Vi borde oftare tänka tvärtom. Istället för att leva på orimliga drömmar om en perfekt framtid borde vi fokusera på det vi har, dem vi är och det som händer här och nu. Övertygelsen om att samhällsutvecklingen går att styra mot tydliga mål leder oss nämligen fel, och det sättet att tänka är i själva verket en viktig orsak till många av problemen vi idag försöker lösa med hjälp av tydligare mål, effektivare arbetssätt, bättre utvärderingsmetoder och fler chefer. Om arbetet med att bygga ett bättre samhälle bygger på att vi sätter vår tilltro till och förlägger ansvaret för framtiden hos någon annan än oss själva är risken stor att det växer fram behov av att leta efter syndabockar när resultatet inte blir det önskade. Även om det nästan alltid går att hitta någon att skylla på kan ingen av oss friskriva sig från ansvar. Framtiden utvecklas nämligen mellan oss, den är ett resultat av summan av allas tankar och handlingar. Samhället kan aldrig bli bättre än våra gemensamma ansträngningar och förutsättningarna vi skapar tillsammans.
Först när vi alla tänker om, byter spår och på riktigt börjar anstränga oss i vardagen för att göra det bästa av det vi har och arbetar tillsammans för att förverkliga en framtidsvision som inbegriper alla (inte bara dem som ser ut som oss själva eller som lever upp till en allt smalare norm) kan vi börja hoppas på att låsningen som vi just nu kollektivt sitter fast i kan lösas upp. Om visionen vi kollektivt strävar mot inte har plats för alla, eller ännu värre, om den bygger på att vissa är mer värda och andra inte ens hör hemma i den, är visionen dömd att inte bara missa målet, den leder hela samhället rakt mot undergången. Som det brukar sägas: samhällen definieras inte av hur bra det går för dem som lyckats i det, utan av hur man ser på och talar om samt hur väl man tar hand om de som har det sämst och är svagast. När den starke hjälper den svage växer båda, men i miljöer där framgångsrika människor bygger murar blir alla förr eller senare förlorare.
Det fina och hoppfulla i allt detta är att i samma stund som det stora flertalet inser att det enda som fungerar är att var och en fokuserar på vad de har, vad de vill – och lär sig vem de är och inser hur lite de vet, samt accepterar att de har ansvar för vilka tankar de tänker och handlingar de utför – har förutsättningarna för den bästa möjliga framtiden redan realiserats. Sedan krävs bara tålamod och tiden väntan kan fyllas med meningsfulla saker (istället för att som nu leta efter saker att förfasa sig över). Vad jag försöker säga är att det inte finns några tydliga lösningar och att framtiden inte skapas av stora och vackra visioner, utan av det som händer just nu, mellan oss människor. Framgångsrika organisationer och långsiktigt hållbara samhällen bygger varken på läpparnas bekännelse eller orimliga löften, de är det direkta resultatet av allt som tänks och görs av människorna som lever och verkar inom respektive sammanhang. I samma stund som vi kollektivt förstår, accepterar och tillsammans börjar göra det bästa av det vi har och dem vi är, vilket kräver respekt för kunskaperna som vi förfogar över och det vi inte vet, rör vi oss i rätt riktning.
När jag började blogga här på Flyktlinjer handlade många inlägg om dåvarande utbildningsminister Jan Björklunds omorganisering av det svenska utbildningssystemet, som han menade att han hade den bästa visionen för. Han lovade att Sverige skulle få Nobelpris och att skolan skulle bli världens bästa om han bara fick bestämma. Och när resultaten uteblev förklarade han att det tar tid att vända en atlantångare. Idag är det få som minns hur det en gång såg ut i den svenska skolan och den högre utbildningen på den tiden när synen på lärande inte handlade om vilken skola man ska välja, utan om hur väl man lyssnade på lärarna och hur mycket tid och energi man la ner på studierna. Problemen med dagens målstyrda och utvärderingsfixerade utbildningssystem är att lärarna förväntas underordna sig högavlönade ledare som antingen skyller på andra eller avgår (och utlöser en ekonomisk fallskärm som trotsar fantasin) när deras orimliga löften inte infrias. Det är inte Björklunds fel att den svenska skolan ser ut som den gör men han hade fel; NPM är inte lösningen, och kunskapskrisen som är på god väg att växa oss över huvudet kan bara (upp)lösas om lärarna får tillbaka makten över undervisningens innehåll och utförande. Utan en allmän respekt för kunskapen i hela samhället, och om eleverna inte tidigt lär sig ta personligt ansvar för sitt eget lärande, kommer den svenska skolan att befinna sig på dekis. Det finns helt enkelt inga genvägar i arbetet med att fostra blivande studenter som kan tillgodogöra sig de kunskaper och kompetenser som universitetslärarna har och utmanar dem med. Men förändringen som krävs liknar hoppfullt nog mer ett fiskstim än en atlantångare.
Missnöje med det som är, jakten på syndabockar och övertygelsen om att samhällsförändring tar tid samt kräver starka ledare är grundorsaken till väldigt många andra problem eftersom den typen av naiva och orimliga övertygelser skapar efterfrågan på populister som lovar saker som är omöjliga att hålla och som därför är orsaken till problemen som ger upphov till missnöjet som deras egen makt bygger på. Så länge vi kollektivt väljer att ignorera detta faktum är vi alla dömda att leva i en värld fylld av hot och problem, vilket får vanligt folk att rösta på auktoritära ledare och de rikaste att bygga murar. Att söka trygghet i en allt smalare och allt mer likriktad miljö där majoriteten ser ut och tänker som en själv, vilket gör att problemen hopar sig och omvärlden ter sig allt mer hotfull, må kännas bra. Men jakten på mer av samma är själva problemet. Och problem kan och ska inte lösas, det enda långsiktig hållbara är att upplösa grunden för dem.
Jag kan inte peka på någon forskning som bevisar att det jag skriver om här är sant, men orden och tankarna bygger på allt det jag lärt mig genom åren av studier och forskning. Att mitt djupt kända och livslånga engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten inte uppskattas av mina chefer är inget bevis på, men det stärker mig i övertygelsen om, att jag har rätt. Och när Magnus Gisslén väljer att säga upp sig från Folkhälsomyndigheten eftersom den vetenskapligt kompetenta personalen behandlas styvmoderligt och jag ser hur ledningen gör allt, dels för att behålla sin makt, dels för att slippa bemöta hans kritik, ser jag det som en ytterligare bekräftelse på att det ligger något i det jag skriver om här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar