Alla andra problems moder

Det faktum att majoriteten av de beslut som människor tar INTE leder till katastrofala konsekvenser, i alla fall inte på kort sikt, är ett av mänsklighetens största problem. Det ger nämligen sken av att riskerna är mindre än många tror. Och eftersom många av besluten som tas initialt leder till positiva effekter etableras vanor som kan vara svåra att bryta sedan när problemen visar sig, både på individuell och kollektiv nivå. Tänk till exempel på rökning vars risker visar sig först när ett beroende etablerat sig. Eller realisationer, som börjar som ett undantag men som snart blir det nya normala – för att peka på ett helt annat femomen med helt andra effekter men som utgår från samma grundproblem. En annan sida av problemet är att det leder till att beslut som skulle kunna leda till något gott aldrig tas på grund av att många positiva effekter, kanske de flesta och viktigaste, också visar sig först på sikt. Konditionsträning är sådant ett exempel.

Det är inte helt enkelt att förklara vad jag menar men jag hoppas att det framgår att problemet jag vill peka på både handlar om vad man riskerar att råka ut för genom att ignorera det faktum att negativa effekter ofta visar sig med fördröjning, och vad man går miste om genom att aldrig ge det en chans. Ytterst handlar problemet om allt det vi människor förvägrar oss själva genom att tänka kortsiktigt och okritiskt. För att kunna komma tillrätta med problemet är det helt avgörande att man förstår att det är ett komplext problem som förvärras av att vår hjärna fungerar som den gör. Just det är lite enklare att förklara, eller jag tror i alla fall att det är lätt att förstå vad som händer när det jag skrivit om ovan kopplas ihop med fallenheten att antingen förneka problem eller skylla dem på andra, vilket idag präglar mycket av politiken som förs, dels eftersom det finns efterfrågan på den, dels eftersom det saknas kunskap om problemen (eller för att de förnekas). Svårigheten att koppla ihop problemens orsak med dess verkan gör det även lätt att söka efter lösningar på fel ställen, vilket ytterligare förvärrar problemet. 

Som forskare respekterar och följer jag kunskapen, inget annat. Jag kan därför bara använda ord och tankar för att övertyga. Och mitt budskap bär sällan på löften om lycka och framgång, i alla fall inte på kort sikt. Eftersom vi lever i en värld fylld av karismatiska individer som bekräftar människor fördomar och hävdar att problemet antingen inte existerar eller beror på någon annan blir det svårt att nå ut med kunskapen. Många väljer eller luras att lyssna på populister och gurus istället för att stanna upp, analysera situationen, sätta sig in i kunskapsläget och ta ett långsiktigt hållbart beslut, och sedan vara öppen för att revidera dessa. Okunskapen om hur lätt det är att falla i den här typen av kognitiva fällor och hur ofta man faktiskt begår misstag av det här slaget gör det förfärande lätt att fastna i en destruktiv loop, både som individ och samhälle.

Jag vet inte om det är därför, men jag konstaterar att vi idag lever i en tid av förnekelse, suboptimering, bortförklaringar och anklagelser riktade mot mer eller mindre tydliga grupper av människor som anses vara annorlunda än majoriteten, vilket både leder till att problemen förvärras och till att handlingar som skulle kunna minska eller eliminera problemen bortträngs eller skjuts på framtiden. Egenheterna och tendenserna som jag resonerar om här är djupt mänskliga och bör därför inte ses som något problem som ska lösas. Jag vill istället se det som att det handlar om förutsättningar för förändring som man behöver göra sig medveten om, bygga upp förståelse för, samt förhålla sig till. Det jag vill säga är att det inte finns någon enkel lösning, och att den insikten ökar chansen till att man både som individ och samhälle ska kunna ta beslut och utveckla vanor som på sikt leder till att det blir bra för en själv och för andra.

Kunskap är ingen enkel lösning, men vetande utgör en helt central del av alla långsiktigt hållbara strategier. Och grundläggande kunskaper om hur den mänskliga kognitionen fungerar, både enskilt och i grupp, är något av det viktigaste man kan skaffa sig, både som individ och kollektiv. Men eftersom kunskap bara är makt i ett samhälle där vetenskapens (många gånger ganska osäkra och otydliga) resultat respekteras, räcker det inte att man bedriver studier på egen hand, det är alltid den kollektiva nivån av insikt och kunnande som räknas. Alla som vill leva i ett fungerande och långsiktigt hållbart samhälle har därför ett gemensamt ansvar för att vi får en skola som fungerar, vilket krävs för att den högre utbildningen (där framtidens ledare och forskare fostras) ska kunna sägas vara högre. Och det behöver den vara om det ska finnas någon mening med den.

Fallenheten att söka efter syndabockar. Underlåtenheten att ta ansvar, och vägran att försöka förstå hur allt och alla hänger ihop, är grunden till många av samtidens största och allvarligaste problem som förvärras av ignorans och det informerade ointresse som sprider sig idag. Den väg som mänskligheten slagit in på just nu leder mot undergången. Hårdare straff, försämrad A-kassa, klimatmål som skjuts på framtiden, "effektiviseringar", sänkt skatt för de rika och ökade försvarsanslag, är exempel på den underliggande sjukdomen, inte lösningen på problemen. Det är oss själva och våra önskningar vi behöver göra upp med, inte någon eller något annat. Både problemen och lösningarna kommer nämligen inifrån och uppstår mellan oss människor.

En svanesång för universitetet

Igår kom min bok En svanesång för universitetet från tryck. Det var med blandade känslor jag öppnade kartongen och bläddrade i boken som jag levt med och arbetat på under ett ganska långt tag nu. Jag började skriva på den när jag valdes in i Institutionsnämnden. Anledningen till att jag skrev boken var att jag upplevde det som att min omsorg om kvaliteten, som är INs uppdrag att värna, och min syn på akademisk frihet, mötte en del motstånd. När jag på möten och i andra sammanhang ställde frågor om motiven för olika beslut och pekade på risker märkte jag att det uppfattades som kritik mot ledningen, vilket kändes ganska märkligt och inte så lite otacksamt. Jag tänkte dock att reaktionen berodde på att man sällan får tid att utveckla sina tankar. Resultatet av det arbetet är boken som getts ut av h:ströms förlag i Umeå, vilket är en stad som ligger mig mycket varmt om hjärtat eftersom jag disputerade där 2003, i en helt annan akademisk kultur än dagens.

Att jag efter 22 år på samma högskola blev uppsagd från min tjänst som lektor i samband med slutredigeringen av boken kom som en chock, och eftersom jag inte får någon förklaring till beslutet (annat än svepande formuleringar om arbetsbrist och behovet av en budget i balans) kan jag inte skaka av mig känslan av att tankarna jag lyfter i boken, i alla fall delvis, bidragit till beslutet att avskeda mig. Därav mina blandade känslor inför utgivningen.

Boken är ingen nostalgisk längtan efter den tid som flytt. Det jag vill är att starta upp ett samtal om vad högskolan är och bör vara. Jag är kritisk mot och försöker visa vad NPM och uppdelningen mellan en linje med allt mer makt och ett kollegium vars inflytande stadigt minskar, gör med förutsättningarna för studenternas lärande och lektorernas möjligheter att utveckla och värna den kunskap som skattebetalarna med rätta förväntar sig att investeringen i forskning och högre utbildning ska resultera i. Jag oroas över utvecklingen och det skrämmer mig att kunskapen inte värderas högre och att förståelsen för förutsättningarna för kvalitet och akademisk frihet är så dåligt utvecklad.

Så här skriver jag i förordet till boken: Det är svårt att säga när det började, men jag har under en ganska lång tid nu levt med en smygande känsla av att den akademiska miljön blir allt mindre akademisk och allt mer produktionsorienterad för varje år som går. Det som började som en sten i skon har med tiden, just eftersom jag som lektor är utbildad för och arbetar med tänkande i olika former, kommit att utvecklas till ett blödande skavsår. Språket är mediet och intellektet är verktyget i mitt yrke, som i grund och botten handlar om att utveckla ny kunskap samt skapa förutsättningar för studenternas och allmänhetens (livslånga) lärande. Forskning och undervisning är både ett komplext problem och en dynamisk process, inte något slags produkt eller standardiserad tjänst. Skavet bottnar i den allt tydligare insikten om att allt mer av det som för bara några år sedan sågs som självklarheter idag uppfattas som problematiskt i den akademiska världen. Det växande gapet mellan ideal och verklighet i högskolevärlden är en viktig anledning till att jag författat den här boken. Jag hade dock inga planer på att skriva detta förord förrän mitt arbetsliv i ett enda slag förändrades efter att jag lämnat manuset till förlaget. Efter närmare 22 års lojalt arbete i kunskapens tjänst fick jag beskedet att jag kommer att sägas upp på grund av en arbetsbrist som jag inte förstår. 

Eftersom jag inte får någon förklaring till beslutet vet jag inte med säkerhet varför mina chefer valt att kringgå turordningsreglerna och utmana lagen om anställningssäkerhet genom att placera mig i en krets om två personer där övertaligheten är just två, trots att kurserna som jag skapat och undervisat på under flera år ska ges även framöver. Men jag kan inte skaka av mig misstanken att beslutet åtminstone till dels har att göra med att jag försvarat kunskapen och tagit strid för den akademiska kvalitet som den här boken handlar om. Det har med tiden blivit att mer uppenbart att mina tankar om kunskap och mitt engagemang för de kvaliteter som gör högskolan till en akademisk miljö går på tvärs mot ledningens syn på vad som är vårt uppdrag. Särskilt när vi kom tillbaka efter pandemin har jag allt oftare känt mig tvungen att ställa kritiska frågor rörande ledningens beslut i olika sammanhang. Det var för att slippa känna mig som en besvärlig medarbetare jag skrev boken. Jag trodde nämligen att mina tankar om vad som gör en högskola till en högskola uppfattades som kritiska på grund av man aldrig riktigt får tid att förklara hur man tänker på ett möte där kritiken lätt uppfattas vara riktad mot individer, trots att den handlar om konsekvenser av olika beslut. 

Beskedet om uppsägning var ett av de jobbigaste jag fått. Samtidigt var det som sagt länge sedan jag kände mig hemma i den akademiska världen. Jag har dock alltid tänkt att jag är precis där jag vill och ska vara, givet mina kunskaper och kompetenser samt mitt engagemang för akademisk kvalitet. I skrivande stund vet jag inte vad jag ska göra under resten av mitt yrkesliv. Hittar jag ingen arbetsgivare inom den akademi som jag alltid varit lojal med och som jag gett 26 av mina bästa år ser jag det som ett tecken i tiden som gör det jag försöker säga här ännu mer betydelsefullt, för idag är kunskap av hög kvalitet viktigare än någonsin. På senare tid har det tagits allt fler beslut som på olika sätt utmanar det livslånga lärandet. Studieförbunden och Komvux arbetar till exempel i hård motvind, skolpengen minskar och den högre utbildningen urholkas av det effektivitetsavdrag som all statlig verksamhet tvingas underkasta sig. Det saknas därför inte angelägna uppgifter att arbeta med. 

Jag vill göra vad jag kan för att bidra till en återakademisering av högskolan, så trots att jag förlorade jobbet under arbetet med boken ångrar jag inte något av det jag sagt, skrivit eller gjort. Uppsägningen gör inte mitt engagemang för universitetet mindre, tvärtom. Eftersom demokratin och kunskapen är varandras ömsesidiga förutsättningar oroas jag av att utbildningssystemet och den akademiska världen håller på att förvandlas till en väloljad produktionsapparat där landets högst utbildade människor betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri vars mål är att skapa mer (tomhet) snabbare. Det som går att producera behöver vi nämligen inte, och det vi behöver går inte att producera, bara skapa förutsättningar för.

Ny kunskap och relevant forskning kan bara uppstå i en miljö där den akademiska friheten värnas och där man respekterar insikten om att alla försök att tvinga in kunskapen i en enda form är förkastliga. Hade jag valt att göra det som gynnar min personliga karriär, alltså fokuserat på att söka externa medel i konkurrens och skriva artiklar som bara en liten krets av forskare läser, hade jag kanske fått behålla jobbet. Men då skulle kunskaperna som min forskning resulterar i aldrig spridas till allmänheten som behöver dem. Jag har alltid tagit den så kallade tredje uppgiften på stort allvar. Trots att det missgynnat mig i karriären har jag valt att blogga (på flyktlinjer.blogspot.com har jag publicerat över 4700 inlägg om kunskap, lärande och kultur sedan starten 2011) och skriva böcker. Jag har alltid tänkt att jag arbetar på skattebetalarnas uppdrag, och då blir det viktigare att skriva texter som läses av många än att skriva artiklar som i bästa fall bara når ett fåtal forskare. Det var aldrig för att få ett välbetalt arbete som jag sökte mig till universitetet, det var för att få möjlighet att göra något meningsfullt med mitt liv, som inte bara gynnar mig.

Vid skrivbordet i Lerum, omgiven av mina älskade böcker, en regnruskig dag i januari 2025

Eddy Nehls

Innehållsförteckning: 

Förord
Prolog

Kapitel 1
Osäkerhet är en förutsättning man måste lära sig leva med

Frihet är bra, men kontroll är bättre, eller?

Kognitiva misstag och mer eller mindre medvetna typer av bias

Vi behöver både kunna lägga pussel och skapa mosaiker

Vart är akademin på väg: Uppåt eller neråt i vetandets hierarki?

Grundforskning, som pedagogik och managementprincip

Systematiskt kvalitetsarbete i högskolevärlden är som ett ostämt piano

Kapitel 2
Det vi vill ha, och det vi kan få och behöver

Hur klokt är det att tänka rationellt i alla lägen?

New Public Management, en akademisk återvändsgränd?

Digitalisering är kanske svaret, men inte på alla frågor

Lärande och intelligens är sociala och analoga förmågor

Låt oss dra lärdom av evolutionen


Kapitel 3
Den akademiska kvalitetens kontinuum

Kunskapsutveckling är en dynamisk, mellanmänsklig process

Kulturell homeostas och mellanrummens betydelse

Om förmågan att tänka i bilder

Samtal vs Debatt

Kapitel 4
En akademisk, kvalitetsdrivande kunskapsorganisation?

Kunskap och demokrati är varandras förutsättningar

Konsekvenser av att högskolan betraktas som vilken statlig myndighet som helst

Studenten i centrum, eller kunskapen och kvaliteten?

Motivation och betydelsen av att få och kunna misslyckas

Självständighet, progression och intellektuell utveckling

Vad hände med det högre seminariet?

Bildningshögskolan är möjlig, om vi vill och gör vad som krävs

Epilog

Finns det plats för och efterfrågan på mina kunskaper och kompetenser?

I början av december förra året förändrades i ett slag mitt liv när jag informerades om att min arbetsgivare valde att utmana turordningsreglerna och Lagen om anställningsskydd genom att placera mig i en tvåmanskrets där båda sades upp. Efter 27 år i statlig tjänst har jag ett års uppsägningstid och fram till den 12 februari 2026 att hitta något annat att göra. Och jag tänker ta vara på tiden fram till dess så klokt jag bara kan. Ambitionen är att göra något konstruktivt varje dag som pekar i rätt riktning. Oftast går det bra, men jag pendlar fortfarande mellan hopp och uppgivenhet. Allt hade varit så mycket enklare om jag hade fått en logisk och tydlig förklaring till beslutet som är väl förankrad i praxis och rådande lagstiftning. Men det får jag inte, trots att både jag och mina chefer arbetar på en statlig myndighet där det inte borde finnas några hemligheter. Jag skriver ofta här på bloggen om min oro över vad som håller på att hända med vår demokrati, och den oron minskar så klart inte när jag märker hur rättslös jag känner mig i relation till min statliga arbetsgivare.

För att få inblick i ärendet begärde jag, den 12 december 2024, med hänvisning till Förvaltningslagens §10 Partsinsyn. I lagen står att den som drabbas av ett myndighetsbeslut räknas som part och har rätt att få se alla handlingar som rör ärendet. Och eftersom beslutet om uppsägning leder till att jag efter 23 år på HV och vid en ålder av 61 år förlorar min fasta anställning, vilket är en personlig katastrof, anser jag mig vara part i Förvaltningslagens mening. Jag trodde därför att det bara skulle vara en formalitet. Men efter många mail fram och tillbaka (fyllda av missförstånd och mer eller mindre uppenbara försök till förhalning av ärendet) fick jag i januari 2025 först beskedet att det inte existerade något underlag att visa mig, och sedan att det är högskolans mening att jag inte räknas som part i lagens mening. Någon förklaring eller formellt och överklagningsbart beslut med hänvisning till det lagrum arbetsgivaren hänvisar till fick jag dock inte, trots att det tydligt framgår av skrivningarna i Förvaltningslagen att jag har rätt till det. Eftersom jag redan i december hade begärt ut prefektens mallogg (vilket gav mig en inblick i hens liv som jag helst sluppit) såg jag, när jag väl fick tillgång till den i mitten av januari, att det visst finns ett underlag. Därför begärde jag att få läsa alla mail som rör arbetet med kretsningen, vilket jag nekades med hänvisning till sekretess. Inte heller denna gång fick jag ett överklagningsbart beslut, trots att jag uttryckligen begärt detta och sedan upprepat begäran flera gånger. Jag möttes av tystnad och fick ingen förklaring till varför det dröjde, vilket alla statliga myndigheter är skyldiga att ge. 

Först efter att jag lämnat in en anmälan till JO, som tog sig an mitt ärende och anmodade arbetsgivaren att ge mig ett besked, fick jag – tre månader efter min ursprungliga begäran – det överklagningsbara beslut rörande partsinsyn (§10) som jag anser mig ha rätt till. Därför kan ärendet inte med bästa vilja i världen sägas ha hanterats i enlighet med Förvaltningslagens skrivningar om skyndsam hantering (§9) och serviceskyldighet (§6). Dessutom framgår det av §32 i lagen att jag både har rätt till en klargörande motivering, och (enligt §33) en besvärshänvisning, vilket jag inte har fått. Vad är det för mening med att högskolan betalar lön till en jurist som uppenbarligen inte känner till den lag som alla i staten måste följa? 

Eftersom det är först när man får ett formellt beslut som man kan överklaga ett sådant kändes det länge som jag hamnat i ett moment 22, men nu har jag lämnat över ärendet till Förvaltningsrätten – inte för att jag tror att jag kommer att få någon upprättelse egentligen, utan för att kunna gå vidare i livet. Jag vägrar bli en rättshaverist, men samtidigt vill jag inte bli behandlad med den arrogans som mina chefer bemött mig med. Det enda jag önskat är en förklaring till beslutet, vilket jag tycker att jag borde fått utan att be om det. Eftersom facket menar att uppsägningsprocessen gått rätt till, vilket jag, av (hoppas jag) uppenbara skäl, tvivlar på har jag sällan känt mig så ensam och övergiven som under den här tiden. I och med överklagan känner jag dock att jag kan göra något slags mentalt avslut. Jag släpper det där nu och väljer att fokusera på framtiden och det jag kan göra.

Om bara någon vecka kommer min bok En svanesång för universitetet ut. Där skriver jag om vad jag menar kännetecknar akademisk kvalitet. Jag ser boken som mitt bidrag till debatten om hur vi värnar kunskapen i samhället som helhet, vilket vi behöver göra för att kunna förvalta både akademins arv och demokratin. Det tragiska är att jag skrev boken för att förklara hur jag tänker och för att visa vad som ligger bakom min kritik mot många av ledningens beslut som jag haft svårt att hålla inne med. I den stressade vardag vi lever i finns det allt mer sällan tid och intresse att diskutera den här typen av frågor på djupet. Jag trodde i min enfald att alla på högskolan när en önskan om att skapa så bra förutsättningar som möjligt att skapa förutsättningar för lärande och utveckla kunskap av högsta kvalitet. Istället får jag nu leva med misstanken om att mitt engagemang för högskolans kärnverksamhet och unika kvaliteter resulterar i att jag förlorar jobbet. Jag återkommer i den frågan, för nu vill jag fokusera på bloggpostens egentliga ämne: Frågan om det finns någon efterfrågan på mina kunskaper och kompetenser och mitt engagemang för kunskap och kvalitet, i Högskolesverige och/eller samhället?

Jag vill fortsätta arbeta med undervisning, forskning, samverkan och skrivande så länge jag orkar och kan. Även om jag tvingas ta ut pension för att överleva ekonomiskt har jag inte för avsikt att sluta jobba. Mitt engagemang för högskolan handlar inte om en specifik arbetsplats, det bottnar i mitt livslånga intresse för kunskap och akademisk kvalitet. Ytterst handlar mitt engagemang om demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet i det begreppets samtliga dimensioner. Jag har genom åren och på skattebetalarnas bekostnad givits möjlighet att skaffa mig massor av kunskaper och erfarenheter som jag vill ställa till samhällets förfogande, men för att kunna göra det krävs något slags ekonomisk bas. En ny anställning inom akademin vore så klart mest önskvärt, men jag skissar även på en affärsidé till mitt företag. Jag tror att det är svårt att hitta ett privat företag som är villig att ge mig den frihet som krävs för att fortsätta utveckla kunskap, men jag tänker mig att det möjligen finns intresse och efterfrågan på den typen av samverkan som jag varit med och utvecklat former för på Högskolan Väst. Och det vore intressant att få omsätta teorierna i praktik tillsammans med ett företag eller någon organisation.

Vem är jag?
I min CV finns i princip inga luckor. Jag började arbeta efter gymnasiet 1984, och den enda gången i livet som jag varit arbetslös var i mitten av mina doktorandstudier när jag under en period mellan två projekt stod utan försörjning. Under den tiden arbetade jag dock med avhandlingen parallellt med att jag sökte medel, som jag efter ett år fick. Friheten jag talar om ovan handlar med andra ord inte om att vara ledig, jag vill fortsätta fylla livet med intressanta och meningsfulla uppgifter. Och för mig är lärande och kunskapsutveckling det mest meningsfulla jag kan tänka mig att fylla min tid med. När jag kan och får lära mig nya saker som känns viktiga, och när jag arbetar med uppgifter som kräver att jag presterar på toppen av min intellektuella förmåga, trivs jag som allra bäst. Komplexa problem och öppna frågor utan givna svar tröttnar jag aldrig på. Känner jag mig bara fri att följa kunskapen dit den tar mig har jag hur mycket energi och tålamod som helst.

 

Vilken typ av arbetsuppgifter är jag intresserad av?

Om jag får önska vill jag arbeta med liknande saker som jag varit uppslukad av under mina bästa år i arbetslivet, gärna utanför den akademiska världen, men helst vill jag röra mig mellan världarna. Jag ser ingen motsättning mellan teori och praktik, jag ser det snarare som två olika aspekter av samma sak. Teoretiskt tankearbete är en praktik, och utan teori kan ingen praktik bli bra. Jag har egen erfarenhet av båda aspekterna av arbete och rör mig ständigt mellan, vilket jag tänker mig är en tillgång i alla kvalificerade arbetsuppgifter och på alla arbetsplatser. Kultur, förändring och organisering är tre fenomen som jag ägnat år av teoretiska studier och forskning åt, och eftersom det är kunskaper som är relevanta i snart sagt alla organisationer skulle det vara intressant att få arbeta med dessa saker i en organisation som inte har så mycket erfarenhet av akademiker men som är nyfiken på att testa.

  

Vad kan jag?

Arbeta självständigt

Axla ansvar

Forska och skaffa mig kunskaper jag saknar

Undervisa (på både svenska och engelska)

Skriva (på både svenska och engelska)

Medla eller arbeta dialoginriktat

 

Vad är jag bra på?

Hålla deadlines och komma i tid

Samverkan i ordets verkliga betydelse

Kritiskt tänkande

Kreativitet

Flexibilitet

Lära om i ljuset av nya kunskap och bättre argument

Följa principer

 

Hur är jag?

Positiv utan att det går till överdrift

Uthållig

Pålitlig

Lojal

Förstående

Öppen och nyfiken

Intresserad som grundinställning

Förlåtande

 

Mindre bra egenskaper?

1. Blir lätt rastlös om jag inte känner mig utmanad eller litad på

2. Jag är dålig på att följa regler som jag inte förstår poängen med eller som bara finns där för sakens skull

3. Har svårt att hålla inne med kritik mot sådant som går på tvärs mot det vi vet eller om jag märker att man säger en sak men gör en annan

 

Slutligen, vad är jag inte intresserad av:
1. Att konkurrera! (Jag vill samverka, det vill säga utvecklas tillsammans med andra)
2. Följa regler! (Jag vill veta vilka principer jag behöver förhålla mig till och sedan vara fri att nå målet på egen hand och med utgångspunkt i mina ständigt växande och föränderliga kunskaper)
3. Sitta i möten där det förs protokoll och där det ska fattas pseudodemokratiska beslut och där det inte går att vara fri i tanken. (Jag vill arbeta med och ägna mitt fulla fokus mot kärnverksamheten)

Algoritmer kan inte tänka och bör därför inte användas för att skriva

Att skapa text och ägna en stor del av min tid åt analytiskt tänkande har blivit en existentiell fråga för mig. Skrivande är inte en prestation och jag producerar inte text, det ett sätt att vara närvarande i och ge livet mening. Att kunna och få fortsätta skriva, både på datorn och för hand med penna och på papper, är ett sätt att utvecklas som människa och håller intellektet i trim. Skrivandet är en del av tänkandet och när jag läser tankarna som satts på pränt förstår jag vad jag vet och kan både göra mig av med inaktuella eller problematiska uppfattningar och utveckla nya kunskaper. Alla mina texter är levande väsen ända fram till dess att de gått i tryck, men genom att läsas av andra som tänker om och med det jag skriver fortsätter de ändå leva sitt eget liv. Skrivandet är med andra ord inte bara ett sätt för mig personligen att få utlopp för min egen kreativitet. Eftersom språket, som inte bara handlar om att överföra information och fakta mellan människor, utan är ett medium med egen agens att påverka, är det inte bara en vital del av kulturen utan dessutom en helt central aspekt av allas människoblivande.

Artificiell intelligens är och kan bara vara en mer eller mindre högupplöst spegel av människans önskningar. Utvecklas digital teknik till något annat, alltså om algoritmerna blir normen för intelligens och om allt fler människor i allt högre utsträckning anpassar sig efter dem, kommer innebörden i begreppet människa att förändras i grunden. AI upphör då att vara ett verktyg i människans tjänst och blir en maktfaktor som människorna tvingas anpassa sig och sitt tänkande efter. Inte för att tekniken tvingar någon till det utan för att människor frivilligt ger upp sin autonomi och slutar använda allt fler av sina förmågor. Insikten om att samhället rör sig med ökande hastighet i den riktningen skrämmer mig, både som författare, lärare, forskare, medborgare och människa. Ett helt igenom digitaliserat samhälle är en totalitär mardröm, där människorna är slavar under algoritmernas oinskränkta makt. 

Frågan är hur illa ställt det är. För att kunna skaffa sig insikt om det krävs att man gör något som allt fler gör allt mindre, nämligen stannar upp och tänker efter. Gör man det inser man snart att det finns gott om tecken i tiden att ta på största allvar. Det var till exempel länge sedan läsandet av tryckta böcker började dala, vilket säger något om vår kollektiva relation till språket. Vissa invänder och säger att vi läser mer än någonsin idag eftersom vi översköljs av text på nätet. Och så kanske det är. Det finns dock tydliga indikationer på att det i själva verket är tvärtom. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att försjunka i en tryckt bok som man ägnar timmar av uppmärksamhet, och att scanna av text på telefonen eller paddan i jakten på information eller förströelse. Analoga medier påtvingar nämligen läsandet och tänkandet en välgörande långsamhet och eftertänksamhet, medan texter som läses på nätet både stressar och är fyllda av överflödig information som pressas på en. Jämför till exempel läsandet av en artikel i en papperstidning och samma artikel på nätet. Papperstidningar (som idag blir allt mer sällsynta) må vara fyllda med reklam, men den stör inte läsningen på det sätt som popup-reklam på nätet gör där uppmärksamheten dessutom ständigt riskerar att avbrytas av olika push-notiser.

Vissa saker som är möjliga att avstå från bör man ändå försöka göra för att inte riskera sin fysiska och mentala hälsa. Att röra på sig till exempel. Vi vet att stillasittande och dålig kondition leder till en rad negativa effekter. Men det är inte bara våra kroppar som är skapade för aktivitet, det är även våra hjärnor. Och underhåller vi inte förmågan att tänka genom att utsätta vårt intellekt för utmaningar kommer tankeförmågan att förtvina på samma sätt som konditionen gör ifall kroppen inte möter fysiskt motstånd i vardagen. Det är en av många anledningar till att jag inte använder generativ AI för att skapa eller läsa text. Jag blir beklämd när jag ser hur allt fler, även på högskolan, frivilligt och i vissa fall med entusiasm, väljer att överlåta allt mer av sitt skrivande och läsande åt algoritmer. Den kognitiva lättja som driver utvecklingen ser jag som ett slags självskadebeteende, vilket i kombination med en växande fascination för vad maskiner kan göra är på god väg att utarma människans intellektuella förmågor. Och när förmågorna väl försvunnit ökar efterfrågan på AI-lösningar, vilket driver mänskligheten allt längre ut för det sluttande plan som vi alla befinner oss på. 

AI utgör ett allvarligt hot mot kunskapen och i förlängningen demokratin och ytterst livet på jorden, men hotet utgörs som sagt inte av tekniken i sig utan av människornas ointresse för frågor om livets mening och vad som leder till varaktig lycka och välstånd. Den kognitiva lättja som är en faktor i alla människors liv och den djupt mänskliga fallenheten att överlåta viktiga aspekter av livet och samhällsutvecklingen till någon eller något annat är fatala bias som påverkar tänkandet och kunskapsutvecklingen. Man skulle kunna likna AI vid heroin eller någon annan drog som ständigt riskerar att bli sitt eget syfte och som kan sägas använda människornas kroppar för att säkra sin egen överlevnad. Digitaliseringen av samhället kan alltså mycket väl vara ett lika stort misstag som den trojanska befolkningen begick när de accepterade hästen som grekerna skänkte dem. Och det faktum att många digitaliseringsentusiaster väljer att hånskratta åt den här typen av kritiska reflektioner gör i alla fall inte mig mindre orolig.

Det krävs inte särskilt mycket eftertanke för att inse att generativ AI inte skapar något unikt och eget utan parasiterar på resultatet av människornas kreativitet. AI härmar oss människor och är en ekokammare som, på grund av människors aningslösa beundran och naiva teknikoptimism, är på god väg att förlora kontakten med den verklighet som människor lever i och är beroende av för att kunna fortsätta vara människor. Det är absolut möjligt och kanske till och med önskvärt att ta hjälp av digital teknik ibland, men om det sker till priset av att vi människor ger upp makten över våra liv och slutar använda färdigheterna och förmågorna som gör oss till människor är vi förlorade. Algoritmer kan inte tänka, det kan bara människor, och därför bör vi fortsätta göra det, vilket bara är möjligt om fler läser längre texter mer eftertänksamt och tillsammans strävar efter att utveckla förmågan att uppskatta genomarbetade texter skrivna av individer som har något viktigt att säga sina medmänniskor.

Jag kan inte låta bli att tänka på överklassfamiljen i England som skaffade sig en apa som sällskap till sitt lilla barn och som tänkte sig att apan på det sättet skulle bli mer människolik, men som till sin fasa upptäckte att deras barn istället blev allt mer lik en apa.

En annan sorts, mer kunskapsinriktad, konsult

Sedan många år har jag ett företag, eller i alla fall en F-skattsedel. Jag startade firman eftersom jag märkte att många uppdragsgivare hade lättare att engagera mig om jag kunde fakturera. Framförallt har verksamheten bestått i att jag föreläst om olika saker, men jag har även fått handledningsuppdrag. Vissa år har jag fått många uppdrag, andra färre, och något år har företagets enda inkomst varit den royalty jag får för mina läroböcker.  På senare år har jag fått något fler uppdrag.

Innan jag registrerade firman funderade jag jättemycket på vad den skulle heta och valde efter moget övervägande: Puer Aeternus, vilket jag fattar inte är det smidigaste namnet. Just det begreppet betyder dock mycket för mig. Det var när jag som student läste en av Johan Asplunds böcker som jag fann det, och eftersom det talade till mig har jag aldrig glömt det. Som jag förstår det är termen hämtad från den grekiska mytologin och betyder något i stil med, den evigt unge. Och det är så jag ser på mitt arbete – den viktigaste kompetensen för en forskare och akademisk lärare är att vara nyfiken och rörlig i sitt tänkande, att inte slå sig till ro med några resultat eller hålla fast vid idéer bara för att de fungerat tidigare. För att kunskapen ska kunna hållas vital och bli användbar måste den som skapar och sprider vetande i samhället vara " evigt ung" i såväl tanke som handling.

När jag nu sagts upp från min fasta anställning har Puer Aeternus kommit att representera en av många framtida möjligheter till försörjning som jag funderar på. Allt är fortfarande i sin linda, men jag har börjat skissa på en mer genomtänkt affärsidé för firman, vilket behövs om jag ska kunna marknadsföra mig och mina tjänster. Tanken jag leker med är att jag ska lansera Puer Aeternus som ett konsultbolag där det jag säljer är mina akademiska kunskaper och mångåriga kompetenser samt mitt personliga engagemang för lärande, samverkan, hållbarhet och förändringsarbete. Det jag hoppas kunna sälja är inte bara min tid och allt jag lärt mig under mina 30 år av akademiska studier och forskning, jag vill även erbjuda kunskaper jag ännu inte har men som jag tänker mig att jag ska kunna utveckla på uppdrag av och tillsammans med dem jag jobbar med. 

Jag har för avsikt att erbjuda något unikt. Puer Aeternus konkurrerar med den typ av konsulter som säljer färdiga koncept och förför människor med flashiga PowerPoints fulla med floskler. Jag ser mig heller inte som någon expert som tjänar pengar på att utstråla säkerhet. Varken i rollen som forskare eller lärare har varit intresserad av att tala till människor, det jag alltid strävat efter är att tala med och arbeta tillsammans, och det är detta jag vill fortsätta göra i egen regi. Jag har länge intresserat mig för förutsättningarna för förändring och har ägnat en stor del av min tid åt att utforska samtalets möjligheter och har byggt upp en gedigen förståelse för tillvarons många olika mellanrum, och när jag nu tvingats ut från högskolan försöker jag se detta som en möjlighet. Även om jag inte bad om det är jag nu fri att följa kunskapen dit den tar mig, och jag kan äntligen göra det utan att hindras av märkliga regler, en växande administrativ börda och en linjeorganisation som saknar förståelse för och som ser förutsättningarna för kunskap och lärande som en onödig kostnad.

Högskolan Väst där (HV) jag arbetar året ut (om jag inte hittar ett bättre jobb innan dess) har regeringens uppdrag att utveckla former för Arbetsintegrerat lärande (AIL), vilket är något jag varit engagerad i sedan mitten av 00-talet. Jag har en väl utvecklad idé om vad AIL kan och bör vara, (alltså vilka krav som behöver uppfyllas för att det ska vara meningsfullt att tala om det i termer av arbets-INTEGRERAT-lärande), men jag tycker inte riktigt att jag fått gehör för mina tankar internt på HV. Men nu har jag ett gyllene tillfälle att testa bärigheten i min teori i praktiken ute i arbetslivet. Min definition av begreppet AIL är bedrägligt enkel, men den bygger på många års forskning om organisering, förutsättningarna för förändring och relationen mellan kultur och kunskap. Jag menar att AIL måste handla om både-och, för det finns hur mycket forskning som helst om antingen lärande eller arbete. Och det måste handla om samverkan, alltså om det som händer mellan akademin och arbetslivet. (Länkar till några av mina texter om AIL finns här, här, här och här). 

Vinn-vinn-situationer talas det om, så till den milda grad att det kommit att bli en klyscha. Men det AIL-arbete som jag tänker mig att Puer Aeternus ska erbjuda har verkligen potential att leda till framgång och välstånd för alla parter, vilket är något helt annat än att sträva efter att bli en vinnare. Vinsterna ser olika ut för akademin, arbetslivet och det omgivande samhället, men en sak måste man ha fullkomligt klart för sig: Den typen av samverkan som jag menar att AIL står för kan och får inte vara något man engagerar sig i för att öka vinsten, åtminstone kan det inte vara den primära orsaken. Det är inte för att bli rik som jag driver Puer Aeternus, utan för att få möjlighet att fortsätta arbeta med kunskap och lärande. Visst vill jag tjäna pengar, men det är inte min eller företagets primära drivkraft. Att få intressanta och utmanande uppdrag där jag tvingas prestera på toppen av min intellektuella förmåga tillsammans med dem jag arbetar mer är långt viktigare.

Det är min tid och kreativitet jag säljer, och mitt stora engagemang för och djupa insikter om kunskap och lärande, samt intresset för hur dessa akademiska kvaliteter kan komma till praktisk användning ute i samhället och arbetslivet. Jag erbjuder inga färdiga lösningar, allt jag gör kommer att vara specialanpassat för respektive kund. För mig är det en överlevnadsstrategi, när jag nu har chansen att göra något jag verkligen tror på, i ett sammanhang där jag får användning för mina kunskaper och kompetenser och via Puer Aeternus har möjlighet att både kanalisera min energi och få utlopp för min kreativitet, tänker jag inte göra något själsdödande. Och jag kan inte tänka mig något värre än att försöka konkurrera med konsulter vars affärsidé är att sälja samma produkt eller koncept till så många kunder som möjligt på så kort tid som möjligt, för att så snabbt som möjligt bli rik. Jag ser Puer Aeternus som en unik chans, både för mig och dem jag arbetar med, att få utveckla kunskap tillsammans med människor som förstår och sätter värde på akademins unika kvaliteter.

Vinsten för arbetslivet med det AIL-arbete som jag vill ägna mig åt är att man, just eftersom akademin är kunskapsinriktad och drivs framåt av nyfikenhet, får tillgång till ny kunskap, inte bara sådan som man vet att man saknar eller själv kommer att tänka på, och heller inte bara kunskaper som svarar mot de behov man själv ser. Den typ av samverkan jag vill arbeta med och kunskapen jag säljer handlar om sådant som jag med stöd i egen forskning och min långa utbildning kan argumentera för att kunderna behöver, även om de kanske inte tror det. Den främsta vinsten med AIL för mig som akademiker är att jag får tillgång till unika inblickar i en autentisk yrkesvardag och kan lära mig mer om hur det faktiskt ser ut och fungerar ute i det snabbt föränderliga arbetsliv där samhällets välstånd skapas. 

Ett viktigt hinder för den typen av kunskaper och tjänster som jag kan och vill erbjuda är den märkliga föreställningen att arbetslivets praktik skulle representera något slags verklig verklighet, medan akademins teorier är flummiga och arbetet som utförs där saknar bärighet på arbetslivet. Många företrädare för näringslivet, men även en del lektorer och studenter, ser på högskolan som något slags prövning eller sorteringsmekanism som man måste passera igenom för att få möjlighet att lära sig viktiga och riktiga saker ute i arbetslivet. Tänker man så förstår jag att man inte sätter värde på studier och akademiska kunskaper, men det är en villfarelse som – särskilt i det samhälle och världsläget som vi alla befinner oss i just nu – är fatal, och på sikt potentiellt förödande. Därför kommer jag att vara noggrann med vem jag samverkar med. Jag kommer bara att arbeta med företag och organisationer som liksom jag förstår och sätter värde på vetenskapligt grundad kunskap, och som lyssnar mer på vad jag säger och mindre på vem jag är. Jag vill inte arbeta med någon som tror att det finns enkla lösningar på komplexa problem eller som inte respekterar svårigheten i den typ av uppdrag jag är utbildad för att axla ansvaret för.

Vad kan jag erbjuda? Det är i hög grad en öppen fråga. Jag tänker inte skapa någon produktkatalog utan är öppen för förslag och vill gärna utmanas. Möjligheten att få rikta min kreativitet mot olika typer av problem, och chansen att kunna använda förmågan till kritiskt tänkande och förtrogenheten med vetenskapens möjligheter och begränsningar till något konstruktivt, är Puer Aeternus företagsidé. Men med det sagt så finns det naturligtvis även lite mer färdiga tjänster jag kan ta på mig, till exempel: Föreläsningar. Gärna om nya ämnen, med utgångspunkt i önskemål, men även om innehållet i mina böcker. Seminarier/workshops. 

Det jag framförallt tänker att jag ska erbjuda är dock samverkan där jag inte ses som en expert som har färdiga svar, utan där jag ingår som en del i processen.

Även om det återstår en del arbete med affärsidén och marknadsföringen av företaget och dess tjänster är jag redan idag öppen för och tar gärna emot förfrågningar, om intresse finns.

Det är nu det jobbiga börjar

Nästa vecka har det gått en månad sedan jag skrev under papperna rörande uppsägningen, och det har gått tre månader sedan jag fick beskedet om att jag skulle sägas upp. Det har varit en omtumlande tid där jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. Nu går processen in i en ny fas, och det är den jobbigaste. Fram till nu har det hela tiden funnits olika saker som upptagit mig och som jag kunnat eller tvingats rikta mina tankar mot. Nu går jag in i en tid av väntan där allt på ytan fortsätter som vanligt samtidigt som dagen då jag inte längre har någon garanterad lön obönhörligen närmar sig. Snart är det bara 11 månader kvar innan jag kastas ut i arbetslöshet, ifall jag inte hittar något annat jobb. Det går ingen akut ekonomisk nöd på mig. Och jag har massor av idéer. Allt kan mycket väl ordna sig till det bästa. Men ända sedan jag fick beskedet har jag vetat att den dagen då tystnaden infinner sig skulle komma. Känslan av utanförskap är jag i och för sig van vid, men att bli uppsagd utan att få en motivering till beslutet och vara betraktad som en levande död på den arbetsplats där jag trodde att jag skulle få möjlighet att skörda frukterna av mina över 30 år av studier och forskning, är en plågsam upplevelse. 

Nu blickar cheferna och kollegorna framåt, och alla har fullt upp med den nya vardagen i den nya organisationen. Vi som blivit uppsagda är kvar en, kortare eller som i mitt fall lite längre, (efter 27 år i statlig tjänst har jag 12 månaders uppsägningstid) tid, men ändå inte. Om ett år är vi alla borta på riktigt, men fram till dess att vi lämnat är vår närvaro i lokalerna en påminnelse om osäkerheten på dagens arbetsmarknad. Därför förstår jag kollegorna som undviker mig eller låtsas att de inte ser mig när vi möts i korridoren. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och har meriterat mig till docent samt varit en lojal medarbetare på Högskolan Väst i snart 23 år, men det betyder uppenbarligen ingenting i dagens akademiska värld. Ingen går säker. Alla kan sägas upp. Så jag fattar att mina kollegor reagerar som de gör. Jag klandrar ingen av dem, (förutom mina chefer då som sitter säkert på sina positioner och som skött i alla fall min uppsägning på ett oförsvarligt inkompetent sätt). Men att förstå är en sak, och att uppleva det jag går igenom nu en annan. Det är jag som tvingas ut i kylan på grund av våra chefers beslut, de har kvar sin anställning.

Eftersom jag sedan 12 år undervisar om ledarskap och organisering blir det extra jobbigt att utsättas för det som nu sker på institutionen. Aldrig någonsin tidigare i mitt akademiska liv har diskrepansen mellan teori och praktik varit större. Jag fattar att ledningen, givet det ekonomiska läge som högskolan befinner sig i (vilket i och för sig till dels är ett resultat av ledningens tidigare beslut) var tvungen att ta jobbiga beslut och jag avundas dem inte. Vad jag däremot inte förstår är sättet man valt att "kommunicera" besluten till kollegiet. En kompetent ledningsgrupp hade varit transparent med vilka principer man följt i arbetet, framförallt hade en sådan ledning presenterat ett gediget underlag för alla beslut och stått för det. I de fall det ens finns något underlag har vi som drabbats av besluten fått begära ut detta från registrator eftersom man hänvisar till en sekretess som uppenbarligen är hittepå. Och ledningen har dessutom sagt att vi i kollegiet (där många alltså forskar och undervisar om ekonomi) saknar förmåga att förstå underlaget?! Den klyfta som ledningen på det här sättet, medvetet eller på grund av inkompetens, (jag vet inte vad som är värst) skapat mellan linjen och kollegiet, kommer naturligtvis att påverka arbetsmiljön på institutionen under lång tid framöver.

Jag försöker att vara glad för att jag slipper bry mig om det som händer, men eftersom jag är ett offer för det dåliga ledarskapet är det svårt att glädjas över friheten som jag inte bett om. Och min situation blir inte lättare av att jag fortfarande inte, efter snart en månad fått en förklaring och ett formellt och överklagningsbart beslut till varför jag inte får läsa de mail som jag begärt ut eftersom jag i den maillogg jag fått ta del av via registrator ser att mailen uppenbarligen innehåller det underlag som prefekten påstår inte existerar. Jag har mailat högskolans jurist ett flertal gånger och frågat varför jag inte får det beslut som jag enligt förvaltningslagen har rätt till. Förra fredagen begärde jag att få den förklaring till varför beslutet, (som jag enligt lagen borde fått, utan att be om det, för länge sedan) dröjer. Men jag möts med tystnad. Att min arbetsgivare sedan 22 år, som dessutom är statlig, vilket gör att vi alla arbetar på skattebetalarnas bekostnad, väljer att använda juristens kompetens (om det nu är rätt ord med tanke på hur hen agerar) för att skydda ledningen, skrämmer mig. Om varken högskolelagen där den akademiska friheten står inskriven, eller förvaltningslagen som bestämmer hur våra myndigheter ska agera, respekteras av ledningarna på landets högskolor är både demokratin och kunskapen i fara. Och det borde skrämma fler än jag, för det betyder att alla (utom cheferna) förr eller senare riskerar upptäcka att ingen går säker.

Bli inte förförd av säkerhet

Vi människor och vårt sätt att tänka påverkas av olika typer av bias i mycket högre grad än vi tror och själva kan göra oss medvetna om i vardagen. Tar man inte till sig och beaktar denna insikt kommer kvaliteten i det kunnande man använder att påverkas negativt. Förstår man att även den som vet att det är och fungerar på det här viset och som dessutom tar hänsyn till detta faktum, påverkas av bias, inser man förhoppningsvis vidden av problemet. Fast det är egentligen inget problem, i alla fall inte ett problem som går att lösa, utan själva förutsättningen för all kunskapsutveckling. Tyvärr ser vi allt fler tecken på att andelen människor som är okunniga om eller väljer att bortse från det vi vet om den mänskliga kognitionen och dess brister ökar. Det är svårt att ranka den här typen av problem, men jag skulle säga att ett av de allvarligaste uttrycken för bias är fallenheten att missta säkerhet för kunskap. Och det är detta problem jag reflekterar över i veckans bloggpost.

Har man väl lagt märke till fenomenet ser man det överallt. Framgångsrika människor är säkra, och människor som utstrålar säkerhet blir framgångsrika. Den som svävar på målet eller pekar på svårigheter och problem med sina egna ståndpunkter betraktas med misstänksamhet, trots att det nästan alltid är klokast att agera så i den öppna och osäkra värld vi lever i. Kanske har vi blivit luttrade, men när politiker uttalar sig förstår de flesta att säkerheten handlar om att inge förtroende och att det inte självklart betyder att det finns täckning för det som påstås. Men eftersom vi ser säkerhet som ett slags kompetens och därför förväntar oss att alla som uttalar sig offentligt ska vara säker, påverkas även förväntningarna på forskare. Den som uttalar sig i namn av vetenskap måste så klart utgå från forskning och ska givetvis vara så säker som det bara går. Men, som Einstein lär ha sagt eller i alla fall menade; det går inte att vara säkrare på något än det man uttalar sig om tillåter.

