Vill vi leva i ett automatiserat samhälle?

En viktig nyckel till lönsamhet i arbetslivet är effektivisering. Det gäller dock att vara vaksam, för det handlar om en kraft med potential att förvandlas till sitt eget syfte, vilket gör att alla organisationer riskerar att såga av viktiga grenar som först i efterhand visar sig vara bärande. Effektivisera mera låter förföriskt klokt och ger snabbt resultat i balansräkningen. Det är svårt att argumentera mot, för ineffektiv vill ingen bli anklagad för att vara. Dessutom går det att utföra nästan alla arbetsuppgifter lite snabbare, och marginaler går alltid att minska (i alla fall tills de helt utplånats). Därför ser det ut som att potentialen för fortsatt effektivisering är snudd på oändlig. Många arbeten går dock inte att utföra snabbare. Lärare, till exempel, kan i och för sig springa mellan salarna och det går så klart att tala snabbare, men lärandet som yrket handlar om att skapa förutsättningar för går inte att skynda på, läshastigheten och tiden det tar att skriva och tänka är den samma idag som för 100 år sedan.

Trots att vi vet att är det är så här har landets högskolor sedan 1990-talet kravet på sig att varje år effektivisera verksamheten, vilket lät sig göras i början, men över tid har det sättet att förvalta den högre utbildningen lett till att lärarna som undervisar idag har långt mindre tid för förberedelse och efterarbete än på den tiden när Sverige hade ett utbildningssystem som beundrades i resten av världen. Och förutsättningarna att värna kunskapen i vårt land försämrades drastiskt i och med att staten först la ansvaret för grundskolan och gymnasiet på kommunerna, och sedan bjöd in företag att driva skolor i konkurrens. När friskolornas ägare ska maximera vinstuttaget förvandlas skolbibliotek och behöriga lärare samt mindre klasser och elever med diagnoser till onödiga kostnader som måste reduceras till varje pris.

Olika branscher har olika förutsättningar, men kravet på effektivisering är idag det samma över hela linjen. På den lokala pizzerian kan man byta ut den ekologiska, närproducerade osten och köttet från det småskaliga jordbruket i närområdet mot industriellt framställda varor. Bilarna kan få tunnare plåt och hastigheten på det löpande bandet kan skruvas upp. Uppfinningsrikedomen är stor när det finns pengar att tjäna. Köper man jordnötter till ölen på puben får man i princip alltid nötter av sämre kvalitet än de man köper i affären, trots att pubägaren tar dubbelt så mycket betalt för sina. Och eftersom alla pubar tänker och agerar på samma sätt och kunderna inte väljer att gå någon annanstans är det möjligt att göra den typen av effektiviseringar för att värna lönsamheten. Om lokalen är fin, servicen bra och sällskapet trevligt är det ett pris många är beredda att betala. Men det är alltid upp till kunderna att avgöra vad något är värt, aldrig aktieägarna eller någon ekonomiansvarig chef.

Problemet är att vi människor är anpassningsbara och förfärande lätt vänjer oss vid försämringar, särskilt om det känns som att vi fått en bra deal eller får mer pengar i plånboken. Därför lockas många av politiker som lovar sänkta skatter och lägre pris på bensinen. Problemen med det sättet att tänka och agera är att följderna av besluten ofta visar sig långt senare, när det är svårt att peka på kausala samband och lätt att skylla på invandare, arbetslösa eller tidigare regeringar. Och stigande sjuktal som kommer som ett brev på posten när den generella stressnivån i samhället ökar går alltid att bortförklara på olika sätt. Konsekvensen av allt detta sammantaget är att jakten på låga priser inte bara normaliseras utan dessutom blir allt mer intensiv, och därmed ökar konkurrensen om allt i samhället, vilket leder till mer oro och minskad lojalitet mellan människor. Och det i sin tur leder till ökad stress och misstänksamhet. En ond cirkel, med andra ord.

Svårast är det att effektivisera personaltunga verksamheter, men om uppgifterna inte kräver specialkompetens kan tillverkningen flyttas till länder där kostnaderna är lägre. Så länge efterfrågan finns och det går att sälja varorna i länder där kunderna har råd ser det ut som en win-win. Fast det där förändras snabbt idag när robotar och AI ersätter människor i allt fler yrken. Inte bara i tillverkningsindustrin tar allt mer avancerade maskiner och algoritmer över fler och fler arbetsuppgifter, även i vården ersätts människor av robotar idag. Kanske inte i Sverige, men i andra länder, så det är bara en tidsfråga innan vi ser det här med.

AI säljs in med argumentet att tekniken ska hjälpa oss människor att bli bättre genom att ta över tråkiga och repetitiva uppgifter, men när tekniken väl finns blir det av ovanstående skäl svårt för ekonomiansvariga mellanchefer att motstå frestelsen att låta AI utföra även kreativa uppgifter. Listan på yrken som vi för bara ett kort tag sedan trodde att endast människor kunde utföra tas idag över av AI. Sorgligast är att författare och musiker är två av yrkena, för det säger något om hur lite vi som lever idag bryr oss om unikt mänskliga färdigheter och kvaliteter. Snart är det bara teaterskådespelare som kan känna sig trygga med att inte kunna ersättas. Fast då vill det till att de inte kräver för höga löner, för då uteblir publiken som vant sig vid att få vad de önskar gratis på nätet.

Trenden är tydlig, vilket gör frågan om det finns en gräns för hur långt automatiseringen av samhället kan drivas viktigare och viktigare. Fortsätter vi på den inslagna vägen har vi snart inget samhälle kvar att leva våra liv i. Inte i den mening som vi vant oss vid i alla fall. Medborgarlön är en väg att gå, och det blir troligen förr eller senare nödvändigt för att hålla efterfrågan på alla robot- och AI-genererade varor och tjänster uppe när allt fler människor blir av med jobbet. Fast det kan lika gärna bli så att vi får ett två-tredjedels samhälle eller kanske ett en-fjärdedelssamhälle, där en välmående minoritet lever gott medan resten tvingas hanka sig fram bäst de kan. Det var så det såg ut innan det moderna välfärdssamhället växte fram, underifrån och mellan människor som ville leva ett värdigt liv tillsammans. Det faktum att miljardärerna idag blir fler och fler i Sverige, och att det betraktas som ett tecken på framgång för vårt land, är en varningsklocka. Ökande klyftor blir förfärande snabbt det nya normala, och det gör alla till förlorare.

En sak som oroar mig ännu mer är att tänkandet allt mer går på autopilot. Allt fler forskningsartiklar genereras idag med hjälp av AI. Och professor blir man efter att ha producerat ett antal artiklar, nått framgång i jakten på ansökningar om forskningsmedel och producerat de nyckeltal som högskoleledningen kräver, vilket är arbetsuppgifter som kan utföras av algoritmer. Först är det bara rutinuppgifter som delegeras till AI, som att sammanfatta kursvärderingar och skriva mötesanteckningar. Men när allt fler forskare känner sig allt mer pressade höjs stressnivån och då framstår allt fler arbetsuppgifter som rutinuppgifter. Och då är det bara en tidsfråga innan kunskapen ses som en produkt som kan skapas av AI och som vi sedan kan googla fram vid behov. Där är vi inte än, men vi rör oss i en rasande fart i den riktningen. För varje kull studenter som använder AI för att producera sina uppgifter, vilka lärarna bedömer med hjälp av AI, rör vi oss längre ut för ett sluttande plan. Det kollektiva minnet av hur det en gång var bleknar snabbt.

Automatiseringen och digitaliseringen gör inte bara samhället kallt och tänkandet instrumentellt, tekniken gör det också möjligt att övervaka allt och alla. Med hjälp av övervakningskameror med ansiktsigenkänning och AI-kontrollerade drönare riskerar samhället att bli en totalitär mardröm. Det finns inga inbyggda hinder mot en sådan utveckling och det vore inte första gången i mänsklighetens historia som utvecklingen drivs i den riktningen. Och eftersom människor idag behandlas som förbrukningsvaror, kunskapen inte anses ha något egenvärde, och alla som av olika anledningar inte passar in i den allt smalare normalitet som den generella automatiseringen av samhället och livet genererar, anses få skylla sig själva om de förlorar jobbet, blir sjuka eller tvingas fly för sitt liv, är det bara en tidsfråga innan vi är där. Och då är det för sent att göra något åt saken.

Ju latare man är, desto klokare måste man vara

Man blir inte smartare för att man studerar, men har man tillgång till kunskap (och förstår vad det innebär att veta något samt har byggt upp kompetens att använda insikterna) ökar chansen att man kommer att kunna ta kloka och långsiktigt hållbara beslut. Studerar man på högskolan enbart för att få betyg och en titel och därför fokuserar mer på att ge lärarna vad man tror att de vill ha – för att så snabbt och effektivt som möjligt passera genom utbildningen – än att engagera sig i och ta eget ansvar för lärandet som utbildningen skapar förutsättningar för, är risken överhängande att man blir dummare. Och om andelen i befolkningen som tror att en titel säger något om innehavarens faktiska kunskaper och kompetenser, ökar kommer den generella fördumningen att eskalera snabbt i samhället. Problematiskt nog har vi byggt ett utbildningssystem där fokus riktas mot just (produktionen av) titlar. Det är vanskligt att uttala sig om vad som beror på vad men det är ett faktum att vi idag ser allt tydligare tecken på en fördumning i samhället, som till exempel tar sig uttryck i att efterfrågan på ledare som lovar runt men håller tunt och/eller ljuger för att framställa sig själva och konsekvenserna av den förda politiken i en bättre dager än vad det finns empiriska belägg för, är så stor. 

I min bok En svanesång för universitetet argumenterar jag för att försöken att målstyra och kvalitetssäkra högre utbildning leder till en förflackning av kunskapen och en utarmning av förmågan till kritiskt tänkande. Orsaken till att det blir så är att när fokus riktas mot produktionen av nyckeltal och det ekonomiska resultatet värderas högre än kunskapskvaliteten, kommer lektorernas oro över försämrade villkor att skapa förutsättningar för studenternas lärande och sin egen kunskapsutveckling att betraktas som ovidkommande klagomål från representanter för ett särintresse. NPM är motsatsen till allt som gör högre utbildning högre och universitetet till ett universitet. Det sättet att organisera för lärande och kunskapsutveckling leder nämligen till att högskolan befolkas av allt fler chefer, ekonomer, jurister och administratörer (som förväntar sig högre lön än lektorerna och som dessutom kräver att det finns möjlighet för dem att göra administrativ karriär). Och kostnaderna för detta tas från den summa som lärosätena får för att bedriva undervisning, vilket gör att tiden som lärarna kan lägga på undervisning minskar snabbare och snabbare för varje år eftersom fler och fler ska dela på pengarna som tidigare – på den tiden när universitetet tog bildningsuppdraget på allvar och den akademiska friheten respekterades – uteslutande gick till lärarnas löner, av den enkla anledningen att kollegiet på den tiden hade makten över definitionen av vad som är högskolans kärnuppdrag. Eftersom de som ansvarar för formen och ekonomin idag värderas högre än de som arbetar med innehållet, försvagas själva fundamentet som hela det akademiska bygget vilar på mer och mer för varje år som går.

Om kunskapen inte värderas högre än vad som fallet i dagens samhälle kommer kostnaden för att upprätthålla ett utbildningssystem som faktiskt ger oss kunskap av hög kvalitet, förr eller senare att betraktas som en mer eller mindre onödig kostnad, vilket i sin tur leder till att fokus riktas ännu tydligare mot en kostnadseffektiv produktion av betyg och examina. Och eftersom linjens chefer har met makt än forskarna och lärarna i kollegiet kommer högskoleledningarna först att göra sig av med lärare som liksom jag försvarar kunskapen och kvaliteten och riktar kritik mot försämrade förutsättningar att bedriva akademisk undervisning och vetenskaplig forskning. Men eftersom den oantastliga administrativa apparaten likt en gökunge kräver mer och mer av resurserna som på grund av effektiviseringsavdraget krymper år för år, är det i en sådan värld med sådana värderingar bara en tidsfråga innan AI tar över lärarnas arbete. 

Akademiska kulturer växer liksom all kultur fram mellan människor, och ju fler som intresserar sig för och engagerar sig i det som händer på högskolan, desto bättre blir förutsättningarna att skapa kunskap och försvara bildningen och den akademiska friheten. Problemet är att människor inte är helt igenom rationella och därför oundvikligen tar många beslut grundade på känslor. Och eftersom tiden som finns för analys och eftertanke hela tiden krymper blir det svårare och svårare att förstå, försvara och använda kunskapen och den intellektuella förmågan. Människan är dessutom av naturen lat. Om vi inte förstår eller accepterar dessa faktum och inte bryr oss om konsekvenserna av det vi vet, är risken överhängande att AI inte bara tar över lärarnas, forskarnas, journalisternas och författarnas arbete, utan även "lärandet" och "kunskapsutvecklingen".

Jag har alltid sett det som att det är humanioras uppgift att bjuda motstånd mot en sådan utveckling, genom att förfina människors unika förmågor. Jag är ingen konspirationsteoretiker och tror inte att det är därför som humaniora är det man skär ner på först när flödet av pengar till universitetssektorn sinar, jag konstaterar bara faktum. Det spelar ingen roll vad som beror på vad, det viktiga är hur vi ser på förändringen och vad vi kan och vill göra för att försvara det vi tror på. Kunskap och lärande är som jag reflekterat över i en tidigare bloggpost som muskler och kondition, alltså förmågor som var och en måste erövra på egen hand och som bara kan hållas aktuella och relevanta genom ansträngning. Det finns inga genvägar till kunskap, och definitivt inte till förmågan att ta kloka beslut. Därför är implementeringen av AI på allt fler områden så skrämmande.

Högre utbildning handlar mer om att utveckla sin intellektuella förmåga än om att producera mätbara resultat. Kunskap och lärande är mellanmänskliga aktiviteter vars kvalitet står i direkt relation till tiden och engagemanget som läggs på strävan efter att uppnå det önskade resultatet. AI är ett avancerat redskap, och liksom alla andra redskap kan resultatet av användandet av verktyget aldrig bli bättre än förmågorna som den som använder det har. Och de där förmågorna är unikt mänskliga.

AI kan och kommer därför aldrig att ta över. AI saknar nämligen och kommer aldrig att kunna skaffa sig unikt mänskliga erfarenheter och egenskaper. Det finns dock en överhängande risk att människor av dumhet och/eller lathet slutar tänka själva och lämnar över makten till (ägarna av) algoritmerna. Och den dagen när AI driver utvecklingen har vi inget samhälle längre, då lever vi alla i en steril och iskall mardröm.

AI-fusk, medielogik och den allmänna synen på kunskap

Den där veckan när DN publicerade min och Johan Alvehus debattartikel – som rubrikmakarna gav den tillspetsade titeln "Släpp AI-fusket fritt – och skrota examinationerna", vilket skulle visa sig väcka många känslor, från olika håll – rivstartade verkligen. Strax efter att klockan ringde halv fem i måndags fick jag ett mail från TV4-nyheterna som ville intervjua mig för ett inspelat inslag till nyhetssändningen klockan 6. Jag är inte intresserad av publicitet för egen del, men det var av omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten vi skrev debattartikeln och jag ville så klart inte försitta chansen att försöka förklara vad vi menar när jag nu fick chansen, så jag tackade ja. Det är emellertid svårt att sammanfatta en så pass komplex frågeställning som den vi pekar på i vår text i ett kort nyhetsinslag, men jag gjorde mitt bästa. Jag såg det på TV sedan och slogs av hur lite jag fick säga, men jag har varit med förr och i genren var det ett helt okej inslag tycker jag.

Det blev ett lite längre inslag på Radio, i Morgonpasset. Där lät man en journalist som läst debattartikeln svara på de mer eller mindre allvarligt menade frågorna från programledarna. Inslaget upplevde jag som ganska raljant och vår artikel blev snarast en ursäkt för att flamsa. Våra namn nämndes inte, vi titulerades som "forskarna", vilket kändes surt eftersom jag utvecklade våra tankar i ett mailsvar till redaktionen som hörde av sig till oss. Programledarnas slutsatser hade i princip ingenting med det vi skriver om att göra, och symtomatiskt nog frågade man AI vad som skulle hända om man tog bort examinationerna. Det här sättet att se på och tala om forskare och forskning, alltså raljant och över huvudet på landets högst/längst utbildade, blir vanligare och vanligare och det gör det naturligtvis svårare och svårare för lärare på högskolan att bli tagna på allvar, vilket i sin tur gör det ännu svårare för oss att värna kunskapens kvalitet.

Det Rapport gjorde av vår debattartikel har jag fortfarande svårt att smälta. Även om inslaget var längre fick Johan bara vara med i ett superkort klipp, och mitt namn nämndes inte ens, jag presenterades som "en annan forskare", vilket gjorde mig besviken. Men det faktum att man gav Almegas chefsekonom mer tid att förklara varför vårt förslag är orimligt än vi fick att förklara vad vi menar tycker jag är anmärkningsvärt och illavarslande. Ekonomen fick det att framstå som att vi vill att arbetsgivarna ska examinera studenterna, vilket vi naturligtvis inte alls menar. Vi vill lyfta frågan om och diskutera kunskapen värde i dagens samhälle där existensen av AI gör att högskolans traditionella examinationsformer är på god väg att bli helt meningslösa. 

Företrädaren för arbetsgivarsidan visade genom sitt sätt att lättvindigt och oartikulerat avfärda vårt förslag – som utgår från en djupt känd omsorg om studenters förmåga till lärande och som bygger på mångårig erfarenhet av att arbeta med undervisning och kunskapsutveckling – vilket värde man från arbetsgivarhåll sätter på kunskapen. Att Almega som säljer kompetens inte bryr sig mer om vårt och andra lärares rop på hjälp borde oroa fler än vad som är fallet. Landets lektorer är inte ett särintresse, vi har genomgått landets längsta och dyraste utbildning och bedriver forskning parallellt med undervisningen. Forskare har inget egenintresse av att tala om sina forskningsresultat, men det har däremot politiker och företrädare för privata företag. Ska vi kunna rädda demokratin och skapa förutsättningar för långsiktig hållbarhet är det kunskap vi behöver, inte åsikter om lärare.

När Jonas Grafström från Ratio (som är ett forskningsinstitut där man studerar företagandets villkor) skriver i en replik på vår debattartikel att vi skickar räkningen till arbetsgivarna blir det än mer uppenbart hur en del representanter för näringslivet ser på högskolan och dess samhällsuppdrag. Det är naturligtvis i själva verket Ratio som vill skicka räkningen till skattebetalarna, för om samhällets investering i högre utbildning inte leder till att studenterna går ut i livet med gedigna kunskaper handlar det om en gigantisk alternativkostnad som drabbar det allmänna. Vad ska vi då ha universitetet till?! Det är dessutom ingen hemlighet att många företag redan idag lägger stora pengar på att hyra in professionella rekryterare när de ska nyanställa, som ofta använder olika typer av högst tveksamma tester som antas mäta de sökandes intelligens och förmåga. 

Tänk om arbetsgivarna tydligt kommunicerade följande budskap till blivande studenter; ska vi anställa dig måste du kunna visa oss vad du kan och vilka förmågor du faktiskt har. Sedan skulle man kunna ordna något slags audition där kandidaterna får övertyga potentiella arbetsgivare att de faktiskt kan vad vi alla tillsammans kommit överens att man bör kunna efter att ha studerat tre, fyra eller fem år på högskolan. Ett sådant förfarande skulle tvinga studenterna att ta större ansvar för sitt eget lärande. Chansen är också att relationen till lärarna förändras. Mycket talar till exempel för vi skulle slippa frågor av typen: Kommer detta på tentan, eller (ännu värre) vad är det ni lärare vill ha? Om betoningen på examinationer (och hela den administrativa och juridiska apparat som är kopplad till denna aspekt av utbildningen) skulle vi lärare kunna lägga mer av vår dyrbara tid (bekostad av skattebetalarna) åt att skapa förutsättningar för studenternas lärande och på riktigt få användning för kunskaperna vi skaffat oss genom egna studier, forskning och kontinuerlig fortbildning, i olika typer av kunskapsutvecklande seminarier och liknande verksamheter. 

Jag tycker att reaktionerna (här och här är länkar till replikerna som kom från forskare/lärare) på vår tillspetsade debattartikel – som ska läsas som en utgångspunkt för fortsatta intellektuella samtal om förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling i samhället som helhet visar hur svårt det är, även för akademiker (eller kanske framförallt för denna grupp människor) att tänka nytt. Kunskap utvecklas inte genom att förlöjliga personer eller försvara status quo, utan genom att tänka utanför den där boxen som bara existerar i människors huvuden. Idag lägger vi lärare en orimligt stor andel av den stadigt krympande tiden som vi kan ägna åt studenterna och deras lärande, på examinationer, och det borde alla kunna inse är en djupt problematisk prioritering. Det här sättet att organisera högre undervisning riskerar att ge studenterna uppfattningen att kunskap är synonymt med betygen och examensbevisen, vilka lärarna idag förväntas "producera" eftersom det är så högskolan "tjänar" pengar, vilket är den verkliga elefanten i rummet. Nu när AI tar över allt mer är ett gyllene tillfälle att överge NPM och utveckla en annan ersättningsmodell för högre utbildning än dagens som bygger på genomströmningen (alltså att vi lärare godkänner studenternas arbeten), vilket redan innan AI-boomen utgjorde ett hot mot kunskapsförmågan och den akademiska kvaliteten i den högre utbildningen.

Debattartikeln handlar inte om ett färdigt förslag som man kan hissa eller dissa, vilket många får det att låta som. Det vi vill är som sagt att sätta igång en seriös diskussion (eller hellre ett fördjupat samtal) om vad högre utbildning är och hur kunskap och lärande främjas på bästa sätt, på högskolan, i arbetslivet och i samhället som helhet. Vi presenterar heller inte någon universallösning för hur alla ska göra på alla utbildningar, vi pekar på hur problematiskt det traditionella sättet att examinera studenter blivit i och med att AI idag är en realitet. Vad många inte verkar förstå är att det aldrig har funnits något perfekt system. Och vad reaktionerna visar är hur svårt det är att utmana grundläggande antaganden och rådande försanthållanden. Fast vi menar att det är just det vi måste göra om vi även i framtiden vill ha en högskola där kunskapen är syftet, den akademiska kvaliteten är medlet och förmågan till kritiskt tänkande samt hög intellektuell kompetens är målet. 

Vi menar (både i den ursprungliga debattartikeln och i vår slutreplik) att AI innebär ett helt nytt paradigm, och det kräver nytänkande, men väldigt många verkar inte förstå vidden av förändringen som vi än så länge bara är i början av. En hel del av våra kollegor verkar heller inte inse vilken genomgripande förändring av villkoren för lärande och kunskapsutveckling som AI innebär. Man skrattar åt oss och menar att det ju bara är att återgå till salstentor, vilket naturligtvis inte löser problemet med studenternas bristande intresse för kunskapen och den utbredda oviljan att lägga ner det arbete som krävs för att kunskapen först ska kunna ta sig innanför huden på en och sedan kunna omsättas i praktisk handling i ett annat sammanhang. Vi framställs som naiva idealister, vilket bygger på en ryggmärgsreaktion och ett ogenomtänkt försvar av status quo. Det vi vill är att den stadigt krympande tiden som vi lärare har att fördela på olika moment ska användas så klokt som möjligt, alltså åt undervisning, seminarier och andra typer av kunskapsorienterad interaktion med studenterna. Tentan verkar vara närmast helig för många, trots att alla vet hur svårt det är att med ledning av vad någon skriver avgöra vad personen ifråga faktiskt kan och vet.

