som godkänt företag.

Du behöver styrka att du har arbetat i företag under minst 6 månader, samtidigt som du arbetat minst halvtid, inom ramtiden. Din ramtid är 1 februari 2025 till 31 januari 2026. Du har uppgett att under denna tid har du arbetat 2 månader i företaget. Vi bedömer därför att ditt företag är ett formellt företag. Läs mer om vad det innebär i informationsbrevet Företag utan verksamhet.

Bestämmelser
Enligt 2 kap. 11 § i lagen (2024:506) om arbetslöshetsersättning kan en sökande som är företagare få arbetslöshetsersättning om

1. näringsverksamheten har bedrivits under minst sex månader vid sidan av ett arbete som motsvarar minst 50 procent av heltid inom den ramtid som följer av 3 kap. 11-14 §§, 

2. inkomsten av förvärvsarbete från verksamheten inom ramtiden i genomsnitt per månad inte har överstigit en tolftedel av den sammanlagda inkomst av förvärvsarbete som enligt 3 kap. 2 § första stycket 1 krävs för att uppfylla ett inkomstvillkor, och 

3. tiden i och inkomsterna från verksamheten inte utökas under arbetslösheten.

Den här skrivelsen är fylld av fel och obegripliga formuleringar, och lagtexten som man hänvisar till är mer än lovligt snårig. Det finns till exempel ingen lag om arbetslöshetsersättning, eller lagen som hänvisas till heter i alla fall inte så, den heter (2024:506) Lagen om arbetslöshetsförsäkring. Det är en petitess i sammanhanget, men jag är akademiker och vill bli korrekt bemött, särskilt när företrädare för staten använder sin makt för att göra mitt liv till ett helvete. Regeringen lovade att den nya lagen skulle vara bättre för oss som är beroende av a-kassan för sin försörjning, men om den gamla lagen hade gällt låter det i mina öron som att jag hade kunnat fortsätta bedriva verksamhet i företaget, som bisyssla, vilket hade ökat mina chanser att få en ny anställning som är i paritet med min utbildning och mina erfarenheter. 

Nu räknas jag istället som företagare, med min tidigare anställning som lektor som bisyssla!? Och enligt min tolkning av a-kassans regler för företagare förstår jag det som att man måste ha jobbat minst halvtid i FÖRETAGET vid sidan av en hel- eller halvtidstjänst, samtidigt som inkomsten "av förvärvsarbete från verksamheten" (vilket jag har svårt att förstå vad det betyder) inte får överstiga en en tolftedel av den sammanlagda inkomsten av det förvärvsarbete som man måste ha utfört för att vara kvalificerad för a-kassa. Även om texten bitvis är obegriplig framgår det med all önskvärd tydlighet att ingen akademiker som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning på högskolan kommer att få företaget godkänt som bisyssla av a-kassan. Det är jag inte säker på att alla akademiker vet och förstår.

På vilket sätt gynnas arbetslinjen av den nya lagens skrivningar, vilka i praktiken tvingar arbetslösa att "stapla bidrag"? Och varför står det på a-kassans hemsida att man kan ansöka om att få verksamheten godkänd som bisyssla när det i praktiken är omöjligt? Enda enledningen till att lagen skrivits så här, som jag kan komma på, är att man som arbetssökande med ekonomiskt stöd från a-kassan, ska tvingas in i livegenskap. På vilket sätt värnas skattebetalarnas intressen av att jag förhindras att, parallellt med Arbetsförmedlingens tvingande regler, fortsätter meritera mig och/eller utför enstaka uppgifter som skulle kunna leda till en anställning? Bestämmelserna är helt uppenbart skrivna som de är för att kringskära arbetslösas frihet. 

Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så och hindras dessutom att använda mina kunskaper och kompetenser för att skaffa mig en ny anställning. Därför nådde jag här i veckan ett slags botten. När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan som jag lojalt har betalt till i snart 30 gick upp för mig höll jag så när på att tappa tron på framtiden. Natten mellan måndag och tisdag kändes det som jag befann mig i fritt fall. Men så i onsdags, efter att jag räknat fram och tillbaka på olika scenarios beslutade jag mig för följande: Fram till SENAST (hittar jag ett jobb innan dess tar jag så klart det) den siste augusti kommer jag att följa kraven från Arbetsförmedlingen och a-kassan, men sedan ger jag dem fingret oavsett om jag hittat ett jobb eller ej. Till dess är det 111 arbetsdagar kvar, och från och med nu räknar jag ner. I början av september är jag helt fri och behöver aldrig mer dansa efter någon annans pipa. 

Det var inte så här jag trodde att mitt arbetsliv skulle sluta, men nu är det som det är. Priset jag får betala för att jag försvarade kunskapen och den akademiska friheten är att min pension blir längre, men eftersom jag arbetat heltid så pass många år och dessutom levt sparsamt klarar jag mig. Friheten är långt viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna genom att okritiskt följa min tidigare arbetsgivares oakademiska regler.

Ingen kan hindra mig från att studera här under arbetslösheten, så jag kommer att fylla tiden av väntan på friheten med att göra det jag gjorde när jag sa upp mig från bageriet i juni 1989 och började studera, först två år på Komvux och sedan sex år som student på grundnivå på universitetet och därefter lika många år som doktorand. Den tiden var den lyckligaste i mitt liv, i hög grad beroende på att jag ägde min tid och var fri, och jag hyser gott hopp om att kunna hitta tillbaka till den känslan här snart, när jag väl fått smälta besluten jag fått den här veckan.

Bättre och bättre dag för dag, eller?

Förra helgen läste jag en krönika i Aftonbladet, av Karin Pettersson. Rubriken var: Vi människor är större än politiker påstår. Den där texten har hjälpt mig både att hålla Trumps galenskap på avstånd och att hitta tillbaka till min egen tro på ämnet jag disputerat i. Jag skriver verkligen under på krönikans andemening och budskap, vilket är att bristande förståelse för kulturens värde utgör en fara. Arbetet med min bok om mellanrummen, mitt magnum opus, är nu inne på sista vändan. Innan jul gick det dock trögt, delvis på grund av besvikelsen över att jag inte ens var nära att få tjänsten som (vikarierande) lektor i kulturvetenskap. Efter välbehövlig vila under helgerna, och framförallt när jag läste följande ord, hittade jag tillbaka till lusten att skriva, läsa och lära.

Själv längtar jag efter en kultursyn – i ordets bredaste bemärkelse – som utgår från både ett demokratiskt, optimistiskt medborgarideal och ett brett kulturbegrepp. Som ser människan som en skapande, nyfiken varelse. Som utgår från att de flesta människor bär på samma längtan. Att de söker mening, frihet och expansion. Att de vill lära sig saker.

När jag sökte mig till högskolan och fann ämnet etnologi var det en livaktig kulturvetenskap, men här under 2000-talet har disciplinen som jag är docent i fört en tynande tillvaro. Skälen är många. Det handlar dels om att fristående kurser i princip försvunnit från högskolornas utbud. Av ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska skäl får studenterna inte ta eget ansvar för sin egen utbildnings innehåll, de ska bindas upp på program för att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå. Även om man fortfarande talar om betydelsen av bildning är det ett faktum att humaniora inte lämpar sig för massproduktion av poäng och examina och därför är det den typen av utbildningar som läggs ner när ledningarna tvingas göra nedskärningar. När Högskolan Väst fick en ny rektor 2011 var ett av de första besluten som togs att lägga ner utbildningsprogrammet Kultur- och samhällsanalys som jag arbetade på, trots (eller kanske just därför) att rektorn var professor i litteraturvetskap. 

Ett tecken i tiden är att Svenskt näringsliv samma år som den utbildningen lades ner publicerade texten: Konsten att strula till ett liv, som gick till hårt angrepp mot humaniora i allmänhet och fristående, kulturvetenskapliga, kurser i synnerhet. I den vevan förändrades kulturen på högskolan. Antalet chefer och administratörer ökade på kort tid och avdelningsledarna bytte symptomatiskt titel till avdelningschef. Och när vi kom tillbaka efter pandemin blev det uppenbart att kunskapen inte längre stod i centrum och att högskolan styrdes enligt en intellektuellt förödande produktionslogik. Efter att den kulturella förändringen fullbordats är det idag linjens chefer som enligt principen chain of comand ("tala med din närmaste chef") styr verksamheten genom order uppifrån. Det finns inga kollegiala organ längre, de har i alla fall inget som helst reellt inflytande. Det en en gång i tiden var en akademisk kultur är idag en företagskultur där lektorer reducerats till orderföljande knegare.

Runt 2015 hände även en hel del i samhället och politiken som gjorde att den kulturella förändringstakten ökade. Strömmen av flyktingar från Syrien och Afghanistan gav högerpopulistiska och nationaliståska rörelser luft under vingarna. Och efter att Donald Trump svors in som president i januari 2017 förändrades allt på kort tid. Kunskapsrelativismen och kulturföraktet normaliserades och när känslorna tilläts övertrumfa vetenskapen underminerades demokratin. Fyra år med Biden blev bara en kort andhämtningspaus, för när Trump kom tillbaka blev det uppenbart att vi nu lever i en ny världsordning där den starkes rätt råder och ingenting betyder något. NATO som vi skulle gå med i för att bli trygga innebär att Sverige idag är en bricka i maktspelet mellan Trump och Putin, vilket gör oss mer sårbara än någonsin. Osäkerheten förvärras av att världens (än så länge) mäktigaste administration öppet föraktar både kunskapen och folkrätten, och betraktar företrädare för vetenskapen som fiender.

Jag kanske ska vara tacksam mot mina chefer som här i februari kastar ut mig från högskolevärlden? Även om jag blir arbetslös slipper jag i alla fall vara del av den djupt problematiska förändringen av akademin. Som kulturforskare är det dock plågsamt att se hur högskolevärlden i allt snabbare takt avakademiseras. Den produktionslogik som idag dikterar villkoren för undervisningen och forskningen handlar bara i liten grad om kunskap. Samtidigt är det plågsamt att tvingas konstatera att jag blir av med den position jag som lektor trots allt har. Jag har aldrig eftersträvat makt och inflytande, det var inte därför jag meriterade mig till docent; men kunskaperna och kompetenserna jag genom åren i den akademiska världen har skaffat mig behövs idag mer än någonsin. Utan förståelse för kultur och respekt för kulturens makt över tanken blir det svårt att arbeta för den typen av förändring som krävs för att försvara demokratin och bjuda motstånd mot nationalism och totalitarism.

När jag kom till universitetet i början av 1990-talet stod kunskapen i centrum och det var högt i tak. Då var det lektorerna och professorerna som hade makten, både över arbetets form, innehåll och utförande. Den akademisk frihet som högskolornas ledningar kämpar för idag handlar om att slippa krav från politiker, inte om att försvara forskares möjlighet att följa kunskapen dit den tar dem. Idag är det högskolans ledning som via marknadsföringsavdelningar och informationsansvariga bestämmer vad som får sägas i namn av vetenskap och som avgör vad en högskola är. Och eftersom det bara är forskare och lärare som tyst och lydigt följer chefernas strategiska beslut som tillåts göra karriär förstärks den tystnadskultur som blir resultatet av att alla som liksom jag öppet kämpar för akademisk frihet och kvalitet – och som hänvisar till högskolelagens paragraf 6 när jag får frågan om varför jag inte söker externa medel och väljer att skriva böcker på svenska istället för artiklar på engelska – riskerar avsked. 

Högskolan liknar allt mer vilket företag som helst, där man ser lektorerna som knegare som ska serva kunderna och där det satsas mer på marknadsföring än på kunskapsspridning och kritisk analys av samtiden. Alla högskolor har idag en slogan som används för att bevaka eller helst öka den egna organisationens marknadsandelar. Samverkan handlar inte primärt om att forskare möts för att utveckla kunskap tillsammans med externa organisationer utan om att representanter för högskolornas ledningar ska ingå avtal med chefer för andra företag och organisationer. Det klipps band, tas kort, skrivs letters of intent och man skickar administratörer kors och tvärs över jorden. Eftersom högskolan bara får skattemedel för forskning och undervisning ökar på det här sättet over-head-kostnaderna hela tiden.

Om kultur och humaniora hade värderats högre än vad som är fallet, om strävan efter bildning hade handlat om att faktiskt läsa och begrunda konsten och litteraturen hade det varit möjligt att dra lärdom av sagorna och sägnerna som innan Twitter och andra sociala nätverk stal all tid och allt fokus existerade i allmänhetens föreställningsvärd. Jag återvänder ofta till H C Andersens saga: Kejsarens nya kläder, som säger allt som behöver sägas om det som händer i USA just nu. Och jag tänker ibland på sägnen om Kung Midas, som fick det han önskade sig, men som tvingades inse att det inte var vad han ville ha. Ikaros är en annan sedelärande myt. Drömmen om evig tillväxt är lätt att förföras av, men den som är bildad vet att det är en omöjlig dröm, vilket följande sagor och mytiska företeelser visar: Särimner, Ymnighetshornet och Pojken med guldbyxorna. Den som vet vet, annars är det enkelt att googla.

Bättre och bättre dag för dag, sjöng Ernst Rolf 1924, och den drömmen lever fortfarande. Politiken både här hemma och i andra länder säljs idag med mördande reklam och allt orimligare löften, och allt fler låter sig förföras av budskapet om att det är möjligt att få allt man önskar sig utan att göra något annat än att sluta bry sig om kunskapen och ge upp sina demokratiska rättigheter. Det är en sorglig utveckling, som kräver kunskap, kritisk förmåga och engagemang för att kunna vändas, vilket blir svårt när högskolan avakademiseras, läsande och skrivande ersätts med AI och den mellanmänskliga kommunikationen handlar mer om att skaffa sig konkurrensfördelar för egen del än om att söka kunskap och förståelse tillsammans.

Den breda och den smala vägen in i framtiden

Mänskligheten har under hela sin historia varit på väg in i den framtid som med inspiration från filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari kan förstås i termer av realiserad virtualitet – där det virtuella är summan av allas tankar och allt det som skulle kunna bli, alltså en abstrakt helhet som vida överskrider realitetens begränsningar, vilket tvingar fram den sållning som formar samtiden. Även om våra tankar ständigt rör sig och alla hela tiden är mer eller mindre aktiva är vi inte på väg någonstans. Framtiden är ingen destination, det enda som existerar är rörelse, hastighet och riktning. Våra liv utspelar sig med andra ord i ett evigt nu, mellan föränderliga minnen av historien och en mer eller mindre öppen framtid. Eftersom det är så här verkligheten fungerar blir det problematiskt att tänka på livet och samhällsutvecklingen i termer av mål. Även om målen nås och man hamnar där man önskar är vi människor dömda att fortsätta. Visioner är därför en bättre bild, för tanken med sådana är att de anger riktningen och att de kan förändras allt eftersom.

Intuitionen säger en att det är viktigt att ha mål, men jag menar att det sättet att se på livet och samhället leder oss och vårt tänkande fel. Nyckeln till något slags varaktig mening i tillvaron är insikten om att man är och alltid har varit framme och att allt ytterst består av rörelse. Det sättet att se på nuet och framtiden gör det möjligt att rikta sitt fokus mot vägen, i trygg förvissning om att det är resan som är målet och att meningen är avhängig det vi fyller tiden och tillvaron med. Eftersom det vi gör här och nu oundvikligen får konsekvenser för det som kommer sedan, och särskilt som livet och kulturen inte går att målsäkra, kommer alla tankar på att det finns en enda väg mot ett enda mål att leda både en själv och samhället fel. Både det vi gör och det vi tänker här och nu öppnar och stänger hela tiden möjligheter för det som kommer sedan, och slumpen spelar dessutom en långt större roll för utfallet än man tror.

Om fler tar till sig den här typen av tankar kommer samhället som helhet att präglas mycket mer av närvaro och eftertänksam reflektion än det samhälle vi lever i idag, där det stora flertalet oftast är någon annanstans än här och nu, fullt fokuserade på att vinna personliga fördelar konkurrensen med alla andra. Idag fokuseras dels på det som varit – vårt värde bestäms av våra CVn och ju mer som gjorts och producerats desto bättre – dels på framtiden – den som sätter upp de mest ambitiösa målet anses bäst (men eftersom en eventuell realisering ligger dold bakom horisonten, i det virtuella, saknas en övre gräns för formuleringen, vilket gör att den som är bäst på att skryta vinner – därmed går kontakten med den levda verklighet som utspelar sig här och nu förlorad.

Istället för att lägga tid och resurser på att å ena sidan jaga mät- och producerbara meriter, och å andra sidan konkurrera om vems mål som alla andra förväntas sluta upp kring, skulle det med ett mer reflekterande och eftertänksamt samhälleligt etos dels bli viktigare vad som faktiskt görs idag, dels vilka konsekvenser utfallet av handlingarna får. Det tror jag att alla skulle vinna på, framförallt de som ännu inte har fötts och som är dömda att hantera det vi som lever nu lämnar efter oss. Om det var så vi tänkte skulle en sån som Donald Trump aldrig kunna bli president, och regeringar som går till val på att göra livet för sjuka och arbetslösa till ett helvete skulle aldrig lyckas få förnyat förtroende. 

Om våra makthavare på daglig basis tvingades redovisa vad de gör just nu – snarare än att stå i TV och skylla problemen på andra eller kritisera oppositionens olika målbilder (alltså de bilder som de själva kan måla upp rörande sina motståndares mål) – skulle det bli tydligare för alla att ledarskap handlar om att dagligen och stundligen ta personligt ansvar för förvaltandet av det allmänna, inte om att förföra massorna för att få makt och bli rik för egen del, vilket väl är vad vår nuvarande statsminister ägnar sig åt. Ett samhälle som ger större trygghet till eliten (som redan har skaffat sig trygghet) än till vanligt folk, är ohållbart. 

Det är en helt avgörande skillnad mellan att faktiskt ta ansvar och att ge sken av att det är vad man gör, och den skillnaden behöver uppmärksammas mycket mer. För idag spelar det större roll vilka meriter man kan visa upp och vad man säger sig vilja göra, än vad man faktiskt gör och vilka konsekvenser det får. Regeringen talar om ett bidragstak. Tänk om vi istället införde ett förbud mot fallskärmar för landets mest ekonomiskt gynnade fåtal. Om man får hög lön för att ta ansvar borde man inte kunna använda makten som ämbetet ger en till att förhandla fram större och bättre ekonomisk trygghet än medarbetarna som realiserar chefens målbild.

Det blev (som vanligt) en lång inledning till den tanke jag formulerade i titeln, men det jag skrivit ovan hänger ihop med det jag vill peka på, nämligen att det väldigt förenklat går att säga att det finns två vägar som leder in i framtiden, en bred väg och en smal. Just nu rör sig samhället och världen i stort fram längs en bred väg där det finns gott om utrymme för populism, nationalism och totalitarism. Det är en väg som ser tilltalade ut på pappret, en väg fylld av oändliga möjligheter som bär på löftet om att alla kan bli rika och berömda. Det är den vägen som kriminella i alla tider valt, så därför är det inte så konstigt att det problemet ökar. 

Ett av många problem med den breda vägen är att den bygger på logiken att livet och samhället är en mer eller mindre meningslös transportsträcka, där det är viktigare vilka mål man säger sig ha och vad man kan ge sken av att man gjort. Den vägen talar till känslorna, medan kunskapen säger att det inte finns några genvägar till lycka, välstånd och hållbarhet. När Tidögängets företrädare talar om för oss att det ska löna sig mer att arbeta än att leva på bidrag, och sedan sänker bidragen för att öka desperationen bland arbetstagarna vilket krävs för att arbetsgivarna ska kunna sänka lönerna. Vår finansminister säger att hon vill att barnen ska se sina föräldrar gå till jobbet. Det gjorde statarnas barn, med förtvivlan för de insåg att det var deras lott i livet också. Det är en tanke och en handling som får konsekvenser för det samhälle som våra barn, barnbarn och kommande generationer ska leva i.

Den smala vägen in i framtiden bygger på närvaro och om att skapa förutsättningar för realiseringen av så många aspekter som möjligt av den mångfald av drömmar som finns i det virtuella. Den vägen är inte lika glamorös och den handlar mer om att motstå frestelsen att söka genvägar än om att pumpa upp sitt självförtroende till megalomana dimensioner. Den smala vägen är hållbar och bygger inte på framgång i konkurrensen om uppblåsta och orealistiska målbilder, eller på förnekelse av historien. Samhällen som slår i på den smala vägen premierar och låter sig ledas av den för tillfället bästa kunskapen om hur saker och ting faktiskt fungerar. Den vägen utgår från allas handlingar här och nu, i vardagen, och det samlade engagemanget för och arbetet med att värna demokratin.

Ett samhälle där det enda som betyder något är det som går att ge sken av, och där konkurrensen är mördande blir alla förr eller senare förlorare. Ett sådant samhälle kan aldrig bli ett kunskapssamhälle, för kunskap kräver tid och engagemang och handlar mer om vad man faktiskt kan och vet än vilka betyg man har, vilka examina man kan visa upp och vilka tidskrifter man lyckats bli publicerad i. Samtidens största och viktigaste fråga är därför: hur skapar vi efterfrågan på viljan att lära och respektera kunskap? Det är nämligen demokratins verkliga knäckfråga. I den värld vi lever i idag betyder kunskap ingenting (i alla fall om den inte bekräftar politikernas beslut och människornas fördomar). Det är alla andra problems moder!

Respekt för kunskap, transparens/öppenhet och demokrati är den grund som alla hållbara samhällen vilar på. Tänk om politikerna och väljarna kunde enas om detta och försvara de principerna, då skulle partiledardebatterna inför valet förvandlas till konstruktiva möten om den gemensamma vägen in i framtiden. Och samtalen hemma vid köksbordet och i lunchrummen på arbetsplatserna skulle handla om vad vi läser och vad vi gör, inte om vilken grupp av människor som är mest problematisk och därför kan offras.

Ett gryende akademikerförakt

Förra veckan skrev jag om den hotade akademiska friheten. Under arbetet med den texten växte insikten om att det finns så mycket mer att säga i frågan. Här har jag därför för avsikt att reflektera över möjliga orsaker till att vi hamna där vi är idag, alltså hur det kunde växa fram en kultur där kunskap allt mer likställs med åsikter, inte bara av outbildade människor som inte vet bättre, utan även av ledande politiker och företrädare för näringslivet. Jag har svårt att tänka mig att den här utvecklingen inte har något med NPM att göra. När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass var det forskare och lärare som ansvarade för det som hände på högskolan. När ett växande antal chefer, jurister, ekonomer och administratörer, som inte arbetar med kunskap och lärande men som för varje år som går får mer och mer makt över högskolans verksamhet, påverkas klart kulturen, inte bara i universitetsvärlden.

Rekordåren i Sverige var en guldålder i vårt lands historia, men eftersom livet på jorden fungerar som en uppsättning kommunicerande kärl och inget kulturellt sammanhang eller någon individ är isolerad från någon eller något annat tvingas alla människor på ett eller annat sätt förhålla sig till varandra. Mot slutet av den där eran blev det uppenbart att systemen som byggts upp när inflödet av pengar var starkt fungerade allt sämre, vilket kickade igång den motrörelse som idag dikterar villkoren för samhällsutvecklingen. Under min livstid har vårt land gått från att vara en kollektivistisk industri- och kunskapsnation till att bli ett individualistiskt och allt mer kunskapsresistent land, på gott och på ont och med allt vad det innebär. 

1990-talet kan sägas vara ett slags brytningstid. Sverige stod och vägde mellan folkhemmet och dagens allt mer avreglerade samhälle. Nu lever vi i ett helt annat värld, med helt andra förutsättningar, men mycket talar för att den "frihetsrörelse" som successivt bröt upp alla statliga monopol, sänkte skatten och sålde ut välfärden, har nått vägs ände. Idag ser vi åtminstone allt fler tecken på att en annan typ av totalitarism håller på att växa fram. När politikernas makt över samhällsutvecklingen minskar på grund av människors begär efter valfrihet blir det nämligen svårt för våra folkvalda att hindra privata monopol från att växa fram och få allt mer makt över allt fler aspekter av våra liv. Den makten är mycket svårare att bryta upp än den politisk grundade makt som gjorde Sverige till ett av världens bästa länder att leva i. Den nyliberala rörelsen gav visserligen makt åt individen, men eftersom det stora flertalet utnyttjade friheten till att ägna sig åt annat än utbildning och politiskt engagemang, försvagades demokratin som till sin natur är kollektiv eftersom den står och faller med allmänhetens samlade kunskaper och engagemang för systemet. Och det fick som konsekvens att samhället löstes upp och allt fler funktioner som medborgarna tidigare ägde tillsammans och förvaltade gemensamt tas idag i en allt snabbare takt tas över av (ägarna till ett stadigt krympande antal) multinationella bolag.

Eftersom kulturer bara kan frodas där och när det råder balans och individualismen nu drivits till sin spets befinner vi oss idag vid något slags vägskäl där vi behöver stanna upp och reflektera över vad vi vill och vart vi är på väg. Vi människor kan dock bara påverka kulturens förändringsriktning på marginalen, inte styra utvecklingen mot några mål. Och just därför är det så viktigt att vi respekterar den vetenskapligt grundade kunskap som både indikerar att samhället rör sig i en problematisk riktning och pekar på saker som är möjliga att göra för att vända utvecklingen. Problematiskt nog har kunskapens status i samhället generellt minskat, till förmån för åsikter och känslor (möjligen för att det ger snabbare effekt). Jag vet inte, men kanske har det blivit så här för att eleverna som kommer till universitetet för att som studenter bedriva högre studier dels har med sig sämre förkunskaper idag än tidigare, dels har svårt att skilja ut och förstå skillnaden mellan lärarna och forskarna som de möter i föreläsningssalarna och seminarierummen, och alla andra personalkategorier som befolkar högskolans lokaler. På högskolan idag råder dessutom samma produktionslogik som som i grundskolan, vilket gör att andelen människor i samhället med akademisk examen ökar. Konsekvensen av det är att allt fler med högskoleutbildning arbetar med allt mindre kvalificerade arbeten, och då är det inte så svårt att förstå att kunskapen respekteras allt mindre.

Jag hävdar inte att jag vet exakt när eller hur förflackningen av kunskapen började, men när jag tänker tillbaka på 90-talet minns jag tydligt mina bagerikollegors skadeglada inställning till att lärarnas semester inskränktes i samband med att skolan kommunaliserades, vilket gjordes för att göra det lättare att tvinga fram de "besparingar" som var nödvändiga för att skatten skulle kunna sänkas. För mina hånskrattande bagerikollegor och många andra arbetare på den tiden var det viktigare att lärarna fick mindre "ledighet" än att deras egna arbetsförhållanden förbättrades. Och när lärarna kritiserade nedskärningarna som den sänkta skatten oundvikligen resulterade i sågs de som bortskämda företrädare för ett särintresse, vilket banade väg för andra förändringar som påverkade förutsättningarna att värna elevernas lärande och kunskapsutvecklingen i vårt land. 

Lärarnas semester handlar lika lite som forskarnas frihet om att slippa arbeta; ledigheten och friheten är viktiga förutsättningar för kvalitet i hela utbildningssystemet eftersom lärande och kunskapsutveckling bara kan frodas där och när det finns tid att tänka och möjlighet till intellektuell återhämtning. Kunskapens status devalverades inte i ett slag, det har varit en utdragen process. NPM infördes dessutom av det vällovliga skälet att minska byråkratin, men den försvann inte, det vet alla som arbetar inom skolan och den högre utbildningen, den bytte bara namn. När makten över utbildningssystemet flyttades från lärarna och forskarna till ett växande antal chefer som byggde upp kontrollsystem för att nå olika typer av produktionsmål blev det svårt att kritisera och hindra åsikten att lärande går att kvalitetssäkra och att forskning är möjligt att målstyra från att få fäste i kulturen. 

Det finns som sagt inte ett enda skäl till att dagens lärare saknar makt över undervisningen, men det faktum att föräldrarna värderar valfrihet och sänkt skatt mer än kunskap påverkar naturligtvis lärarnas möjligheter att skapa förutsättningar för elevernas lärande. Och eftersom den svenska skolan sålts ut till privata vinstintressen som ser betyg som en handelsvara har aktiebolagen – som dränerar skolan på pengar som skulle kunna användas för att ge lärarna mer tid tillsammans med eleverna – obemärkt kunnat växa sig så pass starka att de idag kan påverka politiken genom att hota med rättsliga processer mot staten ifall deras "rätt" att plocka ut vinst skulle hotas. Allt det där sammantaget leder till att eleverna som kommer till högskolan idag generellt sett har sämre förkunskaper än de generationer som växte upp i folkhemmet som hade ett av världens bästa utbildningssystem, och därifrån lutar det allt brantare utför.

Vad jag försöker säga är att kopplingen mellan demokrati och akademisk frihet är lika viktig att uppmärksamma och förstå som att det handlar om komplexa samband. Demokratin och friheten kan nämligen bara försvaras i ett kunskapssamhälle, och ett kunskapssamhälle kan bara växa fram i ett kulturellt klimat präglat av öppenhet, mångfald och ömsesidig respekt för oliktänkande. Resultatet av sociologisk och etnologisk forskning indikerar tydligt att samhällen och kultur bör förstås som dynamiska förändringsprocesser och komplexa helheter snarare än komplicerade system möjliga att kontrollera med hjälp av management. Den typen av vetenskapliga resultat går dock på tvärs mot hur det känns och därför uppfattas det i vårt samhälle idag – där vetenskapen inte respekteras eftersom forskarna ses som ett särintresse – legitimt att bemöta vetenskapliga argument med åsikter om hur det är och fungerar. Det bör således inte komma som någon överraskning att den forskning som bedrivs inom humaniora och samhällsvetenskap (liksom för övrigt naturvetenskaplig klimatforskning) idag betraktas som problematisk, vilket banar väg för fler nedskärningar som effektivt distribueras av linjens chefer som av ansvariga (allt mer populistiska) politiker tvingas leva upp till produktionsmålen.

Akademikerföraktet i samhället, som har ökat i takt med att lektorernas makt och inflytande över kunskapen (eller i alla fall förutsättningarna att utveckla den) har minskat, tror jag började växa fram när vanligt folk fick för sig (eller förleddes tro) att grundskolelärarnas semester var ett orättvist slöseri med skattemedel, vilket är en vanföreställning byggd på myten om att lärare är lediga under alla lov och hela juni, juli och augusti. Kan vi inte bryta upp och ta oss ur detta moment 22 är det bara en tidsfråga innan högskolan läggs ner, för vad ska vi med universiteten till när kunskapen inte betyder något? Frågan är naturligtvis retorisk, men i en värld där liberalism anses förenlig med totalitarism och populism behöver vi stanna upp och reflektera över dessa saker, annars kommer krig snart att vara fred, åsikter vara kunskap och the land of the free styras av en diktator.

Tänkande är som kondition, en förmåga som måste underhållas

Jag slås av att allt fler människor idag tänker allt mindre själva, och jag kan inte skaka av mig känslan av att detta beror på att vi lever i en marknadsföringens och manipulerandets tidsålder där reklamens logik (som handlar om att tänja på gränsen för vad som egentligen är sant och underkommunicera alla problem) har blivit ett slags grundläggande antagande i samtiden. Det här oroar mig, för makten i en demokrati, som det finns allt färre av i världen idag, utgår visserligen från medborgarna, men om folket inte tar gemensamt ansvar för det allmänna, utan väljer att okritiskt lyssna på politiker som lovar dem själva mest och som skyller alla problem på andra, delegeras ansvaret för landets styre till de som är bäst på att marknadsföra sig själva. Demokratier står och faller med medborgarnas kunskaper, som i sin tur är avhängig förmågan att tänka kritiskt och självständigt. Om allt fler bryr sig allt mindre om dessa saker ersätts demokratin förr eller senare med diktatur. Och där blir folket brickor i auktoritära ledares kamp om inflytande över andra auktoritära ledare. Det är omöjligt att säga exakt vad som beror på vad, men det är ett faktum att snart sagt allt i det offentliga livet, liksom tänkandet i många människors vardag, idag handlar om att antingen acceptera eller reagera (negativt eller positivt) på olika typer av påståenden som förpackats i klickvänliga format. Och det är ingen fertil grogrund för demokratiska samtal och kunskapsutveckling.

I det samhälle och den kultur vi lever i idag betraktas den som tänker själv och uttrycker egna åsikter som bottnar i kunskap och är resultatet av kritiska reflektioner – alltså människor som inte väljer att antingen reagera på eller föra vidare andras åsikter – med misstänksamhet. Bara den som först accepterats som auktoritet av allmänheten kan räkna med att bli lyssnad på, vilket i en miljö där få tänker själva innebär att man antingen hissas eller dissas. Problemet är att makt både går före rätt och tenderar att kompromettera den som får tillgång till inflytandet över andras tänkande och handlande. Många inser att den som väl blivit diktator inte behöver ta hänsyn till kunskapen, men få inser att det även i hög grad gäller den som får allmänhetens förtroende att uttala sig som expert. Tar man lätt på och därför inte tränar upp sin tankeförmåga blir det svårt att lyssna mer på vad som sägs än på vem som talar. I sammanhang där få vill eller orkar tänka själva är det därför bara en tidsfråga innan demokratin (som till sin natur är komplex och aldrig kan bli bättre än den förståelse och det engagemang som befolkningen som helhet visar och praktiserar) löses upp och ersätts med diktatur där medborgarna varken kan eller får tänka själva.

Där och när allt fler tänker allt mindre själva och där tänkandet därför, generellt sett, blir allt mer reaktivt, växer en svart-vit värld fram där människor uppfattas som antingen vänner eller fiender och idéerna som cirkulerar utan närmare eftertanke hyllas eller hatas, vilket i sin tur leder till att allt som är vagt och komplext betraktas som hotfullt. Och till att frågor utan givna svar – alltså frågor som är intellektuellt utmanande – uppfattas som flummiga. Det låter kanske positivt och önskvärt att sjunga klarhetens och tydlighetens lov, men eftersom verkligheten inte ser ut och fungerar på det sättet, och kunskapen dessutom alltid måste anpassas mer till verkligheten som den handlar om än till människorna som utvecklar och använder den, är det bara i miljöer där självständiga och kritiskt tänkande människor som respekterar varandras olikheter som demokratiska styrelseskick fungerar. 

När jag hittade till universitetet och blev en del av den världen såg akademin annorlunda ut än den gör idag. Skillnaden mellan då och nu stavas: NPM. Och det sättet att leda och organisera våra universitet och högskolor kritiserar man, enligt logiken som diskuterats ovan, inte ostraffat – vilket jag själv fått erfara genom att sägas upp från min anställning efter 27 år av lojalt arbete i kunskapens tjänst, och som statsepidemiologen Magnus Gisslén är en aktuell och talande påminnelse om. Jag har aldrig sökt makt och inflytande; det som är drivkraften i mitt liv är kunskapen. Mitt engagemang för högre utbildning – där kunskapen (som aldrig är en fråga om sant eller falskt) och den akademiska friheten (som är förutsättningen för både kunskapsutveckling och kvalitet i verksamheten), samt inte minst fostran till självständigt, kritiskt tänkande och demokratiskt sinnade människor, står i fokus – bottnar i oron jag försökt sätta ord på ovan. Den kampen får jag framöver föra utanför den akademiska världen, där jag enkelt kan avfärdas som en kuf, rättshaverist eller dissident. Hur mycket just den där insikten än skrämmer mig, eftersom social utsatthet och påtvingad ensamhet är det värsta som kan drabba oss människor, känner ändå jag att jag har mer att förlora på att inte följa och försvara kunskapen (som ingen äger) och engagera mig för demokratin och ett öppet samhälle.

Trots vackra tal om vikten av bildning och betydelsen av hög kvalitet håller landets högskolor och universitet på att förvandlas till produktionsanläggningar där studenter som svarar rätt på proven belönas med de betyg och examina som högskolans ledning dels växlar in i pengar, dels konkurrerar med andra högskolors ledningar om vem som kan producera mest av. Om kunskapen inte respekteras kommer forskare och lärare på högskolan – i alla fall de som inte vill dra på sig kritik – att antingen följa ledningens order i enlighet med gällande regler, eller föra fram sina kritiska synpunkter internt och med sin närmaste chef, vilken har makten att bestämma vad som är möjligt att kritisera och vad som måste accepteras. Alternativet är att kritiska representanter för kollegiet fråntas sin anställning och position i samhället (linjens chefer är immuna mot övertalighet och blir ytterst sällan uppsagda eftersom deras arbete värderas högre än lektorernas). 

Eftersom antalet kandidater, magistrar, doktorer, docenter och professorer ökar över tid ser allt ut att vara frid och fröjd. Men det är inte ekonomerna, cheferna eller eller högskolornas kommunikationsavdelningar som bestämmer hur det är eftersom det aldrig är ytan och det man kan ge sken av som räknas. Mycket talar för att vi i praktiken bevittnar en djupt problematisk betygsinflation som vi förr eller senare tvingas hantera. Det finns inga genvägar till kunskap och akademisk kvalitet, kunskapsnationer växer liksom demokratier fram underifrån och mellan självständiga, engagerade och kritiskt medvetna människor som tar ansvar för både sina tankar och handlingar. I den bästa av världar representerar betygen och de examensbevis som utfärdas den kunskap som stipuleras i kursernas kunskapsmål, men eftersom högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen är det hopplöst svårt att garantera att så är fallet, särskilt som ekonomerna arbetar på ledningens uppdrag, inte på lektorernas.

