Snart är ännu ett läsår slut och det är dags för semester. Och det känns i hela kroppen och behövs verkligen. Det akademiska året fungerar nämligen som så att arbetsbördan blir tyngre och tyngre mot slutet, och just i dessa dagar kulminerar det med examinationer av uppsatser samtidigt som alla administrativa uppgifter ska hanteras innan sommaren och planerna för hösten ska läggas fast. Många mail fram och tillbaka blir det, och en hel del möten. Dessutom måste vi lärare hantera studenternas känslomässiga reaktioner, som ofta kan vara starka och ibland riktas mot oss som individer. Över tid har stressen och pressen ökat och omställningen till distansarbete här under pandemin har gjort att arbetsbördan ökat ytterligare, vilket lett till att kollegor gått in i väggen. Därmed blir det ännu mer att göra och hålla reda på för lärarna som (fortfarande) är friska. Det är i sanning en prövningarnas tid.
Jag har varit nära gränsen några gånger, men räddats av semestern. Fast det var länge sedan nu. Erfarenheten gör att jag både känner mig själv bättre och klarar av mer än tidigare. Tyvärr är det dock så att arbetsbördan ökar generellt över tid, så jag håller ändå bara näsan just ovanför vattenlinjen. Det är så all utbildning "effektiviseras", genom att inte ge full täckning för kostnadsökningarna. Kvaliteten påverkas inte, sägs det. Tragiskt nog stämmer det till viss del. Priset för det är dock fler sjukskrivna lärare, så samhällsvinsten är obefintlig, om den nu inte är negativ (med tanke på kostnaderna för sjukvård och konsekvenserna på sikt av betygsinflation). Jag är tacksam över att jag var student i en annan tid, och att jag inledde min lärargärning innan New Public Management fick fullt genomslag. Det innebar att jag fick möjlighet att vänja mig långsamt och växa in i rollen. Idag känner jag mig trygg och vet vad jag kan ta på mig utan att riskera något. Samtidigt vet jag ju av egen erfarenhet hur det var en gång, när kunskapen stod i centrum och akademin var långt mer intellektuell än idag. För varje år försvinner äldre kollegor med samma minnen och erfarenheter som jag har, och det tillkommer nya som inte vet något annat.
Detta är inte en klagande bloggpost, så jag släpper det spåret och tar tag i det jag tänkte. Det är nämligen inte erfarenheten som gör att jag känner att jag kan hantera den pressade situationen, utan ett fantastiskt verktyg som jag fann för några år sedan och som efter ett tag gav effekt, en effekt som bli större och större ju mer jag använder verktyget. Det var när jag började meditera regelbundet och avsatte tid i vardagen för övningar i mindfulness som saker och ting förändrades. Redan efter någon vecka kände jag skillnad, vilket motiverade mig att fortsätta. Efter ett år hade jag inte bara etablerat vanan att meditera, jag märkte också att känslan av medveten närvaro drabbade mig allt oftare, även när jag inte mediterade. Och här under våren har jag därför kunnat konstatera att jag både kunnat arbeta med större fokus och vilat mer och bättre än någonsin.
Tidigare gick tankarna i spinn över allt jag hade framför mig och jag ältade det som varit, vilket blev en ond cirkel. Närvaron i nuet var periodvis obefintlig. Arbetet jag faktiskt utförde blev därför sämre, och det ledde både till att känslan av otillfredställelse i arbetet och oron över att inte leva upp till mina egna förväntningar ökade. Idag inser jag att det inte var arbetsbördan i sig som tog mig till gränsen för utbrändhet, utan oron, ältandet och känslan av att inte ha kontroll över tillvaron. Jag har idag lärt mig att det inte bara handlar om att vila, utan om hur man vilar. Avsaknad av arbete är inte självklart vila; det går faktiskt att vila i arbetet. Allt handlar om inställningen till det man gör och hur väl man lyssnar på sin kropps signaler.
Efter ett år av daglig meditation och ytterligare ett år med lite mindre regelbundna övningar märkte jag att jag allt oftare hamnade i det där tillståndet av medveten närvaro, även när jag inte mediterade. Ute på promenader, under möten, resor eller när jag läser kickar känslan in. Axlarna sjunker, andningen blir medveten och ljuden som omger mig upphör att vara störande brus. Den känslan är mer vilsam än de power naps jag ibland unnar mig. När jag praktiserar medveten närvaro är det inte bara så att jag vilar från arbetet, det känns även som jag får energi av det. Och den energin kan jag ta med mig in i arbetet, som därmed blir mer fokuserat och bättre utfört, vilket gör att jag har lättare att släppa taget om arbetet och kan vila bättre. Ställtiden blir mindre och jag får mer tid till både arbete och vila.
Det är på inget sätt någon quick fix jag beskriver här. Att utveckla förmågan tar tid och kräver uthållighet. Priset är högt, men eftersom det handlar om en långsiktig investering i ens egen hälsa ger det mångfalt tillbaka. Och även om det tar tid har man igen det den dagen då man väl kan njuta frukterna av sina ansträngningar. I grund och botten är det otroligt enkelt. Det handlar egentligen bara om att vara närvarande här och nu, i sin kropp och i den miljö man för närvarande befinner sig i. Ge det en chans, jag kan lova dig att du inte har något att förlora på att försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar