Som lektor är jag utbildad för och arbetar med tänkande i olika former. Språket är mediet och intellektet är verktyget i mitt yrke, som i grund och botten handlar om att värna och utveckla kunskap samt skapa förutsättningar för studenternas och allmänhetens (livslånga) lärande. Eftersom kunskapen alltid måste vara aktuell och hela tiden stå i relation till den föränderliga verkligheten blir ingen, någonsin, fullärd eller färdig. Forskning och undervisning är både ett komplext problem och en dynamisk process, absolut inte något slags produkt eller en standardiserad tjänst, vilket måste respekteras om högskolan ska kunna vara en högskola även i framtiden.
Med hänvisning till ovanstående tankar om vad arbetet som lektor handlar om och vad som är högskolans uppdrag menar jag att det är en helt avgörande skillnad mellan att styra högskolans verksamhet mot mätbara mål och att skapa förutsättningar för studenters lärande och forskares kunskapsutveckling. För att högskolan ska kunna vara en HÖGskola krävs ett sant akademiskt ledarskap (som jag skrev ett inlägg om innan jul). Problematiskt nog blir det allt tydligare att allt fler högskolor styrs enligt ledningsprinciper hämtade från den privata tillverkningsindustrin, vilket gör att arbetet som lektor förändras i grunden och upphör att handla om tänkande. För ett tag sedan skrev jag en personlig betraktelse över denna förändring (länk till bloggpost) där jag jag konstaterade att arbetsgivaren betraktar mig och mina kollegor som ett slags "akademiska" knegare, trots att det strider mot högskolelagens intention och vetenskapens principer.
Alla som arbetar på högskolan får sin lön från det allmänna och har därför ett ansvar gentemot skattebetalarna. Det är i alla fall så här som jag alltid har sett på mitt eget jobb och högskolans samhällsuppdrag. Jag började arbeta som lektor, inte primärt för att jag sökte en anställning utan för att jag letade efter en meningsfull livsuppgift, och den har jag tagit på största allvar genom alla mina 26 år i statlig tjänst (och innan dess under sex år som student). Givet att högskolans uppdrag fortfarande är att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för studenternas lärande borde min syn på akademiskt tankearbete inte vara kontroversiell. Om mitt engagemang för kunskap och akademisk kvalitet uppfattas som kritik mot mina chefer är det ett tecken i tiden som behöver diskuteras, för det indikerar att inte bara högskolan förändrats i grunden utan även samhället och kulturen. Om högskolans samhällsuppdrag inte längre är kunskap och intellektuell utveckling måste vi alla ställa oss frågan vad vi som skattebetalare får för pengarna som investeras i högskolesektorn. Om studier och forskning inte längre handlar om lärande, alltså om arbetet som lektor inte längre är ett tankearbete, behövs inte högskolan i dess ursprungliga form och då blir samhällets investering i verksamheten ett gigantiskt slöseri med allmänna medel.
Det jag ger uttryck för här är inte ett särintresse utan en oro som angår och borde engagera alla. Skolan och den högre utbildningen är två av samhällets största utgifter, men kostnaden är en investering som betalar sig i längden; om, säger om, lärarna kan och får vara lärare och forskarna ägnar all sin tid och kraft åt att utveckla ny kunskap. Tyvärr är det inte så det ser ut idag. All undervisande personal i utbildningssystemet dignar under en växande (och till stor del meningslös) administrativ börda, som inte bara kostar massor av pengar, utan dessutom förändrar arbetet som lektor i grunden. Om kärnverksamhetens behov av tid att tänka ignoreras och ett produktionstänkande påtvingas lärarna och forskarna kommer den högre utbildningen att förvandlas till en kuliss där man lajvar akademiskt arbete. Skolan har redan förvandlats till en guldgruva för privata, ofta utländska, vinstintressen. Och universitetet håller på att tas över av chefer och strateger vars mål är att kunna peka på framgång i konkurrensen om nyckeltal (läs tomhet) med cheferna och strategerna på andra högskolor.
Om skolan inte fungerar som det är tänkt är det ett problem som får ringar på vattnet och som ger upphov till nya problem, på andra håll, vilka problematiskt nog bara kan lösas med bättre kunskap och en mer utvecklad, kollektiv, tankeförmåga. Och det är syftet med den högre utbildningen, som bara kan fungera som det är tänkt om grundskolan faktiskt lägger grunden för studier på universitetsnivå, vilket det finns gott om tecken på inte riktigt är fallet. Vi kanske aldrig levde i ett kunskapssamhälle, men idag lever vi med en djupt problematisk betygsinflation och en växande kunskapsresistens som utgör ett allvarligt hot mot demokratin. Insikten om att produktionstänkande inte är kompatibelt med tankearbete är alltså en viktig nyckel till långsiktig hållbarhet. Utan förståelse och respekt för vad kunskap är och hur lärande fungerar i praktiken kommer problemen, som idag förvärras allt snabbare i samhället och världen, att fortsätta öka i en allt snabbare takt. Och det i sin tur riskerar att föröda förutsättningarna för det tankearbete som krävs för att mänskligheten ska kunna ta sig ur den låsning som livet på jorden just nu sitter fast i.