Det är som sagt svårt att avgöra vad som är hönan och ägget, och det är dessutom sällan det viktiga. Det går dock att konstatera att läsandets kvantitet har ökat, vilket många ser som något positivt. Men eftersom läsandet av längre texter minskat och kvaliteten i både texterna som konsumeras och sättet som dessa blir lästa på, liksom förmågan att ta till sig kunskapen som förmedlas, har försämrats oroväckande snabbt på senare tid, menar jag att det är berättigat att tala om en allt mer utbredd läskris. Det borde inte komma som en överraskning för någon att AI i det samhälle och den kultur som vi lever i idag framstår som en lösning i mångas ögon. Men eftersom även diskussionen om AI är reaktiv och tekniken debatteras antingen som en fantastisk möjlighet eller ett domedagsliknande hot, blir ämnet inte belyst på ett kritiskt och kunskapsorienterat sätt, vilket förvärrar problemen och får rörelsen ut på det sluttande planet att accelerera. 

Det är dags att runda av men jag vill avsluta bloggposten med att uttrycka en förhoppning om att den som inte ställer upp på min analys av samtiden och som inte delar mina farhågor låter bli att tänka reaktivt och utan närmare eftertanke avfärdar det jag skriver ovan, alltså kritiserar mig och mitt budskap utan att reflektera över problemets art samt möjliga risker och förtjänster med olika ståndpunkter i frågan. Tänka själv och utveckla en egen ståndpunkt i frågan är nämligen enda sättet att samtala om ämnet på ett klokt och kunskapsorienterat sätt. Det må kännas ovant att lyssna med intellektet snarare än magkänslan, men det är så som tänkande människor bemöter varandra.

Gör vi verkligen det bästa av det vi har?

Vi borde oftare tänka tvärtom. Istället för att leva på orimliga drömmar om en perfekt framtid borde vi fokusera på det vi har, dem vi är och det som händer här och nu. Övertygelsen om att samhällsutvecklingen går att styra mot tydliga mål leder oss nämligen fel, och det sättet att tänka är i själva verket en viktig orsak till många av problemen vi idag försöker lösa med hjälp av tydligare mål, effektivare arbetssätt, bättre utvärderingsmetoder och fler chefer. Om arbetet med att bygga ett bättre samhälle bygger på att vi sätter vår tilltro till och förlägger ansvaret för framtiden hos någon annan än oss själva är risken stor att det växer fram behov av att leta efter syndabockar när resultatet inte blir det önskade. Även om det nästan alltid går att hitta någon att skylla på kan ingen av oss friskriva sig från ansvar. Framtiden utvecklas nämligen mellan oss, den är ett resultat av summan av allas tankar och handlingar. Samhället kan aldrig bli bättre än våra gemensamma ansträngningar och förutsättningarna vi skapar tillsammans.

Först när vi alla tänker om, byter spår och på riktigt börjar anstränga oss i vardagen för att göra det bästa av det vi har och arbetar tillsammans för att förverkliga en framtidsvision som inbegriper alla (inte bara dem som ser ut som oss själva eller som lever upp till en allt smalare norm) kan vi börja hoppas på att låsningen som vi just nu kollektivt sitter fast i kan lösas upp. Om visionen vi kollektivt strävar mot inte har plats för alla, eller ännu värre, om den bygger på att vissa är mer värda och andra inte ens hör hemma i den, är visionen dömd att inte bara missa målet, den leder hela samhället rakt mot undergången. Som det brukar sägas: samhällen definieras inte av hur bra det går för dem som lyckats i det, utan av hur man ser på och talar om samt hur väl man tar hand om de som har det sämst och är svagast. När den starke hjälper den svage växer båda, men i miljöer där framgångsrika människor bygger murar blir alla förr eller senare förlorare. 

Det fina och hoppfulla i allt detta är att i samma stund som det stora flertalet inser att det enda som fungerar är att var och en fokuserar på vad de har, vad de vill – och lär sig vem de är och inser hur lite de vet, samt accepterar att de har ansvar för vilka tankar de tänker och handlingar de utför – har förutsättningarna för den bästa möjliga framtiden redan realiserats. Sedan krävs bara tålamod och tiden väntan kan fyllas med meningsfulla saker (istället för att som nu leta efter saker att förfasa sig över). Vad jag försöker säga är att det inte finns några tydliga lösningar och att framtiden inte skapas av stora och vackra visioner, utan av det som händer just nu, mellan oss människor. Framgångsrika organisationer och långsiktigt hållbara samhällen bygger varken på läpparnas bekännelse eller orimliga löften, de är det direkta resultatet av allt som tänks och görs av människorna som lever och verkar inom respektive sammanhang. I samma stund som vi kollektivt förstår, accepterar och tillsammans börjar göra det bästa av det vi har och dem vi är, vilket kräver respekt för kunskaperna som vi förfogar över och det vi inte vet, rör vi oss i rätt riktning.

När jag började blogga här på Flyktlinjer handlade många inlägg om dåvarande utbildningsminister Jan Björklunds omorganisering av det svenska utbildningssystemet, som han menade att han hade den bästa visionen för. Han lovade att Sverige skulle få Nobelpris och att skolan skulle bli världens bästa om han bara fick bestämma. Och när resultaten uteblev förklarade han att det tar tid att vända en atlantångare. Idag är det få som minns hur det en gång såg ut i den svenska skolan och den högre utbildningen på den tiden när synen på lärande inte handlade om vilken skola man ska välja, utan om hur väl man lyssnade på lärarna och hur mycket tid och energi man la ner på studierna. Problemen med dagens målstyrda och utvärderingsfixerade utbildningssystem är att lärarna förväntas underordna sig högavlönade ledare som antingen skyller på andra eller avgår (och utlöser en ekonomisk fallskärm som trotsar fantasin) när deras orimliga löften inte infrias. Det är inte Björklunds fel att den svenska skolan ser ut som den gör men han hade fel; NPM är inte lösningen, och kunskapskrisen som är på god väg att växa oss över huvudet kan bara (upp)lösas om lärarna får tillbaka makten över undervisningens innehåll och utförande. Utan en allmän respekt för kunskapen i hela samhället, och om eleverna inte tidigt lär sig ta personligt ansvar för sitt eget lärande, kommer den svenska skolan att befinna sig på dekis. Det finns helt enkelt inga genvägar i arbetet med att fostra blivande studenter som kan tillgodogöra sig de kunskaper och kompetenser som universitetslärarna har och utmanar dem med. Men förändringen som krävs liknar hoppfullt nog mer ett fiskstim än en atlantångare.

Missnöje med det som är, jakten på syndabockar och övertygelsen om att samhällsförändring tar tid samt kräver starka ledare är grundorsaken till väldigt många andra problem eftersom den typen av naiva och orimliga övertygelser skapar efterfrågan på populister som lovar saker som är omöjliga att hålla och som därför är orsaken till problemen som ger upphov till missnöjet som deras egen makt bygger på. Så länge vi kollektivt väljer att ignorera detta faktum är vi alla dömda att leva i en värld fylld av hot och problem, vilket får vanligt folk att rösta på auktoritära ledare och de rikaste att bygga murar. Att söka trygghet i en allt smalare och allt mer likriktad miljö där majoriteten ser ut och tänker som en själv, vilket gör att problemen hopar sig och omvärlden ter sig allt mer hotfull, må kännas bra. Men jakten på mer av samma är själva problemet. Och problem kan och ska inte lösas, det enda långsiktig hållbara är att upplösa grunden för dem.

Jag kan inte peka på någon forskning som bevisar att det jag skriver om här är sant, men orden och tankarna bygger på allt det jag lärt mig genom åren av studier och forskning. Att mitt djupt kända och livslånga engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten inte uppskattas av mina chefer är inget bevis på, men det stärker mig i övertygelsen om, att jag har rätt. Och när Magnus Gisslén väljer att säga upp sig från Folkhälsomyndigheten eftersom den vetenskapligt kompetenta personalen behandlas styvmoderligt och jag ser hur ledningen gör allt, dels för att behålla sin makt, dels för att slippa bemöta hans kritik, ser jag det som en ytterligare bekräftelse på att det ligger något i det jag skriver om här.

Vi får vad vi tar ansvar för

Det kollektiva begäret efter enkla lösningar och den eviga jakten på effektivisering, alltså önskan om att få det man vill ha så snabbt som möjligt, är ett växande samtidsproblem med potential att leda till demokratins och i förlängningen mänsklighetens undergång. Så länge majoriteten väljer att undvika att ta ansvar genom att lyssna mer på den som säger sig sitta inne med svaret eller lösningen, än på forskare som talar med utgångspunkt i kunskap, och som arbetar med att försöka förstå hur det är och vad som faktiskt fungerar, rör sig samhället som helhet allt längre ut på det sluttande plan som vi befunnit oss på under ett ganska långt tag nu. Förnekelsen av våra verkliga problem och den växande kunskapsresistensen som leder till efterfrågan på enkla lösningar och populistiska partiers förslag, vilket banar väg för xenofobi, nationalism, protektionism och totalitarism, är en tickande bomb. Ytterst handlar dessa problem om att allt fler idag tar allt mindre ansvar, eller att man delegerar ansvaret till, alternativt skyller problemen på, andra.