I min bok En svanesång för universitetet, där det finns mer utrymme och bättre möjligheter att förklara hur jag tänker kring dessa frågor, skriver jag:

Under arbetet med färdigställandet av denna bok lanserades ChatGPT och många hade svårt att dölja sin fascination. Samtidigt blev det uppenbart hur fakta- och svarsorienterat vårt utbildningsystem är, och det startades följaktligen diskussioner om hur man som lärare ska möta problemet med att ett växande antal studenter låter en algoritm skriva deras arbeten. Jag har svårt, både att förundras och känna oro; jag blir mest beklämd, för den här utvecklingen visar hur långt vi rört oss från den klassiska bildningstanken. På 1960-talet föreställde många sig att människor i framtiden skulle äta piller istället för mat, alltså att måltiderna skulle bortrationaliseras. Idag är många lika övertygade om att digitala lösningar kommer att ersätta böcker, pennor och papper samt mänskliga möten där man samtalar om det man läst för att lära av varandra och utveckla ny kunskap tillsammans. Den uppfattningen tror jag bygger på ett lika fundamentalt tankefel som det där pillret som skulle ersätta måltiderna. Vissa saker är helt enkelt omöjliga att ersätta med teknik utan att något essentiellt går förlorat. Stannar vi inte upp, tänker efter och reflekterar över vart vi är på väg finns en risk att konsten att tänka som en människa snart betraktas som ett problem som hindrar maskinerna att fungera i enlighet med planen.

Vems framtidsdrömmar är det som förverkligas när skolan och samhället digitaliseras? En allt annat än oväsentlig aspekt av digitaliseringen är att den kontrolleras av ett fåtal privata och ofattbart rika aktörer med oinskränkt makt över våra liv. Makten utövas i det dolda, via långa, finstilta och invecklade avtal som användarna är tvungna att godkänna för att kunna använda programmen och de digitala tjänsterna. Techbolagens ägare samlar på sig insynsskyddad kunskap om användarna som sedan används för att göra dessa ännu mer beroende av monopolföretagens alltmer heltäckande system för marknadsföring och annan påverkan. Övervakningskapitalismen (se Zuboff 2021) är själva sinnebilden av ett totalitärt samhälle byggt på kontroll av allt fler aspekter av mänskligt liv. Framtidens klassrum där studenterna sitter uppkopplade mot all världens vetande är en befängd drömbild skapad av teknikbolagens marknadsförare. Digitaliseringen säljs in med löften om ett lyckorike som ligger just runt hörnet men som aldrig nås eftersom det skulle innebära att företagen upphör att generera vinst till ägarna. Tekniken blir hela tiden bättre, men bra blir den aldrig, den är nämligen ständigt på väg någon annanstans. Utbildningar som digitaliseras förvandlas därför till eviga provisorier. Digitaliseringen riskerar alltså att bli ett svart hål i ekonomin som aldrig kommer att fyllas för ju mer pengar som sugs in i det desto större blir hålet. 

1984, långt innan digitaliseringen tog fart, var Sverige fortfarande ett analogt land. Förändring gick långsammare, marginalerna var större och svensk skola var världsberömd och sågs som ett föredöme. Det skrattades åt George Orwells bok, som man där och då ansåg sig kunna avfärda. Reagan och Thatcher avreglerade allt fler verksamheter och några år senare rämnade muren mellan öst och väst. Francis Fukuyama (1992) deklarerade historiens slut. Ända fram till för bara något tiotal år sedan kändes 1984 fortfarande som en onödigt dyster bild av framtiden. Sedan gick det fort, och rätt som det var delade människor följande mem på nätet: Make 1984 fiction again! Hur tar vi oss härifrån? Det är ingen enkel fråga och det kommer inte bara an på vad vi kan komma överens om och det handlar inte om vilken managementfilosofi vi anammar, men på samma sätt som vi själva försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i är det bara vi som kan förändra förhållandena. Så länge det unikt mänskliga sättet att tänka inte värderas efter förtjänst kommer emellertid den akademiska kvalitén att vara hotad. 

Frågan jag är intresserad av och önskar att vi talade mycket mer om, är vad användandet av AI gör med synen på kunskap generellt och hur tekniken nu när den existerar påverkar värderingen av våra unikt mänskliga intellektuella förmågor. I debattartikeln försöker vi visa hur kunskapskompetens kan sägas fungera som muskler eller kondition, alltså att det handlar om en färskvara som måste underhållas för att vara vital, genom att likna högskolan vid ett gym. Att använda AI, skriver vi, är som att komma till gymet med en hydraulisk lyft och sedan förvänta sig att lärarna ska betygsätta maskinens insats. 

Högskolan är en anrik institution dit människor sedan medeltiden sökt sig för kunskapens skull och för möjligheten att lära, men i och med att kollegiets makt minskar i takt med att cheferna blir fler, och eftersom NPM förvandlar högskolan till en produktionsanläggning för tomma nyckeltal, blir begrepp som bildning och akademis frihet bara ord. Bryter vi inte den utvecklingen och intresserar oss mer för frågor som handlar om vad kunskap är, hur lärande och rent generell vi människor fungerar utgör AI definitivt ett hot. 

Tanken att AI skulle ”ta över” tycker jag dock är djupt problematisk. Det är nämligen människor som ger AI makt genom att tänka och agera på det sättet. Vi behöver verkligen se över hur vi talar, både om teknik och unikt mänskliga värden och egenskaper. Idag när allt fler intellektuella arbetsuppgifter delegeras till AI är behovet av kritisk förmåga och analytisk kompetens, alltså humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning viktigare än någonsin. AI kan och kommer aldrig bli bättre på att vara människa än människan, av helt uppenbara skäl. Idealiserar vi AL och kapitulerar kommer vi människor dock att bli sämre på just det. Och då kommer AI så klart att diktera villkoren för oss människor. Fast det är fortfarande människor som äger AI-företagen som utvecklar tekniken, dessutom några av världens rikaste och därmed mäktigaste människor.

När AI blir bättre än människor på att producera algoritmer, ska vi använda AI till att skydda våra system, eller är det kanske klokare att utveckla parallella, analoga system? Ämnet väcker så många frågor. Igår var det en högst förvirrad debatt mellan två AI-forskare från Chalmers i Aktuellt. De talade om vad som kommer att hända i framtiden, vilket INGEN vet eftersom framtiden skapas av oss människor; i alla fall så länge vi inte ger upp och låter AI ta alla beslut åt oss. Det ger upphov till en annan oerhört viktig fråga, nämligen betydelsen av en utvecklad förmåga att ta ansvar. Det ser jag, vid sidan av kunskap som en av universitetets huvuduppgifter.

Dumheten som idag sprider sig som en löpeld i världen skrämmer mig. Trumpifieringen och den växande kunsklapsresistensen är ett allvarligt hot mot mänskligheten och livet på jorden och det hotet ökar i och med att vi riktar allt fokus mot AI. Problemet som allt för många är omedvetna om är att kunskap varken är information eller någon enkel lösning. Utan förståelse för vad det innebär att veta något och framförallt i avsaknad av respekt för forskningens (många gånger motstridiga) resultat går det inte att använda insikterna som den högre utbildningen handlar om. Det är därför avskaffandet av examinationer (som bara mäter förmågan att producera text, vilken idag kan utföras av algoritmer) är värt att prova. För att kunna hantera en så pass komplex fråga på ett klokt sätt krävs dock ett visst mått av mänsklig intelligens, inte artificiell. Det faktum att detta påpekande idag obegripligt nog betraktas som ett tecken på elitism är möjligen en effekt av högskolans produktionslogik, men det är lika fullt ett växande problem. I min bok om universitetet skriver jag även om denna utveckling. 

Tyvärr blandas kunskap ofta ihop med intelligens, vilket riskerar att leda till att man får en skev bild av vad som krävs för att studera på högskolan och därför lägger energi på fel saker. Hur väl man lyckas med studierna beror till allra största delen på hur flitig, intresserad och uthållig man är. Man blir inte smart för att man studerar – däremot kommer man med stöd i kunskapen och framförallt förståelsen för vad kunskap är och hur vetande fungerar att kunna ta klokare beslut. Det är viktigt att skilja dessa saker åt. Intelligens handlar om att se sådant som andra inte ser, om förmågan att tänka utanför den där berömda boxen som bara existerar i huvudet på människor, och om att agera självständigt i nya och okända situationer med utgångspunkt i befintliga kunskaper. Det kräver en utvecklad kreativ förmåga.

Artificiella smakämnen brukar inte förknippas med något positivt, men ifråga om artificiell intelligens är förhållandet det omvända. Det finns därför en uppenbar risk att konsten att tänka som en människa snart betraktas som en anomali. Uttrycket den mänskliga faktorn bygger på föreställningen att människan utgör ett problem, men så är det bara i relation till en perfekt maskin eller ett felfritt tekniskt system. Självkörande bilar sägs kunna reducera risken för olyckor i trafiken kraftigt, men vad händer om alla litar blint på tekniken i trafiken som är ett komplext system där människor alltid kommer att utgöra en central del? Idag vet man att det sitter en människa bakom ratten, med allt vad det innebär. Man söker ögonkontakt vid övergångsställen och alla inblandade i ett möte tvingas förvissa sig om att det råder samförstånd för att undvika att det uppstår olyckor. Det är ingen garanti för att man klarar sig helskinnad, fast det är å andra sidan just det som kännetecknar mänskligt liv.

Ska vi ha en chans att värna kunskapen och den akademiska kompetensen måste den högre utbildningen vara just högre, vilket är titeln på en av mina läroböcker. Och för att lärarna på högskolan ska kunna värna den akademiska kvaliteten måste det finnas tid att mötas med kunskapen i centrum och det kan och får inte uppfattas som ett orimligt krav att förvänta sig att studenterna som kommer till högskolan för att bedriva självständiga studier på skattebetalarnas bekostnad gör det för att lära sig svåra saker och därför lägger ner den tid som krävs för att utveckla avancerade kompetenser – som arbetsgivarna i ett verkligt kunskapssamhälle efterfrågar och sätter värde på. För att det ska kunna bli så kan läraryrket inte handla om administration och kontroll eller om att realisera olika typer av produktionsmål. Både studenterna och lärarna måste både kunna och vilja ta sig tid att läsa och tänka. Framförallt behöver fler läsa för att lära och förstå, istället för som idag för att få snabba och tydliga svar på alla frågor.

En ganska vanlig invändning till vår debattartikel är att undervisningen och studierna behöver göras roligare och att vi lärare behöver locka och pocka studenterna att studera, men på det sättet kan den högre utbildningen aldrig bli högre. Den synen på vad arbetet som lektor handlar om bygger på samma problematiska logik som förslagen om att arbetare behöver "motiveras" med sänkt lön och högre krav, medan chefer behöver högre lön och mer frihet för att kunna utföra sitt arbete. Betänk att utan lektorer har vi ingen högskola medan färre chefer skulle innebära att vi går tillbaka till arbetsförhållandena som rådde inom akademin på den tiden när Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass, alltså innan skolan såldes ut till privata vinstintressen, NPM infördes och rådande produktionslogik anammades.

Det finns ingen väg tillbaka, men det betyder på inget sätt att den väg vi slagit in på är den bästa eller enda möjliga. Framtiden skapas här och nu, av oss som lever i det samhälle vi skapar och förvaltar med utgångspunkt i och med hjälp av de intressen och kunskaper som vi kollektivt anser att vi behöver och sätter värde på.

Vad händer om vi slutar ta del av och förhålla oss till varandras tankar?

Nu på sommaren finns det tid och möjlighet för mellanmänskliga möten utan något annat syfte än att spendera tid tillsammans. Det är viktigt att ta vara på den möjligheten, för under resten av året är många inriktade på prestation och produktion, vilket gör umgänget med andra instrumentellt. Kravet på effektivisering som finns överallt idag leder dessutom till att tiden som finns att göra det som ska göras, både på jobbet och på fritiden, hela tiden krymper. Allt fler blir därför allt mer stressade, och det påverkar både perceptionen och kognitionen. Jag påstår inte att jag vet att det är så, men kanske detta sammantaget bidrar till att så många ser AI som framtiden, som lösningen på problemen i dagens samhälle?

Det faktum att allt fler bryr sig allt mindre om hur andra människor tänker oroar mig, för människa är något man blir tillsammans med andra människor, det är ett evolutionärt fenomen som uppstått och utvecklats mellan och inom ramen för en kultur som alla både på påverkar och påverkas av. Allt det där håller på att förändras idag, men få talar om och tänker problematiskt nog på det. 

Oavsett vad som beror på vad är det ett faktum att allt mer text idag genereras av AI, och allt oftare analyseras dessutom texter av algoritmer. Detta gör mig bedrövad eftersom skrivandet — och den typen av tänkande och intellektuell stimulans som arbetet med texter innebär — ger mitt liv en stor del av sin mening. Slipper jag bara kraven på prestation och om det är innehållet som räknas, inte antalet publikationer, ger författandet mer tillbaka än det tar. Tiden jag lägger ner på skrivande är inte bara en investering i ett gott och hälsosamt liv, det är också ett sätt att komma nära andra människor. På grund av dyslexi har jag ett inbyggt motstånd mot läsande, men eftersom det inte går att skriva utan att läsa hjälper skrivandet mig på traven i den kamp som läsandet till dels alltid varit. Jag skriver inte för att producera fakta, jag författar texter för att förmedla tankar och utveckla kunskap.

Det finns olika sätt att läsa texter, och detta anser jag att vi borde tala mycket mer om än vi gör, särskilt i skolan. Det är en avgörande skillnad mellan att läsa för att söka information och att läsa för att lära sig något av den som skrivit texten. När jag läser gör jag det lika mycket med intresse för språket och författarens tankesätt som med fokus på innehållet och det jag kan lära mig av texten. Läsandet blir ett slags mellanmänskligt och intellektuellt stimulerande möte. Förutsättningen för att något sådant ska kunna uppstå är så klart att texten är skriven av en människa, och lika viktigt är det att författaren har en tanke som hen vill förmedla. AI-genererade texter skrivna för att överföra fakta gör mig illa till mods och tyvärr blir det idag allt svårare att skilja den typen av texter från texter skrivna av människor, vilket leder till att kulturen vi lever i blir allt mindre dynamisk och allt mer instrumentell. Och det gör att den olyckliga utvecklingen accelererar, vilket i sin tur gör att allt fler lockas att använda generativ AI både för att skriva och läsa.  

Om allt fler allt mer sällan läser lite längre texter skrivna av andra människor för att sätta ord på tankar och förmedla insikter utarmas inte bara den individuella förmågan att tänka, samhällets förmåga att förstå och hantera komplexitet minskar också, och det leder både till att efterfrågan på mer AI växer och till att förståelsen för riskerna med en sådan utveckling blir svårare att se och förstå. I en platt och fattig kultur där alla konkurrerar om vem som kan producera mest på kortast tid förlorar det mänskliga livet allt mer av sin mening, och eftersom förändringen går långsamt och är glidande blir den svår att förstå och det leder i sin tur till att många kommer att betrakta budbäraren, alltså den som dristar sig till att påpeka dessa saker och varna för konsekvenserna av besluten som tas, som problemet.

AI håller successivt och i en allt snabbare takt på att bli normen i samhället, och den som kritiserar det som majoriteten ser som normalt och tar för givet har i alla tider betraktats som ett problem. Detta problem blir naturligtvis inte mindre av att AI-tekniken ägs av några av mänsklighetens rikaste och mäktigaste individer. AI är här för att stanna, men hur tekniken organiseras är något som det ligger i allas intresse att diskutera.

Här under sommaren upptäckte jag Volantes bokserie Sikt, och i den första boken fann jag en intressant artikel av Thomas Chatterton Williams. Under titeln ”Att vinna är inte allt”, skriver han om jakten på effektivisering och vad den gör med kulturen vi lever i. En sak som särskilt fångade mitt intresse, delvis eftersom jag i våras på FB använde den mänskliga mästaren i spelet Go som exempel på dolda risker med AI (han slutade spela eftersom spelet som han vigt sitt liv åt förlorat sin mening i mötet med AlphaGo som algoritmen han besegrades av hette) och fick som svar att AI inte fått intresset för schack att minska. Förnumstigt påpekade min kritiker även att AI hjälper spelarna att bli bättre, vilket Chatterton Williams vänder sig mot. Han menar istället att spelet blivit instrumentellt och förlorar sina unika kvaliteter när det krävs av den som vill bli mästare att hen tar hjälp av AI, inte under spelet men under förberedelserna innan matcherna.

Livet handlar inte om att få snabba svar eller att vinna, utan om att LEVA på ett sätt som ger dagarna och åren vi människor är vid liv, mening. Det är en insikt och ett mål jag kommer att arbeta med här under hösten.

Vad innebär det att tänka bättre än en människa, och vad är poängen med att försöka?

Artificiell Intelligens (AI) har på kort tid gått från att vara science fiction till att bli något som alla förväntas lära sig förstå och hantera, eller i alla fall måste förhålla sig till. När alla rusar åt samma håll och man snabbt måste ta avgörande beslut som får konsekvenser för framtiden är det viktigt att stanna upp och tänka efter, vilket tyvärr är en tanke som är svår att få gehör för. Här på Flyktlinjer bestämmer jag och nu när det är sommar tar jag chansen att reflektera över frågan om vad AI riskerar att göra med oss och det samhälle vi lever i. Innan AI blir lika bra på att vara människa som människan – det är ju det som är teknikutvecklarnas mål – behöver vi, menar i alla fall jag, ställa oss frågan varför den tekniken utvecklas. Är det rent krasst (eller cyniskt nog) bara för att bevisa att vi människor kan utveckla tekniken? Eller drivs utvecklingen av självhat? Tragiskt nog ser i alla fall jag inga tecken på att teknikutvecklingen drivs av kärlek till och omsorg om det unikt mänskliga. Frågan är viktig, för det är nu den kan ställas, sedan kan det mycket väl vara för sent.

När "alla" dra åt samma håll känns det ofta som utvecklingen drivs av en yttre kraft när mycket i själva verket talar för att det handlar om en självuppfyllande profetia. Det skrämmande och riskabla med AI är att det är så lätt att få för sig att man måste hänga med för att inte bli frånåkt och sedan tvingas stå där ensam och undra vad som hände. Den risken finns, men jag är beredd att ta den. Jag ser nämligen AI som ett hot både mot det som är unikt mänskligt och det som gör livet värt att leva. Min fasta övertygelse är att intelligens och tänkande är mänskliga egenskaper. Talet om artificiell intelligens och tänkande maskiner är skrämmande eftersom premissen är att människan både kan och bör ersättas. Istället för att betrakta det mänskliga som förutsättningen som teknikutvecklingen har att anpassa sig efter är det idag förfärande många som anser att det är klokt att göra tekniken till norm.

Det är något sektliknande över tech-bolagen som lockar till sig människor som använder sin tankeförmåga och intelligens för att utveckla digital teknik som ska ta beslut åt oss. Teknikutvecklingen drivs av karismatiska ledare som utan insyn kan ta vilka beslut de vill. Med hänvisning till den "heliga" rätten att hålla sig med företagshemligheter dikterar några få bolagsledare med fantasilöner villkoren för mänskligheten genom att utmana alla demokratier som på något sätt hotar bolagens makt över framtiden. Jag blir bedrövad när jag läser okritiska reportage om hur AI kan köra våra bilar och "tänka" i vårt ställe. Och jag fylls av sorg när jag konfronteras med fascinationen som många visar över bilder, musik och texter skapade av generativ AI. Produkterna är förvillande lika bilder, musik och texter skapade av människor, men de saknar själ, vilket vi människor också riskerar att berövas om vi inte säger stopp, stannar upp och tillsammans reflekterar över vad som är viktigt egentligen. Det är nu vi har chansen.

Som jag ser det är AI ingen lösning på ett problem som behöver lösas, tvärtom. Lika lite som vitt socker löser problemet med hunger, (det triggar istället suget efter mer socker samtidigt som det skadar folkhälsan) löser AI några avgörande problem för mänskligheten. För att fortsätta liknelsen med livsmedel får det faktum att tillåts AI tar över allt fler uppgifter som fungerar hyfsat till att tankens motsvarighet till kostfibrer ersätts med tomma kalorier, vilket på sikt riskerar att vara skadligt för den mentala hälsan. Det unikt mänskliga måste, likt konditionen och våra muskler, tränas och tas om hand för att kunna utvecklas. Och det är detta som gör oss människor till människor. Vad ska vi göra när maskinerna tänker åt oss och skriver böckerna, som allt fler idag inte anser sig ha tid eller ork att läsa? När vi tröttnat på AI-genererade bilder och musik som skapats av maskiner, vad gör vi då med vår tid och våra liv? Den frågan kan bara ställas nu, men utvecklingen går så snabbt så det anses inte finnas tid att göra det, vilket borde vara en alarmklocka.

Jag påstår inte att allt kommer att gå åt helvete, jag säger bara att innan frågan i rubriken fått ett svar – eller det viktiga är inte ens svaret utan att frågan ställs och att det avsätts tid för att reflektera över möjliga svar – går det inte att uttala sig om ifall AI är ett hot eller en möjlighet. Och så länge techbolagens affärsmodeller, arbetsmetoder och ekonomiska makt inte får ifrågasättas kan och kommer ingen av oss att kunna vara säkra på att utvecklingen (av AI) är riskfri och uteslutande leder till positiva saker. Om förändringen drevs av människor i demokratisk ordning och med full insyn samt för att värna, samt inte bara det unikt mänskliga utan även livet på jorden i fokus, vore det en helt annan sak. Nu är det några få bolag vars superrika ägare tjänar pengar på tekniken (eller förväntningarna på den) som ivrigt påhejade av aktieägarna dikterar villkoren, utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna. All kritik mot AI viftas bort med argumentet att alla tidigare teknikskiften lett till att livet blivit bättre och kritikerna avfärdas som ludditer vars argument och farhågor man inte anser vara värda att bemöta. Som om det vore ställt bortom varje titel att det är en naturlag och att det måste bli så.

Om och när lika mycket tid och resurser läggs på att försöka förstå och värna det unikt mänskliga som idag investeras i digital teknik skulle min oro dämpas, men så länge som jag och andra som värnar förutsättningarna för livet på jorden och våra unikt mänskliga egenskaper kritiseras mer än techbolagen och deras (ledares) makt, förbehåller jag mig rätten att inte jubla över "framgångarna". Så länge som inköpen av ny digital teknik inte får ifrågasättas, trots att upplägget allt mer liknar rymdens svarta hål som drar allt mer pengar till sig eftersom tekniken ständigt måste uppdateras och allt snabbare blir föråldrad, kommer jag att påminna om riskerna. Jag vill bli bemött och överbevisad med evidens och argument, inte avfärdad av känslor.

Artificiell ”intelligens” förvandlar Homo Faber (den skapande människan) till Homo Obedire (den lydande människan), och vi bara låter det ske. Att det anses mer problematiskt att tala om potentiella risker med att INTE utveckla ny teknik än de verkliga och uppenbara risker som tekniken de facto är behäftad med, borde i sig vara ett tecken att ta på allvar. Principen som jag lutar mig mot i min argumentation är att endast människor kan tänka bättre än människor, av den enkla anledningen att tänkande och intelligens är unikt mänskliga egenskaper. Och om människan inte använder sin intelligens för att skapa en levande kultur fylld av mångfald kommer mänskligheten att gå under.

Förmågan att röra sig i okänd terräng

Längtan efter semester är större i år än på länge, och denna gång ser behovet av ledighet dessutom annorlunda ut. Det är inte så mycket möjligheten att vila jag ser fram emot, för jag känner mig inte särskilt trött, vilket är väldigt skönt; utan friheten att göra vad jag vill, när jag vill och på det sätt jag önskar. Känslan av instängdhet som målstyrningen och manualiseringen (om det nu finns ett sådant ord), alltså avprofessionaliseringen av läraryrket, tär på mig. Fram till för bara några år sedan handlade mitt arbete om att skapa förutsättningar för kunskapsutveckling, och lärandet var en central del av arbetet som lektor. Idag handlar arbetet dels om att effektuera ledningens strategiska beslut, dels om att effektivisera produktionen av nyckeltal. Allt inom ramen för en stadigt krympande ekonomi. Kunskapen och den akademiska kvaliteten blir lidande, men möjligheterna att diskutera konsekvenserna av det sätt som det akademiska arbetet organiseras på är minimala, dels för att det inte finns tid, dels för att det finns strikta rutiner för hur misstänkta problem ska hanteras. Högre seminarier där kunskapen är i centrum har tragiskt nog bortrationaliserats.

Visst ger de där känslorna mig uppslag till saker att skriva om, men det är inte terapi jag vill ägna mig åt här och i andra texter. Jag vill utmanas intellektuellt, få utlopp för min kreativitet och utvecklas som människa, inte älta. Känslan av att jag tjatar tär också på mig, men vad ska jag göra?! Jag vill inte leva i ett samhälle där kunskapen varken förstås eller uppskattas. Kulturer där känslorna överordnas kunskapen är dömda att förr eller senare gå under, antingen i kaos eller totalitärt mörker. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här och jag inser också att jag ofta slår in öppna dörrar, men faktum är att väldigt många människor varken ser eller förstår i vilken riktning vi rör oss och vilka risker vi uppsätter oss själva, framtida generationer och livet på jorden för. Kanske man ser, men man väljer att inte bry sig, vilket är lika illa. 

Frågan är vad som är hönan och ägget, men allt fler av arbetsuppgifterna på högskolan blir allt mer rutinartade och mål- samt resultatfokuserade, samtidigt som ekonomin får en allt viktigare roll. Och detta leder i sin tur, dels till efterfrågan på fler ledare och mer management, dels till att människorna och de djupt mänskliga egenskaperna allt mer att betraktas som ett hot (mot ekonomin och organisationens strategiska mål). Därför framstår digitaliseringen som en möjlighet, vilket gör mig livrädd. Lärande och kunskapsutveckling är nämligen analoga verksamheter, och kunskapen samt den akademiska kvaliteten skapas av och för samt uppstår mellan människor. Trots att vi vet att det är så här det fungerar skjuter vi idag på budbärarna. Liksom i vårdkonflikten är det inte den skapade bristen på pengar och riskerna som problematiska arbetsförhållanden leder till som kritiseras, utan personalen som påpekar detta och varnar för konsekvenserna.

Det snurrar runt ett mem på sociala nätverk, som går ut på att AI skriver dikter medan upphovspersonen städar och viker tvätt. Och det är så det känns. Teknikutvecklingen drivs idag inte av viljan att hjälpa människor att slippa rutinartade inslag i arbetet eller för att ta över moment som är tunga eller farliga. Generativ AI tar istället i allt högre grad över uppgifterna som är intellektuellt stimulerande. Ursäkta mig för att jag inte omfamnar den utvecklingen. Jag är inte det minsta fascinerad över att en maskin kan spela musik som (nästan) låter som den skapats av en människa, eller att det idag är möjligt att framställa läsbara texter genom att trycka på en knapp. När jag läser annonser som marknadsför AI-verktyg som kan läsa och sammanfatta texter blir jag beklämd och oroad över utvecklingen. Det är ju läsandet och skrivandet som ger mitt liv mening. Ju mer tid jag kan och får ägna åt lärande och författande, som båda är skapande verksamheter, desto bättre eftersom det är så man utvecklas som tänkande varelse, vilket ytterst är vad mitt arbete som lektor handlar om. 

Vid den här tiden på året blir det smärtsamt tydligt att mitt arbete ursprungligen var en skapande verksamhet, och att det sorgligt nog inte lägre är det. Lärande och forskning handlar om att röra sig i okänd terräng, om att skaffa sig insikter och kompetenser man inte hade förut och om att utveckla ny kunskap. Tvingande manualer och målfokuserad kontroll kan bara leda till upprepning av det redan kända, och det är inte vad jag är utbildad för och heller inte därför samhället investerar i högskolans verksamhet. Som bagare följde jag recept och underordnade mig självklart chefens krav, men om jag tvingas agera så i den akademiska världen har det intellektuella arbetet förändrats i grunden, trots att behovet av kunskap är större idag än någonsin.

Jag förstår om jag tappar läsare på grund av ältandet, men det får det vara värt för jag har ingen publiceringsstrategi, jag skriver om det som ligger mig närmast om hjärtat, det jag tror på och brinner för, och det som oroar mig. Mitt engagemang för kunskap och mitt intresse för kultur tar mig till olika platser och triggar olika känslor, och eftersom Flyktlinjer ytterst handlar om dessa saker blir oron över vart vi är på väg en integrerad del av projektet. Jag lever mitt i och med mitt studieobjekt och ny kunskap och bättre förståelse för vardagen och det som händer mellan oss människor har blivit mitt livsmål.

När det blir semester vill jag läsa skönlitteratur och låta tankarna följa sina banor. Det är när jag befinner mig i okänd terräng som jag känner att att lever, där och när jag tvingas prestera på toppen av min förmåga känner jag livsglädjen pulsera genom ådrorna. Därför är det inte vila jag behöver under semestern utan frihet. Jag längtar efter att få möjlighet att göra allt det jag får allt svårare att göra under arbetsåret. Jag vill skriva av lust och intresse och ägna mig åt filosofi, jag vill arbeta med det som jag sökte mig till den akademiska världen för att få möjligheten att göra, men som idag tragiskt nog inte uppskattas där. 

AI, hot eller möjlighet? Frågan är felställd!

Förra veckan var jag inbjuden som en av talarna på ett heldagsseminarium om kunskap, högre utbildning och Artificiell Intelligens. Utgångspunkten för inläggen och diskussionerna var frågan om ifall AI är ett hot eller en möjlighet. Jag åkte hem från den där dagen med huvudet fullt av tankar. AI känns allt mer som vår tids verkliga ödesfråga, men jag blir bara mer och mer övertygad om att den är felställd. Om AI blir ett hot eller en möjlighet avgörs av sammanhanget som tekniken implementeras i, inte av tekniken i sig. Om det är någon fråga som inte kan lösas med debatter där utgångspunkten är antingen eller är det denna. Är det så man ser på AI, som att det handlar om antingen ett livsfarligt hot eller en fantastisk möjlighet, kommer vi människor aldrig att kunna lära oss leva med tekniken som likt anden inte går att stoppa tillbaka i flaskan när den väl släppts lös. Oavsett vad man anser om AI så är tekniken idag en realitet, och därför är det viktigare än någonsin att kunskapen värnas, vilket bara är möjligt om den placeras i centrum.

Inget säger att vi som arbetar med utbildning och kunskapsproduktion okritiskt måste bejaka digitaliseringen och allt den för med sig, vi är dock tvingade att förstå och förhålla oss till den. I en bildningskultur kan AI mycket väl bli en möjlighet, men så kan det bara bli om vi bryr oss mer om kunskapen än om tekniken. Idag placeras snart sagt all ny teknik på ett slags piedestal och dess förmågor dyrkas av lite för många, vilket gör det svårt att diskutera digitaliseringen och den generativa AI – som nu i rasande takt utvecklas och sprids – på ett akademiskt sätt. AI blir ett hot om vi inte värnar kunskapen och skapar förutsättningar för lärande. Och det gör vi inte idag. Istället för att ta oss tid att tillsammans reflektera över kunskapsfrågan och vad vi ska ha tekniken till, är det påfallande många akademiker som okritiskt låter AI ta över allt fler av arbetsuppgifterna. Jag är inte det minsta rädd för tekniken, det är människornas lathet, ointresse och aningslöshet som skrämmer mig. 

Fram till den punkt i historien, som brukar benämnas singulariteten, där tekniken blivit så pass avancerad att den övertrumfar människan, är AI en spegel av våra egna, högst mänskliga, förmågor och ideal. Sedan, om vi nu når den punkten, förvandlas tekniken till något helt annat, och vi människor reduceras till slavar under den. I det högt uppdrivna tonläge som råder i dagens debattkultur är det lätt att glömma det faktum att tekniken inte utvecklar sig själv. AI är inget väsen som lever sitt eget liv, det är bara så det ser ut i okritiska människors ögon. Värnar vi inte kunskapen och bryr vi oss inte om bildningen som är förutsättningen för vishet, vilket krävs för att vi ska kunna värna demokratin och säkra framtida generationers möjligheter att bygga hållbara kunskapssamhällen, finns en uppenbar risk att teknikoptimisterna får mandat att förstöra det som tagit tusentals år att bygga upp bara för att de kan. Tekniken kan aldrig ta över, inte av egen kraft, det är människor som driver utvecklingen och som lämnar över makten över framtiden till maskinerna genom att sluta läsa, lära, bry sig om och värna våra unikt mänskliga egenskaper. Mänskligheten och livet på jorden står inför enorma utmaningar som kräver både kunskap och analytisk förmåga, inte av ett fåtal utan av alla. Ansvaret för framtiden går inte att delegera, därför kan AI bara bli en möjlighet om vi bryr oss mer om miljön (både den kulturella och den fysiska) och kunskapen och dess kvalitet, än om tekniken.

Varnar man för risker med utvecklingen blir man avfärdad och kallas luddit eller maskinstormare, vilket bygger på den naiva och orimliga föreställningen att allt som är nytt också per definition är bra och önskvärt. Jag är verkligen allt annat än teknikfientlig. Jag använder datorer dagligen och är tacksam för min smarta telefon, men jag värnar också mina mänskliga förmågor och köper tryckta böcker för minst lika mycket pengar som jag handlar teknik för, troligen mer. Min kritik av AI handlar om hur vi förhåller oss till den, vilka förhoppningar vi laddar den med, och framförallt vad den gör med oss. Det faktum att digitaliseringen av samhället får allt fler att sluta läsa böcker, mötas för att samtala och upphör att tänka själv, borde oroa fler. Pappersboken har unika egenskaper som en läsplatta aldrig kan ersätta och det gör mig bedrövad att inte fler ser och förstår det, att vi som värnar den tryckta boken betraktas som bakåtsträvare när vi i själva verket bryr oss om våra barn och barnbarn som behöver kunskap minst lika mycket som vi som lever här och nu. Teknikoptimisterna kastar ut en hel massa barn med badvattnet och ersätter förlusten med ännu mer ny teknik som sällan håller vad den lovar och som dessutom åldras allt snabbare. Digitaliseringen är ett slags kulturens motsvarighet till rymdens svarta hål, och vi rör oss skrämmande fort mot dess händelsehorisont, varifrån det inte finns någon återvändo. 

Vad går förlorat när allt fler aspekter av vårt liv överlåts till maskiner? Benjamin Labtut skriver i boken Maniac bland annat om första gången som världens bästa, mänskliga, GO-spelare, förlorade mot en AI (här finns en tidigare bloggpost om detta ämne), vilket är en spännande men också outsägligt sorglig historia. Berättelsen visar att och hur något essentiellt mänskligt går förlorat när fascinationen för tekniken släpps fri. Förmågan att förundras, till exempel, över livets gåtfullhet och naturens skiftningar, är en av de saker som gör oss människor till människor. Man brukar säga att man ska akta sig för vad man önskar sig, för risken är att ens drömmar går i uppfyllelse. Teamet bakom AIn som besegrade den mänskliga mästaren i GO firade framgången med champagne, men sen då? Den mänskliga stormästaren slutade spela GO och jag har svårt att se hur spelet ska kunna överleva som kulturellt fenomen när ingen människa kan mäta sig med maskinernas förmåga att spela spelet. Kanske kommer en del att titta på matcher som spelas mellan olika AI, men vad är poängen med det? GO är i grund och botten liksom alla andra sällskapsspel ett sätt för människor att mötas för att mäta varandras egenskaper mot varandra. 

Man saknar kon först när båset är tomt, brukar man säga, men då är det för sent att backa bandet. Därför är frågan om AI är ett hot eller en möjlighet felställd, AI är nämligen både och. Kan vi inte hålla båda tankarna i huvudet och det kollektiva medvetandet samtidigt är vi förlorade, eftersom vi därigenom aldrig kommer att kunna skapa de förutsättningar som gör att AI blir en möjlighet. Det är både fascinationen och rädslan för tekniken som är problemet. AI är ett femomen som bara kan hanteras på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt genom att betraktas som en fråga om både-och. Bara för att man är expert på digital teknik betyder inte att man är expert på kulturen där den implementeras. Trots att vi behöver både kultur- kunskaps- och teknikkompetens satsas det idag uteslutande på teknik, med argumentet att Sverige inte får halka efter i utvecklingen, vilket inte bara vi utan alla andra oundvikligen kommer att göra om vi fortsätter behandla frågan som om den handlar om antingen ett hot eller en möjlighet.  