En sak som förvärrar problemet är att vi människor lever i ett kulturellt sammanhang där det anses vara viktigare hur saker och ting upplevs än hur det faktiskt är och fungerar. Väldigt många människor gör och säger idag i alla fall saker som talar för att det är så man tänker. På högskolan talas det till exempel om vikten av bildning och betydelsen av kvalitet, men jag vet av egen erfarenhet att den som påpekar brister på dessa områden möts av kritik och kan bli av med jobbet. Den bristande respekten för kunskap och omedveten om i hur hög grad vårt tänkande påverkas av bias gör att den forskare som är tydlig med att hen är säker på att det bara i undantagsfall är möjligt att uttrycka sig med absolut säkerhet kommer att betraktas med misstänksamhet – trots att den typen av uttalanden nästan alltid ligger närmare sanningen än tvärsäkra påstående. Det är helt enkelt ohyggligt svårt att vara säker på något som rör den komplexa och föränderliga verklighet vi människor lever i. 

Inom kulturvetenskap som är mitt forskningsområde studeras fenomen som är anexakta, det vill säga företeelser som är osäkra till sin natur. Det enda man kan säga säkert om kultur är att man inte kan vara absolut säker på någonting, annat än att det oftast är klokast att vara öppen för att det man håller för sant kan förändras snabbare än man tror. Argumentet för detta påstående är att kulturens enda konstant är förändring, vilken är dynamisk och icke-linjär. Eftersom kulturen dessutom påverkas av forskares och andras uttalanden om den blir det ännu mer problematiskt att vara säker när man presenterar sina forskningsresultat. Paradoxalt nog lever vi dock i en kultur som förnekar existensen av kultur (i den mening som många kulturforskare lägger i begreppet) och där den som är säker på sin sak uppfattas som mer pålitlig än den som är öppen med sin osäkerhet. Detta gör att kulturvetenskapliga forskare som skulle kunna bidra men viktiga kunskaper riskerar att avfärdas som flummare som inte vet vad de talar om och som därför körs över av människor som är säkra på sin sak. 

Skillnaden mellan att vara säker och att faktiskt veta något, är helt avgörande. Viljan kan försätta berg i många fall, men den kan och kommer aldrig att kunna övervinna naturlagarna och verklighetens inneboende begränsningar. Trots att vi vet detta tillåts viljan, på grund av tankefelet att missta säkerhet för kunskap och pålitlighet, påverka förutsättningarna för sökandet efter vetenskapligt grundad kunskap. Och i dagens produktionsorienterade och effektivitetsjagande högskolevärld, vilket i sig utgör ett hot mot kunskapen, där ledningens makt över forskarna och lärarna i den högre utbildningen, blir det allt svårare att få gehör för den typen av insikter som jag reflekterar över här. Allt detta sammantaget gör att kunskapen håller på att förlora sin mening i vårt samhälle. På samma sätt som det som går fortare vinner över det som går långsammare får den som utstrålar säkerhet makt över definitionen av kunskap.

Frågan vi måste ställa oss är om det är kunskap vi vill ha, eller om det är bekräftelse på våra förutfattade meningar vi söker? Det krävs ingen högskoleutbildning för att förstå vilka risker som är förknippade med att ge den som är säker på sin sak makt och inflytande över det som kan och får sägas i namn av vetenskap. Idag är det problematiskt nog så att den som har makt alltid kan räkna med att bli tagen på allvar, oavsett om det som påstås finner stöd i forskning eller inte. Titta på Donald Trump. Visst är det många som avfärdar honom, men oroväckande många världsledare ser sig tvingade att förhålla sig till honom och det han påstår trots att det mesta av det han säger är självförhärligande och helt uppåt väggarna. Och detta faktum utnyttjar han hänsynslöst för att gynna miljardärerna och företagsledarna som stöttade honom i valrörelsen. Den som pekar på Trumps, och andra ledare med totalitära ambitioner, lögner, välkomnas inte med tacksamhet av allmänheten som drabbas av den politik han för. Idag anses det skrämmande nog helt oproblematiskt att ställa forskare mot tvärsäkra influerade och journalister som lever på bidrag från Swish. Och den som är mest säker på sin sak anses ha vunnit debatten och får själv förklara varför.

En av anledningarna till att jag skriver den här bloggposten är det faktum att generativ AI är allt det som många drömmer om, vilket lyfter problemet med bias till en helt ny nivå av dumhet. Algoritmerna ger oss snabbt svar på snart sagt alla våra frågor, vilket som sagt är svårt att värja sig mot. Många har svårt att dölja sin fascination för bilderna, texterna och allt annat som olika former av generativ AI kan skapa på ett ögonblick. Jag blir mest beklämd och oroas över den tekniska utvecklingen som nu går rasande fort. Visst ser jag möjligheter, men jag fokuserar mer på priset vi får betala för dem. Och eftersom jag vet hur kultur och människors tänkande fungerar skräms jag av det faktum att allt fler människor slutar läsa lite längre texter och överlåter allt mer av sitt skrivande och skapande till algoritmer. Det är inte bara kulturen och samhället som därigenom blir fattigare, det går även ut över kunskapen. Lärande och kunskapsutveckling liksom förmågan till kritiskt tänkande fungerar nämligen som våra muskler, används inte förmågorna förtvinar de, vilket banar väg för den okunskap och aningslöshet som utgör grogrunden för den växande populismen och efterfrågan på tvärsäkerhet och totalitarism.

Maktens relation till kunskapen

Det som händer i världen just nu oroar mig, men jag är inte överraskad. Jag såg det inte komma, absolut inte, men jag har länge vetat att det inte finns någon inneboende mekanism i samhället och kulturen som ordnar allt till det bästa. Vi människor är helt enkelt utlämnade till oss själva, och samhället kan aldrig bli bättre än vad vi med hjälp av våra gemensamma förmågor, kollektiva önskningar och den samlade kraften i våra individuella handlingar, skapar förutsättningar för. Problemet är att de flesta tror att de själva är bättre än genomsnittet vilket av uppenbara skäl endast stämmer i ett fåtal fall. Den typen av övertygelser, som bygger mer på vilja än fakta, är stark och påverkar samhället mer än man tror. Och eftersom vetenskapen har svårt att få genomslag i alla sammanhang där förståelsen för forskningens möjligheter och respekten för kunskapens unika karaktär är dåligt utvecklad får de som har makt mer inflytande över utvecklingen än de som har kunskap.

Sveriges neutralitet hör idag till historien. För att säkra vårt lands suveränitet och vår egen trygghet sa politikerna att vi måste gå med i NATO när Putin invaderade Ukraina. Beslutet stressades fram, det ansågs vara för viktigt för att utredas ordentligt, vilket är ett tecken på den bristande respekt för kunskapen som jag reflekterar över här. Många drog en lättandens suck när beslutet äntligen togs, men Sverige hann knappt bli fullvärdig medlem i försvarsalliansen innan ledaren för den så kallade fria världen började tala om att invadera Grönland. Och när Trump i veckan mötte Putin för att förhandla fram en överenskommelse om Ukraina utmanade han inte bara sina allierade i Nato, han visade också sitt förakt för demokratin och kunskapen. Aldrig tidigare har det varit tydligare att och hur pengar och makt övertrumfar både kunskapen och demokratin.

Det kanske känns som att förändringen har gått ofattbart fort, men så är det bara för den som inte varit tillräckligt intresserad av hur samhällen och kultur förändras: ett litet steg i taget, vilket över tid obönhörligen ger upphov till radikala förändringar. Tänk på ketchupflaskan; först kommer ingenting, sen ingenting, och sedan kommer allt. Så länge vi som kollektiv överskattar individens förmåga att ta kloka beslut och underskattar svårigheten med att målstyra och kontrollera kulturen och samhällsutvecklingen, och samtidigt låter människors dröm om att bli rika eller få fördelar på kollektivets bekostnad vara den styrande principen i politiken, finns inget som kan stoppa maktens inflytande över kunskapen. Och det gör att demokratin sätts ur spel. På samma sätt som det är omöjligt att majoriteten är bättre än genomsnittet kan alla inte bli rikare än de flesta, men det hindrar inte människor från att vilja och försöka bli det. När det stora flertalet röstar för skattesänkningar som ger dem själva mer pengar i plånboken känns det kanske som att man blir rikare, men det som händer är att klyftorna ökar och att det krympande fåtalet verkligt rika individer får mer makt över besluten som tas, vilket varken gynnar demokratin, kunskapen eller samhällets långsiktiga hållbarhet.

Förändringen är genomgripande och påverkar alla delar av samhället, inte minst högskolevärlden. De flesta utanför universitetet tänker sig nog att det är en plats där kunskapen dikterar villkoren. Och det tror många även inom högskolan, kanske särskilt de som gjort en akademisk karriär och fått fina titlar och hög lön. Jag som konsekvent valt att följa kunskapen dit kunskapen tagit mig och som utgått från att det är vad som förväntas av mig som lektor har dock tvingats inse att den som har makt även kontrollerar kunskapen. Under den omställningsprocess som ledde fram till att jag först fick beskedet att jag placerats i en krets om två personer där båda sägs upp, och två månader senare faktiskt sades upp från Högskolan Väst – som jag varit en trogen medarbetare på i snart 23 år och där jag blev docent och har haft flera kollegiala förtroendeuppdrag samt undervisat på de flesta utbildningar och engagerat mig som forskare och lärare i profilområdet AIL – har jag kämpat för att få en förklaring till ledningens beslut. Men jag får inget svar. Jag får inte ens en förklaring till att jag inte får någon förklaring. Och jag står helt ensam. Facket, både lokalt och centralt, ser inga problem med någonting. Även JO hänvisar till lagen som ger chefer i staten närmast oinskränkt makt över forskare, lärare och vad som ska räknas som kvalitet i forskning och högre utbildning.

En gång tiden hade professorerna makten över universitetet och de kunde inte avskedas. Innan NPM infördes och cheferna blev fler och tog över hade även kollegiet och enskilda lektorer makt över arbetets innehåll och utförande. Även om kunskap aldrig kan laddas med mer makt än vad det stora flertalet tillskriver den hade den som var utbildad och vetenskapligt meriterad inflytande över utbildningen och forskningen. Sedan tyckte allt fler att det var orättvist att så få fick och kunde bli professorer och därför beslutades att alla som ansåg sig ha tillräckligt med meriter skulle få ansöka om att bli professor. Och medan lektorerna riktade allt mer fokus mot det som ledningen för högskolan beslutade skulle vara meriterande, för att så snabbt som möjligt kunna få den åtråvärda titeln, avskaffades allt fler av de traditionella professurerna. Idag finns det följaktligen fler professorer än någonsin, men eftersom deras kunskaper väger lätt i förhållande till de beslut som tas av cheferna och professorerna dessutom sällan engagerar sig i de allt färre kollegiala nämnder som finns, styrs högskolan av de som sitter på maktpositioner, vilka ofta (detta vet jag eftersom jag suttit som lärarrepresentant i högskolans styrelse) ser pengar som ett mål, inte ett medel för kunskap och akademisk kvalitet. 

Besluten som tas av högskolornas ledningar är strategiska och de handlar i allt högre grad om hur man ska få det egna lärosätet att komma väl ut i konkurrensen med andra lärosäten om nyckeltal och placeringar på olika rankinglistor. Och den där konkurrensen blir allt viktigare för allt fler i den akademiska världen. Forskare konkurrerar med varandra om forskningsmedel och eftersom uppemot 90 procent av alla ansökningar avslås måste den som vill bli framgångsrik på den marknaden lägga allt mer tid och fokus på arbetet med ansökningarna. Och eftersom det är en merit att få pengar kommer den som en gång fått pengar ha en större chans att få mer, vilket leder till att vissa forskare i princip bara skriver ansökningar och låter mindre lyckosamma lektorer skriva artiklarna som de sedan står som medförfattare på. Konsekvensen av att konkurrens betraktas som en objektiv kvalitetsparameter blir att administrationen ökar och det driver upp over-head-kostnaderna, vilket leder till att allt mindre resurser läggs på forskning med kunskapen i centrum.

Jag sökte mig inte till högskolan för att konkurrera om pengar och publikationer, det var möjligheten att utveckla kunskap tillsammans med kunniga och kritiskt drivna kollegor som lockade. Jag har alltid sett det som att min uppgift är att förvalta skattebetalarnas investering i mig och högskolans verksamhet, och min strävan har alltid varit att mitt arbete ska resultera i så mycket kunskap av hög kvalitet som möjligt. Det är anledningen till att jag har problem med att allt fler högskoleledningar inför regler som säger att lektorer ska använda sin arbetstid för att dra in pengar sin egen försörjning, alltså konkurrera med andra lektorer om pengar som kommer från samma statligt finansierade kassa. Mitt argument handlar om att det sättet att tänka är att gå över ån för att hämta vatten. Jag behöver egentligen inte mer tid för att forska än de 20 procent i kompetensutveckling som ingår i min tjänst, att lägga tid på ansökningar vore alltså slöseri med dyrbar tid.  

Det faktum att mitt engagemang för kunskapen – och högskolans unika kvaliteter samt den akademisk frihet som är förutsättningen för att den högre utbildningen ska kunna leda till att studenterna utvecklar vetenskapligt grundad kunskap av hög akademisk kvalitet – har resulterat i att jag sagts upp, gör mig bedrövad av många olika skäl. Beslutet visar dels vad makt och pengar gör med människor, dels hur lågt kunskap värderas i dagens högskolevärld och det demokratiska samhälle vi gemensamt bygger (eller raserar). Idag när mänskligheten behöver kunskap mer än någonsin får vi allt fler ledare som tar allt fler och allt mer märkliga beslut, just eftersom makten tillåts övertrumfa kunskapen och pengar anses viktigare än vetande.

Kulturforskning – ett hopplöst (men livsviktigt) uppdrag

Jag forskar om kultur och vet därför en hel del om hur den aspekten av mänskligt liv fungerar. Men eftersom ingen äger eller kontrollerar kulturen står jag lika lite som någon annan över eller utanför den. Liksom alla andra tvingas jag förhålla mig till den i realtid. Som kulturforskare förstår jag (förhoppningsvis) fenomenet bättre än många andra, men eftersom kulturen fungerar som den gör går det aldrig att slå sig till ro med några uppnådda insikter. Vid varje givet tillfälle är kunskapen absolut, men eftersom den handlar om ett komplext fenomen vars förändring är icke-linjär, som dessutom kan upplevas och tolkas på skilda sätt av olika människor, finns alltid en risk att det jag säger som kulturvetare uppfattas som relativistiskt eller obegripligt svammel. Delvis beror detta på kulturen som sådan, devis har det med människorna som lever i den att göra. Allt detta måste den som vill förstå och studera kultur ta hänsyn till.

En av sakerna som gör att jag fascineras av forskning om just kultur är den unika relationen mellan kunskapen om kulturen och det som studeras. Som kulturforskare går det inte att göra som forskare inom många andra områden, det vill säga samla in ett väl avgränsat empiriskt underlag, analysera det, och sedan presentera resultatet på engelska i en vetenskaplig journal. Eller det går naturligtvis att skriva den typen av artiklar, men om kulturforskning ska kunna säga något relevant och användbart om det som studerats blir det sättet att kommunicera forskningsresultat slöseri med tid och resurser. För att kunskapen om kultur ska bli meningsfull behöver den spridas brett i samhället och diskuteras i vardagen bland dem som lever i kulturen. Det går nämligen lika lite att studera kultur som att leva i den utan att påverka den. Så i någon mening är kunskapen relativ, men relativiteten handlar mer om studieobjektet som sådant (dess komplexitet samt dynamiska föränderlighet), än om kunskapen. Det är ett faktum att ingen kunskap kan vara mer säker och tillförlitlig än det den handlar om. 

Utmärkande för kultur är att det handlar om en ömsesidig process som utspelar sig i tillvarons många olika mellanrum. Det är åtminstone ett av de viktigaste resultaten av min kulturforskning. Både materiella och immateriella aspekter spelar roll, men det viktiga är inte det ena eller det andra, utan det som händer mellan. Kunskap om kultur är dessutom en dynamisk process som utspelar sig mellan texterna om kulturen och människorna som lever i och är del av den. Komplex och dynamisk är de ord jag brukar använda när jag talar om kultur. Fick jag bara använda ett enda ord blir det förändring. Förstår man detta inser man att orsaken till att det finns det en lång rad, en ständigt växande rad dessutom, olika definitioner av begreppet kultur, inte handlar om att kulturforskare har svårare än andra utövare av vetenskap att komma överens, utan om att fenomenet som studeras är mångtydigt och föränderligt.

Om det är svårt att förstå dessa saker kan det handla om att kunskap i hög grad är ett kulturellt fenomen och att vi just nu lever i en tid och ett sammanhang som är närmast besatt av kontroll och där säkerhet är en egenskap som idealiseras. Oavsett vad man tycker om detta eller hur det känns är och förblir kultur ett till sin natur vagt fenomen, och därför måste både kunskapen och den som vill veta något om kulturen anpassa sig efter verkligheten. Betänk att även föreställningar om att kultur inte existerar eller att det i alla fall är något man inte behöver forska om eller förhålla sig till, upprätthålls kulturellt. En kulturförnekande kultur är med andra ord också en kultur. Idén om att kulturvetare är flummiga är till exempel inte ett empiriskt uttalande, utan en kulturellt upprätthållen föreställning.

I grund och botten är det jag skriver om inledningsvis det enda man som forskare kan säga och veta om kulturen som sådan. Och detta är viktigt att hålla i minnet när man talar om kultur. Till vardags när man talar om kultur handlar det ofta om det som människor gör inom ramen för ett specifikt kulturellt sammanhang, inte om det som jag skriver om ovan. När man talar om den svenska kulturen, till exempel, talar man om kulturella uttryck och kulturellt innehåll som existerar eller har existerat inom vårt lands högst diffusa gränser (svenskar som lever i exil är liksom invandrare också del av kulturen). Samma när man talar om kulturen i en organisation eller gemenskaper på nätet. Kunskapen är på det sättet både specifik samt kontextrelaterad och generell, samtidigt. Och den handlar alltid mer eller mindre om förändring. En hel massa egenskaper och logiker, fler än som går att bilda sig en uppfattning om, påverkar dynamiken i förändringen av kulturen inom respektive, mer eller mindre tydligt avgränsade, område.

Den kulturforskning jag ägnar mig åt har som kunskapsmål att bygga upp förståelse för kulturen som sådan. Jag motiverar behovet av den här typen av kunskap med argumentet att den gör det lättare att förstå dels vilken roll man själv har i de sammanhang man ingår i, dels vilken roll kulturen spelar i formandet av en som individ. Och den här typen av kunskap är användbar om man vill bygga upp förståelse för förändring av kultur – både den förändring som är en av kulturens viktigaste inneboende egenskaper, och den viljestyrda förändring som har ett mål och en mer eller mindre tydligt uttalad riktning. För att kunna använda kunskapen om kultur på ett adekvat sätt i arbetet med kulturen inom ett speciellt sammanhang (ett land, en organisation, en grupp eller ett socialt nätverk på internet) krävs, förutom förståelse för kulturen som sådan och dess uttryck i det aktuella sammanhanget, tålamod och ödmjukhet. Det handlar nämligen om en typ av kunskap som man skaffar sig, inte för att kunna kontrollera förändringen av kulturen (för det är omöjligt) utan för att bygga upp kompetens att förstå förändringens inneboende (avsaknad av) logik och vilka faktorer som kan tänkas spela roll i och för förändringen.

Kultur uppstår som sagt och utvecklas mellan människor, men även mellan människor och deras artefakter (vilka kan vara både materiella och immateriella). Vidare både påverkas och påverkar de normer och värderingar som utvecklas inom ramen för sammanhanget kulturen. Och människors grundläggande antaganden (som alltid är mer eller mindre omedvetna) spelar också en avgörande roll, såväl för förståelsen och förändringen av kulturen. Språket är dessutom en helt central faktor, och det är också en föränderlig storhet som ingen kan äga eller kontrollera. Kultur är inte synonymt med språk, men eftersom språket är det medium som både kulturella föreställningar och kunskapen om kulturen kommuniceras via, påverkas kulturen av språket samtidigt som språket påverkas av kulturen. Med hänvisning till ovanstående resonemang blir mellanrum och samtal viktiga nycklar till förståelse.

Problemet som jag brottas med, både som forskare och som människa, är att kunskapen om kultur inte räknas som KUNSKAP eftersom resultatet av kulturforskningen inte passar in i det allt mer rigida format som all kunskap måste passa in i för att erkännas som vetenskaplig kunskap. Så har det inte alltid varit, i början av min forskarkarriär var universitetet en öppen plats präglad av mångfald och där bildning var en högt värderad egenskap. Kunskapens innehåll stod i centrum på ett helt annat sätt än i dagens strömlinjeformade och därmed allt mindre akademiska och intellektuellt utmanande högskolevärld där man rekryterar chefer från näringslivet som pekar med hela handen och säger: Get shit done!

Genom åren har jag upparbetat och förfinat förmågan att fånga upp nyanser och skiftningar i kulturen som jag allt oftare tänker på som ett slags kraftfält. Jag har känt av förändringen i den akademiska kulturen länge och har skrivit om den i många olika texter, men jag har alltid känt att jag är på rätt plats och att det inte är jag utan kulturen på högskolan som förändras i en problematisk riktning. Jag är medveten om att jag talar i egen sak, men som kulturforskare kan jag inte se det på något annat sätt än att det faktum att jag här i veckan (efter 22 års lojalt och engagerat arbete) sagts upp från min anställning som lektor säger mer om kulturen än om mig. Skattebetalarna har investerat i min utbildning, den längsta och dyraste utbildningen som finns i vårt land, och jag har genom alla år varit både dem och högskolelagen trogen. Jag ångrar därför inte att jag valde kunskapen och försvarade den akademiska kvaliteten, för det är eviga värden även om kulturen från tid till annan får det att framstå på andra sätt.

Både på grund av min uppsägning och för att jag är kulturvetare är jag just nu intresserad av hur människor mer eller mindre medvetet liksom sömlöst förändrar sin syn på saker och ting så att deras uppfattning alltid ligger i takt med den för tiden allmänna uppfattningen om saker och ting och som därför aldrig stöter sig med någon för att på det sättet tillskansa sig eller få personliga fördelar. I någon mening är vi alla kulturföljare, men jag är kulturforskare och som sådan förhåller jag mig snarare till kulturen. Jag följer den i alla fall inte omedvetet, och eftersom jag inte får någon förklaring till uppsägningen kan jag inte skaka av mig känslan av att mina chefer straffar mig för att jag är mer trogen vetenskapens principer och mina egna forskningsresultat än deras strategiska beslut. Jag har dock inte fått några indikationer från varken politikerna eller ledningen för högskolan om att vårt uppdrag är något annat än att värna kunskapen och skapa förutsättningar för studenternas lärande. Det uppdraget har jag i snart 30 år tagit på STÖRSTA allvar. Det är därför jag följt kunskapen, inte kulturen.

Ju snabbare förändringshastigheten blir i vardagen desto svårare blir det för människor att stanna upp och reflektera över det jag skriver om här i denna bloggpost, vilket gör kulturen till en maktfaktor. Att jag undervisar om ledarskap kanske borde gjort att jag sett vartåt det barkade, men jag trodde som sagt i min enfald att ledningen såg på vårt gemensamma uppdrag på samma sätt som jag. Således var det med blandade känslor jag här i veckan jag skrev under ledningens beslut att säga upp mig på grund av en arbetsbrist som jag inte förstår eftersom kurserna jag undervisar på ska fortsätta ges. Å ena sidan är jag nu fri att forska helt och hållet på kunskapens villkor och med bättre vetande som mål (inte fler publikationer och mer pengar), men å andra sidan är jag naturligtvis ledsen och besviken över att jag inte längre passar in i chefernas framtidsvisioner för den högskola som jag gav mina bästa år i arbetslivet. 

Jag kommer även i mitt fortsatta värv att följa och vara lojal med kunskapen, och jag kommer även framöver att använda min analytiska förmåga för att försöka förstå logiken (eller avsaknaden av logik) som driver olika typer av kulturell förändring. Kunskapen är som jag ser det långt viktigare än jag och det som händer med mig. Just nu lever vi i en värld och ett kulturellt klimat som håller på att förgöra sig själv, delvis beroende på att kunskapen inte anses ha något egenvärde och för att kulturens existens förnekas. Därför är min mission både ett existentiellt projekt och ett hållbarhetsprojekt. Att jag som lektor på en liten högskola får lida för min uppfattning om och syn på vad arbetet som forskare och universitetslärare innebär, är smärtsamt att inse, men jag kan inte se hur jag skulle kunnat agera på något annat sätt givet mina kunskaper och kompetenser. Om jag hade följt kulturen och anammat ledningens order om att producera mer tomma nyckeltal snabbare hade jag inte kunnat se varken mig själv, mina barn eller skattebetalarna i ögonen. 

Det går att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig. Jag kommer så länge jag lever att kämpa för kunskapen och den kvalitet som gör universitetet till den bildningsinstitution som många problematiskt nog fortfarande tror att det är. I min kommande bok En svanesång för universitetet analyserar jag upplösningen av grunden för det som gör universitetet till ett universitet och den högre utbildningen högre, men jag pekar också på saker man kan göra och tänka på för att skapa förutsättningar för arbetet med att försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten. Det är ett ödets ironi att jag får föra kampen vidare från en position utanför högskolan, men det är också symptomatiskt. En sak som oroar mig är att det inte slutar där, för demokratin är på väg i samma riktning som kulturen på högskolan. Och avskaffas demokratin går det inte att ställa sig utanför, då tvingas man i opposition, och är det något vi vet om maktfullkomliga ledare är det att de har problem med kritiker och kunskapsföreträdare som inte bekräftar deras fördomar.

Ett kvalitetssystem värt namnet

Jag inleder veckans bloggpost med några ord från hjärtat: För att det ska finnas en chans att faktiskt uppnå kvalitet i intellektuella arbeten måste både de som utför arbetet och arbetet som sådant mötas med respekt och ödmjukhet. Ansvaret för kvaliteten måste ligga så nära den som arbetar med den som möjligt, och det måste finnas nog med tid och rätt förutsättningar. Anställer man kvalitetschefer och bygger system flyttas ansvaret uppåt i en helt onödig hierarki. Då stjäls både tid och resurser från kärnverksamheten. Risken är därmed överhängande att man får ett kvalitetssystem som bara ”fungerar” när det INTE behövs. Även med ett system för kvalitet är det av uppenbara skäl och till syvende och sist människor som utför det praktiska arbetet med att upprätthålla den i vardagen. Om inte alla är gemensamt ansvariga för kvaliteten är ingen det!

NPM bygger på den verklighetsfrämmande tanken att komplexa problem och dynamiska processer kan styras mot strategiska mål. Det är en fatal villfarelse som gör att det skapas en artificiell efterfrågan på just system för kvalitet, vilka i praktiken blir en administrativ börda som stjäl dyrbar tid och värdefulla resurser. Om ansvaret för arbetet med att försvara kvaliteten i akademin låg på lärarna skulle tiden och pengarna som idag läggs på att ge systemet vad systemet (och de som ansvarar för det) anser sig behöva istället kunna finansiera den kompetensutvecklingstid som krävs för att lärare ska kunna bygga upp förståelse för vad det – per definition – vaga begreppet kvalitet i forskning och undervisning faktiskt står för. Det där behövde jag få ur mig för att kunna skriva det jag tänker mig att bloggposten ska handla om, nämligen den filosofi eller det tänkande som behövs för att värna kunskapen och den kvalitet som är akademins signum. 

Genom åren har jag har stångat min panna blodig för att få gehör för de insikter och den förståelse som jag utvecklat om den här typen av fenomen och företeelser. Kvalitet fungerar på samma sätt som kunskap och kultur, och alla tre aspekterna hänger ihop och påverkar varandra ömsesidigt. Det är därför som den akademiska friheten är så viktig och alla försök att kvalitetssäkra och målstyra resultatet av forskning och undervisning är förkastliga.  På samma sätt som det inte går att tvinga fram kärlek finns det inga system som kan garantera akademisk kunskap och kvalitet. Eftersom det handlar om ömtåliga och kontextuella egenskaper som man bara kan skapa förutsättningar för och som kräver att allt fokus och all energi riktas mot det man önskar sig måste allt fokus och alla resurser riktas dit. Skapar man system och värderar det högre än det som systemet är tänkt att garantera är det systemet och de som ansvarar för det man bryr sig om, inte kvaliteten det antas vara garanten för.

Problemet som jag ständigt brottas med är att kunskaperna som min forskning om kultur resulterat i går på tvärs mot rådande, kulturellt upprätthållna, föreställningar om vad vetenskap är och hur forskning fungerar. Det gör att resultatet av min forskning inte känns ingen som just resultat av forskning och därför betraktas både jag och mina kunskaper med misstänksamhet. Som forskare följer jag kunskapen, jag anpassar mig inte efter kulturen. Kommer det order uppifrån, alltså om cheferna som ansvarar för ledningen av mitt akademiska arbete försöker tvinga mig att göra något som jag med stöd i erfarenhet och egen samt andras forskning kan argumentera för är fel eller i alla fall problematiskt, anser jag att det är min uppgift att följa kunskapen, inte ledningens order. Och samma gäller kvaliteten i arbetet. Jag är forskarutbildad och om min forskning inte håller hög kvalitet blir kunskapen oanvändbar. Jag behöver därför inte något system eller någon chef som bestämmer vad, hur och när jag ska göra det som krävs för att resultatet av mitt arbete ska bli så bra som möjligt. I alla fall så länge uppdraget är kunskap och både min och chefernas lön bekostas av skattemedel.

Det fanns visst lite mer jag behöver få ur mig, men nu så, har det blivit dags att fokusera på argumenten för det jag påstår ovan. Det som gör att inga system för kvalitet fungerar, är att såväl kunskap som kvalitet och kultur (tillsammans med i princip allt annat) består av både form och innehåll. Det är i alla fall meningslöst att tala om antingen det ena eller det andra. För att få det man önskar sig måste man beakta båda aspekterna lika mycket, samtidigt. Och det är här det uppstår problem, för det jag vill säga är i grund och botten inte svårare än så. Det svåra är att inse detta. Den som har ett system som sägs garantera måluppfyllelse kommer nämligen att få ett försprång i den kultur vi lever i där säkerhet värderas högre än förståelse för verklighetens komplexitet. Den som ansvarar för systemet för kunskap och kvalitet kommer därför att få mer makt och inflytande över arbetet än den som utför det, vilket är helt förkastligt i alla högt kvalificerade yrken.

Vill man på riktigt ha kunskap och kvalitet finns det inga genvägar att ta och heller inga garantier att få, det enda man kan göra är att ägna så mycket av sin tid som möjligt åt det man önskar uppnå. All tid och alla resurser som läggs på något annat än kunskapen och kvaliteten (till exempel regler och system för kontroll) kommer att påverka resultatet negativt. Strävan efter effektivitet som utgör motivet för NPM bygger på önsketänkande och det faktum att den typen av idéer kunnat smyga sig in i och allt mer dominera kulturen i den akademiska världen säger något om hur svårt det är att värna akademisk kvalitet och få gehör för den frihet som är förutsättningen för den.

Den som följt mitt arbete och läst inläggen här på Flyktlinjer genom åren förstår förhoppningsvis varför jag ständigt återkommer till samtalet och mellanrummen. Enda sättet att hålla igång en kulturell process vars syfte är att främja kunskap och kvalitet är att samtala, för så fort man börjar debattera kommer fokus att riktas mot vem som vinner, inte mot det som händer mellan. Och eftersom det är där, mellan form och innehåll som kunskap och kvalitet uppstår och upprätthålls är det dit som allt fokus och alla resurser måste riktas. Annars får man ett fint system som bara skapar tomhet och chefer som lyfter orimliga löner för att säga att man ska se över rutinerna om och när det uppstår problem. Framförallt förvandlas samhällets investering i landets längsta och dyraste utbildning till slöseri med skattemedel.

Det finns inget att få, det enda vi gör är att ge

Känslan av att få något utan att behöva anstränga sig är förförande och lockar många. Liksom jakten på låga priser och enkla lösningar leder den här typen av drömmar till problem. Det finns nämligen inget som är gratis. Trots att det inte krävs särskilt mycket eftertanke för att inse detta väljer allt fler, inte bara här i Sverige utan på många håll i världen, att fokusera mer på vad de kan få än på vad de behöver ge. Om det här sättet att tänka och agera är ett resultat av fördumningen eller om det tvärtom är fördumningen som driver efterfrågan på enkla och bekväma lösningar, är omöjligt att uttala sig, men det spelar ingen roll vad som beror på vad. För att bryta mönstret och ta sig själv och samtidskulturen ur den onda cirkeln räcker det att inse och ta till sig tanken om att det inte finns något att få. Det enda som livet, samhällsbyggande och allt lärande handlar om är att ge. Vill man även i framtiden leva i ett land där tanken är fri och där man inte kontrolleras hela tiden och överallt måste man kämpa för friheten och utsätta sig för obehag.

Lyckade människor slår sig ofta för bröstet och ser framgången som ett resultat av deras egna förmåga. Men liksom skönhet ligger i betraktarens öga är excellens inte en objektiv, kontextoberoende egenskap. Individuell framgång är alltid resultatet av många olika människors handlingar. Den som blir rik blir det för att andra väljer att låta sina pengar flöda i den riktningen. Och den som förfogar över makt gör det för att andra accepterar hen som en auktoritet. Ensam är stark säger bara egoister och okunniga. Livet, samhället, kunskapen och framtiden är kollektiva projekt. Bara genom att ge kan man få.

Förhoppningarna som knyts till AI och det faktum att allt fler slutar göra saker som är bra för dem och deras intellektuella utveckling (läsa, skriva, skapa, tänka) för att det finns algoritmer som kan göra det åt dem visar hur stark och förödande den här tankefiguren är. Det går inte bevisa att det är sant, men så länge ingen lyckats motbevisa antagandet väljer i alla fall jag att leva efter devisen att det enda man kan göra är att ge. 

När resultaten uteblir och problemen hopar sig väljer dagens politiker bortförklaringar och försöker skylla problemen på andra; på invandrare, fattiga, sjuka, arbetslösa, eller okunskap. Att politikerna kan driva igenom beslut som handlar om att stoppa invandringen eller sänka straffbarhetsåldern, istället för att lösa grundproblemet, visar vad önsketänkande gör med förmågan att tänka kritiskt. Jag ser också tydliga tecken på vänskapskorruption, både i politiken och näringslivet samt skrämmande nog även i den akademiska världen. Kunskapen betyder ingenting längre, i alla fall om den inte bekräftar känslorna och fördomarna.

När jag hörde J. D. Vance citera Richard Nixon som sa att: "Professors are the enemy", fick jag en klump i magen. Hans uttalande är ett allvarligt tecken i tiden. Betänk att Nixon blev avsatt som president på grund av sina brottsliga handlingar, medan USAs nya president inte bara är dömd för brott, han är dessutom, i alla fall delvis, immun mot åtal. Trump visar i både ord och handling att han liksom Nixon anser sig stå över både lagen och kunskapen, vilket han kan göra eftersom tillräckligt många människor tror att han ska ge dem frihet och rikedom. Enda sättet att hålla illusionen vid liv är att utse alla som inte säger, tänker och gör det Trump önskar till fiender. Eftersom ingen äger eller kontrollerar kunskapen är forskarna som skapar den samt lärarna som undervisar om den endast ett hot mot den som föraktar kunskapen. Tron kan försätta berg men alla försök att trotsa kunskapen slutar förr eller senare i katastrof.