Sanningen är att det inte finns några enkla lösningar och att det är omöjligt att effektivisera förvaltningen av ett samhälles bärande institutioner. Och så länge vi lägger mer energi på att försöka få det vi önskar oss, snarare än att enskilt och kollektivt göra vad som krävs för att få det vi behöver, kommer både våra verkliga problem och problemen som populisterna profiterar på att förvärras, vilket leder in i en ond cirkel. Vi får helt enkelt det liv och det samhälle vi förtjänar, inte vad vi önskar eller inbillar oss är möjligt att få. Tron kan försätta berg, men den rår inte på naturlagarna. Samhället och dess funktion står i direkt relation till medborgarnas kunskaper och det ansvar som faktiskt tas.

Jag vet att få vill höra detta, men jag skriver inte för att tillfredsställa någons önskningar. Detta är det viktigaste jag har lärt mig under alla år av studier och forskning, därför skriver jag om det. Det var nämligen för kunskapens skull jag sökte mig till och stannade kvar i den akademiska världen, och jag vill göra vad jag kan för att bidra till byggandet av en bättre värld för mig, mina barn och barnbarn samt kommande generationer. Därför spelar det ingen roll vad någon annan tycker om det jag skriver. Jag är öppen för och lyssnar självklart på kritik, så länge den grundar sig i kunskap. Tyvärr är det svårt att få gehör även för den här typen av insikter och det blir inte lättare av att allt fler forskare väljer att fokusera på sin egen karriär snarare än på kunskapen. Den logik och kunskapsetik som idag präglar högskolan bygger på tanken att kunskap är en produkt som utan kvalitetsförlust går att översätta till nyckeltal som kontrolleras och konkurreras om. Att jag förlorat mitt jobb på grund av att jag (med hänvisning till Högskolelagen) valde att vara mer lojal med kunskapen än med ledningen för högskolan som jag gav mina 23 bästa år i arbetslivet, är ett tecken i tiden och en indikation på hur långt bort vi rört oss från det demokratiska kunskapssamhälle som länge var målet för vårt lands politiker och allmänheten. Än så länge kan jag blogga om dessa saker men det känns allt mer som en tidsfråga innan den möjligheten tas ifrån mig eftersom kunskap allt mer uppfattas som ett hot mot rådande ordning. Trumpadministrationens uttalade kunskapsförakt vinner allt mer mark även här hemma.

Som vanligt närmar jag mig ämnet jag egentligen vill skriva om indirekt, via ett slags omväg, vilket här blir en illustration av vad jag vill säga. Igår började jag sent omsider titta på TV-serien Adolecence och under avsnitt två, som utspelar sig i en högstadieskola, blev det smärtsamt tydligt hur lite ansvar som tas idag och vilka allvarliga konsekvenser det får. Problemen i den svenska skolan bottnar i eller är ytterst en konsekvens av rådande syn på ansvar, inte som något alla måste lära sig att ta, utan som något som går att delegera till den som lovar mest och den som säger det som känns bäst. Eleverna i skolan tar allt mindre ansvar för sitt eget lärande eftersom det är vad skolan förväntar sig av dem. Och lärarna får inte ta eget ansvar för att skapa förutsättningar för lärande eftersom vi har fått för oss att kunskap är något man kan producera. Eftersom valfrihet och betyg idag anses viktigare än att faktiskt lära sig saker har skolan kunnat säljas ut till riskkapitalister som bara bryr sig om hur mycket pengar de kan slussa från skattebetalarna till utländska intressen. Detta blir möjligt genom att utbildning betraktas som en standardiserbar tjänst som går att kvalitetssäkra, vilket är en fatal villfarelse. 

Ansvar är basen för alla demokratiska och långsiktigt hållbara samhällen. Och ansvar går inte att delegera, det är inget man kan lova andra och kräva fantasisummor i lön för att ta, men det är så den allmänna uppfattningen ser ut. Ansvar är ytterst en konsekvens av individers handlingar, inte av löften, storslagna planer eller något system. Ska vi ha en chans att kunna hantera problemen som riskerar att växa oss över huvudet måste vi kollektivt sluta lyssna på de som lovar att de ska ta ansvar för eller få ordning på Sverige och börja ta personligt ansvar för vad vi säger och gör i vardagen. Ansvaret för samhället är ditt och mitt och alla andras, inte någon annans, och följaktligen är problemen också våra och det är bara vi som kan lösa dem. Så länge vi letar efter syndabockar eller skyller problemen på invandrare eller något annat som känns bra kommer problemen oundvikligen att förvärras.

Kunskap är grunden för alla typer av fungerande lösningar, och lärande är förutsättningen för både utvecklingen av och förmågan att hantera vetande. Därför vill jag se skolan som samhällets centrum, det är där allt börjar (både problemen och lösningarna). Och fungerar inte skolan är det också där allt slutar. En skola där eleverna inte lär sig ta ansvar för sitt eget lärande och där de inte själva får ta konsekvenserna av bristen på ansvar, är inte en skola. Skolans uppgift är inte att överföra fakta utan att skapa förståelse, dels för vad vi vet, dels vad kunskap är och hur lärande fungerar. Det viktigaste man lär sig i en skola som fungerar som det är tänkt är hur man lär och vad det innebär att veta, och det går inte att mäta eller översätta till betyg eller andra nyckeltal (vilket är förutsättningen för marknadiseringen och juridifieringen av skolan). 

För att skolan ska kunna fungera måste eleverna ta eget ansvar och lärarna måste få vara lärare, vilket är omöjligt utan frihet och tillit till professionen. Det sägs att privata företag är effektiva, men ingen skola som har kunskap som mål går att effektivisera och kunskap är heller ingen produkt. Kunskapens och lärandets kvalitet står och faller med den tid som den som ska lära ägnar åt uppgiften, därför finns inga genvägar till användbar kunskap. Och därför det minskande läsandet en indikator som måste tas på största allvar. Med läsande menar jag eftertänksamt avkodande av bokstäver i tryckt form, inte översiktligt scannande av text på nätet, eller lyssnade. Information och fakta kan överföras med hjälp av digitala verktyg, men inte kunskap och absolut inte bildning som är förutsättningen för att nå vishet som kan sägas handla om förståelse av hur lite vi människor är hur lätt våra kognitiva förmågor kan korrumperas.

Alla tar ansvar hela tiden oavsett hur det känns och oberoende av vad de tror, så det handlar inte om antingen eller. Det handlar om vad man tar eller väljer att inte ta ansvar för.

Alla andra problems moder

Det faktum att majoriteten av de beslut som människor tar INTE leder till katastrofala konsekvenser, i alla fall inte på kort sikt, är ett av mänsklighetens största problem. Det ger nämligen sken av att riskerna är mindre än många tror. Och eftersom många av besluten som tas initialt leder till positiva effekter etableras vanor som kan vara svåra att bryta sedan när problemen visar sig, både på individuell och kollektiv nivå. Tänk till exempel på rökning vars risker visar sig först när ett beroende etablerat sig. Eller realisationer, som börjar som ett undantag men som snart blir det nya normala – för att peka på ett helt annat femomen med helt andra effekter men som utgår från samma grundproblem. En annan sida av problemet är att det leder till att beslut som skulle kunna leda till något gott aldrig tas på grund av att många positiva effekter, kanske de flesta och viktigaste, också visar sig först på sikt. Konditionsträning är sådant ett exempel.

Det är inte helt enkelt att förklara vad jag menar men jag hoppas att det framgår att problemet jag vill peka på både handlar om vad man riskerar att råka ut för genom att ignorera det faktum att negativa effekter ofta visar sig med fördröjning, och vad man går miste om genom att aldrig ge det en chans. Ytterst handlar problemet om allt det vi människor förvägrar oss själva genom att tänka kortsiktigt och okritiskt. För att kunna komma tillrätta med problemet är det helt avgörande att man förstår att det är ett komplext problem som förvärras av att vår hjärna fungerar som den gör. Just det är lite enklare att förklara, eller jag tror i alla fall att det är lätt att förstå vad som händer när det jag skrivit om ovan kopplas ihop med fallenheten att antingen förneka problem eller skylla dem på andra, vilket idag präglar mycket av politiken som förs, dels eftersom det finns efterfrågan på den, dels eftersom det saknas kunskap om problemen (eller för att de förnekas). Svårigheten att koppla ihop problemens orsak med dess verkan gör det även lätt att söka efter lösningar på fel ställen, vilket ytterligare förvärrar problemet. 

Som forskare respekterar och följer jag kunskapen, inget annat. Jag kan därför bara använda ord och tankar för att övertyga. Och mitt budskap bär sällan på löften om lycka och framgång, i alla fall inte på kort sikt. Eftersom vi lever i en värld fylld av karismatiska individer som bekräftar människor fördomar och hävdar att problemet antingen inte existerar eller beror på någon annan blir det svårt att nå ut med kunskapen. Många väljer eller luras att lyssna på populister och gurus istället för att stanna upp, analysera situationen, sätta sig in i kunskapsläget och ta ett långsiktigt hållbart beslut, och sedan vara öppen för att revidera dessa. Okunskapen om hur lätt det är att falla i den här typen av kognitiva fällor och hur ofta man faktiskt begår misstag av det här slaget gör det förfärande lätt att fastna i en destruktiv loop, både som individ och samhälle.

Jag vet inte om det är därför, men jag konstaterar att vi idag lever i en tid av förnekelse, suboptimering, bortförklaringar och anklagelser riktade mot mer eller mindre tydliga grupper av människor som anses vara annorlunda än majoriteten, vilket både leder till att problemen förvärras och till att handlingar som skulle kunna minska eller eliminera problemen bortträngs eller skjuts på framtiden. Egenheterna och tendenserna som jag resonerar om här är djupt mänskliga och bör därför inte ses som något problem som ska lösas. Jag vill istället se det som att det handlar om förutsättningar för förändring som man behöver göra sig medveten om, bygga upp förståelse för, samt förhålla sig till. Det jag vill säga är att det inte finns någon enkel lösning, och att den insikten ökar chansen till att man både som individ och samhälle ska kunna ta beslut och utveckla vanor som på sikt leder till att det blir bra för en själv och för andra.

Kunskap är ingen enkel lösning, men vetande utgör en helt central del av alla långsiktigt hållbara strategier. Och grundläggande kunskaper om hur den mänskliga kognitionen fungerar, både enskilt och i grupp, är något av det viktigaste man kan skaffa sig, både som individ och kollektiv. Men eftersom kunskap bara är makt i ett samhälle där vetenskapens (många gånger ganska osäkra och otydliga) resultat respekteras, räcker det inte att man bedriver studier på egen hand, det är alltid den kollektiva nivån av insikt och kunnande som räknas. Alla som vill leva i ett fungerande och långsiktigt hållbart samhälle har därför ett gemensamt ansvar för att vi får en skola som fungerar, vilket krävs för att den högre utbildningen (där framtidens ledare och forskare fostras) ska kunna sägas vara högre. Och det behöver den vara om det ska finnas någon mening med den.

Fallenheten att söka efter syndabockar. Underlåtenheten att ta ansvar, och vägran att försöka förstå hur allt och alla hänger ihop, är grunden till många av samtidens största och allvarligaste problem som förvärras av ignorans och det informerade ointresse som sprider sig idag. Den väg som mänskligheten slagit in på just nu leder mot undergången. Hårdare straff, försämrad A-kassa, klimatmål som skjuts på framtiden, "effektiviseringar", sänkt skatt för de rika och ökade försvarsanslag, är exempel på den underliggande sjukdomen, inte lösningen på problemen. Det är oss själva och våra önskningar vi behöver göra upp med, inte någon eller något annat. Både problemen och lösningarna kommer nämligen inifrån och uppstår mellan oss människor.

Förförelsesamhället

Det är säkert svårt att räkna ut exakt, men det verkar vara den allmänna uppfattningen att Demokraterna och Republikanerna tillsammans la ungefär 47 miljarder kronor på marknadsföringen inför presidentvalet, vilket tydligen var rekord. Och som det verkar går utgifterna för reklam upp generellt i hela samhället. På Mediemyndighetens hemsida läser jag att svenska företag investerade 49.5 miljarder kronor i reklam 2022, vilket var ett rekordår (fram till dess). För att ha något att jämföra med noterar jag att den svenska försvarsbudgeten samma år låg på runt 75 miljarder (nästa år uppgår den kostnaden till 138 miljarder). Jag vill undvika fel på grund av min svårighet att rimlighetsbedöma den här typen av uppgifter, så jag lämnar sifferexercisen. Det jag är intresserad av och vill reflektera över här är istället vad reklamen gör med oss; med vårt sätt att tänka och förhålla oss till kunskapen, varandra och inte minst till mänsklighetens gemensamma framtid.

I teorin handlar marknadsföring om att utgöra en brygga mellan utbud och efterfrågan, det handlar alltså om ett förment neutralt medium. Den uppfattningen vill jag problematisera, jag menar nämligen att reklam är något helt annat än ett mellanrum eller en neutral förmedlingskanal. Tvärtom är det mycket som talar för att marknadsföring är en växande kraft i samhället, med agens nog att förändra vårt sätt att tänka och förhålla oss till världen och varandra, vilket valkampanjen i USA tydligt visar. Problemet med det sättet att kommunicera information är att det bara finns utrymme för och möjlighet att sprida enkla budskap om de aspekter man själv vill trycka på. Inom ramen för reklammediet är det omöjligt att fördjupa och nyansera, därför polariserar marknadsföringen samhället och bidrar till fördumningen.

Reklamens negativa effekter ökar dessutom eftersom den kommit att bli ett slags motor i ekonomin, en outtömlig resurs som ger alla vad de vill ha. Det faktum att reklamen är känd för att bidra till att tidningar och andra produkter och tjänster bli billigare om vi konsumenter accepterar reklam, bidrar till att göra reklamen så förförisk. Alla i min generation, tror jag, har dessutom outplånliga minnen av bioreklam, och många längtade efter reklam-TV när den kom till Sverige på 1980-talet. Tanken på att få någonting för ingenting är lockande, men vi vet samtidigt att det inte finns några gratis luncher. När de sociala nätverken lanserades lärde sig många att är det gratis är det du som är varan, sa man då. Men idag när vi upparbetat ett kollektivt reklamberoende är det inget vi gör oss av med i en handvändning, och anledningen till det är att vi låtit oss förföras av marknadsföringens riggade budskap och sockrade anbud.

När reklamen främst fanns som bilder och uppslag i tidningar eller på plakat runtom i stan var den nog ett relativt harmlöst inslag i de allra flestas liv. Det där förändrades dock radikalt efter att iPhone lanserades. Och idag när samhället digitaliseras i rasande takt och våra liv blir allt mer uppkopplade förvandlas reklamen till något helt annat än en metod bland många andra att sprida information och boosta försäljningen för olika varor och tjänster. Reklamen håller bokstavligen på att ta över våra liv, både genom att vi översköljs av den och eftersom den blir allt mer subtil, riktad och aggressiv. Den mest skrämmande faran är dock reklamens förmåga att påverka vårt sätt att se på samhället och förhålla oss till varandra. Via de sociala nätverken som tjänar pengar både på att utsätta oss för reklam och genom att sälja allt mer detaljerade och personliga uppgifter om oss till företag som vill påverka oss att spendera pengar eller tänka si eller så i speciella frågor, gör vi oss själva till slavar under algoritmerna. Likt knarkare ger vi upp allt mer av vår frihet, vilket blev skrämmande tydligt i valet i USA där folket valde en president som vill göra the land of the "free" till en totalitär, kvinnoförtryckande stat.

När reklamen blir en maktfaktor i samhället kommer vetenskapen förr eller senare att uppfattas som ett hot mot marknadsföringens känslobaserade budskap. Kunskapen är redan på god väg att spela ut sin roll i och med att efterfrågan på politiker som säger det folk vill höra lockar allt fler anhängare, vilket är en historiskt ny och skrämmande företeelse eftersom anhängare lyssnar mer på vem som talar och mindre på vad som sägs. Okritiska anhängare är dessutom lojala oavsett vilka konsekvenserna av den önskade politiken blir. De accepterar därför försämringarna som politiken innebär och skyller de växande problemen på invandring eller något annat som partiets företrädare pekar på. Forskare som problematiserar reklambudskapen framstår i ett sådant samhällsklimat som party killers och utbildning uppfattas allt mer som ett hot mot rådande ordning.

Reklamens logik, att konsekvent fokusera på fördelarna och underkommunicera nackdelarna, gör det inte bara svårt att praktisera kritiskt tänkande, som kräver tid och eftertanke. När reklamen normaliseras och blir en allt mer central del av våra liv kommer kunskapen i sig att uppfattas som ett hot. Och om utbildning betraktas som en motståndshandling kommer skolans uppdrag förr eller senare att förändras till att bli en del av förförelsemaskineriet. Stora delar av skolan ägs redan idag av privata aktörer med vinstintresse, vilket i sig är en radikal förändring av utbildningssystemet. Med hjälp av en fatal mix av löften om valfrihet och smutskastning av den skattefinansierade svenska skolan, som innan privatiseringen var en av världens mest aktade skolsystem, lyckades friskolornas ägare, med benägen hjälp av en liten grupp politiker (som sedan fick positioner i företagen) få oss att överge ett system som fungerade klanderfritt. Ju mer reklam vi accepterar, desto dyrare blir det att minska på den, så därför kommer fler och fler att försvara den. Och de som kontrollerar den kanalen in i våra hjärnor kontrollerar oss. 

Om skolan fortfarande var statlig skulle vi på demokratisk väg kunna försvara kunskapen som demokratin är beroende av, men nu finns inte längre den möjligheten, för det skulle innebära skattehöjningar. Istället utsätter vi våra barn redan i skolan, både för mer digitalisering och för den marknadsföring som ägarna av skolorna av skolorna använder för att sprida budskapet om att de driver skolorna för att värna kunskapen. Bevisligen leder nyordningen till försämrade resultat, vilket, surpris, surpris, leder till att det blir svårare att utveckla det vetande och den intellektuella kompetens som krävs för att man ska kunna se vad reklamen gör med oss och vårt tänkande. Kunskapen utarmas först långsamt, sedan allt snabbare, och vid någon punkt har den upphört att fungera. Och medan vi oroar oss för utvecklingen och funderar på hur vi ska göra för att öka barnens digitala kompetens (varifrån kom den befängda idén ifrån) samt undervisar barnen i källkritik, istället för i kritiskt tänkande, normaliseras reklamen, vilket gör det svårare och svårare att försvara en verklig kunskapsskola.

Universiteten är än så länge statliga (i de flesta i alla fall, men det håller på att förändras på olika sätt, bland annat genom att högskolor blir stiftelser och därmed får andra förutsättningar att tjäna pengar). Utbildningen som bedrivs där kan dock bara bli högre och akademisk om resten av utbildningssystemet fungerar, så det är tragiskt nog bara en tidsfråga innan även den högre utbildningen inkorporeras i det ekonomiska system som för länge sedan upphörde att vara ett medel, och som idag är ett mål. Därifrån är steget inte långt till att betrakta forskning som visar på problem av olika slag som ett hot mot den heliga tillväxten. Eller vänta lite, vi är redan där. Den nyvalde vicepresidenten i världens mäktigaste land sa nämligen i ett klipp på nätet att: "Forskarna är fienden." Hoten mot kunskapen kommer dock inte bara utifrån. Allt fler forskare accepterar idag lydigt högskoleledningarnas krav på att dra in pengar och publicera artiklar. Det viktiga är idag inte vad man skriver om, utan var man publicerar sig. Högskolorna konkurrerar nämligen med varandra om vilket lärosäte som publicerar först nyckeltal. Att förlagen som äger journalerna där forskningsresultaten publiceras är några av världens mest lönsamma företag är inget som diskuteras, den som liksom jag värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten och som därför pekar på problemen med det produktionstänkande som växer fram på högskolan betraktas som illojal.

Det är dock ingen ond makt som styr den här utvecklingen. Alla är offer, även de allt märkligare ägarna till företagen som tjänar pengar på vår växande oförmåga att bjuda motstånd mot reklamens förödande budskap och dess effekter på våra liv och i förlängningen även för livsbetingelserna för resten av livet på jorden. När Titanic, som i reklamen marknadsfördes som världens modernaste osänkbara skepp, gick under spelade det ingen som roll om man åkte i första eller tredje klass, alla (utom ett litet fåtal) dog i det iskalla vattnet.

Elon Musk, en av världens rikaste, som kommer att få en position i den nya administrationen i det land som vi svenskar sedan kalla krigets dagar lärt oss se som vår befriare, pekar på Mars och lanserar det som en lösning på den klimatkris som till och med marknadsförarna har svårt att få oss att ignorera. En lösning för vem, och på vilket sätt? Att en stenig och ogästvänlig planet i ett tomt universum uppfattas som paradiset och det faktum att Elon Musk och andra ekonomiskt framgångsrika människor välkomnas som frälsare, samtidigt som kunskapsinriktade forskare och dedikerade lärare som talar om behovet av kritiskt tänkande pekas ut som ett hot, säger något om samtiden och det prekära läge som mänskligheten befinner sig i. 

"Allting går att sälja med mördande reklam, till och med konserverad gröt", som man sjunger i den gamla visan ...

Den (samhällsbyggande) förmågan att ta gemensamt ansvar

Förra veckan bloggade jag om det fatala missförståndet att betrakta komplex och komplicerad som synonymer och problemen som går att förknippa med ignorans inför skillnaden. Individualismen är en minst lika problematisk tankefigur. Förutsättningen för individualism är nämligen ett stabilt, resursstarkt och väl fungerande samhälle. Om jag ska kunna få måste någon annan ge, det är helt enkelt ett Fact of Life som inte går att komma förbi. Ensam är inte stark, och om uppfattningen att jaget är viktigare än laget blir norm får alla det svårare. Trots att alla vet detta väljer väldigt många att bortse från insikten. Känslan blir viktigare än kunskapen på allt fler områden, vilket på sikt hotar att underminera samhället och därmed även förutsättningarna för individer att odla sin individualism. Yttrandefrihet är helt centralt, men den måste respekteras för att fungera. Samma med friheten att välja skola; det är inte bara något man får, för att det ska fungera krävs att det finns förutsättningar för det, vilket kostar pengar. I brist på förståelse för detta, och med stöd i källan känsla, säljs därför den svenska skolan ut och skattemedlen som skulle gå till vara barn slussas till utlandet eller hamnar i fickorna på riskkapitalister som köper lyxjakter och hyllas i medierna som hjältar. Individualismen är med andra ord ytterst en kunskapskris som paradoxalt nog utgör ett ännu större hot mot oss alla, både som individer och som kollektiv, än den förhatliga kommunismen.

Det är sant att det inte finns något linjärt samband mellan storleken på skatten och samhällets möjligheter att investera i välfärden, men det är inget bevis för att sänkt skatt leder till mer pengar att investera i samhället och dess välfärdssystem, vilket många är övertygade om idag. Vad man känner inför att betala skatt eller vad man tror är möjligt, har inget med saken att göra. Vi får helt enkelt det samhälle vi förtjänar, alltså det samhälle vi gemensamt bidrar till. Om ingen vill betala mer kommer alla att tvingas nöja sig med mindre. Viljan kan försätta berg, men den kan inte trotsa naturlagarna. Problemet är att samhället betraktas som ett komplicerat problem, när det i själva verket är komplext. Samhället är en dynamisk helhet där allt och alla både påverkar och påverkas. Så länge det stora flertalet angriper alla problem i termer av antingen eller, trots att det mycket oftare handlar om mer eller mindre av både-och, skjuts lösningarna på framtiden. 

Grundproblemet är att det saknas förståelse för det faktum att gemensamt ansvar både är en individuell och en kollektiv kompetens. Föreställningen om att delat asvar är ingens ansvar präglar både den allmänna debatten och synen på hur beslut tas idag, samt hur man organiserar saker och ting. Idag delegeras ansvar allt oftare till chefer som får lön för att ta ansvar, men i praktiken tar ingen något ansvar eftersom hela systemet bygger på att chefen som får betalt för att göra det avgår om det uppstår problem. Att ansvaret ska förläggas så högt upp i hierarkin som möjligt låter och känns bra, men i praktiken har det lett till att vi skapat en klass av ledare som svävar över alla andra och som rekryterar varandra till ansvarsfulla poster för att de känner och litar på varandra. Övertygelsen om att meritokratin fungerar, vilket det finns massor av tecken på att den inte gör, är ett slags opium för folket och så länge den hålls levande kommer klyftan mellan eliten av ledare och resten av befolkningen att fördunklas och problemen som den leder till går därmed att skyllas på invandringen eller sossarna. Eliter har i hela mänsklighetens historia härskat genom att söndra, det är bara metoderna och argumenten som skiljer sig åt. Vi ser också att demokratin är på tillbakagång och att efterfrågan på totalitära ledare ökar, trots att historien gång på gång visat vilka enorma risker för mänskligheten och livet på jorden som det innebär. Som sagt, det handlar ytterst om en kunskapskris.

Förmågan att ta gemensamt ansvar och viljan att bidra, både ekonomiskt och socialt, till det allmänna – alltså byggandet och förvaltandet av det samhälle som alla civiliserade människor som vill leva ett tryggt liv i ett långsiktigt hållbart samhälle måste investera i – är avgörande både för individuell och kollektiv lycka. Trygghet växer fram mellan människor som litar på och tar ansvar för varandra. Hotet kommer därför alltid inifrån, ytterst sällan utifrån. Förmågan att ta gemensamt ansvar är en lika viktig investering för framtiden som kunskap, vilket kräver ett utbildningssystem som fungerar. Men för att utbildningssystemet ska fungera krävs både investeringar och respekt för att komplexiteten som uppstår i alla kollektiva system. För att kunskap ska kunna utvecklas och förvaltas krävs inte bara excellenta forskare, minst lika viktigt är det att det finns en befolkning som förstår och visar respekt för forskningens resultat, vilket förutsätter en hög, generell grad av läsförmåga i i samhället som helhet. Och det i sin tur förutsätter att människor faktiskt läser längre texter, alltså texter som ger ut av seriösa förlag som inte bara jagar kortsiktiga ekonomiska vinster. Jag fick kritik i en av kommentarerna på förra bloggposten som gick ut på att jag inte förklarade med hjälp av pedagogiska exempel, men här är ett sådant. Allt och alla hänger ihop och språket är ett slags kitt som håller en befolkning samman samtidigt som det är ett medel för kommunikation av både kunskap och gemensamma värderingar. 

Samhället är ett slags försäkring, eller det går i alla fall att se det så, och väljer man att göra det blir det lättare att förstå betydelsen av att alla som vill ta del av tryggheten måste betalar en liten summa kontinuerligt när allt går enligt plan, för att vara garanterade att inte stå ensamma med alla kostnader om katastrofen är ett faktum. Hela poängen med en försäkring är att man tar GEMENSAMT ansvar för varandra, och det gäller även samhällen. Om en växande andel av befolkningen anser sig ha rätt att kräva av samhället att få tillbaka lika mycket som man betalar, eller mer, kommer samhället förr eller senare att lösas upp och tryggheten går förlorad. I en demokrati är skatt ett sätt att bygga den gemenskap och de trygghetssystem som gör samhället till ett samhälle, men det kräver respekt för svårigheten i uppdraget och förståelse för att det inte kan bli exakt som jag vill. Demokrati är med andra ord inte det bästa styrelsesättet, utan det minst dåliga, vilket gör att det aldrig kan fungera perfekt. Samhället kan bara fungera någorlunda bra om majoriteten förstår vikten av att ta gemensamt ansvar och upparbetar kompetens att göra det. 

Väljer man att lyssna på anonyma nättroll och om man accepterar att politiska partier håller sig med sådana är demokratin dödsdömd, kunskapen hotad och allt det vi som lever i Sverige har vant oss vid kommer att tas ifrån oss.