Det är synd om människorna sa Strindberg, men vem läser honom idag, vem bryr sig? Debatten om bildning som blossar upp med jämna mellanrum handlar om vilka böcker som ska ingå i en kanon, vilket reducerar läsningen och kunskapsintresset till en fråga om att pricka av saker på olika listor. Och de fysiska bokhandlarna sågar av den gren de sitter på genom att erbjuda rabatt på köpet av tryckta böcker om man accepterar ett ljudboksabonnemang som är gratis i tre månader. Att lyssna på en bok är något helt annat än att läsa, och så länge den skillnaden förringas eller förnekas blir det bara svårare och svårare och förr eller senare omöjligt att värna bildningen. Det är så maskiner "tänker", men det är inte så människor fungerar. När högskornas ekonomi försvagas på grund av nedskärningar beslutade av människor är det humaniora man skär ner på först, med argumentet är att vi behöver fler ingenjörer och mer samt bättre teknik. På område efter område skärs det ner på det unikt mänskliga, titta bara på vården, för att vi inte anser oss ha råd att betala skatt (läs gärna förra veckas bloggpost där jag skriver om förmågan att ta gemensamma beslut, eller en äldre post om förmågan att läsa). Sen skyller allt fler de växande problemen i samhället på invandrare, och efterfrågar totalitära ledare. Det blir så när man tror på enkla lösningar och inte förstår eller orkar ta eget och kollektivt ansvar för någonting, och det förvånar mig inte att vi hamnat där vi är. Men, och det är detta som driver mig, så länge det finns liv finns det hopp. Det ser onekligen mörkt ut, men jag ger inte upp. 

Det allt mer omänskliga produktionssamhället

Maskiner är fantastiska på att producera saker och processorkraften i dagens datorer gör dem överlägsna på logik, snabba beräkningar och analyser av enorma mängder data. Att vara människa är något helt annat, något väsensskilt, och det är just det som gör oss till dem vi är. Det faktum att allt fler idag jämför sig allt oftare och i allt fler sammanhang med datorer är därför galenskap. Det är en tävling som människan aldrig kan vinna, vilket många insett och därför kämpar mot den uppgivenhet som känslan av att berövas tron på framtiden ger. Många fascineras av den generativa AI som nu blir allt skickligare på att utföra saker som på ett kusligt sätt liknar det som tidigare bara människor kunde göra. Själv blir jag bara beklämd, för vad är det man fascineras av? En maskin som skapats av människor för att ersätta människor?! AI utgör ett hot säger andra, och vi måste lära oss förstå och anpassa oss efter den nya verklighet vi lever i. Jag är inte naiv, jag tror inte att det går att återvända till hur det var, men den makt algoritmerna har över oss människor och våra liv är den makt vi ger dem!

Jag läste nyligen en bok om utvecklingen av AI och den avslutades med en spännande genomgång och analys av den tävling i Go som spelades 2015, där dataprogrammet AlphaGo vann över världens bästa Go-spelare. Det var beklämmande läsning, för den fick mig att tänka på ett psykologiexperiment jag såg på TV för många år sedan, där man lät människor spela Monopol med alternativa regler. Experimentet handlade om att man ville undersöka hur människor reagerar på ojämlikhet. En av spelarna fick klara fördelar, jag tror hen fick dubbelt så mycket pengar vid varje passering, och detta visste alla. Det skrämmande var att när man intervjuade spelarna efteråt om upplevelsen och bad dem förklara hur det gick och varför, var det ingen som reagerade på orättvisan, både vinnaren och förlorarna accepterade förutsättningarna. Världens samlade Go-experter reagerade på liknande sätt när de följde och analyserade partierna mellan Go-mästaren och algoritmen. De bortsåg från skillnaden i processorkraft och behovet av sömn och vila, och fascinerades av algoritmens förmåga att göra innovativa drag som ingen mänsklig spelare skulle göra. Hela poängen med spel som schack och Go är att MÄNNISKOR möter andra människor! Att AlphaGo spelade som den gjorde har naturligtvis att göra med att den programmerats att vinna och att den har fått möjlighet att spela fler spel mot sig själv för att utveckla sin förmåga än som spelats i mänsklighetens historia. Det tragiska är att den mänskliga mästaren slutade spela ett år efter att han förlorat mot datorn. Spelet hade förlorat sin mening för honom. Är det dit vi vill? Frågan är viktig, för det är dit vår fascination för generativ AI tar oss, förr eller senare.

Det är ingen slump att allt fler idag bränner ut sig på löpande band eftersom de tävlar med andra människor om att försöka stärka sina positioner på en arbetsmarknad där alla är dömda att förlora i det långa loppet. Digitaliseringen och robotiseringen i kombination med juridifiering och framförallt en allt mer aggressiv ekonomisering på område efter område tar inte bara allt fler av våra jobb (en hel del av dem var inte människovärdiga, så det i sig är oproblematiskt), vi är på god väg att avskaffa oss själva genom att jämföra det unikt mänskliga med olika typer av maskiner och idealbilder omöjliga att vinna över eller mäta sig med. Utvecklingen drivs av den djupt mänskliga övertygelsen om att jag som individ klarar mig, tron på att jag är bättre än majoriteten. Sanningen är att ingen människa är bättre än och kan slå algoritmerna som liksom AlphaGo är skapade för en enda uppgift, dessutom tävlar människorna på algoritmernas och datorernas spelhalva, efter "deras" regler. Och likt Monopolspelarna i exemplet ovan tar vi på oss skulden för att vi förlorar istället för att protestera mot de orättvisa reglerna och det riggade spelet.

Högskolan var redan innan ChatGPT introducerades förändrad, från att vara en kollegialt styrd institution där bildning värderades högt och kunskap var målet till bli en allt mer resultatorienterad, linjeorganisation där forskarna och lärarna reducerats till maktlösa utförare av ledningens order och produktionsmål. Trots att vi vet att skolan och den högre utbildningen inte handlar om att generera vinst eller producera resultat och även om forskning inte handlar om hur mycket pengar man drar in eller hur många artiklar man skriver eller citeringar man lyckas få, är det just det och bara det som räknas i dagens utbildningssystem. I mördande konkurrens med varandra tävlar alltså allt fler lärare och forskare om vem som ska förlora sist mot de algoritmer, datorer och maskiner som vi själva skapar för att vara bättre än oss på specifika uppgifter. Och denna destruktiva utveckling drivs av det huvudlösa "argumentet": Det är så här det är och vi måste acceptera utvecklingen. Ekonomi är en stark kraft, men den är ingen naturlag. Vill vi så går det både att vända klimatförändringarna och skapa ett mänskligare samhälle, men det är omöjligt utan kunskap och förståelse och respekt för det som är unikt mänskligt. Maskinerna kommer aldrig att kunna tävla med oss och kommer inte att vinna av egen kraft, det är vi själva som gör det med eller mot varandra.

Bara viljan hindrar oss att tänka och agera annorlunda

Hur kommer det sig att vi har fått för oss att det är bra och önskvärt att försöka skynda på kunskapsutvecklingen? Idag uppfattas det som ett problem att lärande inte går att effektivisera, men tänk om det istället är en styrka eller i alla fall en viktig förutsättning? Tänk om lärandets långsamhet är ett resultat av att våra kroppar och intellekt omedvetet bjuder motstånd mot vår fantasi och våra önskningar? Vi är biologiska varelser med förmåga att föreställa oss saker som ännu inte finns, vilket i kombination med kunskaperna vi ständigt utvecklar har tagit oss dit där vi är idag. Som levande varelser är vi människor en integrerad del av av naturen som vi kommer från och som vi är beroende av för vår överlevnad men som vi genom att önska oss det vi önskar och vårt sätt att leva håller på att föröda. Jag gillar tanken på att kroppen som trots allt skapat intelligensen är smartare än medvetandet och därför bjuder motstånd när den pressas att göra saker som inte är bra för den. Vi människor äger förmågan att lyssna och förstå, men i dagens larmande samhälle är det allt svårare att faktiskt göra det och därmed blir det svårt att dra lärdom trots att vi måste göra det om vi vill fortsätta leva här på jorden, vilket är det enda realistiska även om många föreställer sig andra alternativ. 

Även om den tekniska utvecklingen naturligtvis är möjlig att stoppa, den är inte någon naturlag utan drivs av människors önskningar och handlingar, är de ekonomiska intressena allt för stora och möjligheten att bli rik är allt för lockande för allt för många för att det ska vara realistiskt att hoppas på det. Men det finns ingen anledning att uppgivet se på medan allt det som är unikt mänskligt förpassas till historiens skräphög på grund av det stora flertalets orimliga önskningar och deras oförmåga och minskande möjligheter att inse det kloka i att stanna upp och tänka efter. Det må vara svårt att försöka vända utvecklingen, men det är som sagt inte omöjligt för vi människor har än så länge fortfarande makten att driva utvecklingen i den riktning vi som kollektiv önskar. Vi som ser och förstår det ohållbara i mänsklighetens nuvarande sätt att använda sina intellektuella förmågor har ett ansvar att skapa och sprida kunskap om riskerna med önskningarna som driver utvecklingen dit den är på väg, mot en eskalerande och potentiellt irreversibel klimatförändring och maskiner med förmåga att ta över och driva utvecklingen i en riktning som gynnar maskinerna.

Så länge mänskligheten inte anpassar sina önskningar efter förutsättningarna, både för våra kroppars hälsa och välmående och för miljön och livet på jorden, lever vi över våra tillgångar och det är ohållbart oavsett hur vi väljer att se på saken. Att vi valt att att mäta oss med tekniken vi själva skapar är resultatet av våra egna önskningar och viljestyrda handlingar, inte någon utifrån kommande kraft. Det faktum att tekniken blivit normen som människan anpassar sig efter är ingen annans fel än vårt eget. En annan norm är möjlig, en norm som anpassats efter människans och naturens förutsättningar och behov. Det ”enda” som krävs är att mänskligheten ändrar sina önskningar och handlingar. En sak är fullkomligt säker, maskinerna kommer aldrig att kunna mäta sig med människan. I alla fall inte så länge människan värnar sina unika kompetenser och kvaliteter. Om vi inte vill att maskinerna ska ta över har vi fortfarande makten att inte lämna den makten ifrån oss, men tidsfönstret krymper snabbt. Faktum är dock att AI bara utgör ett hot så länge vi människor fascineras av vår egen förmåga att utvecklar ny teknik och så länge vi väljer att känna oss underlägsna i relation till maskinerna och algoritmerna. 

Vill vi så kan vi redan idag välja att önska oss andra saker än fortsätta använda fossila bränslen och bygga allt kraftfullare maskiner. Ingen utifrån kommande kraft hindrar oss från att säga stopp och stanna upp för att tänka efter samt känna in och lyssna på våra kroppar och miljön. Vill vi så kan vi placera människan och kunskapen i centrum. Ingen teknik i värden kan hindra oss, det kan bara människor göra. Universiteten och den högre utbildningen måste inte betraktas som ekonomiska produktionsenheter, det går att göra högskolan till en magisk plats där det händer förunderliga saker mellan människorna som är där för att lära tillsammans och utveckla sina unikt mänskliga kvaliteter. Det är ett faktum. Problemet är att så många idag väljer att lyssna mer på sina och andras känslor.

Olika sätt att navigera i tillvaron

Här under sommaren hyrde vi bil och besökte ett antal intressanta platser och städer i Sverige. Jag älskar kartor och har aldrig känt något behov av att använda gps, men idag finns det i alla nya bilar, därför testade vi. Det är onekligen en fantastisk uppfinning, men liksom all teknik har den både för- och nackdelar. Fördelen med en karta är att den inte bara visar på möjliga vägar, den förmedlar även en bild av hela sammanhanget som man har att orientera sig i. Man får en känsla för landskapet och hur olika platser förhåller sig till varandra. Kartan tvingar en dessutom att lyfta blicken och hålla utkik efter skyltar, annars kommer man fel. Använder man gps tar den eget ansvar och ser till att bilen hela tiden rör sig mot den önskade destinationen. Jag vet att man inte tvingas till det, men min känsla är att uppmärksamheten riktades mer mot skärmen än mot landskapet. När vi använde gps var det lite som att färdas i en tunnel och först när vi kom fram upplevde jag miljön utanför bilen igen. Det kändes lite som att åka tunnelbana i en storstad. Plötsligt är man bara där, utan en aning om vägen dit eller hur de olika platserna förhåller sig till varandra. Jag kände mig snuvad på något viktigt, en central aspekt av semesterns resande.