Mellan Nixon och Trump hade USA en president som värderade kunskapen så pass högt att när NASA för första gången skulle skicka en civilist ut i rymden valde han en lärare. Ronald Reagans beslut är intressant och sedelärande på många olika sätt, men visar också hur komplex verkligheten är. Tillsammans med Margret Thatcher förändrade han synen på skatt och vad som bygger långsiktigt hållbara samhällen, vilket vi nu ser de förödande konsekvenserna av (i skolan, sjukvården och infrastrukturen). Deras nyliberala politik hämtade stöd från Milton Friedmans forskning, som predicerade att välstånd sipprar ner genom samhället, vilket visade sig vara en dröm som världen fortfarande, efter över 50 år, väntar på ska gå i uppfyllelse. Reagan är dock förlåten, för han lyssnade faktiskt på forskningen och respekterade lärarna. Det var inte hans fel att rymdfärjan exploderade. Katastrofen var en konsekvens av att ekonomin och känslorna överordnades kunskapen, vilket ledde till att tekniken pressades längre än den medgav. Och det säger allt som behöver sägas om idén att utse forskarna till fiender. Inser vi inte att vi alltid får skörda det vi sår (eller väljer att inte så) – alltså tar till oss tanken att det inte finns något att få – bara att ge, är vi lika dömda till undergång som besättningen på Challenger.

Politiken som förs idag handlar om att underlätta för den som är rik genom att sänka skatten. Tanken är att detta ska göra fler rikare, men konsekvensen blir bara att de redan rika blir rikare. Det är inte särskilt svårt att förstå varför det blir så. Eftersom skatten tas ut i procent kommer de som har högst inkomster att utarma skattebasen mest. Sänks skatten med en procent kommer den som tjänar tvåhundratusen kronor om året att bidra med tvåtusen kronor mindre till det allmänna. Den som tjänar två miljoner minskar sitt bidrag till byggandet av det samhälle som ingen individ klarar sig utan med tjugotusen. Effekten av att alla vill ha utan att ge är att det krympande fåtalet individer i toppen blir rikare medan alla andra medborgare och samhället som helhet blir fattigare. 

Önsketänkandet har ett så pass hårt grepp om samtiden att frågan om skatt är stöld eller en nödvändig kostnad/investering, håller på att bli en ickefråga. Politiker som går till val på en politik som bygger på ett balanserat förhållande emellan det man lovar och vad som krävs för att visionen ska kunna förverkligas, lockar nämligen inte tillräckligt många väljare för att sådana partier ska kunna få makt och inflytande över politiken. Därför lever vi idag i ett pyramidspel där de längst ner skänker bort sina pengar och sin framtid till de i toppen, samtidigt som alla skyller sina problem på de som befinner sig ännu längre ner i hierarkin. I ett jämlikt land där alla faktiskt har en rimlig chans att lyckas är klyftorna små av den enkla anledningen att det är enda sättet att ge alla liknande möjligheter, vilket är förutsättningen för meritokratin som idag bara, liksom bildning och solidaritet, är ett ord. Förekomsten av Foodorabud i vårt land är inte ett tecken på att vi blivit rikare, det är ett tecken på att klyftorna ökat och att kunskapen (om vad det leder rill) inte respekteras.

Olika typer av texter och anledningar att skriva

Etnologi är en vetenskaplig disciplin där förändring är en av de övergripande frågorna och vars forskningsobjekt är det högst komplexa och mellanmänskliga fenomenet kultur. Grundpremissen för den typen av forskning som många etnologer ägnar sig åt är att frågorna är öppna och att det saknas definitiva svar. Kunskapen som forskarna söker efter passar därför dåligt in i det standardiserade textformat som idag dominerar i den akademiska världen: Peer-reviewade artiklar, publicerade på engelska i internationella journaler. Två frågor som i alla fall får mig att vrida på mig av obehag är: Vad kommer du fram till? Och: Kan du sammanfatta dina viktigaste resultat? Jag blir illa till mods när människor tar för givet att de vet vilken typ av resultat de kan förvänta sig och avkräver mig svar som visar att de inte förstått någonting. Så länge frågorna ställs av människor utanför akademin eller forskarkollegor från andra discipliner går det ganska enkelt att hantera dilemmat och reda ut missförstånden, men när chefer i den akademiska världen använder sin makt för att bestämma att man som forskare måste välja mellan att skriva artiklar eller riskera att bli uppsagd, hamnar i alla fall jag i ett olösligt dilemma. Jag är som sagt kulturforskare, och jag är enligt lagen fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Samtidigt vet jag, just för att jag forskar om kultur, att dess inflytande över tänkandet är svårt att värja sig mot.

Jag förstår att den som ställs inför valet att bli belönad för att man följer ledningens order eller att bli ifrågasatt och riskera uppsägning, väljer det förra. Det är så vi människor fungerar – och eftersom det är människor som är upphovet till kulturen som både påvekar och påverkas av deras sätt att vara och verka i vardagen som är fylld av krav och måsten, vilket gör det svårt att förstå och hantera ett så pass komplext fenomen som kultur – blir det som det blir. Det spelar ingen roll att jag är docent, i relation till den akademiska kultur som vuxit fram i högskolevärlden (inte bara i Sverige) är jag maktlös. Kunskapen blir aldrig bättre eller mer användbar än vi människor tillåter den att bli. Det djävulska i "upplägget" är att forskare inte har (och heller inte ska ha) makt att tvinga människor att lyssna på dem. Det som gör akademin akademisk är att kunskapen respekteras. Bara så kan det bästa argumentet vinna och endast i en sådan miljö och i ett sådant samhälle kan kunskap sägas vara makt. 

Kultur fascinerar mig lika mycket idag, efter över 30 år i den akademiska världen, som ämnet gjorde när jag inledde mina studier. Samtidigt gör kulturen som jag lever i mig frustrerad när den krockar med mina kunskaper om och förståelse för den. Och när jag drabbas av dess makt genom att jag sägs upp för att jag inte passar in i den gör det mig bedrövad. Lika lite som jag utnyttjar den akademiska friheten för att sitta och rulla tummarna önskar jag mig en kultur där alla kan göra precis vad de vill utan att det får konsekvenser. När jag väljer att skriva böcker på svenska, som i alla fall har potential att nå ut till en intresserad och läsande allmänhet, handlar det varken om att jag är obstinat eller att jag av nostalgiska skäl försöker hålla fast vid det mediet för kommunikation av kunskap. Jag hävdar med stöd i egen och andras forskning att boken är ett värdefullt medium för spridande av kunskap om kultur, som är ett ämne som forskaren har lika nära till och påverkas lika mycket av som alla andra. Väljer man som kulturforskare att skriva på engelska och sedan undanhåller allmänheten artiklarna genom att publicera dem i vetenskapliga journaler som det krävs en dyr prenumeration för att kunna läsa, eller som skattebetalarna får betala en hög avgift för eftersom journalerna kräver det för att publicera open-access, är det svårt att hävda att man arbetar med kunskapen och det allmännas bästa för ögonen.

Fast nu var det inte detta jag ville skriva om, ämnet för veckans bloggpost är olika sätt och anledningar att skriva vetenskapliga texter. Räknar man bort skrivande som utförs för individens höga nöjes skull eller för att tjäna pengar finns det tre olika typer av skrivande. Vetenskapligt skrivande kan utföras med följande mål och vara av följande karaktär, tänker jag mig: 1. Meriterande, då skriver man för att bli publicerad (och helst även citerad). 2. Lärande, då skriver man för att man har något viktigt att säga. 3. Utvecklande, vilket är en typ av skrivande som kännetecknas av att man vill skapa förutsättningar för förändring.

Vill man skriva meriterande är det artiklar på engelska som gäller. Det finns idag ett skimmer kring den publikationsformen, och den tjänar många olika syften för en lång rad aktörer. Forskaren som får många artiklar publicerade belönas med fina titlar och höjd lön. Högskolorna konkurrerar om antalet artiklar med andra högskolor så för dess ledningar är det viktigt att produktionen hålls på en hög nivå. Förlagshusen som ger ut artiklarna är några av världens mest lönsamma företag – både författarna, granskarna och redaktörerna arbetar nämligen gratis. Dessutom tar en del förlag betalt av forskarna för att publicera artiklarna, som biblioteken sedan betalar för att tillgängliggöra. Och medierna får tillgång till en rik källa att ösa ur när de ska skapa löpsedlar och klickbeten. Allt det där sammantaget gör något med synen på kunskap och den allmänna uppfattningen om vad vi anser oss veta. Stannar man upp och reflekterar lite över hur många olika intressen som på olika sätt tjänar på detta sätt att sprida vetenskapliga resultat och som mer eller mindre medvetetet samverkar, inser man förhoppningsvis att det inte självklart leder till att den bästa och mest angelägna kunskapen som når spridning. Eftersom kunskap inte är fakta som går att överföra från sändare till mottagare blir det lätt att påverka tolkningen av resultaten. Kunskap är sällan entydig, ofta kontraintuitiv och den kräver därför kritisk och eftertänksam läsning, vilket det idag inte finns tid för. Det som krävs för att kunskapen ska kunna komma till användning i samhället är förståelse och respekt för att verkligt viktigt vetande ofta går på tvärs mot den produktionslogik som driver artikelproduktionen.

Lärande texter är texter som skrivs för att förmedla kunskap, vilket ställer helt andra krav på den som skriver än författandet av texter som endast skrivs i meriteringssyfte. Vill man att den som läser ska lära sig något, snarare än acceptera det man påstår, krävs det argument och klargörande exempel. Boken är därför ett lämpligare medium eftersom det är en friare form där det finns mer utrymme att förklara på djupet och placera inresultaten i sin kontext. Kunskap är en komplex och föränderlig helhet, fylld av paradoxer och motsägelser. Utan aktiva läsare som läser för att lära, alltså läsare som inte bara vill informera sig, blir den här typen av texter meningslösa. Om man kritiserar mediet för att mottagarna inte förstår vad som krävs av dem för att det ska kunna hålla vad det lovar är det inte mediets fel. I ett samhälle där allt fler inte anser sig ha tid för och intresse av att läsa och där forskarna lever i en akademisk värd där böcker inte anses meriterande, kommer boken som medium och artefakt att få svårt att överleva. Konsekvenserna för kunskapen som en sådan utveckling ger upphov till är katastrofala. Tänkande är en förmåga som liksom kondition måste upprätthållas för att den ska kunna användas i arbetet med att bygga upp förståelse för världen vi lever i. Och kunskapens kvalitet står i direkt relation till tiden som läggs ner på att tillägna sig den. Lätt fånget, lätt förgånget, brukar man säga, och det talesättet är synnerligen relevant i utbildningssammanhang. Lärande handlar om aktiv tillsägelse av kunskap, inte om effektiv överföring av fakta. Därför är boken en förutsättning, i alla fall för den typ av vetande som är teoretisk och som handlar om det som är komplext.

Utvecklande texter ser jag som den högsta formen av skrivande. Och i den bästa av världar skriver forskare texter som kombinerar alla tre typerna av skrivande. Skriver man endast i meriteringssyfte blir formen viktigare än innehållet, och lär man sig inget av läsningen (om man bara blir underhållen) är det bortkastad tid. Om kunskapen värderades högre och om det fanns en bred, kunnig och nyfiken allmänhet som vill lära sig saker (inte bara få svar på sina frågor) skulle tiden som läggs på både läsande och skrivande värderas högre än idag. Eftersom tid är en helt central förutsättning, både för arbetet med och studierna av utvecklande texter, som i sin tur är en förutsättning för utvecklingen av förståelse för förändring, är det tid vi behöver mer än något annat för att kunna förstå och försvara kunskapen. Tid att tänka, tid att reflektera, tid att samtala och tid att lyfta blicken och se längre än till nästa notis eller underhållande filmklipp är helt avgörande för demokratin och den långsiktiga hållbarheten. 

Tid är det enda vi människor har och vill vi utvecklas både som individer, samhälle och mänsklighet, måste vi fylla tiden med meningsfullt innehåll. Och vad är mer meningsfullt än att ta del av andra människors tankar, via eftertänksam läsning av längre texter? Jag kan i alla fall inte komma på något viktigare och mer belönande. Jag läser för att kunna skriva och skriver för att få syn på och kunna värdera mina kunskaper. Att den typen av texter som jag skriver inte anses meriterande gör mig ledsen, men jag skriver inte för att göra karriär utan för att det bidrar till att fylla mitt liv med mening. Om texterna blir lästa och om mina tankar betyder något för den som läser är jag tacksam. Det som händer i de tillsynes meningslösa mellanrummen är viktigare än allt annat. Därför är det dit min vetenskapliga blick riktas.