Vad som är hönan och ägget – om det är det ökande antalet chefer och administratörer i utbildningssystemet som gett upphov till produktionstänkandet, eller om det är produktionstänkandet som gett upphov till det fiktiva behovet av fler chefer och mer administration – är svårt att uttala sig om. Men det behöver man som tur är inte göra, det räcker att konstatera att kunskapen är förutsättningen för demokratin och inse att utvecklingen inom all offentligt finansierad verksamhet går åt helt fel håll idag. Strävan efter kontroll och måluppfyllelse är mänsklig, men det gör det inte automatiskt till positiva krafter i samhällsutvecklingen, tvärtom. Det är sant att viljan kan försätta berg, men kunskapsutveckling går inte att kontrollera och någon annans lärande är omöjligt att målstyra. Därför fungerar NPM i utbildningssystemet som de där grå herrarna som dyker upp i Momos värld, (i Michel Edes bok Momo, eller kampen om tiden) och som försöker få människorna att "spara" tid. Boken skrevs 1973, men problemen med strävan efter kontroll och effektivisering som allmän och allenarådande princip i samhället har följt mänskligheten genom hela det moderna samhällets historia. Eftersom makten över högskolan länge låg i kollegiets händer tog det tid innan reformerna som infördes på 1990-talet fick genomslag i akademin, men idag har kollegiet i praktiken ingen makt alls eftersom den ständigt växande linjeorganisationen likt en gökunge tar över allt mer. De få kollegiala nämnder som finns kvar har reducerats till ett slags remissinstans, och både lärare och forskare förväntas idag okritisk följa ledningens order om att öka produktionen av betyg, examina och externa medel. När produktionstänkandet tar över ökar over-head kostnaderna samtidigt som förutsättningarna för lärande och tänkande minskar, och lektorer som liksom jag värnar kunskapen och den akademiska kvaliteten kommer att uppfattas som ett hot.
Att veta och förstå är förutsättningen för att man ska kunna ta kloka beslut som inte bara bygger tillgängliga utan (framförallt) relevanta och inte minst användbara, fakta. Men det räcker inte att inse detta, om förutsättningarna för lärande och tankearbete inte finns kommer kunskapen inte att kunna utvecklas och användas. Därför måste vi göra upp med produktionstänkandet. Tankearbete är en dynamisk process, inte en prudukt. Och lärande är en fragil egenskap, inte ett mät- och kontrollerbart resultat. Men enda sättet för chefer att mäta sin betydelse är att peka på siffror som går att jämföra och som antingen pekar uppåt eller neråt. Eftersom förståelsen för vad kunskap är och hur lärande fungerar ignoreras idag håller utbildningssystemet och den akademiska världen tragiskt nog på att förvandlas till en väloljad produktionsapparat där landets högst utbildade människor betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri vars mål är att skapa mer tomhet snabbare. Det som går att producera behöver vi inte, och i många fall är det direkt skadligt. Och det vi behöver går inte att producera, bara skapa förutsättningar för.
Den som liksom jag försvarar kunskapen och den akademiska kvaliteten och därför dristar sig till att rikta kritik mot ledningens prioriteringar och sättet att se på och organisera tankearbete – och notera att det är organiseringen och prioriteringarna som kritiseras, inte personerna som försvarar systemet – gör sig själv idag omöjlig. Så fort ledningen får chansen kommer den att göra sig av med hen, på ett eller annat sätt. I mitt fall skyller man på arbetsbrist, men eftersom de flesta av kurserna som jag byggt upp och arbetat på (med mycket gott resultat) kommer att fortsätta ges, och min kompetens dessutom är användbar på väldigt många fler kurser och utbildningar än dem jag arbetat på under det senaste året, blir det uppenbart vad cheferna (som av något slags naturlag aldrig kan bli övertaliga) sysslar med. Jag är fruktansvärt besviken över att ledningen för den högskola som jag varit en lojal medarbetare på under snart 22 år betraktar mig, mina kompetenser och mitt engagemang för kunskap och akademisk kvalitet, som ett hinder på vägen mot förverkligandet av högskolans produktionsmål. Men jag oroas mer över utvecklingen generellt och det skär i min när jag tvingas bevittna den allmänna förflackningen av och respekten för kunskapen som gör det omöjligt att bedriva tankearbete.
Här under helgerna har jag tagit mig tid att sortera tankarna och jag går därför in i det nya året med förnyad kraft och en kämpaglöd som förvånar mig. Jag kommer inte att strida för att få behålla jobbet, istället kommer jag att göra allt jag kan för att hitta en arbetsgivare som liksom jag förstår att NPM inte är lösningen på Sveriges och mänsklighetens problem och som därför sätter värde på kunskapen, inser betydelsen av tänkande och förstår varför det är så viktigt att skapa förutsättningar för lärande. Hittar jag ingen sådan arbetsgivare får jag arbeta med något annat tills jag blir pensionär, men mitt engagemang för kunskapen kommer jag inte att ge upp.
Jag kommer att fortsätta skriva så länge mina texter blir lästa. Därför vill jag avsluta årets första bloggpost med en uppmaning till dig som läst ända hit och som liksom jag, dels förstår skillnaden mellan tankearbete och produktionstänkande, dels oroas över utvecklingen i den akademiska världen; Snälla, om du uppskattar mina ord och mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten, hjälp mig sprida texterna jag skriver. Jag tjänar inga pengar på bloggandet, arbetet är helt ideellt och jag skriver för kunskapens och den akademiska kvalitetens skull.