Sommarens erfarenheter får mig att tänka på vad ny teknik gör med oss. Jag vill se kunskapen som ett sätt att navigera i tillvaron -- det är så jag motiverar utbildning och ser på kunskap, som ett orienteringsredskap. Och det är även därför jag inte okritiskt bara omfamnar ny teknik och digitala lösningar. Något går förlorat när man ger upp beprövade handlag och fungerande tekniker som man är bekant och trygg med. Digitaliseringen är inte automatiskt och aldrig självklart en förbättring. Visst går det snabbare och många gånger är det tveklöst säkrare att använda teknik, men utan kritisk reflektion över vilka värden och kompetenser som går förlorade finns en risk att samhället suboptimeras och att det som gör oss människor till människor regredierar. Vilka kunskaper och kompetenser försvinner i transformationen, och är det ställt utom varje rimligt tvivel att vi människor klarar oss utan dessa kunskaper om kompetenser? Ställer man den frågan riskerar man att avfärdas som en nostalgiker, vilket jag inte är. Jag använder tekniska verktyg varje dag och mitt skrivande förlöstes när jag började blogga. Liksom alla verkligt viktiga frågor är den öppen, det finns alltså inget givet svar. Enda sättet att adressera frågan om vad ny teknik gör med oss är att närma sig den med ett öppet sinne, samtala med andra om olika möjliga svar och lyssna mer än man talar själv.

För några dagar sedan satt jag på ett tåg där tekniken strulade. Vi stod stilla först i Flen och sedan utanför Vårgårda. Sen stannade tåget i Alingsås där jag som tur var kunde gå av för att ta pendeltåget hem, men det var inställt och ersatt med buss. Orsaken? Signalfel. Spåren och kontaktledningarna var det inga problem med, det var som så ofta den digitala tekniken som strulade. På tåget läste jag en artikel i tidskriften Skriva som jag köpt på stationen, som fick mig att känna obehag. Artikeln handlade om ljudböcker. Obehagskänslan kom sig av att det kändes som jag läste en artikel skriven av en algoritm, eller enligt en tydlig manual som inte givit skribenten något utrymme att tillföra något eget. Innehållet var själlöst och handlade uteslutande om att upprepa vad olika människor, företrädesvis ekonomiansvariga på kommersiella förlag, sagt om ljudböcker. Budskapet var att den som försvarar pappersboken gör det av nostalgiska skäl, vilket inte problematiserades utan togs för en sanning. Som om det var ställt utom varje rimligt tvivel att man kan "läsa" genom att lyssna och att pappersboken spelat ut sin roll, vilket jag och många andra menar är en djupt problematisk villfarelse. 

Jag värnar tryckta böcker av samma skäl som jag värnar kartor. Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker, liksom kritiken mot digitaliseringen, handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. 

För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. 

En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril.

Vilka vanor och förmågor gör oss mänskliga?

Mänsklighet är något som behöver kultiveras för att inte riskera att utvecklas i en problematisk riktning. Humanism, solidaritet och bildning, som är egenskaper som i alla fall jag förknippar med mänsklighet, kräver omsorg samt eftertänksamhet och tar tid att lära sig förstå och göra till en integrerad del av ens personlighet, och inte minst av samtidskulturen. Det som gör oss och våra samhällen mänskliga är inte pengar, teknik eller vapen, i det långa loppet utgör de sakerna snarare ett hot mot mänskligheten. Av den anledningen är NATO ingen lösning, om ett Svenskt medlemskap är ett hot låter jag emellertid vara osagt för ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Fler borde dock oroa sig för krisen i skolan, för det är där som grunden för samhällets och dess långsiktiga hållbarhet läggs. Skolan borde fokusera på elevernas intellektuella fostran, inte som nu på produktion av betyg och andra nyckeltal som skrupellösa riskkapitalister kan manipulera för att nå sina egna ekonomiska mål. Skolan borde vara en plats där man lär sig vad det innebär att vara människa, och utveckla förståelse för vilket ansvar vi människor har för vår egen och livets på jorden överlevnad. Framförallt borde skolan vara en plats där man får möjlighet att utveckla nedanstående förmågor, vilka utgör det fundament som mänskligheten vilar på och som med tiden kan utvecklas till hållbarhetsfrämjande vanor. Följande vanor och förmågor, som inte går att effektivisera och som idag sorgligt nog behandlas styvmoderligt, är helt centrala för framväxten av ett humanistiskt bildningssamhälle.

Läsa: Jag är en varm vän av pappersboken eftersom jag ser den som en förutsättning för bildning. Det är ett långsamt, analogt medium som till skillnad från texter som publiceras på nätet och som läses på datorer, telefoner eller paddor inte distraherar läsningen med notiser som pockar på uppmärksamhet eller mer lättillgängligt innehåll som distraherar. Problemet är att förmågan att läsa idag ganska mycket tas för given, i alla fall efter att man en gång lärt sig läsa. Jag menar att vi borde och behöver se det som en kompetens som liksom kondition behöver underhållas och som bara kan utvecklas genom att erbjuda motstånd. Eftersom förmågan att läsa hänger ihop med förmågan att lära, och alla försök att effektivisera processerna leder till kvalitetsförlust, är det ingen liten sak att lyssnade idag likställs med läsande. Det är som jag ser det två helt olika saker. Att människor lyssnar på böcker är i sig inget problem, men tanken att det ena ersätter det andra är fatal eftersom den på skit leder till att pappersbokens existens hotas -- särskilt som förlagen tjänar mer på att ljudboksabonnemang än på traditionell utgivning. Att lyssna på böcker är utifrån ett bildningsperspektiv jämförbart med att försöka förbättra sin kondition genom att sätta elmotor på sin träningscykel. Kunskap kräver hårt eget arbete, den kan inte enkelt överföras till den som vill lära. Pappersboken är helt enkelt ett fantastiskt men underskattat medium som tyvärr har svårt att hävda sig i dagens uppkopplade, ekonomiserade, effektiviserade och målfixerade samtidskultur.

Tänka: Läsandet ger bränsle till tankar, så dessa saker hänger intimt samman. Läsandet vill jag se som grunden för allt lärande, och tänkandet är kraften som driver utvecklingen. Även om det är omöjligt att inte tänka är det inte bara något man kan ta för givet. Det är en kompetens, alltså något man alltid kan bli bättre på. Ens tänkande kan utvecklas både på egen hand och tillsammans med andra. Den intellektuella och kognitiva utvecklingen börjar i det bokstavliga och ju mer kunskap, bildning och vishet man skaffar sig desto mer abstrakta tankar kan man hantera. Och för att mänskligheten ska kunna ta sig an ännu okända utmaningar eller överblickbara, komplexa problem räcker det inte med några få experter, det krävs många människor som tänker tillsammans, och förutsättningen för det är det stora flertalet läser böcker och diskuterar litteratur.

Skriva: Skriva är en annan djupt mänsklig förmåga. Genom att först sätta ord på sina tankar och sedan fästa dem på papper (eller en datorskärm) får man syn på dem och kan lättare värdera dem. Skriftspråket är också en förutsättning för mellanmänsklig kommunikation, inte bara mellan människor som lever här och nu, utan kanske framförallt mellan människor som lever i olika tider. Tankar som nedtecknades av antikens filosofer går fortfarande att läsa, så när allt färre skriver allt mindre eller i alla fall allt mer banala texter eller texter av ren informationskaraktär, utarmas först språket och sedan tänkandet. Förmågan att skriva är en egenskap som fungerar som motstånd mot en sådan utveckling, både för individer och befolkningen i stort. Det sägs att sms och inlägg på sociala nätverk bidrar till utvecklingen av skrivspråket, men jag ser tyvärr nästan bara texten på förflackning. Att skriva korta texter för att kommunicera med vänner är något annat än att använda skrivspråket för att sätta abstrakta tankar och utvecklade resonemang om livet, världen och kunskapen på pränt, inte bara för vännerna eller följarskaran på Twitter utan för kommande generationer. Skrivande är en komplex akt av både läsande och tänkande och för att utvecklas som intellektuell varelse måste man växla mellan och upprepa loopen läsa-tänka-skriva-läsa ... Att skriva är som att samtala, skulle man kunna säga.

Samtala: Flyktlinjer är fylld av texter om samtal så jag ska inte orda så mycket om det här, men en förutsättning för lärda samtal är att människor läser, tänker och samtalar, annars blir det en debatt där man försöker vinna, inte utbyta insikter och tänka tillsammans. Samtal kräver lyssnade och kritisk, analytisk förmåga, samt prestigelöshet och ödmjukhet inför sina egna bristande kunskaper och förmågor. Samtal är något man aldrig blir färdig med, det är en del av livet. Ett slags test eller mätinstrument för samhällens generella intellektuella förmåga är att hålla ögonen på relationen mellan debatter och samtal i offentligheten. I Sverige i dag debatteras det väldigt mycket mer än det samtalas, och det är ett oroväckande tecken på vart vi är på väg. Så det är ingen liten sak.

En bild dyker upp i huvudet, från en TV-serie jag såg som ung vuxen; Fame. Det jag tänker på är danslärarinnan som säger till eleverna att om de vill nå framgång måste de börja betala redan nu, i svett. Det är samma med bildning, solidaritet och humanism som är kompetenser vilka kräver engagemang och som tar tid att utveckla; som det inte går att fuska med eftersom kvaliteten står i direkt relation till tiden som läggs ner och graden av engagemang.

Sådär, det var lite tankar om saker som angår alla. Jag är tillbaka nästa söndag med en ny text om något ämne som känns angeläget, men vad det är vet jag inte än.

Digital teknik, ett evigt löfte som aldrig infrias

Digitaliseringen av samhället drivs av människans fåfänga längtan efter det som ligger just bortom horisonten. Datorerna och de smarta telefonerna, liksom Internet, bär på löftet om det som kommer sedan. Först fick vi 3G, sedan 4G och nu väntar vi på 5G. Fast vad får vi egentligen? Mer information som gör att kunskapen drunknar och möjligheten av granska påståendens sanningshalt kritiskt försvåras, och fler möjligheter man aldrig hinner utnyttja. Datorerna blir snabbare och snabbare, men eftersom det begränsade utrymmet på hårddisken och RAM-minnet hela tiden fylls mer mer och mer innehåll och fler och fler funktioner sitter jag ändå där och väntar lika länge nu som för 20 år sedan på att dokumenten ska öppnas. Digitaliseringen gör att möjligheterna blir fler, men de frigör ingen tid för annat -- tvärtom. Datorerna pockar på uppmärksamhet och invaderar tänkandet, arbetet och vardagen. Det är med andra ord vi människor som är slavar under och anpassar oss allt mer efter maskinerna, inte maskinerna som tjänar oss. Maskinerna gör oss till och med arbetslösa och överflödiga.

Ordbehandlingsprogrammet Word som jag arbetat mer sedan sent 1900-tal har utvecklats hela tiden sedan dess. Det kommer nya uppdateringar hela tiden, som måste installeras och sedan ska datorn startas om. Och där sitter jag och väntar. Minuterna rinner iväg och inspirationen glöd falnar. Om det hände en gång om året vore det okej, men det händer hela tiden. Och om uppdateringarna verkligen gav mig fler möjligheter att utvecklas som författare vore jag tacksam, men för varje ny version bestämmer programmet mer och mer och jag måste koncentrera mig allt mer för att texten ska bli som jag vill. Ibland försvinner inställningarna jag glömt att jag gjort vilket gör att jag regelbundet måste göra om saker som jag redan gjort, flera gånger om dessutom. Kontentan är att programmet blivit sämre och förhindrar mig att utveckla text. Men jag kan välja från fler typsnitt, fler formatmallar och har enorma möjligheter att göra saker jag inte är intresserad av, eftersom det är SKRIVANDET och KUNSKAPSUTVECKLINGEN jag vill ägna mig åt.

Mitt arbete går inte snabbare, bara datorerna och internet. Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på att matas med löften om FRAMTIDA möjligheter. Varför satsas det mer på ”utvecking”, än på driftsäkerhet och smidighet samt brukarnas upplevelse av att faktiskt arbeta med programmen och hårdvaran? Har vi blivit så vana vid att utnyttjas och betraktas som varor att vi slutat ställa krav och har digitaliseringen gjort oss så bekväma att vi överlåter det kritiska tänkandet åt algoritmer och experter?

Intelligens är en unikt mänsklig kompetens

Jag är övertygad om att filosofen Ludwig Wittgenstein hade helt rätt när han skrev att om ett lejon kunde lära sig tala skulle vi ändå inte kunna förstå varandra, eftersom våra respektive upplevelser av att vara vid liv skiljer sig åt. Mänskligt språk och intellektuell förmåga är unikt mänskliga kompetenser. Intelligens menar jag är en mänsklig, förkroppsligad egenskap, inte en isolerad förmåga, inte en uppsättning funktioner. Därför är jag skeptisk till arbetet med att utveckla artificiell intelligens. Utanför människokroppen är intelligens ett meningslöst begrepp, och försöken att skapa en generell artificiell intelligens är och förblir ett mänskligt högriskprojekt. Det verkar troligt att man någon gång i framtiden kan komma att lyckas rent tekniskt, men det man i så fall uppnår är något annat än det teknikutvecklarna framtidsspekulatörerna drömmer om.

Det är viktigt att hålla fast vid denna definition och dessa insikter, annars har vi snart inga samhällen och ingen jord att leva på, där mänskligheten kan utvecklas och bli bättre på att vara MÄNNISKA och leva i harmoni med resten av livet på jorden som mänskligheten är en integrerad del av. Människan har i alla tider drömt om och idealiserat det perfekta och det verkar ligga i den mänskliga naturen att underordna sig auktoriteter. Att utveckla en välvillig generell artificiell intelligens ser jag därför som en, i bästa fall naiv, dröm.

Oavsett vilka förmågor en artificiell intelligens kan komma att utveckla så går det inte att komma ifrån att det handlar om ARTIFICIELLA förmågor. Jag ser hela projektet som en modern variant av den kristna kyrkans dröm om och längtan efter Messias och den frälsning och det löfte om evigt liv som prästerna lockar de troende med. Med Nietzsche ser jag det som ett uttryck för den slavmoral som han varnar för. Frälsningen som människan i alla tiden drömt om kommer inte UTIFRÅN, den måste växa fram mellan och inom oss människor, annars är det ingen FRÄLSNING.

Jag förstår drömmen och är också imponerad över människans förmåga, men till skillnad från teknikutvecklarna menar jag att förmågan måste användas för att förbättra MÄNNISKAN och den MÄNSKLIGA, inte för att försöka förverkliga drömmar om en helt annan värld än den värld vi människor är sprungna ur och del av. Vi äger inte jorden, vi är och förblir beroende av livsbetingelserna på planeten Tellus, och är vi inte ödmjuka inför detta faktum finns en uppenbar risk att vi använder våra intellektuella förmågor på sätt som leder till att vi föröder den enda plats i hela universum där vi kan leva som MÄNNISKOR.

Jag är humanist, värnar humaniora och skissar på en mellanrummets filosofi, av ovanstående och nedanstående skäl. Jag tror på människan, men skräms av hur mänskligheten agerar med och mot varandra och naturen.

Jag ser ett skriande behov av en annan humanism och en annan syn på kunskap. En människo- och kunskapssyn som närmar, istället för fjärmar och som förstår värdet av det som är mellan, det som delas och som alla samtidigt är del av. Idag fokuseras på enskildheter, det som är mätbart och på individen, på jag. Delar av politiken försöker locka väljare genom att förpacka sitt budskap på ett sätt som appellerar till mig. Jag ska få vad jag vill ha, på mina villkor. Det är möjligt, det är ingen utopi, lovar politikerna. Du kan ha kvar kakan och äta den. Även om det är omöjligt är det vad som utlovas, och ansvaret för resultatet lastas över på medborgarna.

Hur vi än vänder och vrider på det är det vi som har att hantera varandra. Jag kan inte få min vilja igenom utan att det går ut över dina önskningar. Därför vänder vi oss mot varandra när vi röstar på den som lovar det omöjliga. Därför behövs en annan humanism, en ny humanism som utgår från det mellanmänskliga. För det är där jag blir jag, i mötet med dig. Det är med dina ögon jag ser och uppfattar mig själv. Jag är ett meningslöst begrepp utan du, och därför är vi det enda som betyder något.

Kulturen är det som hålls samman, av dig och mig och alla andra. Samtidigt är kulturen det som förenar oss. Jag blir jag genom att förhålla mig till det som vi skapar tillsammans. Kulturen ger mig uppslag att blir den jag vill, lika mycket som den begränsar mina möjligheter. Därför är det mellanmänskliga det som kommer först, det är där jag blir till. Utan du, inget jag. Vi behöver varandra för att kunna vara oss själva.

Överallt finns denna typ av relationer. Fast vi ser bara enskilda delar och individer, för vi ser det vi väljer att se. Därför behövs en ny humanism, ett slags relationism. Ett tydligare fokus på vi och det vi gör tillsammans. Framtiden skapas när vi ömsesidigt relaterar till varandra och det är den samlade kraften i allas önskningar och handlingar som ger oss framtiden. Fokuserar vi mer på oss själva än varandra och det som förenar oss, det mellanmänskliga, ökar klyftorna mellan individerna.

En klyfta är ett gap, ett allvarligt hinder för överföring av information mellan människor. Och det vet vi, att avsaknad av information triggar igång fantasin. När vi människor inte vet blir vi nyfikna och den saknade informationen bistår fantasin med. När klyftorna ökar minskar tillgången till information och risken att vanföreställningar uppstår ökar dramatiskt. Därur och med stöd i grundlösa påståenden får alla tvivelaktiga partier sin livsluft. Paradoxalt nog ger klyftorna upphov till en rädsla som skapar behov av ökade klyftor. Växande klyftor är en ond cirkel med andra ord. Och rika gör sig föreställningar om fattiga, liksom fattiga skapar bilder av de rika. Veckopress och medier, som tjänar pengar på behovet av information ökar sin omsättning, skapar fler bilder och underblåser fantasier. Klyftor kan bildas och öka på olika sätt och det är vad som håller på att hända i Sverige idag.

Mellanrum är något helt annat än en klyfta, något väsensskilt. Ett mellanrum är en relation, en del av helheten. Mellanrum kan vara mer eller mindre stora, men det som gör dem till mellanrum är att det finns en relation mellan parterna som är åtskilda. Mellanrum håller ihop, klyftor tvingar isär. Utan mellanrum finns inga relationer. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet. Om jag lever på min sida av en klyfta och du på din finns bara två ensamma individer. Därför är det katastrofalt för ett samhälle att klyftorna växer, för det sliter isär samhället inifrån. Om detta är en tendens eller process som eldas på av medborgarna, om ökade klyftor inte betraktas som ett problem utan som ett tecken på ökat välstånd, då är både fattiga och rika förlorare.

Forskning visar inte att vi människor ofta inte vet vårt eget bästa, men av erfarenhet från forskning och med stöd i en massa olika studier, samt efter att ha reflekterat över frågan under många år, har jag stärkts i uppfattningen, att människor har en tendens att önska sig sådant som inte är bra för dem, även om de vet att så är fallet. Människor tenderar helt enkelt konsekvent att överskatta sin egen förmåga. Det har visat sig att majoriteten av befolkningen anser sig vara bättre än genomsnittet. Det betyder att vi inte kan lita på vårt eget omdöme. För att jag ska bli bättre behöver jag dig och vi behöver varandra och tillsammans är vi beroende av livsbetingelserna här på jorden. Vad vi behöver är en intelligens som förstår och kan hantera det, inte orimliga drömmar om en frälsande ARTIFICIELL intelligens.

Datorer klara inte att ”vara sig själv för en stund”

Titeln på dagens bloggpost anspelar på reklamfilmen för Norrlands Guld som gick ut på att man dricker deras öl för att vara för sig själv en stund. Vad innebär det att vara för sig själv? Jag tänker att det handlar om att söka kontakt med sitt inre, om att utforska sin egen unika personlighet. Även om det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt är vi alla unika, i kraft av att vi har en livshistoria som är vår egen och som ingen annan delar. Våra erfarenheter formar oss och allt vi ser, hör och läser påverkar vår uppfattning och färgar våra upplevelser. Genom hela livet förändras vi människor och vi blir till i mötet med andra. Vi har drömmar och visioner, vi utsätts för besvikelser och njuter av framgångar. Allt detta sammantaget gör oss människor till människor. Och till det mänskliga hör att vi håller oss med och jämför oss med ideal hämtade utifrån. Gud skapade inte människan till sin avbild, det är människan som skapade Gud till en perfekt avbild av idealmänniskan.

I dagens sekulariserade samhälle utövar religionen inte så mycket kraft över samhällsutvecklingen längre, men datorer och algoritmer gör det. Och datorerna är liksom Gud skapade av människor som ett slags avbild, ett ideal att mäta sig med. Gud är en filosofisk idé om det perfekta, en abstraktion. Idag utövar kyrkan och prästerskapet inte alls lika mycket makt över människors tankar och handlingar som på medeltiden, men just därför är liknelsen talande. Datorerna och algoritmerna är konkreta och utövar en tvingande makt över människors tankar och handlingar, men det krävs ingående analys och fördjupad reflektion för att inse detta. Digitaliseringen lanseras som ett hjälpmedel, ett sätt att förenkla och effektivisera vardagen, men fördelarna kommer med ett pris. Även om vi, som jag förstår det, är långt ifrån att utveckla en generell artificiell intelligens, håller datorerna på att ta över våra liv eftersom vi människor backar tillbaka och överlåter allt fler aspekter av tillvaron, samhällsutvecklingen och människoblivandet på datorer.

Människan har förmågan att tänka och agera rationellt, men det är bara en aspekt av den komplexa och sammansatta helhet som utmärker oss människor. Känslor och drömmar styr minst lika mycket, ofta mer. En stor del av rationaliteten används för att förklara handlingar som är resultatet av slump eller känslor. Datorerna är helt igenom rationella, eller i alla fall så rationella som algoritmerna tillåter dem vara. Digitaliseringen kan med andra ord ses som ett slags religion, med andra medel (för att anspela på Clausewitz); en realiserad idealisering som förändrar människors sätt att tänka och se på sig själva samt indirekt även normen för vad det innebär att vara människa. I jämförelse med datorerna är människorna sämre på allt, men bara om man jämför en egenskap i sänder. Som helhet betraktat är människan vida överlägsna datorerna. Som sagt, bara människor kan vara sig själva. Datorerna må vara imponerande snabba och har en fantastisk minneskapacitet, men de kan inte tänka och känna med någon eller något.

Datorer är experter på att debattera, men att mötas i ett samtal är något HELT annat. Datorerna slår människorna med hästlängder ifråga om hantering av fakta, men kunskap, bildning och vishet är unikt mänskliga och samhällsbyggande egenskaper. Ändå rör vi människor oss i en oroväckande snabb hastighet mot och blir allt mer lika datorerna i våra sätt att tänka och agera. Vi bara lyder. Även om algoritmerna är skapade av människor är datorkod inget mänskligt språk; det kan inte förändras eller användas på ett mänskligt sätt. Datorer förstår inte ironi, har ingen humor, kan inte bli kära eller agera spontant i stunden. Och ju mer datorerna tar över desto mer måste människorna anpassa sitt sätt att tänka och agera.

När samhällsdebatten allt mer flyttar ut på nätet kommer algoritmerna allt tydligare att styra den, och algoritmerna (i alla fall algoritmerna som dominerar nätet idag) underblåser och får energi av känslor; ju starkare desto bättre. Hat är en av de starkaste känslorna, och det är också på nätet som det hatas, hotas och förfäras. Digitaliseringen gör det lättare att anordna demonstrationer, men den fysiska världen är begränsad och som människa kan man bara vara på en plats vid varje givet tillfälle. Kombinationen av datorernas iskalla rationalitet och människornas känslor är en livsfarlig och explosiv mix med potential att vända grupper av människor mot varandra.